Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

1

PT:o 8.

Ant. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1880, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt förslag -om förbud mot befordran
med post af tidningar och tidskrifter, som innehålla
lotteriannonser.

Under erinran om de olyckor och det elände, hvilka enligt all erfarenhets
vittnesbörd måste blifva följden deraf, att menniskor efter hand
vandes vid att, icke i arbete och sparsamhet, utan i en af slumpen gynnad
utgång af ett städse förnyadt spel söka sin bergning och befrielse
från tryckande näringsbekymmer, äfvensom om den förlust, som för landet
uppkomme derigenom att årligen till utländska lotteriagenter utginge
stora summor, hvilka säkert i endast mycket ringa mån ersattes
genom de tid efter annan ingående vinstbeloppen, har Herr C. O. Berg
uti en inom Första Kammaren väckt, till Bevillnings-Utskottet remitterad
motion, N:o 17, hemstält, »att Riksdagen måtte för sin del besluta ett
sådant tillägg till Kongl. Kungörelsen den 2 Maj 1879 angående tidningars
och tidskrifters postbefordran, att — utan afseende derå, om tidning
eller tidskrift förskrifvits genom postanstalt eller om densamma aflemnats
till postbefordran under band — icke må med post fortskaffas
eller till adressat utlemnas tidning eller tidskrift eller bilaga till det ena
eller andra af förenämnda slags tryckalster, om i tidningen, tidskriften
eller i bilagan finnes infördt tillkännagifvande, yare sig om försäljning
af lott-er till penningars eller annan lös eller fast egendoms bortlottande
inom eller utom riket, eller ock om tilldelande åt prenumeranterne af
särskilda premier, hvilkas fördelning bestämmes genom lottning.»

Vid besvarandet af denna motion får Utskottet till en början förklara,
att Utskottet delar motionärens åsigter om det skadliga i lotterispelet
och till fullo erkänner det välmenande i motionens syfte. Om

Bill. till Riksd. Prof. 1SSO. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 1

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

således Utskottet är med motionären ense om det af honom afsedda
ändamålet, lotterispelets stäfjande, sträcker sig likväl denna öfverensstämmelse
icke läng-re.

Allmän lag, Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844, förbjuder att
för egen eller annans räkning utbjuda eller afyttra lotter till penningars
eller annan lös eller fast egendoms bortlottande inom eller utom riket,
men Tryckfrihetsförordningen, hvilken, i sin egenskap af grundlag, inom
omfånget af de utaf densamma bestämda rättsförhållanden gäller framför
allmän lag, känner intet förbud för införande i tryckt skrift af tillkännagifvanden
om lotters utbjudande. Det tillkommer icke Bevillningsutskottet
att af denna sammanställning mellan allmän lag och grundlag
draga den slutsats i fråga om rätta vägen för afhjelpande af den bristande
öfverensstämmelsen dem emellan, hvartill sammanställningen synes
gifva en nog tydlig fingervisning; men Utskottet anser den af motionären
valda vägen icke vara den rätta och det åligger Utskottet att
gifva skäl för denna sin åsigt.

Då motionären med sitt förslag om tillägg till Kongl. Kungörelsen
den 2 Maj 1879, angående vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran,
icke afser någon ändring i afgifterna för sådan befordran,
utan allenast vissa förändrade bestämmelser i afseende på nämnda försändelsers
postbehandling, lärer utfärdandet af en föreskrift i den af
motionären angifna syftning falla inom området för Konungens ekonomiska
lagstiftningsmakt. Utskottet tillåter sig härvid påpeka det ur
konstitutionel synpunkt betänkliga uti en sådan åtgärd, som den af motionären
föreslagna, vidtagen i det erkända syftet att genom administrativ
föreskrift söka faktiskt omintetgöra utöfningen af en i grundlagen
medgifven rättighet. Invändningen att föreskriften vore meddelad för
vinnande af ett utaf allmänna meningen i landet såsom godt och nyttigt
erkändt ändamål, kan i ingen mån verka till förringande af denna anmärknings
betydelse, ty uppfattningen af hvad som är godt och nyttigt
kan vexla efter den bedömandes subjektiva tycke och någon domare
med befogenhet att här fälla utslaget finnes icke. Ej heller skulle den
omständighet, att åtgärden vidtoges på Riksdagens begäran, förmå undanrödja
det ur ofvannämnda synpunkt i åtgärden betänkliga; svårligen
skulle väl förhållandet gestalta sig bättre derigenom att båda statsmakterna,
hvilka väl gemensamt ega att förändra grundlagens föreskrifter,
men ock äro af dessa bundna så länge de bestå oförändrade, icke visade
sig ega större aktning för helgden af de genom grundlagen medborgarne
tillförsäkrade rättigheter, än att de båda vore ense om dessa rättigheters
inskränkning på annan än den i grundlagen sjelf angifna väg. Ensamt

3

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

clenna förslagets egenskap att innebära en på omvägar åsyftad inskränkning
af tryckfrihetslagens föreskrifter synes Utskottet utgöra tillräckligt
skäl för dess förkastande, men Utskottet anser sig derjemte böra betrakta
förslaget ur några andra synpunkter, dervid hufvudsakligen i minnet
återförande hvad vid behandlingen inom Kamrarne af ett utaf 1876
års Bevillnings-Utskott i enahanda rigtning med det nu förevarande framstäldt
förslag mot detta anfördes.

Hvad som vid en sådan granskning i främsta rummet tilldrager sig
uppmärksamheten är den ögonskenliga svårigheten, att icke säga omöjligheten,
af förslagets praktiska tillämpning. Att de tjensteman vid postanstalterna,
hvilka postbehandlingen af tidningar och tidskrifter åligger,
skulle utan ett högst betydligt dröjsmål med expeditionen kunna medhinna
granskningen af de ofta till flere tusental uppgående exemplaren
expedierade tidningsnummer, lärer icke på allvar kunna ifrågasättas.
Äfven om man antoge, att granskningen icke skulle behöfva sträcka sig
längre än till ett exemplar af hvarje särskild tidning eller tidskrift och
till dess annonsafdelning — ett antagande, hvars berättigande synes
tvifvelaktigt, då försök att förvilla posttjenstemännen genom lotteriannonsers
intagande i vissa exemplar, men deras utelemnande i andra eller
deras insmygande i textafdelningen alltför väl kunna tänkas falla inom
möjlighetens område — samt att en sålunda inskränkt granskning skulle
kunna medhinnas, möter för den granskande posttjenstemännen en ny
svårighet då han skall afgöra, huruvida ett i tidningen eller tidskriften
infördt meddelande är af natur att böra hänföras till lotteriannons eller
icke. Så väl med afseende på meddelandets form som på dess innehåll
kunna fall inträffa, då en sådan pröfning skulle på den pröfvandes omdömesförmåga
ställa fordringar, större än att man med fog kan begära
deras uppfyllande hos eu ofta nog underordnad posttjensteman, hvars
utbildning hufvudsakligen afsett det mera mekaniska bestyret med postförsändelsernas
manipulation.

Genom Kongl. skrifvelsen till Generalpoststyrelsen den 22 Oktober
1875 är visserligen förklaradt, »att så kallad försändelse under band,
hvilken vid den undersökning af densammas innehåll, som af gällande
författningar medgifves, befinnes utgöras af eller innehålla tryckt eller
på annat sätt åstadkommet meddelande rörande försäljning af lotter till
penningars eller annan lös eller fast egendoms bortlottande inom eller
utom riket, icke må med post befordras eller till adressat utlemna^»,
men, ehuruväl ordalagen i denna skrifvelse synas medgifva eu sådan
tolkning, att äfven å korsbundna tidningar och tidskrifter tillämpning
deraf kunde ifrågasättas, har likväl, enligt hvad Utskottet inhemtat, en

4

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 8.

sådan tillämpning allenast egt rum i ett enstaka fall, då utaf eu tidning,
hvars prenumerantantal endast uppgick till några hundratal, ett nummer
innehållande utländska lotteriprospekter aflemnades till befordran underhand
i flera tusen exemplar. Och då de lotteriprospekter, hvilka med
nyssberörda skrifvelse egentligen åsyftats, väl i de allra flesta fall äro
af natur att vid första ögonkastet kunna till sin rätta beskaffenhet urskiljas,
lärer icke på någon genom tillämpningen af det i skrifvelsen
stadgade förbud vunnen erfarenhet kunna grundas något tillförlitligt
omdöme rörande den praktiska utförbarheten af förbudets utsträckning
till samtliga tidningar och tidskrifter, hvilka med posten befordras.

Nödgas man sålunda tills vidare erkänna den faktiska omöjligheten
för posttjenstemannen att på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra sin
granskningsskyldighet, kräfva rättvisa och billighet att hvad han i detta
hänseende må låta komma sig till last, ej heller må af ansvar drabbas.
Men dermed är ock uti posttjenstemannens hand lagd eu oinskränkt och
oansvarig makt att. förhindra spridningen af ett tidningsnummer; och
Utskottet anser sig icke behöfva påpeka det vådliga och mot andan af
våra institutioner i öfrigt stridande uti en sådan makt.

Det har blifvit sagdt och äfven af motionären upprepadt, att ett
ovilkorligt förbud mot postbefordran af tidningar och tidskrifter, som
innehålla lotteriännonser, skulle verka derhän, att med få undantag alla
utgifvare af tidningar och tidskrifter skulle finna med sin fördel öfverensstämmande
att upphöra med intagandet af sådana annonser. Sant
må vara, att, då ett förbud är åtföljdt af ett hot om en menlig påföljd
för öfverträdaren, detta hot må preventivt verka mera till förbudets
upprätthållande än sjelfva den i tillämpningen af påföljden liggande repressionen,
men en nödvändig förutsättning härför är likväl, att hotets
förverkligande alltid står i förbudsgifvarens makt. Det är möjligt och
Utskottet håller det äfven för sin del troligt, att antalet tidningar och
tidskrifter, som i allmänhet innehålla lotteriannonser, skulle genom det
föreslagna förbudet aftaga, men värdet af detta, i allt fall oberäkneliga
resultat skulle i väsentlig mån förminskas,, derest det måste sökas på
en mot sunda lagstiftningsprinciper så stridande väg som utfärdandet af
ett förbud utan beredande på samma gång af tillräckliga medel till dess
upprätthållande.

Det är således för Utskottet klart, att förbudet icke ens inom omfånget
för sin egentliga verkningskrets — de tidningar och tidskrifter,
som befordras med posten — skulle på ett verksamt sätt förhindra
lotteriannonsers intagande i dessa tryckalster, och då dertill kommer,
att det betydliga antal tidningar och tidskrifter, hvilka icke befordras

5

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

genom posten, utan på annat sätt spridas, alldeles icke skulle af förbudet
beröras, hemtar Utskottet af förslagets sålunda ådagalagda oförmåga
att uppnå det dermed åsyftade ändamål ett ytterligare skäl till
det ofvan anförda för dess afstyrkande. Utskottet hemställer alltså,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 Februari 1880.

På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.

Reservation:

af Herrar L. Kockum, C. O. Berg, G. F. Cavallin och E. G. Boström,
hvilka ansett, att Utskottets betänkande bort ega följande lydelse:

»Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 förbjuder att för egen eller
annans räkning utbjuda eller afyttra lotter till penningars eller annan
lös eller fast egendoms bortlottande inom eller utom riket. Hufvudsakliga
syftet med berörda förordning är, på sätt motionären påpekat,
tydligen att bespara landets invånare de olyckor och det elände, som,
enligt all erfarenhets vittnesbörd, måste blifva följden deraf, att menniskor
efter hand vänjas vid att, icke i arbete och sparsamhet, utan i en
af slumpen gynnad utgång af ett städse förnyadt spel, söka sin bergning
och befrielse från näringsbekymmer.

Erfarenheten har emellertid visat, att föreskrifterna i åberopade
förordning ej kunnat ensamma förekomma att ett betydligt antal tidningar
i sina spalter intaga annonser om utländska lotterier, äfvensom att
i en senare tid ofta inträffat att prenumeranter å tidskrifter tillerkänts
förmånen att taga del i utlottningen af ett visst antal premier.

Genom Kongl. skrifvelsen till Generalpoststyrelsen den 22 Oktober
1875 stadgas förbud mot befordran med posterna af försändelser under
band, innehållande lotteriprospekter in. in., och 1876 års Bevillnings -

6

Bevillning,?-Utskottets Betänkande N:o 8.

Utskott hemstälde uti sitt betänkande N:o 5, angående förändring i vildren
för tidningars och tidskrifters postbefordran in. in., under erinran
om följdrigtigheten af ett dylikt stadgande, att Riksdagen måtte uti
underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrift
derom, att ifrågavarande förbud jemväl måtte tillämpas med afseende
å postbefordran af de tidningar och tidskrifter med så beskaffadt
innehåll, å hvilka prenumeration på postanstalt egt rum. Förslaget
vann icke Riksdagens bifall.

Denna utgång får dock visserligen icke tillskrifvas någon Riksdagens
obenägenhet att för sin del medverka till inskränkning och förhindrande
af lotterispelet. På betänkligheterna att åt posttjenstemän inrymma befogenhet
att kontrollera tidningars innehåll och att förhindra en tidnings
fortskaffande föll förslaget väl hufvudsakligen. Den åt posttjenstemännen
inrymda rätten och pligten att i alldeles likartade fall förhindra korsbandsförsändelser
var då ännu helt ny. Nu hafva emellertid snart o år
förflutit sedan denna nya anordning, helt och hållet på administrativ
väg vidtagen, trädde i kraft; och man lärer icke hafva erfarit att någon
olägenhet deraf följt, men väl att lotteriannonsers försändande under
korsband förekommits. Med något giltigt skäl torde icke kunna antagas,
att posttjenstemännen hafva större svårighet att bedöma innehållet af en tidning,
som öppen lemnas till postverket för att genom dess försorg paketteras
och sedermera fortskaffas, än af tryckalster, hvilka, redan under korsband
inslagna, öfverlemnas till postverket endast för att fortskaffas, eller att
beskaffenheten af lotteriannonser svårare urskiljes i en tidning eller tidskrift,
hvarå prenumereras å postanstalt än å korsbundet tryckerialster.
Nu kan väl tänkas och äfven inträffa, att under den öfverhopande expeditionsbrådskan
posttjenstemännen icke alltid hinner genomse tidningarna
och följaktligen icke heller alltid kan förekomma att sådana, innehållande
lotteriannonser, blifva expedierade; men deremot torde kunna med
största sannolikhet antagas, att ingen tidning, som är mån om sitt anseende,
skall, i strid mot en af statsmakterna genom det ifrågasatta förbudet
för allmänt väl uttryckt afsigt, vidare lemna rum för dylika annonser
och att, der denna hänsyn åsidosattes, äfventyret att prenumererad
tidning icke komine att med posten fortskaffas vida öfvervägde
den pekuniära fördel, som af lotteriannonsernas intagande kunde hemtas.

Utskottet, som icke kan annat än hufvudsakligen instämma i det
af motionären väckta förslag, och med det ofvan anförda sökt ådagalägga
det praktiska i dess tillämpning, skiljer sig från motionären egentligen
endast deri, att det väckta förslaget, hvilket torde falla mindre
inom postbeskattnings- än inom det postadministratiya området, derföre

7

B evillnings-Utskottets Betänkande N:o 8.

bör lämpligast från Riksdagens sida inrymmas i eu underdånig framställning
till Kongl. Maj:t.

Äfven i ett annat hänseende påkallar förslaget den modifikationen,
att förbudet, för att icke möta betänkligheter i fråga om internationella
postaftal, lärer böra inskränkas till tidningar och tidskrifter med bilagor
tryckta på svenska språket.

Genom denna begränsning uteslutes väl icke postfortskaffning af
främmande länders tidningar och tidskrifter, i hvilka lotteriannonser förekomma;
likasom åtgärden i allt fall visserligen icke förmår att förebygga
andra utvägar för den slemma vinningslystnaden att sprida lotterimeddelanden
och dymedelst ockra på lättrogenheten och okunnigheten; men
faran af de på främmande språk affattade, lotteriannonser innehållande,
tidningars spridning tränger dock icke till den stora massan af folket;
och fastän man icke kan genom någon lagstiftning helt och hållet förebygga
ett verkligt och stort ondt, lärer man dock icke få underlåta att
i sådant hänseende göra hvad göras kan samt framför allt att åtminstone
tillse, att statens egna anstalter icke medvetet understödja och
befrämja öfverträdelser af gifna lagbud.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under hänvisning i
öfrigt till de af motionären åberopade skäl, hvilka Utskottet till alla
delar gillar, får Utskottet hemställa,

att Herr Bergs förevarande motion måtte på det
sätt bifallas, att Riksdagen uti underdånig skrifvelse
anhåller, det Kongl. Maj: t täcktes meddela föreskrift
derom, att det uti Kongl. Maj:ts skrifvelse till Generalpoststyrelsen
den 22 Oktober 1875 stadgade förbud
mot befordran med posterna af försändelser under band,
innehållande lotteriprospekter in. m., jemväl måtte tillämpas
i afseende ä postbefordran* af på svenska språket
tryckt tidning, tidskrift eller bilaga till det ena
eller andra af förenämnda slags tryckalster, om i tidningen,
tidskriften eller bilagan finnes infördt tillkännagifvande
om försäljning af lotter till penningars eller
annan lös eller fast egendoms bortlottande inom eller
utom riket eller om tilldelande åt prenumeranter af
särskilda premier, hvilkas fördelning bestämmes genom
lottning.»