Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 56.

3

N:o 56.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1880.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändring af 1 §
i Kongl. förordningen den 21 Mars 1844 om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 17 och
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.)

S. A. K.

Uppå Rikets Ständers underdåniga framställning rörande ej mindre
fortfarande förbud mot enskilda lotterier, än äfven upplifvande af det i
äldre författningar stadgade förbud mot försäljning af lotter här i riket
för utländska lotteriers räkning, utfärdades nådiga förordningen den 21
Mars 1844, hvilken i 1 § innehåller, att lotteri ej får af någon inrättas
och öppnas för allmänheten, och att ej heller är tillåtet att för egen
eller andras räkning utbjuda eller afyttra lotter till penningars eller annan
lös eller fast egendoms bortlottande inom eller utom riket.

Enär emellertid under senare åren företag kommit till stånd, som,
ehuru icke hänförliga under nämnda förordnings bestämmelser, likväl
egde hela karakteren af de förbjudna lotterierna och sålunda verkade i
samma skadliga rigtning som dessa, samt dessutom syntes med en viss
förkärlek vilja anknyta sig till litterär förläggareverksamhet och derigenom
på ett betänkligt sätt hotade att inom litteraturens område utöfva ett
förderfligt inflytande, har hos Riksdagen föreslagits, att Riksdagen måtte
hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om förändrad lydelse af ofvanberörda
stadgande, i syfte att förhindra så beskaffade missbruk.

4

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 56.

Det har icke undgått Riksdagens uppmärksamhet, att lotterispel
börjat på senare tiden allt mer och mer bedrifvas i förening med litterär
förläggareverksamhet. Huru allmänt detta förfaringssätt numera är, visar
sig bäst deraf, att, enligt hvad Riksdagen har sig bekant, endast i hufvudstaden
för närvarande utgifvas icke få tidskrifter, hvilkas redaktioner
utlofva vinster och premier, bestående af penningar, skrifter, taflor, lottsedlar
i utländska lotteriinrättningar eller andra föremål, stundom till ganska
stort värde, hvilka genom lottdragning kunna komma prenumeranterna till
del. Om också ofvan åberopade stadgande icke kan anses innefatta otvetydigt
förbud mot dylika industriföretag, är det likvisst otvifvelaktigt, att
de till sin natur och beskaffenhet äro att hänföra till lotterispel.

Af innehållet, stilen och utstyi’seln af flere af ofvannämnda tidskrifter
synes äfven framgå, att de hufvudsakligen äro afsedda för de
mera obemedlade och okunnige. Häruti ligger utan tvifvel en fara, att
desto flere, dårade af de lockande förespeglingarne om vinster, skola, ej
så mycket af begär efter kunskaper, som fastmera af vinningslystnad,
låta • förleda sig att på dylika tidskrifter offra mera än deras tillgångar
medgifva. Men äfven om så icke skulle vara förhållandet, torde dock
vara tydligt, att hvarje dylik tidskrifts innehåll icke gerna kan utgöra
full ersättning för prenumerationsmedlen, utan att de prenumeranter,
som icke erhålla vinster, göra förlust till förmån för dem, som erhålla
sådana.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då möjligheten att
bättre, än hittills kunnat ske, förekomma bedrifvande af en rörelse, hvilken,
enligt Riksdagens åsigt, strider mot andan om än icke mot ordalydelsen
af nu gällande stadgande, måste i afsevärd mån ökas, derest åt sagda
ordalydelse beredes större tydlighet, får Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t
anhålla om sådan förklaring af hvad med lotten i Kongl. förordningen
den 21 Mars 1844 förstås, att det med samma förordning åsyftade ändamål
må kunna vinnas fullständigare än hvad som hittills visat sig vara fallet.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 14 Maj 1880.