Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

N:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli den 31 Mars 1882, kl. 5 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring
af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Från Andra Kammaren har Utskottet fått till behandling emottaga
eu af Herr C. J. Svensén väckt motion, N:o 73, åsyftande den
ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen, att det i detta lagrum förekommande
ordet “samtycke11 utbytes mot ordet “utlåtande14.

Motionären framhåller till en början, att, då nu gällande Riksdagsordning
antogs, Konung och Ständer voro ense derom, att åt
presteståndet borde beredas en motsvarande ersättning för den särskilda
representationsrätt, som det förut egt, men genom ståndsförfattningens
upphäfvande förlorat. Då denna representationsrätt egentligen
tillkommit ståndet i egenskap af svenska kyrkans ombud, hade ersättningen
gifvits i form af en särskild statsinrättning till skydd för
nämnda kyrkas rättigheter och intressen. Denna inrättning blef det
allmänna kyrkomötet, om hvars bildande förslag vid 1862—1863 årens
riksdag af Konungen väcktes och af Ständerna godkändes. Omfånget
af den nya kyrkorepresentationens befogenhet utstakades uti § 9 af
Kongl förordningen den 16 November 1863 om allmänt kyrkomöte,
enligt hvilket lagrum kyrkomöte tillkomme att upptaga kyrkliga mål,
som Konungen till detsamma öfverlemnade eller hvarom fråga af någon
dess ledamot väcktes; dock att mötet ej egde att, utöfver hvad i grundlag
kunde varda medgifvet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden
samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas.

Härigenom hade kyrkomötets ställning, enligt motionärens förmenande,
blifvit på ett klart och tydligt sätt angifven. Men mötets

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

maktområde hade genast i början af dess tillvaro erhållit en ytterligare
och högst väsentlig utsträckning genom det i samband med den nya
Riksdagsordningens antagande gjorda tillägg till § 87 mom. 2 Regeringsformen,
på grund hvaraf vid stiftande, förändrande eller upphäfvande
af kyrkolag jemväl erfordrades samtycke af kyrkomötet.

I sjelfva verket — anför motionären vidare — hade dermed åt
svenska kyrkans representanter gifvits större rättigheter än dem, från
hvilka det gamla presteståndet afstått. Presteståndet hade nemligen
icke utgjort mer än eu fjerdedel inom den representation, som gemensamt
med Konungen egt att stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag;
och om de tre andra stånden förenat sig om en motsatt mening, hade
denna blifvit Riksdagens beslut, utan att det votum, som afgifvits af
svenska kyrkans målsmän, haft annan betydelse än den, som vanligen
plägade tillerkännas en minoritets yttranden. Kyrkomötet deremot
stode såsom en sjelfständig myndighet, sidoordnad med Konung och
Riksdag, och med full makt att kullkasta de beslut, om hvilka dessa
efter moget betänkande förenat sig.

Men redan vid pröfningen inom Högsta Domstolen af förslaget
till kyrkomötesförordning framstäldes tungt vägande anmärkningar mot
den maktställning, som var afsedd att tilldelas den nya kyrkorepresentationen,
och en ledamot af denna domstol hade uttalat den mening,
att vid sidan af Riksdagen ställa en annan, af denna oberoende
representation för kyrkan, med mindre makt men större anspråk, måste
i längden framkalla stridigheter, som förlamade dem begge, så framt
icke endera lyckades undertrycka den andra. En half mansålders redan
vunna erfarenhet hade icke jäfvat denna farhåga. Som vanligt,
då allt för många parter skulle verka för ett och samma syfte, hade
tredelningen af den lagstiftande makten på det kyrkliga området ledt
till ett fullständigt hämmande af allt reformarbete derstädes. Kyrkomötets
förmåga att gifva sjelfständiga uppslag till förbättringar i vår
snart tvåhundraåriga kyrkliga lagstiftning hade allt ifrån början synts
stadd i aftagande och hufvudsakligen visat sin styrka i negativ rigtning
genom att helt och hållet eller delvis omintetgöra de reformplaner,
som utgått från någon af de egentliga statsmakterna. Häri behöfde
ej ses en brist på god vilja hos kyrkomötet, utan endast ett
nytt bevis för det sakförhållande, att hvarje lagstiftningsarbete försvårades,
i samma mån som do beslutande parternas antal ökades.

Att detta sakförhållande ej kunde lända till den svenska kyrkans
och dess medlemmars sanna välfärd läge emellertid i öppen dag. Som
nu donna välfärd, rätt förstådd, utgjorde det yttersta mål, hvartill all

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 4.

7

kyrklig lagstiftning borde sträfva, så borde ock hvarje hinder, som
stälde sig i vägen för detta måls uppnående, så vidt ske kunde, undanrödjas.
Hade nu kyrkomötets veto mot Konungs och Riksdags
gemensamma beslut visat sig vara ett sådant hinder, mäktigt att hämma
det kyrkliga reformarbetet, men ej att skydda kyrkans sanna intressen
eller rättigheter, syntes det vara klart, att bestämmelsen om detta veto
borde ur grundlagen utgå. Och om sagda veto sålunda förfelat sitt
ändamål och ej lyckats åt kyrkan förvärfva de dermed afsedda förmåner,
kunde dess afskaffande ej innebära någon kränkning af kyrkans
rätt eller af de förpligtelse!-, Riksdagsordningens stiftare kunde
anses hafva iklädt sig gent emot dess målsmän inom ståndsrepresentationen.
Kyrkomötet blefve härigenom hänvisadt till sin i Kyrkomötesförordningen
angifna naturliga ställning såsom en rådgifvande myndighet,
hvars utlåtande infordrades vid stiftande, ändring eller upphäfvande
af kyrkolag, och hvars ord dervid vägde mera, i samma mån som dess
ledamöter, omedelbart utsedda för kyrkliga syften, kunde förutsättas
i allmänhet inom detta område ega större sakkunskap än Riksdagens
medlemmar, vid hvilkas val så många andra synpunkter måste göra
sig gällande. Och det skyddsvärn, kyrkan kunde anses behöfva, borde
hon i alla händelser säkrast och trj^ggast finna hos sin högste styresman,
Konungen, hvilken ej torde gifva sin stadfästelse åt några omogna
hugskott, äfven om sådana, mot all rimlig sannolikhet, skulle vinna
godkännande af svenska folkets representation.

Slutligen fäster motionären uppmärksamheten derå, att det skydd
för presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, som
förbehållits genom stadgandet i § 114 Regeringsformen, att för ändring
eller upphäfvande deraf fordrades bifall af allmänt kyrkomöte, ej
blefve rubbadt genom upphäfvande af det i § 87 af samma grundlag
omförmälda veto.

Förslag om upphäfvande af ifrågavarande grundlagsbestämmelse
var jemväl vid sistlidne riksdag föremål för representationens uppmärksamhet.
Inom Andra Kammaren väcktes nemligen då, i sammanhang
med förslag om upphäfvande af ofvan åberopade Kongl. förordning,
motion angående, bland annat, uteslutande ur § 87 mom. 2 Regeringsformen
af orden ”dock att dervid erfordras samtycke jemväl af
allmänt kyrkomöte”. Sedan emellertid förslaget om kyrkomötesförordningens
upphäfvande af Riksdagen förkastats, blef den af motionären

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

påyrkade grundlagsändringen på Utskottets hemställan af båda Kamrarne
afslagen.

Då genom ståndsförfattningens upphäfvande presteståndet atstod
från den ståndet förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans
målsman deltaga i lagstiftningsarbetet, framstod oafvisligen behofvet
deraf, att statskyrkan egde en särskild representation, inom hvilken
de speciella insigter i dithörande frågor, som för vården om kyrkans
intressen äro af nöden, kunde vara i vidsträcktare man till finnandes,
än hos den på allmänna val grundade nationalrepresentationen vore
att påräkna. Att betydelsen af en sådan kyrkans målsman af Rikets
Ständer nogsamt beaktades, derom vittnade förhandlingarne angående
nu gällande Riksdagsordning, och med visshet torde kunna sägas, att
det för mången, som med sin röst bidrog till ståndsförfattningens
upphäfvande, var en afgörande omständighet, att kyrkan framgent komme

att blifva särskilt representerad.

Kyrkomötet har sålunda med den nya Riksdagsordningens införande
berättigats att, jemte Konungen och Riksdagen, deltaga i den
kyrkliga lagstiftningen; men i anledning af motionärens anmärkning,
att mötets maktområde blifvit, utöfver hvad i ofvan berörda Kongl.
förordning bestämdes, väsentligen utsträckt genom det i § 87 Regeringsformen
sedermera intagna stadgandet om kyrkomötets samtycke
såsom erforderligt för stiftande, ändring eller, upphäfvande af kyrkolag,
anser Utskottet sig böra erinra, hurusom uti den af Kongl. Maj;t till
1862—1863 årens Riksdag aflåtna proposition om antagande af en författning
angående allmänt kyrkomöte uttryckligen framhölls, att, då
verkan af kyrkomötets beslut måste bestämmas af grundlag, någon
beslutande rätt enligt förslaget icke kunnat kyrkomötet tilläggas, men
att, då ifrågavarande institution icke syntes i fullt mått kunna motsvara sm
bestämmelse, med mindre kyrkomötet tillerkändes rätt att deltaga i
stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit så affattade, att de
lämpade sig jemväl för den utsträckning, som genom en grundlagsändring
kunde komma till stånd. I förslagets § 9, som af .Riksdagen
oförändrad antogs, var ock, såsom af motionären äfven blifvit angifvet,
vidden af kyrkomötets maktområde gjord beroende af hvad i grundlag
kunde i sådant hänseende varda medgifvet.

Det torde ej heller böra lemnas ur sigte, att i rådslagen om kyrkans
angelägenheter prester och lekmän taga lika del, en anordning,
hvarmed lagstiftaren'' afsett lika mycket att behörigen begränsa det
rent kyrkliga elementets inflytande som att tillförsäkra, kyrkomötet
den sakkunskap, som för ett framgångsrikt reformarbete inom vår med

Konstitutions-Utskottets Utlutande N:o 4. 9

en mängd stadganden af civillags natur sammanblandade kyrkolagstiftning
kräfves.

Att nu rubba grundvalarne för en statsinstitution, som egt bestånd
under jemförelsevis allt för kort tid, för att någon fullständig
erfarenhet om densammas verkningar ännu skulle kunnat inhemtas,
eller ett säkert stöd vinnas för bedömande, om och i hvad mån en
förändring deraf må vara af nöden, anser Utskottet icke heller vara
förenligt med den varsamhet, som vid hvarje förändring i grundlag
bör göra sig gällande; och på grund af hvad sålunda blifvit anfördt
får Utskottet hemställa,

att Herr Svenséns ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 Mars 1882.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Svenson, med hvilken Herrar Borg och Jonas Andersson
förenat sig:

“I förslaget kan efter min uppfattning hvarken ligga någon kränkning
af grannlagenheten eller af den åt svenska kyrkan grundlagsenlig!
medgifna rätt. Då denna rätt medgafs, skedde det till skydd
för den svenska kyrkan. Men den har hittills ej ledt till annat, än
att det reformarbete, som inom den kyrkliga lagstiftningen kanske är
mera af nöden påkalladt än inom något annat område, blifvit fördröjdt
och försvåradt genom omöjligheten att åstadkomma samstämmighet
i beslut mellan de tre statsmakter, på hvilka beslutanderätten i
dylika ärenden blifvit utskiftad. De mera klarseende bland kyrkans
egna målsmän torde vara de första att beklaga detta. Det vore att
täuka allt för lågt om statskyrkans presterskap, om man antoge, att
det betraktat den ersättning det i kyrkomötets vetorätt erhöll för uppBih.
till Rilcsd. Prof. 1882. 3 Sami. 3 Käft. 2

10

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o d.

gifvandet af sin ställning inom Riksdagen såsom eu byteshandel, eller
att det skulle vilja fasthålla den detsamma sålunda beviljade ställning
såsom ett slags förmånsrätt, hvilken det ville för egen räkning bevara
äfven sedan den visat sig lända den kyrkliga utvecklingen till skada.
— Åberopande i öfrigt de i motionen anförda skäl, anser jag mig fortfarande
höra yrka på bifall till den ifrågavarande ändringen i 87 § 2
mom. Regeringsform en. “

af Herrar Rundbäck, Hans Andersson, Danielson, Jönsson och

Norén.

Herr Afzelius har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i detta
ärendes behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1882.