Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 42.

1

W:o 48.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1880.
» » j> » Andra Kammaren den 11 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. Majds
nådiga propositioner i fråga om eftergift af kronans rätt
till vissa danaarf.

(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31.)

S. A. K.

Efter det Riksdagen till behandling förehaft Eders Kongl. Majrts särskilda
nådiga förslag angående eftergift af kronans rätt till en del danaarf,
får Riksdagen sina i dessa frågor fattade beslut härmed i underdånighet
anmäla.

l:o. Genom testamente den 23 Oktober 1846 hade Maria Mattsson
i Helsingborg förordnat, att efter hennes död hennes oäkta dotter Carolina
Amalia, gift med Grosshandlanden Carl Gustaf Pfeiff, samt ogifta Maria
Hellström skulle ega att dels ur Maria Mattssons bo uttaga och till gemensamt
bruk under deras lifstid disponera lösören till visst uppgifvet
värde, dels ock under deras lifstid årligen uppbära afkastningen af så
väl den öfriga lösa egendomen, hvilken borde förvandlas i räntebärande
kapital, som ock af Maria Mattssons kontanta tillgångar och utestående
fordringar; och skulle Carolina Amalia Pfeiff ega att bestämma, hvilken
eller hvilka personer qvarlåtenskapen efter hennes och Maria Hellströms
död borde tillfalla, dock med den inskränkning, atot mannen Pfeiff icke
finge komma i åtnjutande af någon del deraf. Är 1849 hade Maria
Mattsson aflidit utan att efterlemna kända lagliga arfvingar, men på
grund af nyssberörda testamente hade Carolina Amalia Pfeiff och Maria

Bill. till Rilesd. Prof. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Käft. 1

2

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 42.

Hellström gemensamt uppburit afkomsten af Maria Mattssons efterlemnade
tillgångar till den 11 November 1857, då Carolina Amalia Pfeiff aflidit,
hvarefter, med stöd af i testamentet meddelad föreskrift, Maria Hellström
ensam åtnjutit samma afkomst till sin död den 3 Juni 1878. I ett den
21 Oktober 1857 upprättadt testamente hade Carolina Amalia Pfeiff väl
föreskrifvit, att efter hennes och Maria Hellströms död qvarlåtenskapen
efter Maria Mattsson skulle, med undantag af åttahundra riksdaler banko,
om hvilket belopp särskildt förordnande meddelats, tillfalla grosshandlanden
Pfeiff, men som han aflidit före Maria Hellström, funnes ingen
af Carolina Amalia Pfeiff meddelad föreskrift, huru med deri grosshandlanden
Pfeiff tillämnade delen af Maria Mattssons qvarlåtenskap skulle
förfaras. Med anledning häraf och under antagande att sistberörda qvarlåtenskap
vore att anse såsom danaarf efter Maria Mattsson hade förmyndaren
för grosshandlanden Pfeiffs år 1862 lodda oäkta dotter Ingeborg
Mathilda Pfeiff anhållit, att kronans rätt till danaarf efter Maria
Mattsson måtte öfverlåtas å sökandens bemälda myndling, och hade sökanden
till stöd härför anfört, att så väl grosshandlanden Pfeiff som
Maria Hellström genom särskilda, behörigen bevakade testamentariska
förordnanden föreskrifvit, att all deras efterlemnade egendom skulle tillfalla
Ingeborg Mathilda Pfeiff; att med andan i dessa testamenten öfverensstämde,
att Ingeborg Mathilda Pfeiff skulle komma i åtnjutande jemväl
af Maria Mattssons efterlemnade tillgångar, samt att hvad som på
grund af de båda sistnämnda testamentena dittills kommit Ingeborg Mathilda
Pfeiff till godo, vore otillräckligt för hennes underhåll. Öfver ansökningen
hörd, hade Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus
län i utlåtande den 3 Januari 1879 anfört, att som icke utan skäl kunde
ifrågasättas, huruvida ej genom Maria Mattssons testamente eganderätten
till den testamenterade egendomen, om också väsentligen inskränkt, så
väl i afseende å dispositionen under lifstiden, som äfven beträffande
testamentsrätten, dock tillfallit först Carolina Amalia Pfeiff och Maria
Hellström gemensamt och sedermera, efter det den förra aflidit, den senare
ensamt, samt kronans rätt till danaarf efter Maria Mattsson således
i förevarande fåll kunde anses tvifvelaktig, desto mindre betänklighet
borde möta mot efterskänkande af allt anspråk å kronans sida på sådant
danaarf till förmån för Ingeborg Mathilda Pfeiff. Sedan härefter yttrande
i ämnet infordrats från advokatiiskalen vid Kammarkollegium, hade
denne till Rådstufvurätten i Helsingborg instämt Kaptenen A. E. Carlsson
och Förste Bataljonsläkaren O. L. Bruzelius, hvilka på anmodan af Maria
Hellström omhänderhaft och fortfarande innehade Maria Mattssons ifrågavarande
qvarlåtenskap, under yrkande att berörda medel måtte förklaras

3

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 42.

böra tillfalla kronan såsom danaarf, hvarefter Rådstufvurätten genom utslag
den 24 Februari 1879, som vunnit laga kraft, bifallit nämnda yrkande
samt förpligtat Carlsson och Bruzelius att till kronan redovisa de
ifrågavarande medlen, som enligt räkning den 31 December 1878 utgjorde
5,066 kronor 89 öre. I underdånigt utlåtande den 11 Mars 1879&hade
advokatfiskalen tillstyrkt bifall till ansökningen, under förbehåll likväl af
den rätt, som lagligen tillkomme advokatfiskalsembetet. På grund af
hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anfört, och då kronans rätt
till ifrågavarande medel såsom danaarf icke kunde anses afgjord genom
den rättegång advokatfiskalen utfört mot innehafvarne af medlen Kaptenen
Carlsson samt Bataljonsläkaren Bruzelius, men i hvilken rättegång
Ingeborg Mathilda Pfeiff, som på grund af testamente innehade Maria
Hellströms rätt, icke blifvit hörd, har Eders Kongl. Maj:t uti en den
23 sistlidne Januari aflåten nådig proposition (N:o 14) föreslagit Riksdagen
att medgifva, det kronan måtte till förmån för Ingeborg Mathilda
Pfeiff afstå från anspråk på ifrågavarande medel, dock med förbehåll
för kammaradvokatfiskalen af den rätt till andel i medlen, som lagligen
kunde honom tillkomma.

Uti det af Maria Mattsson den 23 Oktober 1846 upprättade testamente,
hvarigenom hennes qvarlåtenskap öfverlemnades till gemensam
disposition af grosshandlanden Carl Gustaf Pfeiffs hustru Carolina Amalia
Pfeiff samt ogifta Maria Hellström, hade, enligt hvad ofvan är omförmäldt,
bland annat förordnats, att mannen Pfeiff icke skulle efter bemälda
testamentstagares död få komma i besittning af ifrågavarande
medel. I följd häraf synes det af Carolina Amalia Pfeiff gjorda testamente
angående medlens öfverlåtande till mannen Pfeiff icke böra inverka
på förevarande fråga; och då, enligt hvad af handlingarne framgår, Carolina
Amalia Pfeiff den 11 November 1857 afiidit, torde detsamma ännu
mindre kunna ligga till grund för de till förmån för grosshandlanden
Pfeiffs år 1862 födda oäkta dotter Ingeborg Mathilda framstapla anspråk
å dessa medel. De af grosshandlanden Pfeiff och Maria Hellström angående.
deras qvarlåtenskap upprättade och i ärendet åberopade testarnentariska
förordnanden torde jemväl böra i detta fall lemnas utan afseende;
och da i öfrigt skäl icke blifvit anlörda, hvarför staten skulle
afstå sm rätt till berörda medel, hvilka, för sa vidt handlingarne utvisa,
otvifvelaktigt synas vara att anse såsom danaarf, har Riksdagen ansett
sig icke böra bifalla, hvad Eders Kongl. Maj:t i förenämnda hänseende
täckts föreslå.

2:o. Enligt hvad uti ofvan omförmälda, till Riksdagen aflåtna nådiga
proposition vidare anförts, hade Arkitekten Folke Birger Oppman

4

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 42.

och hans hustru Johanna Wilhelmina Opp man, född Hedvall, den 19 November
1863 upprättat ett inbördes testamente, hvarigenom förordnats
att den af inakarne, som öfverlefde den andre, skulle under oinskränkt
dispositionsrätt behålla och everldligen besitta allt, hvad i boet vid dödsfallet
funnes. Sedan Arkitekten Oppman den 4 Maj 1876 aflidit utan
att efterlemna kända arfvingar, hade enkan låtit höra testamentsvittnena
på ed och kommunicerat testamentet med Fabrikören F. J. Westerström,
som af domstolen förordnats att i egenskap af god man bevaka de okända
arfvingarnes rätt, och hviluen a testamentet tecknat, att han godkände
detsamma. Då emellertid inga arfvingar till Oppman läto sig afköra,
hade af advokatfiskal vid Kammarkollegium å kronans vägnar väckts
anspråk på Oppmans lott i boet såsom danaarf; och genom utslag den
29 April 1879, som vunnit laga kraft, hade Aska häradsrätt yttrat, att
enär testamentet efter mannens död icke blifvit af enkan i laga ordning
bevakadt, förty och utan afseende derå, att Westerström i sin egenskap
af god man för den aflidnes okända arfvingar godkändt förordnandet,
ogillades testamentet äfvensom de derpå grundade anspråken, och.ålades
enkan Oppman och Westerström att inom viss tid redovisa och till kronan
öfverlemna hvad Oppman vid sitt frånfälle i boet egt, vare sig såsom
giftorätt eller enskild egendom. I en till Eders Kongl. Maj:t ingifven
skrift har enkan Oppman, under förmälan att hennes underlåtenhet att
bevaka testamentet härrörde af obekantskap med lagens föreskrifter, i
underdånighet anhållit, att, då hon, som uppnått en ålder af 56 år och
sedan flertfår tillbaka led af ögonsjukdom, ej kunde försörja sig med arbete,
kronans rätt till ifrågavarande danaarf måtte varda å henne öfverlåten;
till stöd för hvilken ansökning hon ytterligare anfört, att den efterlemnade
egendomen ej kunde anses större, än att densamma erfordrades för att
trygga henne mot nöd på ålderdomen. Bouppteckningen efter Oppman
upptoge boets behållning till 15,007 kronor 81 öre, och vid ett den 21
Oktober 1879 hållet arfskifte mellan enkan och kronan hade såsom danaarf
tillskiftats kronan 7,470 kronor 15 öre jemte hälften i en osäker fordran
till belopp af 1,500 kronor. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Östergötlands län och kammaradvokatfiskalen, i ärendet hörde, hade
förordat bifall till ansökningen, den senare under förbehåll af den honom
författningsenligt tillkommande andelen af qvarlåtenskapen. Med afseende
å hvad sålunda förekommit och då den ifrågavarande qvarlåtenskapen
icke skulle fallit kronan till, derest enkan Oppman förstått att göra sin
på testamentet grundade rätt lagligen gällande, har Eders Kongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf måtte
öfverlåtas å enkan Oppman, med skyldighet för henne att deraf afstå

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 42. 5

så stor del, som enligt gällande författningar tillkomme kammaradvokatfiskalen.

Hvad Eders Kong!. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit har
vunnit Riksdagens bifall.

3:o. Sedan torparen Erik Larsson å Lekhytte egor i Hidinge socken
af Örebro län den 9 Juni 1872 afiidit utan kände arfvingar samt hans
efterlemnade enka Kajsa, Andersdotter, som på grund af ett efter mannens
död såsom testamente bevakad t äktenskapsförord förblifvit i orubbad
besittning af makarnes gemensamma bo, med döden afgått den 12
Mars 1877, hade vid arfskifte efter Kajsa Andersdotter den 20 Mars 1878
behållningen i boet, 1,054 kronor 75 öre, och således jemväl den förut
aflidne mannens giftorätt, fördelats emellan Kajsa Andersdotters barn i
ett föregående gifte, snickaren Johan Hedlund vid Björkborns bruk och
Carolina Hedlund, gift med torparen Per Johan Persson å Vestanby
egor. Då arfvingar efter Erik Larsson icke anmält sig inom föreskrifven
tid, hade kammaradvokatfiskalsembetet hos Kammarkollegium, efter
stämning till 1879 års vinterting med Edsbergs härad, yrkat, att hälften
af boets tillgångar jemte ränta derå måtte förklaras böra såsom danaarf
Kongl. Maj:t och Kronan tillfalla; och hade häradsrätten genom utslag
den 21 Oktober 1879, som vunnit laga kraft, ålagt Johan Hedlund samt
Carolina Hedlund och hennes man Per Johan Persson att till Kongl.
Maj:t och Kronan återgälda hälften af behållningen i boet med 527 kronor
38 öre jemte 5 procent ränta derå från stämningsdagen, hvarjemte
häradsrätten förpligtat fjerdingsmannen Nils Andersson och skolläraren
Per Johan Pettersson i Lekhyttan, hvilka med boets utredning tagit befattning
och arfskiftesinstrumentet underskrifvit, att, i den mån tillgång
hos de förra kunde brista, derför gemensamt eller hvilkendera bäst gälda
gitte hålla kronan skadeslös. Härefter hade Johan Hedlund och Per
Johan Persson, den senare å sin hustru Carolina Hedlunds vägnar, hos
Eders Kongl. Maj:t anhållit, att kronans ifrågavarande fordran måtte
varda efterskänkt; till stöd för hvilken ansökning åberopats dels att
medlen, som sökanderne af oförstånd uppburit, redan vore till större
delen använda, dels ock att sökanderne, enligt intyg af pastor och ordförande
i kommunalnämnd, vore i mycket fattiga omständigheter samt
hade många barn att försörja, Johan Hedlund åtta barn, hvaraf det
äldsta genom förlamning vore odugligt att arbeta, och Per Johan Persson
fem barn, deribland en lam flicka och en gosse, som vore idiot. Uti häröfver
afgifvet utlåtande hade Eders Kongl. Makts Befallningshafvande i
länet till den gjorda ansökningen tillstyrkt bifall, hvarefter kammaradvokatfiskalen,
med afseende på hvad anfördt blifvit, äfven för sin del

6

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 43.

förordat den gjorda framställningen, dock med förbehåll af den rätt till
ifrågavarande medel, som advokatfiskalen lagligen tillkomme; förmälande
advokatfiskalen tillika, att han ämnade afstå dessa medel till Per Johan
Perssons lama dotter. Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit,
har Eders Kongl. Maj:t uti en till Riksdagen den 12 Mars innevarande
år aflåten nådig proposition (N:o 27) föreslagit, att Kronans rätt
till ifrågavarande medel, femhundra tjugusju kronor 38 öre, måtte till
förmån för sökanderne efterskänkas, dock med förbehåll af den andel
deri, som lagligen tillkomme kammaradvokatfiskalen.

Med afseende å de bevekande omständigheter, som här föreligga,
har Riksdagen bifallit, hvad Eders Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
täckts föreslå.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 11 Maj 1880.

7V:o 43.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1880.
» » » » Andra Kammaren den 11 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående förlängning af arrenderätten
till indragna rnilitiebo stället Smutt an i Stockholms län.

(Stats-Utskottets Utlåtande ISTro 44.)

S. A. K.

Uti en den 27 sistlidne Februari till Riksdagen aflåten nådig proposition
har Eders Kongl. Maj:t omförmält, hurusom Sven Modin, hvilken
genom vederbörande boställsdirektions transportresolution den 15
April 1868 för återstående arrendetiden, eller till midfastan 1880, blifvit