Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
N:o 13.
Ank. till Kiksd. Kansli den 23 Febr. 1881, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3,
i anledning af väckt förslag om rätt för kommunalstämma
att pröfva, huruvida handelsrörelse må inom
kommun idkas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Utskottet öfverlemnad
motion, N:o 41, har Herr A. W. Wigardt under förmälan, huru som,
sedan landthandlande numera nedsatt sig i snart sagdt hvarje by, den
verksamhet, som af dessa handlande utöfvades, medförde betänkliga
olägenheter för såväl den kommun, inom hvilken de slagit sig ner, som
ock den enskilde samhällsmedlemmen, föreslagit, »att Riksdagen ville för
sin del besluta, att hvarje landskommun tillerkännes rätt att pröfva och
bestämma, om någon handelsrörelse får inom kommunen idkas, samt att
sökande till sådan rörelses bedrifvande bör skriftligen anmäla sig hos
vederbörande kommunalstämmo-ordförande, hvilken i laga ordning å
kommunalstämma föredrager ärendet».
Utan att ingå i någon historik öfver vår näringslagstiftning, hvilket
för nu föreliggande frågas bedömande torde få anses öfverflödigt, vill
Utskottet endast erinra derom, att redan 1846 års handelsordning inedgaf
rätt till handel å landet, ehuru inskränkt till vissa föremål och begränsad
inom visst afstånd från stad eller köping, åt en och hvar, som
fullgjorde de derför i lag föreskrift^ vilkor. Denna rätt blef, på Rikets
htänders begäran, åter så till vida inskränkt, att dess utöfning genom
Kongl. Kungörelsen den 7 Februari 1852 gjordes beroende af Konungens
Befallningshafvandes och sockennämnds pröfning; och först genom
Kongl. Förordningen den 18 Juni 1864 blef näringsfrihetens princip fullt
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.
genomförd, utan annan inskränkning än den, som vården om allmän
ordning och säkerhet i vissa fall ansågs kräfva.
Utskottet medgifver väl, att, på sätt motionären förmält, landthandeln
på en eller annan ort medfört olägenheter till följd af det sätt,
hvarpå den utöfvats, men denna olägenhet, till förekommande hvaraf
författningarne dessutom redan torde innehålla tillräckliga stadganden,
för så vidt desamma vederbörligen tillämpas, har icke synts Utskottet
utgöra tillräckligt skäl för vidtagande af en så betydlig inskränkning i
näringsfriheten, som motionären åsyftat, hvarigenom denna rättighets
utöfvande åter skulle hemfalla under kommunalstämmans godtycklighet;
och detta så mycket mindre som Utskottet är öfvertygadt, att allt näringstvång,
hvilket ingenstädes medfört nytta för den ekonomiska utvecklingen,
är, synnerligast för vårt glest befolkade land med dess stora
afstånd mellan städerna, särdeles olämpligt. Om ock den för endast
kort tid sedan medgifna friheten för eu hvar att idka handel inom en
eller annan ort missbrukas, är likväl denna frihet en icke oväsentlig
faktor i utvecklingen af vårt ekonomiska lif i allmänhet; och Utskottet
föranlåtes på grund häraf hemställa,
att Herr A. W. Wigardts förevarande motion icke
må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Februari 1881.
På Utskottets vägnar:
C. E. CASPARSSON.
*
Stockholm, Ivar Hteggströms boktryckeri, 1881.