Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1881, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande ersättning till vittnen i brottmål.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (K: o 48) har Herr P.
G. Näslund föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att med upphäfvande
af Kongl. Kungörelserna den 8 Oktober 1851 och den 9 September
1873 en författning skulle utfärdas af följande lydelse:
»Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den,
som vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tilllämpas
i brottmål, som af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der
brottet är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse
af målsegande, så att den, som allmän åklagare, å tj enstens vägnar, åberopat
till vittne i dylikt mål och som sig instält vid domstol, bör, derest vittnet
det äskar och domaren pröfva!’ sådant skäligt, tilläggas ersättning af allmänna
medel för dess resekostnad och uppehälle med högst 1 krona 50 öre
för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid domstolen erfordras,
samt skjutspenningar för en häst fram och åter; hörande rätten vid målets
afgörande pröfva om den tilltalade eller, der åtalet finnes vara utan skäl anstäldt,
åklagaren åligger gälda kronan nämnda ersättning'', som emellertid må,
oberoende af målets afgörande eller fullföljd i högre rätt, utbetalas å landet
af kronofogden, i stad, utom Stockholm, af magistraten och i Stockholm af
Statskontoret; och skall ej mindre vid saköreslängd fogas uppgift å afl den
vittnesersättning i brottmål, som blifvit kronan till utgifvande ådömd vid det
rättegångstillfälle saköreslängden afser, än äfven i saköreslängd för det rättegångstillfälle,
då målet blifvit afgjordt, införas hvad af nyssnämnda ersättning
tilltalad eller åklagare förpligtats gälda kronan.»
Sedan i fråga varande motion blifvit till Lag-Utskottet hänvisad samt
Lag-Utskottet för ärendets handläggning'' begärt sammanträde med Statsutskottet
och deputerade från båda Utskotten blifvit i enlighet med 47 §
Riksdagsordningen utsedde, har det sålunda sammansatta Utskottet till beBih.
till Biksd. Prot. 1881. 4 Samt. 2 Afd. 2 Höft.
2
Sammansatta Stats- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.
handling föreliaft den af motionären väckta frågan och får deröfver afgifva
följande yttrande.
Kongl. Kungörelsen den 9 September 1873 är af följande lydelse:
»Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den, som
vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tillämpas
i brottmål, som af allmän åklagare anliängiggöras eller utföras, der brottet
är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse af målsegande,
så att den, som allmän åklagare, å tjenstens vägnar, åberopat till
vittne i dylikt mål och som sig instält vid domstol, belägen på minst en mils
afstånd från vittnes hemvist, bör, derest vittnet det äskar och domaren pröfvar
sådant skäligt, tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad
och uppehälle med högst femtio öre riksmynt för hvarje dag, som i och för
resan samt vistandet vid domstolen erfordras, samt skjutspenningar för en
häst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade antingen icke kan till
ansvar dömas, eller ock sakfälles, men saknar tillgäng att ersättningen utgifva;
dock att, om den tilltalade frikännes och åtalet tinnes vara utan skäl
anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren åligger.»
Uti Kongl. Kungörelsen den 8 Oktober 1851 stadgas, »att den ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål, hvilken af första domstol bestämmes,
får, oberoende af målets fullföljd i högre rätt eller skedd underställning
af underrätts utslag, till vittnet uppå dess anmälan, med företeende af
styrkt transsumt af första domstols beslut, i hvad det angår berörda godtgörelse,
förskottsvis utbetalas, å landet af kronofogde i det fögderi, der ransakningen
varit hållen, samt i städerna, utom Stockholm, af magistraten; att,
sedan genom slutligt utslag blifvit bestämdt, hvem ^ gäldandet af denna kostnad
åligger, vederbörande exekutor skall, derest någon varder skyldig känd
att till statsverket återgälda förskottet, detsamma hos denne uttaga, men, om
tillgång saknas, komma de redan utbetalda ersättningsmedlen att, uppå kronofogdes
eller magistrats derå afgifvande verificerade reqvisitionsförslag, af Konungens
Befallningshafvande, efter handlingarnes granskning i landskontoret,
under behörig titel till redovisning i vanlig ordning uti räkenskaperna afföras;
att Konungens Befallningshafvande egen att i de fall, der sådant erfordras,
åt kronofogdar och magistrater från landtränteriet, emot framdeles
skeende redovisning, i och för vittnesersättningen meddela lämpliga förskott;
samt att, hvad Stockholms stad beträffar, dylika utgifter komma att af Kongl.
Statskontoret till vederbörande direkte anordnas.»
Hvad nu först angår motionärens förslag i hvad detsamma afser höjning
af den ifrågavarande traktamentsersättningen, får det visserligen icke förbises,
att det är en hvarje samhällsmedlem åliggande skyldighet att i hvad på
honom ankommer bidraga till rättstillståndets uppehållande, äfven om dermed
3
Sammansatta Stats- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.
är förenad någon personlig uppoffring; men å andra sidan lärer dock icke
kunna förnekas, att det belopp af högst 50 öre, hvartill dagtraktamentet för
vittnen i brottmål för närvarande är bestämdt, icke står i skäligt förhållande
till den uppoffring vittne kan få vidkännas för sin inställelse vid domstolen.
Vid sådant förhållande och då det måste vara angeläget att förekomma, det
icke en eller annan till följd af den ringa ersättningen söker undandraga
sig att meddela upplysningar, hvilka för åstadkommande af bevisning kunna
vara af vigt, samt härvid derjemte bör uppmärksammas, att de personer,
hvilka i brottmål åberopas såsom vittnen, oftast tillhöra de mindre bemedlade
klasserna, bär Utskottet icke tvekat att biträda motionärens förslag i denna
del, helst den omständighet, att ersättningen alltid skalle vara beroende af
domarens pröfning, lärer få anses innebära tillräcklig säkerhet mot sådant
missbruk, att någon, för att komma i åtnjutande af den förväntade godtgörelsen,
skulle genom föregifvande af större kunskap om saken, än han
verkligen eger, låta åberopa sig såsom vittne i mål, der han ej har någon
upplysning af vigt att meddela.
Vidkommande härefter förslaget om borttagande af den såsom vilkor
för ifrågavarande ersättningsskyldighet nu gällande bestämmelse, att vittnets
hemvist skall vara beläget på minst en mils afstånd från domstolen, synes,
i fråga om ersättningen för uppehället, jemväl detta förslag böra vinna
bifall. Ofta kan nemligen ett vittne, ehuru boende i domstolens omedelbara
närhet, få tillsätta större delen af en dag för vittnesherättelsens afläggande,
och i dylikt fall lärer det ej vara med billighet och rättvisa förenligt, att
icke någon godtgörelse beredes, utan torde, derest domaren pröfvar sådant
skäligt, vittnet böra åtnjuta ersättning, lämpad efter den arbetstid, hvaraf
det i och för sin inställelse vid domstolen gått förlustig!
I fråga åter om godtgörelse för resekostnaden har Utskottet ansett
någon bestämmelse i afseende å afståndet böra bibehållas, helst vittnet eljest
kunde besvära domstolen med pröfning af ersättningsanspråk huru ringa afståndet
än vore; men Utskottet har funnit det minsta afstånd, som skulle
berättiga till ersättning, böra fastställas till en half mil. Derjemte har Utskottet
ansett, att, i sammanhang med nu ifrågasatta betydliga höjning af
dagtraktamentets belopp samt berörda nedsättning i fråga om afståndet såsom
vilkor för resekostnadsersättning föreskrift bör meddelas derom, att denna
ersättning skall beräknas efter afgiften för billigaste plats å jernväg eller
ångbåt, derest färden till och från den ort, der domstolens förhandlingar ega
ruin, kan med dylik lägenhet företagas.
Hvad slutligen angår motionärens förslag i öfrig!, hvilket afser, att
statsverket skulle i de fall, der nu ifrågavarande kostnader borde af den
tilltalade eller åklagaren gäldas, förskjuta beloppet, skulle härigenom otvif
-
4 Sammansätta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande U:o 2.
velaktigt vid tillämpningen förorsakas så betydliga olägenheter och svårigheter,
att någon dylik förändring icke lärer böra ifrågakomma, viljande Utskottet
dessutom framhålla att ett stadgande i öfverensstämmelse med motionärens
förslag i förevarande hänseende icke skulle kunna föranleda dertill,
att vittnet erhölle den bestämda godtgörelsen vid samma tillfälle, då vittnesmålet
aflagts, utan likväl finge, om än för kortare tid, sjelf förskjuta sina
kostnader.
På grund af hvad sålunda anförts och med föranledande af Herr Näslunds
förslag i ämnet, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen må för sin del besluta en författning,
hvarigenom, med upphäfvande af Kongl. kungörelsen den
9 September 1873, förordnas:
Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken,
att den, som vittne påkallat, skall betala dess resekostnad
och täring, bör äfven tillämpas i brottmål, som af allmän
åklagare anhängiggöras eller utföras, der brottet är af
den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse
af målsegande, så att den, som allmän åklagare
å tj enstens vägnar åberopat till vittne i dylikt mål och
som instält sig vid domstolen, eger, så framt vittnet det
äskar och domaren pröfvar sådant skäligt, att, i de händelser,
då den tilltalade antingen icke kan till ansvar
dömas eller ock sakfälles, men saknar tillgång att ersättningen
utgifva, af allmänna medel ånjuta ej mindre ersättning
för vittnets uppehälle med högst 1 krona 50 öre
för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid
domstolen erfordras, än äfven, derest vittnets hemvist är
beläget på minst en half mils afstånd från det ställe, der
domstolen sammanträder, godtgörelse för resekostnaden med
skjutspenningar för en häst fram och åter, eller, der jernvägs-
eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del
deraf begagnas, med afgift för billigaste plats å jernväg
eller å ångbåt. Varder den tilltalade frikänd och finnes
åtalet vara utan skäl anstäldt, åligge nämnda ersättningsskyldighet
åklagaren.
Stockholm den 4 April 1881.
På Sammansatta Utskottets vägnar:
E. KEY.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1881.