Konstitutions-Utskottäs Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ant. till Biksd< Kansli den 6 April 1880, kl. 2 e. m.

Konstitutions-Ut''skottds Utlåtande, i anledning af Kongl, Maj:ts nådiga
Proposition till Riksdagen med förslag till förändrad lydelse
af 87 § 1 mom. Regeringsformen och 42 § 1 mom. Riksdagsordningen.

Till Konstitutions-Utskottet hafva Riksdagens Kamrar öfverlemnat Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition af den 20 Februari innevarande år (N:o 18), om ändring
i olvannämnda grundlagsstadganden.

Af ett vid den Kongl. propositionen fogadt utdrag af det samma dag i
Statsrådet förda protokoll öfver Justitiedepartementsärenden inhemtas, att vederbörande
departementschef vid ärendets föredragning såsom skäl för den föreslagna
grundlagsändringen hufvudsakligen anfört: att det icke torde kunna bestridas,
att strafflagen för krigsmakten efter allmänna konstitutionella grunder folie
inom det lagstiftningsområde, som rätteligen tillhörde Regeringen och Representationen
gemensamt, ehuru hos oss, i olikhet med förhållandet i andra konstitutionella
länder, rätt att deltaga i stiftandet af sådan lag icke varit Representationen tillerkänd;
att den makt, som sålunda åt Konungen inrymts, så länge krigsmakten,
eldigt hvad vid antagandet af 1809 års Regeringsform var fallet, blott utgjordes
af en stående armé och en flotta, i hvilka ingen var förpligtad att mot sin vilja
ingå, egde en vida mindre omfattande betydelse, än den komme att erhålla i den
män hela landets manliga befolkning för längre eller kortare tid underkastades
värnpligt och stäldes under krigslag; att med afseende härpå och enär grundad
anledning till motstånd emot den utsträckning af värnpligten, som kunde pröfvas
Bih. till Riksd. Prof. 1880. 3 Sami. 4 Käft. 1

2

Konstitutions-Utslwttets Utlåtande N:o 4.

nödig, vore att hemta derifrån, att Riksdagen icke egde rätt att deltaga i krigslagstiftningen,
en grundlagsförändring, hvarigenom sådan rätt tillerkändes Riksdagen,
nu syntes vara af omständigheterna påkallad; samt att, om de sannolika
följderna af en dylik förändring toges i betraktande, icke heller dessa syntes
böra ingifva någon vigtigare betänklighet, då det nemligen kunde antagas för
visst, att, oberoende af sättet för lagstiftningen, strafflagen för krigsmakten i allt
väsentligt måste lämpas efter allmänna strafflagen, och i fråga om behöfliga ändringar
Riksdagens framställningar kunde antagas tillvinna sig samma uppmärksamhet
hos Konungen, ehvad de framkomme såsom önskningar, eller såsom beslut,
samt i öfrigt strängare straffbestämmelser än de nu gällande icke syntes
vara af nöden.

I fråga om formen för den föreslagna grundlagsförändringen anföres vidare:
att ett stadgande i angifna rigtningen lämpligast syntes kunna införas i grundlagen
medelst ett tillägg till 87 § Regeringsformen, hvarigenom ifrågavarande slag
af lagar komme att nämnas bland dem, som bero af Konungens och Riksdagens
gemensamma beslutanderätt; att dervid dock måste tagas i betraktande, dels att,
då grundlagen icke innehölle någon närmare bestämning i fråga om omfånget af
de lagstiftningsämnen, som 87 § Regeringsformen nu afsåge, icke heller någon
mera noggrann bestämning af omfånget för nu åsyftade krigslag kunde i nämnda
paragraf intagas; dels ock att, om all sådan bestämning utelemnades och endast
ordet Tingslag i paragrafen infördes, på sätt Konstitutions-Utskottet vid 1878 års
Riksdag föreslagit, villrådighet om hvad härmed borde förstås lätteligen kunde
uppkomma, då flere krigslagar funnes än de som, under benämning af de nya
krigslagarne, år 1868 utfärdades, till exempel tjenstgöringsreglementen och andra
författningar, hvilka icke syntes böra läggas under Riksdagens lagstiftningsrätt,
och jemväl 1868 års disciplinstadga innehölle stadgande:] af sådan egenskap;
samt att då 87 § Regeringsformen omförmälde allmän civil- och kriminallag och
det vunnit befästad häfd, så väl att derunder inbegrepes äfven den allmänna rättegångsordningen
för civila och kriminella mål, som ock att Konungen icke af detta
grundlagsstadgande är förhindrad att meddela ordningsbestämmelser och polisföreskrifter
i sådana ämnen, som icke i den allmänna civil- och kriminallagen
omförmälas, det ville synas, som om det tjenligaste uttrycket för hvad nu afsåges
vore att, med användande af paragrafens nuvarande terminologi i lista momentet,
efter begynnelseorden: »Riksdagen egen gemensamt med Konungen makt att stifta
allmän civil- och kriminallag)) insätta orden: »äfvensom kriminallag för krigsmakten-» ,
hvaraf skulle följa, att sistnämnda speciallag komme under Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftning i alldeles samma utsträckning som den allmänna
kriminallagen med dertill hörande rättegångsordning, äfvensom den fördel vinnas,
att ändring ej behöfde vidtagas i några andra grundlagsparagrafer, utom i 42 §

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 4. 3

Riksdagsordningen, der ordet »allmän» framför »civil-, kriminal- och kyrkolag»
borde utgå.

Då Kongl. Maj:ts föreliggande förslag afser att åstadkomma en utvidgning
i Riksdagens lagstiftningsmakt, hvars befogenhet redan länge varit principielt erkänd
och inom Representationen uttalad, kan Utskottet icke annat än tillstyrka samma
förslags antagande. Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att anmärka,
det sjelfva formen för den ifrågasatta förändringen lemnar något öfrigt att önska.
Särskildt synes bibehållandet i oförändrad form af sista satsen i § 42 Riksdagsord•
ningen: »börande under civil- och kriminallag äfven förstås de delar af krigslagar
och författningar rörande krigsväsendet som ega tillämpning på medborgare utom
krigsstaten» vara något oegentligt, sedan de lagar, som företrädesvis benämnas
krigslagar, i sin helhet komma att tillhöra begge statsmakternas lagstiftning. Då
emellertid hvad Utskottet sålunda haft att anmärka är af jemförelsevis underordnad
vigt, och, i fråga särskildt om 42 § Riksdagsordningen i dess af Kongl. Maj:t
föreslagna lydelse, densamma, jemförd med 87 § Regeringsformen, näppeligen kan
lemna rum för något egentligt missförstånd, har Utskottet trott sig böra låta sina
betänkligheter i afseende å formen falla och icke tillstyrka en redaktionsförändring,
hvarom enighet sedermera tilläfventyrs ej kunde vinnas.

Utskottet får alltså vördsamt hemställa,

att följande genom Kongl. Maj:ts proposition framlagda
förslag till förändrad lydelse af § 87 mom. 1 Regeringsformen
och § 42 mom. 1 Riksdagsordningen må af Riksdagen antagas
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 87 mom. 1.

(Nuvarande lydelse:)

Riksdagen eger gemensamt
med Konungen magt att stifta
allmän civil- och kriminallag och
att sådan förut stiftad lag förändra
och upphäfva. Ej må
Konungen utan Riksdagens samtycke,
och icke Riksdagen utan
Konungens, någon ny lag göra
eller gammal afskaffa. Frågor

(Föreslagen lydelse:)

Riksdagen eger gemensamt
med Konungen magt att stifta
allmän civil- och kriminallag
äfvensom Jcriminallag för Jcrigsmagten
och att sådan förut stiftad
lag förändra och upphäfva.
Ej må Konungen utan Riksdagens
samtycke, och icke Riksdagen
utan Konungens, någon

4

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o i.

härom må i Riksdagens Kamrar
kunna väckas och skola, sedan
Lag-Utskottet deröfver blifvit
hördt, af Riksdagen afgöras. Beslutar
Riksdagen för sin del någon
ny lag eller gammal lags
upphäfvande eller förändring,
aflemnas förslag derom till Konungen,
som inhemte Statsrådets
och Högsta domstolens tankar
deröfver, och, sedan Han
Sitt beslut fattat, meddele Riksdagen
antingen Sitt samtycke
till dess åstundan eller Sina skäl
att det vägra. Kan Konungen
icke förr, än Riksdagen åtskiljes,
fatta och meddela Sitt beslut,
vare Han oförhindrad att
före nästföljande riksdags öppnande
förslaget ordagrant bifalla
och allmän kungörelse derom
utfärda. Sker det ej, anses
förslaget hafva förfallit, och Konungen
underrätte då Riksdagen
vid dess nästa sammankomst
om de skäl, som hindrat
förslagets antagande. Finner
Konungen godt någon lagfråga
för Riksdagen framställa, äske
Han Statsrådets och Högsta domstolens
yttrande deröfver, samt
meddele Sin proposition tillika
med berörda yttranden åt Riksdagen,
som med frågan vidare
förfar, såsom i Riksdagsordningen
sägs.

ny lag göra eller gammal afskaffa.
Frågor härom må i
Riksdagens Kamrar kunna väckas
och skola, sedan Lag-Utskottet
deröfver blifvit hördt,
af Riksdagen afgöras. Beslutar
Riksdagen för sin del någon ny
lag eller gammal lags upphäfvande
eller förändring, aflemnas*
förslag derom till Konungen,
som inhemte Statsrådets och
Högsta domstolens tankar deröfver,
och, sedan Han Sitt beslut
fattat, meddele Riksdagen
antingen Sitt samtycke till dess
åstundan eller Sina skäl att det
vägra. Kan Konungen icke förr,
än Riksdagen åtskiljes, fatta och
meddela Sitt beslut, vare Han
oförhindrad att före nästföljande
riksdags öppnande förslaget
ordagrant bifalla och allmän
kungörelse derom utfärda. Sker
det ej, anses förslaget hafva
förfallit, och Konungen underrätte
då Riksdagen vid dess
nästa sammankomst om de skäl,
som hindrat förslagets antagande.
Finner Konungen godt någon
lagfråga för Riksdagen framställa,
äske Han Statsrådets och
Högsta domstolens yttrande deröfver,
samt meddele Sin proposition
tillika med berörda yttranden
åt Riksdagen, som med
frågan vidare förfar, såsom i
Riksdagsordningen sägs.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

Riksdagsordningen.

§ 42 mom. 1.

Lag-Utskottet skall meddela
utlåtande öfver de från Kamrarna
dit hänvisade förslag till
stiftande, ändring, förklaring
eller upphäfvande af allmän civil-,
kriminal- och kyrkolag; börande
under civil- och kriminallag
äfven förstås de delar af
krigslagar ocli författningar rörande
krigsväsendet, som ega
tillämpning till medborgare utom
krigsstaten.

Lag-Utskottet skall meddela
utlåtande öfver de från Kamrarna
dit hänvisade förslag till
stiftande, ändring, förklaring
eller upphäfvande af civil-, kriminal-
och kyrkolag; börande
under civil- och kriminallag äfven
förstås de delar af krigslagar
och författningar rörande
krigsväsendet, som ega tillämpning
till medborgare utom krigsstaten.

Anm. I händelse hvad Utskottet
kommer att i sitt Utlåtande
N:o 5 föreslå vinner
Riksdagens bifall, bör efter
orden: »civil-, kriminal-
och kyrkolag» vid
den slutliga redaktionen
inflyta tillägget »äfvensom
kommunallag».

Stockholm den 5 April 1880.

På Utskottets vägnar:

Magnus Hallenborg.

6

KonstUiit/ions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

Reservationer:

af Herr Borg;

af Herr Danielsson, med hvilken Herr Svensén instämt: “Emedan jag anser
att den af Kong]. Maj:t föreslagna förändring af 87 § Regeringsformen och 42 §
Riksdagsordningen, som blifvit af Utskottet tillstyrkt, icke innebär annan förändring
än att Riksdagen skulle få gemensamt med Konungen stifta kriminallag för
krigsmakten, så har jag icke kunnat biträda Utskottets förslag, enär jag hyser
den öfvertygelsen att, om Riksdagens rätt i detta fall icke jemväl får omfatta
disciplinstadgan i dess helhet, föga med lagförslaget vinnes; ty enligt mitt förmenande
ega strafflagen för krigsmakten och disciplinstadgan med hvarandra sådant
sammanhang och beröra hvarandra så nära, att begge dessa lagar böra tillhöra
Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt. Af denna anledning
har jag inom Utskottet yrkat att det förslag till förändrad lydelse af 87 §
Regeringsformen och 42 § Riksdagsordningen, som 1878 års Konstitutions-Utskott
föreslagit och som då af Andra Kammaren bifölls, bort nu, med anledning af
Kongl. Maj:ts Proposition, af Utskottet för Riksdagen framläggas.

Det är min åsigt att Kongl. Maj:ts förslag bör vinna Riksdagens bifall, men
med den förändring, att i 87 § Regeringsformen de af Kongl. Maj:t föreslagna orden
“äfvensom kriminallag för krigsmakten11 utbytas mot -»samt krigslag» och i 42 §
Riksdagsordningen efter orden “och kyrkolag''1 införas orden »samt krigslag» och att
det öfriga af 1 mom. af denna paragraf borde utgå, eller så att § 87 Regeringsformen
och 42 § Riksdagsordningen erhålla denna lydelse:

Regeringsformen § 87.

l:o. Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta allmän civiloch
kriminallag samt krigslag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva.
Ej må — — — — — — — — — — —

— — såsom i Riksdagsordningen sägs.

2:o. Riksdagen eger ock gemensamt etc.

Riksdagsordningen § 42.

l:o. Lag-Utskottet skall meddela utlåtande öfver de från Kamrarna dit
hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag samt krigslag.

2:o. Utskottet skall etc.“

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

7

af Herr Rundbäck: “Med tillfredsställelse har jag tagit kännedom om Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition till innevarande Riksdag, med förslag till förändrad lydelse
af 87 § 1 mom. Regeringsformen och 42 § 1 mom. Riksdagsordningen, i fråga
om inrymmande af rätt för Riksdagen att gemensamt med Konungen stifta, förändra
och upphäfva jemväl kriminallag för krigsmakten. Den ifrågasatta förändringen
visar nemligen, att Regeringen på ett öppet och högsint sätt vill, hand i hand
med Representationen, utveckla vårt samhällsskick i en alltmera och mera konstitutionel
rigtning, på samma gång det den Kongl. propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
lemna!- en värderik och fullständig utredning af hvad med krigslag
eller rättare kriminallag för krigsmakten bör förstås. Dit bör nemligen, enligt
sagda statsrådsprotokoll, hänföras icke blott strafflagen för krigsmakten med
dithörande rättegångsordning utan jemväl allra största delen af disciplinstadgan,
eller med andra ord alla de författningar, som under namn af de nya krigslagarne
utfärdades den 11 Juni 1868, och således har Kongl. Maj:t i detta fall endast
förbehållit sig rätt att ensam besluta öfver t. ex. tjenstgörings- och exercisreglementen
samt öfver en del ordningsstadgar och polisföreskrifter rörande krigsmakten,
hvilken anordning måste anses lämplig och god.

Ehuru Kongl. Maj:ts sålunda gjorda erbjudande bör tacksamt erkännas, så
vågar jag dock hysa åtskilliga betänkligheter mot den plats åtskilliga af de ifrågasatta
förändringarne skulle erhålla uti våra grundlagar, och dessa mina betänkligheter
få ökad vigt, då jag granskar den föreslagna förändrade ordställningen uti
Riksdagsordningens 42 § 1 mom., som jag finner vara otydlig.

Det är nemligen enligt min åsigt alldeles gifvet, att Regeringsformen ensamt
eller åtminstone i första rummet innefattar den norm eller det fördrag, hvai--uti statsmakternas, Konungens och Riksdagens, ömsesidiga och gemensamma rättigheter
och konstitutionella förbindelser och maktställning bestämmas. Men om och
när så är, så bör följaktligen, så långt ske kan, hvarje sådan ömsesidig eller gemensam
rättighet uti denna rikets första grundlag införas, ty endast derigenom
erhåller den sin sanna och egentliga konstitutionella pregel. Visserligen har Kongl.
Maj:t, genom att inrymma det föreslagna tillägget »äfvensom kriminallag för krigsmakter,
i» uti Regeringsformens 87 § 1 inom., anvisat detta tillägg sin rätta plats
bland de i sträng mening konstitutionella grundlagsstadgandena, men då man läser
den föreslagna ändrade lydelsen af 42 § 1 mom. Riksdagsordningen, så stannar
man ofrivilligt i villrådighet, huru föreslagna tillägget på förra stället skall förstås,
likasom derom huru långt Riksdagens och Lag-Utskottets befogenhet sträcker
sig. Den Kongl. propositionen söker visserligen att tyda eller undvika denna
otydlighet genom att i 42 § 1 mom. Riksdagsordningen utesluta ordet »allmän»,
men mig förefaller det, som genom borttagandet af ordet »allmän» en ännu större
tvetydighet uppstår. Den nya ordställningen och vanan vid den äldre lydelsen
gör det åtminstone ganska svårt att fatta, att uti ordet kriminallag, på senare

8

Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 4.

stället, skulle inbegripas eller underförstås jemväl kriminallag för krigsmakten.
Denna villrådighet, som möjligen kan föranleda till konstitutionella konflikter, synes
mig desto mera förklarlig, som Regeringen ej funnit skäligt att uti 87 § 1 mom.
Regeringsformen använda enahanda ordställning, hvilket man alltid borde, enligt
mitt förmenande, eftersträfva för att så mycket som möjligt undvika olika grundlagstolkningar.
Af angifna orsaker anser jag alltså, att 42 § 1 mom. Riksdagsordningen
antingen borde till sin lydelse bringas till närmaste likhet med den föreslagna
i 87 § 1 mom. Regeringsformen eller, troligen rigtigare, samtlige bestämmelserna
i förstnämnda paragraf, som äro af konstitutionel natur, öfverföras till
den sistnämnda. Som sagdt, betinga deras konstitutionella egenskaper en sådan
anordning och då äfven senare delen af Riksdagsordningens 42 § 1 inom., enligt
den allmänna uppfattningen, eger enahanda konstitutionella betydelse, så synes
det mig vara rättast att jemväl insätta eller öfverflytta sagda stadganden till
87 § 1 mom. Regeringsformen, på sätt efterstående förslag närmare utvisar.

I samband härmed anser jag äfven, att den ändring eller rättelse borde
ega rum, att i stället för det i 42 § 1 mom. Riksdagsordningen förekommande
oegentliga och svårförstådda uttrycket »krigslagar» etc. det borde komma att heta
lagar etc., ty med orden: “krigslagar och författningar" kan härvidlag, en ligt

min uppfattning, icke förstås andra lagar och författningar än dem, som närmare
bestämma och reglera hvad som omförmäles i 73 och 80 §§ Regeringsformen,
dit ock beväringslagen måste räknas. Men att dessa lagar uti egentlig
bemärkelse ej kunna benämnas eller hafva samma betydelse som krigslagar är påtagligt,
likasom det åtminstone låter något orimligt att tala om krigslagar, som
ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten. Då emellertid dylika lagar
redan stiftas, uppkäfvas eller förändras af Konung och Riksdag gemensamt, så
betingas häraf ändamålsenligheten att bestämmelsen härom jemväl införes uti
Regeringsformens 87 § 1 inom. Mot eu sådan välgrundad anordning kan visserligen
invändas, att genom ett dylikt förfaringssätt, då Högsta Domstolens tankar
jemväl skulle inhemtas öfver dylika lagförslag, möjligen mera långsamhet skulle
vällas i lagstiftningsarbetet. Härpå kan dock genmälas, att genom Regeringens
förslag att inrymma kriminallagen för krigsmakten uti 87 § 1 mom. Regeringsformen
har redan ett öfverförande af denna lag till Högsta Domstolens granskningsskyldighet
egt rum och a''tt om förslag till lagar och författningar af lika
vigtig om än af något olika beskaffenhet, som röra krigsväsendet, på förhand
komme att granskas af Högsta Domstolen, så skulle derigenom större trygghet,
mera noggrannhet vinnas. Eu svårare betänklighet mot det af mig ifrågasatta
ändringsförslaget kan deremot hysas af dem, som förmena, att, för den händelse
Riksdagen vidtager några ändringar uti det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget,
Kongl. Maj:t, fri från sitt erbjudande, kan neka sin sanktion å Riksdagens beslut
och den nödiga och nyttiga grundlagsförändringen komma att förfalla, hvar -

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

9

emot, om Riksdagen i grundlagsenlig ordning antager Kongl. Maj:ts förslag oförändradt,
detsamma dermed genast antager grundlagsnatur. Om än denna farhåga
kan vara beaktansvärd, torde den derföre icke vara befogad, ty då den af mig
ifrågasatta ändringen endast, såsom visadt är, afser en omflyttning och i viss mån
ett förtydligande af den grundlagsförändring, som blifvit ifrågasatt uti Kongl.
Maj:ts proposition, och för öfrigt föga i ord — och alls icke uti andemening — afviker
från densamma eller på något vis afser att utöfver det Kongl. förslagets gränser
utvidga Riksdagens eller inskränka Kongl. Maj:ts rättigheter, så synes mig farhågan
för att Kongl. Maj:t skulle neka sitt nådiga bifall till en af Riksdagen i
sådant syfte vidtagen förändring i föreliggande grundlagsförslag sakna allt fog.
Skulle åter Riksdagens Kamrar icke heller vara tillfredsstälda med det förslag
jag dristat mig att framställa, så vågar jag dock hoppas att ärendet återförvisas
till Utskottet, som jag vågar tro nog skall efter förnyad ompröfning kunna på ett
fullständigt och mera tillfredsställande sätt formulera ett nytt.

Skulle den af mig ifrågasatta lydelsen af Regeringsformens 87 § 1 mom.
möjligen godkännas, så kan, som efterföljande förslag närmare visar, Riksdagsordningens
42 § 1 mom. mycket förenklas och förkortas, och anser jag detta hafva företräde
framför ett upprepande i sistnämnda paragraf af hvad i Regeringsformen
förekommer, allrahelst som Riksdagsordningens 42 § endast utgör en instruktion,
som utstakar gränserna för Lag-Utskottets verksamhet. Några vidare motiv för
den af mig föreslagna lydelsen af sistsagda paragraf torde ej behöfva anföras,
men då Konstitutions-Utskottet på goda skäl, i anledning af eu framställning af
en enskild motionär, hemstält, att uti ifrågavarande paragraf jemväl borde inrymmas
ordet “kommunallag“, så bör naturligtvis en hänvisning till 53 § Regeringsformen,
såsom ett senare förslag utvisar, äfven ega rum. Visserligen kunde detta
icke behöfvas, om jemväl uti 87 § 1 mom. Regeringsformen inrymdes ordet “kommunallag",
men då betänkligheter möta att jemväl öfver förslag till ändring i
dessa, så att säga, mera rörliga lagar infordra Högsta Domstolens yttrande, så
torde det förfaringssätt, som Konstitutions-Utskottet härvidlag iakttagit, böra vidblifvas.

På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga får jag vördsammast hemställa,
att Riksdagen för sin del behagade i grundlagsenlig ordning antaga följande
ändringar och tillägg uti 87 § 1 mom. Regeringsformen och 42 § 1 mom.
Riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 87.

l:o. Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta, förändra och
upphäfva allmän civil- och kriminallag, äfvensom kriminallag för krigsmagten, jemte
Bill. till Riksd. Prof. 1880. 3 Sand. 4 Höft. 2

10

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

de delar af andra lagar och författningar rörande krigsväsendet, hvilka ega tillämpning
på medborgare utom krigsstaten. Ej må etc. (oförändradt).

Riksdagsordningen.

§ 42.

l:o. Lag-Utskottet skall meddela utlåtande öfver de från Kamrarna dit hänvisade
förslag till stiftande, ändring, förklaring dier upphäfvande af lag, som i 87 §
Regeringsformen sägs.

Amu, I händelse Riksdagen bifaller livad jag reservationsvis hemstält i Konstitutions-Utskottets
Utlåtande N:o 5, så bör vid den slutliga redaktionen af 42
§ 1 inom. Riksdagsordningen i stäliet för »87 §» det komma att heta »87
och 53 §§».

Herrar S. Johnson, L. Jönsson och Norén hafva begärt få auteckuadt, att
de ej deltagit i detta ärendes behandling inom Utskottet.