18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26.

N:o 26.

Uppläst och godkändt hos Första Kammaren den 4 Maj 1880.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående uppskof med och
förnyad granskning af Kongl. Förordningen den 22
November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg.

(Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 10 och
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.)

S. A. K.

Vid sist förflutna riksdag väcktes förslag om aflåtande af underdånig
skrifvelse med anhållan, att Eders Kongl. Maj:t af anförda orsaker
behagade tillsvidare uppskjuta verkställigheten af nådiga förordningen
den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg;
men detta förslag föranledde från Riksdagens sida icke någon åtgärd,
hufvudsakligen af det skäl, att Eders Kongl. Maj:t, på hemställan af
Dess och Rikets Kommers-kollegium, genom nådig kungörelse den 7
Mars 1879 funnit godt förklara, att nämnda förordning, utom hvad angick
det bemälda Kollegium lemnade bemyndigande, att på derom gjord
ansökning meddela styrmans- och befälhafvarebref samt den behörighet,
som innehafvandet af sådant bref eller afläggande af den i gällande
reglemente för navigationsskolorna i riket föreskrifna ångbåtsbefälhafvare-,
öfvermaskinist- eller maskinistexamen medförde, skulle i öfrigt
träda i kraft först från och med den 1 April 1880. Emellertid har uti

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 26.

19

tvenne, vid innevarande riksdag afgifna motioner blifvit hemstäldt, att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes antingen upphäfva sagda förordning eller undanrödja alla de bestämmelser
i densamma, hvilka medförde retroaktiv verkan, eller ock
uppskjuta verkställigheten af förordningen under viss, i de särskilda
motionerna angifven tid, inom hvilken tillfälle kunde lemnas större assurans-,
rederi- och sjökaptens-föreningar att inkomma med underdåniga
utlåtanden i ämnet, samt att Eders Kongl. Maj:t på grund deraf måtte
taga ärendet i förnyad nådig ompröfning.

Vid öfvervägande af dessa förslag, har Riksdagen väl funnit, att
de fordringar, 1878 års förordning uppställer för behörigheten att innehafva
styrmans- och befälhafvare-befattningar på segelfartyg, äro i teoretiskt
afseende hufvudsakligen desamma som hittills, men att fordringarne
på praktisk öfning äro större och något förändrade för dem, som vilja
sådan behörighet sig förvärfva.

Hvad angår rättigheten att föra befäl på lastångare, äro bestämmelserna
i så måtto skärpta, att ångbåtsbefälhafvareexamen fordras såsom
ett oundgängligt vilkor för att kunna vara befälhafvare på lastångare,
som har mera än 10 hästars (nominel) maskinkraft och seglar utomskärs
eller gör längre resor än en geografisk mil från sin hufvudstation. Äfven
för rättighet att utöfva maskinisttjenst äro fordringarna i vissa fall
större än förut.

Att höja fordringarna på teoretisk insigt och praktisk duglighet
hos befälhafvarne på handelsflottan synes vara den princip, som genomgår
Konpd. Förordningen af den 22 November 1878. Riksdagen vill för

Ö CJ o , ,

ingen del uttala något klander mot en sådan princip, som tvärtom måste
anses vara god och berömvärd. Men för att kunna medföra verkligt
gagn, måste den största varsamhet iakttagas vid tillämpningen af denna
grundsats, enär sjöfarten, icke mindre än hvarje annan näring, är för sin
utveckling och trefnad i behof af frihet.

Från 1854, då den frisinnade åsigten gjorde sig gällande, att det
undantag från skyldigheten att vid navigationsskola hafva undergått sjökaptensexamen,
hvilket genom äldre författningar blifvit förunnadt befälhafvare
å svenska handelsfartyg, som ej idkade annan utrikes sjöfart än
till Norge, Danmark och Finland jemte öfriga, vid Östersjön samt vid
Elbefloden belägna hamnar, finge utsträckas jemväl för resor till Tyska,
Nederländska, Belgiska och Franska hamnar till och med Brest äfvensom
till samtliga hamnar i Storbritannien och Irland jemte dit hörande
och dervid belägna öar, har vår sjöfart varit i jemn och ständig tillväxt,
med undantag endast af ett eller annat år, då svårare handelskriser tillbaka -

20

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26.

satt den, så att den nu, med hänsyn både till mängden af fartyg och
deras lästetal, är mer än dubbelt så stor, som sistnämnda år. En af orsakerna
till denna tillväxt har utan tvifvel varit det förhållande, att icke
få bland vår dugliga kustbefolkning förskaffat sig egna fartyg just till
följd af den rätt, som varit dem förunnad att, ehuru oexaminerade,
sjelfve föra sina fartyg samt att till sin närmaste man ombord få antaga
någon praktiskt duglig och pröfvad sjöman för så vidsträckt fart som till
alla hamnarne vid Nordsjön och i England. Ehuru någon nämnvärd
olägenhet häraf icke uppstått för sjöfarten, anser sig Riksdagen likväl
icke böra framställa någon anmärkning mot att uti Förordningen af den
22 November 1878 föreskrifvits, att för sistnämnda fart fordras för framtiden
examinerad fartygsbefälhafvare, synnerligen som de, hvilka förut
fört befäl å fartyg under resor å dessa farvatten, bibehållits vid sin förut
förvärfvade rättighet; men att, såsom uti denna förordning stadgas, derjemte
uppställa det vilkor, att på hvarje segelfartyg, bestämdt till farvatten
bortom Skagen och Lindesnäs, skall vara anstäld en styrman,
och att sålunda nu med ens fordra två examinerade män å sådant fartyg, ''
der ännu för kort tid sedan icke fordrats någon, torde vara ett allt för långt
uttaget steg, som måhända kan komma att medföra olägenheter för sjöfarten.

Om än villigt må medgifvas, att större lastångare, som gå på längre
farvatten, väl äro i behof af examinerade befälhafvare, hvilket likväl
hittills ej ansetts vara nödigt, torde det dock vara för mycket att fordra,
det befälhafvare på smärre last- eller bogserångare, hvilka färdas utefter
våra kuster och föra med sig pråmar eller sjelfva äro lastade med
mindre värdefulla varor, skola vara underkastade skyldigheten att aflägga
den för dem, som vilja föra befäl å ångfartyg, föreskrifna examen. På
dessa ångare, som merendels äro gamla och af ringare värde och hvars
hela besättning mången gång består af blott några få man, föres befälet
understundom af maskinisten eller af någon gammal erfaren sjöman. En
examinerad ångbåtsbefälhafvare skulle oftast blifva alltför dyrlegd för
dessa farkoster. Riksdagen har ansett sig böra anföra detta såsom bevis
på, huru genom den ifrågavarande nådiga förordningen, ehuru den är
till sin princip god och rigtig, fordringarna för behörigheten att innehafva
fartygsbefäl, i ett eller annat afseende möjligen blifvit utsträckta
längre, än hit hörande förhållanden synas påkalla.

Hvad vidare angår den svåraste bland de anmärkningar, som blifvit
gjorda emot meranämnda förordning, eller att genom densamma i
några fall fråntages svenske män en rättighet, hvilken de lagligen förvärfvat
sig och icke på något sätt förverkat, rättigheten nemligen att

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 26.

21

föra högre eller lägre befäl inom handelsflottan, så finner Riksdagen sig
böra i viss mån erkänna befogenheten af en sådan anmärkning, enär
denna författning först och främst frånkänner många oexaminerade sjömän
den rätt, de nu lagligen ega att såsom bästeman eller 2:dre man ombord
innehafva befäl å fartyg, som segla bortom Skagen och Lindesnäs
till Brest och England. Den frånkänner vidare dem, som aflagt sjökaptensexamen
af l:sta och 2:dra klassen, den oinskränkta rätt, de förut
lagligen egt, att föra befäl å handelsfartyg inom de för hvar och en af dessa
klasser bestämda gränser, i det att den uppställer vissa nya fordringar
på praktisk öfning såsom vilkor för erhållande af befälhafvarebref, hvilka
fordringar kunna blifva svåra, ja omöjliga att uppfylla. Man kan visserligen
säga, att det står en sådan man öppet att hos Konungen begära
dispens, hvilket väl icke torde vägras, der skäl för beviljandet förefinnas;
men en sådan utväg synes i allmänhet mindre lämplig. Förordningen
af den 22 November 1878 fråntager vidare mången duglig och erfaren
sjökapten den rätt, han nu eger, att utan aflagd ångbåtsbefälhafvareexamen
föra befäl på lastångare, bestämda äfven till aflägsnare farvatten;
likasom i maskinisters rätt att fortfarande få utöfva de tjenster, som de
nu lagligen innehafva, inskränkning egt rum.

Riksdagen vill ingalunda uttala något klander mot de sålunda meddelade
stadgande!)a i och för sig, men finner dock anmärkningsvärd^ att
dessa bestämmelser tillagts retroaktiv inverkan på förut lagligen uppkomna
förhållanden. Det vill nästan synas, att förordningen af den 22
November 1878 i detta afseende kommit in på en afväg, hvilken så väl
den svenska som den utländska lagstiftningen på detta område hittills
sökt att på allt sätt undvika. I England t. ex. har man vid stiftandet
af nya lagbestämmelser för sjöfarten varit särdeles angelägen om att
tillse, det icke något intrång blefve gjordt på förut lagligen förvärfvade
och bestående rättigheter. I vårt land har äfven, så vidt Riksdagen är
bekant, samma grundsats gjort sig gällande äfven i den lagstiftningsgren,
hvarom bär är fråga, i hvilket afseende Riksdagen tillåter sig åberopa
nådiga förordningen angående behörigheten att föra befäl å svenskt
handelsfartyg den 7 Maj 1842. Anmärkningsvärd! torde äfven få anses,
att, ehuru sistnämnda förordning knappast kan sägas innebära så många
eller stora förändringar i bestämmelserna, rörande rättighet att föra
befäl å fartyg som förordningen af den 22 November 1878, uppsköts
dock tillämpningen af densamma i tre år eller till 1845, förmodligen i
syfte, att vederbörande måtte komma i tillfälle att aflägga då föreskrifna
examina och förskaffa sig kompetens, innan den nya författningen trädde
i kraft.

22

Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 26.

En annan, mindre väsentlig anmärkning mot förordningen af den
22 November 1878 har blifvit framstäld på den grund, att densamma
pålägger personer, som lagligen förvärfvat sig rätt att utöfva sitt kall,
kostnad och besvär genom föreskriften i § 9, att hvar och en, som
önskar erhålla styrmans- eller befälhafvarebref, skall derom göra ansökning
hos Kongl. Kommers-kollegium, m.» m. Kostnaden torde måhända
icke vara af betydenhet, ehuru den för en fattig man kan vara känbar
nog; besväret kan deremot blifva tyngre, t. ex. för en befälhafvare eller
styrman, som återvänder hem efter en längre sjöresa för att inom kort
åter afsegla. Det synes derföre ligga något Serättigadt i den jemväl
uttalade önskan, att befälhafvare- och styrmansbref böra kostnadsfritt
på sjömanshusen eller annorstädes tillhandahållas dem, som före författningens
trädande i kraft varit behörige att tjenstgöra i egenskap af befälhafvare
eller styrmän.

Enligt Kommers-kollegii underdåniga berättelse för år 1878 utgör
antalet af befälhafvare på Sveriges handelsflotta 2,268. Emedan styrmännens
antal måste vara ej så obetydligt större, torde samtlige befälhafvare-
och styrmansplatser på vår handelsflotta uppgå till omkring
5,000. För något mer än 1,700 af dessa 5,000 äro för närvarande utfärdade
befälhafvare- och styrmansbref. Det är visserligen svårt, ja nära
nog omöjligt, att med någon säkerhet kunna beräkna huru många sådana
bref utöfver dessa 1,700 ännu erfordras för att svenska handelsflottan må
kunna erhålla ett tillräckligt antal befälhafvare och styrmän i öfverensstämmelse
med de i ofta nämnda förordning stadgade grunder; men det
är icke osannolikt, att behofvet i detta afseende ännu icke är på långt
när fyldt. Äfven af denna orsak torde ett längre uppskof med tillämpningen
af denna förordning, än det som redan lemnats, vara nödigt, med
vilkor likväl, att de kompetensbref, som redan utfärdats eller framdeles
komma att af Kommers-kollegium utfärdas, jemväl under tiden hafva
gällande kraft.

Att en förnyad pröfning af nu i fråga varande ärende är behöflig
samt, långt ifrån att verka skadligt, troligen skulle kunna blifva till
stort gagn för sjöfarten, torde, genom hvad nu blifvit i underdånighet
anfördt, vara ådagalagdt; och Riksdagen anhåller, på grund häraf, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes påbjuda, att med tillämpningen af Dess nådiga
förordning af den 22 November 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg,
skall, utom hvad angår det Kongl. Kommers-kollegium redan
lemnade bemyndigande att på derom gjord ansökan meddela styrrnansoch
befälhafvarebref samt den behörighet, som innehafvande af sådant
bref eller afläggande af den i gällande reglemente för navigationsskolorna

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 27.

23

i riket föreskrifna ångbåtsbefälhafvare-, öfvermaskinist- och maskinistexamen
medför, anstå, intilldess Eders Kongl. Maj:t — efter inhemtande
af upplysningar från sakkunnige och praktiske män samt föreningar inom
vårt land — kan komma i tillfälle taga frågan under förnyad ompröfning
och derefter utfärda sådan ny förordning i ämnet, hvartill pröfningen
kan föranleda.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 4 Maj 1880.

i

N:o 27.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 Maj 1880.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, angående preglandet af guldmynt
å fem kronor.

(Banko-Utskottets Utlåtande N:o 12).

S. A. K.

Bland de verkningar, antagandet af guld såsom värdemätare och
grund för myntväsendet i vårt land förväntades komma att medföra,
var äfven den att metalliskt mynt derigenom skulle till större myckenhet
än förut varit förhållandet ingå i den dagliga rörelsen och spridas bland
allmänheten samt dymedelst befrämjas den trygghet i handel, som utbyte
af en vara mot en annan af jernngodt värde i form af mynt alltid måste
bereda framför varans öfverlemnande emot kreditsedlar. Att nyss an -