Banko-Utskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 25 Mars 1880, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ovilkorlig b el aning sr ätt
i Riksbanken för svenska statens och Allmänna Hypoteksbankens
obligationer.

I en hos Riksdagens Första Kammare väckt motion, N:o 37, har
Herr A. O. Wallenberg föreslagit, att Riksdagen måtte besluta intagande
i bankoreglementet af följande stadganden:

1 ro mot svenska statens och Allmänna Hypoteksbankens räntebärande
obligationer, stälda till innehafvaren, erhåller eu hvar lån hos Riksbanken
på minst femton dagar, högst tre månader, till det lånevärde och den
räntefot, som i Riksbanken är gällande, när lånet sökes;

2:o bankofullmäktige skola i allmänna tindningarna tillkännagifva
det lånevärde, som fullmäktige bestämt för de olika slagen af svenska
statens och Allmänna Hypoteksbankens obligationer. Sådant kungjordt
lånevärde är gällande, intilldess beslutad ändring blifvit i allmänna tidningarna
offentliggjord; samt

3:o ej må med afseende på låntagaren uti Riksbanken belånas
svenska statens och Allmänna Hypoteksbankens obligationer till högre
eller lägre belåningsvärde eller räntefot, än som blifvit i allmänna tidningarna
kungjordt.

Efter att hafva i frågan inhemtat yttrande utaf fullmäktige i Riksbanken,
hvilka af anförda skäl på det allvarsammaste afstyrkt det väckta
Bill. till Jtiksd. Prof. 1880. G Sami. 1 Afd. G Häft. 1

2

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 10.

förslaget, får Banko-Utskottet, som fått omförmälda motion till sig hänvisad,
härmed öfver densamma till Riksdagen afgifva utlåtande.

Af så väl motiveringen till förslaget, som af den här ofvan omnämnda
formulering af detsamma framgår, hurusom med förslaget afses
att Bereda ovilkorlig belåningsrått i Riksbanken till oinskränkt belopp
mot säkerhet efter faststälda belåningspris af svenska statens och Allmänna
Hypoteksbankens obligationer.

Enligt hvad i motionen uppgifves, skall en dylik lånerätt för närvarande
finnas i bankoreglementet meddelad vid ansökningar om lån
mot pant af vågförda effekter och jemväl hafva varit uti äldre bankoreglementen
tillerkänd vissa i motionen uppräknade slag utaf obligationer
och aktier. Denna uppgift är dock icke med en riktig tolkning af sagda
reglementens bestämmelser i nämnda hänseende öfverensstämmande. De
stadganden, på hvilka motionären stöder sagda sitt förmenande, innehöllo
i hvad lån mot värdepapper angår endast föreskrifter om hvilka
slag af sådana papper fingo af vederbörande bankstyrelse antagas såsom
säkerhet för lån, men visserligen icke att lånesökande, som erbjödo
dylika säkerheter, ovilkorligen skulle vara berättigade till erhållande af
lån på desamma. Detta ådagalägges tydligen deraf, att när vid 1862—
1863 årens riksdag då gällande föreskrifter om belåning af vissa slags
aktier och obligationer ändrades och hvarmed ingalunda afsågs inskränkning
utan tvärtom utsträckning af förut varande bestämmelser härom, såsom
skäl för förändringen just anfördes, att under närmaste tiderna derförut
tillkommit obligationer, hvilka inneburo lika fullgod säkerhet som flertalet
af de till belåning då antagliga, och att derföre en vidsträcktare
rättighet syntes böra bankstyrelserna meddelas för att icke nödgas afslå
ansökningar om lån på säkra papper. Sålunda tillkom den ännu gällande,
i nuvarande bankoreglementes 29 § intagna bestämmelse i fråga om belåning
af »aktier, publika papper eller annat hypotek», men hvilken bestämmelse,
oaktadt den deri meddelade större belåningsrätten för värdepapper,
ju icke ens af motionären anses innefatta ovilkorlig lånerätt
för något slag af sådana papper, eftersom motionen just åsyftar en
förändring af detta stadgande. På enahanda sätt förhåller sig ock med
regleinentsbestämmelserna rörande belåning af vågförda effekter; dylika
effekter äro väl enligt reglementets 30 § belåningsbara i Riksbanken,
men någon som helst rätt att ovilkorligen erhålla lån mot slik säkerhet
har lika litet för sådana effekter som för värdepapper blifvit vare sig i
äldre bankoreglementen eller i det nu gällande lemnad.

Efter dessa meddelanden öfvergår Utskottet till undersökning
deraf, huruvida en förpligtelse för Riksbanken att vid påfordran belåna

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 10.

3

nu ifrågastälda slag af värdepapper skulle varda lämplig och ändamålsenlig
och på sådan grund böra i reglementet för Riksbanken dess vederbörande
styrelser till efterrättelse meddelas. Motionären anför såsom stöd
för sitt förslag i berörda hänseende i främsta rummet den fördel, som
dymedelst skulle svenska statens och Allmänna Hypoteksbankens obligationer
tillgodokomma, att nemligen derigenom blifva tillerkända egenskapen
att kunna tjena såsom kassareserv. Det har visserligen icke undgått
Utskottet, hurusom genom förslagets antagande en obestridlig fördel skulle
beredas dessa obligationer och deras innehafvare, deribland icke minst
de enskilda penningeinrättningarna i riket och särskildt de enskilda sedelutgifvande
bankerna, hvilka genom rättigheten att när som helst kunna
få sina innehafvande förråd af sådana obligationer belånade samt med afseende
å de nuvarande lätta kommunikationerna faktiskt skulle kunna få den
med skyldigheten för dessa banker att hålla metallisk kassa för inlösen af
deras sedlar förenade kostnad till stor del på Riksbanken Överflyttad. Utskottet
anser emellertid, att vid afgörande af ifrågavarande förslag hänsyn
icke företrädesvis bör tagas til! detta förhållande, utan att rätta synpunkten
vid förslagets bedömande är de verkningar detsamma genom att
antagas skulle komma att utöfva på såväl Riksbankens trygghet och utveckling
som dess förmåga att med denna förpligtelse tillgodose landets
affärs- och penningerörelse på det hela. I sådant hänseende anför motionären,
att ett bifall till hans framställning skulle kunna anses såsom
början till ett mera betryggande banksystem och komma Riksbanken att
uppträda såsom centralbank, äfvensom att de sexton millioner kronor,
hvaraf Riksbankens obegagnade sedelutgifningsrätt enligt motionärens förmenande
i medeltal skall utgöra, lemnade full tillgång för den af honom
föreslagna utsträckta belåningsskyldigheten för Riksbanken. Lika med
fullmäktige lemnande derhän, hvarifrån motionären fått nämnda medeltalssiffra
för Riksbankens obegagnade sedelutgifning, har Utskottet i anledning
af motionärens nyss berörda anförande jemväl funnit sig böra
med fullmäktige erinra derom, att, i betraktande af Riksbankens åligganden
med afseende å myntutvexlingens fortgång och bestånd, det är till
kassaförhållandena, ingalunda till den obegagnade sedelutgifningsrätten,
som hänsyn måste tagas vid hvarje ifrågakommande utsträckning af Riksbankens
förpligtelser såsom långifvare. Vid öfvervägande häraf och då
sammanlagda beloppet af Riksgäldskontor^ och Allmänna Hypoteksbankens
utelöpande obligationer för närvarande uppgå till mellan 4 och 5
hundra millioner kronor, skulle en sådan förpligtelse gent emot låuesökande,
som den af motionären utan all hänsyn till kassaställningen
föreslagna, långt ifrån att befrämja det af motionären antydda önsknings -

''4

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 10.

målet för Riksbanken att eu gång kunna uppträda såsom centralbank,
tvärtom, såsom ock fullmäktige påpekat, ej blott kunna allvarsamt blottställa
Riksbankens ställning och kredit, hvars upprätthållande likväl just
för den större rörelsens trygghet och framgång utgör ett väsentligt vilkor,
än ock kunna sätta Riksbanken ur stånd att fullgöra en cirkulationsbanks
första, oeftergifiiga pligt att när som helst med gällande metalliskt
mynt inlösa alla de utelöpande sedlar, som för sådant ändamål i banken
företes.

Då således ifrågavarande förslag lärer befinnas ej mindre med hänsyn
till Riksbankens säkerhet och utveckling än den allmänna rörelsen
allt annat än välbetänkt, och derjemte vid jemförelse emellan Riksbankens
kassaförhållanden, å ena sidan, och beloppet af utelöpande obligationer
af nu ifrågavarande slag, å andra sidan, praktiskt outförbart, samt
dertill kommer att nyssnämnda värdepapper, på sätt fullmäktige i sitt
yttrande till Utskottet jemväl anfört, i Riksbanken belånas mot lägsta
gällande ränta och i allmänhet till belåning antagas utan hänsyn till låntagaren,
så långt med eu jemn och oafbruten fortgång af lånerörelsen
låter sig förena, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,

att motionärens förslag måtte lemnas utan allt afseende.

Stockholm deri 11 Mars 1880.

På Utskottets vägnar:
J. J. EKMAN.