14
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.
\:o 57.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 April 1881.
— — — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående omarbetning af folkskolestadgan1.
(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande
K:o 2 och Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1)
Utlåtande N:o 3.)
S. A. K.
Med anledning deraf, att folkskolestadgan af den 18 Juni 1842 under
årens lopp undergått en mängd förändringar, i följd hvaraf det blifvit
synnerligen svårt för allmogen, som ej kunde ega tillgång till de
många författningar, hvarpå dessa ändringar grundades, att känna föreskrifterna
för vårt folkskoleväsende, har hos Riksdagen det förslag blifvit
väckt, att Riksdagen måtte hos Eders Kongl. Maj:t begära, att en omarbetning
af nämnda stadga måtte ske, så att ändringarne och tilläggen
deri till ett helt sammanfördes.
Det ligger i sakens natur, att en nära fyratioårig författning, rörande
en samhällsinrättning, hvilken varit så stadd i utveckling, som den
svenska folkskolan, måste hafva underkastats en mängd förändringar, och
då dessa blifvit påbjudna i särskilda förordningar, kungörelser och cirkulär
vid sidan af sjelfva stadgan, måste det förhållande inträda, att känne
-
15
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.
domen om alla de nya föreskrifterna blifver för eu livar, men i synnerhet
för menige man, ganska svår att vinna.
Ehuru man visserligen sökt undanrödja eller minska denna svårighet
genom utgifvande af författningssamlingar rörande folkundervisningen,
uti hvilka dels ändringarne blifvit upptagna under de af folkskolestadgans
särskilda paragrafer, som af dem beröras, dels ock åtskilliga hithörande
förordningar, kungörelser, cirkulär in. in. blifvit sammanförda
såsom bilagor, har likväl icke derigenom kunnat undanrödjas den olägenhet,
som ligger i nödvändigheten af att på skilda ställen uppleta
och genom jemförelse söka utröna hvad som för tillfället är gällande
lag i det ena eller andra afseende!, ett arbete, hvilket, särskild! för de
icke lagfarne personer, som hafva att tillämpa denna lag, måste blifva
ganska svårt och besvärligt, synnerligast då full öfverensstämmelse ej
råder mellan gällande föreskrifter, samt då lagen saknar redig uppställning.
Den brist i senare afseende!, som redan från början i icke ringa
män vidlådde 1842 års folkskolestadga, har blifvit ökad genom de ändringar,
stadgans föreskrifter under årens lopp undergått. Såsom bevis
på huru vissa af förändrade omständigheter påkallade nya stadgande!!
dels råkat i strid med gällande föreskrifter i den ursprungliga författningen,
dels gjort åtskilliga stadganden i denna öfverflödiga, dels ock gjort
nya föreskrifters införande i samma stadga önskvärd! får Riksdagen framhålla:
att
i § 1 mom. 1 talas om »vederbörligen godkänd lärare», under
det att dels i nådiga kungörelsen den 29 September 1858 framför »godkänd»
införts orden: »vid ett seminarium», dels också i nådiga kungörelsen
den 21 Oktober 1859 föreskrifvits, att hvad som stadgats rörande
lärare vid folkskolorna eger tillämpning, med ett uppgifvet undantag,
äfven på qvinno!'', hvilkas skicklighet blifvit vid något seminarium vederbörligen
pröfvad och godkänd;
att i samma § mom. 2 talas om »flyttbara» skolor, hvilka åter i
cirkuläret den 29 December 1874 benämnas »flyttande»;
samt att mom. 3, hvari stadgas om den tid af fem år, inom hvilken
lärares anskaffande och folkskolors inrättande böra sättas i verket, genom
kungörelsen den 29 September 1853 ersatts af den alldeles nya och olikartade
bestämmelsen om »mindre skolor», hvilka må inrättas, »der byar,
hemman, torp eller lägenheter äro så aflägsna, att dithörande barn icke
utan svårighet kunna begagna den med sålunda godkänd (d. v. s. å ett
seminarium bildad) lärare försedda skolan», och vid hvilka mindre skolor
16
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.
finge till lärare antagas personer — män eller qvinnor — som inför
pastor eller skolstyrelse företett betyg om god frejd och kristligt lefverne
samt ådagalagt ett visst, mindre kunskapsmått jemte förmåga att deri
undervisa.
Sistnämnda undantagsbestämmelses syftemål har genom sedermera utfärdade
föreskrifters otydlighet fördunklats på ett sätt, som, enligt hvad
nedan angifves, ej kunnat annat än föranleda missförstånd.
I nådiga kungörelsen den 23 April'' 185S mom. 1 meddelades till
efterrättelse, att »sådana mindre skolor)), som omtalas i kungörelsen den
29 September 1853, och som här ofvan äro beskrifna, finge inrättas »öfverallt
å landet, oberoende af afståndet från folkskola, som är med examinerad
lärare försedd»; af fortsättningen af samma moment i 1858 års
kungörelse inhemtas dock, att deruti i sjelfva verket icke afsagos »sadana»
mindre skolor, hvarom begynnelseorden handla, enär ändamalet uppgifves
vara, »att det första förberedande kunskapsmåttet för nybörjare må i dessa
mindre skolor kunna inhemtas, och att således de skolor, för Indika enligt
folkskolestadgan examinerade lärare erfordras, må företrädesvis hafva
till föremål de mera försigkomna barnens undervisning.» De mindre skolor,
som afses i 1858 års kungörelse, skulle således icke, i likhet med de
i 1853 års kungörelse omtalade »mindre» skolorna, träda i stället för den
egentliga folkskolan, utan förbereda till den senares undervisning; de
skulle, med andra ord, vara förberedande »småskolor», såsom de ock i
1858 års kungörelses mom. 2 benämnas.
Den oreda i lagstiftningen om småskolorna, som först visar sig i sistnämnda
kungörelse, har sedermera tilltagit; ibland har man skilt emellan
»mindre skolor» och »småskolor», ibland åter alldeles förgätit de förra,
såsom följande exempel torde ådagalägga. I nådiga cirkulären till domkapitlen
den 4 Juli 1860, 24 Februari 1865 och 17 Maj 1872, med föreskrifter
om statistiska uppgifter angående folkundervisningen, upptagas
icke å de bifogade formulären de »mindre skolorna», icke ens å det sistnämnda
cirkulärets formulärbilaga, ehuru i en »anmärkning» å detta formulär
meddelas en definition af begreppet småskolor — sådana skolor, »som,
i öfverensstämmelse med mom. 1 i kungörelsen den 23 April 1858, endast
afse att bibringa nybörjare det första, förberedande kunskapsmattet» —
af hvilken definition tyckes framgå, att de »mindre skolorna», sådana de
definieras i 1853 års kungörelse, alldeles icke falla under kategorien »småskolor»
och således bort få en särskild rubrik å formuläret. År 1871
föreslog Eders Kongl. Maj:t och biföll Riksdagen en reglering af stats
-
Riksdagens underd. Skrifvelsey N:o 57.
17
verkets lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor. De »mindre
skolorna» åter nämnas icke i den nådiga propositionen eller i Riksdagens
i anledning deraf aflåtna skrifvelse och ej heller i det sedermera i ämnet
utfärdade nådiga cirkuläret den 22 Juni sistnämnda år, hvaruti blott omtalas
lönetillskotten för lärare vid folkskola, lärare vid småskola och biträdande
lärare vid folkskola. Uti de i samma ämne utfärdade nådiga cirkulären
den 2 September 1873, 5 Juni 1874 och 16 Juni 1875 nämnas
ej heller de »mindre skolorna». Riksdagen höjde år 1877 lönetillskottet
för lärare vid »småskolor», men erinrade sig dervid hvarken de »mindre
skolornas» lärarepersonal eller biträdande lärare vid folkskola, och i öfverensstämmelse
härmed utfärdades nådiga kungörelsen den 11 Januari 1878.
Detta förbiseende föranledde vid 1880 års riksdag tvenne förslag, det
ena om samma statsbidrag till aflöningen för biträdande lärare vid folkskolor,
det andra såväl derom som angående enahanda lönetillskott åt lärare
vid »mindre skolor», som genom sistnämnda nådiga kungörelse medgifvits
för småskolornas lärarepersonal. Med anledning häraf beslötjRiksdagen,
att hvad om lönetillskott åt sistnämnda slags skolors lärare stadgats
äfven skulle tillämpas »i fråga om biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor, bland hvilka inbegripas lärare och lärarinnor vid mindre skolor.
» Ytterligare torde böra erinras, att i Eders Kongl. Maj:ts berättelse
till 1876 års Riksdag ej nämnes, att lönetillskott af allmänna medel utgått
till »mindre skolor», eller ens att några sådana skolor funnos under
det år, som berättelsen i denna del afsåg, hvilket jemväl var förhållandet
i berättelsen till 1877 års Riksdag. I berättelsen till 1878 års Riksdag
nämnes ett betydligt antal »mindre skolor», men deri uppgifves ej, att de
hugnats med något lönetillskott. I berättelsen åter till Riksdagarne
1879—1881 omförmälas såväl antalet »mindre skolor» som till dem utgående
lönetillskott. Emellertid torde det få antagas, både att »mindre skolor»
i ej ringa mängd funnos äfven de år, då de ej omtalas i de statistiska uppgifter,
som meddelats Riksdagen, och att lönetillskott åt dem beviljats
äfven under år, då de, på grund af Riksdagens beslut, utfärdade föreskrifterna
om bidrag af allmänna medel till aflöning af lärare vid folkundervisningsanstalterna
icke innefattade något stadgande om sådant lönetillskott
för »mindre skolor.»
Väl hafva »småskolornas» ställning och uppgift blifvit närmare
bestämda genom nådiga kungörelsen den 11 December 1863 samt nådiga
cirkulär den 22 April 1864 och 15 Oktober 1869, men stridigheten
mellan ordalagen och andemeningen i 1858 års kungörelse har dock icke
Bill. till Eiksd. Prot. 1881. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12. Haft. 3
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.
blifvit afhjelpt; skilnaden mellan förberedande skolor (»småskolor») och
ersättnings-skolor (»mindre skolor»), numera iakttagen i eu del af formulären
för de statistiska uppgifterna om folkskoleväsendet, har aldrig
blifvit tydligen framhållen i folkskolestadan.
Hvad åter vidkommer stadgans öfriga bestämmelser får Riksdagen erinra:
att uti § 2 mom. 1 fortfarande omtalas »skolstyrelse», hvilket ord
jemväl bibehålies i en den 10 December 1880 af Eders Kongl. Maj:t-beslutad
ändring i nämnda stadga, oaktadt nådiga förordningen den 21 Mars
1862 om kyrkostämma in. in. infört benämningen »skolråd»;
att uti sistnämnda förordning, som innehåller många föreskrifter angående
skolrådet, hvilka borde tillhöra folkskolestadgan, bland annat omnämnes
rättighet för skolråden att välja vice ordförande, hvarom icke
något finnes bestämdt i folkskolestadgan;
att § 3, hvari stadgas om skoldistriktens åliggande att anskaffa och
underhålla tjenliga rum för distriktets skolor, ej innehåller någon bestämmelse
rörande ändamålsenliga skolmöbler, ehuru instruktionen för folkskoleinspektörerne
ålägger dem att iakttaga undervisningsmaterielens
beskaffenhet;
att i § 4, om lärarnes aflöning, en sådan mängd af ändringar och
tillägg påbjudits, i afseende å löneförmåner samt skoldistriktens och statens
bidrag, att blott föga står qvar af den ursprungliga lydelsen; och
synes det i öfrigt oegentligt, att stadgandena. i denna paragraf, likasom en
del andra mera tillfälliga bestämmelser, upptagas i skolstadgan;
att § 5, deri föreskrifterna blifvit till hufvudsaklig del ändrade eller
upphäfda genom reglementet för folkskollärareseminarierna i riket den
31 December 1865 med flere författningar, torde böra ur folkskolestadgan
helt och hållet utgå;
att genom de i § 6 gifna stadganden rörande uttrycken i betygen
öfver utgående seminariielevs ådagalagda skicklighet bestämmes, att dessa
betyg skola vara »godkänd, med beröm godkänd eller berömlig», då
deremot i seminariireglernentet dessa uttryck faststälts sålunda: »med beröm
godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd, försvarlig», hvartill
komma särskilda vitsord för uppförande;
att i sistnämnda paragraf föreskrifves, det läraren »bör ega kännedom
af vexelundervisningsmetoden», oaktadt undervisning i denna metod,
då seminariireglementet derom icke innehåller något, väl knappast numera
torde meddelas vid något af rikets seminarier, hvaremot i samma
paragraf icke heller nämnes något om frihandsteckning, exercis och träd
-
19
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.
gårds skötsel, i Indika ämnen undervisning, på grund af särskilda föreskrifter,
meddelas åt seminariieleverna;
att, enär i cirkuläret den 19 December 1856 endast undantagsvis
synes vara medgifvet, att folkskollärareelev må kunna erhålla tillåtelse
att »före upphunnen myndighetsålder» söka folkskolläraretjenst, och följaktligen
»upphunnen myndighetsålder» torde få anses vara ett af kompetensvilkoren,
ehuru uttrycklig föreskrift derom saknas, samt då, enligt
nådiga kungörelsen den 21 Oktober 1859, hvad om lärare finnes föreskrifvet
skall med blott ett undantag äfven ega tillämpning å lärarinna, hafva,
sedan ogift qvinna, genom nådiga förordningen den 16 November 1863,
förklarats myndig vid fylda 25 år, olika meningar uppstått derom, huruvida
för qvinnas kompetens att söka folkskollärarinnetjenst erfordras 25
eller 21 års ålder;
att i § 6 mom. 8 klockare, som icke tillika blifvit till skollärare
antagen, bibehålies vid den honom i kyrkolagen ålagda skyldighet att i
församlingen meddela barnaundervisning, hvilken föreskrift, såsom numera
föråldrad, icke vidare torde böra qvarstå i folkskolestadgan;
att i § 8 omtalas »barn i skolåldern», hvilka, i regeln, alla böra »i
skolan sig inställa»; men då tiden för skolåldern ingenstädes finnes bestämd,
helst de i ett af formulären till de statistiska uppgifter, som utgöra
bilagor till nådiga brefvet den 31 December 1875, förekommande fyra
kolumner för antalet af i skolan inskrifna, till distriktet hörande barn,
under sju år, sju—tolf år, tretton—fjorton år och öfver fjorton år, icke
gifva någon upplysning rörande skolåldern i officiel mening, är det af
vigt att få bestämd den ålder, inom hvilken skolgång är obligatoriskt
föreskrifven;
att i mom. 5 af sistnämnda paragraf fortfarande talas om »kyrkoråd
eller annan kommunalstyrelse, så framt en sådan framdeles varder inrättad»,
oaktadt förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
utgafs redan den 21 Mars 1862;
att i § 10 mom. 2 såsom utvägar »för underhållandet af de i skolan
förvärfvade kunskaper» uppgifvas söndagsundervisning och förhör, under
inseende och med biträde, der så ske kan, af presterskapet, med den ungdom,
som utgått från skolan; men då denna undervisning numera torde
ytterst sällan förekomma, likasom den ej heller tagits i betraktande vid
fastställandet af lärarnes löneinkomster, hvilka enligt § 4 äro beräknade
för åtta månaders årlig tjenstgöring, med ersättning för öfvertid, hvar
-
20 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 57.
emot man sökt vinna ändamålet, att underhålla de ur skolan utgångna
barnens kunskaper, genom de fortsättningsskolor, om hvilka stadgas i nådiga
kungörelsen den 11 September 1877, torde innehållet deraf böra ingå i
folkskolestadgan;
att stadgandet i § 11 mom. 2 om pension åt läraren, hvilken pension
det må bero på församlingens och skolrådets pröfning att, i mån af
hans behof m. in., honom tilldela, numera torde upphört att vara gällande
och alltså böra ur skolstadgan utgå, sedan nådiga förordningen den
30 November 1866, angående folkskollärarnes pensionsinrättning, gifvit
förändrade bestämmelser i detta ämne;
samt att i § 12, enligt hvilken enskild skola bör, hvad angår undervisning
och ordning, stå under skolstyrelsens inseende, icke göres något
undantag för enskilda lärdomsskolor, oaktadt i stadgan för Stockholms
folkskoleväsende skolstyrelsens skyldighet uti ifrågavarande hänseende blifva
inskränkt till enskild skola, som är »med folkskola närmast jemförlig».
Af hvad sålunda blifvit anfördt torde följa, att en omarbetning af
folkskolestadgan den 18 Juni 1842, i det syfte hos Riksdagen blifvit föreslaget,
är af behofvet påkallad. Denna omarbetning skulle, enligt Riksdagens
tanke, afse: dels en bättre, mera logisk uppställning under vissa
hufvudrubriker; dels införande i lagtexten såväl af de många nu gällande
lagbestämmelser, hvilka för närvarande måste uppletas i en mängd särskilda
nådiga bref, cirkulär, kungörelser in. m., som ock af de nya stadganden,
hvilkas behöflighet erfarenheten visat; dels afsomnande från folkskolestadgan
af föreskrifter, hvilka antingen numera äro föråldrade eller
ej omedelbart röra sjelfva folkundervisningen, såsom om pensionering och
seminarier in. in., eller i följd af sin konstitutionella beskaffenhet ej böra
förekomma uti en i administrativ väg utfärdad författning; dels äfven införande
i stadgan af hänvisningar till sådana bestämmelser, hvilka ej der
rätteligen hafva sin plats, men äro af stor vigt för folkskoleundervisningen,
såsom vissa stadgande!! i kyrkostämmoförordningen, föreskrifterna om
beskattning för folkskoleväsendet, bestämmelser om statens bidrag till aflöning
in. in.
Riksdagen, som förestält sig, att ett sådant arbete ej borde vara förenadt
med större besvär, än att det kunde inom Eders Kongl. Maj:ts
Ecklesiastikdepartement utföras, och derför ej vill förorda tillsättandet af
någon komité för detta ändamål, anhåller i anledning häraf, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes gå i författning derom, att stadgan af den 18 Juni
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 58.
21
1842, angående folkundervisningen i riket måtte varda så omarbetad, att
alla nödiga lagbestämmelser rörande denna undervisning blifva i redig
ordningsföljd och så fullständigt, som möjligt, i den nya författningen till
ett helt sammanförda.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 22 April 1881.
TSto 58.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 April 1881.
— — — •— Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående medgifvande för Strömskohus
nya kanalbolag att ''medelst årliga afbetalningar
gälda återstoden af en bolagets skuld till staten,
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 52.)
S. A. K.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition den 11 sistlidne Februari
föreslagit Riksdagen medgifva, att Strömsholms nya kanalbolag
finge medelst årliga afbetalningar på visst föreslaget sätt gälda återstoden
af den skuld, hvari bolaget på grund af Eders Kongl. Maj:ts dom den