Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 30.

1

0

Ant. till Riksd. Kansli den 26 Febr. 1879, kl. 2 e, in.

Kong!. Mq/:ts nödiga proposition till Riksdagen, angående ändringar
i Riksbankens reglemente in. in.; Gifven Stockholms
slott den 24 Februari 1879.

Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll i finansärenden af
den 24 Februari detta år, vill Kongl. Maj:t härmed för Riksdagen tillkännagifva
sin afsigt dels att, så vida innevarande Riksdag sätter Riksbanken
i tillfälle att i behöflig mån öka sin sedelutgifning, och under
förutsättning af sådana anordningar, som äro erfoderliga till förekommande
af rubbning i den allmänna rörelsen, förordna, att enskilda bankers
rätt att utgifva sedlar lydande å fem kronor skall upphöra vid utgången
af innevarande år, dels att, såvida derjemte inom utgången af år
1882 sådana åtgärder för Riksbankens förstärkande vidtagas, som Kongl.
Maj:t finner betryggande, förordna, att nämnda bankers rätt att utgifva
sedlar lydande å tio kronor skall upphöra senast inom 1S82 års utgång,
samt till möjliggörande och befrämjande af dessa åtgärder af Riksdagen
begära:

dels att i reglementet för Riksbanken införes ett stadgande, hvarigenom,
under förutsättning att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande
af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar lydande å fem och tio
kronor, dessa banker, så vida de åtaga sig att vid sina hufvud- och afdelningskontor
invexla Riksbankens förslitna sedlar å enahanda och mindre
valörer, sättas i tillfälle att af Riksbanken undfå lämpligt vexlingsBih.
till Riksd. Prof. 1879. 1 Sami. 1 Afd. 13 Häft.

2

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 30.

förskott, att, mot den säkerhet som af fullmäktige godkännes, utgå i den
af Riksbankens sedelvalörer, som motsvarar den, hvars indragning beslutats,
för hvilket vexlingsförskott ränta beräknas allenast å den del, som
enligt af den enskilda banken under vederbörlig kontroll förd räkenskap
är för hvarje dag utelöpande; äfvensom att räntan å detta belopp må bestämmas
till tre procent intill utgången af år 1884, dock att under de
första tolf månaderna5* endast två procent ränta beräknas för så stor del
af det utelöpande vexlingsförskottet, som ej öfverstiger hvad den enskilda
banken, under sistförflutna sex månader före indragningen, i medeltal haft
utelöpande af sina egna sedlar af samma valör;

dels att Riksdagen för sin del medgifver, att de i § 18 af Kongl.
kungörelsen den 12 Juni 1874 om enskilda banker med rätt att utgifva
egna sedlar stadgade grundfondshypotek måtte få minskas med det belopp
säkerheter, som kan behöfvas för erhållande i Riksbanken af ifrågavarande
vexlingsförskott, och att dessa säkerheter genom Konungens Befallnino-shafvandes
försorg; få till Riksbanken öfverlemnas; äfvensom att erforderliga
bestämmelser rörande kontrollen öfver verkställigheten af fem- och
tiokronesedlarnes indragning samt öfver de enskilda bankernas räkning
med Riksbanken må få, efter inhemtande af fullmäktiges i Riksbanken Yttrande,
af Kongl. Maj:t meddelas.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Hans Forssell.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, Mild inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 24 Februari
1879.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thysélius,

Lovén,

Friherre von Otter,

Forssell,

Rosensvärd,
von Steyern och
Malmström.

2:o.

Departementschefen, Statsrådet Forssell anförde vidare:

Sedan för den yngsta af de enligt Kongl. förordningen den 20
Maj 1864 oktrojera de enskilda banker ny oktroj blifvit medgifven, tillät
jag mig vid föredragning den 20 December förlidet år af frågan om oktroj
för en ny enskild bank i Lidköping fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
derå, att i Kongl. förordningen den 12 Juni 1874 är stadgadt
att de enskilda bankerna ega utgifva sedlar lydande å femtio, etthundra,
femhundra och ett tusen kronor samt, intill dess Eders Kongl. Maj:t annorlunda
förordnar, äfven å tio och fem kronor, samt såsom min uppfattning
angifva, att bestämmelsen, som i denna lydelse tillkommit på
grund af Riksdagens beslut, innebure ett uttalande, att dessa sedlar af

4

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 30.

lägre valör borde, när så lämpligt kunde ske, indragas, men att först sedan
alla de äldre bankerna blifvit i detta hänseende likstälda, en sådan
indragning med skäl kunnat ifrågakomma. Jag yttrade tillika den
åsigten, att det ur synpunkten af penningerörelsens stadga och säkerhet
vore önskvärdt, att den stora mängd af småsedlar, som i vårt land omlöpa,
småningom kunde mot klingande mynt utbytas; att det vore ett
steg i den rätta rigtningen och en nödvändig förutsättning för detta ändamåls
vinnande, att till en början de enskilda bankernas sedlar af lägre
valör blefve ur rörelsen indragna, men att, äfven oafsedt detta syfte,
det ur nämnda synpunkt måste anses som en berättigad fordran, att det
bytesmedel, som fyller den stora allmänhetens alldagliga behof, också har
de egenskaper, som endast statens garanti kan förläna, och jag anser mig
nu särskild! böra tillägga, att staten icke med likgiltighet kan åse, att
för närvarande i många landsorter icke ens det för skatteliqviden erforderliga
beloppet af rikets mynt kan hållas i rörelsen utelöpande. Jag
tillät mig derför hemställa, huruvida det kunde vara skäl att öka antalet
af de banker, för hvilka indragningen af de smärre sedelvalörerna
borde förr eller senare ifrågakomma, och Eders Kongl. Maj:t behagade
besluta att vid meddelande af oktroj åt Lidköpings enskilda bank tilllåta
densamma att utgifva sedlar lydande allenast å ett tusen, femhundra,
etthundra och femtio kronor.

Hvad som hos mig väckt någon betänklighet vid att förorda, att indragningen
af nämnda sedelvalörer nu så fort som möjligt må gå i verkställighet,
är det trångmål i den allmänna rörelsen, hvaröfver för närvarande
klagas. Det kan också med fullt skäl sägas, att om de enskilda
bankerna skulle, utan annan förändring i banklagens bestämmelser, varda
ålagda att nu på en gång och inom kort tid ur rörelsen indraga sina
sedlar å fem och tio kronor, och sålunda nödgas göra sig beredda att för
hela detta belopp utlemna rikets mynt, anskaffadt på de vilkor, som
kunde betingas, så skulle deraf för många af dem uppstå en nödvändighet
att till det yttersta inskränka sin öfriga verksamhet och för rörelsen
vållas känbara och oberäkneliga rubbningar. Det har ock framhållits,
att om de bestående bankerna nu beröfvades den lättnad de hafva för
sin rörelse genom den räntefria kassareserven af outgifna sedlar, skulle
de antagligen nödgas att inskränka sådana grenar af sin verksamhet,
som på denna kassareserv i viss män bero, och möjligen, till allmänhetens
större eller mindre skada, indraga några af sina eljest mindre lönande
afdelningskontor.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o SO.

5

Det första och i hvarje fall oundgängliga vilkoret för att förändringen
må kunna utan olägenheter verkställas är också, att bankerna berättigas
i mån af sedelindragningen lösgöra från grundfondshypoteken de
belopp säkerheter, som erfordras för att skaffa medel till sedlarnes inlösen.
Ett sådant medgifvande synes efter banklagens anda och mening
vara fullt befogadt och icke böra möta någon betänklighet ur synpunkten
af bankernas eller allmänhetens säkerhet.

Det andra vilkoret för att åtgärden ej må rubbande inverka på den
allmänna rörelsen är, att bytesmedel må finnas lätt tillgängligt för att
sätta i de successivt indragna sedlarnes ställe, och då förändringen för
närvarande väl måste afse att förnämligast med Riksbankens sedlar ersätta
de enskilda bankernas, bör den ej vidtagas under annan förutsättning, än
att möjlighet beredes bankerna att utan svårighet eller omgång verkställa
detta utbyte.

Det är derför nödvändigt att de enskilda bankerna sättas i tillfälle
att, mot öfverlemnande till Riksbanken af sådana från grundfondshypoteken
uttagna säkerheter, som af fullmägtige i Riksbanken godkännas, erhålla
ett vexlingsförskott i den sedelvalör, som till indragning förekommer.

Den tredje förutsättningen för att förändringen ej må framkalla för
rörelsen menliga rubbningar i bankernas verksamhet är att detta vexlingsförskott
medgifves under sådana vilkor, som bereda bankerna en med
deras nuvarande obegagnade sedelutgifningsrätt jemförlig kassareserv. Härtill
kräfves, att Riksbanken, under erforderlig kontroll, åt de enskilda bankerna
lemnar förtroendet att tjenstgöra som dess sedelkontor i orterna,
så att den beräknar sig ränta å allenast den del af det mot säkerhet utlemnade
vexlingsförskottet, hvilken, enligt i den enskilda banken förd
räkning, för hvarje dag är utelöpande. I den sålunda räntefria inneliggande
vexlingskassan af riksbankssedlar har den enskilda banken då erhållit den
reserv, som erfordras för dess rörelse äfven vid mindre lönande afdelningskontor.
Enär denna reserv icke är i den enskilda bankens utlåning använd,
drager banken deraf ingen inkomst, och då den icke är i rörelsen
utelöpande, trycker densamma ej heller på Riksbankens kassa och behöfver
ej vålla Riksbanken någon utgift för kassans motsvarande ökning.

Af en anordning sådan som den nu nämnda, i hvilken tillika måste
ingå förbindelse för de enskilda bankerna att invexla och insända Riksbankens
förslitna sedlar, skulle ömsesidiga fördelar uppstå. De enskilda
bankerna befriades från omsorgen att för de små sedlarnes inlösen hålla
egen kassa och från kostnaderna för sedlarnes tillverkning; Riksbanken er -

6

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

hölle åter i de enskilda bankerna vexlingsombud, som verkstälde det för
allmänheten vigtiga bestyret med sedlarnes ständiga ombyte. Redan häruti
kan utan tvifvel ligga en anledning för Riksbanken att i allmänhetens
intresse bevilja billiga räntevilkor för det utelöpande beloppet af vexlingsförskottet
i Riksbankens sedlar. Men härtill kommer önskvärdheten af att
äfven för de enskilda bankerna, särskilt för flera af de mindre landsortsbankerna,
förändringen i deras existensvilkor måtte endast succesivt inträda.
Det torde också för staten få anses af jemförelsevis ringa betydelse att
denna indragning af de smärre sedelvalörerna åt Riksbanken omedelbart
medför en större vinst, då det deremot är af stor vigt att möjliggöra
och underlätta ett beslut om åtgärdens vidtagande inom bestämd tid,
hvithet så väl för Riksbanken och allmänheten som för de enskilda bankerna
skulle undanrödja den ovisshet härutinnan, som nu är rådande.
Jag föreställer mig derför, att Riksbanken, tillika med hänsyn till den
fördel som genom enskilda bankers vexlingsförrättning densamma beredes,
borde kunna, utan beräkning af någon under de första åren nämnvärd
vinst på tillökningen i sin sedelutgifning, bevilja det ofvannämnda vexlingsförskottet
mot en ränta å det utelöpande beloppet af tre procent intill
1884 års slut. Under det första året af öfvergången torde förändringen
särskildt böi''a göras så litet känbar som möjligt och räntan derför
beräknas allenast till två procent; hvarvid dock till förekommande
af missbruk lärer böra föreskrifvas, att denna lägre räntesats får åtnjutas
allenast för så stor del af det utelöpande vexlingsförskottet, som ej öfverstiger
beloppet af den enskilda bankens näst före indragningen utelöpande
sedlar af ifrågavarande valör; livilket belopp lämpligast torde, med ledning
af de till Finansdepartementet ingående uppgifter om de utelöpande
sedlarne, böra beräknas efter medeltalet för de sex sista månaderna före
indragningen.

Under förutsättning af en sådan anordning kan jag för min del icke
finna, att någon svårighet för den allmänna rörelsen eller någon nämnvärd
olägenhet för de enskilda bankerna skulle kunna uppstå af den indragning
af de smärre sedelvalörerna, hvilken jag anser vara af förhållandena
påkallad och hvarom det på Eders Kongl. Maj:t beroende beslut
torde böra fattas i så god tid, att de deraf föranledda anordningar måtte
hinna vederbörligen vidtagas. Det faller emellertid af sig sjelft, att åtgärden
äfven under dessa förutsättningar bör lämpas i främsta rummet efter
Riksbankens förmåga att öfvertaga den nya sedelutgifningen. I fråga om
femkronesedlaime, hvilka af de enskilda bankerna efter uppgifter från olika

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

tider utgifvits till belopp af mellan 12 och 17 millioner kronor och som,
särskild! med hänsyn till möjligheten att delvis utbyta dem mot tiokronesedlar,
åtminstone under det första året ej torde påkalla ersättning med
mer än 8 eller 10 millioner kronor i Riksbankens femkronesedlar, lärer
härför åtminstone ingen förstärkning af Riksbankens fonder vara erforderlig,
och sålunda utom andra åtgärder, hvarom redan vid denna riksdag
kan träffas förfogande, allenast erfordras att anskaffa förråd af dylika sedlar.
Då detta kan, efter hvad jag har mig bekant, åtminstone under senare
hälften af detta år vara tillräckligt fyldt, torde ingen betänklighet
möta vid att utsätta tidpunkten för denna indragning till 1879 års utgång.
Hvad åter beträffar tiokronesedlarne, som af enskilda bankerna utgifvas
till belopp af mellan 19 och 28 millioner kronor, lider väl intet tvifvel,
att, före öfvertagandet af detta sedelutgifningsbelopp, mera vidtomfattande
och betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande måste vidtagas, och
torde derför, i händelse någon väsentligare förändring äfven i Riksbankens
organisation skulle finnas i samband härmed erforderlig, tidpunkten för
denna indragning böra utsättas till senast inom utgången af 1882.

På grund af hvad sålunda är anfördt får jag härmed i underdånighet
tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att i nådig proposition till Riksdagen
tillkännagifva sin afsigt dels att, så vida innevarande Riksdag sätter Riksbanken
i tillfälle att i behöflig mån öka sin sedelutgifning, och under förutsättning
af sådana anordningar, som äro erforderliga till förekommande
af rubbning i den allmänna rörelsen, förordna, att enskilda bankers rätt
att utgifva sedlar lydande å fem kronor skall upphöra vid utgången af
innevarande år, dels att, såvida derjemte inom utgången afår 1882 sådana
åtgärder för Riksbankens förstärkande vidtagas, som Eders Kongl. Maj:t
finner betryggande, förordna, att nämnda bankers rätt att utgifva sedlar
lydande å tio kronor skall upphöra senast inom 1882 års utgång, samt
till möjliggörande och befrämjande af dessa åtgärder af Riksdagen begära:

dels att i reglementet för Riksbanken införes ett stadgande, hvarigenom,
under förutsättning att Eders Kongl. Maj:t förordnar om upphörande
af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar lydande å fem och tio
kronor, dessa banker, så vida de åtaga sig att vid sina hufvud- och afdelningskontor
invexla Riksbankens förslitna sedlar å enahanda och mindre
valörer, sättas i tillfälle att af Riksbanken undfå lämpligt vexlingsförskott,
att, mot den säkerhet som af fullmäktige godkännes, utgå i den af Riksbankens
sedelvalörer, som motsvarar den, hvars indragning beslutats, för
hvilket vexlingsförskott ränta beräknas allenast å den del, som enligt af

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

den enskilda banken under vederbörlig kontroll förd räkenskap är för
hvarje dag utelöpande; äfvensom att räntan å detta belopp må bestämmas
till tre procent intill utgången af år 1884, dock att under de första tolf
månaderna''endast två procent ränta beräknas för så stor del af det utelöpande
vexlingsförskottet, som ej öfverstiger hvad den enskilda banken,
under sistförflutna sex månader före indragningen, i medeltal haft utelöpande
af sina egna sedlar af samma valör;

dels att Riksdagen för sin del medgifver, att de i § 18 af Kongl.
kungörelsen den 12 Juni 1874 om enskilda banker med rätt att utgifva
egna sedlar stadgade grundfondshypotek måtte få minskas med det belopp
säkerheter, som kan behöfvas för erhållande i Riksbanken af ifrågavarande
vexlingsförskott, och att dessa säkerheter genom Konungens Befallningshafvandes
försorg få till Riksbanken öfverlemnas; äfvensom att erforderliga
bestämmelser rörande kontrollen öfver verkställigheten af fem- och
tiokronesedlarnes indragning samt öfver de enskilda bankernas räkning med
Riksbanken må få, efter inhemtancle af fullmäktiges i Riksbanken yttrande,
af Eders Kongl Maj:t meddelas.

Häruti instämde Statsrådets öfriga ledamöter; och
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla
hvad Statsrådet sålunda hemstält.

Departementschefen uppläste härefter ett, under förutsättning af bifall
till hans omförmälda underdåniga hemställan, i förväg uppsatt förslag
till nådig proposition;

och befalde Kongl. Maj:t att, i enlighet med berörda,
detta protokoll bilagda förslag, proposition skulle
till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Hans Wachtmeister.

STOCKHOLM. OENTRAL-TRYCKERIET, 187 9.