Bevill n ings- Ut sk ottets Betänkande N:o 1.

1

W:0 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Febr. 1882, kl. 5 e. m.

Betänkande, angående allmänna hevillningen.

Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed
afgifva betänkande, angående allmänna bevillningen.

l:o.

Enligt § 8 i nu gällande Bevillningsstadga skola, när den skattskyldiges
sammanräknade årsinkomster icke öfverstiga 1,800 kronor,
300 kronor af hans inkomst från kapital och arbete vara fria från bevillning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 9) anför Herr
Ch. Dickson, att då således en person, hvars inkomster blott med några
få kronor öfverstiga 1,800 kronor, ej. åtnjuter något beskattningsfritt
afdrag, eger ett missförhållande rum, i det att många bland dem, som
hafva en något högre årsinkomst än 1,800 kronor, vore lika mycket i
behof af lindring i sina direkta skattebidrag som de, hvilka på grund af
ofvan omförmälda stadgande komma i åtnjutande af sådan lindring.
Detta missförhållande vore väl med afseende blott på bevillningen ej
så särdeles känbart, men framträdde desto bjertare, då man besinnade,
att kommunalskatterna, hvilka ofta nog uppgingo till tre eller fyra gånger
så högt belopp som bevillningen eller till och med än högre, fördelades
på de skattskyldige inom hvarje kommun efter den bevillning
hvar och en erlade. . Till afhjelpande af detta missförhållande hemställer
Hen Dickson »att. Riksdagen må besluta, att det skattefria afdrag, som
nu enligt Bevillningsförordningen är stadgadt, eller som af Riksdagen

Bill. till Riksd. Prof. 1882. 5 Sami 1 Afd. 1 Häft. 1

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

kan blifva stadgadt, skall gälla för all inkomst af kapital och arbete
utan hänsyn till inkomstens större eller mindre belopp». Genom ett
dylikt stadgande skulle visserligen äfven personer med större förmögenhet
erhålla en för dem obehöflig nedsättning'' af bevillningen, men
olägenheten häraf anser motionären i mångdubbel mån uppvägas af den
fördelen att då, i följd af det föreslagna stadgandets tillämpning, den
sammanräknade bevillningssumman för hvarje kommun skulle blifva
lägre, komme den efter denna summa fördelade kommunalskatten att
utgå med ett något högre belopp än tillförene för hvarje bevillningskrona.
Enligt motionärens beräkning skulle härigenom för de lägst beskattade
beredas eu verksam skattelindring, som i långsamt aftagande
mån skulle komma alla inkomster under 6—7,000 kronor till del, hvaremot
en ökning i beskattningen skulle i småningom stigande progression
drabba de högre inkomsterna. Den förlust för statsverket, som
genom den föreslagna åtgärden skulle uppkomma, beräknas af motionären
till 99,039 kronor, och finner motionären denna förlust alltför
obetydlig för att lägga hinder i vägen för genomförande af eu reform,
som enligt hans förmenande måste anses rättvis och till principen rigtig.

Frågan om beredande af lindring i den direkta beskattningen för
de mindre^ bemedlade har under olika förmer vid föregående riksdagar
ofta varit å bane, utan att likväl hittills någon tillfredsställande lösning
deraf kunnat åvägabringas.

Särskilt hade Bevillnings-Utskottet vid 1881 års riksdag under
behandling ett förslag i dylik retning, men detta förslag blef då af
Utskottet afstyrkt bland annat derför, att det syntes Utskottet mindre
välbetänkt att besluta några partiella förändringar i skatteväsendet, innan
den af Kongl. Maj:t den 20 Juni 1879 tillsatta skatteregl eringskomitén
hunnit afsluta sina arbeten.

Förslaget blef ock af Riksdagen i enlighet med Utskottets hemställan
afslaget.

Sedan. dess har, enligt hvad till Utskottets kännedom kommit,
skatteregleringskomitén egnat frågan om beredande af lindring i de
mindre bemedlades skattebördor en omfattande pröfning, och under
sådana förhållanden synes vara ännu mindre skäl att nu åter upptaga
denna fråga, innan Riksdagen kommit i tillfälle att pröfva komiténs
förslag i ämnet.

Utskottet hemställer alltså,

att Herr Dicksons ifrågavarande motion för det
närvarande ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 1

3

2:o.

§ 9 i nu gällande Bevillningsstadga föreskrifter, att med undantag
för åtskilliga uppräknade kategorier af skattskyldige, såsom vissa
slags bolag, fabriksegare in. fl., bevillning för inkomst af kapital och
arbete skall påföras hvarje skattskyldig der han är mantalsskrifven.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 49) anför Herr
A. P. Danielson, hurusom, klagan ofta försports öfver den orättvisa,
som uppstode derigenom, att en prestman, hvilken uppbär lön från mer
än en församling, på grund af nämnda stadgande påföres bevillning och
följaktligen äfven kommunalutskylder endast inom den församling, der
han är mantalsskrifven, i stället för att han, såsom billighet och rättvisa
enligt motionärens åsigt fordrade, borde inom hvarje församling, derifrån
någon del af hans lön utgår, deltaga i kommunalutskylderna med ett
efter församlingens lönebidrag lämpadt belopp. För att vinna rättelse
härutinnan föreslår motionären, att ifrågavarande paragraf i Bevillningsstadgan
må förses med följande tillägg:

»Ordinarie prestmans kontanta löneinkomst skall taxeras och påföras
inom hvarje församling i förhållande till det belopp han inom församlingen
erhåller.»

Motionären yrkar derjemte, »att om Bevillnings-Utskottet skulle
finna clen föreslagna förändringen lämpligare kunna på annat ställe i
Bevillningsstadgan införas eller i andra ordalag affattas eller jemväl förorsaka
ändring i någon annan paragraf, Utskottet må vidtaga sådan
åtgärd, blott lmfvudsyftet med motionärens förslag ej förfelas».

Motioner i samma sigtning som den förevarande hafva redan förut
varit föremål för Bevillnings-Utskottets behandling.

Vid 1869 års riksdag väcktes tvenne dylika motioner, af hvilka
den ena aftåg jemväl andra kommunernas löntagare än piaster, men båda
dessa motioner blefvo af Utskottet afstyrka och af begge Kamrarne
afslagna, hufvudsakligen på den grund att det med motionerna afsedda
syftemål mötte hinder i 57 § åt Kongl. Förordningen angående kommunalstyrelse
å landet, enär prest, som från flera kommuner njuter inkomst,
icke kunde hänföras till någon af de tvenne klasser, hvari nämnda
paragraf indelar de skattskyldige.

Vid 1871 års riksdag väcktes åter en motion i ämnet, och var
denna motion^ åtföljd af förslag om nödig ändring i 57 § af nyssnämnda
förordning. Äfven denna motion rönte dock samma öde som sina båda
föregångare. Bevillnings-Utskottet och i likhet dermed båda Kamrarne
ansågo nemligen, att den påkallade förändringen i Bevillningsstadgan
ej borde beslutas förr, än ändring i 57 § af kommunalförordningen verk -

4 Bevillning:?-(Jfd:otte(s Betänkande N:o 1.

ligen kommit till stånd. Dessutom rörde motionen, i likhet med den
förevarande, endast presternas löneinkomster, hvilket af Bevillningsutskottet
anfördes som ett ytterligare skäl för afslag, enär den föreslagna
åtgärden syntes Utskottet lika väl böra utsträckas till andra löntagare,
som från skilda kommuner uppburo löneinkomster.

Frågan har derefter icke förr än nu återupptagits. I likhet med
motionären vid 1871 års riksdag föreslår Herr Danielson i särskild motion
(N:o 50 i Andra Kammaren) en förändring i kommunalförordningen,
som skulle möjliggöra taxering å skilda orter af sådana inkomster, som
förevarande motion afser.

Samma skäl, som 1871 års Bevillnings-Utskott anförde mot den
då väckta motionen i ämnet, kunde jemväl nu med afseende på förevarande
motion åberopas, men en vida starkare anledning att nu ej brådska
med pröfningen af den föreslagna förändringen finner Utskottet ligga
deruti, att ett fullständigt förslag till ny Bevillningsstadga snart är att
förvänta.

Vid pröfningen af ett sådant förslag torde rätta tidpunkten vara
inne att taga i öfvervägande, huruvida en förändring med afseende på
taxeringen af ej blott presters, utan äfven andra löntagares från skilda
kommuner utgående löneinkomster bör vidtagas.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

att Herr Danielsons ifrågavarande motion ej för
det närvarande måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

3:o.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan
upptagna procent- och siflerbelopp, kommer Utskottet att framdeles
under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande
ämne, dertill förhållandena föranleda, hvilket Utskottet får
för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 17 Februari 1882.

På Utskottets vägnar:

A. H. Fock.

Bemttmngs-Utskottets Betänkande N:o 1. 5

Reservationer:

Vid 2:dra punkten:

Herr Hedlund: »Antagande såsom grundsats, att en kommun må
alltid ega rätt att för sin kommunalbeskattning påräkna alla de löner,
som af kommunen bekostas, vare sig löntagaren bor inom eller utom
kommunen, finner jag det rättvist, att denna grundsats må tillämpas
äfven för de fall, som Herr Danielsons motion åsyftar, och detta så mycket
mer, som här gäller jemväl prebenden, med hvilka det i sanning
obehönga förhållande eger rum, att en församling ofta med dryga uppoffringar
bidrager att löna en arman församlings pastor, för att se sin
egen själavård bestridd af vexlande ställföreträdare, åt hvilka den ordinarie
pastorn gifver gemenligen blott en ganska ringa ersättning för
samma verksamhet, för hvilken han sjelf ej tvekar att uppbära långt
ögre belopp. Att under sådana förhållanden kommunen må få för sina
allmänna behof beskatta den lön, som från kommunen utgår, äfven då
prestmannen bor inom annan kommun, synes mig vara både billigt och
rattvist, hvaremot detta icke torde vara fallet, då den kommun, som får
åtnjuta fördelen af deii ordinarie pastorns verksamhet, får tillika förmånen
att för sin kommunalbeskattning anlita den andra kommunens tillgångar.
»

af Herr E. G. Boström.

Bill. till Biksd. Prof,. 1882.

5 Sand, 1 Afd. 1 Raft.

2