Stats- Utskottets Utlåtande Ko 4.
1
N:o 4.
Ank. till Eiksd. Kansli den 16 Febr. 1881, kl. 12 midd.
Utlåtande, angående Riksgäldskontor ets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan lörjan afl 1880 års ''Riksdag.
(R. A.)
Sedan Stats-Utskottet numera tagit kännedom om den utaf Riksdagens
ar 1880 församlade revisorer afgifna berättelse om granskningen af Riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning, hvilken berättelse till Utskottet remitterats
och bland Kamrarnes ledamöter i tryck utdelats, samt genomläst de protokoll,
hvilka blifvit hos fullmäktige i Riksgäldskontoret förda efter den 12
Augusti 1880, med hvilken dag revisorernes protokollsgranskning slutade
till och med den 22 Januari 1881, å hvilken dag fullmäktiges berättelse
till innevarande ars Riksdag blifvit afgifven, får Utskottet härmed afgifva
yttrande öfver hvad revisorerne uti sin berättelse i ett eller annat hänseende
erinrat och föreslagit samt hvad i öfrigt vid berörda, af Utskottet verkstälda
granskning förekommit.
l:o.
Angående den riksdagsmän och statsrevisorer tillkommande
resekostnadsersättning.
(Rev.-ber. sid. 71 och 72.)
,^e<^an 1867 ars Riksdag, i afseende på den resekostnadsersättning, som
tillkomme ledamot af Riksdagens Andra Kammare, beslutat att, då resan
skedde pa jernväg, riksdagsman skulle ega såsom godtgörelse beräkna afgiften
tor plats i första klassens vagn, väcktes vid 1868 års riksdag förslag, att
såsom sådan resekostnadsersättning skulle beräknas afgiften för plats i andra
Bih. till Riksd. Prof. 1881. 4 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 4.
klassens vagn med snälltåg, med anledning hvaraf Stats-Utskottet uti deröfver
afgifvet utlåtande yttrade, att det syntes billigt, att då någon traktamentsersättning
under resedagarne icke utgick, utan den bestämda godtgörelsen
innefattade ersättning för alla de kostnader, riksdagsman under resan finge
vidkännas, den, som icke ville af egna medel bestrida lefnadskostnaden under
resan, måtte ega någon utväg att genom begagnandet af andra klassens vagn
på jernväg betäcka denna kostnad; hvadan Stats-Utskottet hemstälde, att det
vid'' föregående riksdag i berörda afseende meddelade stadgande skulle fortfarande
lända till efterrättelse, intilldess Riksdagen annorlunda beslutade;
och blef denna hemställan af Riksdagen bifallen. Nämnda stadgande, hvari
någon ändring sedermera icke skett, gäller äfven med afseende å den resekostnadsersättning,
som tillkommer statsrevisorer.
Riksdagens senast församlade revisorer hafva nu å sid. 71 och 72 af
sin berättelse om granskningen af Riksgäldskontorets tillstånd och förvaltningförmält,
hurusom efter den tid, då förenämnda godtgörelse bestämdes, statens
jern vägar vunnit en högst betydlig utsträckning, hvarjemte den enskilda
företagsamheten åstadkommit ett stort antal dylika samfärdsmedel. Icke ens
på statens jernbanor ombesörjdes trafiken på enahanda sätt. På största
delen af dessa banor vore anordnade snälltåg, person- och blandade tåg samt
godståg, och uppehölles persontrafiken på snälltågen med första och andra
samt till en del tredje klassens vagnar, på person- och blandade tågen med
första, andra och tredje klassens vagnar samt på godstågen med andra och
tredje klassens vagnar. På den återstående delen af statsbanorna förekomme
endast blandade tåg och godståg, medförande andra och tredje klassens vagnar.
På en del af de enskilda jernvägarne underhölles trafiken med första, andra
och tredje klassens vagnar, på en annan del med första och tredje klassens,
och åter på en annan del med andra och tredje klassens vagnar. Huruvida
på alla dessa jernvägar förekomme samma slag af tåg som på statsbanorna,
hade revisorerne sig ej med visshet bekant. Priset för personbefordran å
statens jernvägar vore beroende af det slags tåg och den klass vagn, som
begagnades, samt å de enskilda jernvägarne åtminstone af sistnämnda omständighet.
Vid de sålunda anförda förhållanden hade olika uppfattning förekommit,
huru den riksdagsman eller statsrevisor tillkommande resekostnadsersättning
rätteligen borde beräknas.
Så hade för åtskilliga riksdagsmän, som vid resa till 1880 års Riksdag
färdats på norra stambanan, såsom godtgörelse beräknats afgiften för plats i
andra klassens vagn på den grund, att på denna bana icke funnits första
klassens vagnar. Desse riksdagsmän gjorde härom anmälan hos fullmäktige,
Indika beslöto, att till så väl dem, som ock de ledamöter af Andra Kam
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 4,
3
Blaren, h vilka voie med dem i lika kategori, men icke om enahanda afdrag
ä deras reseräkningar gjort anmälan, låta utbetala skilnaden mellan hvad
de i resekostnadsersättning uppburit och det belopp, som borde dem tillkomma,
med iakttagande deraf, att ersättning till dem vid resa å statsbana utginge
efter afgift för första klass jernväg; hvarjemte fullmäktige förordnade, att
för bansträckning, som ej med första klassens vagnar trafikerades, dylik
första klassens afgift skulle beräknas till det belopp, som, enligt den i gällande
statstariff angifna proportion mellan afgift för första och andra klass,
motsvarande afgift för första klass å sådant slag af bantåg, snälltåg eller
blandadt tåg, som för resan begagnats.
o Sedan under år 1880 en statsrevisor, som färdats på enskild jernväg,
hvarå första klass ej begagnades, till en station på statsbana och derifrån
på samma bana till revisionsorten, för hela denna vägsträcka beräknat såsom
godtgörelse afgiften för plats i första klassens vagn med snälltåg på statsbana,
och efter det mot berörda beräkning anmärkning gjorts, hade fullmäktige,
i öfverensstämmelse med hvad vid beräkning af Andra Kammarens ledamöters
kostnad för resa till riksdagsorten iakttoges och med godkännande af den
gjorda anmärkningen, funnit kostnaden för resan på den enskilda jernvägen
ej kunna beräknas efter pris för annan vagnsklass än den »bästa», å taxan
för ifrågavarande enskilda jernvägslinie upptagna klass.
Vid dessa förhållanden hafva revisorerne ansett af vigt, att beräkningen
af ifrågavarande resekostnad, då resan skedde på enskild jernväg,
närmare bestämdes.
Utskottet delar den åsigt om rätta tolkningen af ifrågavarande bestämmelser,
som ligger till grund för fullmäktiges i Kiksgäldskontoret ofvan
anförda beslut. Vid resa å statsbana, der den gällande allmänna tariffen
angifver proportionen mellan afgift å första och å andra klass, låter det sig
lätteligen göra och synes vara med 1868 års Riksdags beslut öfverensstämmande
att medgifva beräkning af afgift efter första klass, äfven om, af eu
eller annan anledning, dylik klass ej på den ifrågavarande bansträckningen
för tillfället begagnas. För enskild jernbana åter saknas hållbar rättsgrund,
enligt hvilken proportionen mellan en å banan verkligen begagnad klass och
en derstädes icke befintlig skulle kunna beräknas. Då sålunda en bestämmelse
om dylik proportion för resa å enskild jernväg ej utan godtycklighet
skulle kunna meddelas och så mycket mindre synes vara behöflig som, på
sätt Utskottet inhemtat, första klass verkligen förefinnes vid de flesta’ enskilda
jernvägar i landet, hemställer Utskottet,
att revisorernes ifrågavarande framställning ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 4.
2:o.
Angående statens fordran hos the G! el It va ra Company limited
för lyftade medel af anslaget till rensnings- och
kanaliseringsarbeten i Lille eif.
(Rev.-ber. sid. 77.)
Af det anslag å 852,000 kronor, som Rikets Ständer vid 1862—1863
års riksdag beviljade för rensnings- och kanaliseringsarbeten i Lule eif, blefvo
under år 1865 till bolaget the Gellivara Company limited, som enligt Kong],
Maj:ts den 11 Oktober 1864 dertill lemnade tillstånd förbundit sig att utföra
sagda, arbete, utbetalda 500,000 kronor. Sedan nämnda bolag icke långt
derefter afträdt sin egendom till sina borgenärer, och densamma blifvit försåld,
uppstodo tvister rörande utdelning af den derför influtna köpeskilling,
Indika tvister först under år 1879 blifvit bragta till slut. Å sid. 77 af revisionsberättelsen
meddelas, att fullmäktige i Riksgäldskontoret i sin till statsrevisorerne
afgifna berättelse upplyst att, efter det konkursen numera afslutats,
den enda utdelning, af 5 procent, som tillkommit oprioriterade fordringsegare,
blifvit till Riksgäldskontoret för dess fordran erlagd med 25,000 kronor;
och hafva med anledning häraf revisorer^ hemstält, att återstående beloppet
af nämnda fordran måtte få ur Riksgäldskontorets räkenskaper afskrifvas.
Utskottet bär mot berörda förslag ej något att erinra och hemställer,
att återstoden 475,000 kronor af Riksgäldskontorets fordran
för det till återbetalning förfallna anslagsbelopp för
rensnings- och kanaliseringsarbeten i Lule eif må ur Riksgäldskontorets
räkenskaper afskrifvas.
3:o.
Angående Strömsliolms nya kanalbolag.
(Rev.-ber. sid. 86— 99. Uti. sid. 220—224.)
a) Angående användandet af ett belopp kanalbolaget tillfallna
expropriationsmedel.
Å sid. 90 och 91 af revisionsberättelsen omförmäles, att sedan 1878
års statsrevision hemstält, att de af Oxelösund—klen—Yestmanlands jern
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o å.
5
vägsaktiebolag till kanalbolaget lemnade expropriationsmedel, 9,054 kronor 35
öre, utgörande, enligt nämnde revisorers uppgift, ersättning för de olägenheter,
Indika tillskyndats kanalbolaget genom jernvägens framdragande öfver
hamn- och lastageplats^! vid Borgåssund, borde upptagas i kanalverkets räkenskaper
såsom en fond, deraf årliga räntan borde beräknas bland kanalverkets
inkomster, hade bolaget den 26 November samma år beslutat, att till
svar derå skulle meddelas, att ifrågavarande expropriationsmedel komme att
med då innevarande år öfverföras till kanalbolagets räkenskaper och förvaltas,
på sätt statsrevisorerne ansett böra ske. Emellertid hade, enligt hvad
kanalrevisorerne nu anmält, bolaget sedermera å bolagstämma den 24 Oktober
1879 beslutat begagna en del af. dessa medel till afbetalning å dess domfästa
skuld till Riksgäldskontor et. Som dock, utom det att nämnda åtgärd
icke öfverensstämde med det förfaringssätt, bolaget förut förklarat sig vilja
iakttaga, det syntes vara af vigt, att expropriationsmedlen bibehölles, för att
med dem bekosta de förbättringar å hamn- och lastageplatsen, som otvifvelaktigt
komme att finnas behöfliga, samt sålunda undanrödja de olägenheter,
för hvilka dessa medel utgjorde ersättning, hafva kanalrevisorerne framhållit
nödvändigheten deraf att bolaget, så snart det kunde ske, måtte af sina inkomster
afsätta så stort belopp, som erfordras till återgäldande af hvad bolaget,
på grund af sist omförmälda beslut, användt eller kunde komma att
använda.
Hamn- och lastageplatsen vid Borgåssund hade, enligt hvad 1880 års
statsrevisorer vidare förmäla, genom Kongl. Maj:ts dom den 30 Juli 1878
förklarats icke tillhöra aktieegarne såsom sädane, utan vara en kanalverkets
egendom, hvars afkastning skulle redovisas i enlighet med föreskriften i § 6
af Kongl. Maj:ts nådiga privilegium för Strömliolms nya kanalbolag den 28
April 1842. Bolagets här ofvan omförmälda beslut att, på sätt 1878 års
statsrevisorer hemstält, i kanalverkets räkenskaper upptaga och bokföra ifrågavarande
expropriationsmedel såsom en fond, af hvilken årliga ränteafkomsten
skulle beräknas bland kanalverkets inkomster, vore således endast en
verkställighet af hvad Kongl. Maj:t i nämnde dom föreskrifvit. 13å bolaget
sedermera, med ändring af sitt förut fattade beslut, användt en del af dessa
medel att dermed gälda aktiebolagets skuld till Riksgäldskontoret, syntes bolaget
hafva gjort sig skyldigt till ett förfarande, som icke stode i öfverensstämmelse
med meranämnde dom. Statsrevisorerne hafva derför hemstält, det
fullmäktige i Riksgäldskontoret måtte få sig ålagdt att vidtaga de åtgärder,
som erfordrades för att till kanalverket återvinna hvad sålunda blifvit utbetaldt.
Kanalbolagets styrelse har i sin häröfver afgifna förklaring (sid 220
och 221), till hvilken Utskottet tillåter sig att hänvisa, bestridt rigtigheten
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 4.
af statsrevisorernes uppfattning om de föremål, ifrågavarande expropriationsmedel
rätteligen afsåge, samt i öfrigt hufvudsakligen andragit att, sedan
verkställighet frän Riksgäldskontorets sida fordrats af Kongl. Maj:ts ofvanberörda
nådiga dom, genom hvilken kanalbolaget blifvit förpligtadt till Riksgäldskontoret
inbetala ett af godemän till 80,338 kronor 47 öre bestämdt
belopp, så hade, enligt bolagets uppfattning, bolaget icke egt underlåta att i
afräkning å den domfästa skulden till Riksgäldskontoret inleverera hvad af
bolagets tillgångar funnes disponibelt och hvaraf bolagets tillvaro ej vore
beroende. Då en slutlig dom vore gällande mot hvilken myndighet som helst,
hade bolaget antagit, att någon del af bolagets tillgångar icke finge undandragas
fordringsegaren endast på grund af ett bolagets eget, till efterkommande
af statsrevisorernes uttalade åsigt, fattade beslut om ifrågavarande
medels öfverförande till särskild räkning. Ett sådant undandragande af tillgångar
till förfång för en fordringsegare skulle, efter bolagets åsigt, icke
öfverensstämt med en gäldenärs pligter. Skulle emellertid statsrevisorernes
åsigt slutligen pröfvas rigtig, kunde i förevarande fall saken lätteligen rättas
derigenom, att ifrågavarande till Riksgäldskontoret inbetalda medel derifrån
återlevererades till kanalverket för att i dess räkenskaper upptagas.
Utskottet, som funnit sig för det närvarande ej böra i bedömande af
kanalbolagets förfogande öfver dess tillgångar ingå i vidsträcktare mån än
statens fordringsanspråk hos bolaget föranleder, anser visserligen revisorer^
hafva egt skäl att på de i förevarande fråga för handen varande förhållanden
fästa Riksdagens uppmärksamhet, men då dessa förhållanden ej torde
innebära giltig anledning till ett beslut, hvarigenom bolagets betalningsförmåga
kunde komma att ytterligare förminskas, hemställer Utskottet,
att revisorernes ifrågavarande förslag ej må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
b) Angående den för åren 1875—1878 bolagets délegare gifna utdelning.
I afseende å ofvanomförmälda utdelning förekommer å sid. 93 och 94
af revisionsberättelsen en uträkning, till hvilken Utskottet, beträffande de
närmare detaljerna deri, får hänvisa och enligt hvilken delegarne i bolaget
skulle hafva bekommit, utöfver den dem enligt bolagets privilegium medgifna
högsta utdelning af 22,500 kronor årligen, ytterligare för September—December
månader år 1875: 3,514 kronor 91 öre; för år 1876: 2,740 kronor 23
öre och för år 1877: 2,573 kronor 30 öre, hvilka tre belopp, utgörande tillsammans
8,828 kronor 44 öre, det syntes statsrevisorerne, att bolaget, till
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 4.
följd af Kong! Maj:ts åberopade dom, vore skyldigt att, jemte ränta derå
till statsverket återbära.
Kanalbolagets styrelse åter har i sin förklaring (sid 221) uppgifvit,
att berörda utredning hvital’ på origtig uppgift om sakförhållandet, i det att
de för åren 1875, 1876 och 1877 uppgifna, i särskild räkning upptagna inkomsterna,
respektive 3,915 kronor 91 öre, 9,070 kronor 23 öre och 8,903
kronor 30 öre, icke förefunnits utöfver de egentliga kanalinkomsterna, utan
varit inräknade Hand dessa, så att bolaget — i stället att, såsom af revisorerne
antagits, hafva bekommit år 1875 26,014 kronor 91 öre, 1876
25,240 kronor 23 öre och 1877 25,073 kronor 30 öre -— uppburit icke
mera än 22,099 kronor år 1875 och hvartdera året 1876 och 1877 16,170
kronor och således vida under hvad privilegierna medgifva; att aktieegarne
ar 1878 icke erhållit någon som helst utdelning; samt att de under berörda
år Överskjutande inkomster ingått bland de till Riksgäldskontor^ levererade
medel.
Utskottet har, efter granskning af förhållandet, funnit att aktieegarne
i bolaget, såsom styrelsen uppgifvit, under de ifrågavarande åren ej fått uppbära
högre utdelning än, för år 1875 kronor 22,099; för år 1876 kronor
16,170; för år 1877 likaledes kronor 16,170 och för år 1878 ej någon
utdelning, samt att de belopp, revisorer^ antagit vara utöfver nämnda
utdelning till aktieegarne utbetalda, i utdelningen ingått; och hemställer Utskottet
alltså,
o att revisorernes ifrågavarande framställning ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
c) angående fullgörande af lolagets betalningsskyldighet till
Riksgäldskontor et.
Om hvad revisorerne i afseende härå anfört, äfvensom om en i samma
ämne väckt, till Utskottet remitterad enskild motion kommer Utskottet framdeles
under riksdagens lopp att afgifva särskildt utlåtande;
hvilket Utskottet härmed får anmäla.
4:o.
Angående Dalslands kanalaktiebolag.
(Rev.-ber. sid. 98—105).
Revisorerne hafva å sid. 98—105 af sin berättelse fullföljt den redogörelse
öfver förhållandet med Dalslands kanalaktiebolag och dess skuld till
8
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 4.
staten, som återfinnes i deras under de senaste tio åren afgifna revisionsberättelser
om granskningen af Riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning.
Bolaget häftar fortfarande i en ganska betydlig, förfallen och ogulden
skuld till Riksgäldskontor, ett förhållande som härrör till en del deraf att,
på sätt i ofvan åberopade revisionsberättelser närmare förmärs, de tecknade
aktiebeloppen ej kunnat till fullo indrifvas, men, enligt hvad bolagsstyrelsen
i en till fullmäktige ingifven skrift anfört, hufvudsakligen af de genom en
tilltagande konkurrens minskade trafikinkomsterna. Då bolagets styrelse
synes sträfva efter att, så vidt möjligt, fullgöra bolagets betalningsskyldighet
och senast den 23 sistlidne December å bolagets skuld till Riksgäldskontor
för lånet till segelleds öppnande från Hattefura vid Venern till sjön Stora
Lee inbetalt 23,928 kronor, samt då, på sätt Utskottet vid läsningen af fullmäktiges
i Riksgäldskontoret protokoll inhemtat, fullmäktige fortfarande hafva
sin uppmärksamhet på bolaget fästad och under nästlidne Januari månad
låtit anmana detsamma att erlägga det förfallna, oguldna beloppet, finner
Utskottet sig ej hafva att föreslå någon Riksdagens åtgärd mot bolaget,
utan får endast meddela, att beloppet af bolagets förfallna, oguldna skuld
för ofvannämnda lån för det närvarande utgör, å 1878 års annuitet återstående
7,790 kronor 5 öre samt 1879 och 1880 års annuiteter hvardera
40,000 kronor, således tillhopa 87,790 kronor 5 öre.
Å det bolaget gifna lån för kanal- och slussanläggning mellan sjöarne
östra och vestra Silen hafva de förfallna annuiteterna behörigen gnidits.
5:o.
Angående Kinda kanalaktiebolag.
(Rev,-ber. sid. 106—109.)
A sid. 109 af sin berättelse anmäla revisorerne, att af den vid
1879 års slut förfallna annuitet 21,875 kronor å lånet för utsträckning af
Kinda båtled icke något till den 8 September 1880 blifvit till Riksgäldskontoret
levereradt.
Utskottet får härmed upplysa, att nämnda belopp den 30 December
1880 till Riksgäldskontoret inbetalts, men att den vid 1880 års slut förfallna
annuitet af likaledes 21,875 kronor ännu ej blifvit gulden; och hafva fullmäktige
låtit erinra bolaget om beloppets inbetalning.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 4.
9
6:o.
Angående Uddevalla—Yenersborg—lierrljiuiga
jernvägsaktiebolag.
(Rev.-ber. sid. 122—125.)
I revisionsberättelsen, sidorna 124 och 125, meddelas, att af den vid
1879 års slut förfallna annuitet 162,000 kronor å det för anläggning- af
jernväg från Herrljunga öfver Yenersborg till Uddevalla utbetalta lån intill
Augusti månads slut år 1880 erlagts tillhopa 150,000 kronor.
Utskottet får anmäla, att återstående 12,000 kronor jemte förskrifven
öfverränta under September månad sistnämnda år inbetalts; att af den vid
1880 års slut förfallna annuitet å likaledes 162,000 kronor ett belopp af
50,000 kronor behörigen guldits; samt att fullmäktige låtit uppmana bolaget
att erlägga af denna annuitet återstående 112,000 kronor jemte ränta.
7:o.
jr
Angående Bergslagernas jernvägsaktiebolag.
(Rev.-ber. sid. 158—163.)
Re visor erne anmäla å sidan 163, att den ränta, som den 15 Juli
1880 till betalning förfallit å de enligt 1878 års riksdags beslut af Riksgäldskontoret
inköpta Bergslagernas jern vägsaktiebolags 5-procent-obhga tioner,
ännu vore obetald, men att bolaget den 15 Januari 1880 infriat utlottade
och då förfallna obligationer å tillhopa 30,600 kronor, som af Riksgäldskontoret
innehades.
Utskottet har inliemtat, att ej blott nyssnämnda den 15 Juli sistlidna
år förfallna ränta, utan äfven den ränta å ifrågavarande obligationer, som
den 15 Januari innevarande år till betalning förfallit, ännu ej guldits; hvaremot
bolaget den 15 Januari innevarande år inlöst då förfallna, Riksgäldskontoret
tillhöriga obligationer å ytterligare 27,900 kronor. Beloppet af
återstående Riksgäldskontor tillhöriga, af Bergslagernas jernvägsaktiebolag
utfärdade obligationer utgör för närvarande 6,695,100 kronor.
Bill. till Biksd. Prot. 1881. 4 Sami. 1 Afd. 4 Häft.
2
30
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 4.
8:o.
Angående ansvarsfrihet för Iliksgäldskontorets styrelse.
Då Stats-Utskottet vid den nu verkställa granskningen af Riksgäldskontor
ets styrelse och förvaltning funnit fullmäktige i nämnda kontor hafva
med nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, tillstyrker Utäta
fullmäktige må tillerkännas full ansvarsfrihet för
alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade uti deras
protokoll från den 21 Januari 1880 till och med den 22
Januari 1881.
Stockholm den 14 Februari 1881.
På Stats-Utskottets vägnar:
E. KEY.
Reservation:
af Herr Ola Andersson, som yttrade: _ o
»För min del anser jag, att Utskottet bort i detta sitt utlåtande angående
Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan början
af 1880 års riksdag, intaga någon redogöielse för det i Mars månad 1880
afslutade svenska statslånet, den vigtigaste och på statens finanser mest ingripande
åtgärd, som Riksgäldskontoret vidtagit ej blott under den forvaltningsperiod,
detta utlåtande afser, utan äfven sedan ännu längre tid tillbaka.
Det är sant, att en redogörelse för nämnda Iåneaftal i revisionsberättelsen
förekommer och derigenom bragts till Riksdagens kännedom; men till Utskottets
grundlagsstadgade granskningsåliggande hade det efter mm tanke
hört att vid tillstyrkandet af decharge, hvari jag till fullo instämmer, inför
Riksdagen lemna en belysning, t. ex. af en inom Riksdagen offentliggjord
Jemförelse mellan de nära samtidigt afslutade svenska och norska statslånen,
hvarmed det förhåller sig på följande sätt: Af 1880 års Norska Stortings
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 4.
11
tryckta förhandlingar, hvilka innehålla en fullständig redogörelse för det norska
statslånet, inhemtas, att den omtalade skilnaden i kurs, bestående deruti
att de svenska 4-procent-obligationerna öfverlätos till 95 procent, under det
de norska med samma ränta betingade 97 s/4 procent, är till största delen
endast skenbar, i det att vid det norska lånet förekom ett discontoafdrag, en
s. k. räntejouissance, hvarigenom den nominella kursen af 97 s/4 procent nedbragtes
till en verklig af 95,462 procent. Den lilla skilnad af ej fullt 1/s procent,
som derefter qvarstår, motsvaras till fullo af andra skiljaktigheter till
det svenska lånets förmån. Det svenska lånet var 2,200,000 pund sterling,
som till fullo öfvertogos; den öfvertagna andelen af det norska endast 881,000
pund sterling. Det svenska lånet var på 50 år, det norska på 54. Den
öfvertagna andelen af det norska lånet stäldes till norska statsverkets disposition
med hela sitt belopp genast å obligationernas utgifningsdag den 15 April
1880, en väsentlig fördel för långifvarne, som befriade dem från och på norska
statsverket öfverflyttade omsorgen om lånemedlens förräntande till dess
de kunde för afsedt ändamål af staten användas. Vid det svenska lånet åter
medgafs långifvarne rätt till inbetalning, en månad efter uppsägning, af endast
den obetydliga del af lånet, omkring 221,000 pund sterling, som afsåg
nya lånebehof; hvaremot för hela den till konvertering af 1864 och 1866
års svenska statslån afsedda återstoden, omkring 2,000,000 pund sterling,
är stadgadt, att konverteringen skulle ske på ett sätt, som ej förorsakade
svenska staten någon ränteförlust, i följd hvaraf valutan för detta betydliga
belopp ej tick ställas till Biksgäldskontorets förfogande förr än å de tider —
ett helt år efter kontraktets afslutande — då medlen kunde till konverteringen
användas, genom hvilken bestämmelse långifvarne öfvertogo vare sig hela
risken af förändrade penningeförhållanden under ett år eller, för de obligationer,
som kunde under mellantiden af dem säljas, omsorgen om och risken af
de för försäljningen inflytande medlens förräntande under låga discontosatser,
för långifvarnes egen räkning.
Om härtill lägges, att vissa participanter i det svenska lånet ytterligare
åtogo sig förräntning till den 15 September af ofvan omförmälda
221,000 pund sterling; att uppsägningstiden för de till konvertering uppsagda
svenska lånen var ett år, för de norska åter endast tre månader; att
stämpelkostnaden såväl för det norska som för det svenska lånet drabbade
låntagaren; samt att den betingade inlösningsprovisionen är för det svenska
lånet V4-dels, för det norska \ ..-dels procent, torde framgå, att föreställningen
om det norska lånets fördelaktighet i jemförelse med det svenska ej är på
verkliga sakförhållanden grundad; hvilket jag ansett lämpligen kunna omnämnas
vid redogörelsen för Biksgäldskontorets förvaltning i denna del».