Stats- Utskottets Utlåtande N:o 28.
1
N:o 28.
Ank. till Riksd. Kausli den 7 April 1880, kl. 5 e. m.
Utlåtande, med anledning af väckta motioner om försträckningar
åt enskilda jernvägsbolag samt om beviljande af räntegaranti
för amortering sobligationer, utfärdade af svenska
jernvägsaktiebolag.
(R. A.)
I en inom Första Kammaren väckt och till Stats-Utskottet remitterad
motion (N:o 43) har Herr C. A. Mannerskantz föreslagit, att Riksdagen
måtte bemyndiga Riksgäldskontoret att emot stäld fullgod säkerhet
uti — i förhållande till deras beräknade årliga medelafkastning till
bestämdt värde uppskattade — jernvägsanläggningar, men inom ett
belopp, som för hvarje jernväg icke finge öfverstiga hälften af dess
hela anläggningskostnad, antingen lemna direkt försträckning till enskilda
jernvägsbolag, eller ock belåna, inköpa eller garantera af sådana
bolag utgifna obligationer, hvari nyssnämnda slags säkerhet blifvit
förskrifven, samt att för det sålunda angifna ändamål använda ett
belopp af högst 17 millioner, som genom upplåning inom eller utom
landet borde anskaffas, med bibehållande i öfrigt af de vilkor och den
form, som vid förra riksdagen för försträckningar ifrån den då bildade
jernvägshypoteksfonden bestämdes.
Vidare har Herr A. O. Wallenberg i en inom Första Kammaren
väckt och till Stats-Utskottet remitterad motion (N:o 31) föreslagit, att
Riksdagen behagade för sin del besluta, att öfverlemna till Kong!. Maj:t
att i de fall, han funne lämpligt, för en tid af högst tjugu år bevilja
räntegaranti för amorterings obligationer, utfärdade af de svenska jernBih.
till Riksd. Prot. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 21 lläft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
vägsaktiebolag, som derom gjorde underdånig anhållan ; och borde bland
vilkoren, som Kongl. Maj:t skulle ega att närmare bestämma, ingå:
a) att räntegarantien för hvarje år begränsades till skilnaden mellan
jernvägens nettobehållning af trafiken och jernvägsbolagets uti
obligationerna förskrifna ränta till högst fem procent;
b) att så väl jernvägsaktiebolaget som obligationsinnehafvarne
tillerkände staten, för dess med anledning af räntegarantien gjorda utlägg,
första inteckning i jernvägen såsom säkerhet framför redan upptagna
obligationslån; hvaremot staten icke skulle beräkna ränta på
sina utlägg i och för den lemnade garantien;
c) att det eller de jernvägsaktiebolag, som komme i åtnjutande
af denna fördel, skulle vara underkastade den särskilda kontroll å trafiken,
som Kong], Maj:t kunde finna nödig, och skulle jemväl förbehållas
Kongl. Maj:t rättighet att, med jernvägsaktiebolagets uteslutande
under den tid räntegarantien fortfore, genom Kongl. Trafikstyrelsen
låta besörja trafiken å sådan jernväg; och skulle
d) till bestridande af kostnaderna för ifrågakommande utgifter
med anledning af den räntegaranti, Kongl. Maj:t kunde finna för godt
att bevilja, Riksdagen bemyndiga Riksgäldskontoret att såsom tillfälligt
lån mot obligationer på fem och tio år upptaga och på Kongl. Maj:ts
reqvisition tillhandahålla erforderliga belopp.
Beträffande de motiv, motionärerne för berörda förslag anfört,
tillåter sig Utskottet att hänvisa till motionerna.
Då dessa motioner hafva ett gemensamt syfte och i dem båda
föreslås räntegaranti å enskilda jernvägsbolags obligationer, har Utskottet
ansett dem böra i ett sammanhang behandlas.
Äfven vid sistlidne års riksdag väcktes af samma motionärer liknande
förslag. I sitt öfver dem afgifna utlåtande (N:o 46, sid. 22) yttrade
Utskottet, att, då Utskottet, med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag
om bildande af en jernvägshypoteksfond, föreslagit vidtagande af en
åtgärd, hvarigenom den allmänna rörelsen komme att underlättas och
det till grund för motionerna liggande syfte således i väsentlig mån
uppnås, följde redan häraf, att Utskottet saknade skäl att tillika förorda
bifall till berörda motioner. Härtill komme, att de af motionärerne
framlagda förslag vore synnerligen vidtgående, nästan helt och hållet
saknade nödig utredning och långt ifrån innebure någon visshet, att
deras genomförande kunde utan ganska stora äfventyr och uppoffringar
för staten ega rum. Genomförandet af förslaget om en räntegaranti
skulle tvifvelsutan bidraga att betydligt höja värdet af de jernvägsobligationer,
å hvilka enligt detsamma ränta för en lång tid blefve af
staten garanterad, men jemväl i en för det dåvarande knappt beräkne
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
3
lig grad öka statens af skattemedel utgående, redan stora utgifter; hvartill
komme att äfven i andra afseenden verkningarne af ett bifall till
berörda förslag, i det skick hvari frågan förelåg, ej kunde beräknas.
Utskottets sålunda uttalade åsigter vunno Riksdagens bifall, och
om förhållandena sedermera undergått förändring, torde detta åtminstone
ej hafva skett i en sådan rigtning, som mera nu än under sistlidna år
påkallar bifall till de väckta motionerna. Då dessa förslag vid sistlidne
riksdag förkastades, skedde detta hufvudsakligen derför att den enda
synpunkt, hvarur Riksdagen ansåg frågan kunna och böra betraktas,
var den allmänna rörelsens. Häraf härrörde den form, Riksdagen gaf
åt sitt beslut om bildande af en jernvägshypoteksfond och Utskottet
kan ingalunda tillstyrka Riksdagen att öfvergifva detta åskådningssätt
för att i stället inslå på en bana, som, till förmån för åtskilliga enskilda
personer och bolag, inleder staten i förvecklingar, hvilkas följder
ej kunna beräknas. Den allmänna rörelsen torde numera så mycket
mindre påkalla nya åtgärder från statens sida, som brist på rörelsemedel
ingalunda förefinnes, under det å andra sidan just statens egen
ställning måste mana till varsamhet och ingalunda inbjuder till bifallande
af de väckta förslagen.
Om det alltid måste vara af synnerlig vigt att staten undviker
all inblandning i enskilda angelägenheter, lärer ett afvikande från denna
grundsats allra minst böra ifrågakomma, då konseqvenserna af en dylik
inblandning kunna blifva ganska omfattande och med stora uppoffringar
förenade samt då en dylik inblandning ej heller kan ur något den allmänna
rörelsens behof härledas.
I förhållande till enskilda jernvägsföretag har staten hitintills, och
med rätta, begränsat sitt understöd derhän, att staten med anslag eller
lån befrämjat anläggande eller fullbordande af sådana enskilda banor,
hvilkas byggande staten funnit vara af allmän vigt. Att dervid ingalunda
förfarits med njugghet, utvisas deraf, att statens fordringar för
i dylikt afseende från Riksgäldskontoret utgifna låneunderstöd vid 1879
års slut utgjorde ej mindre än 33,785,844 kronor 83 öre. En väsentlig
skilnad förefinnes mellan dylika statens åtgärder och en mellankomst,
som afsåge och ledde dertill att, på de skattdragandes bekostnad, det
vill säga med uppoffring af allas berättigade intressen, ett antal enskilde
tillgodosåges, som af egen fri vilja ingått i företag eller iklädt sig förbindelser,
der det berott uteslutande på dem sjelfva att beräkna den
risk de löpte, den uppoffring hvartill de voro villiga, och hvarvid de
alldeles icke haft någon anledning att vänta ett statens ingripande till
deras förmån.
Nu anföres visserligen från motionärernes sida, att. statens under -
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
stöd skulle lemnas endast på sådant sätt, att staten betryggades mot
förlust; men äfven om så vore — hvilket dock ej lärer kunna med
säkerhet antagas blifva händelsen — torde det obestridligen ligga en
synnerlig vigt derpå, att statens upplåning och statens mellankomst
medgifvas endast för befrämjande af statsändamål.
Utskottet hemställer,
l:o.
att Herr Mannerskantz’ ifrågavarande motion ej
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och
2:o.
att Herr Wallenbergs ifrågavarande motion ej
må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 5 April 1880.
På Stats-Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.
Reservationer:
Lo af Herrar C. Ekman, L. M. Nordenfelt, C. M. Hammar och
K. O. Ljungqyist, hvilka ansett, att Utskottets yttrande och förslag
bort hafva följande lydelse och innehåll:
“Utskottet får till en början i minnet återkalla, att sistlidne års
Riksdag för att bereda tillfälle till belåning på drägliga vilkor af jernvägsbolags
obligationer och skuldförbindelser och derigenom lätta det
tryck, dessa utöfva på den allmänna rörelsen, beslöt bildande af en
fond å 23,000,000 kronor samt att från denna fond, hvars utlåning
enligt sistlidna års Riksdags beslut den 1 Juni innevarande år kom
-
Stats-Utshottets Utlåtande N:o 28.
5
mer att upphöra, utgått lån till belopp af endast omkring 6,500,000
kronor. Då man, till öfvervinnande af de olägenheter för näringslifvet,
som uppkommit derigenom, att allt för stora kapital fastlåsts vid de
enskilda jernvägsanläggningarne, beslutar bilda en jernvägshypoteksfond
af det slag, som den nyss omförmälda och bestämmer beloppet af
denna fond till högst 23 millioner, men fonden i sjelfva verket icke
uppnår högre belopp än omkring 6p millioner, så synes obestridligt
att ett af två fall måste vara för handen: antingen har man öfverskattat
storleken af den olägenhet, man velat afhjelpa, eller har man för detta
afhjelpande valt en väg, som icke ledt till det åsyftade målet eller
åtminstone icke varit den enda, som borde leda till samma mål.
Svårligen lärer kunna sägas, att den antydda olägenheten varit
öfverskattad. De ansenliga summor, som vid 1878 års slut voro nedlagda
i enskilda jernvägar, hafva under 1879 ytterligare ökats och
ännu äro dylika jernvägar under byggnad, hvilkas utförande beslutats
under den tidsperiod, då de alltför stora kapitalen fastlästes. Enligt
uppgift i nu under tryckning varande »Allmän svensk jernvägsstatistik»
förhåller sig saken så, att med frånräkning af det belopp, hvarmed den
under året af staten inköpta Hallsberg—Motala-—Mjölby jernväg tillförene
ingick i den bundna kapitalsumman, ökningen under 1879 kan
uppskattas till högst 18,400,000 kronor och att, då till sammanräknade
byggnadskapitalet lägges det kapital, som bundits i de för trafikens
bedrifvande nödiga förlag, äfvensom den penningekostnad eller den
kapitalrabatt, som varit förknippad med anskaffningen af upplånta
medel, men utan afseende på de sväfvande skulderna, det vid 1879
års slut i enskilda, trafikerade jernvägar bundna kapital kan anslås till
ett minimum af 226 millioner kronor. Härvid bör dock tagas i särskildt
öfvervägande, huruvida hela detta belopp kan anses draget ur
den inhemska penningerörelsen. En del af samma belopp motsvaras
nemligen af statsbidrag, lån eller skänk, hvilka bidrag väl för det
mesta representera i utlandet upplånta medel, och eu annan del motsvaras
af de utländska kapital, hvarmed några få bland de enskilda
jernvägarne hufvudsakligen utförts. Men deremot bör å andra sidan
ihågkommas, att i totalbeloppet, 226 millioner kronor, ingå hvarken de
medel, som äro bundna i nu under byggnad varande banor, ej heller
bolagens sväfvande skulder, hvilka, enligt chefens för Finansdepartementet
uppgift till statsrådsprotokollet den 24 Februari 1879, utgjorde,
för de under perioden 1870—1878 tillkomna jernvägarne, omkring 11,5
millioner, ett belopp, som säkerligen icke minskats under det sist förflutna
året. Vägas de till hvardera sidan hänförliga beloppen mot
hvarandra, så torde måhända kunna sägas, att det ur den inhemska
6
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 28.
penningerörelsen dragna belopp är något mindre än det såsom bundet
angifna totalbeloppet, men i alla fall, och med hänsyn dertill att det
ojemförligt största fastlåsandet''skett under senast förflutna tioårsperiod,
står det qvar, att under denna period, till förmån för anläggning af
enskilda jernvägar, fästats ett kapital af inemot 200 millioner kronor,
eller i medeltal inemot 20 millioner om året, hvilka medel icke återkomma
i den allmänna rörelsen, annat än i den mån netto-behållningarne
å jernvägstrafiken motsvara räntor och amorteringar å skulder
samt utdelningar å aktiekapitalen.
Alltså då man genom bildandet af jernvägshypoteksfonden ville,
till förmån för näringslifvet utanför jernvägarne, införa 23 millioner i
allmänna rörelsen, så betydde detta detsamma som att man i denna rörelse
ville återföra omkring en tiondedel af det fastlåsta kapitalet, hvilket
icke torde böra anses som ett öfverskattande af den olägenhet man
ville afhjelpa.
Det återstår derföre att se, huruvida icke det åsyftade målet
kunde fullständigare, än som skett, vinnas, derest man beträdde, förutom
den redan valda vägen, äfven en annan. En sådan väg är icke
svår att finna. Det är den af staten mångfaldiga gånger tillförene
och med framgång följda, eller lån till sjelfva jernvägsbolagen. Ser
man noga till hvar den grund är till finnandes, hvarpå staten bör
bygga sitt uppträdande i frågor af nu föreliggande art, fäster man
tillbörlig vigt vid de gemensamma intressen, som förena statens jernvägar
med de enskilda, och vid nödvändigheten att dessa senare
kunna, fria från ekonomiska faror, hålla sin transportförmåga vid
makt, till utförande af det arbete i det allmännas tjenst, hvilket de
tillsammans med statsbanorna hafva till uppgift, och ställer man den
allmänna samfärdselns ostörda och väl ordnade gång såsom ett mål
att eftersträfva, icke mindre vigtigt, än penningerörelsens underlättande,
så synes den antydda vägen erbjuda fördelar, som det kan
vara skäl för staten att taga vara på, allt under förutsättning att sådana
lånevilkor uppställas, att statens säkerhet icke varder äfventyrad.
Jernvägarne måste lefva af sin trafik. Denna åter kan icke frodas
och växa till, annat än i bredd med välbefinnandet och utvecklingeu
hos det näringslif, som rör sig utanför dessa vägar. Men detta
lif hämmas af de till ett oproportionerligt mått i jernvägsföretagen
bundna kapital. För stora kapital äro nedlagda i jernvägarne och för
små i de näringslifvets öfriga grenar, som med trafik skola förse
dessa vägar. Att nu genom statslån på drägliga vilkor sätta jernvägsbolagen
i stånd att befria sig från sina sväfvande och för öfrigt
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
7
mest tryckande skulder och dymedelst förflytta häremot svarande medel
från jernvägarne till de näringsgrenar, der trafikanledningarne äro
att finna, det betyder icke blott att med återställande af en bruten
jemnvigt böja näringslifvet i allmänhet, det betyder på samma gång
att höja jernvägarnes transportförmåga och trafikrörelse, det vill säga
detsamma som att stärka just den grund, som ovilkorligen är den
enda, hvarpå en betryggad ekonomisk ställning för jernvägarne kan
hvila.
Den nu föreslagna vägen synes derföre leda till ett mål af vida
större betydelse än det man från början föresatt sig, och detta på en
metod som rättvisligen må kallas sund och staten värdig, och det
torde vara öfverflödigt tillägga, att, då man vid sidan af ett i allmänhet
stegradt näringslif höjer de enskilda jernvägarnes trafikrörelse, så
fyller man på samma gång källorna till rörelsen å statens egna jernvägar,
med ett ord, man befordrar det allmännas bästa.
I afseende å jernvägsbolagens ställning till sina fordringsegare
är det att beklaga, att en lag om inteckning i jernväg icke förefans
vid den tid, då de ansenliga jern vägsanläggningar kommo till stånd,
hvilka nu binda de stora kapitalen. Men äfven om en dylik lag numera
blefve utfärdad, skulle svårigheter möta för staten, att såsom
säkerhet för i fråga varande lån erhålla den första inteckningen, enär
sådant skulle förutsätta, att de obligationshafvare, hvilka på grund af
aftal eljest komme att för sina fordringar med sådan inteckning förnöjas,
läte dem tillkommande inteckningssäkerhet postponeras. Den
frågan bör alltså uppställas, huruvida garantier af annat slag än inteckning,
men i afseende å tryggheten jemförliga med detta senare
slag kunna beredas. Vid besvarandet af denna fråga anmärkes till
en början, att de enskilda jernvägsanläggningarne i allmänhet kommit
till stånd med för små aktiekapital och att deras lån stälts på för
hastig amortering.
Att öka aktiekapitalen vore derföre en åtgärd som enklast och
säkrast ledde till konsolidering af den ekonomiska ställningen, men
det torde icke behöfva sägas, att en dylik åtgärd i de flesta fall vore
svår att genomföra, bland annat derföre, att man hyser för litet förtroende
till möjligheten att, lemnad helt och hållet åt egna krafter,
gå i land med den uppgift man föresatt sig, och hellre eftersätter
vidmakthållandet af jernvägens förmåga att uppfylla sin bestämmelse,
än vedervågar att ånyo binda kapital, som, derest det nya aktiekapitalet.
icke kunde bringas till ett opåräknadt stort belopp, icke skulle
medföra den åsyftade konsolideringen.
Helt annat vore förhållandet, om staten, genom att biträda med
Ö
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 28.
sin kredit, uppmuntrade de i jernvägsanläggningen intresserade till
ansträngningar för bildandet af nytt aktiekapital. Staten kunde dervid,
utgående från medeltalet af de nettobehållningar, som under redan
tilländalupen trafiktid årligen uppkommit, samt beräknande det maximum
af skuldsumma som finge förefinnas, för att räntan och amorteringen
derå betäcktes af nämnda medeltal, bestämma det nya aktiekapitalets
storlek sålunda, att förut befintliga skulder kunde reduceras
och den återstående skuldsumman, skulden till staten inräknad, icke
öfverstege nyss nämnda maximum och att nödigt förlagskapital derjemte
bereddes, på det att bolaget icke för det nödiga förlagets skull
måste ingå i nya skuldförbindelser.
Vidare borde staten förbehålla sig, att Kongl. Maj:t egde insätta
en ledamot i bolagsstyrelsen och utse en revisor att deltaga i granskningen
af bolagets förvaltning och räkenskaper äfvensom att bolaget
i öfrigt skulle vara underkastadt alla de vilkor och kontroller, som
Kongl. Maj:t till bibehållande af statens säkerhet för det utgifna lånet
pröfvade nödiga.
Beträffande vilkoren för amorteringen är en vigtig omständighet
att taga i betraktande, nemligen den, att i många fäll en ganska dryg
tid kommer att åtgå innan trafiken vunnit det omfång och den stadga,
att deraf betingade nettobehållningar tillåta en regelbunden utbetalning
af räntor och amorteringar och att i dessa fall ingen låneförsträckning
uppfyller sitt ändamål, som icke medgifver att, under ett visst antal
år, densamma får åtnjutas utan skyldighet till amortering. Ett dylikt
uppskof med påbörjandet af amorteringen är naturligtvis mer nödvändigt
för den ena jernvägen än för den andra, men med hänsyn till
såväl de jemförelsevis ringa inkomster, en jernväg i de flesta fall har
att påräkna under den första tioårsperioden af sin tillvaro, som graden
af den tillväxt i trafik, som i allmänhet förekommer, synes det
vara ändamålsenligt att ifrågavarande uppskof kan, derest Kongl. Maj:t
så skulle pröfva nödigt, utsträckas till tio år.
I anledning af det missförhållande mellan anläggningskostnad
och nettoinkomster, som antagligen egde rum vid den jernväg, hvarifrån
låneansökan vore att förvänta, torde, vid bestämmande af ett låns
storlek, afseende böra fästas icke blott, såsom vanligen sker, vid anläggningskostnaden,
utan derjemte vid de årliga netto-inkomsterna, samt
föreskrifvas, att lånebeloppet icke finge öfverstiga hälften af den förra
och ej heller det belopp som uppkomme, då medeltalet af de senare
kapitaliserades efter en räntefot af 5 för hundra, hvarjemte billigheten
synes fordra att, om bolaget redan erhållit statsunderstöd, vare sig i
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
9
form af lån eller anslag, beloppet af sådant understöd borde afdragas
från det belopp, som eljest blefve det högsta.
En försigtighetsåtgärd från statens sida borde äfven vara den,
att bolaget icke finge utan Kongl. Maj:ts tillstånd ikläda sig ny skuld,
utan att statens säkerhet för utgifvet lån vore på grund af lag om inteckning
i jernväg bevarad, från hvilken bestämmelse dock undantag
nödvändigtvis måste göras i fråga om den löpande driftkostnaden.
Då, såsom ofvan förutsatts, konsolideringen af bolagets ställning
skulle byggas, bland annat, derpå, att årliga annuiteter betäcktes af
endast så pass stora belopp, som motsvarade årliga medelnettobehållningen
före lånets utbekommande, men, till följd af trafikens enligt
naturliga lagar skeende tillväxt, nettobehållningarne, öfver hufvud taget-,
årligen måste stiga, så synes det obestridligt, att äfven statens säkerhet
efter hand måste tillväxa, och att denna säkerhet i sjelfva verket
måste blifva lika betryggande som den på inteckning hvilande, ja, till
och med hade eu fördel framför det senare slaget derutinnan, att
någon tvångsförsäljning af jernvägen icke borde kunna ifrågakomma,
hvilket deremot kunde inträffa med en sådair jernväg, hvari staten hade
inteckning, hvilket åter kunde nödga staten att inköpa en jernväg,
som icke stode i samband med statsbanorna eller uppfylde dessas
egentliga ändamål, att vara stambanor.
Det är sant, att genom nu ifrågasatta åtgärder kapital skulle ånyo
bindas, men om detta, under nuvarande omständigheter, kunde anses
som en olägenhet för den allmänna penningerörelsen, så kunde å
andra sidan med fog sägas, att kursen å de konsoliderade bolagens
obligationer blefve fastare och att begärliga bytesmedel sålunda inkomme
i penningemarknaden. Men framför allt betvingades den osäkerhet
inom affärslifvet, som ännu måste vara rådande till följd af
många jernvägsbolags sväfvande ställning, och trygghet vunnes, att
den allmänna samfärdseln icke stördes genom bolagens oförmåga att
på tillfredsställande sätt uppfylla sina förbindelser mot denna samfärdsel.
På grund af hvad sålunda blifvit- anfördt, föreslår Utskottet,
l:o
att Herr Mannerskantz’ motion må på det sätt
bifallas, att Riksdagen ställer till Kongl. Maj:ts förfogande
det belopp, som den 1 Juni 1880 återstår
obegagnadt af den vid 1879 års riksdag beslutade
Bih. till Riksd. Prof. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 21 Häft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
jern vägshy poteksfond å 23,000,000 kronor, att utlemnas
såsom amorteringslån till enskilda jernvägsbolag,
lrvilka derom göra ansökan före den l:sta Juni 1881
och vid tidpunkten för sådan ansökan trafikerat sin
jernväg i minst 3 år, allt enligt nedanstående grunder:
a) Lånebeloppet får icke öfverstiga hälften af
bokförda anläggningskostnaden, enligt räkenskap, som
Kongl. Maj:t godkänt, icke heller det belopp, som
uppkommer, då medeltalet af bolagets årliga nettoinkomster
från jernvägstrafiken under föregående trafikticl
kapitaliseras efter en räntefot af 5 för hundra;
skolande för hvartdera fallet med lånebeloppet förstås,
icke blott det lån, som är i fråga att upptagas, utan
derjemte ursprungliga beloppet af möjligen redan beviljadt
statslån, äfvensom statsanslag, derest sådant
utgått, således summan af samtliga statsbidragen.
b) Jernvägen med dertill hörande fast och lös
egendom skall utgöra säkerhet för lånet, med förmånsrätt
för staten framför öfriga fordringsegare.
Kan sådan säkerhet icke erhållas, må det ankomma
på Kongl. Maj:t att ändock bevilja det sökta lånet,
eller del deraf, under förbehåll, bland andra,
att nytt aktiekapital inbetalas till sådant belopp,
att genom detta aktiekapital, tillsammans med det af
Kongl. Maj:t beviljade lånebeloppet, bolagets skuldsumma
nedsättes och konverteras så, att dädanefter
förfallande räntor och amorteringar icke öfverstiga
nettobehållningarne å jernvägstrafiken, sådana dessa
behållningar visat sig under redan tilländalupen trafiktid;
och
att bolaget, sedan skuldsumman blifvit sålunda
förminskad, ändock har i behåll nödigt driftkapital.
c) Bolaget skall före lånets utbekommande förbinda
sig att, intill dess statens säkerhet varder på
grund af lag om inteckning i jernväg bevarad, icke
ikläda sig ny skuld annat än för löpande driftkostnad,
så framt ej Kongl. Maj:t sådant medgifvit.
d) Amortering af lånet må, derest Kongl. Maj:t
pröfvar skäligt, uppskjutas högst tio år.
e) Lånetiden bestämmes till 40 år, den tid oräk -
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
i I
nåd, under hvilken uppskof med amorteringen skall
ega rum. Räntor och annuiteter bestämmas af Fullmäktige
i Riksgäldskontoret så, att staten erhåller
full ersättning för de ränte- och öfriga utgifter, som
statens för ifrågavarande ändamål gjorda upplåning
medför.
f) Är icke derom redan förordnadt —• i anledning
af förut beviljadt statsunderstöd — insätter Kongl.
Maj:t en ledamot i direktionen för hvarje jern vägsbolag,
som undfått lån af nu ifrågavarande beskaffenhet,
och utser en revisor att deltaga i granskningen
af bolagets förvaltning. Arfvode till sålunda utsedd
direktör och revisor skall bestridas af bolaget,
hvilket för öfrigt är underkastadt alla de vilkor och
kontroller, som af Kongl. Maj:t, till bibehållande af
statens säkerhet för det utgifna lånet, pröfvas nödiga.
Herr Wallenberg har i sin motion förmält, att den ställning, i
hvilken många af våra jernvägsaktiebolag befunne sig, vore sådan att
den måste påkalla någon uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Dessa bolags betryck har han ansett härröra af ett alltför hastigt jernvägsbyggande
och missgynnande konjunkturer, men derjemte väsentligen
äfven deraf att bolagen äro i besittning af ett alltför ringa eget
kapital och upptagit sina lån med en alltför kort återbetalningstid,
hvarigenom annuiteten blifvit tryckande. Hans här ofvan omförmälda
förslag afser derför att betrygga de jernvägsbolags ställning, hvilka
Kongl. Maj:t kunde finna vara förtjenta af en dylik handräckning.
Såsom synes, har Utskottet här ofvan beaktat de af nämnde
motionär omförmälda förhållanden och framlagt ett förslag till jernvägsbolagens
understödjande i den mån och på det sätt, Utskottet ansett
nu skäligen böra ifrågasättas. Utskottet kan så mycket mindre förorda
bifall äfven till Herr Wallenbergs förslag, som all utredning saknas
om de verkningar, den af honom ifrågasatta räntegaranti skulle
på statens financiella ställning utöfva.
Utskottet hemställer alltså,
2:o
att Herr Wallenbergs ifrågavarande motion ej
må af Riksdagen bifallas.“
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
2:o af Herr E. Key;
3:o af Herr Grefve N. G. A. Sparre; och
4:o af Herr F. L. S. Heder stjerna, med hvilken instämt Herrar
Grefve C. Beck-Friis och Grefve C. S. A. Lagerberg•
“Vid sistlidne års riksdags Stats-Utskotts Utlåtande n:o 46, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående bildande af en jernvägshypoteksfond
m. m., anmälde jag jemte två andra af Utskottets
ledamöter en så lydande reservation:
»Vi anse för vår del Utskottet hafva bort föreslå, att rättigheten
till låns erhållande ur det ifrågavarande anslaget må utsträckas jemväl
till en annan klass af låntagare, än den, Kongl. Maj:t närmast afsett,
Såsom bekant är, häfta åtskilliga jernvägsbolag i en ganska betydlig
sväfvande skuld till enskilda banker, för hvilken skuld de hafva
pantsatt egna obligationer, som de ej lyckats afyttra. Om nu dessa
obligationer ur det ifrågavarande anslaget belånas af jernvägsbolagen
omedelbart eller af bankerna, synes vara för staten såsom långifvare
likgiltigt, om blott i båda fallen lånevilkoren bestämmas så, att statens
säkerhet blir fullt betryggande. Deremot måste det för jernvägsbolagen
vara allt annat än likgiltigt, om åt dem lemnas tillfälle att
sjelfva, på drägliga vilkor, belåna dessa obligationer eller om en sådan
belåning måste ske genom bankerna såsom mellanhand. I senare
fallet nödgas nemligen jernvägsbolagen att fortfarande, kanske i stegrad
grad, vidkännas lånevilkor, som äro för dess existens betungande,
i vissa fall kanske vådliga. Ur statens synpunkt torde det vara högeligen
önskvärdt, att jernvägsbolagens existens genom drägliga lånevilkor
underlättas, och vi hafva derför hållit före, att äfven jernvägsbolag
böra inbegripas bland de låntagare, hvilka skulle ega att ur
ifrågavarande anslag undfå lån.
Vi yrka fördenskull,
att i klämmen, punkten l:o, mom. a) efter ordet
“kreditanstalter“ må tilläggas orden: “äfvensom
med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning försedda
jernvägsbolagu.“
Beklagande att detta förslag då ej vann Riksdagens bifall, i hvilket
fall de olägenheter, som i Herr Mannerskantz’ motion och förestående
reservation finnas omnämnda, sannolikt nu varit undanröjda, och
vidhållande min då uttalade mening, får jag härmed förnya mitt förslag,
att Riksdagen må besluta att i det bemyndigande, som sistlidne Riks
-
8tats-Utskottets Utlåtande N:o 28.
13
dag lemnade fullmäktige i Riksgäldskontoret att, i den mån ansökningar
derom inkomma, mot förbindelser af allmänna inrättningar banker
ooh andra med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning försedda
kreditanstalter, mot. pant af obligationer eller skuldförbindelser, utfärdade.
svenska. jernvagsbolag, som före utgången af 1878 undfått
koncession,'' utlemna lån på viss tid, dock ej längre än till slutet af
ar 18yd, och till sammanräknadt belopp af högst tjugutre millioner
kronor, må efter ordet “kreditanstalter“ tilläggas “äfvensom med af
Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning försedda jernvägsbolag“ samt att
med bibehållande i öfrigt af de för fondens utlåning stadgade grunder5
tiden för ingifvande af ansökning om lån ur omförmälda fond må utsträckas
till den 1 Juni 1881.“
Bih. till Rihsd. Prof. 1880. 4 Samt, 1 Afä. 21 Häft.
1.