Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

1

N:o 38.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 Maj 1880.
— — ■—■ — Andra Kammaren den 11 —■ —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Riksdagens år 1879
församlade Revisorers berättelse, angående verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1877.

(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.)

S. A. K.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade Revisorer rörande
då verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1877, uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver afgifna
underdåniga förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen i nedan
omförmälda ämnen underdånigst anföra följande:

Kongl. Fångvårdsstyrelsen.

Då det otvifvelaktigt vore för staten mest fördelaktigt, att straffångar och
kronoarbetskarlar i främsta rummet sysselsattes med arbete för statens räkning
och blott då sådant saknades, blefve åt enskilde arbetsgifvare utlegde, hade det
synts Revisorerne anmärkningsvärd^ att befästningsarbetena å Kungsholmen till

Bih. till Riksd. Prot. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 10 Haft. 1

2

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

största delen bedrifvits med fria arbetare, under det att personalen vid den närbelägna
arbetsstationen å Tjurkö varit till enskild person uthyrd.

Beträffande denna anmärkning bar Fångvårdsstyrelsen dels upplyst, att,
sedan det med enskild entreprenör ingångna kontrakt om de vid Tjurkö befintlige
försvarslöses användande i arbete blifvit af Styrelsen uppsagdt att upphöra den 1
Oktober 1878, Styrelsen genom kungörelse i flera af hufvudstadens och landsortens
tidningar inbjudit embetsverk, bolag och enskilde, som kunde finnas villige att i
arbete använda denna personal, att i sådant afseende sig hos Styrelsen anmäla,
men att någon framställning om detta manskaps användande vid befästningsarbeten
å Kungsholmen icke blifvit af vederbörande embetsmyndighet gjord, dels ock
fäst uppmärksamhet derå, att användandet vid befästningsarbeten å Kungsholmen
af ifrågavarande försvarslöse, hvilkas antal under sista tiden uppgått till mer än
400 man, skulle nödvändiggjort uppförandet af provisionella byggnader derstädes,
med betydlig kostnad för kronan, hvarjemte Styrelsen uttalat den öfvertygelse, att,
ur korrektionel synpunkt, de försvarslöses användande för enskild entreprenörs
räkning, med den jemna och stränga sysselsättning der ifrågakomme, visat sig
ega ett afgjordt företräde framför deras sysselsättande för försvarsverkets räkning,
der arbetena stundom icke bedrefves med önsklig jemnhet och kraft, beroende
dels på vexlande anslagstillgångar och dels derpå, att arbetskraften erhölles utan
särskild betalning.

Såväl Riksdagen som dess Revisorer hafva jemväl vid föregående tillfällen
framhållit önskvärdheten deraf, att fångpersonalens arbetskraft i främsta rummet
må användas för statens eller fångvårdens direkta behof, .hvarjemte äfven Fångvårdsstyrelsen,
enligt ,hvad Revisorerne anfört, i underdånig skrifvelse den 26
Oktober 1875 uttalat enahanda åsigt; och då Riksdagen föreställer sig, att ur korrektiv
synpunkt ingalunda kan befaras mindre fördel genom personalens arbete
för statens räkning, dervid i allmänhet talrikare befäl och noggrannare tillsyn
torde vara att tillgå, än hvad den enskilde arbetsentreprenören kan finna skäligt
bekosta, har Riksdagen, som icke förbisett, att anmärkta förhållandet hufvudsakligen
berott derpå, att vederbörande embetsverk, oaktadt Fångvårdsstyrelsens
om arbetspersonalens öfvertagande afgifna kungörelse, derom icke inledt underhandlingar,
ej funnit skäl vara anförda, som kunnat förringa betydelsen af Revisorernes
uttalande i ämnet.

I anledning häraf och då Riksdagen inhemtat, att det dagsverkspris, som
vid befästningsarbetena för kronans räkning å Kungsholmen erlägges, vida öfverstiger
den för kronoarbetskarlarne å Tjurkö betingade arbetsskilling, äfven om
dervid tages hänsyn till entreprenörens skyldigheter i fråga om byggnaders uppförande
och underhåll m. m., får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders
Rongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter derom, att kronoarbetscorpsen, då sådant
med fördel för staten ske kan samt i den mån gällande arbetskontrakt det
medgifva, må företrädesvis för statens räkning sysselsättas.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

3

Kongl. Arméiorvaltningeii.

Enligt ett af förvaltuingsdirektionen vid husarregementet Konung Carl XV
uppgjordt och räkenskaperna bifogadt sammandrag af redogörelse öfver uppburna
medel till beklädnads-, remtyg-, sadelmunderings- och hästutredningspersedlar
samt underbefälsskoledistinktioner och diverse utgifter jemte trumpeters och trurnpetbanderolers
underhåll, hade från år 1876 inbalanserats en behållning af 6,200
kronor 62 öre, men till år 1878 utbalanserats en brist af 13,873 kronor 16 öre.
Att utgifterna i förevarande hänseende under revisionsåret i så hög grad, eller
med ett belopp af tillsammans 20,073 kronor 78 öre, öfverstigit de till deras bestridande
afsedda medel, hade synts Revisorerne anmärkningsvärdt och eguadt att
väcka tvifvel, huruvida vid anskaffning af omförmälda persedlar önsklig sparsamhet
alltid blifvit iakttagen.

Beträffande denna anmärkning har chefsembetet vid ifrågavarande regemente
i underdånig skrifvelse anfört, att ombesörjandet af regementets alla ekonomiska
angelägenheter, enligt förvaltningsreglementet af den 26 November 1875,
tillkomme regementets förvaltningsdirektion, och att icke erfarits annat, an att
denna dervid tillvägagått efter bästa förmåga; att öfningarne under 1877 bedrifvits
efter samma plan och i samma utsträckning som under föregående år; att manskapets
klädsel varit i full öfverensstämmelse med tjenstgörings- och förvaltningsreglementenas
förenade bestämmelser; att klädsel till exercis använclts under alla
öfningar och marscher, då ej högre order annorlunda anbefalt; hvadan ofvan anförda
omständigheter icke kunnat bidraga till en större persedelslitning under
1877; samt att denna måste tillskrifvas manskapets obenägenhet under nämnda
år att, i följd af den då rådande arbetsbristen, taga permission, hvarigenom en
betydligt större styrka än den, som regementets stat afsåge, måst bibehållas i
tjenstgöring.

Ledamöterne i regementets förvaltningsdirektion hafva, jemlikt infordradt
underdånigt yttrande, ansett, att den uppkomna bristen hufvudsakligen vore att
tillskrifva det större antal i tjenst varande manskap öfver hvad regementets stat
förutsatte och ökad persedelslitning, utöfver förvaltningsreglementets antagande,
till följd af ständiga öfningar med den tjenstgörande styrkan samt slutligen den
omständighet, att bestämmandet om manskapets klädsel vid olika tillfällen helt
och hållet läge utom direktionens befogenhet.

Enligt 30 § i ofvan åberopade förvaltningsreglemente af den 26 November
1875 åligger det förvaltningsdirektionen vid regementet att vid slutet af hvarje år
till Arméförvaltningen insända specifik uträkning å munderingsanslaget; och då
det uppförda anslaget stått i öfverensstämmelse med denna uträkning, synes man

4

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

hafva bort ega grundad anledning till antagande, att detta anslag icke skulle behöfva
i nämnvärd mån öfverskridas. Häraf har Riksdagen funnit ytterligare skäl
att upptaga de af Revisorerne framstälda anmärkningar, hvilka ingalunda synas
vara vederlagde af omförmälda, i vissa fall stridiga förklaringar; och har Riksdagen
alltså ansett angeläget vara, att rättelse för framtiden härutinnan må vinnas,
helst, enligt hvad Riksdagen inhemtat, ifrågavarande brist under år 1878 ytterligare
i hög grad stegrats och vid samma ars slut uppgått till ett belopp af tillsammans
79,475 kronor 72 öre. I anledning häraf får Riksdagen i underdånighet
anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter, hvarigenom, så vidt
ske kan, ett öfverskridande af ifrågavarande anslag för framtiden förebygges.

Kongl. Förvaltningen af* sjöärendena.

Det hade ådragit sig Revisorernes uppmärksamhet, att största delen af de
lavetter, ångmaskiner, maskindelar och andra dylika artiklar, som under revisionsåret
blifvit för sjöförsvarets räkning anskaffade, förfärdigats vid utländska verkstäder,
helst af de för Revisorerne tillgängliga handlingar icke kunnat inhemtas,
huruvida tillfälle varit lemnadt åt inhemske tillverkare att inkomma med anbud
å förfärdigande af de artiklar af ifrågavarande slag, som skolat anskaffas. Det
ville för Revisorerne synas, som om många, om icke alla, dylika artiklar bort
kunna erhållas af fullt lika god beskaffenhet och för icke större kostnader vid
inhemska verkstäder än vid sådana i utlandet, i synnerhet om i betraktande toges
de ökade transportkostnader, som måste föranledas genom anskaffning från utlandet.
I anledning häraf och då det, hvad särskildt krigsmateriel beträffade, under
vissa omständigheter kunde vara af största vigt att sådan kunde tillverkas inom
landet, samt det alltså måste vara i hög grad angeläget att genom beställningar
för kronans räkning uppmuntra den inhemska tillverkningen af dylik materiel; då
vidare 1879 års Riksdag uti underdånig skrifvelse angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel vid fråga om anvisande af medel för
anskaffande af rörlig materiel för norra stambanan yttrat, bland annat, att det,
särdeles i en tid, då den inhemska industrien arbetade under trycket af bekymmersamma
konjunkturer, borde vara i statens intresse att den materiel, som för
dess räkning anskaffades, så vidt ske kunde, uteslutande tillverkades vid verkstäder
inom landet; och då slutligen vid beställningar i utlandet statens trygghet mot
möjliga förluster i allmänhet förminskades derigenom, att, vid kontrakts upprättande,
förskott å leveranssumman för de bestälda effekterna utan borgen eller
annan säkerhet utlemnades, hade Revisorerne å förevarande ämne fästat uppmärksamheten
och dervid synnerligast framhållit, att, innan beställningar för statens

5

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

räkning gjordes i utlandet, vederbörande tillverkare inom landet alltid borde
lemnas tillfälle att afgifva yttrande rörande de vilkor, hvarunder de kunde vara
benägne att åtaga sig för handen varande beställningar.

Riksdagen, som delar de af Revisorerne i förevarande hänseende uttalade
åsigter och sålunda anser det vara af vigt, att tillverkare inom landet i främsta
rummet må beredas tillfälle att öfvertaga utförandet af de beställningai, hvilka
så väl för flottans räkning som för andra allmänna behof kunna ifrågakomma, får
alltså i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela de föi berörda
ändamåls vinnande erforderliga föreskrifter.

Statens jern vägstrafik.

Vid granskning af “Förteckningar öfver uthyrda lägenheter och tomter
1877“ hade Revisorerne fäst uppmärksamhet vid de synnerligen låga hyror, som
för vissa lägenheter betingats. Så t. ex. vore i Stockholms centralstations hus
våningar, om livilkas storlek förteckningen dock ej lemnade upplysning, upplåtna
åt tvenne högre jernvägstjenstemän mot det i förhållande till hyrorna i allmänhet
i bufvudstaden låga priset af 350 kronor årligen för hvardera. Om härmed jemfördes
de kostnader, staten vid förhyrandet af lägenheter fått vidkännas, syntes
Trafikstyrelsens tillvägagående i denna sak icke fullt konseqvent, helst om i betraktande
toges, att, enligt hvad nämnda förteckningar visade, vid en och samma
station erlades de mest omskiftande hyressummor, hvilka ingalunda syntes vara
beräknade efter lägenheternas storlek. Då Revisorerne derjemte funnit, att inom
hufvudstaden våningar till pris af ända till 2,000 kronor af Styrelsen förhyides,
hade det synts Revisorerne vara både med hushållning öfverensstämmande och
naturligt, att sådana bostadsvåningar, som funnes i jernvägens hus, företrädesvis
lemnades åt de tjensteman, hvilkas ständiga närvaro vore mest af nöden, eller
åtminstone att, om de skulle borthyras, derför betingade hyresbelopp måtte beräknas
till någorlunda motsvarighet mot de summor, hvilka staten för enahanda
bostäder finge utgifva.

Under anförande, att den af Revisorerne uttalade åsigt, rörande hvad som
kunde anses med god hushållning öfverensstämmande och naturligt, legat till grund
för tvenne af Jernvägstrafikstyrelsen aflåtna underdåniga framställningar i fråga om
boställslägenheter för öfverdirektörerne, har Styrelsen uti ett i anledning af Revisorernes
omförmälda anmärkningar afgifvet utlåtande af den 22 December nästlidet
år hänvisat dels till Eders Kongl. Maj:ts i följd af den ena af berörda framställningar
meddelade nådiga beslut af den 2 Februari 1872 och dels till hvad
som innehölles i den senare af dessa framställningar, hvilken, afgifven i anledning

6

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 38.

af nådig remiss å Riksdagens skrifvelse den 28 April 1877 om närmare föreskrifter
i fråga om och till hvilken utsträckning tjenstebefattningar vid statens jernvägar
borde vara med fördelen af fri bostad förenade, ännu vore på Eders Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning beroende. I öfrigt har Styrelsen erinrat, att hyresbeloppens vexling
i förhållande till rummens storlek, beskaffenhet och läge, prisförhållandena i
orten, tillgång och efterfrågan m. m. icke syntes kunna undvikas.

Enligt hvad Riksdagen inhemtat, har Eders Kongl. Maj:t genom ofvan omförmälde
nådiga bref af den 2 Februari 1872 medgifvit, att våningarne en och två
trappor upp i sydligaste delen af Stockholms centralbangårds hufvudbyggnad,
hvardera bestående af åtta rum, skulle, efter undergången inredning, derför kostnaden
beräknats uppgå till 5,000 kronor, få tills vidare och intill dess desamma
för Trafikstyrelsen eller trafiktjensten å stationen blefve behöfliga, begagnas till
bostäder åt öfverdirektörerne emot viss hyresersättning; och har denna ersättning
sedermera, i enlighet med den af Eders Kongl. Maj:t faststälda beräkningsgrund,
blifvit bestämd till det af Revisorerne uppgifna belopp af 350 kronor för hvardera
våningen.

Enligt hvad Revisorerne anmärkt är den för ifrågavarande två våningar betingade
hyresersättning visserligen ringa i förhållande till hyrorna i allmänhet i
hufvudstaden, och torde derför den åt bemälde embetsman medgifna rättighet att
mot sådan ersättning dessa våningar begagna väl egentligen vara att anse såsom
en dem gifven icke oväsentlig löneförbättring. Emellertid och enär, enligt hvad
Revisorerne vidare upplyst, Trafikstyrelsen jemväl å andra orter uthyrt lägenheter
mot ett pris, som dels förefaller vara väl skiftande och dels icke synes stå i skäligt
förhållande till de hyror, hvilka Styrelsen på andra ställen erlägger, får Riksdagen
i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter
derom, att, då de under Styrelsens för statens jernvägstrafik förvaltning befintliga
lägenheter borthyras, de derför betingade hyresbelopp måtte beräknas till någorlunda
motsvarighet mot de summor, hvilka staten för likartade bostäder får utgifva.

Ehuru redan 1877 års komité för förberedande granskning af Styrelsens för
statens jernvägstrafik förvaltning, jemte påvisande, att de afgifter, som af enskilda
jernvägsbolag erlades till statsbanan för begagnande af dennas stationer vid sammanbindningspunkterna,
vore i hög grad vexlande, uttalat önskvärdheten af likformighet
i detta hänseende; samt Trafikstyrelsen i sin underdåniga förklaring
häröfver yttrat sig anse tiden vara inne, då en revision af dittills gällande afgifter
måste företagas, och ämna inom kort till Eders Kongl. Maj:t i särskildt memorial
framlägga frågan, hade, så vidt Revisorerne kunnat inhemta, icke något blifvit åt -

7

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

gjordt för frågans bringande närmare sin lösning, hvadan Revisorerne ånyo fäst
uppmärksamheten på dessa förhållanden, och dervid jemväl särskildt utti’yckt den
mening, att äfven de jernvägsbolag, som ännu voro befriade från förvaltningsbidrags
erläggande, hädanefter borde utgifva sådant.

I anledning häraf har Jernvägstrafikstyrelsen uti ofvanberörda underdåniga
utlåtande upplyst, att en dylik revision af berörda afgifter verkligen egt rum, men
att denna icke ledt till resultat, som påkallat någon anmärkningsvärd ändring af
redan öfverenskomna afgifter. Att dessa senare måste vara i hög grad vexlande,
läge i sakens natur, och Styrelsen ansåge sig i detta afseende endast behöfva
exempelvis framhålla, att afgifterna från en bibana af en mils längd ju icke
kunde vara desamma som de afgifter, hvilka af sådana banor som Stockholm—
Vesterås—Bergslagen och Köping—Hult borde erläggas för begagnande af Stockholms
och Örebro stationer. Emellertid kunde naturligtvis sägas, att konseqvensen
fordrade en uppmätning af det personella arbete och den materiella kostnad
staten finge vidkännas, till följd deraf att en enskild jernväg begagnade den
staten tillhöriga och på dess bekostnad anlagda föreningsstationen, men en dylik
uppmätning, svår i och för sig, vore likväl ej alltid tillfyllestgörande, ty emot de
resultat, uppmätningen gåfve vid handen, måste ställas de bidrag i penningar
eller arbeten in natura, den enskilda jernvägen å sin sida fått vidkännas i och
för öfvergångsstationens anordning. Vid den af Styrelsen verkstälda, här ofvan
omförmälda revision hade Styrelsen i första rummet ansett nödigt att utröna huru
stora de kostnader vore, som måst hänföras till nyttjandet af en statens trafikstation.
Styrelsen hade dervid uppstält å ena sidan dels ränta å byggnadskostnaden
för de å stationerna befintliga byggnader och anläggningar af sådana slag,
som användes för gemensam räkning af statsbanan och sidobanorna, dels kostnaden
för underhållet af dylika byggnader och anläggningar, dels utgifterna för
trafiktjensten, eller de utgifter, som vore att hänföra till stationspersonalens aflöningsförmåner
samt till förbrukning af inventarier och materialier, såsom t. ex.
vid uppvärmning af stationslokalerna samt vid belysning af så väl dessa lokaler
som trafikstationen i öfrigt. Å andra sidan hade uppstälts effekten af stationernas
verksamhet, eller storleken af den trafik, som å stationerna behandlats, uttryckt
i antalet resande och centnertalet gods, som afgått från eller ankommit till stationerna.
Genom sammanställning af de tal, som angåfve facit å hvardera sidan,
och med antagande af ett visst förhållande mellan kostnaden för emottagandet
och afsändandet af en resande och af ett centner gods, kunde ett resultat erhållas,
som ungefärligen angåfve den stationskostnad staten finge vidkännas, då
han för egen räkning emottoge eller afsände en resande eller ett centner gods.
Det borde dock anmärkas, dels att nu omförmälda utredning, ehuru densamma
visserligen måste hållas för principielt rigtig, likväl i praktiken mötte åtskilliga
spörsmål, som icke kunde fullt nöjaktigt besvaras, och att dess värde sålunda

8

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

egentligen icke kunde betraktas som annat än ett relativt, dels att utredningens
resultat, för att utgöra ett någorlunda tillförlitligt medeltal, måste grunda sig på
ett ganska stort antal jemförelseelement, eller ock tid efter annan revideras, dels
ock att resultatet icke direkt angåfve hvad staten borde äska i ersättning, då han
för en främmande banas räkning utförde det slags arbete, hvarom nu vore fråga,
enär, enligt hvad ofvan antydts, denna ersättning måste göras beroende af värdet
af de bidrag till föreningsstationens anordning, hvarför den främmande jernvägen
borde krediteras. Slutligen ansågs böra framhållas, att den föreliggande ersättningsfrågan
icke vore en sådan, som af staten ensam kunde eller borde afgöras.
Betraktade man frågan rätt, så måste erkännas, att staten i sjelfva verket endast
vore den ena parten, hvilken hade till uppgift att söka träffa en öfverenskommelse
med den andra, d. v. s. den främmande jernvägen. Denna senare hade då
att öfverväga, hvilket för honom vore fördelaktigare, att betala det pris staten
begärde eller anordna en sjelfständig station vid föreningspunkten. Det läte
tänka sig, att detta senare alternativ valdes af den främmande jernvägen, och det
vore obestridligt, att staten borde i det längsta söka förekomma en sådan eventualitet,
hvilken icke vore önskvärd för någondera parten och utgjorde en olägenhet
för den trafikerande allmänheten. I betraktande af det som vid ofvan berörda
revision förekommit och de omständigheter, som i öfrigt inverkade på bedömandet
af den föreliggande frågan, hade Styrelsen icke funnit anledning att inkomma
med någon underdånig framställning af det slag, som enligt Revisorernes
erinran af Styrelsen bebådats. Hvad särskildt beträffade de enskilda jernvägar,
som enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut dittills varit befriade från erläggandet
af förvaltningsbidrag, kunde visserligen åtskilligt vara att andraga, men de
tryckta konjunkturer, hvarunder landets jernvägstrafik arbetade, syntes icke mana
till sådan ändring af bestående förhållanden, hvarigenom en enskild jernvägs trafikkostnader
skulle ökas.

Riksdagen förbiser visserligen icke de af Trafikstyrelsen påpekade svårigheter
vid beiUkningen af de afgifter, som böra af enskilde jernvägar erläggas för
deras samtrafik å statens, men föreställer sig dock, att större öfverensstämmelse
härutinnan möjligen må kunna åvägabringas, helst förändrade förhållanden torde
hafva inträffat, som synas föranleda dertill, att jernvägsbolag, hvilka hittills varit
helt och hållet befriade från afgifter, numera billigtvis torde böra tillförbindas att
erlägga sådana. På grund häraf får Riksdagen i underdånighet anhålla, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, allt efter som gällande
kontrakter sådant medgifva, större öfverensstämmelse i afseende å de afgifter, som
af enskilde jernvägsbolag erläggas för samtrafiken å statens jernvägar, må kunna
åvägabringas, och jemväl huruvida icke de jernvägsbolag, som nu äro från erläggande
af förvaltningsbidrag befriade, må tillförbindas att sådant efter i allmänhet
gällande grunder utgifva.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

9

Kongl. Statskontoret.

Sedan, till följd af Riksdagens anhållan i underdånig skrifvelse den 6 Maj
1867 och Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 30 December 1874, uppgifter blifvit
till Statskontoret afgifna för upprättande af en tablå öfver ungefärliga värdet
af statsverkets fasta och lösa egendom vid 1874 års utgång, hade Statskontoret
uppgjort och med skrifvelse den 23 December 1875 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat
ett sammandrag af dessa uppgifter, hvilket funnes bilagdt 1878 års Revisorers
berättelse angående statsverket; men då i detta sammandrag, hvilket under
rubriken: “Kanslersembetet för universiteten i riket" upptoge Lunds universitets
fasta och lösa egendom, uppgifter icke funnes angående sådan till Upsala universitet
hörande egendom, hade Revisorerne velat uttala önskvärdheten deraf, att
dylika uppgifter jemväl beträffande sistnämnda universitet måtte inflyta i omförmälda
tablå, hvilken, jemlikt ofvanberörde nådiga bref, skulle hvart nionde år
uppgöras.

Statskontoret, som genom nådig remiss fått sig anbefaldt att öfver Revisorernes
förevarande framställning inkomma med underdånigt utlåtande och i anledning
deraf begärt kanslersembetets för Upsala universitet yttrande i ämnet, har
i underdånig skrifvelse den 21 November nästlidet år anfört, bland annat, att kanslersembetet
dels hänvisat till det större Akademiska konsistoriets den 3 April
1875 afgifna och till Statskontoret öfverlemnade förklaring att, enligt det Akademiska
konsistoriets förmenande, universitetet i Upsala icke disponerade någon sådan
statsverket tillhörig egendom, som i uådiga brefvet den 30 December 1874
omförmäldes, dels meddelat, att kanslersembetet, såvidt uppgift önskades å universitetets
i Upsala fasta och lösa egendom, skulle sådan uppgift från vederbörande
infordra och Statskontoret delgifva.

Då, enligt hvad sålunda blifvit upplyst, hinder icke möter för den af Revisorerne
föreslagna åtgärd, hvilken jemväl Riksdagen anser vara lämplig, får Riksdagen
i underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrift
derom, att en förteckning å Upsala universitets fasta och lösa egendom må varda
upprättad och bilagd den tablå öfver statens egendom, som jemlikt Eders Kongl.
Maj:ts nådiga bref den 30 December 1874 bör hvart nionde år uppgöras.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 11 Maj 1880.

Bih. till Riksd. Prof. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 10 Höft.

2