Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
I
t»
N:o 1.
Aok. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1880, kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, med bestämmande, till hvithet
Utskott väckt motion om underdånig skrifvelse angående
ändring i fråga om tillsättning af presterliga tjenster
bör hänvisas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 121, har Herr
H. Johnsson föreslagit:
»att Riksdagen ville aflåta till Korigl. Maj:t en underdånig skrifvelse
med begäran det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till nästa Riksdag
framlägga förslag till ny författning rörande presterliga embetens tillsättande,
byggd hufvudsakligen på följande grunder, nemligen:
att 30 § Regeringsformen samt andra nu derom gällande lagar upphäfvas;
att, då någon presterlig befattning, af hvad slag som helst, i en
församling blifvit ledig, domkapitlet skall uppsätta 3 kompetente sökande
å förslag, hvarefter församlingen eger kalla en fjerde profpredikant och
välja mellan dessa 4, hvarvid rösträtt per capita skall tillkomma enhvar,
som inom församlingen eger att i kyrkostämmas öfverläggning och beslut
deltaga; samt att åt den, som dervid erhåller de flesta rösterna, skall af
domkapitlet utfärdas konstitutorial å befattningen.»
Sedan denna motion blifvit af Andra Kammaren till Lag-Utskottets
behandling hänvisad, men Lag-Utskottet, på sätt af dess utlåtande N:o 5
inhemtas, enär förslaget i den omfattning motionären gifvit detsamma,
innefattade och förutsatte ändring jemväl af 30 § Regeringsformen, men
det icke tillkomme Lag-Utskottet att med sådan fråga taga befattning,
Bill. till Riksd. Prof. 1880. 3 Sami. 1 Höft. 1
2
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
återlemnade motionen till Andra. Kammaren, så har denna Kammare,
enligt hvad Konstitutions-Utskottet tillhandakommet protokollsutdrag för
den 7 innevarande Februari utvisar, efter det motionären, med Kammarens
tillstånd, återtagit den del af motionen, som afsåg och förutsatte
ändring af 30 § Regeringsformen, återförvisat motionen i öfriga delar
till Lag-Utskottet, hvaremot Första Kammaren, enligt protokollsutdrag
för gamma dag, förklarat sig anse motionen tillhöra Tillfälligt Utskotts
handläggning.
Då således olika meningar mellan Kamrarne uppstått, till hvilket
Utskott motionen bör hänvisas, åligger det, jemlikt 38 § 3 mom. Riksdagsordningen,
Konstitutions-Utskottet att derom besluta.
Sedan numera, såsom ofvan är nämndt, från motionen afsöndrats
allt, som afsåg eller förutsatte ändring af grundlag, och sålunda det
skäl, Lag-Utskottet anfört för sin vägran att med ärendet taga befattning,
bortfallit, torde något vidare yttrande i detta afseende icke vara
erforderligt.
Frågan är emellertid ingalunda härmed löst. Utskottet torde icke
misstaga sig, om det söker den hufvudsakliga grunden för den af Första
Kammaren uttalade åsigt i den omständigheten, att motionären inskränkt
sig till att föreslå aflåtande af skrifvelse till Kong], Maj:t med begäran,
det Kongl. Maj:t täcktes låt a utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ny författning rörande presterliga befattningars tillsättning, byggd på
de af motionären anförda grunder. Det är nemligen väl bekant, hurusom
vid behandling af motioner, de der, i likhet med den nu föreliggande,
åsyfta allenast eu skrifvelse med begäran att Kong]. Maj:t ville taga
någon fråga i öfvervägande och, efter det tilläfventyrs nödig utledning
vunnits, framlägga förslag, för hvilket motionärerne dock gemenligen
plägat angifva vissa grunder, en skiljaktig praxis visat benägenhet att
utveckla sig inom Riksdagens begge Kamrar. I Första Kammaren hafva
i allmänhet motioner af dylik form, äfven om den väckta frågan i och
för sig fallit inom området för Ständigt Utskotts behandling, hänvisats
till Tillfälligt Utskott, under det Andra Kammaren, vid afgörandet till
hvilket Utskott dylika motioner skolat hänskjutas, merändels fästat den
afgörande vigten vid sjelfva ämnet eller frågans inre natur. Afvikelser
från denna praxis hafva visserligen inom båda Kamrarne understundom
förekommit, men dels är deras antal för ringa för att upphäfva den
allmänna regeln, dels synes man hafva anledning antaga att, då de förekommit,
detta berott på tillfälliga omständigheter.
I de fall då Konstitutions-Utskottet tillförene haft att utöfva sin grundlagsenlig
rätt och pligt att vid uppkomna meningsskiljaktigheter i det af
-
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
3
seende, hvarom 38 § 3 mom. Riksdagsordningen handlar, skilja mellan Kainrarne,
har Utskottet icke, eller åtminstone icke direkt, uttalat sig i den fråga,
som nu föreligger till afgörande. Visserligen skulle ett af 1870 års Konstitutions-Utskott
afgifvet memorial (N:o 3) vid första påseendet kunna åberopas
såsom ett uttalande i frågan från Utskottets sida. I anledning af meningsskiljaktigheter
Kamrarne emellan hade Utskottet då att bestämma, till
hvilket Utskott borde hänvisas tre särskilda motioner, af innehåll att
Riksdagen måtte i underdåniga skrivelser anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga dels en på vissa uppgifna
grunder byggd plan för rikets fästningsanläggningar, dels förslag till
ny aflöningsstat för landssekreterare, och dels förslag till ordnande af
rikets försvarsväsende. Konstitutions-Utskottet fann väl samtliga dessa
motioner böra af Tillfälligt Utskott behandlas, men granskar man de
motiv, Utskottet för denna sin åsigt anförde, skall man finna, att det för
Utskottet bestämmande icke kan hafva varit den omständigheten, att
motionärerne förestält sig sina syften bäst kunna vinnas genom en anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes taga initiativet till frågornas lösning.
Det heter nemligen beträffande de två förstberörda motionerna, att, då
Riksdagens bifall till dessa motioner, hvilka endast afsågo aflåtande af
underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t, med begäran att Kongl. Maj:t
ville för nästkommande Riksdag framlägga förslag till ordnande af de
förvaltningsfrågor motionerna afhandla, icke skulle i någon män inverka
på bestämmandet af statsverkets inkomster eller utgifter under den tid, för
hvilken statsreglering en borde af dåvarande Stats-Ut skott föreslås, motionerna
icke tillhörde nämnda Utskotts behandling. Och i fråga om den
tredje af ofvan anmärkta motioner yttrade Utskottet, att, då motionen
endast afsåge fastställande af vissa grunder, på hvilka Riksdagen för sin
del ansåge att ett ändamålsenligt ordnande af rikets försvarsväsende borde
byggas, jemte uttryckande af den önskan att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen
framlägga ett på dessa grunder utarbetadt förslag, samt att motionären
icke haft för afsigt att föreslå, det någon förändring i beväringslagen,
utan afseende å den utredning, som i nyssnämnda afseende kunde
vinnas, skulle af Riksdagen beslutas, motionen i det skick, hvari den
befann sig, icke syntes falla inom gränserna för vare sig Stats-Utskottets
eller Lag-Utskottets verksamhet. Hvilken tydning man ån i öfrigt vill
gifva åt detta något dunkla uttalande, så kan detsamma dock tydligen
vid pröfningen af nu föreliggande fråga icke vara för Utskottet bindande.
Om man, för att undersöka hvart särskildt den ifrågavarande
motionen rätteligen bör hänvisas, granskar grundlagens stadganden i
ämnet, så möta, såsom bekant, i Riksdagsordningens 42 § bestämmelserna
4
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
om Lag-Utskottets verksamhetsområde, eller hvad man kan kalla dess
kompetens. Det heter der, i inom. 1, att till Lag-Utskottets behandlinghöra
»från Kamrarne dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring
eller upphäfvande af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag». Enligt
Utskottets förmenande gifva dessa ordalag icke tillräckligt stöd för den
uppfattning, enligt hvilken till Lag-Utskottets handläggning skulle höra
allenast af motionär bestämdt formulerade förslag till stiftande o. s. v.
af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag. De innehålla öfver hufvud icke
någon antydan om motioners form eller den väg, på hvilken en åsyftad
lagförändring tankes böra komma till stånd. Det är nemligen väl att
märka, att det i anförda lagrummet icke heter t. ex. förslag till ny civil-,
kriminal- och kyrkolag, utan att ordet »förslag» närmast är förbundet med
orden »stiftande», »ändring», »förklaring» och »upphäfvande». Då nu dessa
ord angifva en handling eller en verksamhet, så vill det synas, som om
lagens uttryck näppeligen kunna betyda annat än: förslag att allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag må stiftas, ändras, förklaras eller upphäfvas,
eller: förslag med syfte att åstadkomma stiftande o. s. v. af
dylik lag. Huru eu motionär tänkt sig syftet skola uppnås, om lian
sjelf formulerat någon lagtext, eller han uppmanat Lag-Utskottet att
göra detta, eller han hemstält, att Riksdagen måtte anmoda Kongl.
Maj:t att låta utarbeta det ifrågasatta lagförslaget, derom nämner grundlagen
alldeles icke något. Att vid dylikt förhållande lägga sådan vigt
på den form, motionären föreslagit för sitt syftemåls vinnande, att denna,
med frånseende af sjelfva ämnet och frågans natur, lägges till grund för
bedömandet till hvilket Utskott motionen bör hänvisas, torde åtminstone
icke af grundlagsstadgandets ordalydelse låta försvara sig.
Asigten att, såsom 1873 års Konstitutions-Utskott uttryckte sig,
det är sjelfva ärendets natur, som måste anses afgöra till hvilket Utskott
en motion skall hänvisas, vinner ytterligare stöd af en jemförelse med
andra i Riksdagsordningen förekommande uttryck. Så heter det i dess
5ö §: »motion i ämne, som tillhör Ständigt. Utskotts behandling», och
längre ned; »i ämne, som icke tillhör Ständigt Utskotts behandling, kan
motion» o. s. v. Samma uttryck återkommer i § 56, der det ytterligare
med ett synnerligen allmänt uttryck heter: »angår motion annat ämne».
Och i. sjelfva det lagstadgande, 38 § 3 mom. Riksdagsordningen, som åt
Konstitutions-Utskottet inrymmer rätt att vid fall sådana som det förevarande
skilja mellan Kamrarne, begagnas ett likartadt uttryck: »då
olika meningar mellan Kamrarne uppstå, till hvilket Utskott uppkomna
frågor och ämnen böra hänvisas». Men det torde svårligen kunna bestridas
att en motion, hvilken såsom den, hvarom här är fråga, ostridigt
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
5
afser åstadkommande af ändring i kyrkolag, icke är att anse såsom »motion
i ämne, som tillhör Ständigt Utskotts behandling.»
Om således, i betraktande af hvad nu anförts, sjelfva grundlagens
ordalydelse, hvilken vid frågans bedömande först och hufvudsakligast
bort tagas i skärskådande, icke kan sägas lemna något stöd för den uppfattning,
som frånkänner Lag-Utskottet behörighet att taga befattning
med motioner om stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag allenast på den grund, att motionären
tänkt sig iniativet lämpligast böra läggas i Kongl. Maj:ts hand, så torde
det tillåtas Utskottet att, i andra rummet, betrakta frågan jemväl ur de
praktiska följdernas synpunkt och i sådant afseende påpeka några af de
olägenheter, hvartill nyssberörda praxis kan och i sjelfva verket måste
leda. Väl är det nemligen obestridligt, att, der lagens ord äro tydliga
och klara, der böra de tolkas utan hänsyn till följderna. Men då, såsom
här, enligt hvad Utskottet sökt visa, är fallet, lagens mening i ett visst
afseende icke blifvit i uttryckliga ord uttalad, synes man vara icke blott
berättigad, utan jemväl pligtig att bland möjliga tolkningar välja den,
som vid tillämpningen visar sig vara ändamålsenligast och bäst, då ju
denna snarast måste antagas återgifva lagstiftarens afsigt och mening.
Till de antydda olägenheterna torde t. ex. vara att räkna en nästan
obegränsad utvidgning af tiden för motioners väckande. Men härigenom
skulle sannolikt hända, att de vigtigaste lagstiftningsärenden stundom
komme under behandling först vid en så långt framskriden tidpunkt för
Riksdagens sammanvaro, att de icke hunne underkastas den sorgfälliga
utredning, som af ämnets vigt betingades och hvilken bäst är egnad att
undanrödja faran för ett omoget beslut — en fara, som, alltid betänklig,
blir det i ännu högre grad, när fråga är om de lagar, hvilka, näst grundlagen,
äro samhällsordningens fastaste grundvalar.
Den möjligheten låter vidare väl tänka sig, att skilda Utskott finge
att behandla samma fråga. Ty om inom begge Kamrarne eller inom
samma Kammare en motionär framlade ett förslag till stiftande eller
ändring af något stadgande i t. ex. allmän civillag, hvilket förslag hade
sådan form, att det obestridligt måste till Lag-Utskottet öfverlemnas,
men en annan motionär framstälde ett förslag af alldeles samma syfte
och innehåll i öfrigt, men klädt i form af en hemställan om skrifvelse
med begäran _ att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta ett lagförslag i den
angifna rigtningen dessa begge förslag, som afsåge att i samma lagrum
göra samma ändring, skulle hänvisas till skilda Utskott, och Kammaren
kunde måhända få mottaga ett afstyrkande utlåtande från det
ena Utskottet samtidigt med ett tillstyrkande från det andra. Att sådant
6
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
är förenligt med en vigtig eller ändamålsenlig form för ärendenas behandling
lärer svårligen kunna påstås.
En annan svårighet skulle kunna yppa sig, om en motionär väl
sjelf upprättat ett bestämdt lagförslag, men alternativt hemstält, att
vederbörande Utskott, i händelse det uppgjorda förslaget ej skulle befinnas
tillfredsställande, måtte utarbeta ett annat, eller slutligen, om Utskottet
af någon anledning, t. ex. tidens knapphet, skulle finna sig härtill
förhindra^, att Riksdagen måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta uppgöra och för Riksdagen framlägga ett förslag i ämnet. Skulle
väl en dylik motion, hvilken uppenbarligen väl låter tänka sig, till någon
del tillhöra Lag-Utskottets, och till en annan del Tillfälligt Utskotts
handläggning?
Det är en af sakförhållandenas egen natur gifven följd, att representativa
församlingar icke äro rätt egnade att utarbeta lagtexter. Deras
uppgift är snarare att undersöka behofvet af ett lagstiftningsarbete och
angifva de grunder, hvarefter detsamma bör verkställas, samt, sedan lagförslaget
föreligger färdigt, pröfva, huruvida de angifna grunderna blifvit
rätt tillämpade och följde. Icke heller riksdags-utskotten, med den
knappa arbetstid, som blifvit dem tillmätt, och den mängd ärenden, som
de derunder i allmänhet hafva att handlägga, egna sig rätt väl för utarbetande
af lagförslag, åtminstone om dessa äro af större omfång. Detta
bestyr torde derföre i allmänhet lämpligast öfverlemnas åt regeringsmakten,
som härför eger bestämda, fortvarande organ. Men om det
sålunda icke utan skäl kan förväntas, att Riksdagens iniativ i lagstiftningsfrågor
allt mera ikläder sig formen af framställningar till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande åt lagförslag i vissa angifna rigtningar
och efter uppgifna grunder, så synes det icke vara skäligt att
anförtro de vigtiga förberedande undersökningarne åt Tillfälliga Utskott
snarare än åt Lag-Utskottet, der väl i allmänhet det största måttet af
sakkunskap uti dylika frågor bör vara att förvänta.
På grund af hvad nu anförts har Utskottet funnit
ifrågavarande motion böra af Lag-Utskottet behandlas;
hvilket Utskottet härigenom skolat för Riksdagen tillkännagifva.
Stockholm den 23 Februari 1880.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Konstitutioni-Utskottets Memorial N:o 1.
7
Reservationer:
af Herrar Hallenborg, von Ehrenheim, Burenstam, de Hare, von
Möller, O delberg och Robson: »Enligt 42 § Riksdagsordningen skall
Lag-Utskottet meddela utlåtande öfver de från Kamrarne dit hänvisade
förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag, men för att en motion skall kunna
anses innehålla ett sådant förslag måste den efter vår uppfattning gå
ut på att Riksdagen skall fatta beslut i sjelfva lagfrågan och således
binda sig gent emot den andra statsmakten och icke endast derpå,
att Riksdagen, med bibehållande af sin vidare pröfningsrätt, hos Kongl.
Maj:t skall anhålla om utarbetande och framläggande af ett lagförslag.
Ordalagen i §:n synas oss otvetydigt innebära denna mening, ty icke
lärer väl ett förslag att begära ett lagförslag kunna kallas ett förslag
till lag. Denna uppfattning vinner äfven stöd af 64 § Riksdagsordningen,
der uttrycket förslag är begagnadt i fråga om förändringar
i grundlagarne på ett sätt, som icke lärer kunna betyda annat än
framställning om beslut i sjelfva saken. Jemför man föreskrifterna
om Lag-Utskottets verksamhetsområde i gällande Riksdagsordning och
i den, som upphörde att gälla 1866, finner man ock att området blifvit
vida bestämdare begränsad i den förra, än det var i den senare, och
är det väl att antaga att detta icke skett utan afsigt.
Af dessa skäl och då ifrågavarande motion går ut på att i en
underdånig skrifvelse begära ett lagförslag, anse vi densamma icke tillhöra
Lag-Utskottet, utan till Tillfälligt Utskott hafva bort öfverlemnas.
De praktiska olägenheter, som Utskottet anser uppkomma genom ett
sådant förfaringssätt i detta och dylika fall, lära af Riksdagen, om den
vill begagna sig af de utvägar, som Riksdagsordningen erbjuder, utan
svårighet kunna afhjelpas, men om de äro af betydenhet bero de derpå
att den tanke, som ligger till grund för de tillfälliga Utskotten och dermed
sammanhängande föreskrifter icke slagit rot i våra riksdagsförhållanden
och böra de då, på sätt en annan reservant äfven anmärker,
undanrödjas genom förändring och icke genom tolkning af Riksdagsordningen.
»
8
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 1.
af Herr Afzelius: »Mot Konstitutions-Utskottets beslut, att herr H.
Johnssons motion »om underdånig skrifvelse angående förändring i fråga om
tillsättande af presterliga tjenster», skall af Lag-Utskottet behandlas, får jag
hufvudsakligen af följande skäl mig reservera. Den ifrågavarande motionen
berör visserligen ett »ämne», som är af kyrkolags natur, och kan således
äfven så till vida sägas falla inom Lag-Utskottets i grundlagen utstakade
verksamhetsområde i allmänhet; men då motionen icke kan anses innehålla
något egentligt »''förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande»
af kyrkolag, d. v. s. ett behörigen formuleradt »förslag» till
lag rörande presterliga tjensters tillsättande, om den än angifver vissa
allmänna »grunder», hvarpå ett sådant lagförslag anses böra hvila, utan
väsentligen utgör en väckt »fråga» om en »underdånig skrifvelse» till
Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta ett bestämdt
»förslag» till lag i detta afseende, hvilket således ännu icke kan till behandling
inom Riksdagen föreligga, så synes mig denna motions öfverlemnande
till Lag-Utskottet i dess nuvarande skick ej stå rätt väl tillsammans
med en följdrigtig tillämpning af grundlagens bud efter dess
ordalydelse i förevarande fall. Grundlagen använder nemligen i hithörande
stadganden i Riksdagsordningen, såsom det allmänna och för alla
Utskotten gemensamma uttrycket i detta fall ordet »ämne» (§§ 55 och 56),
hvilket dock i de särskilda instruktionerna för de ständiga Utskotten
(§§ 38 — 42) finnes närmare bestämdt såsom till sin form utgörande antingen
eu blott »fråga» eller ett verkligt »förslag», dervid det obestridliga
förhållande eger rum, att under det de öfriga ständiga Utskotten hafva
att upptaga till behandling motioner i deras respektiva ämnen, deruti
ämnet framställes endast under den mera allmänna och obestämda formen
af en väckt »fråga» (såsom grundlags-, statsutgifts-, bevillnings- och bank»frågor»),
så fordras det deremot i afseende på Lag-Utskottet, att, om en
motion i dess ämne skall af detta Utskott till behandling upptagas, samma
ämne bör ega formen af ett bestämdt och närmare formuleradt »förslag»;
hvaraf väl lär följa, att, om ock en motion berör ett Lag-Utskottets »ämne»,
men icke derjemte eger den af grundlagen bestämda formen af ett »förslag
till stiftande, ändring, förklaring, eller upphäfvande» af gällande lag
(§ 42) — ordagrant samma uttryck, som grundlagen använder i afseende
på Konstitutions-Utskottets egna utlåtanden öfver grundlagsfrågor, hvilka
framläggas för Kamrarne till behandling (§ 64) — utan framställer en
blott och bar »fråga» i detta afseende, det icke gerna kan, åtminstone
icke fullt grundlagsenligt, tillkomma Lag-Utskottet att till behandling
upptaga en så beskaffad motion, utan synes densamma böra till behandling
af »tillfälligt» Utskott hänvisas (§ 37 mom. 3). Tilläggas må, att
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 1.
9
skulle så vara förhållandet — derom Konstitutions-Utskottet visserligen
talar, utan att likväl deraf tyckes kunna heintas något stöd för dess motsatta
förfarande i detta fall — att några praktiska svårigheter eller verkliga
olägenheter af en sådan grundlagens ordagranna tillämpning, som den
ofvan yrkade, bevisligen uppstått eller anses kunna komma att uppstå;
då bör ett sådant missförhållande undanfödjas genom en grund!ngsändriny,
men icke tillfälligtvis afhjelpas genom en för detta ändamål särskilt^
ackommoderad gran<Uagstollenilig.»
af Herr Hammarhjelm; och
af Herr Friherre Fjerta: »Om den ärade motionären hade väckt
förslag att Riksdagen för sin del måtte besluta »att, då någon presterlig
befattning, af hvad slag som helst, i eu församling blifvit ledig, domkapitlet
skall uppsätta 3 kompetente sökande å förslag, hvarefter församlingen
eger kalla en fjerde profpredikant och välja mellan dessa 4, hvarvid
rösträtt per capita skall tillkomma enhvar, som inom församlingen
egen att i kyrkostämmas öfverläggning och beslut deltaga», så hade ju
varit alldeles^ klart, att motionen skolat hänskjutas till Lag-Utskottet.
Men sd är icke ifrågavarande motion framstäld.
Hvad som i motionen är föreslaget, är »att Riksdagen ville aflåta
tdl Kong!. Maj:t en underdånig skrifvelse med begäran det Kongl. Magt
täcktes låta utarbeta och till nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning
rörande presterliga mbetens tillsättande», bvggd på ofvan nämnda
grunder.
Det Utskott, som får uppdrag att behandla motionen, har sålunda
att öfverväga huruvida skäl förefinnas att tillstyrka, att Riksdagen till
Kongl. Maj:t aflåter en underdånig skrifvelse i den syftning som omförmäles,
eller icke, samt i förra fallet att tillstyrka motionen“i senare fallet
afstyrka densamma.
Det synes mig klart, att till- eller afstyrkande af sådan underdånig
skntvelses aflåtande ej hör till de ärenden, hvarmed Lag-Utskottet enligt
42 § 1 mom. Riksdagsordningen har att sig befatta.
. synes mig vidare klart, att samma ord, som 1870 års Konsti
tutions-Utskott,
i sitt Memorial N:o 3, med bestämmande af hvilket Utskott
åtskilliga till Stats-Utskottet hänvisade, men derifrån återlemnade
motioner, böra behandlas, rörande dessa motioner begagnat nemligen åt t
motionernas hänvisning till något af de ständiga Utskotten icke ka°n ifrågasättas,
just här äro tillämpliga, och sålunda att hänvisning af denna
motion till något af de ständiga Utskotten ej heller nu borde kunnat ifråBih.
till Riksd. Prof. 1880. 3 Sond. 1 Ilaft. 2
10
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.
gasättas. Och i ty fall återstår blott att hänvisa motionen till ett tillfälligt
Utskott.
På grund af allt detta anser jag motionen i nu afgifna Memorial
hade bort hänskjutas, icke till Lag-Utskottet, utan till ett tillfälligt Utskott,
till hvilken slutföljd giltiga skäl äfven uti sjelfva Memorialet icke saknas.»
N:o 2.
Ant. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1880, kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, i anledning af meningsskiljaktighet
emellan Kamrarne, till hvilket Utskott en motion
om tillägg till 35 § i gällande Förordning om fattigvården
bör hänvisas.
Sedan Första Kammaren till Lag-Utskottets handläggning hänvisat
en inom Kammaren af Herr Andreas Andersson väckt motion, N:o 3,
rörande tillägg till 35 § i Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871 angående
fattigvården, men Lag-Utskottet, på sätt af dess Utlåtande N:o 1
inhemtas, till Kammaren återlemnat motionen, under förklaring, att den
deri väckta frågan icke syntes falla inom omfånget för Lag-Utskottets i
grundlagarne utstakade verksamhet, så har, enligt Konstitutions-Utskottet
tillhandakomna protokollsutdrag af den 7 och 11 innevarande Februari,
Första Kammaren, med frånträdande af sitt förra beslut, hänvisat
ifrågavarande motion till behandling af Tillfälligt Utskott, hvaremot Andra
Kammaren efter öfverläggning förklarat sig anse densamma vara af beskaffenhet
att böra af Lag-Utskottet handläggas; och åligger det, i följd af