6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

N:0 6.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1882, kl. 3 e. m,

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring
af § 14 Riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet öfverlemnad
motion, N:o 12, har Herr J. A. Öberg gjort framställning om ändring
i § 14 Riksdagsordningen, åsyftande utvidgning af valrätten till nämnda
Kammare, samt dervid hufvudsakligen anfört, att under de riksdagar,
förslag framkommit om ändring af berörda paragraf, de olika motionärerne
mer och mindre utförligt belyst den tyngande orättvisa, som
densamma skapat, och hvad förslagsställarne underlåtit att anföra hade
funnit uttryck i Riksdagens öfverläggningar, hvarom protokollen lemnade
intressanta upplysningar. Motionären vågade derför tro, att frågan
om det politiska streckets nedflyttning vore så i detalj utredd, att på
sådan grund endast i korthet behöfde påpekas några allmänna sanningar
såsom stöd för motionen, hvilken anslöte sig till den i samma
fråga, som af Andra Kammaren under 1881 års riksdag antogs.

Man hade vid flera tillfällen talat om den politiska håglösheten
hos dem, som redan egde rösträtt, och derigenom kommit till det resultat,
att de icke röstberättigade jemväl vore likgiltiga. Det egendomliga
i en sådan slutsats behöfde knappast anmärkas. Lifaktigheten för de
senaste valen talade för en annan mening. Men dervid vore icke allenast
att åberopa, det antalet af dem, som senast afgifvit sina röster,
betydligt öfverstege hvad man förut till siffran kände i fråga om röstresultaten
vid riksdagsmannaval; äfven de trängande ropen från hundradetals
valkretsar om rättvisa åt de orepresenterade utgjorde en bjert
motsats till den obeveklighet, som underskattat billigheten af den

Konstitutions- Utshottets Utlåtande N:o 0.

7

önskade reformen. Och härvid borde icke förglömmas, att det just
varit de röstberättigade, som till representanterne framburit sina önskningar
i detta fall. Man kunde således helt enkelt ignorera de orepresenterades
tankar, deras sträfvanden och önskningar, sådana dessa funnit
uttryck i pressen, på folkmöten och i petitioner — om det vore
skäligt! Den allmänna principen om menniskovärde tilläte dock knappast
numera ett så förnämt förakt, allra minst hos ett folk, som gerna
berömde sig af sin upplysning. Den svenska folkbildningen taxerades
ganska olika. Vid verldsutställningarne sträfvade den gerna efter
högsta priset; i de vises råd här hemma ansåges den, lagd i den politiska
vågskålen, oftast vara allt för lätt. Svenska folket vore dock så
pass friboret och upplyst, att det vore i full medvetenhet derom, att
dess politiska rätt jemförelsevis stode tillbaka för många nationer,
som först i detta århundrade kämpat sig ut från träldom och envälde.
Ett sådant medvetande kunde hvarken väcka eller nära belåtenheten
hos folkets flertal, hvilket föga uppbyggdes eller tröstades af de afvogsiunades
hufvudskål, nemligen att man icke borde ändra Riksdagsordningen,
derför att den vore så ny. Hvarje orättvisa hade dock i följd
af sin natur dödkött i sina former; att detta måste bortskäras, om lif
och helsa skulle vinnas, vore en sanning, som gälde lika mycket för
ett folk som för den enskilde.

Vidare framhåller motionären, att ehuru, då det i Kamrarne
komme till tal om en utvidgning af den politiska rösträtten, enligt
motionärens föreställning icke någon tänkte på det så kallade »röda
spöket», mången likväl hyste en viss fruktan att gifva kroppsarbetarne
rösträtt. Den klokhet, som städernas arbetarebefolkning visat gent
emot åtskilliga socialistiska lockelser, borde i detta fall vara tillräckligt
lugnande, och att omstörtande samhällsläror skulle finna någon jordmån
hos landtbefolkningen vore en tanke, som säkerligen ingen hyste.
Fattiga komministrar, klockare och skollärare på landsbygden vore i
följd af sin tryckta ställning visserligen att räkna till, hvad motionären
ville kalla, de naturligt missnöjdas klass, men hvarken desse eller
andre ville något annat än en fredlig samhällsutveckling.

Emellertid sade man hos de ljumme, de för reformen till hälften
obenägne, att frågan om grundskatterna, härordningen m. in. borde
finna sin lösning, innan man ändrade den politiska rösträtten. Enligt
motionärens öfvertygelse vore en omvänd ordning den rätta. De orepresenterade
bure redan tunga skyldigheter; att öka dessa, innan de
fått någon politisk rättighet, vore en vishet, om hvars innebörd man
komme att hysa de starkaste tvifvelsmål. Det svenska folket vore både
tåligt, och långmodigt; det förhäfde sig icke, men just derför borde

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

man så mycket mera akta uppå dess billiga anspråk att låta de orepresenterade
deltaga i statens lif, icke allenast såsom skattdragande
och krigspligtige, utan ock såsom medborgare och medintressenter i
samhället.

Tå grund häraf och då ett yrkande om borttagande af all census
för valrätt, hvilket vore motionärens önskan, icke hade utsigt till framgång,
föreslår motionären, att

»valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet till
taxeringsvärde, ej understigande tre tusen kronor, eller ock erlägger
till staten bevillning för eu till minst fyrahundra kronor uppskattad
årlig inkomst.»

Redan vid 1869 års riksdag väcktes förslag om borttagande af
alla censusbestämmelser i fråga om valrätt till Andra Kammaren, och
vid icke mindre än tio efterföljande riksdagar, deribland den senast
förflutna, hafva förslag framlagts i syfte att antingen nedflytta eller
ock helt och hållet undanrödja de för denna valrätts utöfvande uppstälda
gränser. Samtliga i sådant afseende väckta förslag hafva emellertid
blifvit af Riksdagen förkastade och, med undantag af det vid
1880 års riksdag framlagda, af Konstitutions-Utskottet afstyrka. Inom
Andra Kammaren hafva de i ämnet gjorda framställningarne endast vid
tvenne tillfällen tillvunnit sig bifall, nemligen vid riksdagarne åren
1880 och 1881, vid den förra med 88 röster mot 80 och vid den senare
med 103 röster mot 71.

Utskottet har också med nyss angifna undantag framhållit de
skäl, hvilka enligt Utskottets åsigt tala mot antagande af den föreslagna
grundlagsförändringen, och särskilt vid sistlidne riksdag sammanfattade
Utskottet i sitt då afgifna utlåtande i ämnet de vigtigaste
betänkligheter, som mot förslag i enahanda syfte blifvit anförda.

Utskottet erinrade sålunda, att det ej kunde anses vara förenligt
med nödig varsamhet att rubba grundvalarne för en representationsordning,
som egt bestånd allt för kort tid, för att af dess verkningar
skulle med tillräcklig säkerhet kunna bedömas, om och i hvad mån
förändring deri kunde anses af behofvet påkallad, liksom ock att om -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

9

bildning af ett af de väsentligaste stadgandena uti en grundlag, hvilken
framgått såsom resultatet af en mogen ompröfning och ett uttömmande
meningsutbyte, icke borde ifrågakomma förr, än det blifvit till
fullo utredt, såväl att det, som man ville utdöma, vore föråldradt och
af sådan anledning ej motsvarade den närvarande tidens kraf, som ock
att det nya, som man ville sätta i stället, framginge ur ett allmänt
kändt behof.

Vidare framhöll Utskottet, hurusom fördelningen af de till Andra
Kammaren valberättigade utvisade, att desse vore fåtaligast i de län,
der de stora bruks- och landtegendomarne vore belägna, under det att
deras antal vore mest betydande der, hvarest stammen af mindre jordegare
vore störst och der de stora egendomarne vore minst talrika.
Häraf, syntes uppenbart, att verkan af en nedsättning i valcensus mest
skulle göra sig gällande i de landsdelar, der till följd af nu gällande
bestämmelser de valberättigades antal vore minst, och vålla eu stark
ökning i valmännens antal i sådana orter, der de stora egendomarne
vore talrikast och der således antalet arrendatorer utaf mindre jordegendom,
torpare och daglönare vore öfvervägande. Härigenom skulle,
åtminstone i vissa orter, valförsamlingarne blifva till sin beskaffenhet
väsentligen förändrade, hvilket efter all sannolikhet skulle åt Andra
Kammarens sammansättning gifva en annan karakter, än med förslagen
i allmänhet vore afsedt. Men om detta, hvad landsbygden anginge,
blefve följden af den åsyftade förändringen, skulle verkningarne af
den samma ännu mera framträda i städernas valkretsar och företrädesvis
i de större städerna, samt således rubba den grundval, lagstiftaren
ansett vara ett oeftergifligt vilkor för en lugn och tidsenlig utveckling
af samhället.

Det vore jemväl en omständighet att beakta, att nu gällande valcensus
vore satt så låg, att dess uppnående ej kunde anses vara förenadt
med allt för störa svårigheter för dem bland de nu från valrätt
uteslutne, hos livilka en allvarlig sträfvan för deltagande i det politiska
lifvet förefunnnes, helst arbetslönen och egendomsvärdet, sedan bestämmelser
om valrätt till Andra Kammaren tillkommo, i allmänhet så stigit
eller, hvad som dermed vore liktydigt, penningevärdet så fallit, att
den uppdragna gränsen redan af sig sjelf ej oväsentligen nedgått och
efter all sannolikhet än ytterligare komme att nedgå.

Nu anförda skäl tala enligt Utskottets åsigt fortfarande mot en
förändring i grunderna för valrätt till Andra Kammaren. För denna
uppfattning finner Utskottet ytterligare stöd i den omständighet, att
de nästlidna år företagna allmänna valen till berörda Kammare icke
Bih. till Rilcsd. Prof. 1882. 3 Sami. 4 Häft. 2

10

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

synas häntyda på något lifligare eller vid jemförelse med förhållandet
vid föregående valperioder väsentligen stegradt intresse för valrättens
utöfvande hos dem, som för närvarande eg a denna rätt. Enligt Utskottet
från Kongl. Statistiska Centralbyrån tillhandakomna upplysningar
utöfvade vid berörda val af 236,903 valberättigade å landet endast
45,959 eller 19,4 procent och af 45,787 valberättigade i städerna 20,604
eller 45 procent denna rättighet. Om härmed jemföres förhållandet
vid föregående val, så visar sig, att åren 1878, 1875 och 1872 antalet
af de i valen deltagande utgjorde å landet respektive 16,7, 16,7 och
16,i procent samt i städerna respektive 39,5, 36,7 och 41,i procent
af de valberättigade. Förhållandet emellan de i valet deltagandes och
de valberättigades antal utgjorde för hela riket åren 1881, 1878, 1875
och 1872 respektive 23,6, 20,3, 19,5 och 19,i procent. I sammanhang
härmed torde förtjena anmärkas, att hela antalet valberättigade,
som år 1872 utgjorde 5,6, år 1875 5,9 och år 1878 6,o procent af rikets befolkning,
vid 1881 års val stigit till 6,2 procent deraf, ett förhållande,
som bestyrker Utskottets här ofvan uttalade uppfattning, att gränsen
för valrättens utöfvande så småningom vidgas, oberoende af lagstiftningen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 3 April 1882.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herrar Jonas Andersson, Borg, Carlsson och Svensén: »Hå
icke med skäl kan förnekas, att behofvet af en utsträckning af
den politiska rösträtten utöfver den nuvarande på det kraftigaste
gifvit sig till känna, och då väl icke heller gerna kan förnekas, att an -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.

11

språken på en dylik utsträckning grunda sig på rättvisa och billighet,
synes det som om klokheten borde bjuda att i detta afseende gå de
framstälda önskningarne till mötes till det mått, som nu af Herr J.
A. Öberg blifvit föreslaget, vid flera föregående riksdagar af särskilde
motionärer framstälts, af 1880 års Konstitutions-Utskott till bifall förordats
samt af Andra Kammaren de tvenne senaste riksdagarne gillats.
Enär allt talar för bifall till den föreslagna förändringen af §14
af nu gällande Riksdagsordning, — en förändring, som vi för vår del icke
anse skulle medföra några som helst vådliga följder, men deremot
gagna och tillfredsställa dem, hvilka nu sakna de medborgerliga rättigheter,
som, i följd af deras bildning, moraliska hållning, alltjemt
stigande intresse för allmänna angelägenheter samt jemförelsevis betydliga
bidrag för fyllande af statens behof, borde dem tillerkännas,
— nödgas vi härmed anmäla vår reservation mot Utskottets afstyrkande
beslut. Åberopande de skäl, hvarpå Konstitutions-Utskottet och
Andra Kammaren förut grundat sitt bifall till samma förslag, föranlåtas
vi alltså yrka,

att Riksdagen, med bifall till Herr J. A. Öbergs
väckta motion, måtte antaga att hvila till grundlagsenlig
behandling följande förändrade lydelse af Riksdagsordningens
§ 14:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han
i bosatt är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken antingen eger eller
med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra
kronor, eller för lifstid eller för minst fem år
arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde ej
understigande tretusen kronor, eller ock erlägger till
staten bevillning för en till minst fyrahundra kronor
uppskattad årlig inkomst41;

af Herrar Rundhäck, Hans Andersson, Sven Andersson, Westin och
Jönsson.

Herr Danielson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom Utskottet.