Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 55.

9

W:o 55.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 23 April 1881.
— — — Andra Kammaren den 25 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, om ändring i ''gällande bestämmelser
rörande ersättning till vittnen i brottmål.

(Sammansatta Stats- ocli Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2).

S. A. K.

Inom Riksdagen har föreslagits, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
bland annat, att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 9
September 1873, en författning skulle utfärdas, hvarigenom stadgades att
den som allmän åklagare, å tjenstens vägnar, åberopat till vittne i brottmål,
der brottet vore af den beskaffenhet att det kunde af åklagare utan
angifvelse af målsegande åtalas, och som sig instält vid domstol, borde,
derest vittnet det äskade och domaren pröfvade sådant skäligt, tilläggas
ersättning af allmänna medel för dess resekostnad och uppehälle med
högst 1 krona 50 öre för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet
vid domstolen erfordrades, samt skjutspenningar för en bäst fram och åter.

Hvad först angår förslaget om höjning af den ifrågavarande traktamentsersättningen,
har Riksdagen visserligen icke förbisett, att det är en
hvarje samhällsmedlem åliggande skyldighet att i hvad på honom ankommer
bidraga till rättstillståndets uppehållande, äfven om dermed är förenad
någon personlig uppoffring; men å andra sidan har dock icke synts
kunna förnekas, att det belopp af högst 50 öre, hvartill dagtraktamentet
Bill. till Biksd. Prof, 1881. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Haft. 2 .

10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 55.

för vittnen i brottmål för närvarande är bestämdt, icke står i skäligt förhållande
tlil den uppoffring, vittne kan få vidkännas för sin inställelse vid
domstolen. Vid sådant förhållande och då det måste vara angeläget att
förekomma, det icke en eller annan till följd af den ringa ersättningen
söker undandraga sig att meddela upplysningar, hvilka för åstadkommande
af bevisning kunna vara af vigt, samt härvid derjemte bör uppmärksammas,
att de personer, hvilka i brottmål åberopas såsom vittnen, oftast tillhöra
de mindre bemedlade klasserna, har Riksdagen icke tvekat att biträda
förslaget i denna del, helst den omständighet, att ersättningen alltid skulle
A?ara beroende af domarens pröfning, har ansetts kunna innebära tillräcklig
säkerhet mot sådant missbruk, att någon, för att komma i åtnjutande
af den förväntade godtgörelsen, skulle genom föregifvande af större kunskap
om saken, än han verkligen eger, låta åberopa sig såsom vittne i
mål, der han ej har någon upplysning af vigt att meddela.

Vidkommande härefter förslaget om borttagande af den såsom vilkor
för ifrågavarande ersättningsskyldighet nu gällande bestämmelse, att vittnets
hemvist skall vara beläget på minst en mils afstånd från domstolen, har,
i fråga om ersättningen för uppehället, jemväl detta förslag synts böra
vinna bifall. Ofta kan nemligen ett vittne, ehuru boende i domstolens
omedelbara närhet, få tillsätta större delen af en dag för vittnesberättelsens
afläggande, och i dylikt fall lärer det ej vara med billighet och rättvisa
förenligt, att icke någon godtgörelse beredes, utan torde, derest domaren
pröfvar sådant skäligt, vittnet böra åtnjuta ersättning, lämpad efter
den arbetstid, hvaraf det i och för sin inställelse vid domstolen gått
förlustigt.

I fråga åter om godtgörelse för resekostnaden har Riksdagen ansett
någon bestämmelse i afseende å afståndet böra bibehållas, helst vittnet
eljest kunde besvära domstolen med pröfning af ersättningsanspråk, huru
ringa afståndet än vore; men Riksdagen har funnit det minsta afstånd,
som skulle berättiga till ersättning, böra fastställas till en half mil.
Derjemte har Riksdagen ansett, att, i sammanhang med nu ifrågasatta
betydliga höjning af dagtraktamentets belopp samt berörda nedsättning i
fråga om afståndet såsom vilkor för resekostnadsersättning föreskrift bör
meddelas derom, att denna ersättning skall beräknas efter afgiften för
billigaste plats å jernväg eller ångbåt, derest färden till och från den
ort, der domstolens förhandlingar ega rum, kan med dylik lägenhet
företagas.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 55.

11

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen för sin del beslutit
en författning, hvarigenom, med upphäfvande af Kongl. kungörelsen den
9 September 1873, förordnas:

Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den, som
vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tillämpas
i brottmål, som af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der
brottet är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse
af målsegande, så att den, som allmän åklagare å tjenstens vägnar
åberopat till vittne i dylikt mål och som instält sig vid domstolen, eger,
så framt vittnet det äskar och domaren pröfvar sådant skäligt, att, i de
händelser, då den tilltalade antingen icke kan till ansvar dömas eller ock
sakfälles, men saknar tillgång att ersättningen utgifva, af allmänna medel
åtnjuta ej mindre ersättning för vittnets uppehälle med högst 1 krona 50
öre för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid domstolen
erfordras, än äfven, derest vittnets hemvist är beläget på minst en half
mils afstånd från det ställe, der domstolen sammanträder, godtgörelse för
resekostnaden med skjutspenningar för en häst fram och åter, eller, der
jernvägs- eller ångbåts! ägenhet kan för resan eller någon del deraf begagnas,
med afgift för billigaste plats å jernväg eller å ångbåt. Varder
den tilltalade frikänd och finnes åtalet vara utan skäl anstäldt, åligge
nämnda ersättningsskyldighet åklagaren.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 25 April 1881.