Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 4.
]
N:o 4.
Ank. till Eiksd. Kansli den 9 Mars 1881, kl. 1 e. in.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring i § 14 Riksdagsordningen.
Då genom antagande af nu gällande riksdagsordning statsmakterna,
med öfvergifvande af ståndsprincipen, uttalade sig för samfälda val såsom
den grund, hvarpå folkrepresentationen borde hvila, ansågs samhällsordningens
lugn oafvisligen kräfva, att rättigheten till deltagande i rådslagen om fosterlandets
angelägenheter inskränktes till dem, hvilka kunde antagas ega ej
mindre sjelfständighet i omdömet och tillräcklig erfarenhet om dessa angelägenheter,
än äfven tillräcklig håg och tid för denna rättighets utöfvande.
Att en sådan begränsning af valrätten svårligen kunde vidtagas efter några
åt tidsförhållandena oberoende och således orubbliga grunder, torde vara
gifvet. Men med den obestridligt giltiga uppfattning, att en någorlunda
hetiyggad ekonomisk ställning innebure, om ej säkerhet, dock en sannolikhet
för ett mera vaket och sjelfständigt deltagande för lagstiftningsbestyren, antog
man skattebidragen till staten såsom den gemensamma måttstocken för bestämmande
af den gräns, nedom hvilken valrätten till riksdagsman ej finge
sträckas; och som deltagande för statens högre intressen icke kunde påräknas
fullt så långt ned, som intresset för kommunens angelägenheter, sattes nämnda
gläns något högre än gränsen för rösträtt inom kommunen.
Emellertid ligger det i sakförhållandets egen natur, att hvarje på
numeriska grunder fotad begränsning för utöfvande af medborgerliga rättigheter
måste vara i viss mån godtycklig. Vid bestämmandet af nu gällande
valcensus var det derför att förutse, att upprepade försök skulle göras i
syfte att förändra grunderna för den politiska rösträtten.
Bih. till IUksd. Prof. 1881. 3 Sand, 4 Käft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.
Så liar ock inträffat. Redan vid 1869 års riksdag väcktes förslag om
borttagande af alla censusbestämmelser i fråga om valrätt till Andra Kammaren,
och vid icke mindre än åtta efterföljande riksdagar, deribland den
senast förflutna, hafva förslag framkommit, åsyftande antingen att undanrödja
de för denna valrätts utöfvande uppställa gränser, eller ock att få
desamma nedflyttade. Samtliga de i detta afseende väckta förslag hafva
likväl icke tillvunnit sig Riksdagens bifall, och de hafva icke heller förordats
af Konstitutions-Utskottet, med undantag af det vid nästlidna riksdag framlagda,
hvilket jemväl antogs af Andra Kammaren, dock med ringa majoritet,
att hvila till grundlagsenlig behandling.
Äfven vid innevarande riksdag har sträfvan efter eu förändring i omförmälda
hänseende gifvit sig tillkänna i två särskilda inom Andra Kammaren
väckta motioner.
I den ena af dem, K: o 65, föreslår Herr Gustaf Ericsson, att
»valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
egen eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller i
stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor eller för lifstid eller
för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande
tre tusen kronor, eller ock erlägger till staten bevillning för en till
minst fyrahundra kronor uppskattad årlig inkomst.»
Vidare hemställer Herr A. P. Lind, i motionen K:o 168:
»att § 14 af nu gällande riksdagsordning måtte erhålla följande lydelse:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, hvarje fullmyndig
och välfrejdad svensk medborgare, som försörjer sig sjelf, råder öfver
sin egendom och fullgjort skyldigheterna till stat och kommun.»
Då omförmälda motioner redan länge varit i tryck för Riksdagens
ledamöter tillgängliga, och deras innehåll således, särskildt med afseende a
frågans vigt, lärer få antagas vara bekant, torde det icke vara nödigt att
här ingå i närmare redogörelse för de motiv, motionärerne till stöd hvar
för sitt förslag anfört.
Ehuru Utskottet, på sätt här ofvan blifvit antydt, redan upprepade
gånger varit i tillfälle att framhålla de skäl, hvilka enligt Utskottets åsigt
tala mot antagande af de föreliggande förslagen, torde det dock ej vara öfverflödigt
att ånyo i korthet angifva några bland de vigtigaste betänkligheter,
hvilka mot förslag i enahanda syftning blifvit anförda.
Utskottet anser sig sålunda till en början böra erinra, att det ej kan
anses vara förenligt med den varsamhet, som vid hvarje förändring i grundlag
bör iakttagas, att rubba grundvalarne för en representationsordning, som
Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o å.
3
egt bestånd allt för kort tid, för att någon fullständig'' erfarenhet om dess
verkningar ännu skulle kunnat inhemtas, eller ett säkert stöd vinnas för
bedömande, om och i hvad mån densamma kan anses tarfva förändring.
Det lärer ej heller skäligen kunna förnekas, att, förrän man företager
sig att ombilda ett af de väsentligaste stadgandena uti en grundlag, hvilken
framgått såsom resultatet af en mogen ompröfning och ett uttömmande meningsutbyte,
det bör vara till fullo utredt, såväl att det, som man vill utdöma.
, äi föraldradt och af sådan anledning ej motsvarar den närvarande
tidens kraf, som ock att det nya, man vill sätta i stället, framgår ur ett
allmänt kändt behof.
Vidare kan Utskottet icke underlåta att påpeka, hurusom fördelningen
af de till Andra Kammaren valberättigade gifver vid handen, att desse äro
fataligast i de län, der de stora bruks- och landtegendomarne äro belägna,
under det att deras antal är mest betydande der, hvarest stammen af sjelfständiga
mindre jordegare är störst och der de stora egendomarne äro minst
talrika. Det, synes af nämnda förhållande uppenbart, att verkan af en nedsättning
i eller borttagande af all valcensus mest skulle göra sig gällande i
de landsdelar, der till följd af nuvarande bestämmelser de valberättigades
antal är minst, och vålla en stark ökning i valmännens antal i sådana orter,
der de stora egendomarne äro talrikast och der således antalet af arrendatorer
utaf mindre jordegendom, torpare och daglönare är öfvervägande. Härigenom
skulle åtminstone i vissa orter valförsamlingarne blifva till sin beskaffenhet
väsentligen förändrade, hvilket efter all sannolikhet skulle åt
sammansättningen af Andra Kammaren gifva en annan karakter, än den
motionärerne synas hafva afsett. Men om detta, hvad landsbygden angår,
blefve följden af den åsyftade förändringen, skulle verkningarne af densamma
med ännu större styrka framträda i städernas valkretsar och företrädesvis i
de större städerna, samt således rubba den grundval, lagstiftaren ansett vara
ett vilkor för en lugn och tidsenlig utveckling af samhället.
DetQ bör ej heller förbises, att nu gällande valcensus i sjelfva verket
är satt så låg, att dess uppnående ej kan anses vara förenadt med allt för
stora svårigheter för dem bland de nu från valrätt uteslutne, hos hvilka en
allvarlig'' sträfvan för deltagande i det politiska lifvet verkligen förefinnes,
helst arbetslönen och egendomsvärdet, sedan bestämmelser om valrätt till
Andra Kammaren tillkommo, i allmänhet så stigit eller, hvad som dermed
liktydigt, penningevärdet så fallit, att den uppdragna gränsen redan af
sig sjelf ej oväsentligen nedgått och efter all sannolikhet än ytterligare kommer
att nedgå.
De skäl, _ hvilka nu i korthet angifvits, hafva varit för Utskottet bestämmande
att icke tillstyrka en förändring, hvars verkningar svårligen låta
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o å.
sig på förhand beräknas, men som kunna blifva mera djupgående, än mången
är böjd för att antaga. Ett omisskänneligt tecken, att inom de samhällsklasser,
hvilkas inflytande skulle genom de föreslagna utsträckningarne af valrätten
stärkas, någon önskan i sådan rigtning i allmänhet icke låtit sig förspörjas,
finner Utskottet i den omständighet, att intresset för valrättens utöfvande
bland dem, Indika för närvarande ega denna rätt, ej visat sig synnerligen
lifligt. Enligt hvad tillgängliga statistiska data gifva vid handen utöfvade
vid de senast företagna allmänna valen till Andra Kammaren af 227,772
valberättigade å landet endast 30,014 eller 16,7 procent och af 42,565 valberättigade
i städerna endast 16,807 eller 39,5 procent denna sin medborgerliga
rättighet. Om härmed jemföres förhållandet vid föregående val, så visar
sig, att åren 1875 och 1872 antalet af de i valen deltagande utgjorde å
landet respektive 16,7 procent och 16,i procent samt i städerna respektive
36,7 procent och 41,i procent af de valberättigade.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,
l:o) att Herr Ericssons ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas, och
2:o) att Herr Linds motion icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 8 Mars 1881.
På Utskottets vägnar:
MA ONUS HALLENBORO.
jReservation:
vid Utskottets hemställan i mom. l:o:
af Herrar Andersson, Danielsson, Jönsson, Rundbäck, Bäckström, Johnsson,
Norén, Borg och Svensén:
»Hå Konstitutions-Utskottet vid sistlidna års riksdag till bifall förordade
en inom Andra Kammaren väckt, motion, N:o 146, angående förändrad
lydelse af 14 § i Riksdagsordningen, hvilket ändringsförslag också bifölls af
Andra Kammaren, grundade sig detta Utskottets tillstyrkande på skäl, som
ännu icke blott qvarstå med oförminskad kraft, utan äfven vunnit ökad styrka
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.
5
genom de många opinionsyttringar och petitioner, som sedan dess i samma
syfte från landets skilda delar bl i tv i t framställa och offentliggjorda. Vid
sådant förhållande anse vi, att Utskottet bort i konseqvens med sitt förra
beslut till bifall jemväl förorda det nu af Herr G. Ericsson väckta ändringsförslag
af nämnda 14 §, hvilket ordagrant öfverensstämmer med det af Utskottet
under förlidna året gillade. Mot det beslut, hvartill Utskottet i denna
fråga nu kommit, få vi alltså anmäla vår reservation, på samma gång vi med
åberopande af de skäl och grunder, hvarpå Utskottet stödde sitt förslag vid
sistlidna riksdagen, yrka,
att Riksdagen, med bifall till Herr G. Ericssons motion,
måtte antaga att hvila till grundlagsenlig behandling
följande förändrade lydelse af Riksdagsordningens 14 §:
§ 14.
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen eger
eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller i stad till
ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor, eller för lifstid eller för minst
fem år arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre
tusen kronor, eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst fyrahundra
krono!* uppskattad årlig inkomst.»
Jiih. till Rik.sd. Rrot. 1881. 3 Sami. 4 Käft.
2