15

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 48.

fem för hundra å det oguldna kapitalet först beräknas och afgår, samt
öfverskottet utgör kapitalafbetalning; samt

4:o att inbetalning af den uti nästföregående punkt omförmälda annuitet
bör vid hvarje års slut verkställas vid påföljd för underlåtenhet
deraf, att & annuiteten beräknas sex procent ränta från förfallodagen.
Med underdånigt tillkännagifvande häraf framhärdar Riksdagen etc.

Stockholm den 12 Maj 1880.

IY:o 48.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 Maj 1880.
» » » » Andra Kammaren den 12 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse angående väckt förslag om förändrad
lydelse af § 48 mom. 1 i Kongl. Förordningen
om fattigvården.

(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 6. Andra Kammarens
Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24).

S. A. K.

Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871 angående fattigvården berättigar,
enligt 29 § mom. 1, fattigvårdssamhälle, som emot dylikt samhälle i annat
län vill föra talan om ersättning'' för lemnad fattigvård, att göra sin talan
anhängig hos Konungens Befallningshafvande i det län, sökanden tillhör,
hvarefter denna embetsmyndighet har att öfversända ärendet till handläggning
af Konungens Befallningshafvande i det andra länet; men den lättnad,
som sålunda blifvit sökanden beredd, kommer icke, efter den tolkning, som
gifvits åt förordningen, sökanden till godo, i händelse han vill anföra besvär
emot det beslut, länsstyrelsen inom annat län i ärendet meddelat. Förordningen
stadgar nemligen i 48 § mom. 1, att den, som är missnöjd

16

Riksdagens Underd. Skrifvelse, N:o 48.

med Konungens Befallningshafvandes beslut i ärende af förevarande beskaffenhet,
må deröfver hos Kammarrätten anföra besvär, hvilka inom
föreskrifven tid skola aflemnas till Konungens Befallningshafvande, som
infordrar vederbörandes förklaring och insänder handlingarne till Kammarrätten;
och då författningen icke innehåller medgifvande, att besvären
må till länsstyrelsen i klagandens hemort aflemnas, har häraf hemtats
stöd för den tolkning, att besvären skola aflemnas omedelbart till den
Konungens Befallningshafvande, hvilkens beslut utgör föremål för klagan,
hvaraf åter följden blifvit, att besvär i fattigvårdsmål, som berört fattigvårdssamhällen
inom två särskilda län, äfven om besvären inom fatalietidens
utgång aflemnats till länsstyrelsen i klagandens hemort och sedermera
derifrån öfverlemnats till länsstyrelsen i det andra länet, förklarats
icke kunna komma under pröfning.

Riksdagen, som anser ej mindre billigheten, än ock en följdrigtig
tillämpning af den grundsats, som i fråga om nämnda ersättningstalans
anhängiggörande är antagen, fordra, att besvär emot Konungens Befallningshafvandes
utslag uppå slik talan få af klaganden inom den stadgade
besvärstiden inlemnas till Konungens Befallningshafvande i det län, der
klaganden har sin hemort, och att dessa besvär, då de derefter blifvit
till den Konungens Befallningshafvande, som i ärendet meddelat utslag,
öfverlemnade, skola af denne i föreskrifven] ordning behandlas, får i
underdånighet anhålla om förändring i ofvan angifna syfte af § 48 1
mom. Fattigvårdsförordningen den 9 Juni 1871.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 12 Maj 1880.