RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1878. Första Kammaren. N:o 15,

Lördagen den 9 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet å f. m.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 7, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel.

28:cle punkten.

Bifölls.

29:de punkten. skjutfält för

Svea artilleri Friherre

Klinckowström: Vid denna punkt har jag vid remis- re9ementesen
af Kongl. Maj:ts proposition anmärkt att jag svårligen kunde förena
mig om den begäran Kongl. Maj:t framstält. Utskottet har visserligen
till en del minskat det äskade anslaget, i det att detsamma blifvit
föreslaget att utgå med 170,700 kronor, deraf för år 1879 70,000 kronor;
men af de vid Utskottets betänkande hämd fogade reservationer
synes att meningarna inom Utskottet rörande förevarande fråga varit
mycket splittrade. Sju ledamöter från Andra Kammaren hafva nemligen
yrkat rent afslag, och af Första Kammarens ledamöter hafva tre
hemstält, att hela anslaget måtte beviljas och deraf för år 1879 anvisas
100,000 kronor, två ledamöter ansett, att hela anslagsbeloppet borde
bestämmas till 200,000 kronor och deraf 100,000 kronor utgå under
näst kommande år, samt slutligen en ledamot reserverat sig utan att
afgifva något förslag. Läser man med nödig uppmärksamhet den Kongl.
propositionen och den redogörelse i frågan Utskottet lemnat, torde man
i likhet med mig finna, att frågan ännu icke blifvit bragt i det skick,
att något från Riksdagens sida dervid bör åtgöras. Om jag antager,
att hvarje artilleriregemente för sina skjutöfningar behöfver ett särskildt
skjutfålt och dessutom för det grafva artilleriets inskjutning erfordras
ett dylikt fält, så finner man hvad först beträffar de särskilda
regementenas skjutfält, att sådana redan finnas, hvilka torde vara något

Första Kammarens Prof. 1878, N:o 15. 1

N:o 15. 2

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Skjuifäit för gg, när tillräckliga för nämnda behof. Svea artilleriregemente bär sitt
Svea artilleri- gkjutfålt på Ladugårdsgärdet och Lindarängen. Generalfälttygmästare!!
"iftt"?'' säger visserligen att för den händelse eu jernväg komme att framdra0-1
s'' gas från Karlberg till Värtan med hamn, upplagsplats och bostäder
vid den strand, som till eu del utgöres af Lindarängen, blefve detta
fält alldeles otjenligt för regementets skjutöfningar. Det torde emellertid
vara långt ifrån afgjordt om eu sådan grenbana kommer till stånd;
åtminstone, hoppas jag, att staten ej skall behöfva bekosta densamma.
Intill dess visshet vunnits att banan kommer till stånd, tror jag att
frågan om skjutfältets anskaffande åt bemälda regemente mycket väl
kan hvila, utan att regementet skall vara i saknad af dylikt fält. Hvad
Göta artilleriregemente beträffar finnes för detsamma ett skjutfält å
Tånga hed, hvithet enligt uppgift likväl skulle vara otillräckligt för det
nya artilleriet. Fältet skulle dock kunna erforderligt utvidgas för en
kostnad af 120,000 kronor. Dessutom namnes förslagsvis Billes hed i
Vestergötland såsom för ändamålet lämplig, men kostnaden för detta,
fälts förvärfvande är ej uppgifven. För Vendes artilleriregemente finnes
för närvarande ett skjutfält, Näsby fält, hvilket medgifver skjutning på
afstånd af ända till 6,700 fot, och det säges, att detsamma uppfyller
alla billiga fordringar på ett godt skjutfält, så vida man kan inköpa,
nödig uppställningsplats och en mindre jordrymd för projektilernas
uppfångande, för hvilket allt kostnaden skulle uppgå endast till 24,300
kronor. Återstår då endast det större skjutfältet för att kunna inskjuta
artilleriets grafva kanoner. Efter ett sådant har man sökt öfver
allt i riket och lyckats påträffa ett af utmärkt beskaffenhet vid Hörle
bruk, som ligger strax invid jernvägen mellan Jönköping och Halmstad.
Hela fältet är en hed, så att kostnaden för dess inlösande icke kan
blifva synnerligen hög. Kostnaden har dock icke blifvit uppgifven och
må hända med flit, ty, såsom det framskymtar ur generalfälttygmästarens
utlåtande, har det hägrat för nämnda embete att för kronans räkning
förvärfva jemväl jernbruket för anläggning af kanongjuteri m. m.r
med ett ord att Kong!. Maj:t och kronan skulle slå sig på att blifva
brukspatron. Jag tror, att det är eu mycket olämplig befattning för
det allmänna. När nu kostnaderna för skjutfältet vid Harg påtagligen
äro allt för dyra för att man borde ikläda sig dem för ett enskildt
regementes räkning, och det i fråga varande regementets nuvarande
skjutfålt, såsom jag redan nämnt, tills vidare torde kunna begagnas,
samt frågan i öfrigt icke synes erforderligen beredd, kan man svårligen
vid denna riksdag bevilja något anslag, utan klokheten bjuder att afvakta
från Kong! Maj:t en tillfredsställande utredning, så att Riksdagen
kan med full sakkännedom i ämnet fatta beslut. Med anledning
af hvad jag sålunda haft äran anföra får jag hemställa, att Kammaren
ville, i likhet med hvad de sju reservanterne från Stats-Utskottet.
föreslagit, vägra hvarje anslag för närvarande till detta skjutfält.

Grefve Lagerberg: Det är icke första gången, frågan om inköpande
af det föreslagna skjutfältet behandlats i denna Kammare.
De af Herrarne, som voro tillstädes här vid förra riksdagen, minnas
väl, att detta var ett af de få anslag, som i sjelfva portläsningen blef
af Riksdagen afslaget. Jag hade tillfälle att då yttra mig och fram -

Lördagen den 9 Mars, e. m.

3 N:o 15.

stälde då yrkande om afslag, men gjorde detta i den förhoppning, att Skjutfält för
detta afslag intet skulle inverka på sjelfva saken, emedan intet kin- Svea artilleridrade
Kong! Maj:t att, i stället för att, såsom då skedde, äska an- re^ementeslaget
i två poster, nemligen eu del för 1878 och återstoden för 1879, (Foi''ts'')
begära kela beloppet att utgå under 1879 och sålunda i rätt tid kunna
erhålla nödiga medel för denna angelägenhets ordnande, vid hvilket
jag fäster den allra största vigt. Kongl. Maj:t har emellertid uppskjutit
saken på två år igen och nu begärt endast en del af det erforderliga
beloppet för år 1879, och skälet dertill synes vara, att det för tillfället
är midt om penningar. Utskottet har tillstyrkt, att 170,000 kronor
måtte beviljas till inköp af ett skjutfält, antingen det vid Harg, hvilket,
då det kostar 270,(XX) kronor, jag icke kan tänka mig kunna för det
af Utskottet föreslagna belopp förvärfvas, eller också ett, som vore beläget
annorstädes. Den siste talaren nämnde, att frågan befunne sig i
outredt skick, men derpå kan jag för min del omöjligen gå in. Jag
har noga studerat handlingarna, som lemnats till Stats-Utskottet, ock
tycker mig hafva funnit att allt blifvit gjordt, som rimligen kunnat
begäras. Femtio till sjuttio fält i Sverige hafva blifvit undersökta under
flera år af utskickade sakkunnige män. Af dessa fält hafva somliga
befunnits vara till alla delar otjenliga, andra åter hafva ansetts lämpliga
för ett artilleriregemente, och slutligen hafva några synts lämpa
sig för hela artillerivapnet. Namnen på dessa fält finnas i handlingarna
angifna. Vid utseende af dylika fält har man fått taga i betraktande
icke blott att tältet till sin naturliga beskaffenhet varit sådant,
att det kunnat anordnas för manövrering och skjutning, utan
ock den omständigheten, att platsen ej legat för långt borta från hufvudstationen
och att jernväg funnits att tillgå i närheten, så att man
utan svårighet om så behöfves kunnat dit transportera de tunga artilleripjeserna
med tillhörande ammunition med mera dylikt.

_ Ser man på de skäl, som foranledt Utskottet att icke tillstyrka
beviljande af hela det utaf Kongl. Maj:t fordrade anslaget, af 270,700
kronor, möter såsom det hufvudsakligaste motivet, att en del skog å
det föreslagna skjutfältet, innan detta kan för ändamålet begagnas,
måste nedhuggas, och att genom virkets försäljning komrne att beredas
tillgångar. Härvid ber jag att fä anmärka, att hela den skogbeväxta
delen af fältet icke torde komma att nedhuggas, ty för att lätt kunna
uppsamla de afskjuta kulorna och förhindra att de jordegor, som ligga
i närheten, lida skada, får man lof att låta en icke obetydlig del af
de befintliga träden qvarstå. Den summa, som skulle inflyta genom
försäljning af de öfriga träden, lärer då icke kunna uppgå till något
afsevärdt belopp. Vidare förmenar Utskottet, att 24 å platsen befintliga
byggnader skulle kunna försäljas, och den sålunda anskaffade summan
bidraga till anslagsbeloppet. Härpå vill jag svara allenast, att
dessa byggnader, af hvilka, som jag vill erinra mig, de flesta äro gamla
och dåliga, näppeligen komma att i nedtaget skick befinnas värda
många hundra kronor stycket. Ett annat skäl, som Utskottet åberopat,
är att till grund för Kongl. Maj:ts kostnadsberäkning ligger icke
ett af expropriationsnämnd i vederbörlig ordning afgifvet utlåtande,
utan blott en utaf landtmätare förslagsvis gjord uppskattning, hvilken
med hänsyn till den i fråga varande jordmånens magra och dåliga

N:o 15. 4

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

beskaffenhet synts Utskottet väl hög. Rigtigheten häraf vill .jag icke
bestrida och af sådan orsak har jag äfven i min reservation förordat
beviljande af de summor, Kongl. Maj:t begärt, i förening med en underdånig
anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta tillse, huruvida icke rueranämnda
skjutfält må kunna anskaffas för billigare pris än det nu beräknade.
Uppstår då å anslaget ett öfverskott, som ej behöfver till
det i fråga varande ändamålet disponeras, ingår det naturligtvis såsom
besparing till statsverket.

Men frågan har en annan sida, som förtjenar framhållas. Svea
artilleriregemente, som för icke länge sedan saknade lämpliga kaserner,
har nu fått sådana, och genom anslag till beklädnad, rekrytering m. m.
bar man sökt betrygga, att detta regemente skall finnas till icke blott
på papperet, utan ock i verkligheten. Nu är det emellertid omöjligt
att öfva detta regemente på den plats, som det för sådant ändamål
för närvarande bär att tillgå; och detta har upprepade gånger af Kongl.
Maj:t meddelats Riksdagen och låter sig icke bestrida. Att då vägra
det anslag, som erfordras för att regementet må hållas tjenstbart, anser
jag nästan såsom ett mord.

Hvad beträffar den framkastade frågan om inköpande af ett för
hela artillerivapnet gemensamt skjutfält, hvilken fråga visserligen finnes
berörd i Kongl. Maj:ts proposition, hör densamma egentligen ej hit,
och jag afhåller mig'' derför att ingå i närmare granskning deraf. Det
är påtagligt, att hvarje artilleriregemente behöfver ett skjutfält i närheten
af den ort, der truppen är förlagd, ty i annat fall skulle transportkostnader
uppstå af den betydenhet, att blotta räntan derå skulle
uppgå till flere gånger det belopp, hvarje skjutfält vore värdi Denna
gång gäller Kongl. Maj:ts framställning endast Svea artilleriregemente,
men jag är öfvertygad, att inom kort liknande anslag komma att af
Kongl. Maj:t äskas för de begge öfriga regementena af samma vapen.
Att de nu varande öfningsfälten ej längre äro tillfredsställande rår ingen
för. Vi måste följa med vår tid, och då nu skottvidden ökats vid
det utländska artilleriet, måste vi skaffa oss jemngoda kanoner och
tydligen äfven platser, der våra trupper kunna öfva sig i dessa vapens
bruk. På grund af det anförda måste jag yrka bifall till min reservation,
hvilken står i närmaste öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Montgomery Cederhielm: Till en början ber jag att få
meddela en geografisk upplysning. Då dels i Kongl. Maj:ts proposition
och dels i Utskottets utlåtande förekommer namnet Harg vill jag påminna
att detta är ett mycket allmänt namn. Jag känner tre ställen
i Stockholms län med detta namn, och sannolikt finnas der ännu flera.
Det Harg, hvarom här är fråga, ligger i Odensala socken och Erlinghundra
härad af Stockholms län.

För att komma till sjelfva saken får jag säga, att det skulle mycket
smärta mig, i händelse de ledamöter inom Utskottet, hvilka deltagit
i dess hemställan, skulle anses vara stämda mot saken, eller beredande
af lämpligt skjutfält åt Svea artilleriregemente. Lika varmt
som den ärade talare, hvilken näst före mig hade ordet, ifrar jag för
att denna fråga må gå igenom. Om syftet äro vi ense, men menin -

Lördagen den 9 Mars, e. m.

5 N:o 15.

gärna skilja sig angående medlet för dess vinnande. På de reservationer,
som äro afgifna af Första Kammarens Stats-Utskottsledamöter,
om jag undantager den af Utskottets ordförande, som icke meddelat
hvarför han reserverat sig, synes det, att enstämmighet ridt derom,
att den af Kong! Maj:t för ifrågavarande ändamål äskade summa är
för hög. I de tre forsta reservanternes hemställan heter det, att, i
sammanhang med beviljandet af det utaf Kong! Maj:t begärda anslag,
Riksdagen måtte i underdånighet anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes låta
tillse, huruvida icke det för berörda regemente behöfliga skjutfält må
kunna anskaffas för billigare pris än derför nu blifvit beräknadt. De
nästa reservanterne hafva velat nedsätta summan från den af Kong!
Maj:t begärda, 270,700 kronor, till 200,000 kronor. Äfven de hafva således
ansett den beräknade kostnaden för hög. De sju reservanterne
från Andra Kammaren hafva gått ändå mycket radikalare till väga, ty
de vilja icke gifva någonting alls, emedan de anse kostnaden för hög.
Det visar sig alltså att allmänna meningen inom Utskottet varit den,
att det begärda anslaget tilltagits för högt, och att ändamålet kunde
vinnas med eu mindre kostnad. Några skäl för denna åsigt finnas i
motiveringen anförda. Att i Upland betala 450 kronor per tunnland
för åker och äng är ganska högt pris, likasom att för skogsmarken betala
75 kronor med tillägg af 140 kronor för växande skog, allt per
tunnland. Dessutom bör man icke förbise, att å det till inköp afsedda
fältet finnes icke allenast skog, utan äfven 24 stycken byggnader,
som kunna säljas. Enligt en för Utskottet framlagd kalkyl skulle man
sannolikt kunna inbespara 90,000 å 100,000 kronor. Nu är äfven att
märka, att enligt Kongl. Maj:ts proposition, anslag icke är begärdt ovilkorligen
för anskaffande af ett skjutfält vid Harg, utan i allmänhet för
anskaffande af ett skjutfält åt Svea artilleriregemente, och det är just
detta, som Utskottet tillstyrkt. Godkännes Utskottets förslag, är det
således icke ett vilkor för anslagets disponerande att skjutfältet vid
Harg inköpes, utan om ett annat passande fält finnes, som kan för berörda
belopp förvärfvas, så kan det inköpas. Ville man fatta Utskottets
förslag på annat sätt, sä medgifver jag, att det skulle förefalla
föga logiskt, om, sedan efter behörigen gjord utredning det ådagalagts,
att fältet vid Harg vore för ändamålet lämpligt och kostade 270,700
kronor, Riksdagen skulle på Kongl. Maj:ts hemställan svara: Vi gifva
endast 170,700 kronor för inköpande af detta fält. Men, såsom jag nyss
nämnde, har Statsutskottet föreslagit något annat. Dess majoritet bär
trott, att sist nämnda summa vore tillräcklig för anskaffande af ett
lämpligt skjutfält. Det är möjligt, att häri ligger ett misstag. Skulle
så vara, blifver följden af att Riksdagen godkänner Utskottets förslag
troligen den, att eu ny undersökning anställes, och att regeringen inkommer
till Riksdagen med nytt förslag i ämnet. Som frågan nu står,
håller jag för min del före, att det är för frågans slutliga framgång
bättre att man håller den uppe och visar intresse för saken, än att
genom ett rent afslag, hvilket är den sannolika följden om man här
fästhåller vid Kongl. Maj:ts proposition och drifver till gemensam omröstning,
göra det omöjligt för vederbörande att vid ett annat tillfälle
komma med ett nytt förslag. På dessa skäl och då dertill kommer,
att man under närvarande förhållanden allmänt hyst den önskan och

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

X:o 15. 6

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Skjutfält för ansett som sin skyldighet att söka göra besparingar, der man kunnat,
Svea artilleri- ^å tillika så godt som samtlige Stats-Utskottsledamöterne ansett
regemente. ^en a£ j^oiigl. Maj:t beräknade kostnaden för hög, så torde det icke
or s'' böra förefalla orimligt att, på sätt Utskottet gjort, föreslå en nedsättning
i detta anslag; och intill dess jag får höra talande skäl för att
ett biträdande af Utskottets mening skulle, i stället för att främja det
goda mål, som eftersträfvas, leda till skada för saken, måste jag för
min del yrka att Kammaren behagade bifalla hvad Utskottet föreslagit.

Herr Ekman, Carl: I motsats till den förste talaren önskar och
hoppas jag, att redan vid innevarande riksdag beslut måtte komma att
fattas om anläggande af den föreslagna branchebanan från Karlberg
till Värtan, och finner således äfven häri ett skäl, hvarför det är önskvärd
t, att Svea artilleriregementes öfningar må kunna förflyttas till en
annan plats. Men äfven om denna förhoppning icke går i fullbordan,
tror jag, att det med afseende ä de personers säkerhet, som bo kring
Ladugårdsgärdet och Lindarängen, är ganska mycket af nöden, att ett
annat skjutfält för öfningarna anskaffas, och jag är förvissad, att, om
den ärade talaren, som ansåg de nämnda platserna erbjuda tillräckligt
utrymme för dessa skjutöfhingar, ville göra sig underrättad om hvad
de deromkring boende hade att säga, skulle lian icke länge vidhålla
sin åsigt. Man skjuter verkligen med nutidens kanoner något längre
än att det gamla skjutfältet mera skulle kunna vara lämpligt, och vill
man icke skaffa artilleriet eu lämplig plats att öfva sig på, då synes
det mig vara den allra största misshushållning att fortfarande utgifva
ett enda öre för det samma. Förhållandet är, att man under loppet af
flere år sökt efter ett lämpligt skjutfält; nära ett femtital olika platser
hafva blifvit undersökta, och Kongl. Maj:t har slutligen funnit, att fältet
vid Harg vore det som mest passade sig för ändamålet. Det finnes
visserligen de som anse, att, om man sökte ändå litet mera, skulle man
kunna finna flere platser, som vore lämpliga, och en ingeniör, som är
medlem af Stats-Utskottet, har varit af samma mening och på grund
deraf trott, att den föreslagna kostnaden för förvärfvandet af ett skjutfält
skulle kunna nedsättas. Men huru länge skall man då hålla på
att söka, och förlorar man icke derunder mera, än om man nu för en
gång utgå!’ ett eller annat tusental kronor, som kunna anses rätt väl
använda, om man derigenom kom närmare och tidigare till målet? Af
dessa skäl och då jag anser det oeftergifligt nödvändigt för artilleriets
utveckling att ett exercisfält anskaffas, har jag ansett mig böra reservera
mig mot Utskottets förslag och ställa mig på deras sida, som anse,
att, då det icke kan visas, att kostnaden för fältets inköpande kan
beräknas lägre än Kongl. Maj:t föreslagit, man icke har något annat
att göra än bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Man har visserligen uttalat
den förmodan, att priset blifvit något för högt tilltaget af den
landtmätare, som besigtigat fältet. Skulle nu så vara förhållandet, så
blir följden ingen annan än den, att skilnaden mellan hvad Riksdagen
anslagit och fältet kostar, blir besparade medel, som ju icke äro borta
för det. Man säger, att det finnes skog på fältet, som kan huggas
ned, och att kostnaden kunde förminskas genom hvad skogen inbringade.
Men man måste dock först förvärfva marken, innan man kan

Lördagen den 9 Mars, e. in.

7 N:o 15.

hugga ned skogen, och hela summan måste således först disponeras.
Och om det dessutom förhåller sig så, som jag hört uppgifvas, att meningen
vore att skogen skulle stå qvar, emedan den skulle tjena till
att hämma kulornas ricochettering, så att de icke gå i en rigtning,
der de kunde anställa skada, så förfaller hela denna beräkning. För
öfrigt fordras åtskilliga kostnader, såsom till planering af fältet, som
består till en del af åker och till en del af ängsmark. Dessa kostnader
äro här icke beräknade, och de äro dock nödvändiga, för att fältet
skall blifva lämpligt för artilleriets skjutöfningar. Om således det lyckliga
förhållandet skulle inträffa, att man genom expropriation får marken
till billigare pris än man beräknat, så kunde ju öfverskottet användas
till planering af den samma, för hvilket ändamål Kong! Maj:t
eljest, om icke det nu begärda anslaget dertill lemnar tillgång, måste
begära nytt anslag. Så vida således icke från statsrådsbänken skulle
afgifvas något yttrande, hvaraf framginge, att det vid verkstäld ny beräkning
efter den Kong! propositionens aflåtande visat sig, att ett mindre
belopp än det äskade vore för ändamålet tillräckligt, måste jag för
min del, då jag anser det vara af synnerlig vigt att ett lämpligt skjutfält
anskaffas, yrka på bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wijkander: Den förste talaren yrkade afslag både å Statsutskottets
förslag och Kongl. Maj:ts proposition, och han gjorde det
under förklarande, att han ansåg det för möjligt att fortfarande begagna
Ladugårdsgärdet såsom skjutfält. Jag skall icke tillåta mig att
för denna Kammare hålla något föredrag om det orimliga i att med
nutidens kanoner fortfarande vilja skjuta till måls på Ladugårdsgärdet,
der skottliniernas förlängning träffar tätt bebodda trakter. Jag skall
icke heller tala något om det inflytande, som den föreslagna jernvägsanläggningen
mellan Karlberg ock Värtan nödvändigtvis måste hafva
på bedömandet af denna fråga. Jag antager nemligen för alldeles gifdet,
att dessa förhållanden stå fullkomligt klara för de allra fleste,
och Stats-Utskottet har icke heller gjort sig skyldigt till något sådant
yrkande som den förste talaren, utan det har erkänt behofvet af ett nytt
skjutfålt. Att längre sysselsätta sig med bevis för denna sak, vore derför
så att säga ungefär det samma som att »slå in en öppen dörr». Jag
vill således gå ut ifrån hvad äfven Utskottet gjort, eller att ett verkligt
behof förefinnes. Man kommer då till frågan om det erforderliga
beloppet för anskaffande af ett nytt skjutfålt; och det gäller då att afgöra
om hvad Kongl. Maj:t begärt är för ändamålets vinnande nödvändigt,
eller om den summan är för högt tilltagen och Kongl. Maj:t kan
reda sig med det belopp, som Utskottet föreslagit. Jag ber dervid att
få taga fasta på den förutsättning, som både Kongl. Maj:t och Utskottet
här gjort, nemligen att staten skall förvärfva sig det nya fältet
genom expropriation. Beslutar nu Kiksdagen att för detta ändamål
anvisa medel, så måste ett fall af två inträffa; antingen är det beviljade
beloppet tillräckligt för expropriationen eller också är det för lågt
tilltaget, så att det ej räcker till. I förra fallet är allt godt och väl;
då kan också expropriationen utan vidare anbefallas. Men huru skall
det gå i det senare fallet? Anser man att Kongl. Maj:t då skulle kunna
förordna om expropriationen utan att ega visshet om att hafva det

Skjutfålt för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

N:o 15. 8

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. in.

erforderliga kapitalet till sitt förfogande; ja! då skulle visserligen Kong!.
Maj:t kunna vara nöjd med Utskottets förslag; expropriationsnämnrlen
bestämmer kostnaden, och räcker icke anslaget, så får staten betala
skilnaden. Jag tror dock icke, att det går för sig att resonnera på
det sättet; utan Kong! Maj:t måste veta, att han har till sin disposition
ett anslag, som räcker till, innan han kan anbefalla någon expropriation.
Är nu detta förhållandet, då tycker jag verkligen att Statsutskottets
förslag att bevilja 170,700 kronor, ehuru den af Kongl. Maj:t
begärda summan 270,700 kronor blifvit af vederbörande expropriationslandtmätare
uppgifven såsom den sannolikt behöfiiga efter i orten gällande
priser, är nästan att anse som ett hån. Jag ber om ursäkt att
jag använder det ordet, men jag känner det så. I sådant fall lian ju
Kong! Maj:t icke expropriera? Utskottet säger, »att det är Ivongl. Majrt
öppet lemna,dt, att, i händelse anslaget icke skulle befinnas härför tillräckligt,
låta ånyo undersöka, huruvida icke något annat för ändamålet
lämpligt fält skulle kunna för det beviljade anslagsbeloppet anskaffas».
Men Kongl. Maj:t vet ju icke, om beloppet är tillräckligt, förr än expropriationsnämnden
undersökt platsen och sagt hvad den kommer att,
kosta. Jag tycker, att det är ett orimligt slut, hvartill Utskottet sålunda
kommer. Lojalt och ärligt vore, att, sedan nu sakkunniga personer
beräknat kostnaden till 270,700 kronor, Riksdagen förklarade sig
villig att gifva det för expropriationen erforderliga beloppet. Kan man
få fältet för bättre pris eller skulle öfverskott uppkomma genom försäljning
af å fältet befintliga byggnader eller skog, då är detta naturligtvis
medel, som blifva statsverket besparade. Nyss har en talare
med rätta anmärkt, att dessa hus icke kunna säljas och denna skog
icke nedhuggas, förrän expropriationen egt rum och liqvid blifvit gjord,
och derföre är det ju nödvändigt att vid expropriationen kunna disponera
beloppet. På mig har detta betänkande gjort ett pinsamt intryck,
och jag kan icke finna, att Stats-Utskottets resonnement innehåller
annat än detta, att, sedan man nu efter åratals forskningar icke kunnat
finna något bättre skjutfålt än det föreslagna vid Harg, så må,
man då taga detta fält, men ■— I fån reda eder med en summa som
icke räcker till! Jag yrkar således afslag på Utskottets betänkande
och bifall till Kongl. Majt:s proposition.

Grefve Beck-Friis: Oaktadt denna fråga genom mina medreservanters
yttrande blifvit till största delen uttömd, ber jag dock att få
tillägga några ord. Först vill jag framhålla, att ingen af de reservanter,
som här äro antecknade, uttalat sig emot nödvändigheten af ett
nytt skjutfålts anskaffande. Ingen af dem står således på den antiquerade
ståndpunkt som den förste talaren i denna fråga, utan alla erkänna,
att det nuvarande fältet är otillräckligt och olämpligt och att

étt annat måste anskaffas för artilleriets skjutöfningar. En del hafva
ansett, att det nu föreslagna är för dyrt, en del hysa fruktan för att

det kunde vara för litet; men alla äro, som sagdt, ense om, att ett

nytt måste förvärfvas. Efter den uttömmande utredning, som Kongl.
Maj:t åvägabragt, då nemligen, om jag ej missminner mig, 40 eller 50
olika platser blifvit undersökta, har majoriteten i Utskottet kommit till
det resultat, att det föreslagna fältet vid Harg också torde vara det

Lördagen den 9 Mars, e. in.

9 N:o 15.

för ändamålet lämpligaste. Men skiljaktighet i åsigtema yppade sig i ShjutfäU för
fråga om beräkningen af de erforderliga kostnaderna för fältets förvärf- Svea ar^lUenvande.
Till grund härför låg eu promemoria af eu landtmätare, hvaraf e''

man fann, att i kostnaderna ingingo 66,000 kronor för den på fältet '' or s''
växande skogen och något öfver 20,000 för der befintliga byggnader.
Majoriteten inom Utskottet ansåg då, att denna skog borde kunna säljas
och likaså byggnaderna och att kostnaden således borde kunna minskas
med deremot svarande belopp. Hvad skogen angår har här redan
af Utskottets ordförande blifvit framhållet, att det ingalunda kan vara
meningen, att denna, skog skulle kalhuggas, och värdet af densamma
således ingå i liqviden; och beträffande byggnaderna, så vill jag blott
fråga, om man kan hoppas, att genom försäljning af desammas material
erhålla samma summa, som de genom expropriationen skulle kosta. Jag
tror således för min del, att de skäl, som Utskottets majoritet förebragt
för nedsättning i den begärda anslagssumman, icke hålla stånd vid
närmare granskning.

Då nu Utskottet i sin helhet är öfvertygadt om nödvändigheten af
att ett nytt fält anskaffas, och det på grund af hvad här blifvit anfördt
torde vara säkert, att de af majoriteten i Utskottet gjorda kalkylerna
icke äro hållbara, tror jag, att man icke gerna kan till Kong!. Maj:ts
disposition ställa en mindre summa än de begärda 270,000 kronor.

För den händelse att kostnaderna icke skulle uppgå till detta belopp,
hafva de reservanter, till hvilka jag slutit mig, tagit sig friheten att i
vårt förslag till beslut för de klentrogne tillfoga några ord, som icke
torde vara alldeles öfverflödiga; ty detta är ett extra anslag, och behöfves
det icke helt och hållet, blir öfverskottet besparadt åt statsverket,
Vi hafva tillagt följande ord: »samt i sammanhang härmed i

underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta tillse, huruvida icke
det för berörda regemente behöfiiga skjutfält må kunna anskaffas för
billigare pris än derför blifvit beräknadt». Jag tror således, att äfven
för de mest klentrogne skäl finnas att sluta sig till detta förslag, å
hvilket jag för min del anhåller om Kammarens bifall.

Grefve Posse: Merendels, då militära frågor komma före vid riksdagen,
är man af olika tankar angående frågorna sjelfva eller det sätt,
hvarpå de böra uppfattas eller bedömas, men sedan man kommit öfverens
derom, plägar man också vara öfverens om, att de böra utföras så
billigt som möjligt. Det är just med anledning häraf jag tagit mig friheten
att begära ordet. Om jag nemligen antager, att ett nytt skjutfält
för Svea artilleriregemente är af nöden, — och jag är för min del
af den tanke att så är, — så tror jag mig dock kunna visa, att det
nu af Regeringen framlagda förslaget är långt dyrare än nödvändigt
och att betydligt lägre summor än här skulle vara fullt tillräckliga för
ändamålet. Förslaget går ut på att inköpa omkring 800 tunnland jord
någonstädes i Mälarprovinserna; ty man har icke fäst sig uteslutande
vid Harg, utan det åsyftade ändamålet vinnes lika väl genom förvärfvandet
af en plats hvar som helst inom dessa provinser, som ligga nära
Stockholm. Och denna jord behöfver icke vara af bästa beskaffenhet;
ty då det är meningen att använda den till skjutfält, är mager och
dålig mark af lika stort gagn. Det gäller således att undersöka om

N:o 15. 10

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Skjutfåii för 800 tunnland jord af mager och. dålig beskaffenhet i dessa provinser
Sv™ ''^erte'''' ha*''va ett värde af 270,000 kronor eller omkring 340 kronor tunnlandet.

”(Forts) ^er * detta afseende få lemna eu liten utredning, som jag tror

or s'' bör vara tillfredsställande för Herrarne, och hvarigenom jag hoppas visa,
att detta pris verkligen är rent af uppåt väggarne. Mälarepro vin serna,
som tillsammans bestå af 167 qvadratmil, utgöras af Stockholms, Upsala
och Södermanlands län, hvilka äro tillsammans taxerade till 200,000,000
kronor; det blir således 02 kronor tunnlandet. Nu komma herrarne
naturligtvis genast med den anmärkningen, att taxeringsvärdet är för
lågt. Jag vill upptaga den anmärkningen, så mycket hellre som det är
eu fråga för dagen, ocli skall på den grunden lägga 33 proc. till taxeringsvärdet.
Jag får då 80 kronor tunnlandet. Vidare måste jag, för
att komma åt jorden, låta expropriera den, och som det alltid faller
sig dyrare än vanligt köp, vill jag lägga till ytterligare eu tredjedel;
jag kommer då till en siffra af 120 kronor. Detta är således den summa,
som jorden i Mälarprovinserna skulle vara värd per tunnland. För 800
tunnland skulle det utgöra tillsammans 96,000 kronor. Men i Kong!.
Maj:ts proposition begäres en summa af 270,000, således nära tre gånger
så mycket som jord i allmänhet är värd i dessa provinser. Jag
tror mig nu hafva visat, att man kan komma åt den för vida billigare
pris än här har blifvit sagdt, och att således förslaget ingalunda bör
bifallas i det skick, det framkommit från Kong! Maj:t och af vissa bland
reservanterne blifvit yrkadt. Nu har man visserligen äfven anfört såsom
skäl för bifall, att, om man får jorden för billigare pris, har man ju
alltid de Överskjutande penuingarne qvar såsom en besparing för statsverket.
Jag vill fråga, om Herrarne verkligen tro, att icke de, som skola
sälja, taga reda på huru stor summa finnes att disponera och rätta sig
derefter. Nej! finnas penningarne, nog får man varan så dyr som man
behagar; deremot kan det hända, att, om tillgången icke är så stor,
man kan få varan för billigare pris än eljest. Jag har nu sökt att visa,
att priset är för högt och att således Kongl. Maj:ts proposition icke
bör bifallas. Stats-Utskottet har minskat summan med 100,000 kronor,
men äfven efter denna nedsättning synes mig summan vara för hög.
Jag vill nu icke yrka något i sak; jag har blott velat framlägga denna
min beräkning. Huru jag i den slutliga dubbelvoteringen kommer att
rösta, det förbehåller jag mig sjelf att afgöra.

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna:
Efter allt hvad här blifvit anfört har jag icke mycket att tillägga. Jag
skall dock hvad Ladugårdsgärdet såsom skjutfält beträffar, och för att
visa dess fullkomliga olämplighet dertill, be att få påminna om ett förhållande,
som väl de fleste af Herrarne torde känna till, nemligen att
man ofta får höra klagomål öfver att projektiler, som afskjutits på gärdet,
slagit ned på andra sidan sjön bland sommarnöjena på Lidingön.
Det lär väl icke gå an att fortfara med att på sådant sätt bombardera
den ganska talrika befolkning, som om sommaren har sina bostäder
derute. Att ett nytt skjutfält för Svea artilleriregemente är af behofvet
påkalladt, lär således icke kunna bestridas, lika litet som att detta fält
icke kan få ligga för långt aflägse från hufvudstaden. Äfven jag har
tyckt, att den uppskattning, som blifvit gjord af det i fråga sätta fältet

Lördagen den 0 Mars, e. in.

11 N:o 15.

vid Harg, är ganska hög. Härvid är dock att komma i håg, att den Skjutfält för
mark, som skall exproprieras, tillhör, om jag milis rätt, 27 olika egare, s''-''ea arttlleri~
och då nu meningen är att få eu rak linie af 18,000 fots längd, så är det 1 %*”*"!*’
klart att man icke kan underhandla med desse egare om den jord, som (.''or30
de helst skulle vilja lemna, utan måste gå rakt fram öfver deras egor
och stycka dem. Deraf blir följden, att jorden vid expropriationen blir
mycket dyrare än om frågan helt enkelt vore, såsom den siste talaren
uppfattade den, att köpa 800 tunnland dålig jord i Mälareprovinserna;
på sådant sätt skulle man naturligtvis kunna få den för mycket billigare
pris. Men då, som sagdt, jorden måste ligga i eu rak linie och då så
högst få platser finnas, der tillfälle är att få eu dylik linie af 18,000
fots längd, fruktar jag, att expropriationen blir ganska dyrbar. Jag vill
blott såsom exempel påminna om hvad väl mer än en af Herrarne torde
känna till, hurusom, då expropriation egderumför Stockholm—Vesteråsbanan,
priset steg till flere hundra kronor tunnlandet. Jag tror mig
således kunna påstå, att det begärda anslaget icke är för högt, i synnerhet
om man tager i betraktande att till sjelfva inköpssumman äfven
komma kostnader för planering, stängsel och vägar. Den befintliga skogen
är, såsom flere talare redan anfört, till största delen icke afsedd
att nedhuggas; endast der den utgör hinder för skjutningen skulle detta
ske. Den första hälften af fältet utgöres af slät mark men den senare
hälften är stenig och bergig; der ricochettera kulorna, så att man icke
vet hvart de skulle taga vägen, om fältet vore öppet. Der vore det nu
meningen att låta skogen stå qvar för att skydda den kringliggande
trakten. Jag är öfvertygad, att hvad som kan göras för att få platsen
för billigare pris, skall icke af Kongl. Maj:t underlåtas; men då det
icke med någon säkerhet kan beräknas att få marken exproprierad för
någon mindre summa än den föreslagna, tror jag det vore oklokt att
nedsätta densamma med något betydligare belopp. Jag får således anhålla
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Kr se mer: Jag utgår från den förutsättning, att det artilleri,
som icke kan skjuta, — och skjuta kan det icke, om det icke
årligen öfvar sig i skarpskjutning, — icke är till någon nytta. Jag
utgår, säger jag, från den förutsättning, att hvarje artilleri och således
äfven det hvarom här är fråga: Svea artilleriregemente, ovilkorligen
måste lära sig att skjuta skarpt och deri hafva mycken öfning; och att
detta icke kan ske utan ett lämpligt skjutfält, faller af sig sjelf. Vidare
antager jag såsom gifvet att, huru det än går med jernvägen till den
nya hamnen för Stockholm vid Värtan, det i alla fall är och förblifver
ett barbari att utanför portarna af hufvudstaden skjuta skarpt, helst
om denna skjutning, hvilket väl äfven borde ske, skulle utsträckas till
skjutning med exploderande projektiler. Ett skjutfält måste således anskaffas.
Flera förslag hafva derom varit väckta. Det mest tjenliga fält,
man kunnat finna, är enligt alla uppgifter det vid Hörle, men såsom
en invändning mot detsamma anföres med skäl, att det ligger för långt
från Stockholm för att vara Renligt för Svea, här förlagda, artilleriregemente.
Möjligen skulle detta hinder till någon del kunna häfvas
på det sätt, att samma hästar och materiel lemnades qvar och endast
manskapet byttes om. Jag vill dock nu ej ingå i någon undersökning

N:o 15. 12

Lördagen den 9 Mars, p. in.

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

om, till hvad belopp transportkostnaden till och från Hörle kunde uppgå;

'' för mig finnes ett mycket större skäl till fruktan för detta sagda skjutfält
vid Hörle, nemligen de stora kanongjuterierna och krutfabrikerna
med mera, som hägra i bakgrunden. Vi hafva redan sett i förminskad
skala, huru det gått med den lilla fabrikationen af gevär. Huru skall
det gå, om staten lägger sig till med kanongjuterier, krutbruk och mera
dylikt? Jag hoppas, att vi icke må komma in på den banan, och för
mig är det derföre visserligen ett sidoskäl, men ett ganska bevekande
sådant, att önska Svea artilleriregemente ett närmare beläget skjutfält,
att faran af de stora kanonfabrikerna vid Hörle derigenom, hoppas jag,
skall undanskjuta^.

Om man således önskar förvärfva ett skjutbälte och kanske allra
helst det föreslagna vid Harg, tror jag, att man bör göra sig reda för
de verkliga förhållandena och noga tänka på den gamla satsen: »det
ena du vill, det andra du skall». Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att mot Stats-Utskottets betänkande finnas tretton reservanter.
Utskottets tillstyrkande af deii nedprutade summan, som nu förekommer
i dess betänkande, åstadkoms derigenom, att man först efter
återremiss till afdelningen och omskrifning på många sätt derom förenade
sig, men, såsom man af antalet reservanter från Andra Kammaren
lätt kan sluta sig till, blott derigenom, att afdelningens afvikande
mening vid det slutliga beslutets fattande aldrig kom under votering.
Emellertid, då vår representation består af två Kamrar och då, såsom
jag här angifvit, den enas mening är genom reservanternes antal temligen
klart uttryckt, frågar jag, om det kan vara i ringaste mån klokt
att drifva saken till sin spets och genom att envist hålla på den öfverdrifna
summa, som af Kong! Maj:t begärts, vid slutliga afgörandet få
— intet? Den af Kong! Maj:t begärda summan är för stor, derom
torde knappast något mera bevis vara nödigt, sedan äfven en talare
från statsrådsbänken nyss erkände, att han tyckte summan vara något
hög. Ändå mycket mera skulle han tyckt så, om han kommit i tillfälle
att erinra sig fältets verkliga dimensioner. Den ärade ledamoten
af konseljen trodde, att skjutfältet vore 18,000 fot långt. Det är icke
mera än 9,000 fot.

Det farligaste skäl, som mot nedsättningen blifvit anfördt, är utan
tvifvel det, som uttalats af Stats-Utskottets ordförande och som Herr
Wijkander upptagit, nemligen att Kongl. Maj:t måste hafva summan i
handen för att köpa fältet, så att, äfven om man kan bevisa, att tillgång
skulle kunna skapas genom försäljning af skog och byggnader och
inköpssumman vid räkningens slutuppgörelse derigenom minskas, är detta
dock något som först kommer senare. Vid inköpet måste derföre, säger
man, Kongl. Maj:t hafva inköpssumman i hand för att alls kunna köpa. Jag
skulle visserligen kunna på denna invändning gifva ett svar sjelf, men
jag föredrager att hänvisa till Kongl. Maj:t. I Kongl. Maj:ts proposition
är nemligen visserligen begärdt 270,700 kronor eller den summa,
som fältet beräknats kosta, men Kongl. Maj:t begär för i år icke mera
än 100,000 kronor. Kong!. Maj:t har således icke ansett sig behöfva
hela summan i handom, när han köper. Gifvet är ju också, att betalningsvilkoren
kunna ställas på flere betalningsterminer.

Hvad slutligen verkliga kostnaden för fältet angår, så hafva åt -

Lördagen deri 9 Mars, e. in.

13 N:o 15.

skilliga utredningar derom redan blifvit gjorda. Jag fruktar att åter skjutfält för
upprepa ett och annat af hvad som redan blifvit sagdt, men jag nöd- Svea art,llen~
gas dock att något ingå på desamma, emedan deri ligger sjelfva berätta
gandet, hvarföre nedsättning skett just till det af Utskottet föreslagna 1 01 3''
belopp och icke något annat. Skjutfältet innehåller, enligt förslaget,

315 tunnland åker och äng. Af expropriationslandtmätaren Lindencrona
är beräkningen uppgjord, och Kammaren bör komma i håg, att
här icke föreligger någon expropriationsförrättnings beslut, utan endast
en beräkning af landtmätare. Han har antagit, att för åker och äng
skall betalas 454 kronor och några ören per tunnland eller, som
Utskottet i rundt tal uppger, 450 kronor. Visserligen är det allmänt
bekant, att vid expropriation i och för jernväg betalats både denna
summa, och ännu mera, för åker och äng; men jag ber Herrarne besinna,
hvilken skilnad det är, då man exproprierar för en jernväg en
lång, smal remsa, som skär sönder fälten. Då är det naturligt, att man
måste betala något högre för tunnlandet. Jag tror deremot icke, att,
då det är fråga om större vidder, det finns någon jordegare i Roslagen,
som icke skulle vilja sälja för billigare pris än 450 kronor tunnlandet.

Dertill kommer en annan omständighet, att i Kongl. Maj:ts proposition
till förra Riksdagen angående detta ämne yttras i bilagan 3 a pag. 70:

»fältet är nästan slätt och utgöres till stor del af en numera torrlagd
mosse, som dock delvis blifvit uppodlad, oaktadt jordmånen i densamma
är af mager och dålig beskaffenhet». Således är den mark, som skulle
köpas, icke ens fullt uppodlad. Det är en torrlagd mosse, som delvis
är uppodlad, och denna s. k. åker skulle lösas med 450 kronor tunnlandet!
När man går igenom expropriationslandtmätarens beskrifning,
finner man, att den jord, som på kartan är lagd med vacker gul färg,
och således skulle utgöra åker, blott till eu mindre del består af fast
mark. Största delen kallas mossjord på lerbotten, en del mossjord på
dybotten och slutligen 40 å 50 tunnland hvitmossa. Skall verkligen en
expropriationsnämnd anse att sådan mark bör betalas med 450 kronor
tunnlandet? Jag hemställer, om det icke är anledning att antaga icke
att Kongl. Maj:t begärt för mycket, ty han har begärt efter landtmätarens
uträkning, men att landtmätaren trott expropriationsnämnden om
allt för stor frikostighet.

Hvad skogsmarken angår, är betalningen derför antagen till 75
kronor tunnlandet. Jag vill icke mycket uppehålla mig vid detta, men
jag tror, att utan tvifvel äfven detta pris bör anses för högt. Den
växande skogen på en del tunnland är slutligen beräknad till 140 kronor
tunnlandet. Då man nu vet, att redan i flera år varit fråga om
inlösen af fältet vid Harg, synes mig mycket sannolikt att antaga, att
egarne under tiden skattat skogen, och att det följaktligen icke är troligt,
att den numera har sagda värde, om den ens någonsin haft
det. Emellertid vill jag för ett ögonblick antaga, att landtmätarens
uppskattning af växande skogen till 66,682 kronor är rimlig och att
skogen vid expropriation kommer att kosta denna summa, men då bör
den väl också vid försäljning kunna inbringa en vacker summa. Att
skogen bör lemnas qvar för kulornas ricochettering, såsom någon anförde,
har jag svårt att tro, ty duger ej skjutfältet längre tid än
skogen motstår kulorna, så blir det åtminstone ej för lång tid använd -

N:o 15. 14

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Skjutfält för bart. Efter mitt förmenande bör således tillgång kunna skapas genom
Svea artilleri- gb;0gens försäljning. Vidare finnas i fältet en del byggnader, som äro
”(Iförts T Räknade att för 11,500 kronor inlösas, och som väl vid försäljning
01 s'' böra gifva något: och slutligen förekommer i landtmätarens förslag en
post, för hvilken ingen utredning lemnats, eller 20,000 kronor för fältets
planering m. m. Lägger man ihop allt detta eller skogens värde
60,000 kronor, husens 11,000 kronor samt att, om priset å den s. k.
åkern nedsättes med blott 50 kronor per tunnland, eller till 400 kronor
per tunnland, en minskning i utgift af cirka 15,000 kronor bör vinnas
samt att slutligen å de 20,000 kronor ej osannolikt något torde kunna
minskas, så kommer man till en minskning af cirka 90,000 kronor.
Det är på grund häraf som Stats-Utskottet trött, att köpesumman för
skjutfältet vid Harg kunde med ungefär 100,000 kronor nedprutas.
Att det skulle vara ett hån att lemna 100,000 kronor mindre än hvad
som blifvit begärdt, kan jag således icke för min del fatta. Slutligen
ber jag att för min del få påpeka, att Stats-Utskottet icke uttryckligen
sagt, att fältet vid Harg nödvändigt skall köpas, utan Stats-Utskottet
har föreslagit att lemna summan för ett skjutfält för Svea artilleriregemente.
Om Kongl. Maj:t med förnyad undersökning skulle finna,
att den icke räcker till inköp af Harg-fältet, har derföre Stats-Utskottet
antagit att det är öppet lemnadt för Kongl. Maj:t att pröfva, om icke
något annat fält möjligen kan erhållas. Man kommer naturligtvis åter
med den invändningen, att redan 50 ställen äro undersökta och att det
icke funnits något annat lämpligt fält än detta vid Harg. Jag undrar
om icke detta möjligen har sin grund deruti, att man skyggat tillbaka
för hvarje fält, deri skulle ingå någon stor åkerareal; men då man är
beredd att betala så mycket som här är i fråga, eller 450 kronor för
tunnlandet åker och äng, så bör ej denna betänklighet fortfara. Nog
kan man för det priset få åker på många ställen. Vidare har man
kanske skyggat för borttagandet af en eller annan sandås eller dylikt
hinder; men med en sådan summa, som här är i fråga, äro sådana
arbeten långt ifrån omöjliga, det ha jern vägsanläggningarna visat. Jag
tror således, att om, jag säger med flit om verkliga slutresultatet, som
jag lifligt önskar blir, att Riksdagen beviljar 170,700 kronor, såsom
Stats-Utskottet föreslagit, mera kommer Riksdagen utan tvifvel icke att
bevilja, icke genom denna nedsättning i den begärda summan all möjlighet
skall vara afskuren äfven att förvärfva skjutfältet vid Harg, och
än mindre att förvärfva ett annat fält. Säkert är i hvarje fall, att om
man vill saken, bör man icke begära mera än som är möjligt att
erhålla, och hvad Stats-Utskottet föreslagit är allt hvad för denna gång
kan erhållas, om det ens är möjligt att få detta belopp. Jag röstar,
af önskan att förskaffa Svea artilleriregemente ett skjutfält, för den af
Utskottet bestämda summan.

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna:
Som den siste talaren påstått, att jag lemnat Kammaren en origtig
uppgift, då jag sagt, att skjutfältet vid Harg vore 18,000 fot långt, får
jag nämna, att denna uppgift har jag mottagit från chefen för Landtförsvarsdepartementet,
hvarför jag alldeles icke kan betvifla dess rigtighet.
Jag har äfven nu utaf tre ledamöter af Stats-Utskottet fått be -

Lördagen deri 9 Mars, e. in.

15 N:o 15.

kräftelse på, att fältet till och. med är öfver 18,000 fot långt. För öfrigt
nämnde jag äfven då, att af dessa 18,000 fot voro 9,000 fot jemn
mark -— Indika således utgöra den egentliga skottlinie!!, hvaremot den
återstående delen vore ojemn mark, ämnad att uppfånga projektilerna
så att de icke skulle gå in på annans mark. För öfrigt kan ingen
med större nöje än jag höra alla de goda skäl, som här anförts, hvarföre
expropriationen hör blifva billigare än man tänkt sig. Jag skulle
önska, att expropriationsnämnden vore här och kunde låta öfvertala sig
af dessa göda skål; och om denna nämnd verkligen kommer att vara
af samma åsigt som Herrarne, att jorden bör afstås för billigare pris
och man således får den för mindre än den summa, Kong! Maj:t begärt,
blir ju följden deraf att öfverskottet besparas för statsverket.

Herr Adelsköld: Då denna fråga under sista riksdagen förevar
till behandling, yttrade jag mig för anslag å Kongl Maj:ts proposition, dels
af det skal, att sjelfva skottlinie!! vid Harg endast kan erhålla en längd
åt 9,000 fot, hvilket jag ansåg och fortfarande anser för kort för nutidens
långskjutande artilleri, och dels emedan jag trodde, att man genom närmare
undersökningar skulle kunna få reda på eu mera centralt belägen
skjutbana af tillräcklig längd och lämplig för alla tre artilleriregementenas
målskjutningar äfvensom till inskjutning af gröfre kanoner.
Jag antog äfven, att kostnaden för transport till och från ett sådant
centralt skjutfält icke skulle blifva alltför afskräckande. Af Kongl.
Maj:ts proposition till denna Riksdag finner jag, att kostnaden för transport
af tolf batterier från Stockholm och Göteborg till Småland skulle
kosta omkring 30,(XX) kronor. Denna summa är visserligen ej obetydlig,
men den återgår till stor del till statsverket såsom trafikinkomst
å stambanan, och på köpet skulle såväl befäl och trupp som jernvägspersonal
genom denna transport vinna en mycket nyttig öfning. Uppoffringen
genom en sådan transport blifver således ej så stor, som man
måhända förestält sig. Efter de upplysningar, som vunnits dels af
Kongl. Maj:ts proposition och dels under öfverläggningen i denna Kammare,
är jag fortfarande af den åsigt, att intetdera af de skjutfält, som
våra Henne artilleriregementen skulle komma att erhålla om generalfälttygmästarens
plan godkännes, är fullt lämpligt för nutidens artilleri,
utan att behofvet af en cenotralt, nära statsjernvägarne belägen, längre
skjutbana ännu qvarstår. A andra sidan är det emellertid alldeles obestridligt
att Ladugårdsgärdet såsom skjutfält är i högsta grad otjenligt,
jk jag går så långt, att skarpskjutning med kanoner så nära hufvudstaden
borde af ordningsmakten förbjudas med anledning af de stora
faror, som derigenom kunna uppkomma och de olyckshändelser, som
säkerligen uppkommit, om ej genom en obegriplig tur personer och
egendom icke träffats af projektiler. Då förhållandet är sådant, och
då Svea artilleri ej kan undvara eu målskjutningsbana, hvar den än må
ligga, samt genom eu skjutbanas och exercisfälts anläggande något
längre ifrån, fast i närheten af Stockholm, dit artilleriets och möjligen
äfven gardenas exercis kunde öfverflyttas, större eller mindre del af
Ladugårdsgärdet torde kunna upplåtas till bebyggande, får jag förklara,
att jag för min del icke har något emot att af alla dessa skäl förorda
ett anslag till ett sådant skjut- och exercisfält någonstädes i närheten

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

Nso 15. 16

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Skjutfält för
Svea artilleri
regemente.
(Forts.)

af Stockholm. Ladugårdsgärdet har nemligen, som jag vill visa, ett
alldeles otroligt högt värde som byggnadsplats. Med sitt fördelaktiga läge,
inom kort som jag hoppas genomskuret af banan till Värtan, med Stockholms
blifvande uthamn å ena sidan och Djurgårdsviken på den andra,
skulle Ladugårdsgärdet, ändamålsenligt och med smak ordnadt, blifva
den yppersta byggnadsplats för anläggande af eu stadsdel, hvars make
man skulle få leta efter i Europa. Man tänke sig endast huru en
strandgata efter Djurgårdsviken mellan Djurgårdsbrou förbi Djurgårdsbrunn
till Värtan med sitt beqväma läge och den herrliga utsigten öfver
Djurgården skulle komma att taga sig ut. Man känner att Stockholms
herrar Stadsfullmäktige vid expropriation för gatureglering vid Grand
Hotell betalt öfver 19 kronor per qvadratfot, och långt ut på malmarna
är priset omkring en krona qvadratfoten och derutöfver. Jag vill icke
härmed hafva sagt att byggnadsplatser å Ladugårdsgärdet skulle vara
värda så mycket, som i centrala delar af sjelfva staden; men om man tager
detta värde till endast samma som jorden kan anses ega ute på malmarna,
eller en krona qvadratfoten, sä skulle detta exercisfält jemte Kaknäshagen
och Lindarängen, hvilka tillsammans ega en areal af 712 tunnland
eller mer än 39 millioner qvadratfot vara värdt 39 millioner kronor
Detta är eu summa, som visserligen icke på eu gång skulle kunna erhållas,
och jag antager också, att det icke kan komma i fråga att afyttra
hela Ladugårdsgärdet, men den gjorda beräkningen visar emellertid
hvad denna äkta perla bland statsdomänerna är värd och att det
kan vara skäl att, för dess förvärfvande för hufvudstadens utvidgning
uppoffra ganska mycket för erhållande af eu annan exercisplats i närheten
af Stockholm.

Under öfverläggningen hafva flera yrkanden blifvit gjorda om de
olika belopp, som man ansett lämpliga att anslå för anskaffande af en
sådan plats. Kongl. Maj:t har föreslagit ett belopp, Stats-Utskottet ett
annat. För min del får jag äran fästa uppmärksamhet på, att med de
stora kostnader, som alltid uppkomma, då man skall expropriera delar
af en egendom eller en viss jordareal, det är alldeles klart, att man icke
kan få ett exercisfält eller skjutfält för samma pris som då man köper
en hel egendom. Inköpspriset för eu sådan plats måste derföre blifva
icke obetydligt högre än om man köper spridda egendomar utan afseende
på läget; och om man till detta högre inköpspris för jorden
lägger planering, inhägnad, skottvallar, stallar och baracker och åtskilliga
andra omkostnader, så tror jag icke, att en sådan anläggning
kali göras under det af Kongl. Maj:t beräknade belopp. Då emellertid
reservanterne, Grefve Beck-Friis, Grefve Lagerberg och Grefve af Ugglas
med tillstyrkande af samma belopp 270,700 kronor, som Kongl. Maj:t
proponera!, uttryckt en önskan att besparingar om möjligt må göras,
förenar jag mig helst med dem och får således äran tillstyrka bifall
till deras reservation.

Grefve Hamilton: Den första fråga, som vi här hafva att afgöra,
är den, huruvida Svea artilleriregemente behöfver ett skjutfält. Det
har till och med Grefve Posse medgifvit, och jag antager alltså, att det
icke möter motstånd från Kammaren. Den andra frågan är, huruvida
Ladugårdsgärdet är ett passande skjutfält. Detta påstods af den förste

Lördagen den 9 Mars e. m.

17 Nso 15.

talaren, som ansåg, att man åtminstone tills vidare kunde begagna det- skjutfält för
samma. Men detta bestreds åter af Stats-Utskottets ordförande och. detSvea
gaf mig anledning blott till eu reflexion, nemligen att, om det skulle hända, rej>ementehvad
som förespeglades oss på förmiddagen, att i den blifvande artilleri- Foi''t3^
byrån komme att insättas äfven andra personer än artilleriofficerare,
skulle jag hellre se, att man ditsatte en brukspatron än eu ingeniörofficer
Den tredje frågan är den, huruvida det belopp, som Kong! Maj:t
begärt, är ett för högt pris för ett skjutfält för i fråga varande ändamål.
Grefve Posse har sökt ådagalägga, att så skulle vara, derigenom
att han visade oss, huru stor areal Mälareprovinserna utgjorde, och
deraf uträknade, huru stort belopp, med afseende å taxeringsvärdet
och expropriationskostnaden, skulle erfordras. Men i denna beräkning
fattades 2 faktorer. Saknaden af den ena kan jag förebrå Grefve Posse
derför, att han lofvade oss att icke glömma den, nemligen sjöarna.
Förbiseendet af den andra faktorn förebrår jag honom icke, ty det
berodde sannolikt på glömska, att han icke upptog de berg, som sakna
allt värde. Räknar man efter, huru mycket af Mälarprovinserna, som
utgör berg och skog i den proportion som vid i fråga varande skjutfält
eger rum, torde resultatet blifva något annat än det, hvartill Grefve
Posse kom. Men jag fäster mig icke härvid. Det lönar icke mödan
att här i Kammaren göra några moträkningar med hvarandra. Men
det märkvärdiga är,oatt de, som anse fältet vara för dyrt, också anse
det vara för litet. Åtminstone har detta varit förhållandet med en af
talarne, hvilken skarpt framhöll båda delarna. Det tyckes således, som
om man icke blott ville säga att fältet i och för sig är för dyrt, utan
också att man för mycket billigare pris skulle få ett mycket större fält,
och detta är en djerfvare beräkning än jag kan godkänna, åtminstone
innan det visat sig, att sådant i verkligheten låter sig göra. Om nu
det af Kongl. Magt begärda belopp är något för högt, hvilket ju är
möjligt, då man afser fältet vid Harg, måste man ihågkomma, att Kong!

Maj:t icke begärt något bestämdt belopp för skjulfältet vid Harg utan
för ett skjutfält för Svea artilleriregemente, och på samma sätt förhåller
det sig med Utskottets och reservanternes hemställan. Skulle
det då befinnas, att man kan få ett fält, som är ännu bättre, och få
detta för billigare pris än det för skjutfältet vid Harg beräknade beloppet,
tror jag att man gjort en särdeles god affär och jag vill för
min del icke pruta på det belopp, som Kongl. Maj:t begärt.'' Man må
säga, att det vore lika godt, om man nu beviljade t. ex. 100,000 kronor
eller 170,000 kronor, och att Kongl. Maj:t sedermera finge göra upp
affären, och blefve fältet dyrare än det beviljade beloppet, kunde resten
begäras af nästa Riksdag. Men det är alldeles påtagligt att, om fältet
kostar^ mer än t. ex. 170,000 kronor, om detta belopp vore beviljadt,
kan Kongl. Maj:t omöjligen göra upp affären, emedan han icke vet,
huruvida nästa Riksdag beviljar återstoden af hvad som erfordras. Jag
tror derför, att man antingen måste bevilja hvad som är begärdt eller
ock bevilja intet, och jag för min del önskar det förra. För öfrigt är
det temligen likgiltigt, om man röstar för bifall till Kongl. Maj:ts förslag
eller till reservanternes, som har i släp en liten erinran om att söka
få ett fält för billigare pris, ty jag antager, att, om Kongl. Maj:t kan
få ett mindre dyrt fält lärer han icke betala mer än hvad det kostar.

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 15.

2

N:o 15. 18

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Skjutfält för Herr Nordenfelt: Oaktadt de många fält, som blifvit un Svea

artilleri- dersökta, kar jag icke kunnat finna mig tillfredsstäld af dessa underregemente.
sökningar. De kafva nemligen i de fiesta fall skett på det sätt, att
(> °rts.) man gett en ]tarta ock iakttagit, att å de föreslagna fälten funnits
mycket åkerjord, ock man kar derför antagit att inköpet skulle blifva
för dyrt. Till åtskilliga platser kar man rest ock funnit en väg, eu
backe, några byggnader eller andra kinder, ock utan att närmare tillse,
kuruvida sådana kinder skulle kunna undanrödjas, endast antagit, att
så stora svårigketer mötte, att man icke vidare borde tänka på dessa
platser. Det är endast 3 fält, som blifvit kartlagda ock afvägda. I
intet fall kar man försökt att skaffa anbud på de pris, till kvilka fälten
skulle kunna inköpas, ock endast i fråga om fältet vid Harg låtit
verkställa värdering af en landtmätare. Jag nödgas fördenskull underkänna
de verkstälda undersökningarne, såsom ofullständiga.

Vidare anser jag det vara ett origtigt sätt att gå till väga, då
man vill köpa en sak, att fästa sig endast vid ett särskildt föremål
och säga: kär finnes icke något annat af samma art än just detta.
Det synes mig vara att göra saken så dyr som möjligt. Om man i
stället framlade åtskilliga förslag, med deras fördelar ock olägenheter
så skulle täflan framkallas. Stundom kan man köpa åkerjord med
derå uppförda byggnader till billigare pris än skogsmark med derå
växande skog. Kommer dertill, att eldigt min uppfattning grundade
anmärkningar äro gjorda mot det af landtmätaren upprättade kostnadsförslaget,
ock att det fält, som är föreslaget till inköp, såvidt jag
förstår, är mycket dåligt till manöverfålt, ty det består till stor del,
i den föreslagna skottlinie!!, af dyjord, som ligger endast några få rot
öfver vattenytan, under det att eu ganska liten del i denna skottlinie
är af den fasthet ock jemnhet, att man kan köra derpå, tror jag att
man föreslagit att köpa en dålig vara ock att köpa densamma för
dyrt. Skottlinie!! är endast 9 tusen fot lång, ock jag hemställer om
detta kan vara tillräckligt, helst med de framsteg inom vapnet, som
säkert kunna förväntas. Om således frågan vore att för det föreslagna
beloppet ovilkorligen inköpa fältet vid Harg, så skulle jag nödgas att
dertill votera nej. Men då man kan hoppas att för 200,000 kronor
kunna köpa en eller flere ganska betydliga egendomar, på kvilka man
kan staka ut lämpliga fält öfver åkrar ock byggnader ock byta ut
hvad som icke behöfves emot hvad som ytterligare kan erfordras,
utom dessa egendomars rågångar, ock då jag finner att ett skjuttalt
för artilleriet är af största behof påkalladt — ty hvad tjenar till att
hafva artilleri, om det icke kan skjuta — kar jag ansett nyttigt att
en lämplig summa stäldes till Kongl. Maj:ts disposition. Vill man köpa
med fördel, måste man nemligen kafva penningar i sin hand. Den
nedsättning, som Utskottet gjort, kan jag icke biträda, ty jag finner
den för stor. Skall det gå till expropriation, är nog troligt att expropriationsnämnden
kommer att anse, att det af landtmätaren beräknade
ock af Kongl. Maj:t ock Riksdagen godkända beloppet bör betalas.
Men jag tillstyrker, att expropriation bör undvikas, om möjligt. Äfven
om man endast kan köpa en del af fältet, är detta af stort gagn
vid expropriation af det öfriga.

Af den beräknade kostnaden äro sammanlagdt 26,250 kronor afsedda

Lördagen den 9 Mars, e. m.

19 N:o 15.

regemente.

(Forts.)

för planering och stängsel, hvilken summa alltså icke bör inräknas uti Skjutfält för
inköpspriset. Svea arWeri Deremot

äro från de uppgifna 814 tunnlanden afdragne 33 tunnland,
så att endast 781 tunnland äro föreslagna att inköpas, hvilket
icke blifvit anmärkt i Utskottets betänkande.

Att, såsom en talare gjorde, påstå, att man med fördel transporterar
artilleri på jernväg, då transportkostnaden ändock tillfaller staten,
synes mig origtigt derför, att transporten kostar jernvägstrafiken nästan
lika mycket som densamma får uppbära derför. Deremot gillar jag
denne talares åsigt, att man borde skaffa sig ett större fält i närheten
af Stockholm för att ersätta Ladugårdsgärdet, som förr eller senare
dock blir en del af hufsmdstaden, och borde detta fält förenas med
skjutfält för artilleriet.

På dessa skäl yrkar jag bifall till min reservation.

Herr Jöns Pehrsson: Denna fråga är en af dem, som förr eller
senare måste behandlas och afgöras, och för min del tror jag, att
man skulle kunna vara nöjd med hvad Utskottet föreslagit och att
det icke är så alldeles nödvändigt att få en högre summa. Efter de
upplysningar, en af Stats-Utskottets ledamöter lemnat, förefaller det
mig, att man kan bifalla Utskottets förslag. Skulle åter meningen
vara att få Kongl. Maj:ts förslag bifallet, tror jag, att man tagit fel i
denna sak och att det möjligen kunde misslyckas, så att icke något
blef beviljadt. Det vore kanske nyttigt, att frågan ännu ett år eller
två ventilerades, men å andra sidan har man sagt, att det är alldeles
nödvändigt att få en längre skjutbana än på Ladugårdsgärdet; och
går man ut från de beräkningar, en talare nyss gjorde, enligt hvilka
Ladugårdsgärdet skulle hafva ett värde af omkring 40 millioner, vore
ju en ren galenskap att hafva detta till skjutfält. Jag skulle då vara
den första, som röstade för dess försäljning. Jag vet ställen i Småland
belägna vid jernväg och lämpliga för skjutfält, som skulle kunna fås
för mycket billigt pris, men jag utgår från den synpunkten, att det
skulle "blifva en väsentlig förlust att skicka folk och materiel så lång
väg. Jag gör icke något yrkande, men vill påpeka, att om man önskar
att få något, gör man klokt att hålla med Utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: En talare på bänken framför mig
har anmärkt, att jag hade antiqverade åsigter i denna fråga. Jag
tror dock, att han missuppfattat mig i detta hänseende, ty jag har
för närvarande yrkat utslag å det begärda anslaget på den grund, att
jag anser frågan ännu icke vara i sin helhet fullkomligt utredd, och
den långa diskussionen har åtminstone för mig mer än till fyllest visat
sanningen af detta mitt förmenande. Jag anser, att när en så stor
fråga som denna framlägges för Riksdagen, hade det varit skäl, att
Kongl. Maj:t framkommit med densamma i dess helhet. Detta har
icke skett. I Kongl. Maj:ts proposition framskymtar, att det är fråga
om anskaffande af 4 skjutfält; först ett för hvarje artilleriregemente
och dessutom ett gemensamt för gröfre artilleripjesers inskjutning.
Kongl. Maj:t har icke ens gittat fullständigt utreda de kostnader, som
skulle åtfölja ett'' fullt tillfredsställande skjutfälts anordnande för hvarje

N:o 15. 20

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Skjutfält för af de tre artilleriregementena. Ännu mindre har Kong! Maj:t till
Sc™ea^e''“eeri" Riksdagen nämnt annat än i förbigående, och utan att ens nämna

(Forts) '' näSot . hvad ett gemensamt skjutfält för gröfre artilleri skulle

0 '' kosta, och likväl säger generalfälttygmästare!!, att det är oundgängligen
nödvändigt. Under sådana förhållanden synes det mig bättre att
uppskjuta frågan till dess rikets drätsel blir sådan, att vi icke behöfva
hushålla så mycket som nu, än att nu rusa åstad och kasta ut högst
betydliga och enligt mångas åsigt allt för stora penningesummor för
att tillgodose ett enda regementes behof. Jag anser mig således

hafva fullt fog att begära, att Kong! Maj:t framlägger frågan om skjut fälten

i dess helhet, på det att Riksdagen också må kunna pröfva frågan
i hela dess vidd.

Under diskussionen hafva många anmärkningar blifvit gjorda af
mer eller mindre allvarsam beskaffenhet. Jag vill dock icke upptaga
tiden med att besvara någon annan än den, som af en ärad talare på
södermanlandsbänken framstäldes, då han yttrade, att han i den så
kallade artilleribyrån (hvilken dock, så vidt jag vet, icke nu utgör
föremål för vår öfverläggning) hellre skulle vilja hafva insatt en brukspatron
än eu ingeniörofficer. Denna anmärkning kan så mycket mindre
vara rigtad mot mig, som jag hvarken är brukspatron eller ingeniörofficer.
Men jag fruktar, att talaren gjort den ifrågasatta artilleribyrån
eu stor otjenst genom att välja den till skottafla för sina sarkasmer,
ty jag befarar, att han derigenom qväft fostret i födseln.

Herr von Krsemer: Herrarne höra nu just af eu del af det yttrande,
som af den siste talaren blifvit afgifvet, huru det förmodligen
kommer att gå, om man begär för stor summa. Det ligger då så nära
till hands att votera för frågans ajournerande, till dess att man fått
veta hvad verkliga kostnaden blir. Vill man deremot taga det möjliga
för det osäkra och gifva den af Stats-Utskottet föreslagna, till ett billigt
belopp nedprutade summan, förfaller en sådan anmärkning helt och
hållet, ty om då vid en framtida reglering af skjutfälten det, som nu
kan komma att anskaffas, skulle befinnas öfverflödigt, kan man åter
realisera det utan allt för stor förlust.

Men jag begärde icke egentligen ordet för att ytterligare förlänga
diskussionen om sjelfva saken. Jag begärde ordet för att så vidt möjligt
rentvå mig från något så lättsinnigt som att icke allenast här hafva
g hvit origtiga sifferuppgifter, utan äfven hafva förebrått en talare på
statsrådsbänken för misstag, då det skulle varit jag sjelf, som både
orätt, I Kong! Maj:ts proposition för i fjol, Bil. N:o 3 A pag. 70, står
om detta fält: »I fråga varande fält, beläget norr om Odensala kyrka
i Erlinghundra härad, Stockholms län, intill Hargs gård, har en längd
af omkring 9,000 fot- och en bredd omvexlande mellan 1,200 och 3,000
fot». Jag har litat på denna uppgift i den Kongl. propositionen för i
fjol, men är det nu så, att nuvarande chefen för Landtförsvarsdepartementet
fått annan uppgift, så lär nog denna tör hända vara tillförlitligare.
Den karta, som är upprättad öfver fältet, har i Utskottet varit
tillgänglig, men som den nu är återskickad till Landtförsvarsdepartementet,
är det mig för ögonblicket omöjligt att med densamma kontrollera
uppgiften. Emellertid har jag, som sagdt, fullt litat på Kongl.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

21

Maj:ts proposition till förra Riksdagen, och skulle jag derigenom kafva
misstagit mig, beder jag visserligen om ursäkt; men Konungens nu afgångna
rådgifvare får stå för uppgiften.

Grefve Posse: En talare på södermanlandsbänken, som jag är skyldig
svar, yttrade, att jag vid min beräkning glömde sjöarna i Mälareprovinserna.
Jag får då först ock främst säga, att jag icke ansåg
mig skyldig att tala om sjöarna, ty hvad jag derom yttrade var en enskild
konversation mellan mig ock en min granne, ock vidare tror jag,
att jag i den vägen alldeles icke glömt något, som är till skada för den
högre värderingen, ty jag hemställer till Herrarne alla, som käft med
sådana saker att göra, om icke, då fråga är om att köpa egendom här
i Mälareprovinserna, det första som säges är, att den ligger vid en
sjö, kar utmärkt vacker belägenhet, charmant utsigt och just till följd
deraf stort värde. Jag tror sålunda, att sjöarna icke tjena till att sänka
värdet utan tvärt om att höja det.

Hvad åter beträffar, att jag skulle hafva glömt bergen, får jag hemställa,
om vi icke här fått höra, att dessa 800 tunnland i Mälaredalen
bestå till stor del af hvitmossa af eländigaste beskaffenhet, och skilnaden
mellan bergens och hvitmossans värde kan verkligen icke uträknas,
utan jag tror, att den är ytterst ringa. Derför anser jag de gjorda anmärkniugarne
icke vara af särdeles stor vigt, och att den värde talaren
pa södermanlandsbänken gerna vill se de högsta af Kongl. Maj:t begärda
anslagen beviljade vid. denna riksdag förundrar mig alldeles icke, ty
han har sjelf vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets
tillstånd och behof upplyst Kammaren om, att allt hvad Kongl. Maj:t
begärt fann han vara af den beskaffenhet, att det borde bifallas, och
då han fält ett sådant yttrande generelt, är det klart att, då fråga
blir om att nedsätta något belopp, han skall använda alla medel för
att blifva sannspådd med afseende på sitt yttrande vid remissen.

förut gjort något yrkande och gör det icke heller nu,
utan förbehåller mig rätt att votera för det anslag, som jag anser för
ändamålet lämpligast.

Herr Wallenius: Jag är lika med så många andra ledamöter af
Kammaren öfvertygad om behofvet af ett skjutfält för Svea artilleri, på
det att det må lära sig skjutkonsten utmärkt, och jag har aldrig tänkt
sätta mig emot ett anslag för detta ändamål. Men jag ber att få taga
fasta på en sak, som blifvit yttrad af en af Stats-Utskottets ledamöter,
nemligen att skjutfältet vid Harg är mycket sankt och ligger nära vattenytan
och blir svårt att planera, ja, så svårt, att man derpå skulle
nedlägga 100,000 kronor, och att kanske icke ens detta räcker, utan
drager mer i släp. Jag har erfarenhet af en exercisplats i mellersta
Sverige, som blifvit inköpt för några tjugutal år sedan för ett kavalleriregementes
ofnmgar, men nu måst öfvergifvas derför, att den befans
för sank. Man försökte att dräll era densamma, men allt förgäfves, sä
att regementet måste flytta sina öfningar derifrån till mera fäst och
tjenlig plats. Det vore väl fasligt besynnerligt, om man icke skulle
kunna finna eu plats i närheten af Stockholm på en längd af \''2 mil,
som vore fast och tjenlig. Det gränsar verkligen till det otroliga, och

H:o 15.

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

NtO 15. 22 Lördagen den 9 Mars, e. ra.

skjut fält för med anledning deraf anser jag frågan fordra bättre utredning, icke så

Svea artilleri- som skulle jag dermed hafva uttryckt en önskan, att frågan aldrig matte
regemente, återkomma,''utan emedan jag anser frågan verkligen behöfva utredas.

(Foi-ts.) För den gkull kommer jag att, om så behöfves, rösta för afslag.

Grefve af Ugglas: Jag förbigår helt och hållet frågan, huruvida
Svea artilleriregemente behöfver ett nytt skjutfält, ty derom tror jag,
att vi alla äro öfverens. Men en sak åter, som åtskillige af Herrarne
tyckas hafva förbisett, är, att det är angeläget, att regementet snart
får detta slcjutfält, och då åtskillige talare velat ajournera frågan dels
för att vi måtte få bättre grunda på densamma ännu några år och dels
för att, såsom den siste talaren yrkade, erhålla ny utredning, får jag
hemställa, huruvida det verkligen kan vara rätt och nyttigt att år efter
år uppskjuta att åt Va af vårt artillerivapen gifva den öfning, hvarpå
dess duglighet beror. Hvarför jag anslutit mig till Kongl. Maj:ts proposition
och icke velat lyssna hvarken till Utskottets eller reservanternes
mening, är, att jag anser de af dem föreslagna summors beviljande identiskt
med afslag. Herrarne må beräkna huru som helst, kan jag dock
icke sätta det förtroende till alla dessa, jag må väl säga det, lösa uppgifter,
som till den allvarsamma utredning af frågan, som Kongl. Maj:t
gjort. Redan före sista riksdagen voro 25 särskilda fält i Mälaredalen
undersökta. Riksdagen begärde då ytterligare utredning. Kongl. Maja
har derför ytterligare låtit besigtiga åtskilliga andra fält, och resultatet
har blifvit, att icke något annat fält befunnits lämpligt utom detta.
Herrarne säga, att det är för dyrt, men jag ber få fästa uppmärksamheten
på, huru Kongl. Maj:t kommit till denna summa. Icke genom
något köpslående med de personer, som rå om marken, utan derigenom,
att eu landtmätare verkstält expropriationsvärdering. När
landtmätaren dervid kommit till det framlagda resultatet, skall man
då kunna antaga att en så betydlig skilnad i afseende på priset skulle
kunna uppkomma, som en och annan efter egna hugskott beräknat. Och
om man säger till Kongl. Maj:t: Här äro 100,000 kronor mindre än
Kongl. Maj:t begärt; men Kongl. Maj:t icke kan köpa ett lämpligt fält
för denna summa; är det då icke liktydigt med afslag? Och blir icke
resultatet det, att Svea artilleriregemente år efter år får sakna tillbörlig
öfning. Jag tror icke det är lämpligt, såsom en talare sade, att
uppskjuta hela frågan derför, att icke frågan om skjutfält för hela vapnet
nu föreligger. Hvad som här föreligger är hvad som är nödvändigast
för det regemente, som icke har något skjutfält. Jag förutser visserligen,
att i en framtid kan blifva fråga om anskaffande af skjutfält,
synnerligen för ett af de andra regementena och för gröfre kanoner;
men jag är öfvertygad, att, när dessa frågor komma före,. Riksdagen
efter pröfning af desamma beviljar hvad som dertill är nödigt.. Det är
icke rätt att, då förra Riksdagen begärde af Kongl. Maj:t en bättre utredning
och Kongl. Maj:t nu gjort all den utredning, man kali begära,
äfven nu afslå saken, synnerligen med ny. begäran om utredning, och
jag säger ännu en gång, att resultatet blir, att vårt dyrbaraste vapen
måste sakna den öfning, som för dess krigsduglighet är sa högst nödvändig.

Jag anhåller om bifall till min reservation och medgifver gerna,

23 N: o 15.

Lördagen den 9 Mars, e. in.

att det deri gjorda tillägg är af mindre betydelse och skulle icke till- Skjut fält för

kommit, om icke för att påpeka, att fältet icke får blifva dyrare, än

som verkligen är nödvändigt. (Forts} ''

Grefve Ha milton: Jag skall vara helt kort och ber blott att få
rätta ett litet missförstånd. En talare har ansett det vara oklokt af
mig att rigta sarkasmer mot artilleribyrån. Med anledning häraf anhåller
jag blott få säga, att om i mitt förra yttrande förekom något,
som kunde fattas såsom sarkasm, var detta icke rigtadt mot artilleribyrån.

Herr Nordenfelt: Då här förekommit olika uppgifter om längden
af det i fråga varande fältet vid Harg, nemligen dels hvad som
derom upplästs ur Kongl. Maj:ts proposition till förra Riksdagen och
dels hvad som nyss yttrats från statsrådsbänken, anser jag mig böra
vitsorda, att den senare uppgiften fullkomligt öfverensstämmer med en
karta öfver detta fält, som jag haft i min hand och noga studerat.

Friherre von Essen: Jag hör till deras antal, som, så vidt jag
kunnat bedöma frågan, funnit den beräknade expropriationskostnaden
vara så tilltagen, att den mer än väl bör räcka för ändamålet, och jagskulle
anse klandervärd! af Kongl. Maj:t om så icke vore, men beräkningen
är uppgjord af en ung landtmätare och man kan derför icke
förutsätta, att den skall vara sådan, att icke personer med kännedom
om värdet af jord i den i fråga varande trakten kunna komma till
annat resultat. Många af de personer, som tagit denna fråga i öfvervägande,
känna verkligen värdet af denna jord, och flertalet har lika
med mig ansett, att den verkliga expropriationskostnaden icke skall
komma att uppgå till så högt belopp, som Kongl. Maj:t beräknat. Eu
vigtig faktor ligger deri, att det måste vara dyrare att expropriera
mark i eu så smal sträcka som t. ex. för Stockholm—Upsala jernväg
än till en bredd af 1200 å 1000 fot. När dertill kommer att man ansett
sig kunna göra åtskilliga besparingar, tror jag fulla skäl förefinnas
att nedsätta den begärda summan. Men hvad som föranledt mig att
deltaga i den vid betänkandet fogade reservationen har icke varit, att
jag med visshet påräknat att nedsättning skulle kunna ske i expropriationssumman,
utan jag har utgått derifrån, att det kunde vara fördelaktigt
för Kong! Maj:t att disponera en större summa för att derigenom
vara i tillfälle att göra upp köp med jordegare om större delen
af den mark, som för skjutfältet erfordras. Jag tror, att Kongl. Maj:t
ansett fältet vid Harg vara lämpligast, men detta har icke blifvit så
påtagligt uttaladt, att det icke är möjligt att något annat skulle kunna
anskaffas, och jag anser derför det hufvudsakligen vara vigtigt att
Kongl. Maj:t disponerar medel så, att när ett lämpligt skjutfält, detta
eller ett annat, är funnet, någon större del deraf må kunna inköpas,
hvarefter återstående delen kan genom expropriation förvärfvas. På
detta sätt anser jag att man för säkerligen betydligt billigare pris än
det beräknade skall kunna erhålla ett lämpligt fält, och det är af dessa
skäl, som jag tagit mig friheten rösta för en lägre summa, eller 200,000
kronor. Men jag får säga, att, skulle det blifva fråga om att välja

N:o 15. 21

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Skjutfält för mellan det af Kong! Maj:t begärda och det af Utskottet tillstyrkta beSvrenemente
''1''lopp’ kommer Jag att rösta för det senare; icke derför, att jag miss(Forts)''
tror att’ om Kon§1- MaJ:t får ett större belopp, det öfverskott, som möjligen
kan vinnas, blifver statsverket besparadt, utan derför att jag, som
lika med flere andre talare anser särdeles nödvändigt, att verkligen ett
skjutfält blir anskaffa^, men tror att besparingar kunna ske så att eu
lägre summa dertill kan användas, hellre vill att någon, äfven den
ringaste summa beviljas, än att hela frågan rent afslås, hvilket måste
blifva fallet, om denna Kammare antager Kong! Maj:ts proposition.
Emellertid anser jag icke, såsom eu föregående talare, att framgång
för frågan bättre skulle vid Riksdagen vunnits, om Kongl. Maj:t i dessa
betryckta tider för Riksdagen framlagt de högst betydliga belopp, som
kunna hägra för anskaffande i framtiden af flera skjutfält, och lika.
litet kan jag dela den åsigten, att frågan borde för bättre utredning
uppskjutas, emedan jag anser att det står Kongl. Maj:t fritt att anskaffa
det skjutfält, han kan få, och jag önskar så mycket mindre uppskof
med frågan, som Svea artilleriregemente har artilleripjeser, b vilka,
det ännu icke inskjutit eller känner till; och att ega vapen, som man
icke kan behandla, måste vara detsamma, som att icke hafva några
alls. Jag tillåter mig att yrka bifall till den af mig och Herr Nordenfelt
afgifna reservation.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden: l:o)
att den förevarande punkten måtte bifallas; 2:o) att Kammaren, med
utslag å Utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i fråga,
varande nådiga framställning; 3:o) att Kammaren, med afslag å Utskottets
hemställan, måtte antaga det förslag, som Grefve Beck-Friis
m. fl. i sin mot punkten afgifna reservation framstält, och hvilket förslag
lydde sålunda: »att Riksdagen må till anskaffande af ett skjutfält
för Svea artilleriregemente bevilja ett belopp af 270,700 kronor och
deraf såsom extra anslag för år 1879 anvisa 100,000 kronor, samt i
sammanhang härmed i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta tillse, huruvida icke det för berörda regemente behöfliga skjutfält
må kunna anskaffas för billigare pris än derför nu blifvit beräknadt»;
4:o) att punkten måtte afslås och Kammaren, i öfverensstämmelse med
Friherre von Essens och Herr Nordenfelts reservation, för i fråga
varande ändamål bevilja ett extra anslag af 200,000 kronor, deraf
100,000 kronor skulle för år 1879 anvisas; samt slutligen 5:o) att den
förevarande punkten skulle afslås.

Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bifall till
punkten, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, sedermera
proposition på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:t framställning, då
svaren utföllo med många nej jemte några ja, vidare proposition på
antagande af Grefve Beck-Friis’ reservation, hvilken proposition besvarades
med många blandade ja och nej, ytterligare proposition på
bifall till Friherre von Essens reservation, hvarvid svarades många nej
jemte några ja, och slutligen proposition på afslag å punkten, hvarå
svarades många nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det propo -

Lördagen den 9 Mars, e. m.

25 N:o 15.

sition på bifall till punkten förnyats samt med många ja och nej i
blandning besvarats, Herr Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Herr Talmannen hemstälde, huruvida Kammaren såsom kontraproposition
vid den begärda voteringen antoge Grefve Beclc-Friis’ reservation,
och då dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

Votering om kontrapropositionens innehåll äskades, hvarjemte anmälde
sig och yttrade

Friherre Klinckowström: Jag får vördsamt anhålla att icke
genom voteringen det yrkande jag framstäf, eller afslag å i fråga
varande punkt, måtte blifva undertryckt.

Sedan Herr Talmannen i anledning häraf yttrat, att det naturligtvis
stode Friherre Klinckowström Öppet att genom begäran om
votering angående en kontrapropositions innehåll bringa sitt yrkande
under Kammarens pröfning, framstälde Herr Talmannen proposition
derå, att nej-propositionen vid voteringen angående innehållet af kontrapropositionen
vid hufvudvoteringen skulle upptaga afslag å punkten,
och, då dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.

Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
angående kontrapropositionens innehåll:

Den, som vill, att, vid blifvande votering om bifall till 29:de punkten
i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 7, kontrapropositionen skall innehålla
bifall till den af Grefve Beck-Friis m. fl. emot punkten afgifna
reservation, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, antager Kammaren till kontraproposition vid voteringen
afslag å den i fråga varande punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 53.

Nej — 28.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
för hufvudvoteringen:

Den, som bifaller 29:de punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 7,
röstar

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

Ja;

N:o 15.

26

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Skjutfält för
Svea artilleriregemente.

(Forts.)

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antager Kammaren det förslag, som Grefve Beck-Friis
m. fl. i sin emot punkten afgifna reservation framstält.

Vid denna omröstnings utgång befunnos rösterna näfva utfallit
sålunda:

Ja - 83.

Nej — 46.

30:de punkten.

Grefve Lagerberg: Jag har tillåtit mig att i likhet med två
ledamöter af Utskottet mot dess beslut afgifva en reservation, som i
korthet innehåller yrkande om bifall till Kong!. Maj:ts proposition i
denna del. Kong! Maj:ts proposition sönderfaller, såsom Herrarne funnit,
i två delar; den ena om beviljande af 5,196,750 kronor för fulländning
af Karlsborgs fästning eldigt uppgjord plan, och den andra om
anvisande af ett anslag för nästa år till byggnadsarbetena på lastningen.

Hvad beträffar den första frågan, har den blifvit af Utskottet undanskjuten,
men för min del har jag ansett Kong! Maj:ts förslag härutinnan
böra bifallas, ty ett dylikt godkännande för några år sedan af
planerna och kostnadssumman för Waxholm och Karlskrona visade sig
mycket fördelaktigt och ledande till besparing; jag ansåg derför icke
något skäl vara att frångå hvad erfarenheten sålunda visat vara godt.

Hvad åter angår den del af dessa 5 millioner, som äro begärda
för nästa år, har jag äfven ansett att det af Kongl. Maj:t äskade belopp,
284,100 kronor, borde anvisas. Utskottets majoritet har deremot
prutat ned beloppet till 184,100 kronor, och denna nedprutning eller
rättare undanskjutning af frågan om sjukhusbyggnaderna bär skett hufvudsakligen
på två skäl, förnämligast, såsom det tyckes, derför, att Utskottet
ansett att byggnadsmaterialet borde vara trä i stället för sten.
Utskottet bär härpå till och med lagt så stor vigt, att det ansett
Riksdagen böra vid anmälan af beslutet om beviljande af anslaget, anhålla
att Kongl. Majrt måtte låta utreda, om icke sjukhusbyggnaderna
lämpligast borde förfärdigas af trä. För min del tror jag, att Kongl.
Maj:ts förslag att bygga detta sjukhus af sten är synnerligen välbetänkt,
i synnerhet som det är ämnadt för eu längre tid. Stenhus äro äfven
lämpliga derför att de, enligt min öfvertygelse, kunna hållas varmare
och sundare, ehuru mina motståndare tro alldeles motsatsen,
blifva de ej så lätt som trähus impregnerade med smittämnen, enligt
hvad flere läkare upplyst mig. När härtill kommer ovissheten, om
icke sjukhus af trä omsorgsfullt byggda skulle blifva^ lika dyra eller
kanske dyrare än af sten, ser jag icke annat än att Kongl. Maj:ts förslag
är ytterst välbetänkt.

Hvad beträffar det andra af Utskottets skäl, eller att, då en ny
artillerikasern blir byggd, utrymme för sjukhuslokalerna skulle.kunna på
något sätt tills vidare arrangeras, så vederlägger detta sig sjelft, eme -

27 Nso 15.

Iiördagen den 9 Mars, e. m.

dan hvad som bygges är afsedt för det befäl, som måste lemna , sina
nuvarande bostäder till den sappörtrupp, som skall förläggas dit. Äfven
kommendanten måste förflyttas ocli måste inrymmas i det gamla sjuk- fästning.
huset, som från början ej varit afsedt till sjukhus. Således håller icke ''(Vol.täi)
detta skäl för frågans undanskjutande streck. Den ritning för i fråga
varande sjukhus, som är uppgjord efter paviljongsystemet, företeddes
vid kongressen i Briissel och väckte der stor uppmärksamhet för sin
relativa billighet, och jag anser derför alla skäl tala för bifall till Kongl.

Maj:ts proposition, hvarom jag tager mig friheten framställa yrkande.

Herr Ekman, Carl: I likhet med den föregående talaren är jag
fullt öfvertygad om behofvet af de byggnader, till hvilkas utförande
Kongl. Maj:t begärt anslag för år 1879 och är derför för min del benägen
att tillstyrka bifall till Kongl. Majds proposition i denna del. I
sådan syftning har jag ock tagit mig friheten vidfoga Stats-Utskottets
utlåtande en reservation. Deremot är jag icke såsom den förre talaren
öfvertygad om lämpligheten deraf, att Riksdagen nu bör fastställa en
plan för fulländande af befästningarna vid Karlsborg, och jag tror äfven,
att åsigterna inom Riksdagen i detta hänseende äro sådana, att, om
man skulle påyrka bifall till hvad Kongl. Majd derutinnan begärt eller
fastställande för en lång följd af år af en plan för fästmngsarbetena
med eu kostnad af öfver 5 millioner, skulle man derigenom riskera
bifall till det byggnadsanslag, som är begärdt för 1879 och som utan
tvifvel nu är af högsta behol påkalladt, da volontärskolan blifvit förlagd
dit.

Af dessa skäl anhåller jag, att Kammaren behagade bifalla mm
reservation.

Grefve Beck-Er iis: Då jag genom förbiseende icke blifvit antecknad
såsom reservant vid denna punkt, får jag härmed vördsamt tillkännagifva,
att jag icke biträder Utskottets majoritets mening utan till
alla delar instämmer i den reservation, som af Herrar Ekman m. fl.
blifvit afgifven. Men då jag fått ordet, ber jag att med ett par ord få
belysa den kläm, som i Utskottets hemställan förekommer om träbyggnader.
Jag vet väl, att en efterföljande talare kommer att framhålla
förträffligheten af träbaracker till''sjukhus, men mig bär synts, att
den del af sjukhusbyggnaderna, om hvars uppförande nu är fråga, icke
kan sättas i jemförelse med dessa baracker. Det är nemligen klart
att då fråga är om ett permanent sjukhus för en garnison i fredstid,
skall detta användas under hela året och vara i ständigt bruk. Dessa
träpaviljonger, som äro afsedda att framdeles uppföras, hafva deremot
afseende på eu garnison under krigstid och kunna således vara af mera
provisionel natur. Sådana kunna då af plank eller bräder uppföras
mycket billigt och äro äfven synnerligen lämpliga under den mildare
årstiden, hvaremot jag icke tror, att de under den kalla årstiden lämpa
sig väl för vårt klimat.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till reservanternes förslag.

Herr von Kr sem er: Det, som föreföll mig mest fruktansvärdt af
hvad i denna punkt begärdes, var bestämmandet nu på förhand af

N:o 15. 28

Lördagen den 9 Mars, e. in.

arbeten^vid sum.man ^ Karlsborgs hufvudfåstnings fullbordande. Denna min

Karlsborgs ^ru^^an ar så väl frågans utgång inom Utskottet som de talrika re fältning,

servanterne, indika i denna del åtminstone förklarat sig helt och hållet
(Forts.) instämma med Utskottet, undanröjd, och jag behöfver således ej vidlyftigt
uppehålla mig vid huru efter min tanke rigtigt Utskottets beslut
i denna del är, men jag vill antydningsvis påpeka den fara, som nogsamt
. är känd, att fästningen i en snar framtid med den minsta utveckling
af artilleriets skjutförmåga skall blifva ohållbar, emedan den
kan beskjutas från ett densamma beherskande berg, beläget på 16,000
fots afstånd derifrån. Att under sådant förhållande, då man kanske
blir nödsakad att öfvergifva fästningens fullbordande, eller åtminstone
att helt _ och hellet förändra planen eller måhända tvingas att bygga
tva fästningar i stället för eu, nu bestämma hela summan, skulle först
och främst tjena till intet och för det andra vara vådligt. Men om
denna sak hoppas jag att det ej kan blifva fråga på allvar och jag
kan derför lemna denna den vigtigaste delen af frågan med nu gjorda
flygtiga berörande.

Hvad den senare delen af punkten, eller det föreslagna sjukhuset
angår, är jag lifligt öfvertygad om, att bland de vigtigaste saker man
kan tänka sig för en trupps fältduglighet, är att sjukvården är val
ordnad. ^ All krigserfarenhet, hvilken ej heller jäfvas af de sista
krigens, ådagalägger, att knappt 5 å 6 procent af de offer krigen
medtaga, do för kulor och vapen, hvaremot det öfriga antalet omkommer
till följd af lidanden och umbäranden, hvilka åtminstone till en väsentlig
del kunnat förebyggas genom eu väl ordnad sjukvård. Således kan
jag blott varmt önska, att sjukhuset vid Karlsborg måtte komma till
stånd, men jag får hänvisa till att Kammaren redan vid eu föregående
punkt af detta betänkande lemnat ett anslag af 10,000 kronor till utveckling
af sjukvården vid Karlsborg. Låt vara, att summan ej är stor,
men den synes mig dock vara så stor, att man dermed visat intresse
för sjukvården vid Karlsborg, och deraf kan taga sig anledning att
uppskjuta den bär föreliggande frågan till ett annat år. Ty endast om
ett uppskof är här fråga, och det blott till nästa år. I motsats till
föregående talare anser jag just vigten ligga derpå att få utredd frågan,
huruvida sjukhuset bör byggas af trä i stället för af sten. Jag vill
da först anföra, att pa planen öfver Karlsborg ser man, att sjukhuset
tänkts skola uppföras på den yttersta i sjön utskjutande udden, och i
den. text i kanten af kartan öfver fästningen, hvilken i Utskottet var
tillgänglig, står »Sjukhus för fredsbruk». Så kallades det äfven i det
summariska kostnadsförslaget, som var kartan bilagdt, och genom upplysningar,
som muntligen lemnades, bekräftades att det ej kunde blifva
fråga om att, så snart fästningen anfölles, vidare begagna detta sjukhus,
utan då blefve det nödvändigt att förlägga de sjuke inom fästningen
och öfvergifva sjukhuset. Jag hemställer om det då icke redan af
detta skäl vore lämpligt att bygga sjukhuset af så billig material som
möjligt. Ett annat skal, hvarför det föreslagna sjukhuset kunde uppföras
af trä, finnes deri, att i Kongl. Maj:ts proposition beskrifves sjukhuset
sålunda, att det färdigt skall komma att omfatta en ekonomibyggnad,
8 sjukpaviljonger, hvaraf 4 af sten med 2 våningar, 2 likaledes
af sten med en våning och 2 envåningspaviljonger af trä samt

Lördagen den 9 Mars, e. m. 29

några uthus. Tillika har ansetts att under vanliga förhållanden i fredstid
erfordrades endast ekonomibyggnaden, de 2 envånings stenpaviljongerna
och några uthus. Då således nu blott är fråga om att bygga
2 af de 4 envåningspaviljongerna och då Kong! Maj:t tänkt sig, att
när sjukhusbyggnaden slutligen är fullbordad, af dessa 4 paviljonger
2 skola vara af trä, så hemställer jag hvarför man just skall börja med.
de dyrare d. v. s. dem af sten. Kunde man ej lika väl nu bygga de,
2 af trä, som dock slutligen skola uppföras.

Hvad ekonomibyggnaden åter beträffar, så vet jag icke hvad der
skulle göras; men om man skall hålla sig till sjelfva ordet, så bör man
väl icke hafva något emöt, att det göres ekonomi dervid, och att man
således bygger af ett billigare material.

Hufvudskälet hvarför jag tror det vara angeläget att få utredt,
huruvida byggnaden bör blifva af trä i stället för sten, är dock, att
erfarenheten från alla senare krig ådagalägger, att dödligheten varit
mindre i sjukhus af trä än i dem af sten, och detta gäller icke blott,
såsom en talare nämnde, om de tillfälliga träbarackerna i jemförelse
med de fasta sjukhusen af sten, ty då kunde man förklara förhållandet
dermed, att ventilationen är bättre i träbarackerna. Bland de många
försök att bygga sjukhus, som gjordes under det sist fransk-tyska kriget,
var äfven att bygga stenpaviljonger i Heidelberg, och man stälde
allt med afseende å ventilation och dylikt så bra som möjligt. Icke
desto mindre visade det sig, enligt rapport af läkare, som på offentlig
bekostnad reste omkring och togo kännedom om de olika sjukhusen,
att- förhållandena i sanitärt hänseende i Heidelberg voro vida ogynsammare
än i träbarackerna i Hamburg, Neu-Wied, Frankfurt am Ma in,
Nancy m. fl. ställen och flera andra städer; ty af de sårade, som vårdades
i träbaracker, dogo blott cirka 10 procent, under det att bland
dem, som sköttes i sjukhus af sten, dödligheten var mycket större.
Jag vill ej tala om det förfärliga resultatet vid den i Versailles’ kungliga
slott inrättade sjukvården, som inom kort blef en verklig infektionshärd
för pyemi och hospitalsros. Det gick ända derhän, att, enligt
hvad i nyss omtalade rapport berättas, en der anstäld läkare, som
råkade skada sig litet i ett finger, till följd deraf efter få dagar dog
af blodförgiftning. .lag anser således såsom ett faktum, att sjukhus af
trä äro i sanitärt hänseende ändamålsenligare än sådana af sten. Härtill
kommer, att då man ju i allmänhet söker att ställa truppens öfningar
så att de så mycket som möjligt erinra om förhållandena under
kriget, så vore väl äfven nyttigt om den militära sjukvården i fred
kunde i någon mån så inrättas, att den liknade sjukvården i krig. Helst
vore väl detta lämpligt vid eu fästning. Nu har man invända att hvad
jag omnämnt väl skulle låta säga sig om paviljongsbyggnader under
1870—71 ^ årens krig, men att förhållandena skulle blifva helt annorlunda
i vårt klimat, der det blefve alldeles omöjligt att kunna göra
sjukhus af trä användbara under vintern. Ett sådant påstående är
sannerligen högst besynnerligt, då nittionio hundradelar af alla byggnader
i vårt land äro af trä. Hvarför skulle då ej beboeliga sjukhus af trä
kunna uppföras? Påståendet, att sådana hus skulle blifva nästan lika
dyrbara som sjukhus af sten, förefaller mig knappt, kunna vara allvarligt
menadt; ty om det vore lika billigt att bygga af sten, så byggde

Jf:o 15.

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

N:o 15. 30

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. in.

man väl icke i allmänhet af trä. Vid eu stor bruksanläggning i Dalarne
har man byggt arbetarebostäder helt enkelt af 3-tumsplank, fodrade
invändigt med 1-tumsbräder ock rappade på ömse sidor. Dessa
byggnader hafva i det härda klimatet vid Dalelfven visat sig fullt tillfredsställande
i afseende å värme och skulle derför tvifvelsutan kunna
vara tillfredsställande äfven vid Wettern. Att deras uppförande är
mycket billigare än stenbyggnader är naturligtvis obestridligt.

Jag kan icke neka, att för mig framställer sig såsom den vigtigaste
delen af Stats-Utskottets hemställan i denna punkt frågan om ett uppskof
för att få utredt, om det icke för oss vore bäst ur sä väl billighetens
som användbarhetens synpunkt att bygga sjukhus af trä. Man
har visserligen sagt, att ett bevis för stenbyggnaders företräde skulle
ligga deri, att i städerna allmänt bygges^ af sten, men orsaken härtill
finner man i brandordningarne. Men då i fråga om^ det föreslagna
sjukhuset vid Karlsborg belägenheten ingalunda är sådan, att hinder
möta för att uppföra sjukhuset af trä, anser jag det icke blott intressant
utan äfven vigtigt att begagna detta tillfälle att få frågan om lämpligheten
af sjukhus utaf trä utredd, men en sådan utredning kan blott
åstadkommas genom ett uppskof, bvilket åter endast kan vinnas på det
af Stats-Utskottet föreslagna sätt, nemligen genom att Riksdagen nu
afslår anslaget, dock med full visshet att, sedan utredning skett till
nästa år, anslag då beviljas. Icke för att hindra anskaffandet. af ett
sjukhus, utan för att vinna utredning anhåller jag om bifall till Utskottets
betänkande. Jag vet väl, att den väsentligaste punkten är den,
att man, genom att nu afslå anslaget till sjukhus, bringar någon
oreda i den uppgjorda inqvarteringsplanen vid fästningen, och jag ömmar
mycket för denna svårighet, men då den skulle existera endast ett
år, hemställer jag, huruvida den icke skulle kunna uppvägas af ett
mycket vigtigare ändamåls vinnande. Således tror jag mig kunna med
godt samvete yrka bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Grefve af Ugglas: En talare bär midt emot bar bestridt bifall
till Kong! Maj:ts proposition i afseende på hela anslagsbeloppet för
Karlsborgs befästande. Han bar gjort det utan att egentligen anföra
något skäl, om icke såsom ett sådant får antagas, att lian trodde Riksdagens
stämning vara sådan, att, om man yrkade bifall till hela beloppet,
man jemväl skulle äfventyra årsanslaget. Jag vet icke hvarpå
han grundar denna sin uppfattning, men om jag ej missminner mig,
var han sjelf vid förra riksdagen med om att instämma i Stats-Utskottets
svar på Kong! Maj:ts då aflåtna proposition, deri Kong! Maj:t
till stöd för sin framställning uttalade, att det vore af stor fördel,, om
man vid sådana dyrbara arbeten som de vid Karlsborg kunde utsträcka
planen för en längre tid. Lika med Utskottet godkände talaren då
Kongl. Maj:ts förslag, men pröfningen af frågan uppsköts derför, att
ärendet kom in först i slutet af riksdagen och att man ej bann egna
en fullständig granskning deråt. Går jag något längre tillbaka, 10 å
12 år, minnes jag mycket väl, att inom riksdagen stränga anmärkningar
gjordes emot de partiella planer till våra befästningar, som då inkommo,
och emot de vexlande åsigterna i dessa ämnen, som vållade,
att man emellanåt fick göra utgifter, bvilka sedermera befunnos vara

Lördagen den 9 Mars, e. m.

31 N:o 15.

bortkastade penningar. Derför framhöll Riksdagen för Kongl. Maj:t,
att man borde framlägga en ordentlig plan, så att Riksdagen kunde få
se de kostnader, som erfordrades. Detta vidtogs då af Kongl. Maj:t,
i afseende på befästningarne vid Karlskrona och Waxholm, och erfarenheten
har visat, att de arbeten, som der blifvit verkstälda inom de af
Kongl. Maj:t framstälda och af Riksdagen godkända planer, ej öfverskridit
de af Kongl. Maj:t begärda och af Riksdagen beviljade anslag,
med ett enda undantag för en bepansring vid Karlskrona, derför kostnaden,
som uppgick till 110,000 kronor, ej kunnat upptagas i planens
ursprungliga hufvudbelopp af 3,750,(XX) kronor. Då man sålunda sett,
att resultatet af att ett förslag i sin helhet blifvit framlagdt och antaget
är, att Kongl. Maj:t ansträngt sig att kunna hålla utgifterna inom
de en gång bestämda beloppen, tycker jag, att erfarenheten talar för
klokheten att fortfarande beträda den väg, Riksdagen förut önskat att
Kongl. Maj:t skulle gå och som visat sig så lämplig.

Jag vill ej förlänga diskussionen med att bemiita hvad den siste
talaren anfört i fråga om sjukhuset, ty det har redan blifvit gjordt af
en annan talare, och jag bär framstält mina åsigter härom i min reservation.
I afseende å dugligheten af den framlagda planen vill jag
blott tillägga, att denna plan vid kongressen i Bryssel blef belönad
med högsta priset för den skicklighet, hvarmed den är uppgjord.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i afseende å så väl
sjelfva planen för Karlsborgs fulländning som byggnadsarbetena dervid.

Friherre von Essen: Jag anser mig skyldig att för Kammaren
anmäla, att genom ett förbiseende af mig inom Utskottet jag icke blifvit
antecknad såsom reservant emot Utskottets hemställan i denna
punkt. Jag har nemligen delat den mening, som af Utskottets ordförande
m. fl. ledamöter från denna Kammare uttryckts uti den af dem
afgifna reservation, enligt hvilken Riksdagen skulle bevilja det af Kongl.
Maj:t för år 1879 äskade extra anslag till byggnadsarbeten vid Karlsborg
af 284,100 kronor.

Hvad nu särskild! beträffar den fråga, som af den siste talaren
berördes, eller huruvida Riksdagen nu borde fastställa den af Kongl.
Maj:t framlagda planen för byggnadsarbetena vid Karlsborg, så vände
denne talare sig särskild! emot Utskottets ordförande och jag föreställer
mig, att den sistnämnde icke blir honom svaret skyldig, hvarföre
jag anser mig icke böra gå honom i förväg, men i afseende å den öfriga
delen af frågan vill jag endast bekräfta hvad min granne här
nyss yttrade, att det otvifvelaktigt är en nödvändighet att bereda ökadt
utrymme för de trupper, som under år 1879 komma att inqvarteras
vid Karlsborg. Det kan icke resonneras bort och jag vet icke, hvilka
uttryck Kongl. Maj:t skulle hafva användt för att få Riksdagen att tro,
det Kongl. Maj:t verkligen härutinnan talade sanning. Det säges alldeles
uttryckligt, att detta sjukhus är »behörigt såväl emedan den för
närvarande till sjukhus använda byggnad, som aldrig varit till detta
ändamål afsedd, vore dertill ganska olämplig och föremål för ständiga
anmärkningar från inspekterande läkaremyndigheter, som ock emedan
denna byggnad vore högst behöflig för inrymmande af kommendanten
m. fl. af fästningens stabspersonal». Det lär äfven, efter hvad jag hört

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

N:o 15. 32

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

från flere håll, vara faktiska förhållandet, att denna byggnad är alldeles
nödvändig för personalen, då trupper komma dit i den mängd, som
man nu afsett. Jag anser derföre, att man icke bör uppskjuta denna
fråga. Låt vara, att tvisten, huruvida det är fördelaktigare att bygga
sjukhus af trä än att bygga dem af sten, ännu är oafgjord, men det
är ju ej mindre än 8 sjukpaviljonger, som skola byggas och, om man
nu antoge, att 4 af dessa byggdes af sten, så vore ju dock 4 qvar. För
de 100,000 kronor, hvarom det nu är fråga, skulle till en början byggas
2 envåningspaviljonger af sten, ekonomibyggnaden samt några uthus.
På kartan är det visserligen angifvet, att detta sjukhus vore afsedt
för fredsbruk, men jag har äfven af militärer hört anmärkas, att
belägenheten är sådan, att det skulle vara först på det allra yttersta,
då fästningen är färdig att falla, som denna punkt skulle blifva anfallen.
Också kommer man naturligen i händelse af en belägring att å sjukhuset
uppsätta eu flagga, som för hvarje nation gör det fridlyst, och
man kan således antaga, att det äfven i krigstid skall kunna vara till
gagn och få eu lång varaktighet.

Jag tillåter mig att yrka bifall till den af Herr Ekman in. fi. afgifna
reservation.

Herr von Rehausen: Behofvet af ett nytt sjukhus vid Karlsborg
synes vara så mycket mera otvifvelaktigt, som det här allmänt erkänts,
och jag vill derföre ej vidare orda derom, men då frågan om sjukhuset
just iir den, som gifvit Utskottet anledning att dels nedsätta det af
Kong! Maj:t äskade belopp med 100,000 kronor, dels uttala en önskan
om uppskof för frågans vidare utredning, ber jag att få fästa mig vid
ett par af de skäl, som utaf Utskottet här anförts för det slut, hvartill
Utskottet kommit. Ett af dessa skäl är, att Kong! Maj:t föreslagit
sjukhusets byggande till en del af sten, hvaremot Utskottet synes önska,
att det skulle byggas af trä. Huruvida det skulle blifva billigare
att bygga detta sjukhus af trä än af sten, synes mig vara ganska tvifvelaktigt,
och jag tror verkligen att i trakten af Karlsborg en trähusbyggnad
kan blifva fullt ut lika dyr, som en af sten. Men om också
eu stenhusbyggnad blir dyrare, så är den i stället så mycket varaktigare
och derigenom torde den ökade kostnaden vara i rik mån ersatt.
Det är också en sak, hvarvid jag ber att få fästa uppmärksamheten,
och det är att man hör läkare påstå, att i sanitärt hänseende ett sjukhus
af sten är att föredraga framför ett sjukhus af trä, ty väggarne
i ett sjukhus af trä absorbera mera smittoämnen och äro svårare att
rengöra än uti ett hus af sten.

Ett annat skäl, som synes hafva föranledt Utskottet till att hemställa
om uppskof och nedsättning i det af Kongl. Maj:t begärda belopp,
ligger uti följande uttalande: »Härtill kommer, att, då sjukhuset
är afsedt att förläggas utom fästningen och således vid ett anfall sannolikt
måste öfvergifvas, äfven denna omständighet synes böra föranleda
valet af ett billigare material». Jag tror för min del, att just den
omständigheten, att sjukhuset förlägges utom fästningen, innebär en
stor fördel och det har äfven blifvit af en ärad talare här nyss antydt.
Skulle nemligen sjukhuset förläggas inom fästningen, synes det mig
vara alldeles gifvet, att det omöjligen kunde undgå att blifva träffadt

Lördagen den 9 Mars, e. m.

af fiendens eld, hvilken naturligtvis rigtas mot sjelfva fästningen. Lag- Byggnadsges
sjukhuset deremot utom fästningen och, såsom här är afsedt, på arbelen vid
eu udde, mycket väl synligt och på tillräckligt afstånd från fästningen, K^lJbor9s
så hör det kunna vara skyddadt för alla anfall från fiendens sida, så (p0"tT
vida fienden har respekt för genéverflaggan, och derpå kunna vi väl °’ 3''
hoppas i dessa tider.

På de båda skäl, vid hvilka LTtskottet fäst sig, kan jag således
för min del icke lägga synnerlig vigt, utan tror jag, att Kongl. Maj:ts
förslag uti i fråga varande afseende är ganska välbetänkt, och får jag
derföre i likhet med föregående talare yrka utslag å Utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Klinckowström: I motsats mot den siste ärade talaren
tror jag, att det läge, som blifvit bestämdt för det nya sjukhuset, är
ganska olyckligt valdt. Utan att här vilja inlåta mig uti någon diskussion
i ingeniörvetenskapen, vill jag blott säga, att man i allmänhet
sträfvar efter att göra befästningar så jemnstarka från alla sidor som
möjligt. Denna jemnstyrka åt alla håll kan nu antingen åstadkommas
genom förskansniugar eller ock genom att begagna sig af de naturföremål,
som dertill lämpa sig, såsom kärr, mossar o. s. v. af den bredd
och utsträckning, att det på motsatta sidan uppstapla fiemltliga artilleriet
ej kan verksamt skada de enklare försvarslinierna, och af den
svårighet att passeras, att fienden ej utan allt för stora uppoffringar
kan hoppas öfver desamma nalkas fästningen. Vid Karlsborg hafva
de så kallade landfronterna blifvit mycket starkt befästade, men deremot
har den norra delen af fästningen, som ligger på en udde, blifvit
högst enkelt och efter min öfvertygelse högst otillräckligt försvarad och
befästad. Om det också kunde låta sig göra i fordna tider att anse
den framför fästningen åt detta håll liggande sjön vara tillräckligt försvar
mot ett fiendtligt anfall från den sidan, så kan det dock numera
icke ga för sig, ty med den skottvidd, som nutidens belägringspjeser
ega, kan fästningen beskjutas från norra stranden af sjön, hvilken här
är jemförelsevis af föga bredd, och då är det ju gifvet, att sjukhuset
skall blifva utsatt för fiendens eld, så mycket mera som det är klart,
att, om den norra udden icke genom ökade befästningar göres jemnstark
med landtfronterna på andra sidan, fiendens eld kommer företrädesvis
att rigtas mot dessa svagare delar af fästningen. Min öfvertygelse
är således att, om sjukhuset anlägges der, så kommer det att
uti en snar framtid behöfva flyttas, emedan denna del af fästningen
måste stärkas med nya förskansniugar. Det är således oklokt att lägga
det der, och hvad beträffar att detta sjukhus egentligen skulle vara
tillämnadt för fredstid, är det så mycket mera orimligt att uppbygga
ett dyrt etablissement för flere hundra tusen kronor, hvilket man skulle
nödgas uppgifva, då man som bäst hehöfde det, eller vid en belägring
af fästningen, då de sjukas och sårades antal naturligen kommer att
ökas. Då är det^ väl mycket bättre att utse eu annan plats inom fästningen,
der ett sjukhus kunde vara skyddadt under både fredstid och
krigstid. Man skulle derigenom undvika några hinder för att genom
nya befästningar skänka fästningen ökad styrka åt den norra sidan
och sålunda bringa försvaret i jemvigt.

Första Kammarens Prat. ISIS. N:o lo.

3

]V:o 15. 34

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
jästning.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Det är på dessa, af Utskottet icke anförda skäl, som jag anser,
att Utskottet har gjort väl uti att för denna riksdag uppskjuta denna
fråga, ty det är derigenom sannolikt, att den icke återkommer i samma
form, hvari den nu framlagts, -lag yrkar alltså bifall till Utskottets
förslag.

Grefve Hamilton: Den fråga, som här har blifvit föremål

för öfverläggning, delar sig egentligen i två delar; den ena, huruvida
Riksdagen för närvarande hör bestämma sig i afseende på
hela kostnadsbeloppet för Karlsborgs befästning, hvithet ingår i Kong!.
Maj:ts proposition, och den andra, huruvida den af Kongl. Maj:t föreslagna
sjukhusbyggnaden bör nu företagas genom beviljande af anslag
dertill.

Hvad den första frågan beträffar, tror jag, att den är någorlunda
likgiltig. Det var verkligen ett kraftigare skal, som talade för Riksdagens
önskan att få uppgift angående den slutliga kostnaden för befåstningarne
vid Karlskrona och Waxholm, än de som kunna gifvas för
samma önskan i afseende på Karlsborg, nemligen, ^ att det då var fråga
om en fullständig förändring af de planer, som förut varit följda vid
dessa båda sjöfästningars befästning. Hufvudsakligen gälde det Karlskrona,
men äfven i ganska väsentlig mån Waxholm, der hufvudförsvaret
nu är förlagdt till vissa delar af området, som förut var alls icke
försvaradt utan endast tillstängdt, och man vet att, då eu fiende utan
något motstånd från ett kraftigt artilleri får försöka sig på att arbeta
bort försänkningar, så gör han det på en icke mycket lång tid.

Här åter är endast fråga om att fullföllja ett arbete, som redan
sedan lång tid tillbaka varit beslutet, och Riksdagen kan således icke
fästa samma afseende vid att få bestämd uppgift på hela summan.
För mig är det således likgiltigt antingen Kongl. Maj:ts proposition
eller reservanternes förslag i denna del bifalles.

Hvad åter beträffar sjukhusbyggnaden, tror jag det vara en pligt
för Riksdagen att icke uppskjuta denna fråga. De, som besökt Karlsborgs
fästning, torde veta att, äfven om icke förhållandet vore, såsom
det uppgifvits, att det nuvarande sjukhuset är för andra ändamål beböfligt,
man icke gerna kan underlåta att märka, att det för sitt nuvarande
ändamål eller såsom sjukhus är ytterst otjenligt. Redan den
omständigheten skulle ju, äfven om icke Karlsborg skulle spela eu
annan rol nu än för några år sedan, framkallat behofvet af en ny
sjukhusbyggnad; men dertill kommer, att Karlsborg fått en väsentligen
ökad vigt, sedan icke blott en del af ingeniörtrupperna och artilleriet
dit blifvit förlagda, utan der också finnas underbefäls- och volontärskolor;
och det är af icke ringa vigt, att de, som kommenderas till
dessa skolor, åtminstone finna, att de både såsom friska och sjuka
vårdas på ett sätt, hvarpå de kunna hafva billiga anspråk. Men detta
kan verkligen icke ske i det nuvarande sjukhuset, och nybyggnad af
ett sådant är derför utan allt tvifvel nödvändig.

Frågan, huruvida detsamma skall byggas af trä eller af sten, är
kanske svårare att afgöra, då man visserligen bar bevis på, både^ att
menniskor dött och att andra blifvit friska i både trä- och stensjukhus,
så att deraf icke någon bestämd slutsats kan dragas om det ena

Lördagen den 9 Mars, e. m.

35 N:o 15.

eller det andra byggnadsämnets företräde; men att läkare i allmänhet
anse sjukhus af sten fördelaktigare, det har jag någon anledning att
tro derför, att jag såsom ledamot af ett landsting deltagit i beslut om
uppförande af tre nya lasarett, hvarvid vi rådfört oss både med Sundhetskollegium
och med flera läkare, och alla rådde oss då att bygga
af sten, mindre med afseende å den större varaktigheten, ty ett trähus
kan också stå ganska länge, utan rent af för sundhetens skull, emedan
det är lättare att borttaga de smittosamma ämnen, som gerna fästa
sig i ett sjukhus, om huset är af sten än om det är bygdt af trä.

Skiluaden i kostnad kan visserligen blifva någon, beroende på den
lokal, der byggnaden skall uppföras, men den kan icke vara så väsentlig,
att man med afseende på ett så vigtigt ändamål bör uppskjuta
frågan för att få eu utredning, som antagligen icke leder till annat
resultat än att visa, att det ena eller det andra under olika omständigheter
visar sig såsom mer eller mindre fördelaktigt.

Det enda skäl för uppskof, som då skulle återstå, är sjukhusets
läge utanför fästningen.

Att det i fredstid är temligen likgiltigt antingen det ligger inom
eller utom fästningen, tror jag väl att alla erkänna. Vid inträffande
krig tror jag för min del, att det är fördelaktigare, att det ligger
utanför fästningen; ju mindre man behöfver belamra det inskränkta
området inom den samma, desto bättre är det, ty äfven om jag antager,
att den svenska armén aldrig skall låta instänga sig på Karlsborg,
är det likväl nödvändigt, att eu ganska stor styrka dit förlägges,
nemligen de värnpligtige som skola öfvas och för hvilka Karlsborg
dertill är den lämpligaste platsen. Att man derför på förhand bör
bereda sig att så litet som möjligt inom fästningen hafva sådana lokaler,
som med fördel kunna läggas utanför den samma, anser jag
således afgjordt, och eu talare före mig har redan antydt den fördel
man skulle hafva, om man genom, att lägga sjukhuset utanför fästningen
och förse det samma med en genéverflagga kan gifva en fiende,
som önskar respektera denna flagga, tillfälle dertill, hvilket han måhända
icke kunde göra, om sjukhuset ligger inom sjelfva fästningen.

Det kali hända, att Friherre Klinckowström, som sist hade ordet,
hade rätt i sina yttranden med afseende på befästningarnas beskaffenhet
och de punkter å de samma, som äro svaga. Oaktadt han förnekar
sin egenskap af ingeniörofflcer, så kan jag icke vara så glömsk, att
jag icke ihågkomma att han varit det. Jag tror derför, att han i
dessa saker ser klarare än jag, och jag vill böja mig för denna hans
större erfarenhet. Men skulle omständigheterna blifva sådana, att man
skulle nödgas flytta sjukhuset, så är visserligen då den summa, som
nu derpå nedlägges, bortkastad — det vill jag visst icke förneka —
men den blifver icke stort mindre, om man bygger huset af trä än af
sten, och för - min del tror jag, att man kan stärka denna punkt af
befästningarna utan att flytta bort sjukhuset, som ligger på så stort
afstånd från fästningsvallen, att mycket kan göras för befästningarnas
förstärkande utan att sjukhuset behöfver rubbas.

Jag röstar således för bifall, vare sig till Kongl. Maj:ts proposition
eller reservanternes förslag; det är mig likgiltigt hvilketdera som
bifalles.

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

N:o 15. 36

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Byggnadsarbeten
vid
Karlsborgs
fästning.
(Forts.)

Herr Wijkander: Jag vill icke förlänga diskussionen oelr minst
vill jag göra det efter den siste talarens anförande, men jag anhåller
att, med anledning af Stats-Utskottets yttrande att eit års uppskof
med sjukhusbyggnaden icke borde föranleda synnerliga svårigheter, få
vitsorda, att detta uppskof af ett år verkligen skulle göra »synnerliga
svårigheter». Jag har på stället med den af Kong! Maj:t fastställa
inqvarteringsordningen i hand genomgått alla fästningens disponibla
lokaler och jag får försäkra Kammaren, att för den styrka, som är
beräknad att inom utgången af år 1879 dit beordras, lokalerna icke
räcka till. Det är icke möjligt att tillämpa inqvarteringsordningen,
om icke sjukhuset får för detta ändamål användas.

Dessutom vill jag vitsorda, att nuvarande sjukhuset är särdeles
olämpligt såsom sjukhus och icke bygdt för detta ändamål. Denna
förklaring har jag ansett mig böra inför Kammaren afgifva, emedan
jag enkom för att taga reda på inqvarteringsförhållandena gjort en
särskild resa till Karlsborg, sedan jag fått mig anförtrodt befälet öfver
nämnda fästning.

Jag yrkar bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna:
Hvad den första delen af Kongl. Maj:ts proposition beträffar, eller beviljandet
af 5,196,750 kronor för fullbordande af Karlsborgs fästning,
skulle jag högeligen önska, att Kammaren ville samtycka äfven dertill,
men jag är färdig att uppoffra denna del af förslaget hellre än den
senare, då jag icke anser den vara af eu så öfvervägande vigt för
tillfället.

Deremot, hvad sjukhuset beträffar, är det redan så tydligt ådagalagdt,
att behofvet deraf verkligen är så trängande, att man icke bör
uppskjuta med byggandet af ett sådant sjukhus. Jag tror för öfrigt,
att Utskottet alldeles blifvit fördt på villovägar, då det förklarar:
»enligt hvad Utskottet föreställer sig kan det anses af erfarenheten ådagalagdt,
att trähus vida bättre än stenhus lämpa sig till sjukhuslokaler»
etc. etc. Så mycket bär redan blifvit sagdt för att visa, att
detta icke torde hålla streck, att jag här endast vill tillägga, att öfverfältläkaren
i det utlåtande, han i denna fråga afgifvit, alldeles bestämdt
gifver företräde åt sjukhus af sten, just på den grund som här äfven
blifvit anförd, att träbyggnader lättare insupa i sig smittoämnen och
sålunda blifva osunda, då de eu längre tid begagnats.

Hvad belägenheten utanför fästningen beträffar, har här äfven
blifvit framhållet, att sjukhuset der skulle blifva mera fredadt för
fiendens eld än om det läge inom fästningen, der det svårligen skulle
kunna undgå att träffas af projektiler. På den norra udden deremot,
som är afstängd mellan fästningen och sjön, borde det vara fredadt.
Det är visserligen sant, att det äfven der lian nås af fiendens eld;
men till hvad ändamål skulle fienden rigta sina skott mot denna udde,
då sjön hindrar honom att från den sidan storma fästningen, äfven
om det lyckades honom att der skjuta en bresch? Och att fienden
skulle skjuta särskildt på sjukhuset, kan man icke gerna föreställa sig,
då alla civiliserade nationer genom genéverkonventionen förbundit sig
att respektera sjukhus och dylika inrättningar.

Lördagen den 9 Mars, e, m.

37 N:o 15.

Jag tror således, både att sjukhuset ligger säkrare på den före- Byggnad!-slagna platsen utanför fästningen än inom densamma och att det är "Villor s
fördelaktigare att bygga det af sten än af trä. Jag får derför yrka fästning?
bifall till anslagets beviljande, på det att sjukhuset snart må kunna ^0tU)
uppföras.

Sedan öfyerläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Talmannen,
att under densamma hade yrkats dels bifall till den förevarande
punkten, dels afslag derå och bifall till Kongl. Majrts ifrågavarande
nådiga framställning i dess helhet, och dels slutligen att Kammaren,
med afslag å punkten, måtte, i enlighet med den af Herr Ekman
m. fl. mot punkten afgifua reservation, på det sätt bifalla Kougl.

Maj:ts framställning, att till byggnadsarbeten vid Karlsborg anvisades
för år 1879 ett extra anslag af 284,100 kronor.

Härefter framstälde Herr Talmannen propositioner på dessa yrkanden,
af hvilka propositioner de två första besvarades med många
nej jemte några ja, och den sista med många ja jemte några nej; och
förklarades den senast framstälda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

31:sta punkten.

Bifölls.

32:dra punkten. Kostnad för

garnisonskom Hans

Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna: «*mdtrmgar
Utskottet säger här: »Då, på sätt under punkten 18 här ofvan är ur stats- "’ rådsprotokollet anteckna!!!, de värfvade regementenas nummerstyrka
snarligen kali förväntas blifva fulltalig, torde grundad anledning förefinnas
för den förväntan, att garnisonskommenderingar ur indelta armén
ej vidare må vara behöfliga; och om emot förmodan en dylik åtgärd
skulle i något fall för framtiden finnas behöflig, synes Riksdagen
böra uttala den förväntan, att ett sådant anslagsbehof varder på förhand
till Riksdagens pröfning anmäldt; hemställande alltså Utskottet,
att Riksdagen, under uttalande af ofvan angifua åsigter, må» etc. etc.

Som Herrarne häraf finna, skulle, i fäll t. ex. i November månad
behof inträffade af en truppkommenderiug till Stockholm för att stilla
ett der tillstäldt upplopp, såsom flera gånger förut händt, Kong! Maj:t
böra tillkännagifva det för Riksdagen senast i Maj.

Det har äfven flera gånger händt, att indelta trupper fått kommenderas
till andra städer med anledning af der inträffade oroligheter,
och jag tror icke, att jag misstager mig deruti, att första anledningen,
hvarför eu truppkommenderiug ur indelta armén för några år sedan
skedde till Karlsborg, var den, att den värfvade garnisonen derstädes
smält tillsammans så mycket och deremot disciplinkompaniet vuxit så
mycket, att kommendanten fruktade, att, om disciplinkompaniet stälde
till myteri, det skulle öfvermanna garnisonen.

Det är naturligtvis alldeles omöjligt för Kong!. Maj:t att förutse

N:o 15. 38

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Kostnad för när sådant inträffar och följaktligen äfven att på förhand kunna säga,
garmsonskom- n^r dylake kommenderiiigar kunna blifva behöfliga. Jag får derför an”ur
indelta hålla, att, med ogillande af motiveringen, Kammaren måtte bifalla det
armén, beslut, hvartill Utskottet kommit, med uteslutande derur af orden: »un(Forts.
) der uttalande af ofvan angifna åsigter».

Grefve af Ugglas: Jag torde böra upplysa Kammaren om orsaken
dertill, att i fråga varande uttalande blifvit i Utskottets betänkande
inryckt. Till 1876 års Riksdag inkom Kongl. Maj:t med begäran
om ersättning för åtskilliga kommenderingar af indelt trupp, som egt
rum icke allenast till Karlsborg utan äfven till Waxholm under ett par
af de föregående åren. Med anledning häraf svarade Riksdagen Kongl.
Maj:t, att, med bifall till hvad Kongl. Maj:t begärt, ville Riksdagen likväl
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att det sätt, hvarpå man
gått till väga, eller att icke låta kommenderingarne komma till Riksdagens
kännedom förrän Hägra år senare, icke vore rigtigt, hvarför
Riksdagen anhöll att för framtiden sådant icke måtte ega rum. Eu
dylik räkning på ersättning framkom emellertid vid 1877 års riksdag
och Riksdagen beviljade då det begärda beloppet. Nu har åter till
denna Riksdag kommit begäran om ersättning för sådana förut skedda
kommenderingar. Med minne af dessa nu anmärkta förhållanden, ansåg
Utskottet sig svårligen kunna underlåta att nu ytterligare betona
den önskan, som Riksdagen förut till Kongl. Maj:t framburit i afseende
å sådana kommenderingar. Det har icke varit Utskottets mening att
med detta sitt uttalande afse tillfälliga kommenderingar för kortare
tid, utan endast ständiga garnisonskommenderingar. Jag har ansett
mig skyldig att lemna dessa upplysningar med anledning af hvad Hans
Excellens Herr Björnstjerna nyss yttrat.

Grefve Lagerberg: Jag är uti hvad jag ämnade säga hufvudsakligen
förekommen af Grefve af Ugglas.

Vid behandlingen af denna fråga gjorde sig så väl inom afdelningen
som inom Utskottet gällande eu naturlig motvilja för kommenderingar
från indelta armén till dessa ställen och, såsom det för närvarande
är stäldt, torde skälen dertill vara ganska klara. Man torde
icke kunna neka till, att då uti propositionerna till 187(3 och 1877 års
Riksdagar såsom hufvudsakligt skäl för dessa kommenderingar anförts,
att de värfvade trupperna i anseende till svårigheterna med rekrytering
betydligt sammansmält, och Riksdagen i följd deraf beviljat tillräcldiga
medel till garnisonernas fulltaliga uppsättande samt man derjemte
hade sig bekant, att rekryteringen gick lätt för sig, det låg nära
till hands för majoriteten inom Utskottet att yrka på att sådana kommenderingar
antingen alls icke eller åtminstone så sällan som möjligt
böra ifrågakomma. Jag har sjelf biträdt Utskottets uttalande i denna
del och jag tror det vara rigtigt. Hvad åter beträffar den del deraf,
hvars uteslutande Hans Excellens Herr Björnstjerna yrkat, så påyrkade
jag äfven inom Utskottet, att den icke skulle inflyta, emedan det är
uppenbart, att det är omöjligt för Kongl. Maj:t att på förhand gifva
till känna för Riksdagen, när en kommendering ur indelta armén skulle
kunna vara behöflig. Det kan hända, att det kan ju blifva nödvändigt

Lördagen den 9 Mars, e. m.

39 N:o 15.

att ögonblickligt till en ort eller fästning inkommendera för längre Kostnad för
eller kortare tid indelta trupper. Hvartill tjenar det då, att Riksdagen aarmsonfkomkommer
till Kongl. Maj:t med ett dylikt uttalande? ”ur indelta

Af hvad jag sålunda anfört framgår orsaken, att Utskottet ansett armén.
sig böra skrifva så som det gjort, allra helst som. kostnaderna för dessa (Forts.)
kommenderingar ur indelta armén nu stigit till betydligt belopp, oaktadt
de värfvade regementena blifva för hvarje dag fulltaligare.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, och Herr Talmannen
yttrat, att derunder endast yrkats bifall till punkten med uteslutande
af orden: »under uttalande af ofvan angifna åsigter»; framstälde Herr
Talmannen först proposition på bifall till punkten oförändrad, hvarvid
svarades många nej jemte några ja, och sedermera proposition på punktens
antagande med ofvansagda ändring, då svaren utföllo med inånga
ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

33:dje—40:de punkterna.

Biföllos.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott och Andra
Kammaren inkomna utlåtanden och protokollsutdrag, nemligen från

Konstitutions- Utskottet:

N:o 4, i anledning af väckt motion om ändring i § 17 af Riksdagsordningen; -

Stats- Utskottet:

N:o 31, i anledning af väckta motioner angående undersökning
och förslag till åstadkommande af nytt och tillfyllestgörande utlopp
för Mälarens vatten;

Lag-Utskottet:

N:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 2 §
samt 17 kap. 3 § Rättegångsbalken;

N:o 14, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 17
kap. 4 § Rättegångsbalken;

N:o 15, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 25
kap. 9 § Rättegångsbalken;

N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 5 kap. 1 §
Strafflagen;

N:o 17, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 14
kap. 12 § Strafflagen;

Jf:o 15. 40

Lördagen den 0 Mars, e. m.

Andra Kammaren:

N:o 104, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 7, om underdånig skrifvelse rörande
närmare bestämmelser i fråga om de anteckningar, som i afseende å
ledighet till äktenskap och hinder deremot skola i vissa prestbevis
intagas;

N:o 105, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 12, lista punkten, angående föreslagen
skrifvelse till Kong! Maj it om civila uniformers afskaffande m. m.;
hvarefter Kammaren, på Herr Talmannens hemställan, beslöt, att dessa
ärenden skulle uppföras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Herr Talmannen yttrade, att med anledning deraf, att flere ledamöter
begärt ledighet från riksdagsgöromålen under eu del af innevarande
månad och ytterligare sådana ansökningar sannolikt vore att
förvänta, samt förfrågningar hos Herr Talmannen blifvit gjorda om den
tid, då gemensamma omröstningar nästa gång skulle ega rum, Herr
Talmannen ansåge sig redan nu böra tillkännagifva, att, enligt den
emellan Talmännen träffade öfverenskommelse, omröstningar jemlikt
65 § Riksdagsordningen komme att Lördagen den 30 i denna månad
anställas öfver alla af vederbörande Utskott i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut föreslagna voteringspropositioner, som dessförinnan
blifvit af båda Kamrarne godkända.

Ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagars tid beviljades
Herr Sandberg från den 11 samt Herrar Nilsson och Bengtsson från
den 12 innevarande månad.

Kammaren åtskildes kl. Ilo. m.

In ficlem
O. Brakel,

Stockholm, Ivar Hteggatröms Boktryckeri, 1878.