Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7.
13
afskrifning af den i Riksgäldskontoret till samma bolags understödjande
afsätta fond.
Då likväl såväl fullmäktige som Utskottet saknat befogenhet att
upptaga och pröfva frågan i denna utsträckning, och ingen omständighet
finnes för handen, som påkallar en skyndsam uppgörelse med Riksbanken
särskilda anser jag att Herrar Fullmäktiges nu föreliggande ackordsförslag
bör af böj as och följaktligen icke till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»
Uti Herr Söderhjelms reservation instämmer Herr Gunnar Eriksson.
Herr Evers har velat hafva här antecknadt, att han icke deltagit i
slutbehandlingen af denna fråga inom Utskottet.
mo *.
Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1881, kl. 3 e. ra.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om företrädesrätt till län
i Riksbanken mot säkerhet af svenska statens och allmänna
hypoteksbankens obligationer.
Hos Riksdagens Första Kammare har Herr A. 0. Wallenberg uti afgifven
motion,. J\s 33, hvilken blifvit till Banko-Utskottet hänvisad, föreslagit
»det Riksdagen måtte besluta intagande i bankoreglementet af
följande stadganden:
1:° Uti Riksbankens utlåningsrörelse skola begärda lån mot säkerhet
af svenska statens och allmänna hypoteksbankens räntebärande
14
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7.
obligationer till det lånevärde och den räntefot, som i Riksbanken är
gällande, när lånet sökes, åtnjuta företräde framför alla andra samtidigt
erbjudna säkerheter;
2:o Bankofullmäktige skola i allmänna tidningarne tillkännagifva
det lånevärde, som fullmäktige bestämt för de olika slagen af svenska
statens och allmänna hypoteksbankens obligationer. Sådant kungjordt
lånevärde är gällande, intilldess beslutad ändring blifvit i allmänna tidningarne
otfentliggjordt; samt
3:o Ej må med afseende på låntagaren uti Riksbanken belånas svenska
statens och allmänna hypoteksbankens obligationer till högre eller
lägre belåningsvärde eller räntefot, än som blifvit i allmänna tidningarne
kungjordt.))
Såsom motionären uppgifver, väcktes af honom vid sist hållna riksdag
i samma ämne en motion, från hvilken den nu afgitna dock i så
måtto skiljer sig att, då i den förra föreslogs rätt för en hvar att mot
svenska statens och allmänna hypoteksbankens obligationer i Riksbanken
erhålla lån på kortare tid till det lånevärde och den räntefot, som,
enligt utfärdade kungörelser af bankstyrelsen, vid tiden för låneansökningen
voro gällande, det nu afgifna förslaget i stället åsyftar att
bereda sökande af lån mot nämnda slags hypotek under enahanda
vilkor rätt till erhållande af lån framför alla andra samtida sökande,
hvilka icke hafva dylika säkerheter att erbjuda, eller, med andra ord,
den i motionen vid nästlidna års riksdag ifrågastälda belåningsrätten har
i den nu väckta blifvit utbytt emot en företrädesrätt till lån emot
nämnda säkerheter.
Uti infordradt yttrande öfver motionen hafva fullmäktige anfört
att, äfven med denna ändring i fråga om nämnda värdepappers belåning
i Riksbanken, den nu afgifna motionen är så beskaffad, att de lika litet
funnit sig kunna förorda denna som den vid sisthållna riksdag i ämnet
väckta motionen; och hafva fullmäktige i sådant hänseende anfört följande,
i hvilket Utskottet till alla delar instämmer:
))I nu gällande baukoreglementes 29 § medgifves utlåning mot aktier,
publika papper eller andra hypotek, som vederbörande styrelse
anser innefatta fullkomlig säkerhet för det sökta lånet. Under normala
penningetider torde med tillämpning af detta stadgande ifrågakommande
ansökningar om lån mot säkerhet af det ena eller andra slaget af värdepapper
i regel kunna tillfredsställas, och hvarje stadgande om företrädesrätt
till lån för de i motionen omförmälda värdepapperen följaktligen
vid sådant förhållande vara utan afsevärd betydelse. Att åter för tider,
då behofvet af låneunderstöd för den större rörelsen är stort och penniTigern
arkonderi starkt anlitas, tillerkänna sökande af lån mot vissa
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7.
15
värdepapper en rätt till belåning framför andra skulle under alla förhållanden
och, hvad angår de nu ifrågavarande värdepapperen, särskildt
i betraktande af förhållandet mellan Riksbankens kassatillgångar, å ena
sidan, och det belopp, hvartill dessa värdepapper för närvarande uppgå,
å andra sidan, stå illa tillsammans med Riksbankens skyldighet att
understödja och främja handels- och affärsverksamheten, helst väl bekant
är, att dylika värdepapper finnas till betydliga belopp hos åtskilliga
penningeinrättningar, hvilka genom bifall till motionärens förslag skulle
sättas i tillfälle att under svåra penningetider förfoga öfver Riksbankens
utlåningstillgångar och från lån i Riksbanken utestänga enskilde näringsidkare
och affärsmän, hvilka deraf kunde vara i behof.
Den af motionären meddelade uppgift, att i äldre bankoreglementen
företräde till belåning i Riksbanken skall varit tillerkänd »de förnämsta räntebärande
papper, som då funnos», är icke med verkliga förhållandet fullt
öfverensstämmande, enär visserligen i bankoreglementena från år 1835 till
år 1860 funnos särskilda bestämmelser derom, att vissa angifna obligationer
och aktier kunde belånas till högst de i reglementena upptagna
procenttal, men väl att märka endast intill visst faststäldt utlåningsbelopp.
Att genom upptagande på nytt af dylika stadgande!! i reglementet
återgå till det nästan öfvergifna systemet för utlåningsrörelsen,
att anvisa bestämda fonder för olika slag af belåningsföremål, kunna
fullmäktige icke tillstyrka, lika litet som i öfrigt förorda den af motionären
angifna utväg till förekommande af allt för starkt erbjudande till
belåning af dylika värdepapper, den nemligen att nedsätta deras belåningsvärde
eller för dem höja räntefoten.»
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, och då vid meddelande
af lån mot dessa likasom mot andra värdepapper belåningsvärdet lärer
höra bestämmas efter det pris, hvartill de anses kunna med säkerhet
realiseras, samt räntefoten efter förhållandet mellan tillgång'' och efterfrågan
å penningar, samt då, på sätt fullmäktige jemväl upplyst, nu
ifrågavarande värdepapper i Riksbanken belånas mot lägsta ränta och
i allmänhet antagas till belåning utan hänsyn till låntagaren, så långt
med eu jemn och oafbruten fortgång af lånerörelsen låter sig förena,
har Utskottet funnit sig böra hemställa,
att motionen icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 1 Mars 1881.
På Utskottets vägnar:
J. J. Ekman.