Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

1

ISzo 7.

Ant. till Riksd. Kansli den 30 Mars 1880, kl. 12 midd.

Första Kammarens Andra Tillfälliga Tftskotts Utlåtande N:o 4,
i anledning af väckt motion om aflåtande af underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om tillsättande
af en komité för att tillse i livad mån vissa tillägg i
folkskolans undervisningsämnen kunna och höra åstadkommas.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till Utskottet hänvisad
motion (N:o 30) har Herr Adlersparre framhållit, dels hurusom, oaktadt
hvarje vän af vårt lands framåtskridande länge varit i tillfälle att bemärka
och glädja sig åt det inflytande, som folkskoleväsendet utöfvat,
på den uppväxande ungdomen, och mången gång måst förundra sig
öfver de vackra resultat detsamma under ofta särdeles menliga förhållanden
lyckats åstadkomma, de kunskaper likväl, som vid slutad skolgång
inhemtats, vid flertalet af landets folkskolor ännu tillhörde endast
sa kallad allmän bildning och att vid dessa skolor alltså ej meddelades
någon undervisning i det yrke, hvaraf individen i framtiden skulle hafva
sin utkomst; dels ock hurusom, under det visserligen ett glädjande
tidstecken vore, att undervisning i slöjd meddelades vid seminarierna
samt funnes införd vid rätt många folkskolor och antagligen skulle
genom egen inneboende kraft leda dertill, att i en framtid hvarje folkskola
meddelade ungdomen någon färdighet i användandet af ej blott
träarbetarens, utan äfven smedens enklare verktyg, en brist dock syntes
vara, att landsbygdens folkskola ej gåfve ungdomen någon kunskap med
afseende å vår hufvudnäring, jordbruket, om också icke en praktisk
Bih. till Rilcsd. Pvot. 1880. 8 Samt. 2 Afd. I Band. 4 Höft.

o

Första Kammarens Tilljälliyu Utskotts (N:o 2) Utlåtande A:o 7.

sådan, enär denna skulle medföra alltför stora kostnader, dock eu teoretisk,
till exempel om vexelbruk, olika gödningsämnen och sättet för
deras rätta användande, om olika sädesslag och foderväxter, deras bedömande
och användande, om skogsplantering, skogsgallring och dylikt;
och fördenskull alternativt föreslagit:

att undervisningen i några af folkskolans läroämnen, genom inskränkning
i nu begagnad kurs, afslutas tidigare än nu sker, och, hvad städernas
folkskolor beträffar, ersättes af teoretisk och praktisk undervisning
i slöjd, och i landsbygdens fasta folkskolor af dylik undervisning
och teoretisk undervisning i hvad som tillhör jordbruket; eller

att folkskolan fortgår som nu, men att de gossar, hvilka erhållit
afgångsbetyg, antingen åläggas att genomgå en sådan nu beskrifven kurs,
olika för städernas och landets folkskolor, eller lemnas tillfälle dertill;
hvarjemte motionären, i afseende pa folkskolans gymnastik och militaröfningar,
uttalat önskvärdheten deraf,

att gymnastik fortfarande blifver ett obligatoriskt ämne och att
marschöfningar, utan gevär, räknas till detsamma;

att exercisöfningar med gevär eller så kallade kolfvar ej blifva
obligatoriska, utan utföras der så lämpligen kan ske, vanligen i större

städer; samt .

att skjutning med så kallade salongsgevär införes vid de fasta folkskolor,
der det lämpligen och utan för stora kostnader kan utföras;
och slutligen, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstält,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t behagade tillsätta eu komité för att tillse i hvad
mån dessa tillägg i undervisningsämnena uti folkskolan kunna och böra
åstadkommas.

Utskottet, som ingalunda underskattat det fosterländska nit för den
allmänna folkbildningens höjande, som röjer sig i dessa motionärens
förslag, har dock icke kunnat dela hans dervid uttalade bekymmer deröfver,
att ännu vid landets folkskolor inhemtas endast sådana kunskaper,
som tillhöra så kallad allmän bildning. Då med denna allmänna bildning
väl icke kan menas något annat än den för alla lika nödvändiga
och första grunden för hvarje följande utveckling af de menskliga själsoch
kroppsförmögenheterna, hvilken i och af folkskolan lägges, ser Utskottet
tvärtom i denna grundläggning, som för det närvarande utgör
folkskolans egentliga och nästan hvarje annan uteslutande bestämmelse,
en förtjenst, som omsorgsfullt bör bevaras, icke en brist, som bör afhjelpas.
Hittills har också den svenska folkskolan, i full öfverensstämmelse
med motsvariga läroanstalter i de främmande länder, der folk -

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

undervisningen måste anses väl ordnad, haft till sin förnämsta uppgift
att hufvudsakligen afse utvecklingen af sina lärjungars naturliga förmögenheter
och sålunda söka att, under den tid de ega att begagna sig
af hennes undervisning, göra dem allt mer och mer mottagliga, icke för
någon viss, förut bestämd, utan för hvilken som helst, på olika anlag
och kommande omständigheter beroende, högre bildning. Att på grund
af en sålunda beskaffad undervisning, hvilken visserligen måste anses
såsom eu blott förberedande och liksom planerande för en kommande,
anse, att några kunskaper för det praktiska lifvet icke i folkskolan inhemta^,
torde vara förhastadt, då ju god innanläsning och hjelplig skrifning
af modersmålet samt räkning efter de fyra enkla räknesätten,
hvilka enligt folkskolestadgans föreskrift i Kap. I, § 7 utgöra de hufvudämnen,
vid hvilkas inhämtande den största vigten blifvit lagd, väl framför
hvilka andra kunskaper som helst måste anses såsom kunskaper för
det praktiska lifvet och, åtminstone numera, icke kunna der undvaras
utan stort men, äfven hos den, som i någon annan kunskap eller något
särskildt yrke förvärfvat sig duglighet.

Motionären, som icke heller synes hafva velat bestämdt förneka
den stora betydelse för det praktiska lifvet, som insigten i dessa hufvudämnen
måste ega, har dock ansett dem vara af en allt för allmän
beskaffenhet för att egentligen kunna kallas kunskaper för det praktiska
lifvet och har mera tydligt uttalat sin mening, då han i närmaste sammanhang
härmed framhållit, hurusom i folkskolan ännu icke meddelas
någon undervisning i det yrke, hvaraf individen i framtiden skall hafva
sin utkomst. Att så icke sker, måste Utskottet likväl, med fasthållande
af sin ofvan uttalade åsigt om folkskolans betydelse, anse vara alldeles
i sin ordning. Hur nödig en sådan undervisning, som den af motionären
påyrkade, förr eller senare må finnas vara, följer dock deraf icke,
att den bör eller ens kan meddelas i folkskolan, synnerligast derför, att
derigenom hennes egentliga mål lätt skulle rubbas och måhända alldeles
förfelas, enär en sådan anordning skulle, såsom ock motionären
i sitt första alternativförslag förutsätter, betinga en inskränkning af kurserna
i några af folkskolans nu varande läroämnen. Då man känner,
hvilka dessa ämnen äro, och då man icke underkänner deras vigt, såsom
icke heller motionären synes hafva gjort, då man vidare tager i
betraktande den ringa utsträckning, som åt kurserna gifvits, och den
noggrant pröfvade jemvigt, i hvilken de stälts i förhållande till hvarandra,
finner man lätt, att en inskränkning i en eller flere af dessa
kurser, till vinnande af tid för en undervisning i de särskilda yrken,
hvaraf skolbarnen i framtiden skola hafva sin utkomst, icke kan ske

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

utan att folkskolan förryckes från sin ursprungliga och af erfarenheten
redan pröfvade och med skäl godkända bestämmelse af att vara en allmänt
förberedande och endast grundläggande bildningsanstalt för det
ojemförligt största antalet af landets barn. Utskottet, som redan häruti
funnit tillräckligt skäl för att icke dela motionärens åsigt i denna punkt,
anser icke nödigt att här ytterligare framhålla de nästan oöfvervinneliga
svårigheter, hvilka, om den åsyftade förändringen i folkskolans undervisningsplan
vidtoges, snart och — derest på fullt allvar ett nöjaktigt
resultat söktes — fortfarande skulle möta i lärjungarnes ålder, lärarnes
beskaffenhet och statens och kommunernas omkostnader.

Det säger sig sjelft, att Utskottet af alldeles enahanda skäl, som förmått
det att icke biträda motionärens åsigt rörande det önskvärda deruti,
att i folkskolan meddelades undervisning i det yrke, hvaraf individen
skulle hafva sin framtida utkomst och hvarvid han synes egentligen
hafva afsett utbildningen för vissa handtverk, icke heller kunnat dela
hans mening om gagneligheten af eu teoretisk undervisning i jordbruk
i landsbygdens fasta folkskolor. Att för lärjungar med den omdömesutveckling
och det skaplynne, som i allmänhet tillkommer barn i folkskoleåldern,
det vill säga mellan 7—13 år, hålla föredrag om eller —
hvad än värre vore — efter eu kortfattad lärobok förhöra uti grunderna
för vexelbruk, rätta användningen af olika gödningsämnen och dylikt
skulle dessutom helt visst innebära ett stort pedagogiskt misstag, ej blott
med afseende å ämnets olämplighet såsom bildningsämne för barn, utan
äfven med afseende å svårigheten att skaffa dugliga och tillräckliga lärare.
Motionärens förslag att härtill använda hushållningssällskapens
landtbruksingeniörer torde lätt finnas ohållbart, enär sådana i flera län
alls icke finnas, i andra åter för detta ändamål af olika skäl icke äro
disponibla och i alla fall måste vara alldeles otillräckliga för omkring
3,000 fasta folkskolor. Att åter för denna undervisning påräkna de nu
varande eller härefter kommande skollärarne sjelfva förutsätter hos de
förre en insigt, som de icke ega eller åtminstone icke för användning i
sitt lärarekall inhemtat, och hos de senare en förut lemnad undervisning
vid seminarierna, eu undervisning, som, då Riksdagen nyligen vägrat
anslag till undervisning i slöjd derstädes, knappt är att förvänta.

Att folkskolan bör med lika allvar och nit verka för den uppväxande
ungdomens fysiska och praktiska utveckling, som för dess psykiska och
teoretiska, har Utskottet redan sökt såsom sin åsigt framhålla, och erkänner
derför villigt, att, hvad det förra beträffar, eller folkskolans verkande
för ungdomens fysiska och praktiska utveckling, detsamma från
början och länge varit försummadt och mångenstädes ännu ej är nog

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

tillgodosedt, men tror tillika, att de anmärkningar, som tidigare och med
befogenhet kunnat rigtas mot folkskolans alltför ensidiga sträfvan för
utbildningen af ungdomens själsförmögenheter numera skäligen böra upphöra,
sedan, jemte den flerårigt tillämpade undervisningen i gymnastik
och exercisöfningar samt i trädgårdsskötsel och trädplantering, nyligen
äfven tillkommit en dylik i slöjd, visserligen — och detta välbetänkt
~ icke såsom yrkesmessig, utan i likhet med de öfriga läroämnena i
folkskolan såsom endast förberedande, till befordran af händighet och
öfning vid handterandet af de vanligast förekommande verktygen. Såsom
sådan står också denna undervisning väl tillsamman med de andra
läroämnena, utan att pa deras noga begränsade områden göra intrång;
och långt ifrån att detta nya ämne skulle för folkskolan innebära eu
våda, skall det, enligt Utskottets förmenande, gifva henne en kraftig
handräckning för vidare utveckling och förkofran.

För denna sin åsigt hemtar slutligen Utskottet äfven stöd af den
Kongl. Kungörelsen den 11 September 1877, föranledd af samma års
Riksdags underdåniga skrifvelse med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
om anslag till befrämjande af undervisning i slöjd vid folkskolorna,
i hvilken främst bestämmes, »att denna undervisning bör afse bibringande,
icke af färdighet i något visst yrke, utan af händighet och
förmåga att bruka de vanligast förekommande verktyg, i första rummet
snickareverktyg samt, der förhållandena sådant medgifva, äfven svarfvare-,
träsnidare- och möjligen smidesverktyg, hvarvid i skolor på landet förlåi
digandet af sådana föremal, som för allmogen äro företrädesvis nödvändiga,
bör särskildt afses», och vidare »att läsning och slöjd på lämpligt
sätt omvexla med _ hvarandra, så att t. ex. i fasta skolor med daglig
undervisning för hvarje barn fyra timmar före middagen användas°till
läsning och två timmar efter middagen till slöjd, eller, der skilda afdelningar
undervisas på olika dagar, den afdelning, som ena dagen undervisas
i läseämnen, den andra (lagen sysselsätta med slöjd och så vidare»,
hvaraf synes att detta nya läroämne ingalunda blifvit tillbakasatt för de
mer teoretiska eller fått sig en allt för knapp tid tillmätt.

På grund af hvad nu blifvit anfördt afstyrker Utskottet ett bifall
till det af motionären framstälda första alternativförslaget.

Hvad åter det andra förslaget beträffar, har Utskottet funnit sig
oförhindradt att biträda detsamma, enär detta förslag, som endast rörer
den så kallade fortsättningsskolan, hvarken förutsätter någon rubbning
af grunden för denna skolas verksamhet, ej heller för densamma afser
annan anordning än som med hennes ändamål synes vara väl förenlig
och utan svårighet vid tillämpningen må kunna åstadkommas. De be -

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

stämmelser, hvilka rörande detta slag af folkskola finnas gifna i Kongl.
Kungörelserna den 11 September 1877, dels angående undervisningen i
slöjd, dels ock särskild! beträffande fortsättningsskolan, äro synnerligen
gynsamma för vinnandet af det mål, till hvilket motionären synes
sträfva. Det heter nemligen i den förra, »att undervisning i slöjd meddelas
förnämligast i folkskolans högre afdelningar och i fortsättningsskolan»,
och i den senare, bland annat, att undervisning der bör meddelas
i naturkunnighet, »hvarvid i skolor på landet förnämligast de delar
af naturläran böra förekomma, hvilka hafva betydelse för jordbruket».
De få föreskrifter, som för öfrigt i donna kungörelse leinnats, synas vara
gifna mera till ledning vid ordnandet af undervisningen, än till ovilkorlig
efterföljd, och hafva hittills icke kunnat eller ens. bort verka annorlunda
än såsom uppmuntrande till försök i den rigtning de angifva och
med tillräcklig frihet vid ordnandet af undervisningen för de kommuner,
som velat anställa sådana, enär det i samma kungörelse säges, att vid
ansökning om statsbidrag bör bifogas uppgift »huru den fortsatta undervisningen
är afsedd att ordnas».

Motionärens önskningar, som väl väsentligen gå derpå ut, att åt
den fortsatta folkundervisningen gifva en bestämdt praktisk syftning,
hafva under denna förutsättning delats af Utskottet, som, sålunda godkännande
hans senare alternativförslag, hyser den förhoppning, att, om
Riksdagen lemnar sitt bifall till Utskottets hemställan rörande denna
punkt af motionärens förslag, Kongl. Maj:t derå skall fästa det afseende,
att de närmare bestämmelserna angående fortsättningsskolans verksamhet
skola åt densamma gifva en mera sjelfständig och fast ställning mellan
den allmänna folkskolan och de särskilda yrkesskolorna.

Hvad slutligen vidkommer förslagen till ändringar och tillägg i afseende
på folkskolans gymnastik och militäröfningar, så har Utskottet
icke funnit dessa, för hvilka dessutom några skäl icke blifvit anförda,
af något erfaret behof påkallade eller i sig sjelfva lämpliga. Dessutom
är genom Kongl. Maj:ts Cirkulär den 9 Januari 1863 beträffande den
gymnastiska undervisningen vid folkskolorna äfven i detta öfningsämne
lemnad den frihet, som med afseende på ofta förekommande mindre
gynsamma omständigheter är behöflig, och som motionären med. sina
tvenne första ändringsförslag antagligen velat vinna; och hvad angår det
tredje förslaget, eller införandet af skjutning med salongsgevär i några
af de fasta folkskolorna, så synes detsamma, oafsedd den dryga kostnad
en sådan skjutöfning skulle medföra, allt för litet afse ett allmännare
och väsentligare gagn för folkbildningen.

Utskottet, som delat motionärens åsigter endast i hvad de röra den

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

fortsätta undervisningen i folkskolan och som för främjandet af lians
förslag härutinnan icke ansett ett komitéarbete erforderligt, hemställer
alltså,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till
Kong]. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i
nådigt öfvervägande, huruvida icke åt undervisningen
i förtsättningsskolorna må gifvas ett mera bestämdt
praktiskt syfte.

Stockholm den 23 Mars 1880.

På Utskottets vägnar:

o

W. STRÅLE.