Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

I

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 April 1881, kl. 3 e. m

Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af
väckta motioner om ändringar uti gällande lagstiftning angående
enskilda hanker med rätt att utgifva egna banksedlar.

Lag-Utskottet tiar från Andra Kammaren fått till sig hänvisade två

Snwt ?!er“mt ändringar uti gällande lagstiftning angående enskilda
bankei med lätt att utgifva egna banksedlar.

,, , ,ena 0af dessa motioner, JST:o 120, erinrar Herr G. J. Ödman,

att de sistförfluten arens erfarenhet visat, det nu gällande lagstiftning förde
enskilda bankerna och det å denna lagstiftning grundade banksystem kunde
innebära stor fara och föranleda till de mest betänkliga rubbningar i landets
ekonomi. De vador, hvilka af en fortsatt tillämpning af detta system kunde
uppkomma, vore sa stora och i alla förhållanden ingripande, att det vore
nödvändigt att i tid innan oktrojerna för de enskilda bankerna tilländagmge
söka ur lagstiftningen undanrödja hvad som kunde vara felaktigt nå
det att de enskilda bankerna hädanefter måtte kunna bättre verka ej allenast
till nytta for sina delegare, utan ock till fördel för den allmänhet, för hvars
skuU de egentligen blifvit inrättade. Det innebure en fara, att en enskild
bank tillätes att upptaga depositioner samt upp- och afskrifningsmedel till
obegränsade belopp och utan hänsyn till bankens grundfond'', ty erfarenheten
hade visat, att dessa medel, om de utlånades, icke alltid stode till bankens
orogande da den bäst behöfde dem; den lagliga proportionen emellan
inneliggande guld och utelöpande sedlar, nu bestämd till 10 procent af sedelig.
till Biksd. Prof. 1881. 6 Sami. 2 Afd. 1 Käft. 1

2 Sammansatta Banko'' och Lag-Utskottets Utlåtande N.o 1.

stocken, i vissa fall till och med derunder, vore uppenbarligen för liten;
och slutligen hade staten icke någon utväg att kontrollera och bestämma,
när en enskild hank, som förlorat 10 procent af sm grundfond skulle stallas
under utredning, enär detta berodde af hankens egna räkenskaper, hvilka
statens myndigheter icke hade någon laglig rätt att kontrollera.

Motionären föreslår med anledning af det anförda, »att Riksdagen ville
hos Kona!. Makt i underdånighet anhålla om utarbetande af förslag till nj
lag för de enskilda bankerna, med uppmärksammande af här ofvan antydda

vigtiga omständigheter.» n .

Uti den andra motionen, N:o 87, af Herrar J. August Sj o och Carl
Ekman andrages, att nu, då snart sagdt öfverflöd rådde pa penningar i
landet '' hvilket bevisades af den gällande låga räntan, rätta tiden vore inne
för Riksdagen att vidtaga genomgripande reformer i banklagstiftningen, i
det svfte att inom landet ensamt Riksbanken skulle ega rätt utgifva sedlar,
som för mynt gälde, och de enskilda bankernas rätt dertill upphöra, sa snart
oktroitiden för dem ginge till ända. Genom ett sådant besluts fattande finge Ri s1-1
sedelutgifningsrätten, som nu tillkomma de personer hvrtka
vore aktiegare uti de enskilda bankerna, och en välbehörig inkomst bereddes
derigenom staten, till lättnad för landets skattdragande befolkning. Tidsenligt
kunde det ej heller vara, att landet, med icke större folkmängd an
4 å 5 millioner invånare, skulle hafva 28 sedelutgifvande banker, da länder
med mångdubbelt invånareantal, men med ett sundt och val ordnadt banksystem,
icke hade mer än en enda, nemligen en nationalbank. Motionärerna
hemställa, »det Riksdagen må för sin del besluta den förändring i Kongl.
kungörelsen den 12 Juni 1874, angående enskilda banker med ratt att utöfva
egna banksedlar, att all sedelutgifning ma varda förbjuden for de
banker, som hädanefter begära ny eller förnyad oktroj.»

Lag-Utskottet har för behandling af ifrågavarande två motioner begärt
sammanträde med Banko-Utskottet; och får det Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottet härmed öfver dessa motioner afgifva utlåtande

Bristerna uti gällande lagstiftning angående de enskilda sedelutgifvande
bankerna synas Utskottet vara af icke ringa betydenhet.

Förutom dem, som i den ena af förevarande motioner aio anmarkta,
kunna flere af icke mindre vigt lätteligen framhållas, såsom: det laga minimum
af en million till grundfond; — saknaden af annan bestämmelse om
beskaffenheten af de räntebärande obligationer, som skola ingå i grundfonds -

3

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

hypoteken, än att de skola vara »lätt säljbara», och af uttrycklig'' föreskrift
om sådana obligationers utbytande mot andra, derest de, efter att en gång
hafva blifvit godkända, sedermera falla i värde, eller upphöra att vara »lätt
säljbara»; olikheten af den pröfning angående lemnade grundfondshypoteks
antaglighet, som uppstår derigenom, att Konungens -Befallningshafvande, en
hvar inom sitt län, sjelf eller genom utsedt ombud, antagligen efter sins
emellan olika grand er, verkställer eu dylik pröfning; — möjligheten för en
sedelutgifvande bank att åt de pa deposition samt upp- och afskrifning hopade
medlen, för beredande af högre räntevinst, på längre tid utlåna och
dymedelst till minskning i säkerheten fastläsa medel, som banken är pligtig
åtel utbetala dels efter förut bestämd kort tid, dels genast vid anfordran;

det mindre betryggande förhållandet emellan å ena sidan grundfonden och
bankens kassa af gällande guldmynt samt å den andra det medgifna beloppet
af utelöpande sedlar och det obegränsade beloppet af andra vid anfordran
betalbara papper; — samt sjelfva grunden för sedelutgifningsrätten, hvilken
1 .visso fall kan begagnas till betydligt belopp utan någon som helst motsvarighet
af kassa, och i annat hänseende kan utsträckas i visst förhållande till
utestående fordringars belopp; åtskilliga andra oegentlighet^'' att förtiga.

Fleie af dessa brister borde väl kunna undanrödjas genom ändringar
i gällande stadganden, men da i fråga om förevarande del af kreditlagstiftningen
man, vid företagande af partiella förändringar, lättare än annars löper
fara, att dessa förändringar icke komma i full harmoni med de qvarstående
bestämmelserna, finner Utskottet lämpligast vara, att lagstiftningen angående
de enskilda sedelutgifvande bankerna underkastas en fullständig revision.
Tidpunkten för en sådan åtgärd synes ock nu vara gynsam, då lugn råder
i afiarsverlden; och enär oktroj erna för flere af de enskilda sedelutgifvande
bankerna utgå med år 1884; samt ansökan om förnyad oktroj skall ske
aderton månader innan den löpande oktroj en tilländagå!’, torde, för att innan
sistnämnde tid medhinna en ny lagstiftning i ämnet, nödigt vara, att åtgärder
derför så snart möjligt vidtagas.

För behofvet af en sådan ny lagstiftning talar ock i väsentlig mån
den omständighet, att icke ringa tvekan råder om rätta betydelsen af den
ansvarighet, de solidariske bolagsmännen i enskild sedelutgifvande bank sig
iklädt. Visserligen är, efter nådigt uppdrag af Kongl. Magt, af särskilde
komiteiade utarbetadt ett förslag till förordning angående enskild sedelutgifvande
banks, aktiebanks och sparbanks konkurs, i hvilket förslag äfven
ingå bestämmelser, huru den solidariska ansvarigheten bör i ty fall göras
gällande, men detta förslag, emot hvilket, efter hvad Utskottet inhemtat
vid dess granskning i Högsta Domstolen, flere anmärkningar blifvit framstälda,
äi dock ännu intet annat än blott ett förslag. För dem, som efter de

4

Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 1.

nuvarande oktrojernas utgång kunna vara sinnade antingen att fortsätta med
redan bildade bolags verksamhet, eller att bilda nya bolag för bankrörelses
bedrifvande, huru vidsträckt eller inskränkt än sedelutgifningsrätten ma blifva,
lärer det väl alltid vara af stor vigt att i sjeltva banklagen återfinna oförtydbara
stadganden om den solidariska ansvarighetens rätta betydelse och
om sättet för dess tillämpning. Utan lull trygghet i detta tall torde bolagsmännen
icke alltid komma att utgöras af sådana samhällsmedlemmar, hvilkas
förmögenhet och ställning i öfrigt eljest skulle innebära bästa säkerhet för
den solidariska ansvarighetens uppfyllelse till det allmännas båtnad.

Ännu en omständighet synes tala för eu mera omfattande utredning
om de förändringar i lagstiftningen för rikets bankväsen, som kunna pakallas.

1 1874 års kungörelse om de enskilda sedelutgifvande bankerna är införd en
bestämmelse, som till Kongl. Maj:t öfverlemnar att äfven under nu löpande
oktrojtid afgöra, om och när rättigheten att utgifva banksedlar a tio och fem
kronor skall för de enskilda bankerna upphöra. Såsom kändt är, har indragning
af femkronesedlarne redan skett, och Kongl. Maj:t har ock antydt en
blifvande indragning af den andra sedelvalören å tio kronor, under förutsättning
likväl, att betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande derförinnan
blefve af Riksdagen vidtagna. Då sålunda i blifvande nya oktrojer
möjligen icke kommer att ingå någon rättighet för de enskilda bankerna att
utgifva banksedlar å tio kronor, synes det, som denna omständighet särskilt
borde komma under öfvervägande vid utstakande af nya rättsregler för de
enskilda bankernas verksamhet och förvaltning; äfvensom att, såsom frågornas
inbördes sammanhang ovilkorligen fordrar, jemväl tages i betraktande hvad som
lämpligen bör åtgöras till nödiga förändringar i (ordnandet af Riksbanken och dess
verksamhet, på det att densamma må vara i tillfälle att, när indragning af de
enskilda bankernas tiokronesedlar kan komma att sättas i verket, icke blott
öfvertaga den ökade penningerörelse, som för Riksbanken derigenom måste
uppstå, utan jemväl i möjligaste mån åstadkomma de lättnader i den allmänna
penningerörelsen, som för närvarande äro af de enskilda sedelutgifvande bankerna
med deras afdelningskontor i ganska stor omfattning beredda.

1874 års kungörelse är tillkommen under Riksdagens medverkan, och
den för landets ekonomiska väl, enskildes rätt och allmänhetens säkerhet så
betydelsefulla lagstiftningen angående enskilda sedelutgifvande banker toide
ock vara af den betydelse, att den icke heller för framtiden bör annorlunda
än gemensamt af Konung och Riksdag vidtagas. Om i densamma komma
att ingå särskilda bestämmelser angående betydelsen och tillämpningen af
solidarisk ansvarighet för bolagsmännen, lärer en blifvande lag häiom väl
icke kunna stiftas i annan ordning än den, som i 87 § Regeringsformen stadgas.

Utskottet, som med dess uppfattning af förevarande frågors ändamals -

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 5

enligaste behandling ansett det af Herrar Sjö och Ekman väckta förslag
0. „a™n(l6 ''Cke böra leda till någon definitiv lagstiftning, fi, på Stf
ställa ^ h °fVa” ” a”f0rdt’ meä anledlli,|S af föreliggande motioner

i) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos
..<JJlg1'' ^aJ''t anhålla, att Kong! Maj:t täcktes låta nu
gällande lagstiftning för enskilda banker med rätt att utgitva
egna banksedlar underkastas revision samt till Riksdagen
afgifva förslag till ny lag i ämnet; samt

, att’ fenc™ hvad Utskottet här ofvan under punkt 1
hemstalt, de af Herrar Sjö och Ekman afgifna motioner
matte anses besvarade.

Stockholm den 8 April 1881.

På Sammansatta Utskottets vägnar:

U. LAUERSTRÅLE.

Herr SamzeUus har anmält, att han i följd af annat ,

vant hindrad att, öfvervara justeringen af detta afätande "

Bih. till Riksd. Prut. 1881. 6 Sami.

2 Afd. 1 Raft.

2