Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
1
N:o 17.
Ank. till Biksd. Kansli den 27 Febr. 1880, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1879 församlade Revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1877.
(I. A.)
Ståts-Utskottet, till hvars behandling ofvan nämnda revisionsberättelse jemte
de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter till Kongl.
Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad, får nu,
efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande af de för ärendenas
utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de
af Revisorerne gjorda framställningar, som från Utskottets sida ansetts påkalla
yttranden; följande Utskottet härvid den ordning, som är i revisionsberättelsen
iakttagen.
Drottningholms och Svartsjö Kongl. lustslott.
§ i.
Ang. jord
(Rev.
-ber. pag. 6, Uti. pag. 330—-333.) hruksförvalt
ningen
vid
Då af räkenskaperna såväl angående ofvannämnda som ock beträffande ^olmTocli
Ulriksdals Kongl. lustslott framginge, att afkastningen ,af jordbruket väsentligen Ulriksdals
understege de med jordbrukets skötsel förenade omkostnader, hade Revisorerne
Bih. till Biksd. Prof. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 15 Iläft. 1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
velat uttala den åsigt, att ett fördelaktigare ekonomiskt resultat i detta hänseende
borde vara att förvänta, derest jordbruket skildes från slottens förvaltning i öfrigt
och blefve på arrende till enskilde personer upplåtet.
Uti häröfver afgifna underdåniga utlåtanden har hufvudsakligen anförts
dels af Ståthållareembetet å Drottningholms och Svartsjö lustslott, att, om man i
penningar uppskattade värdet af skörden vid Drottningholms lustslott och derifrån
droge ej allenast årets kontanta utgifter under titeln jordbruket, utan också andel
af inspektörens och statfolkets aflöning, åkerbruksredskaps inköp och underhåll,
hästskoning och lyshållning i stallen med mera dylikt, så uppstode ändock ett
årligt icke obetydligt öfverskott kungsgården till godo, att beräknas till naturaaflöningar
åt embets- och tjenstemän samt betjente, statfolk och gratialister m. m.,
samt att, då en arrendator icke kunde lemna ifrån sig så mycket, som kungsgården
sjelf inskördade, det icke vore tänkbart, att genom utarrendering af den under
eget bruk varande mark kunna få ett fördelaktigare ekonomiskt resultat, hvarförutom
det ej vore lämpligt att utarrendera den mark, utgörande endast omkring
120 tunnland, hvaraf kungsgården droge behöfliga skördar, enär denna, med undantag
af några få tunnland på Kersön, läge som en remsa på trenne sidor om
lustparken och vore undantagen från öfrig utarrenderad mark, på det att enskilde
jordbrukare ej skulle komma alldeles inpå parken med sin ekonomi och behöfliga
mangårdsbyggnader och uthus; dels ock af Ståthållareembetet å Ulriksdals lustslott
att från längre tider tillbaka varit och ännu vore på arrenden upplåtne de till
Ulriksdals slott hörande egor, hvilka, till areal af 26 tunnland 26 kappland, utgjordes
af Kungsängslotterna N:ris 1 och 2, med läge i närheten af jernvägslinien
mellan Stockholm och Jerfva station, och förty, såsom skilda från kungsgårdens
öfriga egor, ansetts lämpliga till utarrendering, men att, utöfver berörda
egoområde, kungsgårdens inegor, till den del de kunde hänföras till jordbruk, belöpte
sig till en areal af icke fullt 40 tunnland, fördelade i sex egolotter, deraf
den största 19 tunnland 24 kappland, gränsade intill köksträdgården och en del
af parken och de öfrige åter både spridda och skilda lägen i närheten af kyrkan
och andra byggnader inom eller i trakten af den Kongl. borgens område, samt
att det under sådana förhållanden syntes olämpligt att lemna detta, i sig sjelf
ganska obetydliga jordbruk, i främmande persons händer, då dervid jemväl borde
beaktas de olägenheter och kostnader, som blefve förenade med anskaffande af
bostäder och uthus för en arrendators behof, förutsatt att en dertill lämplig person
ens kunde erhållas mot erbjudande af så ringa fält för hans verksamhet som
att öfvertaga bruket af ofvan beskrifna små skilda egolotter, dem kungsgården
deremot kunde sig tillgodogöra medelst odling af hö och vårsäd, åtminstone till
det belopp, som erfordrades för dragares utfodring jemte hvad som åtginge till
naturaprestationer enligt dels faststälda aflöningslistor och dels med trädgårdsarrendatorn
uppgjordt kontrakt.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
3
Då lustslotten äro stälda under Kong]. Maj:ts särskilda disposition och
förvaltning, samt då bestämda anslag blifvit för dessa slott anvisade, anser Utskottet
det af Revisorerne omförmälda förhållande icke böra till någon Riksdagens
åtgärd
föranleda.
Kongl. Fångvårdsstyrelsen.
(Rev.-ber. pag. 12 och 13. Uti. pag. 336—339.)
§ 2.
År 1818 hade i staden Umeå inrättats ett arbets- och korrektionshus för Ang. korrehVesterbottens
län och för detta ändamål genom frivilliga sammanskott inom länet tionshusfonbildats
en fond, hvilken sedermera ökats genom särskilda tillskott och till densamma
testamenterade medel äfvensom med ett genom Kongl. brefvet den 22 September
1820 anslaget bidrag af allmänna medel å 1,200 riksdaler banko. Sedan
emellertid omförmälda inrättning visat sig vara för sitt ändamål otjenlig, hade
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 3 September 1845 dels förordnat, att inrättningens
fastighet i Umeå skulle försäljas och den behållna köpeskillingen med
inrättningens öfriga penningetillgångar sammanläggas, dels ock uppdragit åt den
för inrättningens förvaltande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet utsedda
direktion att göra inrättningens medel genom utlåning mot fullgod säkerhet fruktbärande
samt desamma hos Fångvårdsstyrelsen redovisa. Efter upprepade framställningar
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län angående användande
af den sålunda bildade fonden, hvilken vid 1859 års slut uppgått till
15,002 kronor, hade Kongl. Maj:t, efter Fångvårdsstyrelsens hörande, den 14 Februari
1860 medgifvit länets hushållningssällskap att tills vidare uppbära behållna
räntan af denna fond, hvarjemte direktionen för fondens förvaltning lemnats obetaget
att såsom försträckning och mot laga säkerhet kapitalet till hushållningssällskapet
öfverlemna. Med stöd häraf hade fonden blifvit af hushållningssällskapet
lyftad emot skuldförbindelse å beloppet, intecknad i hemmanet Yttertafle N:is
1, 2 och 3; och hade fonden derefter alltjemt blifvit i Fångvårdsstyrelsens räkenskaper
in- och utbalanserad med enahanda belopp, 15,002 kronor. Då emellertid
ovisst vore, huruvida icke fonden i en framtid kunde komma att behöfva för det
med densamma ursprungligen afsedda ändamål anlitas, men fonden, räntefritt
utlånad och således utan förkofran, ansåges, med afseende å penningevärdets fallande,
komma att alltjemt relativt minskas, hade Revisorerne förestält sig, att någon
ränta lämpligen borde för ifrågavarande medel erläggas och densamma med
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
kapitalet till dess förökande sammanslås, helst hushållningssällskapet år 1860 endast
tills vidare beviljats förmånen af att räntefritt låna denna fond och, sedan
detta liksom öfriga hushållningssällskap medgifvits andel i bränvinsförsäljningsmedlen,
de skäl till att bereda sällskapet en ekonomisk fördel, som förut kunde hafva
förefunnits, numera icke syntes ega giltighet.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län, som häröfver afgifvit
underdånigt yttrande, har anfört, bland annat, att, då hushållningssällskapen i riket
redan år 1856, således fyra år förrän Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 14
Februari 1860 medgifvit Vesterbottens läns hushållningssällskap tillstånd att för
sina ändamål använda räntan af ifrågavarande fond, kommit i åtnjutande af andel
utaf bränvinsförsäljningsmedlen, vore denna förmån således redan känd, då Kongl.
Maj:t meddelade Vesterbottens hushållningssällskap angifna dispositionsfrihet öfver
korrektionshusfonden, hvadan förmånen af andel utaf bränvinsförsäljningsafgiften,
hvilken icke tillkommit efter utan redan fans till före Kongl. brefvet den 14 Februari
1860, icke vore något skäl att nu beröfva sällskapet den det medgifna rättigheten,
hvars fortfarande åtnjutande det påräknat. För öfrigt hade Vesterbottens
läns hushållningssällskap vid jemförelse med andra läns hushållningssällskap
ej haft någon så särdeles stor inkomst genom andelen i bränvinshandelsafgiften,
hvilket. visade sig deraf, att för tiden från och med 1856 till och med 1878 hushållningssällskapets
i Vesterbottens län andel af bränvinsförsäljningsafgiften uppgått
till endast sammanlagdt 95,772 kronor 92 öre eller för 23 år i medeltal för
år 4,164 kronor 4 öre; men då denna andel utgjorde hushållningssällskapets enda
inkomstkälla, med undantag af ledamotsafgifter till högst obetydligt belopp; då
hushållningssällskapet i förhållande till sina tillgångar haft att bestrida stora utgifter;
då sällskapet, med beräkning och förhoppning att fortfarande få räntefritt
för sina ändamål disponera ifrågavarande fond, 15,002 kronor, för en kostnad af
omkring 20,000 kronor inköpt tomt och derå uppfört ett nu i det allra närmaste
färdigt slöjdskolehus, hvartill afsigten vore att öfverflytta största delen af den inteckning,
som korrektionshusfonden haft i Yttertafle egendom; och enär fordringarne
på ett hushållningssällskaps verksamhet vore ojemförligt mycket större nu
än vid tiden, då den genom Kongl. brefvet den 14 Februari 1860 medgifna förmånen
lemnades sällskapet, vore det ett oafvisligt behof för hushållningssällskapet
att fortfarande få vara i åtnjutande af samma förmån, helst som sällskapets andel
af afgiften för handel med spritdrycker, hvilken under några år varit i stigande,
nu på senaste tiden åter nedgått och antagligen än ytterligare komme att nedgå,
hvadan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet hemstälde, att Kongl.
Maj:t behagade vid Revisorernes framställning icke fästa nådigt afseende.
Emot hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län sålunda
anfört har Utskottet velat erinra, att, enligt hvad Utskottet inhemtat, hushållningssällskapets
andel i bränvinsförsäljningsmedlen utgjort:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17. 5
för försäljningsåret 1873—1874................................. kronor 2,640: 26,
» » 1874—1875................................. > 2,563: 83,
» » 1875—1876................................. » 9,188: 92,
» » 1876—1877................................. » 12,816: 57,
» » 1877—1878................................. » 12,856: 54;
hvaraf framgår, att denna inkomst, som alltjemt ökats, i medeltal för berörde fem
år utgjort 8,013 kronor 21 öre, eller ett belopp, som vida öfverstiger den af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande efter beräkning af medeltalet för åren ända från år
1856 angifna summa.
Då emellertid, utan afseende å bemälde hushållningssällskaps ekonomiska
ställning, Utskottet, i likhet med hvad Revisorerne anfört, ansett, att ifrågavarande
medel böra för det med desamma ursprungligen afsedda ändamål bevaras och
genom den derå belöpande räntans läggande till kapitalet jemväl i någon mån
förkofras, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrift derom, att lämplig
ränta måtte å ifrågavarande medel erläggas och derefter med
kapitalet sammanslås.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 13 —17; Uti. pag. 333 och 334).
Revisorerne, hvilka meddelat en redogörelse såväl för åtskilliga af 1874 års Ang. fångarRevisorer
gjorda framställningar i fråga om sysselsättandet af fångpersonalen vid
rikets straff- och arbetsfängelser samt det så kallade premiesystemet som ock för
1875 års Riksdags underdåniga skrifvelse i ämnet samt Fångvårdsstyrelsens i anledning
deraf afgifna yttrande, hafva i sammanhang dermed omförmält, att det
förslag till reglemente angående användandet af arbetspremier och flitpenningar,
som, jemlikt Kongl. brefvet den 14 November 1873, det ålegat Styrelsen att uppgöra,
äfvensom det utlåtande angående omförmälde Riksdags framställning i fråga
om en lämplig begränsning i premiesystemet, som Styrelsen förklarat sig vilja i
sammanhang dermed afgifva, ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t öfverlemnade.
I anledning häraf har Fångvårdsstyrelsen uti infordrad underdånig skrifvelse
anfört, att, sedan så väl grunderna för ett äldre, af Styrelsen afgifvet förslag
till reglemente rörande arbetspremier för fångpersonalen, med hvad dermed
egde sammanhang, som ock Styrelsens år 1873 framstälda förslag, att fångärnes
besparade arbetsförtjenst skulle få öfverlemnas till vederbörande kommunalnämnd,
med rättighet och åliggande för denna att utbetala medlen endast småningom, i
mån af behof, eller på sätt som för den frigifne eljest ansåges gagneligt, icke vun
-
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
Ang. kronoarbetseorpsens
sysselsättande
för
statens räkning.
nit nådigt godkännande, nya grunder för lagstiftning i berörda afseende således
måste sökas eller beredas. Till följd af fyrfaldiga förändringar inom fängelseväsendet
och upphörande af äldre arbetsaftal, hade fångarne fått vidkännas inskränkning
i arbetsförtjensten, hvilket visade sig deraf, att behållningen af fångarnes
besparade arbetsförtjenst under åren 1878 och 1879 betydligt nedgått. Så
komme ock att fortgå, i den mån de nya fängelsebyggnaderna och upphörande
af äldre arbetskontrakt medgåfve förändrade anordningar. Enär bestående förhållanden
ej erbjudit lämplig utväg för vård och förvaltning af frigifne fångars
besparade arbetsförtjenst, hade Styrelsen sökt att framkalla fångvårdsföreningar
inom alla orter, för att genom dem och deras ledamöter, i likhet med hvad som
egde rum inom vissa andra länder, finna erforderligt biträde uti ifrågavarande hänseende.
Tid efter annan hade sådana föreningar ock tillkommit samt ådagalagt
en gagnande verksamhet; dock återstode ännu flera län, der sådana föreningar
saknades. Under det förhållandena sålunda vore uti ett stadium af utveckling och
öfvergång, hade det ej varit lämpligt att framlägga förslag till ordnande för framtiden
af förhållanden, som fortfarande vore underkastade väsentliga förändringar,
af beskaffenhet att utöfva större eller mindre inflytande på de erforderliga föreskrifterna
i ämnet.
Utskottet, som visserligen icke förbiser de med förevarande frågors lösning
förknippade svårigheter men hyser den förhoppning, att allvarliga bemödanden må
göras till ett ändamålsenligt ordnande af dessa angelägenheter, har emellertid,
med afseende å ämnets synnerliga vigt, ansett sig böra detsamma för Riksdagen
omförmäla.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 21; Uti. pag. 336).
Då det otvifvelaktigt vore för staten mest fördelaktigt, att straffångar och
kronoarbetskarlar i främsta rummet sysselsattes med arbete för statens räkning
och, blott då sådant saknades, blefve åt enskilde arbetsgivare utlegde, hade det
synts Revisorerne anmärkningsvärdt, att befästningsarbetena å Kungsholmen till
största delen bedrifvits med frie arbetare, under det att personalen vid den närbelägna
arbetsstationen å Tjurkö varit till enskild person uthyrd.
Beträffande denna anmärkning har Fångvårdsstyrelsen dels upplyst, att,
sedan det med enskild entreprenör ingångna kontrakt om dervarande försvarslöses
användande i arbete blifvit af Styrelsen uppsagdt att upphöra den 1 Oktober 1878,
Styrelsen genom kungörelse i flera af hufvudstadens och landsortens tidningar
inbjudit embetsverk, bolag och enskilde, som kunde finnas villige att i arbete använda
denna personal, att i sådant afseende sig hos Styrelsen anmäla, men att
Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 17.
7
någon framställning om detta manskaps användande vid befästningsarbeten å
Kungsholmen icke blifvit af vederbörande embetsmyndighet gjord, dels ock
fästat uppmärksamheten derå, att användandet vid befästningsarbeten å Kungsholmen
af ifrågavarande försvarslöse, hvilkas antal under sista tiden uppgått till
mer än 400 man, skulle nödvändiggjort uppförandet af provisionella byggnader
derstädes, med betydlig kostnad för kronan, hvarjemte Styrelsen uttalat den öfvertygelse,
att, ur korrektionel synpunkt, de försvarslöses användande för enskild entreprenörs
räkning, med den jemna och stränga sysselsättning, der ifrågakomme,
visat sig ega ett afgjordt företräde framför deras sysselsättande för försvarsverkets
räkning, der arbetena stundom icke bedrefves med önsklig jemnhet och kraft, beroende
dels på vexlande anslagstillgångar och dels derpå, att arbetskraften erhölles
utan särskild betalning.
Såväl Riksdagen som dess Revisorer hafva jemväl vid föregående tillfällen
framhållit önskvärdheten deraf, att fångpersonalens arbetskraft i främsta rummet
må användas för statens eller fångvårdens direkta behof, hvarjemte äfven Fångvårdsstyrelsen,
enligt hvad Revisorerne anfört, i underdånig skrifvelse den 26
Oktober 1875 uttalat enahanda åsigt; och då Utskottet föreställer sig, att ur korrektiv
synpunkt ingalunda kan befaras mindre fördel genom personalens arbete
för statens räkning, dervid i allmänhet talrikare befäl och noggrannare tillsyn
torde vara att tillgå, än hvad den enskilde arbetsentreprenören kan finna skäligt
bekosta, har Utskottet, som icke förbisett, att anmärkta förhållandet hufvudsakligen
herott derpå, att vederbörande embetsverk, oaktadt Fångvårdsstyrelsens
om arbetspersonalens öfvertagande afgifna kungörelse, derom icke inledt underhandlingar,
ej funnit skäl vara anförda, som kunnat förringa betydelsen af Revisorernes
uttalande i ämnet.
I anledning häraf och då Utskottet inhemtat, att det dagsverkspris, som
vid befästningsarbetena för kronans räkning å Kungsholmen erlägges, vida öfverstiger
den för kronoarbetskarlarne å Tjurkö betingade arbetsskilling, äfven om
dervid tages hänsyn till entreprenörens skyldigheter i fråga om byggnaders uppförande
och underhåll m. m., har Utskottet ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter derom, att kronoarbetscorpsen,
då sådant med fördel för staten ske kan samt
i den mån gällande arbetskontrakt det medgifva, må företrädesvis
för statens räkning sysselsättas.
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
Ang .mundering
sanslaget
för husarregementet
Korning
Carl XV.
Kongl. Arméföryaltningen.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 46, § 4. Uti. pag. 348—350).
Enligt ett af förvaltningsdirektionen vid husarregementet Konung Carl XV
uppgjordt och räkenskaperna bifogadt sammandrag af redogörelse öfver uppburna
medel till beklädnads-, remtyg-, sadelmunderings- och hästutredningspersedlar
samt underbefälsskoledistinktioner och diverse utgifter jemte trumpeters och trumpetbanderolers
underhåll, hade från år 1876 inbalanserats en behållning af 6,200
kronor 62 öre, men till år 1878 utbalanserats en brist af 13,873 kronor 16 öre.
Att utgifterna i förevarande hänseende under revisionsåret i så hög grad, eller
med ett belopp af tillsammans 20,073 kronor 78 öre, öfverstigit de till deras bestridande
afsedda medel, hade synts Revisorerne anmärkningsvärdt och egnadt att
väcka tvifvel, huruvida vid anskaffning af omförmälda persedlar önsklig sparsamhet
alltid blifvit iakttagen.
Beträffande denna anmärkning har chefsembetet vid ifrågavarande regemente
i underdånig skrifvelse anfört, att ombesörjandet af regementets alla ekonomiska
angelägenheter, enligt förvaltningsreglementet af den 26 November 1875,
tillkomme regementets förvaltningsdirektion, och att icke erfarits annat, än att
denna dervid tillvägagått efter bästa förmåga; att öfningarne under 1877 bedrifvits
efter samma plan och i samma utsträckning som under föregående år; att manskapets
klädsel varit i full öfverensstämmelse med tjenstgörings- och förvaltningsreglementenas
förenade bestämmelser; att klädsel till exercis användts under alla
öfningar och marscher, då ej högre order annorlunda anbefalt; hvadan ofvan anförda
omständigheter icke kunnat bidraga till en större persedelslitning under
1877; samt att denna måste tillskrifvas manskapets obenägenhet under nämnda
år att, i följd af den då rådande arbetsbristen, taga permission, hvarigenom en
betydligt större styrka än den, som regementets stat afsåge, måste bibehållas i
tjenstgöring.
Ledamöterne i regementets förvaltningsdirektion hafva, jemlikt infordradt
underdånigt yttrande, ansett, att den uppkomna bristen hufvudsakligen vore att
tillskrifva det större antal i tjenst varande manskap öfver hvad regementets stat
förutsatte och ökad persedelslitning, utöfver förvaltningsreglementets antagande,
till följd af ständiga öfningar med den tjenstgörande styrkan samt slutligen den
omständighet, att bestämmandet om manskapets klädsel vid olika tillfällen helt
och hållet låge utom direktionens befogenhet.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
9
Enligt 30 § i ofvan åberopade förvaltningsreglemente af. den 26 November
1875 åligger det förvaltningsdirektionen vid regementet att vid slutet af hvarje år
till Arméförvaltningen insända specifik uträkning å munderingsanslaget; och då
det uppförda anslaget stått i öfverensstämmelse med denna uträkning, synes man
bort ega grundad anledning till antagande, att detta anslag icke skulle behöfva i
nämnvärd mån öfverskridas. Häraf har Utskottet funnit ytterligare skäl att biträda
de af Revisorerne framstälda anmärkningax’, hvilka i allt fall ingalunda synas
vara vederlagde af omförmälda, i vissa fall stridiga förklaringar; och har Utskottet
alltså ansett angeläget vara, att rättelse för framtiden härutinnan må söka
vinnas, helst, enligt hvad Utskottet, inhemtat, ifrågavarande brist under år 1878
ytterligare i hög grad stegrats och vid samma års slut uppgått till ett belopp af
tillsammans 79,475 kronor 72 öre. I anledning häraf hemställer Utskottet,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter, hvarigenom, så vidt
ske kan, ett öfverskridande af ifrågavarande anslag för framtiden
förebygges.
Kong! Förvaltningen af sjöärendena,
§ 6.
(Rev.-ber. pag. 71, $ 5; Uti. pag. 362).
Enligt Stockholms stations räkenskap för år 1877, hade då varande Kommendörkaptenen
af rista klassen vid Kongl. Flottan J. U. G. Améen för nämnda
år uppburit inqvarteringsbidrag dels med 1,000 kronor i egenskap af stabschef
hos chefen för flottans militärpersonal och dels med likaledes 1,000 kronor i
egenskap af ledamot af Kongl. Förvaltningen af sjöärendena. Den sålunda verkstälda
utbetalningen af inqvarteringsbidrag till en tjensteman för två särskilda befattningar
grundade sig på Kongl. Maj:ts nådiga bref till Förvaltningen af sjöärendena
af den 26 Oktober 1877, hvarigenom Kongl. Maj:t, i anledning af förd talan
mot Förvaltningens den 14 förutgångne Augusti gifna utslag, förklarat Améen, såsom
innehafvare af ofvan berörda båda befattningar, berättigad att åtnjuta de i
stat för en hvar af dem såsom inqvarteringsbidrag uppförda belopp.
Jemte omförmälande af detta förhållande hafva Revisorerne vidare anfört,
att utaf sjelfva naturen af inqvarteringsbidrag, hvilket borde utgöra kontant ersättning
i stället för inqvartering in natura, syntes otvetydigt framgå, att dylikt
Bih. till Riksä. Broi. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 15 Käft. 2
Ang. uppturné
inkvarterings
t i drag för
två te fattningar.
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
bidrag icke borde kunna samtidigt för liera än en befattning uppbäras; och dessutom
stadgades uttryckligen i § 3 af inqvarteringsordningen för Kongl. Flottan af
den 22 Juli 1858, att den, som innehade mer än en beställning eller lön på tvenne
till inqvartering berättigade stater, åtnjöte inqvartering endast för den syssla, som
af högsta lönen åtföljdes.
Då ifrågavarande utbetalning, enligt hvad ftevisorerne jemväl anfört, grundar
sig på Kongl. Maj:ts nådiga bref den 26 Oktober 1877, har Utskottet ansett
sig endast böra förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
Ang. kostnaderna
för en
slipbyggnad
vid Stockholms
station
och ett exercishus
i
Karlskrona.
(Rev.-ber. pag. 71 och 72 §§ 6 och 7; Uti. pag. 354, 358, 363, 364, 366 och 367).
Till anläggande vid Stockholms station af en för upphalning af mindre
tunga fartyg afsedd slip hade Kongl. Maj:t vid 1872 års riksdag äskat, jemte
annat under titel “Flottans underhåll, ett belopp af 30,000 kronor, hvilket äfven
af Riksdagen såsom extra anslag för år 1873 anvisats. För berörda anläggning
hade emellertid, förutom nyssnämnda belopp, anvisats genom Kongl. brefvet den
25 April 1873 42,000 kronor från femte hufvudtitelns allmänna besparingar och
genom Kongl. brefvet den 16 Juni 1876 26,746 kronor 53 öre från ersättningsoch
försäljningsmedlen. Från den för anläggningen sålunda tillgängliga summan
98,746 kronor 53 öre hade likväl, enligt Kongl. brefvet den 14 Mars 1879, afförts
ett belopp af 40,000 kronor för att till annat ändamål användas, så att det till
utförande af arbetet å ifrågavarande slip i verkligheten disponerade beloppet utgjorde
58,746 kronor 53 öre, hvaraf utgifvits 54,147 kronor 43 öre. Härjemte
skulle, enligt hvad för Revisorerne upplysts, ytterligare ett belopp af 54,400 kronor
90 öre komma att erfordras för att slipen skulle kunna fullbordas, hvadan alltså
hela kostnaden för denna anläggning skulle komma att uppgå till öfver 113,000
kronor, eller i det närmaste fyra gånger så mycket, som densamma ursprungligen
uppgifvits skola kosta. Anledningen härtill hade Revisorerne ansett vara att söka
i den omständighet, att slipen, i stället för att den enligt planen skulle afses för
“mindre tunga fart,yg“, blifvit vid utförandet tilltagen så stor, att å densamma
fartyg af betydliga dimensioner skulle kunna upphalas, hvilket syntes nu mera sa
mycket mindre behöflig!, som den nya, nu fullbordade dockan kunde emottaga de
största fartyg, hvilka kunde inkomma till Stockholm. Revisorerne hade funnit
det anmärkningsvärdt, att ifrågavarande anläggning alltså företagits till utförande
efter en plan, som redan medfört och, derest arbetet skulle blifva fullbordadt,
komme att medföra än ytterligare betydligt högre kostnader än det af Riksdagen
till anläggande af en slip för upphalning af mindre tunga fartyg beviljade beloppet.
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 17.
11
Enligt hvad Revisorerne vidare anmärkt, hade jemväl i fråga om uppförande
af nytt exercishus för Karlskrona station, derför 1875 års Riksdag beviljat
ett extra anslag för år 1876 till belopp af 50,000 kronor, större utgifter än de
beräknade ådragits. Kostnaden för ifrågavarande, nu mera fullbordade exercishus
hade nemligen enligt räkenskaperna uppgått till 90,033 kronor 53 öre och alltså
med 40,033 kronor 53 öre öfverstigit det af Riksdagen för ändamålet beviljade
beloppet.
Uti underdånigt utlåtande af den 12 December nästlidet år har Marinförvaltningen
beträffande slipbyggnaden å galervarfvet vid Stockholm erinrat, att
den genom nådigt bref den 25 April 1873 gillade ritning, som kommit till utförande
för nämnda slip, afsett densammas begagnande till fartyg af 10,000 centners
vigt eller något mera än dubbla vigten af sådana bland flottans kanonångslupar,
som vore byggda af trä på jernspant; att, sedan företaget genom omständigheter,
som icke kunnat förutses, visat sig fordra större kostnad än derför
varit beräknad, Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 7 December 1877 infordrat
förslag till ny plan för slipens fullbordande efter väsentligen minskad omfattning
och i sammanhang härmed förordnat om anstånd med arbetena, till dess sådan
plan hunnit pröfvas; att Kongl. Maj:t, sedan förslag i enlighet härmed blifvit uppgjordt,
genom nådigt bref den 14 Mars 1879, med förklarande att slipbyggnadsarbetet
skulle tills vidare anstå, bemyndigat Marinförvaltningen att låta uppgöra
ritning öfver slipbyggnaden till den omfattning sistnämnda förslag angåfve; att
den ritning, jemte kostnadsförslag, som i anledning häraf blifvit upprättad och
från Marinförvaltningen till Kongl. Maj:t insänd, afsåge en slip till begagnande
för fartyg af omkring 4,000 centner; och att byggnadens fullbordande efter denna
plan beräknats kosta 59,000 kronor eller, såsom Revisorerne uppgifvit, 54,400
kronor 90 öre utöfver hvad af anvisade medel för ändamålet vore tillgängligt.
Vidkommande den af Revisorerne påpekade öfverbetalningen å anslaget till
nytt exercishus vid flottans station i Karlskrona, har Varfschefen vid stationen i
häröfver afgifvet yttrande anfört, att denna öfverbetalning orsakats deraf, dels
att grundläggningen för exercishuset blifvit opåräknadt dyrbar, emedan spontväggar,
betongjutning och dylik konstgjord grund måst åstadkommas — ett förhållande,
som ej på förhand kunnat utrönas, då markens beskaffenhet genom borrning
ej kunnat undersökas, enär den bestode af gammal utfyllnad af sten m. m.,
samt då anstälda gräfningar och lokalens beskaffenhet i öfrigt ej gåfve anledning
till förmodan af dyrbar grundläggning — och dels att kostnaden för gymnastikattiraljen,
batteriet, äfvensom för exercishusets förseende med bänkar, bord, vapenställningar
m. m. öfverstigit derför beräknade utgifter.
I begge dessa fall hafva sålunda, på sätt Revisorerne anmärkt, byggnadsarbeten,
hvartill anslag blifvit äskade och af Riksdagen beviljade, vid utförandet
befunnits medföra vida större kostnader än dem, som uppgifvits, då arbetena ur
-
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
Ang. utbjudande
inom
landet af arbeten
för statens
räkning.
sprungligen blifvit ifrågasatta och beslutade. Då härigenom måste alstras misstroende
mot de förslag till arbetsföretag, som varda Riksdagen förelagda, har
Utskottet icke velat underlåta att framhålla önskvärdheten deraf, att de kostnadsberäkningar,
som läggas till grund för de i sådant afseende begärda anslag,
må blifva så noggrannt som möjligt upprättade. Ej mindre af Revisorernes framställningar
än äfven af de deröfver afgifna förklaringar synes framgå, att de i
förevarande fall gjorda förberedande undersökningar och kalkyler varit i viss mån
bristfälliga och vilseledande. Emellertid har Utskottet saknat anledning att i förevarande
fall föreslå någon särskild åtgärd af Riksdagen, hvadan Utskottet endast
velat förhållandet för Riksdagen
anmäla.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 75 och 76. Uti. pag. 355, 356, 360, 361, 364 och 365).
Det hade ådragit sig Revisorernes uppmärksamhet, att största delen af de
lavetter, ångmaskiner, maskindelar och andra dylika artiklar, som under revisionsåret
blifvit för sjöförsvarets räkning anskaffade, förfärdigats vid utländska verkstäder,
helst af de för Revisorerne tillgängliga handlingar icke kunnat inhemtas,
huru vida tillfälle varit lemnadt åt inhemske tillverkare att inkomma med anbud
å förfärdigande af de artiklar af ifrågavarande slag, som skolat anskaffas. Det
ville för Revisorerne synas, som om många, om icke alla, dylika artiklar bort
kunna erhållas af fullt lika god beskaffenhet och för icke större kostnader vid
inhemska verkstäder än vid sådana i utlandet, i synnerhet om i betraktande toges
de ökade transportkostnader, som måste föranledas genom anskaffning från utlandet.
I anledning häraf och då det, hvad särskildt krigsmateriel beträffar, under
vissa omständigheter kunde vara af största vigt att sådan kunde tillverkas inom
landet, samt det alltså måste vara i hög grad angeläget att genom beställningar
för kronans räkning uppmuntra den inhemska tillverkningen af dylik materiel; då
vidare 1879 års Riksdag uti underdånig skrifvelse angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel vid fråga om anvisande af medel för
anskaffande af rörlig materiel för norra stambanan yttrat, bland annat, att det,
särdeles i en tid, då den inhemska industrien arbetade under trycket af bekymmersamma
konjunkturer, borde vara i statens intresse att den materiel, som för
dess räkning anskaffades, så vidt ske kunde, utelutande tillverkades vid verkstäder
inom landet; och då slutligen vid beställningar i utlandet statens trygghet mot
möjliga förluster i allmänhet förminskades derigenom, att, vid kontrakts upprättande,
förskott å leveranssumman för de bestälda effekterna utan borgen eller
annan säkerhet utlemnades, hade Revisorerne å förevarande ämne fästat upp
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
13
märksamheten och dervid synnerligast framhållit, att, innan beställningar för statens
räkning gjordes i utlandet, vederbörande tillverkare inom landet alltid borde
lemnas tillfälle att afgifva yttrande rörande de vilkor, hvarunder de kunde vara
benägne att åtaga sig för handen varande beställningar.
Utskottet, som delar de af Revisorerne i förevarande hänseende uttalade
åsigter och sålunda anser det vara af vigt, att tillverkare inom landet i främsta
rummet må beredas tillfälle att öfvertaga utförandet af de beställningar, hvilka
så väl för flottans räkning som för andra allmänna behof kunna ifrågakomma, får
alltså hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela de för berörda ändamåls vinnande
erforderliga föreskrifter.
Statens jernvägstraiik,
§ 9.
(Rev.-ber. pag. 120 § 2; — Uti. pag. 382 och 383).
Vid granskning af “Förteckningar öfver uthyrda lägenheter och tomter Ang. hyres1877”
hade Revisorerne ej kunnat undgå fästa uppmärksamhet vid de synnerligen df°afTrafiklåga
hyror, som för vissa lägenheter betingats. Så t. ex. vore i Stockholms cen- styrelsen uttralstations
hus våningar, om hvilkas storlek förteckningen dock ej lemnade upp-hyrd^t^cn''
lysning, upplåtna åt tvenne högre jernvägstjenstemän mot det i förhållande till hyrorna
i allmänhet i hufvudstaden låga priset af 350 kronor årligen för hvardera.
Om härmed jemfördes de kostnader, staten vid förhyrandet af lägenheter fått vidkännas,
syntes Trafikstyrelsens tillvägagående i denna sak icke fullt konseqvent,
helst om i betraktande toges, att, enligt hvad nämnda förteckningar visade, vid
en och samma station erlades de mest omskiftande hyressummor, hvilka ingalunda
syntes vara beräknade efter lägenheternas storlek. Då Revisorerne derjemte funnit,
att inom hufvudstaden våningar till pris af ända till 2,000 kronor af styrelsen
förhyrdes, hade det synts Revisorerne vara både med hushållning öfverensstämmande
och naturligt, att sådana bostadsvåningar, som funnes i jernvägens hus,
företrädesvis lemnades åt de tjensteman, hvilkas ständiga närvaro vore mest af
nöden, eller åtminstone att, om de skulle borthyras, derför betingade hyresbelopp
måtte beräknas till någorlunda motsvarighet mot de summor, hvilka staten för
enahanda bostäder finge utgifva.
14
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 17.
Under anförande, att den af Revisorerne uttalade åsigt, rörande hvad som
kunde anses med god hushållning öfverensstämmande och naturligt, legat till grund
för tvenne af Jernvägstrafikstyrelsen aflåtna underdåniga framställningar i fråga
om bostadslägenheter för öfverdirektörerne, har styrelsen uti ett i anledning af Revisorernes
omförmälda anmärkningar afgifvet utlåtande af den 22 December nästlidet
år hänvisat dels till Kongl. Maj:ts i följd af den ena af dess framställningar
meddelade nådiga beslut af den 2 Februari 1872 och dels till hvad som innehölles
i den senare af dessa framställningar, hvilken, afgifven i anledning af nådig
remiss å Riksdagens skrifvelse den 28 April 1877 om närmare föreskrifter i fråga
om och till hvilken utsträckning tjenstebefattningar vid statens jernvägar borde
vara med fördelen af fri bostad förenade, ännu vore på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
beroende. I öfrigt har styrelsen erinrat, att hyresbeloppens vexling i förhållande
till rummens storlek, beskaffenhet och läge, prisförhållandena i orten,
tillgång och efterfrågan m. m. icke syntes kunna undvikas.
Enligt hvad Utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t genom ofvan omförmälde
nådiga bref af den 2 Februari 1872 medgifvit, att våningarne en och två trappor
upp i sydligaste delen af Stockholms centralbangårds hufvudbyggnad, hvardera bestående
af åtta rum, skulle, efter undergången inredning, derför kostnaden beräknats
uppgå till 5,000 kronor, få tills vidare och intill dess desamma för Trafikstyrelsen
eller trafiktjensten å stationen blefve behöfliga, begagnas till bostäder
åt öfverdirektörerne emot viss hyresersättning; och har denna ersättning sedermera,
i enlighet med den af Kongl. Maj:t faststälda beräkningsgrund, blifvit bestämd
till det af Revisorerne uppgifna belopp af 350 kronor för hvardera våningen.
Enligt hvad Revisorerne anmärkt är den för ifrågavarande två våningar betingade
hyresersättning visserligen ringa i förhållande till hyrorna i allmänhet i
hufvudstaden, och torde derför den åt bemälde embetsman medgifna rättighet att
mot sådan ersättning dessa våningar begagna väl egentligen vara att anse såsom
en dem gifven icke oväsentlig löneförbättring. Emellertid och enär, enligt hvad
Revisorerne vidare upplyst, Trafikstyrelsen jemväl å andra orter uthyrt lägenheter
mot ett pris, som dels förefaller vara väl skiftande och dels icke synes stå i skäligt
förhållande till de hyror, hvilka styrelsen på andra ställen erlägger, får Utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter derom, att, då de
under styrelsens för statens jernvägstrafik förvaltning befintliga
lägenheter borthyras, de derför betingade hyresbelopp,
måtte beräknas till någorlunda motsvarighet mot de summor,
hvilka staten för likartade bostäder får utgifva.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
15
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 120 § 3; — Uti. pag. 383 och 384).
Ehuru redan 1877 års komité för beredande af granskning af Styrelsens Ang. enskilde
af statens jernvägstrafik förvaltning, jemte påvisande, att de afgifter, som af en - /ags™afgifter
skilda jernvägsbolag erlades till statsbanan för begagnande af dennas stationer /?> samtravid
sammanbindningspunkterna, vore i hög grad vexlande, uttalat önskvärdheten '' tens ajer£.
af likformighet i detta hänseende; samt Trafikstyrelsen i sin underdåniga förkla- rägar.
ring häröfver yttrat sig anse tiden vara inne, då en revision af dittills gällande
afgifter måste företagas, och ämna inom kort till Kongl. Maj:t i särskild! memorial
framlägga frågan, hade, så vidt Revisorerne kunnat inhemta, icke något blifvit
afgjordt för frågans bringande närmare sin lösning, hvadan Revisorerne ånyo
fästat uppmärksamheten på dessa förhållanden, och dervid jemväl särskildt uttryckt
den mening, att äfven de jernvägsbolag, som ännu yore befriade från förvaltningsbidrags
erläggande, hädanefter borde utgifva sådant.
I anledning häraf har Jernvägstrafikstyrelsen uti ofvanberörda underdåniga
utlåtande upplyst, att en dylik revision af berörda afgifter verkligen egt rum,
men att denna icke ledt till resultat, som påkallat någon anmärkningsvärd ändring
af redan öfverenskomna afgifter. Att dessa senare måste vara i hög grad
vexlande, läge i sakens natur, och styrelsen ansåge sig i detta afseende endast
behöfva exempelvis framhålla, att afgifterna från en bibana af en mils längd ju
icke kunde vara desamma som de afgifter, hvilka af sådana banor som Stockholm—Vesterås—Bergslagen
och Köping—Hult borde erläggas för begagnande
af Stockholms och Örebro stationer. Emellertid kunde naturligtvis sägas, att
konseqvensen fordrade en uppmätning af det personella arbete och den materiella
kostnad staten finge vidkännas, till följd deraf att en enskild jernväg begagnade
den staten tillhöriga och på dess bekostnad anlagda föreningsstationen,
men en dylik uppmätning, svår i och för sig, vore likväl ej alltid tillfyllestgörande,
ty emot de resultat, uppmätningen gåfve vid handen, måste ställas de bidrag i
penningar eller arbeten in natura, den enskilda jernvägen å sin sida fått vidkännas
i och för öfvergångsstationens anordning. Vid den af styrelsen verkstälda,
här ofvan omförmälda revision hade styrelsen i första rummet ansett nödigt att
utröna, huru stora de kostnader vore, som måst hänföras till nyttjandet af en statens
trafikstation. Styrelsen hade dervid uppstält å ena sidan, dels ränta å byggnadskostnaden
för de å stationerna befintliga byggnader och anläggningar af
sådana slag, som användas för gemensam räkning af statsbanan och sidobanorna,
dels kostnaden för underhållet af dylika byggnader och anläggningar, dels utgifterna
för trafiktjensten, eller de utgifter, som vore att hänföra till stationspersonalens
aflöningsförmåner samt till förbrukning af inventarier och materialier, så
-
16
Stats-UtsJcottets Utlåtande N:o 17.
som t. ex. vid uppvärmning af stationslokalerna samt vid belysning af så väl dessa
lokaler som trafikstationen i öfrigt. A andra sidan hade uppstälts effekten af stationernas
verksamhet, eller storleken af den trafik, som å stationerna behandlats,
uttryckt i antalet resande och centnertalet gods, som afgått från eller ankommit
till stationerna. Genom sammanställning af de tal, som angåfve facit å hvardera
sidan, och med antagande af ett visst förhållande mellan kostnaden för emottagandet
och afsändandet af en resande och af ett centner gods, kunde ett resultat
erhållas, som ungefärligen angåfve den stationskostnad staten finge vidkännas, då
han för egen räkning emottoge eller afsände en resande eller ett centner gods.
Det borde dock anmärkas, dels att nu omförmälda utredning, ehuru densamma
visserligen måste hållas för principielt rigtig, likväl i praktiken mötte åtskilliga
spörsmål, som icke kunde fullt nöjaktigt besvaras, och att dess värde sålunda
egentligen icke kunde betraktas som annat än ett relativt, dels att utredningens
resultat, för att utgöra ett någorlunda tillförlitligt medeltal, måste grunda sig på
ett ganska stort antal jemförelseelement, eller ock tid efter annan revideras, dels
ock att resultatet icke direkt angåfve hvad staten borde äska i ersättning, då han
för en främmande banas räkning utförde det slags arbete, hvarom nu vore fråga,
enär, enligt hvad ofvan antydts, denna ersättning måste göras beroende af värdet
af de bidrag till föreningsstationens anordning, hvarför den främmande jernvägen
borde krediteras. Slutligen ansågs böra framhållas, att den föreliggande ersättningsfrågan
icke vore en sådan, som af staten ensam kunde eller borde afgöras.
Betraktade man frågan rätt, så måste erkännas, att staten i sjelfva verket endast
vore den ena parten, hvilken hade till uppgift att söka träffa en öfverenskommelse
med den andra, d. v. s. den främmande jernvägen. Denna senare hade då
att öfverväga, hvilket för honom vore fördelaktigare, att betala det pris staten
begärde, eller anordna en sjelfständig station vid föreningspunkten. Det läte
tänka sig, att detta senare alternativ valdes af den främmande jernvägen, och det
vore obestridligt, att staten borde i det längsta söka förekomma en sådan eventualitet,
hvilken icke vore önskvärd för någondera parten och utgjorde en olägenhet
för den trafikerande allmänheten. I betraktande af det som vid ofvan berörda
revision förekommit och de omständigheter, som i öfrigt inverkade på bedömandet
af den föreliggande frågan, har styrelsen icke funnit anledning att inkomma
med någon underdånig framställning af det slag, som enligt Revisorernes
erinran af styrelsen bebådats. Hvad särskiidt beträffade de enskilda jernvägar,
som enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut dittills varit befriade från erläggandet af
förvaltningsbidrag, kunde visserligen åtskilligt vara att andraga, men de tryckta
konjunkturer, hvarunder landets jernvägstrafik arbetade, syntes icke mana till sådan
ändring af bestående förhållanden, hvarigenom en enskild jernvägs trafikkostnader
skulle ökas.
Utskottet förbiser visserligen icke de af Trafikstyrelsen påpekade svårighe -
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17. 17
ter vid beräkningen af de afgifter, som böra af enskilde jernvägar erläggas för
deras samtrafik å statens, men föreställer sig dock, att större öfverensstämmelse
härutinnan möjligen må kunna åvägabringas, helst förändrade förhållanden torde
hafva inträffat, som synas föranleda dertill, att jernvägsbolag, hvilka hittills varit
helt och hållet befriade från afgifter, numera billigtvis torde böra tillförbindas att
erlägga sådana. På grund häraf får Utskottet hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl, Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, allt
efter som gällande kontrakter sådant medgifva, större öfverensstämmelse
i afseende å de afgifter, som af enskilde jernvägsbolag
erläggas för samtrafiken å statens jernvägar, må
kunna åvägabringas, och jemväl huruvida icke de jernvägsbolag,
som nu äro från erläggande af förvaltningsbidrag befriade,
må tillförbindas att sådant efter i allmänhet gällande
grunder utgifva.
§ 11.
(Rev.ber. pag. 121; — Uti. pag. 385 och 386).
Revisorerne, hvilka inhemtat, att kostnaden för eu vid Katrineholms jern--4»?. restauvägsstation
uppförd restaurationsbyggnad, hvartill ursprungligen anvisats 30,000 nadernt^vid
kronor, vid byggnadens fullbordande uppgått till 51,469 kronor 81 öre, hade fram- statens jernhållit
det anmärkningsvärda deri, att ett anvisadt anslag så betydligt öfverskri- väff™*fio''
dits, hvarjemte Revisorerne förklarade sig betvifla lämpligheten deraf, att statens
medel blefve använda för dylika byggnadsföretag, helst då, såsom det vore fallet i
afseende å berörda byggnad, hvilken vore uthyrd för en summa af 1,500 kronor
om året, staten icke kunde påräkna ens skälig inkomst af de använda penningarne.
I anledning häraf hade Revisorerne föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla dels, att trafikmedlen endast undantagsvis, der förhållandena
oundgängligen sådant påkallade, skulle användas till restaurationsbyggnader,
dels ock att Trafikstyrelsen skulle blifva anbefald att vid skeende uthyrning
af dylika lokaler offentligen infordra anbud å den hyra, som för desamma
borde erläggas, Styrelsen dock obetaget att antaga de anbud, som befunnes ändamålsenligast.
Efter inhemtande af Jernvägstrafikstyrelsens häröfver afgifna underdåniga
utlåtande, får Utskottet, med anledning af hvad Revisorerne sålunda föreslagit samt
då den ifrågasatta åtgärden synes med god ordning öfverensstämmande och måhända
jemväl skulle kunna leda till någon besparing i utgifterna för jernvägstrafiken,
hemställa,
Bih. till Eiksd, Prof. 1880. 4 Sami. 1 Afd, 15 Häft.
3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
Ang. förteckning
å Upsala
universitets
egendom.
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, dels
vid de statens jernvägsstationer, der restaurationslokaler må
befinnas nödvändiga, desammas uppförande må åt enskilde personer
öfverlåtas, dels ock, der sådana byggnader blifvit af
staten bekostade, vid desammas uthyrande åt enskilde, anbud
å hyresbeloppen^må genom kungörelser offentligen infordras.
Kongl. Statskontoret.
§ 12.
(Rev.ber. pag. 161 §“6; — Uti. pag. 394—396).
Sedan, till följd af Riksdagens anhållan i underdånig skrifvelse den 6 Maj
1867 och Kongl. Maj:ts nådiga bref den 30 December 1874, uppgifter blifvit till
Statskontoret afgifna för upprättande af en tablå öfver ungefärliga värdet af statsverkets
fasta och lösa egendom vid 1874 års utgång, hade Statskontoret uppgjort
och med skrifvelse den 23 December 1875 till Kongl. Maj:t öfverlemnat ett
sammandrag af dessa uppgifter, hvilket funnes bilagdt 1878 års Revisorers berättelse
angående statsverket (Bil. Litt. E, pag. 305); men då i detta sammandrag,
hvilket under rubriken: “Kanslersembetet för universiteten i riket" upptoge Lunds
universitets fasta och lösa egendom, uppgifter icke funnes angående sådan till
Upsala universitet hörande egendom, hade Revisorerne velat uttala önskvärdheten
deraf, att dylika uppgifter, jemväl beträffande sistnämnda universitet, måtte inflyta
i omförmälda tablå, hvilken, jemlikt ofvanberörde nådiga bref, skulle hvart
nionde år uppgöras.
Statskontoret, som genom nådig remiss fått sig anbefaldt att öfver Revisorernes
förevarande framställning inkomma med underdånigt utlåtande och i anledning
deraf begärt kanslersembetets för Upsala universitet yttrande i ämnet, har
i underdånig skrifvelse den 21 November nästlidet år anfört, bland annat, att kanslersembetet
dels hänvisat till det större Akademiska konsistoriets den 3 April
1875 afgifna och till Statskontoret öfverlemnade förklaring att, enligt det Akademiska
konsistoriets förmenande, universitetet i Upsala icke disponerade någon sådan
statsverket tillhörig egendom, som i nådiga brefvet den 30 December 1874
omförmäldes, dels meddelat, att Kanslersembetet, såvidt uppgift önskades å universitetets
i Upsala fasta och lösa egendom, skulle sådan uppgift från vederbörande
infordra och Statskontoret delgifva.
Då, enligt hvad sålunda blifvit upplyst, hinder icke möter för den af Revi -
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
19
sorerne föreslagna åtgärd, hvilket jemväl Utskottet anser vara lämplig, får Utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrift derom, att en förteckning
å Upsala universitets fasta och lösa egendom må
varda upprättad och bilagd den tablå öfver statens egendom,
som jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga bref den 30 December 1874
bör hvart nionde år uppgöras.
Hvad i öfrigt blifvit af Revisorerne anmält och erinradt har Utskottet funnit
dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande vid behandling
af de utgiftsanslag, Revisorernes framställning berör, dels hafva medfört
åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklaradt,
dels ej vara af den vigt, att, oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 26 Februari 1880.
På Stats-Utskottets vägnar:
Carl Ekman.
Reservationer:
Vid 9:de punkten (ang. hyresbeloppet för de af Trafikstyrelsen uthyrda lägenheter):
af
Herrar G. Ekman, Grefve G. Feck-Friis, F. Heder stjerna och Friherre
G. Hochschild;''
af Herr Nordenfelt, som, jemte åberopande, hurusom Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 28 April 1877 yttrat:
“Några bestämda föreskrifter, rörande hvilka tjenstebefattningar vid statens
jernvägstrafik böra vara med fördelen af bostad förenade, eller rörande beskaffenheten
af dessa bostäder, finnes dock, så vidt Riksdagen kunnat inhemta, ej nå
-
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 17.
gonsin meddelade, och då den af Styrelsen omförmälda praxis, derom jemväl närmare
upplysningar saknas, äfven om den möjligen kan för närvarande anses tillfredsställande,
dock torde böra medelst i vederbörlig ordning faststälda regler ersättas,
bar Riksdagen jemväl för sin del ansett bestämda föreskrifter i ämnet vara
önskvärda, hvarföre Riksdagen i underdånighet anhåller, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning tjenstebefattningar vid
statens jernvägstrafik böra vara med fördelen af fri bostad, vare sig i statens egna
eller förhyrda lokaler, förenade, samt derefter såväl i berörda hänseende som i
de med denna fråga sammanhängande öfriga omständigheter i nåder meddela de
föreskrifter, Eders Kongl. Maj:t må finna vara för ändamålet tjenliga“,
yrkade att slutet af Utskottets yttrande måtte erhålla följande lydelse:
“Emellertid och enär frågan om fria bostadslägenheter för tjenstemännen
vid statens jernvägstrafik genom Riksdagens skrifvelse den 28 April 1877 blifvit
till Kongl. Maj:ts bestämmande öfverlemnad, och denna fråga, enligt hvad Utskottet
inhemtat, ännu är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende, har Utskottet,
som föreställer sig att Kongl. Maj:t vid frågans afgörande icke lärer underlåta
att fästa afseende å det af Revisorerne anmärkta förhållande, icke ansett Revisorernes
förevarande framställning böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda''1.
Vid 10:de punkten (ang. enskilda jernvägsbolags afgifter för samtrafiken å
statens jernvägar): af Herrar G. Ekman, L. Nordenfélt, Grefve C. Beck-Friis, F.
Heder stjerna och C. Hochschild.
Vid ll:te punkten (ang. restaurationsbyggnaderna vid statens jernvägar): af
Herrar C. Ekman, L. Nordenfelt, Grefve G. Beck-Friis, F. Hederstjerna, Friherre
C. Hochschild och K. O. Ljung qvist.
Vid sista punkten (ang. de anmärkningar, som ansetts nöjaktigt besvarade):
af Herr Ola Andersson i Burlöf:
“I sista punkten af detta utlåtande säger Utskottet att hvad Revisorerne
i öfrigt anmärkt eller omförmält, antingen är rättadt, nöjaktigt förklaradt, eller ej
af den vigt och beskaffenhet att någon framställning derom erfordras, hvadan allt
detta anses ej böra till någon åtgärd föranleda.
I detta uttalande har jag ej kunnat fullt instämma, enär jag ansett ett af
Revisorerne (sidd. 129 och 30 i rev.ber.) omförmäldt ärende, hvilket inrymmes
bland de ofvan omnämnda, ej blott i vigt stå högre än åtskilliga af de utaf Statsutskottet
framhållna, utan ock, till följd af samma och dermed beslägtade ärendens
behandling, väl förtjent af att framdragas.
Efter att hafva i korthet erinrat om vissa förhållanden rörande Ultuna
landtbruksinstitut samt den undersökning som med anledning af dessa förhållan
-
Stafs-UtsJcottets Utlåtande N:o 17.
21
den blifvit åstadkommen m. m., påpeka Revisorerne hurusom sistlidet års Riksdag
i underdånig skrifvelse angående begärda anslag till byggnader vid nämnda institut,
med anförande af Statsrådets och Chefens för Civildepartementet eget uttalande
till statsrådsprotokollet den 8 Januari 1879, att afgörandet af frågan om
institutens organisation och förvaltning vore att i en snar framtid förvänta, ansåg
byggnadsfrågan böra till dess uppskjutas.
Vidare yttra Revisorerne: “Då Kongl. Maj:t och Riksdagen etc.--här
omförmäla".
Att denna förhoppning ej uppfylts eller lärer kunna vid innevarande riksdag
uppfyllas, att med anledning häraf jemväl frågan om nytt reglemente för
båda instituten hvilar, — oaktadt Landtbruks-akademiens förvaltningskomité vid
aflemnande af förslag härtill i Januari 1877, bland annat, yttrat att, då de för instituten
gällande reglementen “sakna närmare bestämmelser om fordrungame såväl
för inträde af elever, som för deras afgångsexamen, och olika tillämpningar härvid
gjort sig gällande11, det sålunda ansetts nödigt att afhjelpa ett sådant
missförhållande —- dessa förhållanden synas mig förtjenta utaf att af Stats-TJtskottet
i någon form framhållas, såsom säkerligen af fullt lika stor vigt som månget
annat ärende, och denna min åsigt försvagas ej genom den behandling, andra
jordbruket rörande ärenden rönt, exempelvis då vårt uppträdande vid den för
vårt jordbruk och mejerihandtering så utomordentligt vigtiga utställningen af mejeriprodukter
i London sistlidne sommar af staten befrämjades med — 2,000 kronor,
under det våra grannländer ansågo det vigtigt för sig att på allt sätt med statens
kraftiga medverkan kunna bereda sig en fördelaktig afsättning i detta afseende,
genom att på utställningen på ett så lyckligt sätt som möjligt visa hvad de förmå11.
Bih. till ffiksd. Prof. 1880.
4 Sami. 1 Afd. 15 Höft
4