Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 6.

7

N o 6.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 Mars 1878.
— — — — Andra Kammaren den 6 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändring i 17 kap.
IQ § Handelsbalken.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.)

S. A. K.

Enligt Kongl. förordningarne den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd, och om landsting, samt den 23 Maj samma år
om kommunalstyrelse i Stockholm, ega de kommuner, hvilkas verksamhet
. utgör föremål för en hvar af dessa förordningar, att för egna
behof sig beskatta, och de sålunda beslutade kommunalutskylder skola
i allmänhet hvarje skattskyldig påföras i mån af den bevillning, han
enligt senast faststälda taxeringslängd skall för fastighet samt afkomst
af kapital och arbete till staten erlägga, hvarförutan personliga utskylder
enligt särskilda författningar till kommunen utgå. Någon företrädesrätt
till utfående af dessa utskylder framför den skattskyldiges
öfrige borgenärer finnes dock ej i lag stadgad. Visserligen har någon
gång den åsigt gjort sig gällande, att de utskylder, som skola utgå i
mån af bevillning för fast egendom, skulle utgöra en sådan afgäld af
samma egendom, som i 17 kap. 6 § Handelsbalken afses, men denna
åsigt torde så mycket mindre kunna godkännas, som, hvad särskildt
angår fastighet å landet, som åt landtbo eller arrendator är upplåten,

8 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 6.

jordegare, jemlikt Kongl. förordningarne om kommunalstyrelse på landet,
§ 57, och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, §§ 6 och
35, är befriad från derför belöpande kommunalutskylder, hvilka skola
af brukaren erläggas. En sådan företrädesrätt synes dock icke allenast
vara för kommunen behöflig, utan äfven af rättvisa påkallad.
Utan den samma kunna kommunerna ej med erforderlig noggranhet.
beräkna de belopp, som till fyllande af brist i öfriga inkomster behöfva
uttaxeras, och om, såsom flerstädes i landtkommuner inträffar,
en enda eller några få medlemmar innehafva största delen af kommunens
skattetal, skulle en sådan medlems oförmåga att gälda sina utskylder
blifva allt för betungande för de öfrige, och följderna deraf i
synnerhet kännas hårda i den mån han genom sitt öfvervägande
röstetal bidragit till kommunens belastande med de utgifter, densamma
måste vidkännas. Då staten för de utskylder, den medelst begagnande
af sin beskattningsrätt sig betingat, eger förmånsrätt, synes ock konseqvensen
fordra, att sådan rätt tillkommer kommun för de utskylder,
kommunen i öfverensstämmelse med den åt densamma förunnade beskattningsrätt
ålagt sina medlemmar; och då anledning ej finnes att
inskränka den Kronan i 17 kap. 12 § Handelsbalken tillerkända förmånsrätt
för de utskylder, hvilka icke af fast egendom utgå, synes för
kommunalutskylder förmånsrätt näst derefter böra stadgas.

På grund häraf har Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet
skett, för sin del beslutat följande förändrade lydelse af 17 kap. 12 §
Handelsbalken, sådant nämnda lagrum lyder enligt Kongl. förordningen
den 8 Oktober 1861:

»Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst Kronan för
gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast egendom
utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till dem utgående
utskylder för samma tid».

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 6 Mars 1878.