JBevUln ings- Utskottets Betänkande N:o 4.

1

N:0 4.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 Febr. 1881, kl. 2 e. ni.

Betänkande, angående tidlbevillningen.

Sedan Bevillnings-Utskottet till pröfning förehaft de till Utskottet
hänvisade motioner, hvilka afse förändringar i nu gällande tulltaxa och
tillhörande underrättelser, får Utskottet härmed afgifva betänkande angående
tullbevillningen.

Enligt § 40 i Riksdagsordningen eger Utskottet jemväl, oafsedt
hvad inom Kamrarne i motionsväg föreslagits, att granska den bestående
tullagstiftningen och deruti föreslå nödiga ändringar- och rättelser.
Utskottet har denna gång icke i något fall begagnat sig af denna sin rätt.
Då hela vår tullagstiftning för närvarande utgör föremål för granskning
inom en särskildt i sådant ändamål tillsatt komité, hvars betänkande
inom den närmaste framtiden torde’vara att motse, synes rubbningar
i det bestående böra undvikas i synnerhet i de fall, då klagomål
öfver svårare missförhållanden icke förekommit. Denna synpunkt
har ock i väsentlig grad varit för Utskottet bestämmande vid behandlingen
af de inom Kamrarne i ämnet väckta motioner.

l:o.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad
motion (N:o 12) har Herr J. J. Ekman bland annat, föreslagit upphäfvande
af tullsatsen för artikeln Humle, enligt gällande tulltaxa bestämd
till 10 öre per kilogram.

Bill. till Riksd. Prof. 1881. 5 Samt. 1 Afd. 3 Raft.

Humle.

1

2

Jäst.

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

Då artikeln humle först från och med den 1 Januari innevarande
år blifvit upptagen bland tullpligtiga varor, kali ett omdöme öfver det
mer eller mindre välbetänkta i stadgandet åtminstone icke för närvarande
hänvisa till erfarenheten såsom sin källa.

De skäl åter, som motionären förmenat sig kunna hemta af den
“knappa röstöfvervigt“, hvarmed Riksdagens ifrågavarande beslut fattades,
torde så mycket mindre förtjena afseende, som helgden af Riksdagens
beslut icke i något fall kan blifva beroende af det antal ledamöter,
hvilka bestämt frågans utgång.

Utskottet finner icke heller lämpligt, att Riksdagen redan nu på
grund af skäl, hemtade från teoriens område, ger en dementi åt sin så
nyligen i ämnet uttalade åsigt, så mycket mindre som motionären icke
påpekat några för frågans bedömande nya eller sedan sistlidna års riksdag
tillkomna synpunkter.

På grund häraf hemställer Utskottet, .

att Herr Ekmans förevarande motion, i hvad
densamma afser upphäfvande af den för artikeln
Humle nu stadgade tullsats, måtte af Riksdagen lemnas
utan afseende.

2:o.

Artikeln Jäst är för närvarande vid införsel fri från tullafgift.

Herr A. F. Petersson har uti en inom Andra Kammaren väckt,
till Utskottet hänvisad motion (N:o 85) föreslagit att bland tullpligtiga
varor i tulltaxan införa artikeln pressjäst, som, enligt motionärens åsigt,
i sådant fall lämpligen borde åsättas en tullafgift af 15 öre per kilogram;
och har derjemte Herr J. F. Fredricson uti en inom samma
Kammare väckt motion (N:o 114) för ifrågavarande artikel föreslagit en
införseltull af 18 öre per kilogram.

Motionärerne hafva härvid påpekat, att den inhemska pressjästfabrikanten
för närvarande intager en synnerligt oförmånlig ställning
i jemförelse med sina utländske konkurrenter, i det sjelfva fabrikatet,
pressjäst, införes tullfritt i landet, då deremot de för detsammas tillverkning
använda beredningsämnen, potatismjöl och majs, för närvarande
räknas bland tullpligtiga varor.

Denna fråga har redan flera gånger tillförene varit föremål för
Riksdagens pröfning utan att dock hittills leda till någon ändring i den
af motionärerne åsyftade rigtning.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o i. 3

Utskottet har ansett motionärernes förslag icke heller nu böra
vinna afseende; hvarvid Utskottet, utan att inlåta sig på någon närmare
granskning af de skäl, som blifvit af motionärerne anförda, endast
vill hänvisa till det önskvärda i att under för handen varande förhållanden
icke vidtaga några väsentligare förändringar i den bestående
tullagstiftningen.

Utskottet har derföre ansett sig böra hos Riksdagen hemställa:

a) att Herr A. F. Peterssons förevarande motion
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende; samt

b) att hvad Herr Fredricson angående artikeln
pressjäst föreslagit icke heller måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

3:o.

Under erinran att “Lampsot11 vore ett för tillverkning af boktrycksfärg
nödvändigt beredningsämne, som icke inom landet producerades,
har Herr Ad. Hedin uti en inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 31) påpekat, att då lampsot för närvarande vid tullbehandling
betraktas identisk med kimrök, hvilken artikel enligt gällande tulltaxa
drager en tullsats af 14 öre per kilogram, under det deremot det färdiga
fabrikatet “boktrycksfärg44 är tullfritt, fabrikationen af boktrycksfärg
hos oss vore på ett obilligt sätt hämmad och nedtryckt af den
utländska konkurrensen.

Till afhjelpande af detta missförhållande har motionären föreslagit
att antingen upphäfva den för artikeln kimrök nu stadgade tullafgift
eller ock i tulltaxan införa en ny rubrik af följande lydelse:

“Lampsot alla slag (alla nummer) — fritt44.

Utskottet har, i likhet med motionären, ansett det anmärkta förhållandet
påkalla lagstiftningens ingripande. Tillverkning af boktrycksfärg
är obestridligen en industrigren af den vigt och betydelse, att dess
utveckling inom landet bör, om ej genom lagstiftningsåtgärder direkt
befordras, dock åtminstone icke hållas tillbaka genom ett i öfrigt ändamålslöst
fördyrande af dess vigtigaste beredningsämne.

Hvilken ställning ifrågavarande industri för närvarande inom landet
intager, kan visserligen icke af tillgängliga officiella uppgifter utrönas;
men enligt hvad motionären upplyst, har hittills endasten fabrik
för tillverkning af boktryck sfärg, fullt motsvarande nutidens fordringar,
härstädes kunnat eg a bestånd, dock, just i följd af ofvanberörda ogynsamma
omständigheter, utan att hinna någon större utveckling.

Kimrök eller
“Lampsot11.

4

Krita,

malen.

Bev illnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

Utan någon egentlig rubbning i den bestående tullagstiftningen
skulle onekligen det öfverklagade missförhållandet kunna lättast afhjelpas
dermed att, på sätt motionären också föreslagit, i tulltaxan bland
tullfria varor upptoges artikeln lampsot. Enligt från härvarande tullpackhus
inhemtade upplysningar är dock skiljandet af lampsot från
vanlig kimrök vid tullbehandling förenadt med både svårighet och tidsutdrägt.
Då med fäst afseende å ej mindre varans ringare värde än
ock de obetydliga qvantiteter, som deraf för hvarje gång i landet införas,
en vidlyftigare tullbehandling torde böra undvikas, har Utskottet
derföre så mycket hellre anslutit sig till motionärens alternativt framstälda
förslag om tullfrihet för artikeln kimrök, som härigenom ingen
nämnvärd förlust komme att tillskyndas statskasssn. Enligt Kommerskollegii
berättelse har nemligen den beräknade tullinkomsten af ifrågavarande
artikel under åren 1875—1879 i medeltal årligen uppgått till
endast 608 kronor 80 öre.

Härtill kommer, att den inhemska kimrökstillverkningen redan
länge stått på den höjd af utveckling, att ett tullskydd till dess förmån
måste anses obehöfligt. Den årliga utförsel, som af denna vara
sedan långt tillbaka egt rum och under de senaste tio åren icke något
år nedgått till 160,000 skålpund, har nemligen under femårsperioden
1875—1879 i medeltal uppgått till något mer än 511,585 skålpund.

På grund häraf, och då den förordade åtgärden står i full öfverensstämmelse
med den redan tillförene i vår tullagstiftning hyllade
grundsatsen, att färgningsämnen i allmänhet böra vara tullfria, får Utskottet
hemställa,

att Riksdagen måtte på så sätt bifalla Herr
Hedins förevarande motion, att rubriken Kimrök i tulltaxan
erhåller följande förändrade lydelse:

“Kimrök, alla slag — — — —fri.“

4:o.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 10) har Herr
Jöns Pehrsson föreslagit, att införseltull måtte åsättas artikeln malen
krita, antingen, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts vid 1880 års
riksmöte aflåtna proposition, med 50 öre per 100 kilogram, eller ock
med en högre tullsats, förslagsvis 1 öre per kilogram.

På grund af Riksdagens i öfverensstämmelse med Bevillningsutskottets
hemställan fattade beslut sistlidna år erhöll tulltaxerubrikerna
Krita och Kristen följande lydelse:

5

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

u Krita, hvit, och Kristen, omalen och maler), äfvensom röd

och svart samt pastellkrita................................................... fri.

infattad; tullbehandlas som Blyertspennor.u

Tillförene hade tullafgiften för malen hvit krita varit bestämd till
20 öre per centner.

Skälen för införande af tullfrihet för malen krita anfördes afBevillnings-Utskottet
sistlidna år vara dels den omständighet, att krita i
vissa näringar utgör ett behöfligt beredningsämne, dels ock Utskottets
önskan att i tulltaxan undvika tullsatser lydande å brutet öretal, hvithet
ej skulle kunnat undvikas, om den af^Kongl. Magt föreslagna tullsatsen
bestämts efter den i allmänhet antagna vigtenheten, 1 kilogram.

Motionären anser Riksdagen hafva genom sitt ofvan nämnda beslut
satt den svenska krittillverkningens tillvaro på spel, i det denna
industri, som under det förr stadgade tullskyddet, i trots af ogynsamma
lokala förhållanden, nått en ej obetydlig utveckling, i synnerhet
inom landets sydligaste provinser, numera i följd af utlandets konkurrens
icke skulle kunna med fördel uppträda ens på den inhemska
marknaden.

Enligt hvad den officiella statistiken ger vid handen, öfversteg
importen af malen krita under det sistförfluten årtiondet endast ett år
(1876) och äfven då i ej nämnvärd grad 7,000 centner, men i allmänhet
har den samma under senare åren hållit sig emellan 3,000 och
5,000 centner per år (den årliga införseln af omalen krita har samtidigt
vexlat emellan 2,590 kubikfot år 1870 och 14,052 kubikfot år
1879). Exporten af malen krita har från och med år 1873 varit i
ständigt stigande från 2,079 centner till 53,420 centner. (Exporten af
omalen krita har då den varit som störst, eller år 1876, uppgått till
icke mindre än 67,741 kubikfot.)

Häraf torde framgå ej mindre, såsom motionären påpekat, att krittillverkningen
inom landet under senare åren varit i jemnt framåtgående,
än ock att, under det å ena sidan eu införseltull å malen krita, hvilket
ämne, såsom förut blifvit anmärkt, är för vissa näringar oundgängligt,
icke lär kunna bereda statsverket någon nämnvärd inkomst, å andra
sidan med fullt fog kan antagas, att ifrågavarande industri för närvarande
inom landet nått en sådan grad af utveckling, att dess väl
eller ve ej längre är afhängigt af det af motionären förordade skyddet;
och detta så mycket mindre som — enligt hvad Kommerskollegii
berättelser ge vid handen — malen krita kunnat under de senare åren
i betydliga qvantiteter produceras för export samt hufvudsakligen afsättas
inom tyska riket och Ryssland, i hvilka länder — enligt hvad

6

Majs.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

motionären sjelf upplyser — ifrågavarande artikel samtidigt varit vid
införsel åsatt en hög tullafgift.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfört och i betraktande af
att den nu stadgade tullfriheten blifvit i förevarande fall så nyligen
införd, att några dess verkningar — vare sig menliga eller helsosamma
— ännu icke kunnat framträda, hemställer Utskottet

att Herr Jöns Pehrssons förevarande motion
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

5:o.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till Bevillnings-Utskottet
hänvisad motion (N:o 11) har Herr Ludv. Kockum föreslagit dels, att
artikeln Majs måtte förklaras fri från tullafgift, dels ock att Riksdagen
ville för sin del besluta, att den enligt gällande tulltaxa för sagda artikel
nu stadgade afgift måtte från och med den 1 Maj innevarande
år upphöra att utgå.

Till stöd för sitt förslag har Herr Kockum anfört, att hvad 1880
års Riksdag framhållit såsom ett af de förnämsta skälen för majstullens
införande, nemligen att den majs, som i landet infördes, hufvudsakligast
användes i och för bränvinstillverkning, blifvit af sista årets erfarenhet
vederlagdt, i det ojemförligt största delen af årets import funnit
sin användning såsom kreatursfoder; förmenande motionären, att
det vid sådant förhållande måste vara i allo olämpligt, att med hög
tullafgift belägga detta billiga foderämne, med hvars hjelp den inliemske
jordbrukaren kunde sättas i tillfälle att i vidsträcktare man än hittills
med sina ladugårdsprodukter uppträda täflande på den utländska
marknaden.

I sin underdåniga skrifvelse den 14 Maj 1880, angående tullbevillningar,
antog Riksdagen, att största delen af den betydliga importen
af majs åtgått till bränvinstillverkningen, uppgående under åren
1874—1878 årligen i medeltal till 17,589,000 kannor och för år 1879
till 13,750,000 kannor, samt yttrade härvid: »Genom den inhemska
bränvinsfabrikationen har, såsom denna fabrikation hittills bedrifvits,
användning beredts för åtskilliga jordbruksprodukter, hvilka inom landet
frambringas i större mängd än att desamma kunna härstädes för
annat ändamål vinna skälig afsättning samt derjemte äro af den beskaffenheten,
att de icke "lämpa sig för utförsel. Det förnämsta råmaterialet
för den inhemska bränvinstillverkningen utgöres af potates.

Om, såsom Riksdagen icke håller för osannolikt, den större pris -

7

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

billigheten hos majsen inom kortare eller längre tid komme att uttränga
. användningen af potates vid bränvinsfabrikationen, skulle, enligt
Riksdagens åsigt, ett sådant förhållande för det svenska jordbruket
inom vissa delar af landet medföra mycket menliga följder.
Potatesodlingens vigt för den svenska jordbruksnäringen inses lätteligen,
om man betänker dels hvilka ofantliga qvantiteter potates, som
för. närvarande i och för bränvinsbränning odlas, men som genom
majsens användning såsom råämne för tillverkningen af denna vara
skulle sakna afsättning, dels ock att potatesodlingen framför allt är
för de mindre jordbrukarne af vigt, äfvensom att inom vissa trakter
af landet befolkningen till följd af jordens, beskaffenhet är nästan uteslutande
hänvisad till odlingen af detta jordbruksalster.

Till undvikande af nu omförmälda olägenhet har Riksdagen ansett
majs böra och, i betraktande af den höga skyddstull, hvarmed
den inhemska bränvinsbränningen är gynnad, skäligen kunna vid införsel
åsättas en sa hög införseltull, att kostnaden för användandet af
majs såsom råmaterial vid bränvinstillverkningen under vanliga förhållanden
icke må understiga den för användande af potates.»

På grund häraf, och då genom den åsätta införseltullen jemväl
bereddes en väl behöflig tillökning uti statsverkets inkomster, beslöt
Riksdagen, att artikeln Majs, omalen och malen, skulle åsättas en införseltull
af 1,5 öre per kilogram.

Då de skäl, hvilka sålunda grundläde Riksdagens sistlidna år fattade
beslut, qvarstå med oförminskad kraft, och några omständigheter
ledande till ändring deruti så mycket mindre kunnat inträffa, som ifrågavarande
beslut ännu icke vunnit någon tillämpning, hemställer Utskottet,

att Herr Kockums motion, i hvad densamma
afser tullfrihet för artikeln Majs, måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Enär, under förutsättning att hvad Utskottet sålunda hemstält af
Riksdagen bifalles, Herr Kockums jemväl framstälda förslag, att den
för artikeln Majs nu stadgade tullafgift, i hvad på Riksdagen ankommer,
skulle upphöra att utgå redan från och med den 1 Maj innevarande
år, icke kan anses förtjent af vidare uppmärksamhet, hemställer
Utskottet derjemte,

att Herr Kockums förevarande motion i nu omförmälda
hänseende må anses förfallen.

Ost.

8

Bevittnings-Utskottets Betänkande N:o i.

6:o.

Tobak.

I sin förut omförmälda motion (N:o 12) har Herr Ekman vidare
föreslagit tullfrihet för artikeln Ost, som enligt senaste Riksdags beslut
blifvit i gällande tulltaxa åsatt en tullafgift af 7 öre per kilogram.

För bedömande af frågan, i hvad mån andra länders representationer
ansett sig kunna genom en införseltull å ost bereda statsverket inkomst
utan att försumma eller kränka de arbetande klassernas intressen, får
Utskottet erinra, att nu stadgade tullsats (7 öre per kilogram, motsvarande
2 kronor 97 öre per centner) måste vid jemförelse med utlandets
förhållanden betraktas såsom ganska lågt tilltagen. Så är ost för
närvarande vid införsel underkastad en tullafgift i Danmark af 8 kronor
84 öre, i Tyskland af 7 kronor 57 öre per centner. Norska stortinget
har genom beslut sistlidna år höjt ifrågavarande tullsats från förut stadgade
62/3 öre per kilogram till mer än dubbla beloppet eller 15 öre.

Då statsverkets behof af inkomster, hvilket måste anses hafva utgjort
det bestämmande skälet för Riksdagens beslut att med tull belägga
denna artikel, ännu oförminskadt qvarstår, samt i förevarande
fall, lika litet som i afseende å artikeln humle, någon erfarenhet angående
stadgandets mer eller mindre tyngande inverkan på de arbetande
klasserna kunnat vinnas, hemställer Utskottet,

att hvad Herr Ekman i sin förevarande motion
angående artikeln Ost föreslagit icke måtte af Riksdagen
bifallas.

7:o.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad
motion (N:o 6) har Herr Grefve C. M. Björnstjerna föreslagit, att, den
för artikeln Tobak nu stadgade tullafgift måtte höjas i öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Maj:t i sin till sistlidna års Riksdag i ämnet
aflåtna proposition hemstält.

Med afseende å ifrågavarande artikel infördes i nu gällande tulltaxa,
i nära öfverenstämmelse med förut förefintliga stadganden, följande
bestämmelser:

uTobak:

oarbetad, blad och stjelk .................. 1 kilogram — 1 krona.

arbetad:

cigarrer och cigaretter.................. 1 kilogram — 3 kronor.

andra slag.......................... 1 kilogram — 1 krona 20 öre.“

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4. 9

Enligt motionärens förslag borde ofvannämnda tullsateer, 1 krona,
3 kronor och 1 krona 20 öre höjas till respektive 1: 25, 3: 50 och
1. 50. Hufvudsakliga ändamålet med den förhöjda tullbeskattningen
angifves vara att bereda statsverket en inkomst, hvarigenom den för
år 1882 beräknade statsbrist af 531,300 kronor skulle kunna betäckas,
utan att en. särskild tilläggsbevillning för sådant ändamål blefve af nöd^n,
och, i likhet med hvad i Kongl. Maj:ts proposition till senaste
Riksdag skett, beräknar motionären den ökade inkomst, som genom en
förhöjd tull å tobak skulle tillföras statskassan, till 600,000 kronor.

Motionären erinrar derjemte, att numera bortfallit ett af de hufvudskål,
som vid. sistlidna års riksdag anfördes mot förhöjande af
tobakstullen, nemligen att så länge i Norge tobak vore vid införsel så
lågt. beskattad, som då var händelsen, ett höjande af tullen å en så
vigtig importartikel endast från svensk sida ovilkorligen måste föranleda
smuggling och mångfaldiga obehag.

I anledning af sist berörda del af motionärens framställning torde
några upplysande erinringar angående hvad i Norge med hänsyn till
tullbeskattningen a tobak senast förekommit icke sakna intresse.

Då förevarande fråga vid senaste riksdag behandlades, var i
Norge artikeln Tobak åsatt följande tullsatser: stjelkar och blad 1
krona, cigarrer och cigaretter 2 kronor, snus, röktobak, tuggtobak samt
alla andra slag beredd tobak 1 krona 20 öre, allt per kilogram. På
grund af stortingets beslut sistlidna år har i nu gällande norska tulltariff
bestämmelserna angående artikeln Tobak, med uteslutande af
föreskrifterna angående »Kreditoplag» och »Timra» erhållit följande
lydelse:

»Tobak:

1 kil. — 1: 23.

1 kil. — 1: 2 5.

1 kil. — 1: eo.

1 kil. — 2: eo

Rpgtobak, Skraatobak och al anden fabriceret

Tobak ....................................................................... 1 kil. — 1: so.»

Som man finner, är det blott med afseende å cigarrer och cigaretter,
som tullsatserna i norska tulltariffen afvika från hvad motionären föreslagit.
Denna differens anser motionären dock vara af mindre vigt, i
betraktande deraf att importen af cigarrer och cigaretter till Sverige
utgör en obetydlighet i jemförelse med den öfriga tobaksimporten.

Utskottet anser sig, detta oaktadt, lika litet nu som vid sistlidna
Bill. till Rilcsä. Prof. 1881. 5 Samt. 1 Afd. 3 Höft. 2

Stilke .................................

Blade o g Karotter...........

Snus ...................................

Cigarrer och Cigaretter

Tändstickor

och

Tändsvamp.

10 Bevillnings-JJtskottets Betänkande N:o 4.

års riksmöte kunna ansluta sig till det framstälda förslaget. Redan
vid 1879 års riksdag undergingo bestämmelserna om tullafgiften för
tobak åtskilliga förändringar, afsedda att öka tullafkastningen; så höjdes
tullen å råtobak från 29 till 42 öre för skålpundet, sistnämnda tullsats
motsvarande omkring 99 öre per kilogram. En ytterligare, om än
obetydlig, förhöjning tillkom genom det nya vigtsystemets tillämpning
på tulltaxan. Att nu än ytterligare höja samtliga ifrågavarande
tullafgifter skulle innebära en obillighet mot landets ''arbetande befolkning,
som redan länge i tobaken funnit ett mycket användt och åtminstone
jemförelsevis oskyldigt njutningsmedel. Att åter söka införa
en tullbeskattning efter qvalitet — i hvilket fall någon invändning från
nyssberörda synpunkt väl icke skulle kunna framställas — torde vara
förenadt med nästan oöfverstigliga svårigheter. Icke heller kan man
uppvisa en enda af de olika former, under hvilka tobak till oss införes,
som är uteslutande afsedd för de förmögnare klassernas förbrukning,
den importerade cigarren icke ens undantagen.

Då Utskottet derjemte hyser den förhoppning, att den ökade
statsinkomst, som Herr Grefve Björnstjerna med sin förevarande motion
afsett, vid en närmare utredning af statsverkets tillstånd och behof
skall finnas icke vara af behofvet påkallad, anser Utskottet sig
med fullt fog böra afstyrka bifall till motionen; och hemställer Utskottet
derföre,

att Herr Grefve Björnstjernas motion måtte af
Riksdagen lemnas utan afseende.

8:o.

Rörande artiklarne Tändstickor och Tändsvamp upptogos i nu
gällande tulltaxa följande bestämmelser:

uTändstickor, jemväl af annat material än trä,
äfvensom tändsvamp, närmaste emballa getsvigt

inberäknad ................................. 1 kilogram — 5 öre.“

Tullsatsen var tillförene bestämd till 2 öre per skålpund.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad
motion (N:o 27) har Herr O. Ljvngqvist föreslagit, att ofvan anförda
bestämmelser måtte ur tulltaxan utgå, samt tändstickor och tändsvamp
således hädanefter vara vid införsel tullfria.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört, att tändstickor af
svensk tillverkning under senare åren i betydliga qvantiteter vunnit afsättning
inom Tyska riket, hvarest denna artikel samtidigt varit under -

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

11

kastad en införseltull af 3 riksmark per 100 kilogram, men hvarest
ock, i följd af att denna tullafgift icke skyddat Tysklands tändsticksfabrikanter
för utlandets konkurrens, en agitation för närvarande påginge,
med de största utsigter till framgång, i syftemål att genom
tullafgiftens höjande utestänga de svenska fabrikanterne från marknaden,
dervid man, bland andra skäl för den påyrkade åtgärden, hänvisat
till den i vår tulltaxa förekommande höga tullsats.

I anledning af motionärens framställning vill Utskottet till en
början erinra, att, enligt officiella uppgifter, under åren 1875—1879 exporterats
årligen mellan sexton och tjuguen millioner skålpund tändstickor,
hvaraf särskildt år 1879 mer än tre och en half millioner utförts
till Nordtyskland.

Med dessa förhållanden för ögonen synes man med skäl kunna
antaga, att den inhemska tändstickstillverkningen numera nått den
grad af utveckling, att dess bestånd icke vidare är beroende af tulltaxans
bestämmelser.

Icke heller kan tullsatsens bibehållande förordas i statsverkets
intresse. Af tändstickor infördes nemligen till Sverige :

Den öfvervägande delen af denna, redan i och för sig obetydliga
import har dock utgjorts af tändstickor, som i följd af gällande bestämmelser
tullfritt införts från Norge, hvadan hela den beräknade
tullinkomsten af artiklarne tändstickor och tändsvamp under åren 1875
—1879 sammanräknadt icke uppgått till mer än 120 kronor, eller i medeltal
24 kronor per år.

Om man också, med någon kännedom om arten af den vidtomfattande
protektionistiska rörelse, som för närvarande pågår inom Tyskland,
icke i likhet med motionären kan hoppas, att upphäfvandet af
förevarande tullsats skulle direkt återverka på den tyska tullagstiftningen,
. så synes dock bibehållandet af en tullafgift, som hvarken är
för statsverket af någon betydelse eller för den inhemska industriens
utveckling erforderlig, men som deremot lätteligen inom mer än ett
land, der våra tändstickor nu med fördel afsättas, kan framkalla en
motsvarande och för vår export skadlig införseltull, vara hvarken af
behofvet påkalladt eller af omständigheterna motiveradt.

1875

1876

1877

1878

1879

1,650 skålp.

88,612

11,725

25,328

13,713

Tulltaxe undcrrättel serna.

12 Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o i.

I betraktande häraf, och då motionärens förslag i principielt hänseende
icke kan anses innefatta någon afvikelse från hittills inom vår
tullagstiftning hyllade grundsatser, har Utskottet ansett sig böra tillstyrka
bifall till motionen och hemställer i följd häraf,

att rubrikerna Tändstickor och Tänds vamp i tulltaxan
må erhålla följande förändrade lydelse:

l‘Tändstickor jemväl af annat material än trä, äfvensom
Tändsvamp ................................................... fria.

9:o.

Herr Ekman har i sin förut omförmälda motion (N:o 12) slutligen
föreslagit upphäfvande af nu stadgade inregistreringsafgifter för
Hvetemjöl, Gryn och Bönor.

På grund af Riksdagens beslut den 8 Maj 1880 blef i nu gällande
tulltaxeunderrättelser införd en paragraf af följande lydelse:

“§ 5.

Vid införsel till riket af följande tullfria varor skall erläggas en
inregistreringsafgift till nedannämnda belopp, nemligen:

för hvetemjöl ............................................................. 1 kilogram 1 öre

„ gryn, alla slag..................................................... 1 „ 1 „

bönor...................................................................... 1 „ 1 „

I Riksdagens underdåniga skrifvelse samma år angående tullbevillningar
motiverades denna åtgärd hufvudsakligen af statsverkets
behof af ökade inkomster, i sammanhang hvarmed anfördes, att en
dylik afgift, som, betraktad såsom en ersättning för statens besvär vid
varornas införsel, måste anses principielt berättigad, borde inbringa
statskassan en ej obetydlig inkomst med ringa uppbördskostnad, utan
att då afgiften blifvit satt så låg, att dess inverkan på varans
pris bland öfriga samverkande faktorer försvunne — några menliga
verkningar för konsumenterne vore att befara; och förmälde Riksdagen
sig hafva upptagit ifrågavarande stadgande].! bland tulltaxeunderrättelsernas
bestämmelser af det skäl, att inregistreringsafgifterna, såsom
till sin natur mera föränderliga och underkastade en oftare återkommande
höjning och sänkning, synts Riksdagen icke höra sammanblandas
med de i tulltaxan stadgade afgifter.

Häraf framgår, huru föga fog motionären haft för sitt påstående,
att afgiften “afsett att rikta allenast ett racket ringa fåtal af qvarnegareu.

BevUlnings--Utskottets Betänkande N:q 4. 13

Hvad åter motionären anfört om denna afgifts inverkan på hveteodlingen
och qvarnindustrien inom landet har Utskottet ej funnit vara
af den beskaffenhet att nu, innan stadgandet vunnit tillämpning, böra
till pröfning upptagas, då Utskottet håller före, att endast erfarenheten
derpå kan lemna ett upplysande och tillförlitligt svar.

Under behandlingen af denna fråga sistlidna riksdag framhölls,
att stora svårigheter blefve förenade med uppbörden af dessa afgifter.
Af den utredning, som Generaltullstyrelsen på Kongl. Maj:ts befallning
i denna fråga verkstält, framgår dock, att endast tillfälligtvis och
i mindre poster införsel af dessa varor egt rum annat än till stapelorter,
och att utan synnerligt hinder för trafiken denna uppbörd kunde
ordnas; och har Kongl. Maj:t till bestridande af de med inregistreringsafgiftens
uppbärande och redovisning förenade kostnader, hvilka Generaltullstyrelsen
förslagsvis anslagit till 25,000 kronor årligen, dels
hänvisat samma styrelse till tullverkets anslag till rese- och traktainentskostnader,
dels ålagt styrelsen att af för handen varande medel
förskjuta öfriga deraf föranledda utgifter.

Med ledning af de senare årens medelimport har den inkomst,
som till följd af inregistreringsafgifternas införande komme att tillflyta
statsverket, uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof blifvit för år 1882 beräknad till 325,000 kronor. Då
Kongl. Maj:ts proposition samtidigt framvisar en statsbrist af mer än
500,000 kronor, vill det synas Utskottet, som om upphäfvandet af ett
stadgande, tillkommet i ändamål att bereda statsverket ökad inkomst,
åtminstone för närvarande icke vore att tillråda.

Utskottet hemställer derföre,

att Herr Ekmans framstälda förslag om upphäfvande
af nu stadgade inregistreringsafgifter för artiklarne
hvetemjöl, gryn och bönor måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Stockholm den 28 Februari 1881.

På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.

14

Bevillnings-Utslwttets Betänkande N:o 4.

Reservationer:

l:o. Vid lista, 5:te, 6:te, 7:de och 9:de punkterna:

af Herr A. G:son Bennich: »Hufvudsakligen på de skäl, som

Landtbruksakademiens förvaltningskomité samt Kommerskollegium och
Generaltullstyrelsen anförde i sina underdåniga utlåtanden, i anledning
af sistlidne Riksdags beslut angående tullbevillningen, och hvilka utlåtanden
här vidfogas (bil. A. och B.), har jag inom Bevillnings-Utskottet
understöd! Herrar J. J. Ekmans och Ludv. Kockums af Utskottets
pluralitet afstyrkta motioner. Jag har nemligen trott mig kunna med
visshet antaga att, om den utredning, som nämnda utlåtanden innehålla,
'' varit för förra Riksdagen tillgänglig, besluten då utfallit helt
annorlunda än nu blef händelsen, och jag är af den mening, att Riksdagens
värdighet likasom landets sanna fördel långt bättre befrämjas
genom frånträdande, så snart möjligen kan ske, af mindre välbetänkta
lagstiftningsåtgärder, än genom deras vidhållande längre än oundgängligt
är.

Under förutsättning att Riksdagen bifaller Herrar Ekmans och
Kockums omförmälda motioner, och för den händelse att statsverket
skulle anses icke kunna undvara den inkomst, som påräknats af den på
nödvändighetsvarorna Humle, Majs, Ost samt Hvetemjöl, Gryn och Bönor
dels såsom tull, dels såsom inregistreringsafgift lagda beskattning, har
jag vidare funnit mig böra understödja Herr Grefve Björnstjernas af
Utskottet jemväl afstyrkta motion om förhöjd tull å den mindre behöfliga
artikeln Tobak — en förhöjning, som nu mera icke möter betänklighet
med hänsyn till Norges lagstiftning, men som med full
säkerhet kan påräknas inbringa åtminstone lika hög, om icke högre
statsinkomst, än den man velat afvinna förutnämnda nödvändighetsvaror.

Dessa mina åsigter tillåter jag mig reservationsvis underställa
Riksdagens pröfning.41

15

Bcvillnings-TJtskottets Betänkande N:o 4.

Uti denna reservation instämde:
till alla delar:

Herr W. Croneborg;

i fråga om bifall till Herrar Ekmans och Kockums motioner:

Herr Ludv. Kockum, Friherre F. Barnekow, Herr Johan Johansson i
Bergsäng samt Herr S. A. Hedlund,;

i fråga om upphäfvande af införseltullen å Majs:

Friherre A. H. Fock;

och i fråga om upphäfvande af inregistrering saf giften ä Hvetemjöl,
Gryn och Bönor:

Friherre A. H. Fock samt Herr G. Andersson.

Bil. A. till Herr Bennichs reservation.

(Afskrift.)

Underdånigste Memorial.

Sedan Eders Kongl. Maj:t, med anledning af senaste Riksdags beslut
att med införseltull belägga artiklarne humle, majs och ost äfvensom
att bestämma inregistreringsafgift för artiklarne hvetemjöl, gryn
och bönor, anbefalt Landtbruksakademiens förvaltningskomité att häröfver
afgifva yttrande, får komitén underdånigst uttala de åsigter, hvilka
vid frågans behandling gjort sig gällande.

Innan komitén öfvergår till en närmare granskning af de särskilda
afgifterna, anser komitén sig böra erinra derom, att alla ifrågavarande
artiklar äro att hänföra till sådane, som antingen omedelbart af den
stora allmänheten förbrukas och utgöra lifvets enklaste förnödenheter,
eller ock användas inom landtmannaekonomien till åstadkommande af
produkter, hvarom detta gäller. Att genom lagstiftningsåtgärder fördyra
sådana alster eller att med deras fördyrande söka bereda ökade
statsinkomster, synes komitén både i principielt och praktiskt hänseende
betänkligt, och det så mycket mera, som det skulle innebära en
början till återgång från ett system, som redan länge hos oss varit

16 Bevillning!*-Utskottets Betänkande N:o 4.

följ dt och som på samma gång det tillgodosett den obemedlade befolkningens
intressen, enligt hvad erfarenheten visat, icke utgjort hinder
för en omfattande utveckling af jordbruket och en betydande stegring
af jordvärdet.

Hvad särskildt beträffar humle, hvarå Riksdagen bestämt en tull
af 10 öre per kilogram, så är den ett väsentligt råämne för de inom
alla samhällsklasser i stor skala använda maltdryckerna. Äfven om
staten för sina ändamål skulle finna nödigt att af dessa drycker upphemta
inkomst, synes det icke böra ske genom fördyrande af allenast
en deri ingående beståndsdel, hvars beskaffenhet och inverkan på
produkten dessutom äro sådana, att derigenom lätteligen kunde föranledas
användandet i dess ställe af andra bitterämnen, som för helsan
kunna vara skadliga.

En ökad odling af humle inom landet, likasom af flere andra
handelsväxter, är i hög grad beroende af den sfällning dessa växter
vid kulturen kunna komma att intaga i förhållande till andra förut odlade.
Det intresse för humleodlingens ändamålsenliga bedrifvande, som
inom många orter uppvaknat under senaste tiden, är otvifvelaktigt ett
säkrare medel till humlekulturens utveckling, än varans fördyrande
genom en tullsats, som, sedan den framkallat humleodling på bekostnad
af odlingen af andra för klimat och jordmån lämpliga växter, till
äfventyrs blefve afskaffad.

Det ena af de ändamål, hvarför majs införes, är till kreatursfoder.
Då det är allmänt erkändt, att ingenting är af större vigt för vårt
jordbruk än en uppdrifven ladugårdsskötsel, skulle det vara i hög grad
betänkligt, äfven från jordbrukets synpunkt, att genom åsättande af
tull fördyra en vara, som allt mer och mer begagnas till vinnande af
nämnda syfte och till beredande af produkter, lämpliga för export.
Enligt Riksdagens förslag skulle alla ladugårdsprodukter, utom ost, förblifva
tullfria, och genom åsättande af tull på majs skulle, så vida den
användes till åstadkommande af ladugårdsprodukter, således råvaran
för en vigtig produktion beläggas med tull, under det att den förädlade
varan finge införas tullfritt — en åtgärd, som icke synes öfverensstämma
med någotdera af de två åskådningssätt, som i tullfrågor
dela meningarne. Förhandlingarne vid riksdagen visa också, att anledningen
till Riksdagens beslut är att söka i användandet af majs till
bränvinsbränning och i farhågan att majs skall vid denna tillverkning
uttränga potates. Till en början tillåter sig komitén erinra att, ehuru
lagstiftningen fortfarande går ut på att förminska bränvinskonsumtionen
genom varans fördyrande förmedelst hög skatt å tillverkningen och
försäljningen, äfvensom genom inskränkning af rättigheten att försälja

17

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 4.

bränvin i mindre partier, så bär den allt mer och mer upphört att
lägga band på de ekonomiska vilkoren för tillverkningen och erkänt,
att bränvin, likasom andra varor, bör få tillverkas på det sätt, som
lemnar tillverkaren det fördelaktigaste resultat.

Det skulle vara en väsentlig, på handteringen i hög grad inverkande
afvikelse härifrån, om bränvinsbrännaren genom hög tull å
en för tillverkningen lämplig råvara skulle förhindras att begagna
densamma och tvingas att nyttja eu annan, som fördyrar tillverkningen.

Åtgärden skulle vidtagas till förmån för de orter, der potates i
stor utsträckning odlas för att användas till bränvinsbränning. Ingen
jord i vårt land är dock så beskaffad, att den endast kan till potatesodling
användas, och den ifrågavarande kan utan tvifvel äfven med
ett annat brukningssätt lemna vinstgifvande afkastning. Många andra
omständigheter än möjligheten att utbyta potates emot majs vid bränvinsbränning
skulle också kunna tvinga dertill, och med skäl torde
det kunna ifrågasättas om två stora, inom hela landet spridda industrigrenar,
ladugårdsskötsel och bränvinsbränning, böra betungas för att
åt vissa orter bevara möjligheten att fortfarande företrädesvis odla potates.
Skulle åtgärden verka till ett allmänt fördyrande af denna vara,
så gäller derom i högsta grad hvad som ofvan blifvit yttradt emot fördyrande
af de första lifsförnödenheterna.

Såsom skäl för att belägga ost med tull har bland annat anförts,
att den ost, som införes, numera hufvudsakligen utgöres af sötmjölksost,
som vore att anse såsom en öfverflödsvara. Någon verklig utredning
af beskaffenheten af den ost, som införes, har emellertid icke
åstadkommits och lärer i saknad af materialier icke kunna åstadkommas,
men ostridigt är, att betydliga partier billig ost inkomma från
Holland och Danmark, samt att denna importerade vara ingår i den
fattigare befolkningens förbrukning.

Å andra sidan har tillverkningen inom landet af sötmjölksost
vunnit den betydenhet, att afsättningen och priset äro väsentligen
beroende af utlandets, under det att den här tillverkade skummjölksosten
mera uteslutande är föremål för förbrukning inom landet. Priset
å den dyrbarare osten, som endast i mindre partier kan inom landet
afsättas, är också här högre än hvad i utlandet vid större försäljning
kan betingas för samma vara, och åsättande af tull å den utländska
osten skulle under dessa förhållanden icke verka till någon för tillverkaren
betydande prisstegring derå, hvilket deremot otvifvelaktigt
blefve fallet med den billigare, inom landet hufvudsakligen förbrukade
osten, i afseende hvarpå tullsatsen således komme att verka såsom en
skyddstull.

Bill. till liiksd. Prof. 1881. 5 Sami. 1 Afd. 3 Raft.

3

18

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 4.

Beträffande slutligen de under benämningen inregistreringsafgift
för hvetemjöl, gryn, alla slag, samt bönor af Riksdagen bestämda tullsatser,
får komitén erinra om hvad komitén anfört emot allmänna födoämnens
fördyrande. Afgiften å hvetemjöl och gryn skulle, då fri införsel
af hvete är tillåten, egentligen endast innebära ett skydd för
qvarnindustrien, hvilken dock inom vårt land, med riklig tillgång på
naturlig drifkraft i strömmar och floder, derförutan bör komma till den
utveckling, att den ej står utlandet efter. _

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får komitén i underdånighet
afstyrka godkännande af hvad Riksdagen i afseende på ifrågavarande
tullsatser och utgifter beslutat.

Stockholm den 29 September 1880.

På Landtbruksakademiens förvaltningskomités vägnar:

PEHR EHRENHEIM.

e. f.

Ferd. Unander.

Vidimeras.

A. F. Ostman

t. f. Sekreterare hos Kongl.

Generaltullstyrelsen.

Bil. B. till Herr Bennichs reservation.

Transsumt.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Uti underdånig skrifvelse den 14 sistlidne Maj har Riksdagen
hos Eders Kongl. Maj:t anmält så väl de beslut, som Riksdagen fattat
i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition den 27 förutgångne
Januari, angående antagande af ny tulltaxa med tullsatserna
beräknade efter det metriska mått- och vigtsystemet, som ock de förändringar,
hvilka Riksdagen i öfrigt funnit skäligt vidtaga i gällande
bestämmelser angående tullbevillningen; och har genom nämnda skrifvelse
åtecknad remiss den 28 i förstnämnde månad Eders Kongl. Maj:t
i nåder anbefalt Sitt och Rikets Kommerse-Kollegium och General-Tull -

19

Becillnings- Utskott ds Betänkande N:o 4.

styrelsen att deröfver afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, sedan
Landtbruksakademiens förvaltningskomité blifvit hörd i anledning af
Riksdagens beslut att med införselstull belägga artiklarne humle, mais
och ost, äfvensom att bestämma registreringsafgift för artiklarne hvetemjöl,
gryn och bönor.

Till åtlydnad häraf få Kommerse-Kollegium och General-Tullstyrelsen,
med öfverlemnande af det utaf förenämnde förvaltningskomité på
embetsverkens anmodan, i nyssberörde hänseenden afgifna, till Eders
Kongl. Maj:t stälda underdåniga utlåtande, för egen del uti ärendet
underdånigst anföra följande.

Under anförande att, då humle, utan att i egentlig mening utgöra
eu nödvändighetsvara, likväl, i egenskap af råmaterial för tillverkningen
af maltdrycker, vore föremål för allmän förbrukning, denna
artikel synts Riksdagen lämpligen kunna, när den utifrån infördes,
underkastas beskattning, samt att den inhemska humleodlingen, hvilken
under senaste årtionden mer och mer aftagit, genom en tullafgift
å utländsk humle erhölle en välbehöflig uppmuntran, har Riksdagen
beslutat, att ifrågavarande artikel skall åsättas en införselstull af 10 öre
per kilogram.

Införseln af humle har under sistförfluten fem åren utgjort:

1875 .............................................. 622,200 skålpund

1876 .............................................. 577,100 „

1877 .............................................. 733,900 „

1878 ............................................. 735,400 „

i 879................................................ 519,700^ „ 3,188,300 skålpund

eller i årligt medeltal 637,660 skålpund, motsvarande 271,054 kilogram.
I fråga om lämpligheten att tullbeskatta en sådan artikel som
humle, hvilken för de i allmänna förbrukningen i väsentlig grad ingående
maltdryckerna utgör en nödvändig råvara, instämma embetsverken
i hvad Landtbruksakademiens förvaltningskomité härom yttrat,
med tillägg att, då af de här ofvan anförda uppgifter rörande humleinförseln,
jemförda med de allt mer och mer tillväxande tillverkningsbeloppen
för maltdrycker, det visat sig, att förbrukningen af utländsk
humle nedgått så, att, då den år 1875 utgjorde 0,06 skålpund för
hvarje kanna fabrikstillverkad maltdryck, densamma under följande år
till och med år 1878 utgjorde allenast 0,ot skålpund per kanna maltdryck,
häraf torde framgå, att användningen af svensk humle under
senare åren tilltagit, hvadan det vill synas som den uppmuntran för
den inhemska humleodlingen, hvilken Riksdagen med tullsatsen jemväl

20 Bevillnings- Utskottets Betänkande JSJ:o 4.

åsyftat, nu vore mindre behöflig än tillförene, hvilket ock öfverensstämmer
med förvaltningskomiténs erfarenhet, att intresset för humleodlingens
ändamålsenliga bedrifvande på senaste tiden inom många
orter uppvaknat. Härvid torde tillika höra erinras, att utförseln från
Sverige af andra slag maltdrycker än porter under senare åren ganska
väsentligt öfverstiga införseln, och att tillverkning af denna vara för
export, som spelar en stor rol i grannländernas näringsverksamhet,
äfven hos oss bör kunna blifva af betydelse för afsättning i förädlad
form af landtbruksprodukter samt följaktligen icke synes böra motverkas
af tullbeskattning å det råämne, af hvars användning maltdryckernas
värde och afsättning i synnerlig grad äro beroende.

För artikeln mans, omalen och malen, har Riksdagen bestämt en
införselstull af 1,5 öre per kilogram. De skäl, som för detta beslut
blifvit anförda, äro: att mais hos oss endast högst obetydligt användes
till födoämnen samt inom vissa delar af riket, ehuru i ringa mån till
utfodring af kreatur, hvarföre med säkerhet kunde antagas, att största
delen af den betydliga importen utaf denna artikel åtgått till bränvinstillverkning;
att den större prisbilligheten hos maisen kunde komma
att uttränga användningen af potates vid bränvinsfabrikationen, till
stort men för jordbruket inom vissa delar af landet, der befolkningen
till följd af jordens beskaffenhet vore nästan uteslutande hänvisad till
odlingen af detta jordbruksalster, samt att till undvikande häraf mais
borde och, i betraktande af den höga skyddstullen, hvarmed den inhemska
bränvinsbränningen vore gynnad, skäligen kunde vid införsel
åsättas en så hög tull, att kostnaden för användandet åt mats såsom
råmaterial vid bränvinstillverkningen under vanliga förhållanden icke
understege den för användandet af potates.

Under de förutsättningar, från livilka Riksdagen vid fattande af
sitt ifrågavarande beslut utgått, och om icke andra synpunkter gåfves
för frågans bedömande än den, som tillverkningen af bränvin för förbrukning
inom landet erbjuder, torde väl den höga tullsats, hvarmed
nämnda tillverkning är skyddad mot täflan med utlandet, kunna rättfärdiga
anspråket på någon statsinkomst af det utländska material,
som vid denna tillverkning blefve användt, helst detta material, genom
den högre afkomst det lemnar, skulle motverka den prisstegring, som
med bränvinstillverkningsafgiftens successiva förhöjning i främsta rummet
städse varit afsedd. Men embetsverken kunna icke underlåta att
erinra om åtskilliga förhållanden, hvilka ådagalägga, att mais-införseln,
ehuru jemförelsevis ny, redan visat sig ega en långt vidsträcktare betydelse,
än den till grund för beskattningen anförda, och att inskränkning
eller hämmande af denna införsel tvifvelsutan skulle, i strid mot

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o i.

21

Riksdagens hufvudsakliga syfte, långt mera skada än gagna landets
näringar och i främsta rummet dess modernäring, landtbruket.

Före år 1876 infördes icke mais till något nämnvärdt belopp
med undantag af åren 1869 och 1874, då denna införsel likväl icke
uppgick till mera än 36,536 kubikfot det förra och 49,552 kubikfot
det senare året; men från och med förstnämnda år har införseln utgjort:

1876 ............................................................. 233,301

1877 .......................................................... 200,434

eller i årligt medeltal ..................................................... 268,474 kubikfot.

^ Enligt erhållen uppgift från den statistiska afdelningen i General1
ullstyrelsens revisionsbyrå kan importen af mais under innevarande
år till och med nästlidne dag anses hafva uppgått till omkring två
millioner kubikfot eller 36,556,536 kilogram, men att en så betydligt
stegrad import, om ock icke ©väsendtligt föranledd af det jemförelsevis
låga pris, hvartill mais detta år kunnat erhållas, och af den ökade användning
jemväl till kreaturs utfodring, som med vunnen erfarenhet
af dess fodervärde under detta års i allmänhet svaga höskörd varit
afsedd, dock hufvudsakligast är tillfällig och föranledd af spekulation,
i följd af den ifrågasatta tullsatsen, lärer ligga i öppen dag. I intet
fall torde hvarken de föregående årens eller innevarande års maisimport
kunna läggas till grund för beräkning af någon blifvande tullinkomst
för denna artikel, då den af Riksdagen beslutade tullafgiften,
uPPS^en(^e till icke mindre än omkring 13 procent af varuvärdet, antagligen
skulle i högst väsendtlig grad inskränka, om icke helt och
hållet omöjliggöra införseln. Då Riksdagen vid åsättande af denna
tullsats utgått från förutsättningen, att mais endast i ringa grad användes
för andra ändamål än bränvinstillverkning, hafva embetsverken
sökt utreda huru härmed kan förhålla sig. För detta ändamål hafva
embetsverken från bränvinskontrollbyrån förskaffat sig upplysning, att
för bränvinstillverkningen användts nedannämnde qvantiteter, förvandlade
från centner till kubikfot efter beräkning att en kubikfot motsvarar 43
skålpund, nemligen:

1878

1879

384,204

255,958 1,073,897 kubikfot

Tillverkningsåret 1874—1875

14,817

162,827

115,386

290,749

42,464 kubikfot

1875— 1876

1876— 1877

1877— 1878

1878— 1879

eller tillsammans

. 626,243 kubikfot.

22 Bo vulning s-Utslcottcts Betänkande N:o d.

Antager man nu att detta belopp användts af importen 1874—
1878, hvilken utgör tillhopa 876,222 kubikfot, så visar sig att icke
mindre än 249,979 kubikfot eller 28,5 % af importen användts till andra
ändamål än bränvinsbränning. Denna siffra torde dock snarare
kunna antagas för låg än för hög, då ingenting af 1879 års import
medräknats såsom åtgånget för bränvinstillverkning under våren och
sommaren 1879, ehuru detta antagligen varit fallet. Det är sålunda
alldeles icke någon ringa del af mais-införseln, som gått till andra
ändamål, förnämligast kreatursutfodring. Och i fråga om maisens
betydelse för detta ändamål tillåta sig embetsverken åberopa förvaltningskomiténs
här ofvan omförmälda utlåtande.

Dessutom har, enligt de upplysningar embetsverken från chefen
för bränvinskontrollbyrån erhållit, en ganska betydande del af den
mais, hvilken uppgifvits såsom åtgången för bränvinstillverkningen,
blifvit använd för pressjästberedning. Och då under de sednaste åren
pressjäst blifvit en icke oväsendtlig exportartikel samt en nedgående
import på samma gång ådagalägger, att den svenska tillverkningen
deraf alltmer tillgodoser den inhemska förbrukningen, till bevis å hvilka
förhållanden blott torde behöfva nämnas, att exporten, som år 1875
utgjorde 10,215 skålpund, år 1878 stigit till 481,925 skålpund och år
1879 till 612,194 skålpund, under det samtidigt importen från 1875
till 1879 nedgått från 378,868 till 102,310 skålpund, så torde den nu
ifrågavarande beskattningen blifva för denna framåtgående näring högst
ofördelaktig och desto svårare att bära, som klagomål ofta försports
från jästfabrikanterna, att de i följd af andra under nu gällande tullagstiftning
för dem ofördelaktiga förhållanden endast med svårighet kunnat
uthärda täflan med utlandet.

Ännu ett förhållande, som torde vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet
vid förevarande frågas bedömande, tillåta sig embetsverken
att omförmäla. Såsom Riksdagen anfört, har export af bränvin tillförene
icke i nämnvärd mån egt rum. Men att sådan export just nu
i stor skala pågår är nogsamt bekant; och om äfven andra tillfälliga
orsaker härtill bidragit, torde likväl icke kunna förnekas, att årets betydliga
införsel af mais härvid utöfvat ett stort inflytande, äfvensom
att eu allmännare användning af detta råämne för bränvinstillverkningen'',
om lagstiftningen deremot icke lägger hinder i vägen, äfven
under eljest normala förhållanden borde kunna sätta Sverige i tillfälle
att såsom spritexporterande land uppträda täflande på verldsmarknaden.
Fördelarne häraf, icke minst för det värdefulla kreatursfoder,
som affallet af mais vid brännerierna lemnar, behöfva endast antydas.
Men eu sådan bränvinstillverkningens utveckling kan icke förenas med

23

Bevillning s-Utslcottets Betänkande N:o 4.

införselstull å vissa råämnen, då vid den förädlade varans utförsel de
dertill använda råämnenas beskaffenhet icke kan utrönas och restitution
af den erlagda tullen följaktligen icke medgifvas.

I betraktande af alla nu anförda omständigheter anse embetsverken
sig böra uttala den mening, att införselstull å mais ingalunda kan ur
financiel eller statsekonomisk synpunkt anses önskvärd.

Under antagande att den skummjölksost, som i sammanhang med
den högt uppdrifna smörberedningen inom landet tillverkades, borde
vara fullt tillräcklig att tillfredsställa den inhemska konsumtionens
behof, och att för den skull den ost, som från utlandet infördes, numera
hufvudsakligen utgjordes af sötmjölksost, hvilken i många fall
kunde betraktas såsom eu verklig lyxartikel och i allmänhet endast
utgjorde föremål för de förmögnare klassernas förbrukning, har Riksdagen
för artikeln ost bestämt en tullafgift af 7 öre per kilogram.

Införseln af ost har under de sistförflutna 5 åren utgjort:

1875 ..........................

... 2,453,800 skålp.

1876 ...........................

.... 2,047,800 „

1877 ..........................

.... 2,076,700 „

1878 ..........................

.... 2,029,000 „

1879 ..........................

.... 941,600 „

i årligt medeltal.....

9,548,900 skålp.
1,909,780 „

motsvarande 811,802 kilogram. På sätt Riksdagen anfört, kan ur de
statistiska uppgifterna säker upplysning angående de olika slag af ost,
som utgöra föremål för import, visserligen icke vinnas, men redan
importens storlek gifver vid handen, att densamma icke kan, såsom
Riksdagen antagit, hufvudsakligen utgöras af finare ostsorter eller
sådana, som i allmänhet endast af de förmögnare klasserna förbrukas.
Detta framgår dessutom ej mindre deraf, att den ost, som från Holland
införes, företrädesvis utgöres af billig vara, utan äfven af det förhållande
att, vid anstäld jemförelse emellan statistiska uppgifter rörande
införsel af ost från Amerika till England samt utförsel ifrån sistnämnde
land till Sverige och öfriga främmande länder, den ost, som från
England till Sverige införes, hufvudsakligen utgöres af den amerikanska
sorten, hvilken är mycket billig samt företrädesvis af de arbetande
klasserna förbrukas.

Importen till Sverige från nämnda länder har nemligen utgjort

från Holland.

788,G00 skålp.
472,800 „

från England.

013,200 skålp.
858,400

Summa.

1,401,800 skålp.
1,331,200 „

1875

1870

n

24 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

1877 .......................... 731,100 skålp. 636,800 skålp. 1,367,900 skålp.

1878 ......................... 507,100 „ 638,400 „ 1,145,500 „

1879 ....... 103,400 „ 417,600 „ 521,000 „

eller tillsammans ... 2,603,000 skålp. 3,164,400 skålp. 5,767,400 skålp.

eller i årligt medeltal 520,600 „ 632,880 „ 1,153,480 „

motsvarande ............ 221,295 kg. 269,022 kg. 490,317 kg.

och utgör således importen från nämnda länder en ganska väsendtlig
del eller 60,4 procent af hela ostinförseln till riket. Det är fördenskull,
med afseende härå och å hvad förvaltningskomitén i öfrigt härom
anfört, ganska säkert, att tullen på ost icke, såsom Riksdagen åsyftat,
skall komma att företrädesvis drabba de förmögnare klasserna, utan
äfven, och antagligen till största delen, den mindre bemedlade befolkningen.

Men oafsedt, de särskilda anmärkningar, embetsverken nu framstält
i fråga om tull å de förut tullfria artiklarne humle, mais och ost,
tillåta sig embetsverken underdånigst inför Eders Kongl. Maj:t framhålla,
hurusom denna tullbeskattning innefattar ett frångående af tvenne
utaf de hufvudgrundsatser, på hvilka tullagstiftningen under en längre
följd af år varit byggd, nemligen att de för våra näringar behöfliga råvaror
i allmänhet icke böra genom dylik afgift fördyras, samt att sådana
förbrukningsartiklar, som de arbetande klasserna behöfva, icke
lämpligen böra tullbeskattas, och synes det embetsverken, som ett
frångående af nämnde principer, under det tullafgifterna, å fabriks- och
handtverksvaror bibehållas vid de med tillämpning af samma principer
faststälda belopp, nu vore desto mindre lämpligt, som en särskild utredning
på Riksdagens begäran för närvarande pågår, för att kunna
bedöma huru desamma inverkat på vårt näringsliv

För tillgodoseende af Statsverkets behof af ökade inkomster har
Riksdagen ansett, att en inregistrering.safgift af ett öre per kilogram borde
åläggas vissa i större mängd inkommande, för närvarande tullfria varor,
nemligen: hvetemjöl, gryn, alla slag, och bönor, samt att denna afgift,
då den till följd af sin natur borde vara mera föränderlig och kunna
underkastas en mera ofta återkommande granskning samt höjas eller
sänkas i samma mån, som statens behof af inkomster på denna väg
till- eller aftaga, icke borde sammanblandas med de i tulltaxan stadgade
afgifter, utan beredas ett särskildt namn och en ifrån öfriga avgifter
afskild plats uti en ny paragraf i tulltaxeunderrättelserna.

25

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

Importen af förenämnda artiklar har i medeltal för de sistförfluten
fem åren utgjort, af hvetemjöl 27,575,496 kilogram, af gryn, alla slag,
4,489,687 kilogram, af ärter och åkerbönor 1,406,966 kilogram samt
af andra slag bönor 604,160 kilogram.

Såsom af motiven för Riksdagens beslut nogsamt framgår, utgör
den ifrågavarande afgiften med afseende hvarken å dess ändamål, som
uppgifves uteslutande vara att fylla ett skattebehof, eller å dess beskaffenhet
att vara särdeles föränderlig allt efter statens behof af inkomst,
hvad som med en inregistreringafgift i allmänhet förstås, utan
synes densamma vara ingenting annat än en tullsats å de nämnda artiklarne,
mot hvilken, på sätt förvaltningskomitén i sitt utlåtande jemväl
påpekat, kunna anföras alla de skäl, som gälla mot åsättande af
tull å sådana lifsmedel, hvilka allmännare förbrukas. Men kärförutan
medför särskildt den omständigheten, att denna afgift icke fått namn
och plats på lika sätt som öfriga tullsatser, ganska afsevärda olägenheter.
Enligt gällande tullstadga får tullpligtigt gods blott lossas i
stapelstad, men tullfria varor äfven å annan tullplats, hvarmed förstås
sådan, der ständig tullbevakning af uppsyningsman eller tulltjensteman
af lika eller högre grad utöfvas. Då nu de nämnda artiklarne hvetemjöl,
gryn och bönor enligt Riksdagens bestämda förklarande icke böra
anses såsom med tull belagda, skulle deraf följa, att vederbörande tullmyndigheter
icke skulle kunna förhindra dessa varors införsel till sistnämnda
slags tullplatser. Dessa t-ullplatser äro dock icke så anordnade,
att införsel af afgiftspligtiga varor nu tillåtes eller der bör kunna tilllåtas.
Den der anstälda, underordnade och svagt aflönade bevakningspersonalen
saknar i allmänhet de insigter, som för rätt varubehandling
och omfattande redovisningsgöromål erfordras, samt besitter icke heller
den mera betryggande ekonomiska ställning, som förtroendet att handhafva
en större uppbörd kräfver. Den nödvändiga följden af den ifrågavarande
afgiftens påläggande måste alltså blifva antingen en förändrad
anordning af tullstationerna, föranledande ej obetydliga kostnader,
eller ock en förändring af tullstadgan på ett sätt, som kommer att inskränka
hittills för trafiken medgifna lättnader. De med inregistreringsafgiften
belagda tullfria varorna skulle nemligen i senare fallet icke
få införas till annat än stapelstad; de skulle underkastas de strängare
kontroller, som vid lossning och tullbehandling af afgiftspligtiga varor
måste iakttagas till bevakande af statens rätt, de skulle med ett ord
på en gång vara tullfria och behandlas såsom tullpligtiga. Utom
registreringsafgiften skulle varuegaren således komma att vidkännas
inskränkningar och omkostnader, stundom måhända mera betungande
än sjelfva afgiften.

Bill. till Biksd. Prof. 1881. 5 Samt. 1 Afd. 3 Käft.

4

26 Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 4.

Härförutom lemnar det ifrågavarande beslutet rum för andra ganska
väsentliga betänkligheter i afseende å tillämpningen dels i allmänhet,
dels beträffande åtminstone den ena varugruppen, »bönor)).
I förra hänseendet framställer sig den frågan, om inregistreringsafgiften,
som, enligt ordalagen, skall vid införsel till riket erläggas, afser
äfven de fall, då varan upplägges för att åter utföras, vare sig såsom
transito- eller såsom nederlagsgods. Utan att så är förhållandet, komme
afsigten att upphemta någon godtgörelse för tullverkets besvär vid
varornas införsel att förfelas; men om åter äfven i dessa fall afgiften
skall erläggas, komme transitohandeln med ifrågavarande artiklar att
betungas på ett sätt, som sannolikt skulle omöjliggöra samma handel.
Beträffande åter särskildt artikeln bönor, så torde få erinras, att om
ock en jemförelse emellan den i en not i sjelfva tulltaxan införda hänvisning
och stadgandet i den föreslagna nya paragraf 5 af tulltaxeunderrättelserna
må sätta utom allt tvifvel, att med ordet bönor på senare stället
afses bönor, alla slag i tulltaxan ej specificerade, dermed likväl ingalunda
är undanröjd den tvekan, som uppkommer derigenom, att under tulltaxerubriken
“spanmål, alla slag, omalen och malen,“ hittills inbegripits
ärter och åkerbönor med angifningsqvantitet kubikfot, då deremot tulltaxerubriken
bönor afsett andra, efter vigt i tulljournalerna redovisade,
slag än det till spanmål hänförda. Här framställer sig således den
frågan, om inregistreringsafgiften skall drabba äfven de med ärter hittills
likstälda åkerbönorna eller icke. Såsom oegentligt torde ock böra
anmärkas, att under det omalen spanmål fortfarande blifver afgiftsfri,
men hvetemjöl och gryn af olika sädesslag skulle draga inregistreringsafgift,
komme deremot, enligt Riksdagens beslut, omalna bönor att
träffas af denna afgift, men bönmjöl (mallra bönor) deremot att fortfarande
förblifva afgiftsfritt.

Slutligen finna sig embetsverken föranlåtna att beträffande den
hufvudsakligaste af de ifrågavarande artiklarne, hvetemjöl, dels erinra
om det oegentliga deri att belägga denna varan med afgift, under
det hvetebröd i allmänhet förblifver afgiftsfritt, dels ock fästa uppmärksamheten
derpå, att en afgift å hvetemjöl, långt ifrån att bereda
den svenska hveteodlaren en förmån, snarare torde verka till någon
inskränkning i konkurrensen bland afnämarne, då de utländska qvarnegare,
hvilka hittills kunnat hos oss afsätta förmaldt svenskt hvete,
genom mjöltullen torde utestängas från vår marknad. I alla händelser
är det uppenbart, att hvarken jordbrukaren eller konsumenten,
utan allenast qvarnegaren ses till godo genom nämnda tull — ett tillgodoseende,
som, på sätt förvaltningskomitén anmärkt, ingalunda kan
af våra naturförhållanden anses påkalladt.

Bevillnings-Ut skottets Betänkande N:o 4. 27

Vid de af Riksdagen i öfrigt fattade beslut kafva embetsverken
icke något att i underdånighet erinra.

Den nadiga remissakten aterställes härmed, och Kommersekollegium
samt Generaltullstyrelsen framhärda med djupaste vördnad,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Majrts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

Kommerse-Kollegium

J. U. GRÖNLUND.

C. FR. WMRN.
G. HEGARDT.

Generaltullstyrelsen
A. G:SON BENNICH.

NILS LAGERHEIM o. R. THEMPTANDER.

föredragande. ^ g

C. Aug. Titz.

Stockholm den 27 Oktober 1880.

Vidimeras:

A. F. östman

t. f. Sekreterare hos Kongl.
Generaltullstyrelsen.

n 77 270-7 , 1:Sta’ 5:te och 6:te lnmkterna: af Herr C. S. CarlheimGyltensköld.

3:o. Vid 9:de punkten: af Herr G. F. Cavallin.

4:o. Vid 3:dje och 8:de punkterna:

■ x- a) ai''T HeTrTr E- G- boström, med hvilken Herr P. C. Reutersvärd
instämt: »Mot Utskottets beslut att föreslå upphäfvande af tullsatserna

28 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

å artiklarne kimrök samt tändstickor och tändsvamp får jag anföra
reservation. Jag kan nemligen ej finna, att sadana »svårare missförhållanden»
här föreligga, att Utskottet bort frångå sin detta åi antagna
grundsats af ett orubbadt bibehållande af nu gällande afgifter.

Om än de belopp, som för ofvannämnda artiklar komma staten
till godo, äro obetydliga, torde dock ej endast med ledning deraf en
tullsats’ vara eller icke vara böra bestämmas. Dertill kommer, hvad
kimrök beträffar, att motionären ej egentigen afsett denna artikel, utan
det dermed beslägtade lampsotet, samt hvad tändstickor angår, hvilken
artikel är föremål för en så storartad svensk industri, det ej kan vara
lämpligt att utan någon som helst utredning på förslag af en enskild
motionär, denne må nu vara aldrig så förtrogen med önskningarna hos
den största och starkaste fabriken, föreslå Riksdagen upphäfvande _ åt
nu gällande tullsats, utan att andra fabriker haft tillfälle gifva sina
önskningar till känna, och på detta sätt gå den komité i förväg, som
fått till uppgift en noggrann och fullständig undersökning af våra näringars
tillstånd.» _ „ _ 7 . ,,,T ,

b) Af Herrar J. Sääf, Pehr Ericsson och J. F. Fredncsson: “Mot

Utskottets beslut att tillstyrka Riksdagen upphäfvande af nu gällande
tullsatser å “Kimrök" och “Tändstickor" anmäles härmed vår reservation^
afg.gten att bereda tillverkare af trycksvärta fördelen af tullfri
införsel af ett dertill erforderligt ämne hufvudsakligen kunnat vinnas
genom att i tulltaxan insätta en ny artikel “lampsot" med bestämmelsen
“fritt", hvilket ock motionären alternativt föreslagit och af minoriteten
förordats; anse vi att detta bort blifva Utskottets beslut,
samt att nuvarande tullsats å kimrök bör bibehållas för att undvika
ett skadligt inflytande på denna artikels marknad inom landet.

För upphäfvande af tullen å tändstickor har Utskottet såsom skäl
hufvudsakligen anfört detsamma som motionären, nemligen farhågan
att svenska tändstickor skulle komma att utestängas från den tyska
marknaden genom en befarad ökning af den nuvarande tyska tullsatsen.

Detta lösliga antagande af en uppskrämd fantasi grundar motionären
derpå, att vännerna af skydd för tändsticksfabrikationen i Tys
land kunna åberopa Sveriges högre tulltariff å tändstickor.

Skulle ett sådant skäl vinna giltighet hos oss, blefve det hädanefter
utländska förhållanden, icke våra egna, som vore att taga hänsyn
till vid bestämmandet af vår tulltaxa, samt att, såsom i detta tall, i
saknad af bestämda uppgifter och kännedom af dessa förhållanden uppsöka
lösa förutsättningar om befintliga vådor för vår utrikes handel tor
att deri finna skäl till ändringar af våra tullsatser.

29

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

Att all sjelfständig och fosterländsk tullagstiftning sålunda skulle
blifva omöjlig, inses lätteligen. Att medgifva något så radikalt som
rent utstrykande af en tullsats endast på en enskild motionärs yrkande,
hvars kännedom om en enda tändsticksfabriks rotfasta ställning kan
antagas ligga till grund derför, synes oss så mycket vådligare, som
ännu mera talande skäl finnas för att taga i öfvervägande andra, mindre
försigkomna fabrikers af samma slag ställning och behof af en inhemsk
marknad.

Då senaste Riksdag anhållit att Kongl. Maj:t “täcktes åt sakkunnige
personer uppdraga att verkställa en omfattande och sorgfällig
undersökning af våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande
ställning11 och, som bekant, en förstärkning af tullkomitén blifvit
för detta ändamål utnämnd, synes det vara något förhastadt att redan
nu, innan den begärda undersökningen afslutats, företaga sådana
ändringar som de af Utskottet föreslagna.

Slutligen, “då klagomål öfver svårare missförhållanden icke förekommit“,
en uppgift som Utskottet sjelf gör angående tulltaxan, synes
oss att under nuvarande förhållanden giltiga skäl föreligga att lemna
tulltaxan tills vidare i orubbadt skick11.

c) af Herr G. H. Stråle:

uVid 3:de punlcten:

Ehuru jag under andra omständigheter skulle hafva velat deltaga
uti ett beslut, åsyftande den förändring uti närvarande tulltaxa, att
frigöra artikeln lampsot såsom varande ett råämne för tillverkning af
boktryckarefärg, har jag, vid det förhållande att jag anser vår nuvarande
tulltaxa böra förblifva orubbad till dess densamma i sin helhet
innan kort lärer, till följd af framställning från tullkomitén, bringas
under Riksdagens ompröfvande, ansett motionen icke för närvarande
böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda, helst svårighet förmenas
uppstå vid sagda varas särskiljande från kimrök, men minst af allt
finner jag lämpligt att, såsom Utskottet tillstyrkt, nu och af denna
anledning ur tulltaxan borttaga den artikeln kimrök åsätta tull af 14
öre per kilogram.

Vid 8:de punkten:

Af nyss anförda hufvudsakliga skäl har jag äfven ansett Utskottet
icke nu böra tillstyrka borttagandet af den för tändstickor och tändsvamp
bestämda tullsats af 5 öre per kilogram. Men derjemte anser
jag att Utskottet icke bort såsom skäl för en lagstiftningsåtgärd inom
Bill. till Bilcsd. Prof. 1881. 5 Sand. 1 Afd. 3 Höft. 5

30

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 4.

Sverige åberopa en agitation inom ett främmande land, ehvad syfte den
än må ega, och detta så mycket mindre, som Utskottet sjelft icke »kan
hoppas att upphäfvandet af förevarande tullsats skulle direkt återverka
på den tyska tullagstiftningen.»

Utskottets uppfattning, att borttagandet af en tullsats å artikeln
tändstickor icke i principielt hänseende skulle anses innefatta en afvikelse
från hittills inom vår tullagstiftning hyllade grundsatser, kan jag
lika litet godkänna.

Om någon grundsats skall kunna anses genomgå vår nuvarande
tnllagstiftning, så torde det med få undantag vara den, att belägga de
förädlade, bearbetade eller färdiga varorna med högre eller lägre tull,
men deremot, så framt icke särskilda finanstullar afses, tillåta en fri
införsel af alla till förädlingens behof erforderliga råämnen. Det vore
likväl både alltför vidlyftigt och temligen ändamålslöst att för närvarande
ingå uti en närmare granskning af denna vigtiga fråga, som
nog lärer få sin grundliga och tillbörliga behandling, när tullkomiténs
betänkande en gång förekommer till afgörande.

Slutligen kan jag ej heller undertrycka den tanken, att Utskottet
nog lättvindigt och på framställning af en industriel anläggning, hvars
tillverkningar nästan uteslutande utföras ur landet, ansett sig kunna
och böra föreslå Riksdagen införseltullens borttagande, utan att ens
lemna alla de andra tändsticksfabrikerna, hvilkas fabrikat till största
delen afsättas inom landet, tillfälle att yttra sig uti frågan.»

Herrar C. S. Carlheim-Gyllensköld och Johan Johansson i Bergsäng
hafva begärt få antecknadt, att de på grund af undfången ledighet icke
deltagit i behandlingen af 9:de punkten af detta betänkande; och har
derjemte Herr C. A. Jönsson anmält, att han icke närvarit vid slutliga
afgörandet af samma punkt.

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1881.