Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 67.

1

N»o 57.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 Maj 1880, kl. 11 f. in.

Utlåtande, angående bevillning särendet rörande Leufsta fideikommiss.

(R. A.)

Uti en den 9 sistlidne April till Stats-Utskottet ankommen skrifvelse
hafva Fullmäktige i Riksgäldskontoret hemstält, det Stats-Utskottet
ville hos Riksdagen göra framställning derom att med afseende å
i skrifvelsen upplysta förhållanden, Riksdagen måtte besluta, att det
Fullmäktige lemnade uppdrag i fråga om ersättningsstalans utförande
mot vederbörande för förment försummelse vid indrifningen af bevillning
för Leufsta fideikommiss icke måtte till någon Fullmäktiges vidare
åtgärd föranleda.

Då Utskottet nu går att afgifva utlåtande öfver denna hemställan,
får Utskottet till en början i minnet återkalla, hurusom med anledning
af Riksdagens år 1874 församlade Revisorers, i deras berättelse
om Riksgäldskontoret gjorda framställning om fördröjd behandling
af ärendet rörande bevillning för fideikommissrätt till egendomen
Leufsta med underlydande, 1875 års Riksdag, enligt skrifvelse af den
8 Mars samma år, uppdrog åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret att, när
den förlust blefve känd, som genom ärendets fördröjda behandling uppkommit,
hos dem, som densamma föranledt, derför utsöka ersättning,
samt att sedermera och, med föranledande af Riksdagens år 1878 förJBih.
till Biksd. Prot. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 1

2

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 57.

samlade Revisorers hemställan, 1879 års Riksdag, enligt skrifvelse till
Fullmäktige af den 5 April nästlidne år — med förklarande tillika,
att anspråket på ersättning af vederbörande, utan afseende på huru
tvisten om återstående, då ännu icke betalda bevillningsbeloppet kunde
komma att utfalla, inskränktes till godtgörande af den ränteförlust,
som med stöd af Kongl. Resolutionen den 13 April 1877 kunde bestämmas
— uppdrog åt Fullmäktige att vidtaga de åtgärder, som för
verkställigheten af Riksdagens härom meddelade beslut kunde erfordras.

I ofvanberörda skrifvelse hafva Fullmäktige nu förmält, att, med
anledning af det Fullmäktige sålunda gifna uppdrag, Fullmäktige den
25 September sistlidet år uppdragit åt särskildt tillförordnad ombudsman
i ifrågavarande ärende att till Fullmäktige inkomma med utlåtande
och förslag i fråga om lämpliga åtgärders vidtagande för att till
verkställighet bringa Riksdagens i detta ärende gifna föreskrift. Sedan
detta utlåtande den 29 sistlidne Januari inkommit, hade Fullmäktige
den 5 derpå följande Februari månad kommunicerat detsamma med
de personer, (tre f. d. kommissarier, en f. d. ombudsman, nuvarande
sekreteraren och ombudsmannen jemte sterbhusdelegarne efter en afliden
kommissarie), mot hvilka tillförordnade ombudsmannen ansett talan
böra anställas; och hade sådana förklaringar inkommit, hvilka förklaringar
jemte tillförordnade Ombudsmannens ofvanberörda utlåtande
till Stats-Utskottet öfverlemnats.

Sedan Fullmäktige härefter förmält sig hafva den 18 sistlidne
Mars för möjlig preskriptions afbrytande uppdragit åt t. f. ombudsmannen
att erinra förklarandena om fordringsanspråkets tillvaro samt
att hos dem anställa reservationskraf, hvilket, enligt hvad Utskottet
inliemtat, ock blifvit verkstäldt, hafva Fullmäktige vidare anfört, att
vid ärendets behandling hos Fullmäktige sådana upplysningar vunnits,
att Fullmäktige ansett det vara en pligt att låta desamma komma
till Utskottets kännedom, i afsigt att få ärendet ånyo draget under Riksdagens
pröfning. Vid frågans föregående behandling syntes nemligen
Riksdagen hafva saknat kännedom om åtminstone en del af de förhållanden,
hvarom Fullmäktige nu gånge att förmäla och om hvilka skrifvelsen
bifogade handlingar lemnade närmare upplysning.

Under det staten otvifvelaktigt egde befogade anspråk derpå, att
dess tjensteman, de måtte vara anstälda vid Kronans eller Riksdagens
verk, med nit, drift och skyndsamhet, der sådan vore möjlig, utförde
de dem anförtrodda värf, finge dock, enligt Fullmäktiges åsigt, dessa
anspråk icke utsträckas derhän, att tjenstemännen skulle blifva ansvarige
för sådant dröjsmål med ett ärendes behandling, som läge i ärendets
egen natur. Ifrågavarande testamentsbevillningsärende vore icke

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

3

af vanlig beskaffenhet. Dermed vore förenade så säregna förhållanden,
som sällan, om någonsin eljest förekommit. Genom Landshöfdingen
Charles De Geers testamente af den 6 Maj 1730 stiftades Leufsta
fideikommiss, bestående af en mängd lands- och tvenne stadsfastigheter,
äfvensom af frälseräntor och någon lös egendom, nemligen biblioteket
och mineralsamlingen vid Leufsta. Under tiden intill den
30 Juli 1861, då Excellensen Grefve Carl De Geer afled, hade fideikommisset
led efter led innehafts af son efter fader och innehafvande
hade tid efter annan dels genom köp eller byte afhändt fideikommisset
flera af dess fastigheter, dels inom samma hemmansnummer, hvari
fideikommisset förut egt del, tillköpt eller förvärfvat jord och räntor,
hvilka blifvit med äldre delarne under ett bruk och uti ett och samma
taxeringsvärde inbegripne. En naturlig följd deraf hade blifvit, att
vid Grefve Carl De Geers frånfälle, då fideikommisset efter laga fardag
skulle öfvergå på numera jemväl aflidne Kabinettskammarherren
Friherre Carl Emanuel De Geer, men arflåtarens enskilda egendom delas
emellan hans efterlefvande enka och närmaste arfvinge, en dotter, ovisshet
i många fall förekonnne om hvilka delar af qvarlåtenskapen vore fideikommissets
eller sterbhusets tillhörighet. Någon handling förefnnnes
nemligen icke till upplysning om fideikommissets ursprungliga beståndsdelar,
och under tidens lopp hade fideikommissets räntor blifvit förenade
med den fideikommissinnehafvaren enskildt tillhöriga jorden och såsom
rent frälse gemensamt taxerade, vid hvilket förhållande ledning saknades
för bedömande af det värde, som på den enes eller andres andel sig belöpte.
Efter Grefve Carl De Geers frånfälle hade emellertid en utredning
härutinnan blifvit vidtagen och den 26 November 1862 afslutad. Enligt
denna hade ej mindre än 20 fideikommissets fastigheter långt tillbaka
blifvit genom köp eller byte på andra enskilda personer öfverlåtne,
och visade sig att fideikommisset och sterbhuset ej kunde komma i
sjelfständig besittning, hvar och en af sitt, med mindre dels utbyten
verkstäldes, dels vederlag lemnades för fideikommisset afhända tillhörigheter.
Efter omsorgsfull, af domare, landtmätare och gode män
verkstälda undersökningar och värderingar afjorden, äfvensom af vederbörande
tjenstemän meddelade utredningar och uträkningar af vissa
räntor, hade Kongl. Maj:t genom särskilda utslag, förnämligast af den
27 Februari 1866, lemnat tillåtelse till erforderliga utbyten och surrogeringar
och först derefter, år 1867, hade Friherre Carl Emanuel De
Geer kommit i fullständig besittning af hvad fideikommisset tillhörde.
Först då blefvo jord och räntor, som fideikommisset tillhörde, vid taxeringen
fullständigt afskilda och för sig uppskattade.

Emellertid hade Friherre Carl Emanuel De Geer under den 14

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Juli 1862 till Riksgäldskontorets kommissariat aflemnat en af tvenne
löftesmän utfärdad och af kommissariatet godkänd borgen för betalning
af den honom efter tillträde af fideikommisset åliggande bevillning.
Enligt gällande föreskrifter ålåg det kommissariatet att, då bevillningsafgift
ej blefve betald inom slutet af Mars månad andra året
efter det, hvarunder borgensförbindelsen derför afgifvits, skriftligen
erinra löftesmännen om afgiftens erläggande eller styrka de hinder,
som kunde mellankomma. I öfverensstämmelse härmed hade kommissariatet
under den 29 April 1864 till en af löftesmännen afsändt
anmaningsbref. I anledning deraf hade, enligt hvad af kommissariatet
uppgifvits och icke kunde betviflas, utredningsmannen i Grefve Carl
De Geers sterbhus, hvilken var boende i Stockholm, personligen infunnit
sig i Riksgäldskontoret och vitsordat hufvudsakligen de här
ofvan omförmälda hinder för bevillningsbeloppets beräknande och erläggande.
Vid sådant förhållande och då dessa hinder icke så snart
upphörde, hade kommissariatet, jemväl på grund af de vidare meddelanden
utredningsmannen lemnat, funnit det ändamålslöst att under
början af följande år 1865 till löftesmännen aflåta nytt anmaningsbref,
men då liqvid af bevillningsbeloppet icke följde, blefvo handlingarne
i målet för laglig åtgärd till Riksgäldskontorets ombudsman den 10
Juli 1865 öfveidemnade. Dermed upphörde kommissariatets befattning
med indrifning af ifrågavarande bevillningsbelopp. Ombudsmannen
var nemligen en af kommissariatet oberoende tjensteman, som för sina
åtgärder var ansvarig, icke för kommissariatet, utan inför Fullmäktige,
under hvars omedelbara öfverinseende han var stäld.

På denna grund och då ringaste tvifvel icke förefunnes derom,
att giltigt hinder mot beloppets indrifvande förefans under hela den
tid, ärendet var på kommissariatets handläggning beroende, samt enär
den omständigheten, huruvida nämnda hinder då behörigen styrktes
eller allenast muntligen anmältes, icke haft inflytande på Riksgäldskontorets
rätt, funne Fullmäktige för sin del icke någon anledning att
emot kommissariatet eller dess tjenstemän förordna om talans utförande
i detta ärende.

Enligt hvad ofvan förmälts öfverlemnades ärendet den 10 Juli
1865 till dåvarande ombudsmannens åtgärd. Ombudsmannen syntes
sedermera någon tid hafva under hand sökt utfå bevillningsbeloppet,
hvilket antagande ock styrktes af ett den ena af de till Fullmäktige
ingifna förklaringarne bilagdt intyg. Under den 11 April 1867 ingaf
ombudsmannen till Öfverståthållareembetet för kronouppbcrdsärenden
sin emot Friherre Carl Emanuel De Geer och hans tvenne löftesmän
rigtade lagsökning, med yrkande om bevillningsbeloppets ofördröjliga

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

o

inbetalande till Riksgäldskontoret samt om åläggande för Friherre De
Geer vid lämpligt vite att förete åtskilliga uppgifna handlingar, som
ansågos nödiga för bevillningsbeloppets bestämmande. Den 12 i samma
månad utstäldes lagsökningen till Friherre De Geers och hans löftesmäns
förklaring inom en månad från delfående!, hvarjemte det ålades
Friherre De Geer att inom samma tid förete de infordrade handlingarne.
Den 6 Juni 1867 erhöll Friherre De Geer del af lagsökningen,
som sedermera syntes hafva delgifvits löftesmännen, hvilka gemensamt
med Friherre De Geer under den 2 Mars 1868 till Öfverståthållareembetet
ingåfvo förklaring, åtföljd af åtskilliga handlingar. Uti förklaringen
bestreds icke betalning af bevillningen, blott densamma blefve
till beloppet utredd, men utredningen hade förekommit förklarandena
mera invecklad, än att densamma kunnat på enskild väg tillförlitligen
bestämmas. Enligt Öfverståthållareembetets resolution den 26 i samma
månad öfverlemnades liandlingarne i målet till ombudsmannen för påminnelsers
afgifvande. Sådana afgåfvos ock under den 2 September
1870. Deri framhölls att det icke vore ombudsmannens, utan fideikommissinnehafvarens
skyldighet att förebringa utredning om hvilken
del af Grefve De Geers egendom som tillhörde fideikommisset, omförmältes
de fastigheter, hvilka ansågos ostridigt tillhöra fideikommisset och
för hvilka, med några få undantag, taxeringsvärden i bouppteckningen efter
Grefve Carl De Geer upptagits, och yrkades att bevillning efter 5 för
hundradet måtte till Riksgäldskontoret erläggas å det sålunda uppgifna
taxeringsvärdet af all den uppgifna egendomen, som ansågs ostridigt
tillhöra fideikommisset, men att, derest taxeringsvärdet å en del af
nämnda egendom ansåges afse jemväl annan egendom än den fideikomiterade,
förklarandena måtte vara ålagdt att betala bevillning åtminstone
å den egendom, hvars så väl taxeringsvärde som egenskap
af fideikommiss framginge af de ingifna liandlingarne, samt att i afseende
å den öfriga egendomen Friherre De Geer måtte varda vid vite
förelagdt att förebringa behörig upplysning om värdet ej mindre af den
fideikommissegendom, hvars värde ej i bouppteckningen funnes tydligt
utsatt, än ock å den fideikomiterade lösegendomen, hvarå något
värde ej uppgifvits; hvarjemte ombudsmannen förbehöll Riksgäldskontoret
den bevillning, som kunde belöpa å den egendom, hvilken antingen
såsom vederlag eller eljest ytterligare kunde tillfalla fideikommisset.
Den 20 i samma September månad utstäldes denna skrift till förklaring
af Friherre De Geer och hans löftesmän inom en månad efter delfående!.
Den 15 December samma år 1870 inkom vederbörandes förklaring,
hvari bestreds ombudsmannens påstående angående sjelfva grunden för
bevillningens beräknande, hvarjemte begärdes att framdeles få inlemna

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

utdrag af taxeringslängderna för de socknar, hvarinom den fideikomiterade
egendomen vore belägen. Den 8 Februari 1871 inbetaides
till Riksgäldskontoret ett belopp af 33,300 kronor i afräkning å den
belöpande bevillningen. Under den 4 Oktober sistnämnda år ingaf
Friherre De Geer till Öfverståthållareembetet ytterligare en skrift,
hvilken, jemte bifogande af förteckning å den fideikommisset ostridigt
tillhörande egendom, hvarför bevillning, enligt förklarandens åsigt, borde
utgå med 33,227 kronor, närmare utvecklade det uti skriften af den
15 December 1870 gjorda bestridande af beräkningsgrunden för bevillningen,
men erbjöd vänlig bemedling för slutligt afgörande af frågan
huru värdet för fideikommissets tillsammans med sterbhusets taxerade
fastigheter skulle beräknas. Handlingarne öfverlemnades ånyo från
Öfverståthållareembetet till ombndsmannen, som genom resolution den
30 Oktober 1871 ålades att inom 2 månader efter delfåendet med
påminnelser inkomma. Den 10 påföljande November fick ombudsmannen
deraf del. Förhandlingar syntes derefter under hand hafva pågått
angående sättet för den ifrågasatta bemedlingen. Under den 30 Oktober
1873 anhöll Friherre De Geer om tillsättande af en kompromiss
för slitande af återstående tvistefråga. Den 4 December samma år
infordrade Fullmäktige häröfver ombudsmannens yttrande, som ock den
10 i nämnda månad inkom. Fullmäktige ingingo den 18 i samma
månad för sin del på tillsättande af ifrågavarande kompromiss, dock
med vissa vilkor, som Friherre De Geer åter ej gillade, utan afböjde
kompromissen uti handbref till ombudsmannen af den 26 December
1873. Med detta års slut öfverflyttades testamentsbevillningsärenden
i allmänhet på Kongl. Statskontoret, som från och med år 1874 öfvertagit
den Riksgäldskontoret förut åliggande befattning med ifrågavarande
ärende.

Då någon anmärkning icke skett angående Kongl. Statskontorets
handläggning af berörda ärende och det dessutom icke tillkomme Fullmäktige
att ingå i bedömande huru ärendet der blifvit behandladt, ansåge
Fullmäktige sig endast böra omförmäla, hurusom Friherre De Geer
under den 19 Juni 1875 dit erlagt ett ytterligare belopp af 81,816
kronor 35 öre samt att yrkande om räntas erläggande å bevillningsafgiften
äfven blifvit framstäldt, men ogillats genom Öfverståthållareembetets
den 3 Augusti 1875 meddelade utslag, hvari hvarken Kammarrätten
eller Kongl. Maj:t i anledning af anförda besvär funnit skäl göra
ändring.

För den, som efteråt granskade de af vederbörande ombudsmän
i Riksgäldskontoret i detta ärende vidtagna åtgärder, syntes det väl
att en och annan af dessa bort och kunnat skyndsammare än som

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57. 7

skett vidtagas. Ingen hade dock med större sakkännedom kunnat
verkställa en sådan granskning än dåvarande Fullmäktige, hvilka, utom
det att de vid handhafvandet af Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
hade att tillse det tjenstemännen fullgjorde sina åligganden,
genom delegerade en gång om året granskade ombudsmannens diarium
och handlingar. Då enligt anmälan till Fullmäktiges protokoll någon
anmärkning beti äflande ifrågavarande ärendes handläggning''dervid icke
förekommit, måste man antaga, att det dröjsmål, som vid ett eller
annat tillfälle ma hafva förelupit, skett med Fullmäktiges begifvande
eller att giltiga anledningar dertill hos dåvarande Fullmäktige anförts.
Och då dessa godkänt åtgärden eller åtminstone icke deremot framstält
någon erinran, syntes de derigenom hafva iklädt sig hela ansvaret för
åtgärdens laglighet. Fullmäktige vore ock enligt lag och reglementen
Riksdagen ansvarige för Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
samt för göromålens behöriga skötande genom de till deras biträde
anstälde tjenstemän. Dessa senare kunde icke förbindas till annat än
att, jemte iakttagande, af gällande arbetsordnings föreskrifter, fullgöra
livad dem af Fullmäktige i tjensten ålades. De måste ega trygga sig
dervid att hvad deras förmän gillat och godkänt eller efter granskning
lemnat utan anmärkning icke kunde föranleda till vidare ansvarighet.

Om denna uppfattning, såsom Fullmäktige antoge, vore rigtig
så kunde den. omständigheten att Fullmäktige för sin förvaltning erhållit
ansvarsfrihet, icke föranleda till öfverflyttande på tjenstemännen
af det ansvar, hvartill Fullmäktige eljest för sin förvaltning kunde
vara skyldige. På denna grund och då Rikets Ständers samt Riksdagens
Revisorer uti revisionsberättelserna för åren 1862—1871 förklarat
att de vid granskning af borgensförbindelserna för stadgade
bevillningsafgifter samt det öfver dessa förbindelser förda särskilda diarium
icke funnit anledning till anmärkning; då vidare samme Revisorer
uti berättelserna till och med 1874 förklarat att, såvidt af de till dem
utaf ombudsmannen afgifna berättelser om Riksgäldskontorets rättegångs-
och utsökningsärenden kunde inhemtas, de funnit Riksgäldskontorets
rätt och talan, i afseende på der omförmälta mål och ärenden,
hafva behörigen iakttagits, och då i alla dessa berättelser från
och. med 1865 upptagits målet angående ifrågavarande fideikommissbevillning,
syntes det, om än tjenstemännen icke kunde sägas hafva
erhållit uttrycklig decharge för de i revisionsberättelserna omförmälta
åtgärder i denna fråga, dock vara i hög grad olämpligt och obilligt
att nu derför vilja, ställa dem till ansvar, helst icke några nya. för
dåvarande Fullmäktige eller Revisorer dolda omständigheter, som för
tjenstemännen kunde vara besvärande, sedermera kommit i dagen.

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Framgången af en emot vederbörande tjensteman väckt ersättningstalan
i förevarande hänseende torde dessutom vara ytteist tvifvelaktig.
Så vidt Fullmäktige kände hade i de fall uppbördstjensteman
eller dermed jemförlig person blifvit förvunnen att hafva vant vållande
till att staten hos någon skattskyldig gått i mistning af sin tillbörliga
rätt, den felande tjenstemannen, förutom ansvar, hvarom i detta ärende
ej vore fråga, icke känts skyldig till någon vidsträcktare ersättningsskyldighet
än att hålla staten skadeslös för det belopp, den skattskyldige
sjelf varit författningsenligt skyldig att till staten utgifva, men
som af en eller annan anledning icke kunnat hos .honom, utfås, d; v. s.
att den felande tjenstemannen ansetts vara pligtig att inträda i den
skattskyldiges förbindelser till staten. Antager man i förevarande fall
att genom fördröjd behandling af ärendet vederbörande ombudsmän i
Riksgäldskontoret bort inträda i dessa skyldigheter till staten, så skulle
väl deraf kunna följa att, i händelse den .skattskyldige och hans löftesmän
under ärendets behandling kommit i den ställning, att staten hos
dem gått miste om sin rätt, ombudsmännen derföre bort hålla staten
skadeslös; men då i förevarande hänseende vore upplyst att den skattskyldige
till fullo inbetalt hvad vederbörande myndigheter, hittills ansett
honom vara pligtig gälda, och då genom Kongl. Maj:ts beslut i
detta ärende blifvit förklaradt, att den skattskyldige icke vore pligtig
att å beloppet erlägga ränta, syntes all grund saknas för ombudsmännens
tillförbindande att gälda sådan ränta. Om således staten hvarken
lidit någon kapital- eller ränteförlust, blefve det svårt att styika livaii
förlusten egentligen bestått och hvilka åtgärder ombudsmännen bort
vidtaga, men icke verkstält för att skydda staten för en sådan förlust.
Svårt, om icke omöjligt, blefve det ock sa långt efteråt att bestämma,
huru stor tidsutdrägt varit nödvändig för att, med fullgörande af öfriga
ombudsmännen åliggande göromål, kunna vid hvarje tillfälle utreda
detta mycket invecklade ärende, och i detta hänseende, torde dåvarande
Fullmäktige vara de enda, som kunde afgifva ett tillförlitligt
omdöme. Detta vore ock redan af dem lemnadt. Det läge nemligen
i den omständigheten, att de vid granskning af ombudsmännens förfarande
icke funnit något att erinra. Slutligen syntes ombudsmännen
lika litet som kommissariatet och dess tjenstemän böra ansvara föi
den tidsutdrägt, som vållats af detta ärendes egna beskaffenhet, hvilken
gjort att det vid skrifvelsens aflåtande ännu icke kunnat till fullo

utageras. _

Fullmäktige hade på grund deraf för sin del ansett talan i detta
ärende mot ombudsmännen i Riksgäldskontoret — den förut varande

9

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

och nu tjenstgörande — icke heller böra anställlas. Och da Fullmäktige
jemväl för öfrigt icke kunnat finna några vederbörande mot
hvilka talan i denna sak med hopp om framgång kunde väckas, hade
Fullmäktige ansett sig föranlåtna hos Utskottet göra ofvan berörda

Utskottet har ''af de till detsamma öfverlemnade handlingar inhemtat
att vid ifrågavarande, synnerligen invecklade bevillningsärendes
handläggning åtskilliga svårigheter för utfående af statens bevillningsfordran
mott af den beskaffenhet, att det icke stått i vederbörande
tienstemäns makt att undanrödja dem. På samma gång Utskottet funnit
det anmärkta dröjsmålet i viss mån härigenom förklaras, kan Utskottet
likväl ej underlåta att uttrycka den mening, att åtgärder torde
kunnat vidtagas, hvarigenom ett skyndsammare afgörande åt bevilinmgsfrågan
möjliggjorts; men dä Utskottet, lika med Fullmäktige, nogsamt
finner svårigheten att bestämma hvilka vederbörande varit till dröjsmålet
vållande, äfvensom hvilka ersättningsanspråk skulle kunna mot
dem framställas, dä i allt fall med afseende fästadt å Ofverstathallareembetets
ofvan åberopade af Kongl. Maj:t i denna del faststalda utslag
af den 3 Augusti 1875, hvari från det allmännas sida redan framstafdt
påstående om ränteberäkning ogillats, ovisst torde vara huruvida utsigt
förefinnes för vinnande af det ändamål, Riksdagen med sina åt
Fullmäktige i ämnet förut lemnade föreskrifter afsett, och i betraktande
äfven deraf att, enligt hvad Utskottet inhemtat, bevillningsmålet
numera genom Öfverståthållareembetets den 9 April 1880 meddelade
utslag, som ålägger Friherre De Geers sterbhusdelegare att till statsverket
inbetala resterande bevillning med af dem till gäldande erkandt
belopp af 13,110 kronor 82 öre, synes vara bragt till slut, har Utskottet,
då alla dessa sålunda ådagalagda förhållanden gifva Riksdagen en
giltig anledning att taga ärendet under förnyad ompröfning och latta
det beslut, som på grund af nu, efter ärendets nyssomformalda slutliga
behandling, vunnen utredning må finnas vara det lämpligaste, ansett
sig böra med sitt förord understödja Fullmäktiges förevarande framställning;
och hemställer alltså,

att Riksdagen ville besluta att det Fullmäktige
i Riksgäldskontoret lemnade uppdrag att, när den förlust
blefve känd, som genom fördröjd behandling af
bevillningsärendet rörande Leufsta fideikommiss uppkommit,
hos dem, som densamma föranledt, derför
Bih. till Biksd. Prof. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

söka ersättning, må förklaras icke böra till
dåre Fullmäktiges åtgärd föranleda.

någon v

Stockholm den 7 Maj 1880.

Pa Stats-Utskottets vägnar*

CARL EKMAN.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,'' 1880.