Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
Ånk. till Riksd. Kansli den 12 Maj 1879, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens år 1878 församlade
Revisorers förslag angående öfverflyttning till Riksbanken
af den Riksgäldskontoret nu åliggande utlåning, dels en
inom Andra Kammaren i samma ämne väckt motion.
I sin berättelse om granskningen af Riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning hafva Riksdagens år 1878 församlade Revisorer åter upptagit
ett redan af 1874 års revision framstäldt förslag, att Riksgäldskontoret
måtte befrias från dess genom nu gällande reglementes § 41
bestämda skyldighet att hålla sina disponibla tillgångar allmänna rörelsen
till banda, och hemstält, att i stället måtte stadgas, det de till Riksgäldskontoret
influtna medel eller aflemnade behållningar äfvensom de
för jernvägsbyggnaderna upplånta medel samt detta verks öfriga kontanta
tillgångar skulle, så vidt och så länge de icke behöfde användas
för samma verk åliggande utbetalningar, förvaltas af Riksbanken mot
den räntegodtgörelse till Riksgäldskontoret, som Bankofullmäktige, med
behörigt afseende å Riksbankens och Riksgäldskontorets ömsesidiga
intressen, funne skäligt att medgifva.
Härjemte har inom Andra Kammaren enahanda förslag framställe
af Herr C. A. Larsson i en af honom afgifven motion (N:o 26).
Sedan såväl omförmälda revisionsberättelse som den af Herr Larsson
.väckta motion blifvit till Stats-Utskottet remitterade, samt Stats-Utskottet
för ärendets handläggning begärt sammanträde med Banko-Utskottet,
och deputerade från begge Utskotten blifvit i enlighet med 47 § RiksBih.
till Riksd. Prot. 1879. 4 Sami. 2 Afd. 1 Höft. " '' 1
2 Sammansatta Stats- och Banko- Utskottets Utlåtande N:o 1.
dagsordningen utsedde, har det sålunda sammansatta Utskottet tagit
denna fråga under öfvervägande och får nu derom afgifva utlåtande.
Såsom skäl för det framstälda förslaget hafva Revisorerne å sid.
62 och 63 af deras berättelse hufvudsakligen anfört, att, på sätt Statsrådet
och Chefen för Finansdepartementet yttrat till Riksgäldsfullmäktiges
protokoll den 11 December 1877, stode “den nu varande ekonomiska
ställningen i viss mån i samband med de låneoperationer, som
Riksdagen under de senaste åren låtit vidtaga44 och hade “Riksgäldskontor
genom den under vissa tider ymnigt flödande kapitaltillgångens
handhafvande trädt i en sådan beröring med den allmänna penningemarknaden,
som vänjt denna vid ett känbart beroende af Riksgäldskontorets
upp- och utlåning44. Det borde, enligt Revisorernes förmenande,
tilläggas, att förhållandet emellan Riksgäldskontor och den
inländska penningemarknaden visat sig eg a karakteren af ett ömsesidigt
beroende. För den allmänna rörelsen vore det säkerligen nyttigare,
om de periodvis återkommande stora statslånen blefve till det med dem
afsedda ändamål använda, utan att först passera den inländska penningemarknaden,
och för statsfinanserna medförde Riksgäldskontorets
lånerörelse en direkt förlust i den till Riksgäldskontorets nackdel alltid
utfallande skilnaden mellan upp- och utlåningsräntan. I och för sig
vore det sålunda utan tvifvel fördelaktigare, om jernvägsbyggnadslånen
kunde upptagas endast i den mån de för jernvägsbyggnader erfordrades,
men för den händelse detta ej kunde ske, vore åtgärder för inskränkande
af statens ränteförlust erforderliga. I ingen händelse borde dock utlåningen
vara hufvudändamålet med låns upptagande.
Om det nu än finge medgifvas, att Fullmäktige formelt hållit
sig inom gränserna af den vidsträckta upplåningsfullmakt, som varit
dem genom reglementen lemnad, så framginge dock af låneprotokollen,
att Fullmäktige vid fullgörandet af berörda uppdrag låtit i en allt för
bestämmande grad påverka sig af omtanken för den allmänna rörelsens
förseende med nödiga omsättningsmedel. Revisorerne hade ansett sig
icke böra lemna denna Fullmäktiges uppfattning af sin pligt utan
all anmärkning. Ändamålet med Riksgäldskontorets inrättning borde
stå klart för dess styrelse, och i detta ändamål hade aldrig ingått
någon uppgift att sörja för den enskilda affärsrörelsens penningebehof.
En fortsatt verksamhet i sistberörda rigtning kunde leda till följder,
vådliga för statskrediten. Men å en annan sida måste också medgifvas,
att, så länge Riksgäldskontor!, genom bedrifvande af utlåningsrörelse,
stode i omedelbar beröring med den inländska penningemarknaden,
Fullmäktige under ogynsamma tider blefve utsatta för en påtryckning,
som kunde kännas oemotståndlig. Så vida Riksgälds
-
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1. 3
fullmäktige skulle kunna ostördt verka för deras uppgift att vårda statskrediten,
syntes det alltså Revisorerne angeläget, att det ofvan omförmälda
sambandet mellan statens upplåning och penningerörelsen inom
landet, så vidt möjligt vore, upplöstes, och Revisorerne hafva för den
skull framstält det förslag, hvars innehåll Utskottet här ofvan meddelat.
I sitt öfver revisionsberättelsen afgifna utlåtande (sid. 210—212)
hafva Fullmäktige i Riksgäldskontor et till en början fästat uppmärksamheten
derå, att liknande förslag tillförene af Revisorerne framstälts och
af Riksdagens båda Kamrar afslagits, senast vid 1875 års riksdag,
genom bifall till en vid nämnda års sammansatta Stats- och BankoUtskotts
utlåtande N:o 1 fogad reservation.
Fullmäktige anföra derefter följande:
“I öfverensstämmelse med denna reservation bemyndigades Fullmäktige
i Riksgäldskontor!, att, efter öfverenkommelse med Fullmäktige
i Riksbanken, göra kontorets medel och behållningar fruktbärande,
bland annat, genom deras insättning mot ränta i Riksbanken. Detta
Riksdagens beslut har allt sedermera varit tillämpadt i det vidsträcktaste
omfång, som Fullmäktige i Riksbanken ansett kunna medgifvas.
Den å sid. 60 och 61 af revisionsberättelsen intagna tabell utvisar ock,
hvilka betydliga summor som från och med år 1876 af Riksgäldskontoret
på detta sätt hos Riksbanken insatts. Att dessa summor ej äro
ännu större, har icke i någon män berott på Fullmäktige i Riksgäldskontor^
hvilka städse, allt sedan ofvan åberopade riksdagsbeslut gjorde
sådant möjligt, ansett Riksbanken böra i främsta rummet, äfven mot
lägre ränta än som eljest kunnat erhållas, ega mottaga Riksgäldskontorets
disponibla medel. Dock innefattar, såsom lätt inses, detta
förhållande något helt annat än det Riksgäldskontorets frånträdande af
dess egna tillgångars förvaltning, som Revisorerne funnit skäl att,
oaktadt Riksdagens i denna fråga redan mer än en gång fattade beslut,
ånyo föreslå och hvilket, utan att enligt Fullmäktiges åsigt minska
någon af de olägenheter, Revisorerne med sitt förslag afsett att förebygga,
skulle hafva till följd en betydlig ränteförlust för staten.
Revisorernes anförda motiv, att åtgärder för inskränkande af statens
ränteförlust skulle vara erforderliga, utvisar, att Revisorerne anse
de till Riksgäldskontor inflytande medel fortfarande böra fruktbargöras.
Huru detta mål skulle kunna vinnas lättare genom medlens
förräntande med Riksbanken såsom ovilkorlig och påbjuden mellanhand
än genom deras förvaltning af Riksgäldskontoret sjelft, är svårt att
inse, då ju Riksgäldskontoret i detta afseende eger fullt lika stora utvägar
som Riksbanken och, bland dessa utvägar, redan eger den att
4 Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:« 1.
just hos Riksbanken sjelf deponera sina behållningar. Medlens fruktbargörande
utom landet står Riksgäldskontoret öppet i lika hög grad som
Riksbanken, och vid medlens förräntning inom landet torde verkan af
en utlåning genom Riksbanken vara densamma som verkan af en utlåning
genom Riksgäldskontoret sjelf!
På Riksgäldskontorets upplåning kan Revisorernes förslag, om
det genomfördes, ej hafva den ringaste inverkan i det syfte, Revisorerne
tyckas hafva afsett, ty det kan väl ej rimligen ifrågasättas, att
Fullmäktige- i Riksgäldskontoret skulle låta den förmodade lättheten
eller svårigheten för Riksbanken att fruktbargöra medel till den grad
på sig inverka, att de, med hänsyn härtill, uraktläte att på lämplig tid
och sätt tillgodose statens lånebehof.
Då Revisorerne uttrycka den tanke, att i ingen händelse utlåningen
bör vara hufvudändamålet med låns upptagande, äro Fullmäktige
härom med dem ense. Beträffande förhållandet mellan statens lånerörelse
och den enskilda affärsrörelsen hysa Fullmäktige och hafva till
sitt protokoll uttalat den åsigt, att det, ej utan fog, kunde väntas, att
staten vid handhafvandet af sin penningeförvaltning icke lemnade utan
afseende den inverkan, landets allmänna penningeställning kunde röna
af statens vidtagna eller uraktlåtna finansiella åtgärder. Att denna
grundsats skulle vara i någon mån origtig, hafva Fullmäktige svårt
att föreställa sig; allra minst lärer den strida mot Fullmäktiges af
Revisorerne omförmälda uppgift att vårda statskrediten, hvilken enligt
sakens natur måste vara af landets allmänna penningeställning i hög
grad beroende.
Det vill synas som om Revisorerne hyst den tanke, att indragandet
af de utländska statslånen skulle hafva bidragit till den må hända
allt för långt sträckta företagsamhet, som hos oss, likasom i andra
länder, visat sig och på penningeställningen haft en menlig inverkan.
Men finnas några i verkligheten grundade skäl för ett dylikt antagande?
Såsom bekant, var det under tiden före år 1875 som denna företagsamhet
utvecklade sig, föranledd af ett sammanträffande af gynsamma
omständigheter; från och med nämnda år åter har denna företagsamhet
högst betydligt aftagit. Men det är först från och med just år 1875
som, i enlighet med Riksdagens beslut, statens utländska upplåning
försiggått i ett vidsträcktare omfång, och det kan naturligtvis ej antagas,
att den skulle hafva varit en bidragande orsak till ett förhållande,
som i tiden föregått densamma.
Fullmäktige få, beträffande Revisorernes förslag, ytterligare fästa
uppmärksamheten på en verkan, som bifall till detsamma skulle medföra.
Med visshet torde kunna påstås, att den ränteinkomst, som ge
-
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1. 5
nom Riksgäldskontorets lånerörelse tillförts staten, varit den största,
som på en dylik tillfällig utlåning kunnat med trygghet erhållas.
Denna ränteinkomst har i en betydlig grad minskat statens börda för
annuiteterna å statsskulden, enär det ej varit behöfligt att genom beskattning
anskaffa den del af annuitetsbeloppen, som blifvit genom berörda
ränteinkomst betäckt. Om nu Revisorernes förslag vunne Riksdagens
bifall, skulle — under förutsättning att Riksbanken ej komme
att å de deponerade medlen till Riksgäldskontoret erlägga ett högre
räntebelopp än det, som banken, med fortfarande oförminskadt begagnande
af sina öfriga, egna inkomstkällor, komme att å deponerade
medlen i verkligheten intjena — en ej obetydligt ökad utgift å budgeten
deraf blifva eu följd, såvida icke dels Riksbanken blefve i tillfälle
att öka bankovinsten med det belopp, som hittills genom Riksgäldskontorets
utlåning blifvit för statsverket besparadt, och dels hela
den sålunda uppkomna tillökning i bankovinsten blefve till statsverket
oafkortad aflemnad.
Slutligen få Fullmäktige erinra, att den å sid. 60 af revisionsberättelsen
förekommande uppgift öfver de innevarande år till den 1
Oktober utlemnade lånemedel nogsamt utvisar, i hvilken ringa grad
årets upplåning förorsakat en ökad utlåning annorledes än till Riksbanken
och Hypoteksbanken; och hafva Fullmäktige föredragit att mot
endast två procent ränta i Riksbanken insätta ganska betydliga belopp
framför att i någon högre grad öka den öfriga utlåningen.
Fullmäktige afstyrka bifall till Revisorernes förevarande framställning/1 -
Beträffande förevarande förslag får Utskottet till en början meddela,
att Riksgäldskontorets från bankoräkningen N:o 1 förräntade
medel (de särskild!, förvaltade liqvidations- och amortissementsfondernas
behållning oberäknad!) för det närvarande uppgå till 12,192,752 kronor
35 öre, nemligen:
mot uppköpta obligationer....................................... kronor 841,752: 35.
mot reverser och depositionsbevis ....... ............... » 11,351,000: —
Summa kronor 12,192,752: 35-
Af nämnda, mot reverser och depositionsbevis utlemnade medel
äro utlånade:
6
Sammansatta Stats- och Banko- Utskottets Utlåtande N:o 1.
till Riksbanken, mot 4 t/2 procent ränta ......... kronor
till Idypoteksbanken, mot 5 procent ränta ..... ))
till enskilda låntagare, hvaribland två bankinrättningar
i Stockholm och fjorton banker
i landsorten, mot dels 5, dels 6 procent
ränta ............................................................. »
5,000,000: —
2,300,000: —
4,051,000: —
kronor |
11,351,000: — |
||
Af samma belopp äro utlemnade: |
|||
mot |
6 månaders uppsägning (till Riksbanken) |
» |
3,500,000: — |
mot |
2 månaders uppsägning............................... |
» |
300,000: — |
mot |
1 månads uppsägning ................................. |
» |
5,450,000: — |
mot |
14 dagars uppsägning .................................... |
» |
2,101,000: — |
kronor 11,351,000
Vidare får Utskottet meddela, att till underlättande af den föreskrifna
kontrollen öfver de enskilda bankinrättningarne aflemnas, enligt
Fullmäktiges den 26 April 1878 uppå framställning af Statsrådet och
Chefen för Finansdepartementet fattade beslut, efter hvarje månads
utgång från Riksgäldskontoret till Finansdepartementet uppgift dels
om det belopp, hvarje solidarisk enskild bank, aktiebank eller kreditaktiebolag
vid månadens början af Riksgäldskontorets medel innehade
såsom lån, deposition eller i annan form, dels ock om huru stort belopp
å dylika försträckningar under månaden till Riksgäldskontoret
återbetalts eller derifrån ytterligare erhållits.
Utskottet saknar all anledning att tillstyrka Riksdagen att, med
frångående af sitt redan flera gånger fattade beslut, bifalla Revisorernes
och Herr C. A. Larssons ifrågavarande framställning.
De skäl, på grund af hvilka 1875 års Riksdag afslog det senast
i enahanda afseende väckta förslag, innefattas i ofvan omförmälda
reservation. I denna anfördes, bland annat och hufvudsakligen, att
en banks naturliga styrka måste ligga deri att dess rörelse vore jemn,
fri från rubbningar, och att dess styrelse hade fria händer att genom
lämpligt afpassande af förhållandet mellan in- och utlåningen reglera
dess verksamhet. Ingenting kunde vid sådant förhållande vara otjenligare
än att, såsom föreslaget blifvit, ålägga Riksbanken att, utan ringaste
afseende på belopp eller egna behof, mottaga depositioner af
medel, om hvilka det vore omöjligt att beräkna, huru länge de kunde
få hos banken qvarstå. Riksdagen hade ock, vid bedömandet af likartade
förslag, ständigt betonat, att en öfverflyttning deraf till Riksbanken
skulle för denna medföra rubbningar, som satte banken ur
7
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.
stånd att motsvara de anspråk på en jemn och sund verksamhet, allmänheten
kunde på banken ställa.
Riksgäldskontorets till statsutgifter afsedda medel borde icke användas
för att bereda Riksdagen en bankvinst, hvilket vore något helt
annat än den förräntning af dem, som för närvarande bereddes genom
andra bankinrättningar och på dessas, icke det allmännas, risk''. Det
hade under långa tider varit en erkänd grundsats, att staten och dess
medel borde vara fullkomligt afskilda från bankens kreditförhållanden,
och både erfarenhets- och förnuftsskäl talade allt för tydligt för bevarande
af denna grundsats, för att det skulle behöfvas att vidare förklara
densamma eller ådagalägga det betänkliga i att bryta emot den.
Riksbankens verkliga depositionsrörelse, den som vore grundad
på frivilligt deponerade besparingar, skulle tydligen af förslagets antagande
lida intrång i stället för att ökas. Ju större belopp banken
måst af Riksgäldskontoret mottaga eller, såsom vid förestående indragningar
af statslån, väntade att få till sjg öfverlemnade för tillfällig förräntning,
desto svårare blefve det naturligtvis för banken att af allmänheten
mottaga de medel, som för säker placering komme att af
densamma banken erbjudas.
Om således Riksbanken ej skulle hafva någon verklig eller annat
än eu ytterst tillfällig fördel af bifall till förslaget, så vore det å andra
sidan säkert, att Riksgäldskontoret, som i denna fråga torde vara rätta
vederbörande, deraf skulle röna både olägenheter och förluster.
Vid frågans skärskådande ur Riksgäldskontorets synpunkt mötte
till en början Grundlagen, som i § 7i Riksdagsordningen stadgade,
att sju Fullmäktige i Riksgäldskontoret skulle jemlik! särskilda reglementen
förvalta Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Om ifrågavarande
förslag, som afsåge, att den allra betydligaste delen af Riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter skulle förvaltas, icke af Fullmäktige
i Riksgäldskontoret utan af Fullmäktige i Riksbanken, än skulle
öfverensstämma med nämnda grundlagsbuds bokstaf, visst vore, att
det strede mot dess anda och mening.
Den omgång, som skulle föranledas deraf att Riksgäldskontoret
måste först vända sig till Riksbanken för att göra sina uppsägningar
och derefter Riksbanken i sin ordning vända sig till sina låntagare
för medlens indragning, syntes föga öfverensstämma med den grundsats,
som Riksdagen städse tillämpat, nemligen vinnande af all möjlig
enkelhet och omedelbarhet vid ärendens behandling.
Riksdagen borde hafva mycket talande skäl, och vida kraftigare
än dem, som till stöd för förslaget anförts, för att fråntaga en af Riksdagen''
sjelf tillsatt styrelse, mot dess afstyrkande, den fria dispositions
-
8 Sammansatta Stats- och Banko-TJtskottets Utlåtande N:o 1.
rätten öfver det verks tillgångar, den hade till sin uppgift att förvalta.
Det hade anmärkts, att Riksgäldskontor utlåning skulle föga sammanhänga
med dess Fullmäktiges öfriga åligganden. Likväl kunde
det ej finnas något naturligare, än att det Riksdagens verk, som verkstälde
statens upplåning, också hade att tillse, huru de upplånta medlen
till dess de slutligen användas, under tiden skulle förräntas., Derjemte
hade det visat sig, att en frivillig samverkan mellan Riksbanken
och Riksgäldskontor, såsom i fråga om vexelrörelsen, varit för dem
begge fördelaktig, och detta gynsamma förhållande skulle vinna en än
vidsträcktare tillämpning, om Fullmäktige i Riksgäldskontor uttryckligen
förklarades ega att, efter öfverenskommelse med Riksbanken, hos
denna på deposition insätta medel.
På grund af, bland andra, dessa här ofvan anförda skäl bemyndigade
1875 års Riksdag Fullmäktige i Riksgäldskontor att, jemte
bibehållande af de i öfrigt stadgade sätt för förräntning af kontorets
behållningar, efter öfverenskommelse med Fullmäktige i Riksbanken
göra kontorets medel och behållningar fruktbärande jemväl genom
deras insättning mot ränta i Riksbanken. Utskottet finner så mycket
mindre skäl att nu föreslå rubbning i detta beslut, som förhållandena
sedan dess utvecklat sig på ett sätt, som göra en förändring än mindre
påkallad än den år 1875 skulle hafva varit. Bemyndigandet att mot
ränta insätta medel i Riksbanken har nemligen af Riksgäldskontoret i
ett vidsträckt omfång begagnats. Sålunda utlemnades, såsom af den
å sid. 60 och 61 af revisionsberättelsen intagna tabell utvisas, af Riksgäldskontoret
till Riksbanken, år 1876: 12,000,000 kronor, år 1877:
6,223,832 kronor 10 öre, samt år 1878: 8,500,000 kronor, och den
samverkan mellan de båda verken, som sålunda eger rum, ten de kunna
i korthet angifvas vara sådan, att Riksbanken företrädesvis af Riksgäldskontoret
erhåller disponibla behållningar, men deremot ej är förbunden
att mottaga de medel, hvilka Riksbanken ej vill använda och
om hvilkas förräntande Riksgäldskontoret således sjelft drager försorg.
Till upplysning om den ränteinkomst, som genom ifrågavarande
utlåning blifvit Riksgäldskontoret beredd, får Utskottet meddela, att
denna (liqvidations- och amortissementsfondernas ränteinkomst, hvarom
nu ej är fråga, oberäknad) utgjort:
är 1876 ......................................................................... kronor 829,581: 67.
år 1877 ................................................................................ » 932,121: 41.
och år 1878 .................................................;........ , » 902,246: 77.
Beträffande denna ränteinkomst för år 1878 hafva fullmäktige i
Riksgäldskontoret i sin till innevarande års Riksdag afgift!a berättelse
priorat, hurusom vid dess bedömande borde i betraktande tagas, att
Sammansatta Stats- oeh Banko-Utkottets Utlåtande N:o 1.
9
Riksgäldskontor under år 1878 dels haft betydliga belopp i Riksbanken
deponerade mot endast 2, 4 och 4 % procent ränta, dels haft
de till Kongl. Statskontoret såsom kassaförstärkning under året utbetalta
medel utestående utan ränta. Fem procent ränta å dessa till
Kongl. Statskontoret utbetalta medel för den del af år 1878, under
hvilken de varit utestående, skulle, såsom Fullmäktige vidare upplyst,
hafva utgjort 330,416 kronor 67 öre.
Utskottet får slutligen meddela, att, på sätt Utskottet inhemtat,
under den tid, alltsedan år 1841, hvarunder Riksgäldskontorets medelförräntning
bedrifvits, ej någon förlust derpå gjorts, och hemställer,
att Revisorernes ifrågavarande förslag och Herr
C. A. Larssons ifrågavarande motion ej må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 Maj 1879.
På Sammansatta Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.
Reservationer:
af Herr fiss O. Larsson;
åt Herr Ola Andersson i Burlöf, som ansåg, att en förändrad anordning
en gång bör inträda, hvarigenom enhet uti statens åtgärder
med afseende på lånerörelsen vinnes; samt
af Herr C. A. Larsson.
Bik. till Likså. Prof. 1879. 4 Sami. 2 Afd. 1 Höft.
2