Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

11

rade lägenheter lemna en årlig arrendeafgift af 1,588 kubikfot 5,35 kannor
råg, 1,388 kubikfot 5,35 kannor korn, 370 kubikfot hafre och 18
centner smör samt 71,739 kronor 20 öre, och att arrendeafgifterna, i
följd af förnyadt upplåtande under år 1879 af förut utarrenderade lägenheter,
så vidt förteckningen lemnar fullständig upplysning för en tillförlitlig
jemförelse, ökats med 29,527 kronor 12 öre i penningar, men
minskats med 3,887 kubikfot 8,18 kannor råg, 4,016 kubikfot 8,88 kannor
korn, 444 kubikfot 9,2 kannor hafre, 60 skålpund lin och 17 centner
60 skålpund smör; hvilket Utskottet får till Riksdagens kännedom

meddela.

Stockholm den 13 April 1880.

På Stats-Utskottets vägnar:

CARL EKMAN.

N:o 34.

Ank. Ull Riksd. Kansli den 13 April 1880, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphörande af Kongl.

Maj:ts rätt att förfoga öfver uppkomna besparingar på
hufvudtitlarnes anslaq m. m.

(R. A.)

I en inom Första Kammaren väckt och till Stats-Utskottet remitterad
motion (N:o 41) har Herr Jöns Pehrsson från Kronobergs län, med
förmälan, att Kongl. Maj:t sedan längre tid egde rättighet att fritt förfoga
öfver de besparingar, som på hvarjehanda anslag uppstode, anfört,
att, sedan Riksdagen numera hvarje år sammanträdde, behofvet af pen -

12

Stats- Utskoitcts Utlåtande N:o 34.

ningar till oförutsedda utgifter lämpligast tillgodosåges, om på hvarje
hufvudtitel, der sådant ansåges behöfligt, en viss summa utsattes till oförutsedda
utgifter och alla besparingar öfverfördes till besparingsfonden,
hvarigenom, enligt motionärens åsigt, utgifterna skulle minskas och en
större reda i redovisningssättet uppkomma. På grund häraf har motionären
föreslagit:

l:o att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den Kongl. Maj:t
medgifna rätt att disponera uppkommande besparingar på hufvudtitlarnes
anslag skulle upphöra;

2:o att Riksdagen skulle på hvarje hufvudtitel, der så ansåges erforderligt,
utsätta bestämda summor till oförutsedda utgifter; och

3:o att alla uppkommande besparingar för hvarje år skulle öfverföras
till besparingsfonden, för att användas till statsutgifters betäckande.

På sätt motionären förmält, har Kongl. Maj:t städse ansetts ega
rätt att använda besparingarne å de ordinarie fasta anslagen under riksstatens
särskilda hufvudtitlar till sådana af Riksdagen förut ej pröfvade
utgifter, hvilka finnas för rikets styrelse påkallade till samma ändamål,
som med hvarje hufvudtitels anslag afses, dock med den inskränkning
att utgiften måste vara tillfällig och ej af permanent egenskap. Öfver
inkomsttitlarnes öfverskott, liksom öfver uppkomna besparingar å extra
statsanslagen eller å förslagsanslagen eger Kongl. Maj:t derom ej dispositionsrätt.

Beträffande Kongl, Maj:ts rätt att förfoga öfver besparingarne å de
ordinarie fasta anslagen å hufvudtitlarne får Utskottet här endast omförmäla,
att Rikets Ständer den 10 April 1810, vid fastställande af den
första statsregleringen efter det nya statsskicket, yttrade: »med skyldigt
afseende ej mindre på riksstyrelsens befriande från olämpliga inskränkningar
i dess dispositionsrätt öfver statsmedlen än äfven på försäkrandet
åt nationen af dessa medels användande till bestämda ändamål, hafva
Rikets Ständer enhälligt faststält följande hufvudtitlar och för hvarje af
dem anslagit nedannämnda summor, att inom sjelfva hufvudtiteln af
Kongl. Maj:t fritt och obehindradt disponeras;»

att, sedan efterföljande Riksdagar erkänt samma grundsats, 1834
års Riksdag i underdånig skrifvelse den 6 Oktober nämnda år, angående
några med statsregleringen gemenskap egande allmänna frågor, anfört
följande: »Ostridigt är det Eders Kongl. Maj:ts höga rätt, att till de
med hufvudtitelns anslag åsyftade ändamål disponera äfven sådana besparingar,
som inom titeln vid ordinarie anslagen kunna uppkomma, och
hvilken Eders Kongl. Maj:ts fria dispositionsrätt är oundgänglig, på det Eders
Kongl. Maj:t må vara i tillfälle att låta bestrida sådana kostnader, som, vid

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.

13

Staternas reglerande ej förutsedde, under tiden mellan riksdagarne finnas
nödvändige, och hvartill såväl mindre brister i dessa titlars förslagsanslag,
som ock tillfälliga arfvoden och traktamenten kunna räknas; men
deremot äro löner och löningsförmåner på ordinarie stat icke af denna
beskaffenhet, utan böra dessa rätta sig efter deri statsreglering, som en
gång blifvit faststäld och hvilken måste betraktas såsom gällande intilldess
densamma i vederbörlig ordning förändras. Och då Rikets Ständer
funnit iakttagandet, af förenämnda ordning i afseende på löningsstaterna
vara af stor vigt, hafva Rikets Ständer beslutit, att de under Riksstatens
hufvudtitlar uppkommande besparingar hädanefter icke må anvisas till
några bestämda löneanslag på stat»;

att Rikets Ständer derefter i underdånig skrifvelse den 12 Maj 1841
yttrat: »Hvad beträffar framtida dispositionen af de särskilda hufvudtitlarnes
besparingar; så hafva väl Rikets Ständer nu, såsom tillförene, insett
och erkänt nyttan och nödvändigheten af den åt Eders Kongl. Maj:t
senast genom Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 6 Oktober 1834,
upplåtna rättighet att disponera de å en eller annan hufvudtitel uppkommande,
till beloppet kända, besparingar till de med titelns anslag
åsyftade ändamål och för bestridande af sådane, vid den af Rikets Ständer
verkstälda statsreglering, ej påräknade utgifter, hvilka under tiden
emellan riksdagarne kunna finnas af oundvikligt behof påkallade; dock
hafva Rikets Ständer, särdeles vid denna riksdag, funnit, att ifrågavarande
dispositionsrätt blifvit begagnad på det sätt, att dels det dermed
hufvudsakligen åsyftade ändamål synes Rikets Ständer i betydlig mån
förfeladt, dels ock nya omsorger för Rikets Ständer uppkommit att
bereda sådane utvägar, hvarigenom årliga redovisningen för Statsverkets
medel må kunna återföras i det skick, Rikets Ständer anse oundvikligen
nödigt för statens betryggande och möjligheten för Rikets Ständer att,
genom sina Revisorer eller Stats-Utskott, kunna åstadkomma en ändamålsenlig
granskning; hvadan Rikets Ständer, som, genom den verkstälda
nya statsregleringen, medelst ökade anslag å Riksstaten i vissa delar,
sökt afhjelpa några af de behof, för hvilkas fyllande ifrågavarande tillgångar
sedan sista Riksdag tagits i anspråk, beslutat: att de besparingar,
hvilka intill nästa riksdag kunna å någon eller några af hufvudtitlarne
uppkomma, må fortfarande af Eders Kongl. Maj:t användas till sådane
af Rikets Ständer ej förut pröfvade utgifter, hvilka hädanefter kunna
finnas för Rikets styrelse af oundvikligt behof påkallade, för samma
ändamål, som med hvarje hufvudtitels anslag afses, och hvilka utgifter
alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap; att sålunda
besparingarne i intet fall må komma i fråga att begagnas till bestri -

14

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 34.

dande af årliga löner och arfvoden, hvilka böra rätta sig efter den statsreglering,
som af Rikets Ständer blifvit godkänd och måste betraktas såsom
gällande, intill dess densamma i vederbörlig ordning förändras; samt
att vid denna disposition i öfrigt må iakttagas, att de besparingar, som
ett år reserveras, kunna ett följande år användas; och få Rikets Ständer
derjemte i underdånighet anhålla, att vederbörande förvaltande Embetsverk
måtte undfå nådig föreskrift att så inrätta räkenskaperna, att de
fullsändigt utvisa ej mindre de uppkomna besparingarnes belopp, än ock
deraf skedda utbetalningar»; samt

att 1871 års Riksdag i underdånig skrifvelse den 17 Maj samma
år, N:o 46 mom. 21:o, med åberopande af 1840—1841 års Riksdags nyssnämnda
beslut, andragit: »Dessa föreskrifter äro sedermera icke ändrade,
utan hafva i riksdagsbesluten fortfarande åberopats, hvarjemte i allmänhet.
städse iakttagits den af samma föreskrifter tydligt framgående och
dessutom i sjelfva beskaffenheten af ifrågavarande tillgångar grundade
regel, att disposition icke egt rum af förväntade, utan endast af redan
under ett föregående år uppkomna besparingar».

Den konstitutionella sidan af förevarande fråga torde Stats-Utskottet
ej hafva att pröfva. Ur praktisk synpunkt åter har Utskottet ej funnit
något skäl att föreslå rubbning i det nuvarande förhållandet, som
visat sig ändamålsenligt. Erfarenheten har ådagalagt, att oförutsedda
behof i allmänhet kunnat genom uppkomna besparingar på lämpligt sätt
fyllas, äfvensom att, i flera fall, uppkomna besparingar förblifvit oanvända.
Härjemte är att bemärka, att det naturligtvis framgent likasom
hittills står Riksdagen fritt att, om och då skäl dertill förefinnes, vid
anslags beviljande föreskrifva särskilda vilkor, huru med möjligen uppkommande
besparingar å desamma skall förfaras. Att deremot, såsom
motionären föreslagit, på hvarje hufvudtitel årligen utsätta bestämda
summor till oförutsedda utgifter, skulle dels vara förenadt med svårighet
vid nämnda summors beräknande, dels, enligt Utskottets åsigt, ingalunda
leda till utgifternas minskande, utan antagligen snarare åstadkomma
en motsatt verkan.

Utskottet hemställer,

att Herr Jöns Pehrssons ifrågavarande motion ej
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 April 1880.

På Stats-Utskottets vägnar:

CARL EKMAN.