JCSTITIE-OMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

af gifven vid lagtima riksmötet år 1878;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAK HeEGGSTBÖMS boktbyckebi
1878.

I X X E H i L L.

Redovisning för åtal, anstälda emot Sid,

1) Stockholms Rådstufvurätts andra afdelning, för olagligt förfarande, i anledning af

efterbevakningar i konkurs (fortsättning från 1877 års embetsberättelse sidd. 24—39) 2

2) Konungens Fogat, för obehörigt dröjsmål med verkställande af utslag (forts, från

1877 års embetsberättelse sidd. 40—42)............................................................. 2

3) En Pastorsadjunkt i Qville församling af Göteborgs stift, för det han i prestbevis föl en

person infört annat eller mera, än Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865
tillstädjer ............................................................................................................. 2

4) Magistraten i Hernösand, för förment olagligen fördröjd verkställighet af riksdags mannaval

............................................................................................................... 4

5) En tillförordnad Landssekreterare i Elfsborgs län, för olagligen verkstälda bestraff ningar

å två fångar i länshäktet .................................................. 12

6) Landshöfdinge-embetet i Vesternorrlands län, för olagligt förfarande i anledning af

verkstäld skogsafverkning å skatteköpt nybygge (forts, från 1877 års embetsberättelse
sidd. 3—22) ...................................... 15

7) En Pastorsadjunkt i Tvååkers församling af Göteborgs stift, för misshandel emot

nattvardsbarn (forts, från 1877 års embetsberättelse sidd. 50—56)........................ 15

8) Domhafvanden i Gotlands Norra domsaga, för det han inregistrerat och uppburit af gifter

för bouppteckning efter lefvande personer m. m. .......................................... 16

9) En tillförordnad Domhafvande i Gotlands Norra domsaga, för dröjsmål med expedie rande

af utslag................................................................................................ 31

10) En tillförordnad Domhafvande i Norrbottens Norra domsaga, för förment orätt dom 33

Yttrande om lagskipningens tillstånd i riket ..................................................................... 37

Underdånig hemställan till Kong!. Maj:t, angående förändrade föreskrifter, i fråga om fullgörande
af Hofrätts dom genom nedsättning af hvad dömdt blifvit, samt om sålunda

nedsatta medels lyftning .......................................................................................... 37

Lagförslag angående skyldighet för aktiebolag att hos rätten eller domaren anmäla, h vilka

personer utgöra bolagets styrelse................................................................................ 45

» angående befrielse från stämpel för utdrag ur domstolarnes protokoll, innefattande föreläggande
för förmyndare att fullgöra sin redovisningsskyldighet ................................. 46

Betraktelser:

Öfver lagstiftningen rörande straffs verkställande ................................................................ 48

Angående frågan, huruvida, när två eller flere personer på en gång lagfara med samma
fastighet, den de, en efter annan, innehaft, lagfartsbevis skall utfärdas till annan än
siste egaren ............................................................................................................. 56

Sid.

Angående prestbevis, och i sammanhang dermed förslag om upphäfvande af mom. 1 i 46 §
af 1833 års Legostadga, beträffande skyldighet för kyrkoherde att vägra prestbevis åt

tjenstehjon, som ej uppvisar afskedsbetyg ................................................................. 59

Utdrag ur Högsta Domstolens »Minnesbok» för år 1877 ................................................... 65

Uppgift å antalet af de under år 1877 till Justitieombudsmans-expeditionen inkomna klagomål,
förordnade åtal m. m. ....................................................................................... 68

Embetsresan år 1877 ...................................................................................................... 69

Anmälan, att ieke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen före skrifver,

af Kongl. Maj:t utfärdad sedan början af sistförflutna års riksmöte............... 71

Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i bilagan...... 71

BILA G A.

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1877 aflåtna underdåniga

skrivelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder ............ 3

» å de i merberörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda .................................................................................................. 17

» å de genom förutgångna Riksdagens underdåniga skrivelser anhängiggjorde ärenden,
hvilka i Justitieombudsmannens senaste embetsberättelse finnas upptagna,
såsom i sin helhet eller till någon del afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera
blifvit med dem vidtagna.......................................................................... 19

Tabell öfver förstberörda uppgifter .................................................................................. 33

Berättelse, afgifven af Komiterade för tryckfrihetens vård................................................... 34

X ill åtlydnad af 14 § af den för Riksdagens Justitieombudsman gällande
instruktion, går jag att, såsom bidrag till utredande af lagskipningens
tillstånd i riket, afgifva redogörelse för de åtal, jag funnit mig föranlåten
att anställa mot domare och andre embets- och tjensteman för fel
eller försummelser i embetsutöfning; hvarefter några iakttagna brister uti

Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 ars Riksdag. 1

2

lagar och författningar skola anmärkas, ett och annat förslag till deras
förbättring uppgifvas, samt i öfrigt meddelanden lemnas om hvad under
förvaltningen af det mig anförtrodda embete under sistförflutna året
förekommit.

Bland de ofvan nämnda åtalen intagas här likväl endast de, i hvilka
åtminstone en domstol meddelat utslag.

För olagligt förfarande vid behandling af efterbevakningar i konkurs
förordnade jag åtal mot några ledamöter i Stockholms Rådstufvurätts
andra afdelning jemte Stadsnotarien, såsom närmare omförinäles i min
till 1877 års Riksdag afgifna embetsberättelse, — sid. 24 och följande.—
Genom utslag den 19 Juni 1876 dömde Kongl. Svea Hofrätt en af bemälde
ledamöter att bota ett hundra, en annan tre hundra, en tredje
femtio och Stadsnotarien två hundra kronor. Häröfver anförde de sakfälde
underdåniga besvär, men enligt nådigt utslag den 26 Januari 1877
har Kongl. Maj:t ej funnit skäl vara anfördt, som uti Hofrättens öfverklagade
utslag kunde verka ändring.

o

A sidan 40 och följande i den till 1877 års Riksdag afgifna embetsberättelsen
redogjordes för ett åtal emot Konungens Fogate, för det han
obehörigen dröjt att verkställa Kongl. Maj:ts utslag den 26 November
1867, hvarigenom böter blifvit förre Snickaremästaren J. P. Pettersson
ådömda. Uppå detta åtal meddelade Kongl. Svea Hofrätt utslag och
dömde Fogaten, likmätigt 25 kap. 17 § Strafflagen, att bota femtio kronor.

Öfver detta utslag anförde Fogaten underdåniga besvär hos Kongl.
Maj:t, som i utslag den 9 November 1876 -— hvilket först efter det
ofvan nämnda berättelse var afgifven ankom till Justitie-ombudsmansexpeditionen,
— förklarade skäl ej vara anfördt, som i Hofrättens öfverklagade
utslag kunde verka ändring.

I anledning af Telegrafisten W:s klagan deröfver, att vice Pastorn
T. i Qville församling af'' Göteborgs stift uti ett för klaganden utfärdadt
prestbevis infört, bland annat, att emot klagandens frejd ingen anmärkning
förekomme, men att, i kraft af Kongl. Förordningen den 20 Januari
1865, det skulle i beviset antecknas, att klaganden, under de åtta år
hon vistats i Qville församling, icke veterligen besökt den allmänna gudstjensten,
förordnade jag åtal emot bemälde vice Pastor, derföre att han

3

i prestbeviset intagit annat och mera, än nyss åberopade Kongl. Förordning
tillstädjer. Häröfver yttrade Domkapitlet i nämnda stift, genom
utslag den 9 Augusti 1876, på sätt min till 1877 års Riksdag afgifna
embetsberättelse — sid. 46 — innehåller, att, som vice Pastorn T. ej
bestridt, att det af klaganden i afskrift företedda betyg vore lika lydande
med originalet, och det ej blifvit styrkt, att klaganden varit föremål för
åtgärd å kyrkorådets sida med afseende å försummad gudstjenst, så pröfvade
Domkapitlet rättvist ålägga vice Pastor T. att genast till Domkapitlet
insända nytt lagenligt betyg, som genom Domkapitlets försorg
skulle vederbörande tillhandahållas, men då vice Pastorn stödt sig på
en, såsom det dåmera visserligen visat sig, felaktig tolkning af hithörande
författning den 20 Januari 1865, hvilken tolkning dock icke aldeles
omöjliggjordes vid denna författnings jemförelse med Kongl. Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862,
ansåge Domkapitlet, något särskildt ansvar, i anledning af det gjorda
ansvarspåståendet, icke kunna vice Pastorn åläggas. .

öfver detta utslag anförde jag besvär i Kongl. Göta Hofrätt, squi i
utslag den 20 April 1877 utlät sig, att emedan ostridigt vore, det Telegrafisten
W. vid den tid då ifrågavarande flyttningsbetyg utfärdades, icke
varit för försummelse af allmänna gudstjensten stäld under sådan kyrkotukt,
som, enligt Kongl. Förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862, af kyrkorådet utöfvas, samt vid sådant
förhållande T. genom att uti flyttningsbeviset göra anteckning om
dylik försummelse förfarit i strid emot föreskrifterna i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1865 ; ty pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt Kongl.
Cirkulärbrefven den 7 December 1787 och den 21 Augusti 1786, rättvist
att, med upphäfvande af Domkapitlets utslag, så vidt det blifvit öfverklagadt,
döma T., för hvad honom sålunda till last läge, att i vederbörlig
ordning emottaga tjenlig varning med tillagd förmaning.

Häröfver anförde vice Pastor T. underdåniga besvär hos Kongl.
Maj:t, som i nådigt utslag den 23 Oktober 1877, hvaraf jag i Kongl.
Justitierevisionen tagit kännedom, förklarade sig icke hafva funnit skäl
att i Kongl. Hofrättens utslag göra annan ändring, än att T. skulle för
sitt omförmälda felaktiga förfarande, jemlikt Kongl. Cirkuläret den 21
Augusti 1786, i vederbörlig ordning erhålla tjenlig föreställning med
tillagd förmaning.

4

Konungens Befallnigshafvande i Vesternorrlands län hade i skrifvelse
den 24 December 1875 anmält, bland annat, hvilket jag ej ansett föranleda
åtal, att sedan Magistraten i Hernösand såsom valförrättare uti den
valkrets, som omfattade städerna Hernösand, Umeå, Skellefteå, Piteå,
Luleå och Haparanda, den 6 December nyssnämnda år emottagit ej mindre
underrättelse derom, att det val till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för berörda valkrets, som förrättats den 8 nästförutgångna
September, blifvit genom Konungens Befallningshafvandes utslag den 9
Oktober och Kongl. Maj:ts nådiga utslag den 29 November samma år
upphäfvet, än ock förständigande från Konungens Befallningshafvande att
nytt riksdagsmannaval i grundlagsenlig ordning ofördröjligen förrätta; så
hade bemälde Magistrat genom en samma dag eller den 6 December utfärdad
kungörelse, hvilken påföljande dag till Konungens Befallningshafvande
ankommit och, enligt Magistratens begäran, blifvit till vederbörande
Länsstyrelser öfversänd för att i valkretsens kyrkor uppläsas, utsatt
nytt riksdagsmannaval att i valkretsens alla städer förrättas den 10
Januari 1876 klockan tio före middagen samt tillika förklarat, att sammanräkning
af rösterna komme att ega rum inför Magistraten den 24 i
samma månad, för hvilket ändamål valprotokollen för valkretsens öfriga
städer borde före sistnämnde dag till Magistraten insändas.

Det sätt, hvarpå Magistraten i Hernösand sålunda fullgjort de Magistraten
i egenskap af valförrättare enligt grundlagen tillkommande åligganden,
hade synts Konungens Befallningshafvande i flera hänseenden vara af så
anmärkningsvärd beskaffenhet, att Konungens Befallningshafvande, sin
pligt likmätigt, ansett sig icke kunna undgå att anmäla förhållandet till
den åtgärd, jag i anledning deraf funne skäligt vidtaga. Det borde nemligen
icke kunna uppstå något tvifvel derom, att ju Magistraten genom
att förordna om det nya valets förrättande först den 10 Januari i hög
grad åsidosatt sin skyldighet att, i enlighet med grundlagens oförtydbara
föreskrift, föranstalta om det nya valets förrättande med minsta möjliga
tidsutdrägt. Såsom ant.ydt vore, hade Magistraten redan den 6 December
emottagit underrättelse om det förra valets upphäfvande samt utfärdat
kungörelse om det nya valet, hvilken kungörelse, då under vanliga
förhållanden för befordrande af bref från Hernösand till Haparanda åt.-ginge en tid af högst åtta dagar, med all säkerhet kunnat antagas, såsom
också, efter hvad Konungens Befallningshafvande hade sig bekant,
skett, blifva uppläst i valkretsens alla kyrkor sist den 19 December, hvarefter
intet hinder mött för valets förrättande redan åtta dagar derefter
och således någon af de fem sista dagarne i December, i hvilket fall
och äfven med den rundligt tillmätta tiden af fjorton dagar för val -

5

protokollens insändande till Magistraten, sammanräkningen'' af rösterna
kunnat försiggå och fullrnagt för den valde riksdagsmannen utfärdas så
tidigt, att denne kunnat infinna sig vid Riksdagen i rätt tid eller åtminstone
endast några få dagar efter Riksdagens början och i alla händelser
i god tid före motionstidens utgång. Att den långa tiden emellan
kungörelsens utfärdande och valdagen kunnat betydligt förkortas, hade
Magistraten sjelf bevisat, då den beräknat, att fjorton dagar åtginge för
valprotokollens insändande. Hade nemligen denna tid varit tillräcklig,
då det gälde valprotokollens insändande från valkretsens öfriga städer
till Magistraten i Hernösand, så måste också samma tid varit tillräcklig,
då det gälde valkungörelsens afsändande från Hernösand till valkretsens
öfriga städer. Med en sådan beräkning hade också, såsom Konungens
Befallningshafvande här ofvan antydt, valet kunnat verkställas redan
den 27 December. Slutligen ansåge Konungens Befallningshafvande särskildt
förtjena anmärkas, hurusom Magistratens obehöriga uttänjande af
tiden bjert afstucke emot den exempellösa skyndsamhet, med hvilken
Högsta Domstolen låtit sig angeläget vara att, till åtlydnad af grundlagens
bud, afgöra besvärsfrågan; till upplysning hvarom Konungens Befallningshafvande
meddelade att, sedan förklaringstiden tilländagått den
19 November, besvärshandlingarne afsändts från Hernösand påföljande
dag eller den 20 på morgonen, hvadan och då besvären redan den 29
i samma månad blifvit af Högsta Domstolen pröfvade och Kongl. Maj:ts
utslag derefter blifvit så skyndsamt expedieradt, att detsamma redan
den 6 December kunnat komma Konungens Befallningshafvande tillhanda,
det befunnes, att den tid, som åtgått för besvärshandlingarnas insändande,
målets föredragning och afgörande samt utslagets expedierande och afsändande
till Hernösand, icke uppgått ens till hälften af den tid, Magistraten
ansett tillständigt anslå till förberedande åtgärder för det
nya valet; och då Högsta Domstolen i uppenbar afsigt att möjliggöra
nytt vals anställande i rätt tid uppbjudit allt för att skyndsamt rätta
det fel, Magistratens oförstånd vållat, hade man efter Konungens Befallningshafvandes
förmenande haft rätt att fordra, det frukten af detta den
högsta domaremagtens bemödande icke skulle spillas genom nytt oförstånd
och godtycklig sjelfrådighet hos den underordnade administrativa
myndigheten.

Denna Konungens Befallningshafvandes anmälan meddelade jag Magistraten,
som i den del af samma anmälan, hvilken nu vore i fråga, uti
afgifven förklaring anförde:

att i gällande Riksdagsordning icke förekomme någon bestämmelse
om den tid kungörelse angående riksdagsmannaval, som skulle med be -

6

^agnande af omedelbart valsätt förrättas, boi’de före valet vara inom
valkretsen kungjord, utan måste vid bestämmandet af denna tid ledning
derför sökas af hvad Riksdagsordningen innehölle i 18 § beträffande der
omförmälda val af elektorer. Då nu nämnda lagrum föreskrefve, att för
kallelse till elektorsval skulle i tillämpliga delar gälla hvad om kallelse
till allmän rådstufva stadgadt vore, samt, enligt 18 § i Kongl. hörordningen
om kommunalstyrelse i stad, sådan kallelse skulle kungöras minst
fjorton dagar förut, borde kallelsetiden till riksdagsmannaval, hvilket
obestridligen vore af större vigt och betydelse än elektorsval, icke kunna
utsättas kortare än fjorton dagar, särdeles uti en valkrets, hvilken, likasom
den i fråga varande, bestode af så många och så aflägse från hvarandra
belägna kommuner. För postgången emellan den nordligaste och
sydligaste staden inom valkretsen åtginge nemligen i lyckligaste fall en
tid af icke mindre än åtta dagar. Genom användande af en kortare
kallelsetid skulle den nödiga betänketid, som borde beredas valmännen
inom de särskilda kommunerna, dem nära nog beröfvas, likasom äfven
tillfälle, att om de personer, som ansåges böra komma i fråga vid valet,
förskaffa sig nödiga upplysningar. Väl medgåfve 18 § i sistberörda Kongl.
Förordning kortare kallelsetid än fjorton dagar för ärende, som fordrade
så skyndsam handläggning, att kallelse icke medhunnes så tidigt, som i
allmänhet stadgadt vore, men sådant medgifvande kunde i alla fall icke
afse annat ärende än sådant, hvars handläggning skulle med den långa
kallelsetiden omöjliggöras, eller der ändamålet med ärendets behandling
skulle förfelas, hvilket här dock icke varit förhållandet. Magistraten
hoppades derföre, att jag skulle finna, det Magistraten icke skäligen
bort beräkna kortare kallelsetid, än som skett, eller fjorton dagar från
kungörelsens uppläsande i valkretsens kyrkor.

Att Magistratens kungörelse om valet skulle kunnat hinna uppläsas
i valkretsens samtliga kyrkor förr än Söndagen den 26 December, hade
Magistraten ej vågat antaga. Det vore visserligen sant, att för postgången
emellan Hernösand och Haparanda åtginge under vanliga förhållanden
omkring en vecka, men det vore ock lika sant, att under December
och Januari månader snöfall ofta brukade inträffa, hvilka fördröjde
postgången på sträckan emellan nämnda två städer med ända till
åtta dagar. Så hade åtminstone förhållandet varit tre år derförut, då
posten från Luleå och Pitea genom snöfall fördröjdes öfver åtta dagai,
så att valprotokollen beträffande det då hållna riksdagsmannaval icke
kunde komma Magistraten tillhanda förr än sex eller sju dagar efter den
för rösternas sammanräknande bestämda dagen. Kungörelsen angående
det nu i fråga varande valet hade ankommit, enligt atecknadt intyg,

7

den 16 December till ordföranden A stadsstyrelsen uti Haparanda, som
tillika vore postförvaltare derstädes. Posten hade således icke behöft
blifva uppehållen mer än tre eller fyra dagar för att omöjliggöra kungörelsens
uppläsande derstädes den 19, hvilket då ej kunnat ske förr än
den 26 i nyssberörde December månad. Med kännedom om dessa förhållanden
hade Magistraten ej kunnat beräkna, att valkungörelsen med
säkerhet skulle hinna uppläsas i Haparanda kyrka förr än sistnämde dag.
Förhållandet hade emellertid blifvit ett annat, men lika lätt hade kunnat
inträffa, hvad Magistraten befarat. Det finge likväl efter Magistratens
förmenande anses oemotsägligt att vid behandling af frågor utaf sådan
vigt och beskaffenhet som den förevarande en embetsmyndighet icke
bort blottställa sig för den olägenhet, att dess påbud ej blefve i rätter
tid kungjorda, för att derigenom möjligen inbespara en tid af fyra dagar.
Magistraten trodde sig ej behöfva påpeka de olägenheter, som skulle
hafva inträffat, om riksdagsmannavalet utsatts åtta dagar tidigare, men
kungörelsen derom icke blifvit uppläst inom laga tid eller fjorton dagar
före valet.

Vid beräkningen af den tid, som ansetts åtgå för att en kungörelse,
afskickad från Hernösand, skulle kunna så fort som möjligt och med bestämdhet
påräknas å viss dag blifva uppläst i valkretsens kyrkor, vore
Magistraten nog lycklig att kunna åberopa Konungens Befallningshafvandes
i Vesternorrlands län eget förfarande, beträffande denna myndighets
kungörelse angående upphäfvande af det den 8 September förrättade
riksdagsmannavalet. Konungens Befallningshafvande hade den 9
Oktober meddelat sitt utslag i anledning af besvären öfver valet och
förordnat, att detsamma skulle uppläsas från predikstolarne i valkretsens
kyrkor den 24 i samma månad. Då nämnda utslag bort vara expedieradt
så tidigt, att det kunnat med posten från Hernösand afgå den 10 Oktober,
men Konungens Befallningshafvande icke destomindre påbudit, att
utslaget skulle från predikstolarne i valkretsens kyrkor uppläsas den 24
i samma månad, och Konungens Befallningshafvande härvid måste anses
hafva beräknat nätt och jemnt den tid som erfordrades eller, likasom
Magistraten, fjorton dagar, förmodade Magistraten, det jag skulle finna,
att Magistraten till stöd för sitt förfarande haft att åberopa en embetsmyndighet,
hvars nit för skyndsam behandling af ett ärende som detta
borde få anses vara höjdt öfver allt tvifvel.

Att. Magistraten i afseende på nu ifrågavarande val icke beräknat
längre tid än vid ett föregående tillfälle, eller för sex år sedan, kunde
inhemtas af en vid förklaringen bilagd kungörelse af den 6 December
1869. Äfven då hade Kongl. Maj:t genom utslag den 29 nästförutgångna

8

November upphäft ett för valkretsen, då endast bestående af fyra städer,
förrättadt val. Då lika som nu hade Kongl. Majrts utslag kommit Magistraten
till handa den 6 December. Då likasom nu hade valet blifvit
utsatt att förrättas den 10 Januari nästpåföljande år och då öfversändes
kungörelsen den 9, nu den 7 December till Konungens Befallningshafvande
med begäran om dess åtgärd för att få kungörelsen i valkretsens
kyrkor uppläst. Vid det tillfället hade, såvidt kändt vore för Magistraten
— af hvilkens dåvarande ledamöter ännu en qvarstode — icke förekommit
inom valkretsen någon klagan öfver Magistratens förfarande.
Konungens dåvarande Befallningshafvande hade ej heller funnit Magistratens
åtgörande vara af den betänkliga beskaffenhet, att han ansett sig
böra göra detsamma till föremål för en anmälan hos Justitie-ombudsmannen.

Äfven för det riksdagsmannaval, som den 15 Januari 1873 förrättades
med anledning af den förut valde representantens frånfälle, beräknades
fjorton dagars tid för valkungörelsens framkomst till Luleå och
jemväl fjorton dagars tid för dess uppläsande före valet; men då hade
tiden emellan valtillfället och dagen för valets afslutande, som varit bestämd
till tolf dagar, varit för kort tilltagen, så att valprotokollen, på
sätt förut blifvit upplyst, till följd af inträffadt snöfall ej i behörig tid
till Hernösand framkommit från valkretsens två nordligaste städer, hvarföre
då mycket högljudt klagats deröfver, att Magistraten beräknat för
kort tid. Det vore af sådan anledning Magistraten vid sisthållna valförrättning
bestämt fjorton i stället för tolf dagar emellan valet och dess
afslutande.

Sedan Konungens Befallningshafvande begärt, att af nyss anförda
förklaring undfå del för att densamma med påminnelser bemöta och
denna begäran beviljats, hade Konungens Befallningshafvande den 7 Oktober
1876 med sådana påminnelser inkommit och rörande nu ifrågavarande
punkt andragit:

Magistraten började sitt försvar i denna del med den anmärkning,
att i gällande Riksdagsordning icke förekomme någon bestämmelse om
den tid, inom hvilken kungörelse angående riksdagsmannaval, som skulle
med begagnande af omedelbart valsätt förrättas, borde före valet vara
inom valkretsen kungjord — och så långt vore Länsstyrelsen med Magistraten
ense — men då Magistraten i det följande antoge, att vid bestämmandet
af denna tid ledning derför borde sökas af Riksdagsordningens
föreskrift i 18 §, att för kallelse till elektorsval skulle i tillämpliga delar
gälla hvad om kallelse till allmän rådstufva vore stadgadt, befunnes Länsstyrelsen
vara af en derifrån afvikande mening. Helt visst innehölle nämnda

9

§ ledning för bedömande af tidsmåttet emellan valkungörelsens uppläsande
och valet, men denna ledning borde icke sökas i den af Magistraten
uppgifna föreskrift om tiden för kallelse till elektorsval utan
fast heldre i stadgandet, att elektorsval, der det egde rum, skulle hållas
minst åtta dagar före riksdagsmannavalet. Då denna »betänketid» för
elektorer på landet eller dem, som hade att deltaga i valet, ansåges tillräcklig,
så måste den »a fortiori» äfven vara tillräcklig för dem, som i
städer, der omedelbart valsätt egde rum, skulle utöfva sin rösträtt, helst
vistandet uti en stad beredde lättare tillfälle till öfverläggning och samråd
med ö fr ige valmän än hvad förhållandet vore på landet; och då
härtill lades, att flera prejudikat funnes, hvilka gåfve vid handen, att
Kongl. Maj:t ansett blott den omständighet, att elektor blifvit utsedd
inom kortare tid än åtta dagar före riksdagsmannavalet, icke i och för
sig utgöra laga skäl för valets upphäfvande, förmodade Konungens Befallningshafvande
dermed vara klarligen ådagalagdt, att ingenting hindrade,
att riksdagsmannaval kunde förrättas redan dagen efter det valkungörelsen
blifvit uppläst; men äfven om man ville ingå på Magistratens
origtiga förutsättning, att en tid af minst fjorton dagar borde förflyta
emellan valets kungörande och valets förrättande, återstode i alla
fall för Magistraten att styrka befogenheten af sin uppgifna beräkning i
fråga om den tid, som kunde antagas åtgå innan valkungörelsen kunde
hinna uppläsas i valkretsens kyrkor. Vid beräkning af denna tid likasom
af tiden för sjelfva valet och för valprotokollens insändande, hade det
alegat Magistraten att taga hänsyn till de flera i grundlagen förekommande
stadgande!), hvilka tillförbinda alla myndigheter, som med riksdagsmannaval
hade befattning, att förfara med skyndsamhet, t. ex. stadgandet
uti senare mom. af 15 § R. O., som förmådde, att då riksdagsman
afginge, nytt val »ofördröjligen» borde verkställas; stadgandet i
22 §, som bjöde, att sist inom »nästa dags utgång» efter förklaringstidens
slut utslag skulle meddelas i besvärsmål rörande riksdagsmannaval, med
flera stadganden, hvilka alla bort leda Magistraten till insigt uti sin
tjenstepligt att, i hvad på Magistraten berott, vidtaga sådana anordningar,
att det nya riksdagsmannavalet kunnat med minsta möjliga tidsutdrägt
förrättas. Härvid hade Magistraten, utan att behöfva använda
deri onödiga omvägen att anlita Konungens Befallningshafvandes handräckning
för valkungörelsernas öfversändande, allt för väl kunnat omedelbart
öfversända samma kungörelser till vederbörande valförrättare, hvarigenom
redan en tidsvinst uppstått; men, då Magistraten föredragit att
vända sig till Konungens Befallningshafvande, hade det åtminstone ålegat
Magistraten att beräkna den tid, som skäligen kunnat antagas åtgå för
Just,-Ombudsmannen# Embetsberättelse till 1878 års Riksdag. H

10

kungörelsernas expedierande från Länsstyrelsen och dessas framkomst
till valförrättaren. 1 förra hänseendet hade Magistraten bort förutse,
att kungörelserna kunnat hinna expedieras redan samma dag, de kommit
Länsstyrelsen tillhanda, den 7 December, eller åtminstone följande dagen,
och i senare hänseendet hade Magistraten kunnat, i likhet med hvad
Länsstyrelsen gjort, af chefen för Hernösands postkontor införskaffa officiel
uppgift om den för posternas afgång från och ankomst till valkretsens
städer faststälda tid. Magistraten hade då kunnat erfara, att, på
sätt af den vid påminnelserna fogade tidtabell inhemtades, en tid af
endast fem dagar, i stället för de af Magistraten uppgifna »åtta» dagar,
åtginge för postens fortskaffande från Hernösand till den längst aflägset
belägna staden inom valkretsen, Haparanda, så att t. ex. den post, hvilken
afgått från Hernösand på söndagen klockan nio eftermiddagen, ankommit
till Haparanda följande fredag klockan fem och 15 minuter
eftermiddagen, hvilken tid enligt Postmästarens ä tabellen tecknade intyg
åtminstone för posternas ankomst norrifrån i allmänhet icke öfverskridits.
Hade Magistraten gjort sig den mödan att införskaffa upplysningar
i nyss sagda afseende, så hade Magistraten bort inse, att valkungörelserna
kunnat framkomma till sin bestämmelseort i värsta fall åt
minstone under loppet af samma vecka, sä att kungörelsen kunnat uppläsas
den 19, hvilket också skett, såsom Länsstyrelsen i sin inlaga upplyst.
Då Magistraten till skydd för sitt förfarande åberopat Länsstyrelsens
eget exempel vid kungörandet af utslaget om upphäfvande af det
den 8 September förrättade riksdagsmannavalet, bragte detta ingalunda
Länsstyrelsen i någon förlägenhet, enär Magistraten härvid helt och
hållet förbisett de väsentligt skiljaktiga omständigheter, hvilka föranledt
Konungens Befallningshafvande att förordna om utslagets kungörande
söndagen den 24 i påföljande månad. Förhållandet dermed hade varit, att
förklaringstiden utgått den 8 Oktober och utslaget meddelats, enligt
grundlagens föreskrift, lördagen den 9 i samma månad; men som utslaget
varit af vidlyftig beskaffenhet och icke mindre än sex exemplar
deraf skolat utskrifvas, så hade härtill åtgått två arbetsdagar eller måndagen
den 11 och tisdagen den 12 Oktober, hvadan utslaget först den
13 i .samma månad kunnat från landskansliet expedieras, hvaraf åter
blifvit en nödvändig följd, att utslaget med beräkning af fem dagars
tidsutdrägt för postens framkomst icke kunnat i valkretsens kyrkor kungöras
förr än den 24 Oktober.

Slutligen — fortfor Konungens Befallningshafvande — och då Magistraten
åberopat pnneidensfall af liknande beskaffenhet, då det kunnat
oanmärkt passera, att Magistraten fördröjt riksdagsmannavalens förrätt -

11

tan de, förtjenade detta icke att bemötas med annan erinran, än att, om
Magistratens förfarande denna gång varit olagligt, den omständighet att,
Magistraten för enahanda förfarande förut kunnat undgå åtal, icke minskade
olaodisrheten i förfarandet och ej förbättrade Magistratens ställning utan

Ö O •'' # o # c?

fastheldre syntes innefatta ökad anledning för Justitie-ombudsmannens
ingripande, till undvikande deraf, att Magistratens obehöriga tidsutdrägt
med riksdagsmannavalens förrättande äfven hädanefter måtte vinna häfd.

I den skrifvelse af den 14 Oktober 1876, i hvilken jag uppdrog åt
Advokatliskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att ställa Magistraten under
åtal, för hvad sålunda förekommit, yttrades hufvudsakligen, att jag funnit
Magistratens öfverklagade förfarande vid förrättande af valet till riksdagsman
i Riksdagens Andra Kammare för de nordligast belägna städernas
valkrets under de tre åren från och med 1876 till och med 1878
vara så anmärkningsvärdt, att jag ej kunnat lemna det opåtaldt, destomindre
som enahanda förfarande, enligt Magistratens egen uppgift, förut
egt rum och således hotade att blifva för framtiden häfdvunnet.

Af handlingarna inhemtades, livad af Magistraten lemnats obestridt,
att Magistraten redan den 6 December 1875 eller fyratio dagar före
början af 1876 års riksmöte erhållit förständigande att, efter det ett förutgånget
riksdagsmannaval inom samma valkrets blifvit upphäfvet, nytt
riksdagsmannaval ofördröjligen förrätta. Vid fullgörandet deraf utsatte
Magistraten sjelfva valet att försiggå först den 10 Januari och dagen
för de vid valet afgifna rösternas sammanräknande och fullmagts utfärdande
för den valde riksdagsmannen så sent som den 24 Januari 1876,
eller nio dagar efter den i Riksdagsordningen bestämda dag för riksmötets
början.

Följden deraf måste uppenbarligen blifva den, att riksdagsmannen,
som valdes, ehuru bosatt i Hernösand eller den sydligast belägna af de
till valkretsen hörande städer men likväl omkring femtio mil från hufvudstaden,
icke kunde hinna inställa sig å riksdagsorten vid riksmötets
början, ja ej ens före utgången af motionstiden, hvilken detta år tog
sin början vid riksmötets öppnande den 19 och följaktligen slutade den
29 Januari, således endast fem dagar efter den, på hvilken Magistraten
utsatt rösternas sammanräkning och fullmagtcns utfärdande. Denna riksdagsman
gick således miste om sin i Riksdags-ordningen förvarade rätt
att bringa under Riksdagens pröfning de förslag, han kunnat hafva att
framställa ej allenast i fosterlandets allmänna utan ock i valkretsens enskilda
angelägenheter, för såvidt dessa förslag tillhörde de ständiga Riksdagsutskottens
pröfning.

Att Riksdagsordningens flera föreskrifter om behörig skyndsamhet i

12

fråga om riksdagsmannaval blifvit sålunda åsidosatta, att den ögonskenliga
följden deraf måste blifva och blifvit förlust ej mindre för riksdagsmannen
än ock hans valkrets af en i grundlagen stadgad rättighet, läte
icke, på sätt Magistraten försökt, sig urskuldas med åberopande af en
minst sagd t omtvistelig förslagsmening rörande tillämpligheten af ett
grundlagsstadgande med förutsättning af naturhinder, hvilka en och annan
gång kunna inträffa, men hvilkas antagande såsom stadigvarande
skulle förlama ej endast dessa utan alla andra ärendens behöriga fortgång.

Då uti de af Konungens Befallningshafvande afgifna påminnelser
förekomme en vederläggning, punkt för punkt, af hvad Magistraten till
försvar för det öfverklagade förfarandet aridragit, inskränkte jag mig i
öfrigt till att endast åberopa samma vederläggning.

På det åtal, Advokatfiskals-embetet i anledning deraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten den 13 April 1877 utslag af innehåll, att som
Magistratens anmärkta förfarande vid ifrågavarande riksdagsmannaval
icke vore mot någon i Riksdags-ordningen angående sådan förrättning
meddelad föreskrift stridande, samt med afseende å afstånden emellan de
inom valkretsen belägna städer och å de hinder i kommunikationen, som
under den årstid, valet egt rum, kunde vara att befara, Magistraten icke
heller kunde anses hafva saknat giltigt skäl att för anställande och afsilande
af valet bestämma den tidrymd, som den derom beslutade kungörelsen
innehölle, blef åtalet ogilladt.

Detta Kongl. Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt af det
skäl, att under tiden, genom Riksdagens beslut om förändring uti städernas
ursprungliga, indelning uti valkretsar, Hernösands stad blifvit
sammanslagen med Östersunds stad till ett valdistrikt och de nordligare
belägna städerna till ett annat. Derigenom har det sammanlagda afståndet
emellan de till nordligaste valdistriktet hörande städer betydligt
förminskats, så att den tidsutdrägt med valens förrättande i nämnda
distrikt — hvars förnyade upprepande, som hotade att öfvergå till häfd,
just utgjort anledningen till åtalet — icke vidare bör vara att befara,
helst som tillika jern vä gen emellan Östersund och. Sundsvall, i den mån
den blifver färdig, kommer att bereda en snabbare samfärdsel emellan
Östersund och Hernösand.

Vid granskning af de från länsfängelset i Venersborg inkomna fångförteckningar
för år 1875 anmärktes — bland annat, som efter förutgången
skriftvexling ansetts icke utgöra föremål för åtal — dels att sol -

13

daten Per Johan Frithiof Olsson, som dömdes af Wädtle Häradsrätt genom
utslag den 13 Februari 1875 att för stöld och rymningsbrott hållas
till straffarbete i tre månader och 7 dagar, blifvit den 18 i samma månad
å nämnda bestraffning insatt, men frigifvits redan den 1(1 påföljande
Maj, och dels att skomakarelärlingen Leo Pettersson, hvilken afRådstufvurätten
i Venersborg genom utslag den 4 Januari 1875 dömdes till
sju månaders straffarbete och den 10 i samma månad börjat undergå
straffet, fått den 11 påföljande Februari månad, då till fängelset ankommit
ofvannämnda Rådstufvurätts den 8 i samma månad meddelade ut_
genom h vilket Leo Pettersson a dömts ytterligare två månaders
sti affarbete med afdrag åt hvad han aftjenat. å det honom först ådömda
straffet, afbryta bestraffningen och, sedan lian den 13 i samma månad
förklarat sig nöjd med det senare utslaget, sistnämnde dag ånyo fortsätta
med straffarbetet, hvarefter han blifvit frigifven den 29 påföljande
Juli; och da sålunda ej allenast Olsson utan äfven Petterson blifvit
hållna till bestraffning under kortare tid än som, äfven med iakttagande
af gällande föreskrifter om afdrag å straff, h vilka i enrum verkställas, bort
ske, anmodade jag i skrifvelse den 30 December 1876 Konungens Befallningshafvande
i Elfsborgs län att underrätta mig om de beräkningsgrunder
i afseende å bestämmandet af strafftiden, som vid verkställande
af ifrågavarande straff blifvit tillämpade.

I anledning deraf insände Konungens Befallningshafvande, med tillkännagifvande,
att vid de tider, då föreskrifter om verkställighet af ofvannämnda
bestraffningar meddelats, Länsnotarie!), såsom tjenstförrättande
Landssekreterare, jemte Landskamererare,!] utöfvat Landshöfdingeembetet
i länet, ett af Länsnotarie!! öfver de framställda anmärkningarna
afgifvet yttrande, hvaraf hufvudsakligen inhemtades: att då utslag angående.
häktade personer för verkställighet med posten till Konungens
Befallningshafvande inkomma, blefve, enligt en vid landskansli et öflig praxis,
utslaget samma dag öfverlemnadt till Fängelsedirektören för att delgifvas
den dömde, samt att, om denne med utslaget förklarade sig nöjd, Fängelsedirektören
å utslaget antecknade en uträkning om strafftiden och
två dagar efter delgifningen instälde fången till förhör å landskansli
för det ändamål, som omförmåldes i 2 § af Kongl. Förordningen den
30 Maj 1873 angående verkställighet af straff, åd öm dt genom icke laga
kraftegande utslag, hvarefter Landssekreteraren, derest fången vidhölle
sitt förklarande, att han med utslaget åtnöjdes, å detsamma tecknade
en verkställighetsresolution i öfverensstämmelse med Fängelsedirektörens
uträkning och hvad i protokollet förekomme. I förevarande fall hade
emellertid dessa uträkningar, hvilkas granskning antagligen försummats,

14

varit felaktiga i så måtto, dels att Olsson blifvit frigifven den 16 i stället
för den 28 Maj och således sju dagar tidigare än som vederborde,
och dels att Leo Pettersson skolat aftjena det honom ådömda straffet
intill den 27 Augusti i stället för den 29 Juli, då han obehörigen frigifvits.
Länsnotarie]! måste derföre erkänna, att dessa felaktigheter i
afseende å verkställigheten af de ifrågavarande straffen voro af honom
beroende och att han, som i dessa hänseenden förlitat sig på rigtigheten
af Fängelsedirektörens omförmälda uträkningar, derför måste bära ansvaret.

I den skrifvelse af den 30 Maj 1877, i hvilken jag uppdrog åt Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Göta Hofrätt att inför Kongl. Hofrättcn lagligen
tilltala Lånsnotarien, yttrades, att genom hvad sålunda förekommit
det vore ådagalagdt, att de anmärkta felen i verkställandet af ofvannaflinda
utslag verkligen förelupit och härflutit från försummelse att
granska Fängelsedirektörens beräkningar af strafftiden i de särskilda
fallen; och då, jemlikt 14 § i Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för Landshöfdingarnc
i Rikets län samt de vid Länsstyrelserna anstålda tjensteman
den 10 November 1855, det ålåge Konungens Befallningshafvande
vaka deröfver, att utslag i brottmål blcfve till verkställighet befordrade,
då den dömde skulle undergå sitt straff uti fängelse inom länet, genom
fängelsets styresman eller Fängelsedirektören; då enligt 58 § i samma,
instruktion, det vore Landssekreterarens skyldighet att, närmast Larulshöfdingen,
handhafva tillsyn å de i länsfångelset förvarade fangarnes
vård och behandling, hvadan, när såsom i förevarande fall varit händelsen,
Landshöfdingen icke utöfvade sitt embete, berörda skyldighet torde
hafva hvilat på Landssekreteraren ensam; då vidare Lånsnotarien vid
den tid, under hvilken de ifrågavarande af honom erkända felen inträffade,
förrättat Landssekreterare-befattningen, funne jag honom, på sätt
han jemväl vidgått, vara ensam skyldig att bära ansvaret för försummelsen
att vaka öfver, det förrberörda utslag angående Olsson och Pettersson
blifvit behörigen verkstälda.

Kongl. Hofrätten meddelade på det åtal, Advokatfiskals-embetet i
anledning deraf anstälde, utslag den 30 Oktober 1877 af innehåll, att emedan
bemälde Olsson och Pettersson, hvilka med tillämpning af de för
straffarbetets verkställande i enrum meddelade bestämmelser bort undergå
dylikt arbete, den förre i tre månader 5 dagar, och den senare i sju
månader 16 dagar, kommit att hållas till straffarbete Olsson allenast i
två månader 28 dagar och Pettersson i endast sex månader 17 dagar,
samt upplyst blifvit, att den obehöriga afkortning i straffarbetet, som
dem sålunda tillgodokommit, berott på Lånsnotarien i hans egenskap af

tillförordnad Landssekreterare i Elfsborgs län, pröfvade Ivongl. Hofrätten
i förmåga af 25 kapitlet 17 § Strafflagen rättvist döma honom att för
den vårdslöshet och försummelse, lian med afseende å verkställigheten
af sagda bestraffningar låtit komma sig till last, till kronan bota femtio
kronor.

Det åtal, jag förordnat emot Landshöfdinge-embetet i Vesternorrlands
län, Landskamreraren A. och Landssekreteraren R., för olagligt
förfarande i anledning af verkstäld skogsavverkning å skatteköpt nybygge
har blifvit redovisadt i min till 1877 års Riksdag afgifna embetsberättelse
— sid. 3 och följande — Öfver Ivongl. Svea Hofrätts uppå detta
åtal den 4 April 1876 gifna utslag anförde Landskamreraren och Landssekreteraren
under-dåniga besvär. Kong]. Maj:t meddelade häruppå nådigt
utslag den 13 April 1877 af innehåll, att Ivongl. Maj:t funne, med afslag
å Landskamreraren A:s begäran om vittnesförhör, ej skäl att i Hofrättens
utslag göra ändring; och skulle, enligt af målsegaren framstäldt yrkande,
Landskamreraren A. ersätta målsegandens förklaringskostnad med for
drade tjugufem kronor.

Uti min till 1877 års Riksdag afgifna embetsberättelse — sid. 50
och följande •— redogjorde jag för ett åtal, anstäldt emot Pastorsadjunkten
B. i Tvååkers församling af Göteborgs stift, för det han under senaste
åren flere gånger företagit sig att på farligt sätt misshandla gossar, som
af honom skolat beredas till deras första nattvardsgång. Domkapitlet i
nämnda stift meddelade under den 31 Maj 1876 utslag uppå berörda
åtal och pröfvade, på grund af hvad i målet förekommit, rättvist att
Pastorsadjunkten, eller då mera till komminister utnämnde B. skulle, för
hvad honom till last kommit, till Domkapitlet inkallas för att inför detsamma
af dess ordförande erhålla en tjenlig tillrättavisning jemte en
kraftig föreställning att för framtiden vinnlägga sig om en noggrannare
vaksamhet öfver sig sjelf samt en större försigtighet i sin embetsutöfning.

Med detta utslag åtnöjdes jag icke; och uppå mina deröfver anförda
besvär meddelade Kongl. Göta Hofrätt utslag den 15 Ålars 1877 af innehåll,
att Ivongl. Hofrätten, med ändring af öfverklagade utslaget, jemlikt
Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786 och Kongl. Brefvet den 7
December 1787, pröfvade rättvist, att för ifrågavarande förseelser döma
Komministern B. till afhållande från utöfningen af prestembetet under
en månad.

Detta utslag har icke å någondera sidan blifvit öfverklagadt.

16

I början af Mars månad 1876 korn mig till banda en handling, hvilken,
såsom det af innehållet ville synas, utgjorde en den 30 December 1873
vid Granskogs i Dalhems socken å Gotland förrättad bouppteckning hos
ännu lefvande Husbonden Hans Olofsson och hans hustru Margareta
Christina Jonasdotter, hvilka makar hade endast ett barn, sonen Olof
Hansson, gift med husbondedottern Catharina Margareta Dahlbäck, åt
hvilka föräldrarne, såsom genom ålder och skröplighet förhindrade att
med gårdsbruket fortfara, velat afstå deras egendom i löst och fast.
Bouppteckningen slutades med följande mening: »att vårt bo rätteligen
uppgifvet är och ingenting med vett eller vilja undandöljdt, kan med ed
styrkas, om så fordras. Hans Olofsson med hand på papperet. Christina
Margareta Jonsdotter med hand på papperet».

Derefter följde ett förklarande, att sonen Olof Hansson och hans
hustru Catharina Margareta Dahlbäck genast skulle med full eganderätt
få emottaga fastigheten med förbindelse att till föräldrarne, i händelse
de icke skulle finna sig belåtna att taga sitt uppehälle och andra
förnödenheter i deras hus, utgifva uppräknade »lefvisionspersedlar»; samt
slutligen orden: »detta vårt förklarande, på grund hvaraf våra barn,
utan vårt vidare hörande, må med fastigheten lagfara, bestyrka vi med
våra namns undersättande i vittnens närvaro. Hans Olofsson med hand
på papperet, Christina Margareta Jonsdotter med hand på papperet.
Med förestående afhandling förklara vi oss nöjda: Olof Hansson, Catharina
Hansson med styrd penna. Såsom boupptecknings- och värderingsman
samt vittnen: Lars Granberg Petter Hellgren Jakob Lindby».

Slutligen fans i handlingen intagen en så kallad utredning, egenhändigt
underskrifvcn af Häradshöfdingen von 8. På första sidan af
handlingen tvärt öfver var tecknadt: »Boupptecknings- och utrcdningsprocenten
116 Rdr 28 öre», längre ned: »Inregl. 15: 60, Ch. Sigl. 19:
40 beläggn. 15 = 35 Rdr 15 öre»; och på näst sista sidan af handlingen
förekom denna påskrift: »L. p. § 158 år 1874 den 20 Januari vid första
sammanträdet under lagtima vårtinget med Gotlands norra härad, blef
detta boupptecknings- och utredningsinstrument tvefaldt till Häradsrätten
ingifvet samt ena exemplaret deraf lagdt till förvar bland Rättens handlingar,
hvarjemte på grund häraf meddelades uppbud för Olof Hansson
och hans hustru Catharina Margareta Dahlbäck å 9/32 mantal kronoskatte
Granskog i Dalhem socken med tillydenheter nu — första gången»;
hvarjemte denna påskrift var å Häradsrättens vägnar undertecknad af
Häradshöfdingen v. S. och tillikaförsedd med anteckning, att lösen för beviset
blifvit med en krona påförd expeditionen i ärendet.

Denna handling fann jag såväl till sitt innehåll som sin beskaffenhet

17

för öfrigt i mer än ett afseende anmärkningsvärd. Hvad som först och
tydligast folie i ögonen vore, att en bouppteckning efter lefvande personer
blifvit vid Häradsrätten inregistrerad samt med stämpelpapper och
lösen belagd. Detta vore ett fel, ty de lagbud, som föreskrefve, att bouppteckning
skulle till rätten ingifvas och med stämpelpapper beläggas,
förutsatte otvetydigt, att en sådan bouppteckning skulle vara upprättad
öfver en afliden persons qvarlåtenskap. Felet, för hvilket den domare,
som handlagt ärendet, vore ansvarig, tillsk}mdade de personer, som nödgats
erlägga nyss nämnda, för i fråga varande fall icke påbudna afgifter,
skada och förlust, men domaren, som uppburit lösen för stämpelpapperets
påläggning, en fördel; och att felet varit uppsåtligt framginge deraf,
att i boupptecknings-instrumentet uttryckligen tillkännagåfve, att personerna,
hos hvilka bouppteckningen förrättades, vore lefvande, och än
ytterligare af de förhållanden, som längre fram närmare omförmälas.

Vidare förekomme, att hela den i fråga varande handlingen, från
början till slut, synbarligen vore skrifven med samma handstil, undantagandes
Häradshöfdingens egenhändiga namnteckning, dels under den
så kallade utredningen, som här ofvan omnämndes, dels ock under påskriften
angående bouppteckningens ingifvande till Häradsrätten -och första
uppbudets meddelande på den fasta egendomens öfverlåtelse från föräldrarne
till sonen och hans hustru. Sjelfva öfverlåtelsen tycktes alltså
hvarken af öfverlåtarena och emottagarena, ej heller af vittnena vara
egenhändigt undertecknad, hvaraf i sakens närvarande skick knappast
någon annan slutsats kunde dragas än den, att Häradshöfdingen, hvilkens
namnteckning ensam syntes vara egenhändig, låtit skrifva handlingen
och de under densamma befintliga underskrifter. Till ett sådant handlingssätt
funnes åter näppeligen någon annan förklaringsgrund än den,
att Häradshöfdingen sjelf förrättat ej blott den så kallade utredningen
Titan äfven bouppteckningen samt uppsatt det förklarande, hvarigenom
Hans Olofsson och hans hustru till Olof Hansson och hans hustru öfverlåtit
deras fasta och lösa egendom. Detta antagande vunne jemväl stöd
af den omständighet, att »boupptecknings- och utredningsprocenten» vore
utförd i en summa, 116 rdr 28 öre, då väl eljest denna procent, om
någon del deraf, t. ex. bouppteckningsprocenten, tillkommit andra personer,
såsom de uppgifne boupptecknings- och värderingsmännen, ej behöft
sammanräknas med den Häradshöfdingen tillhörande utredningsprocenten
och utföras på sjelfva handlingen, som i detta hänseende borde betraktas
såsom en af Häradshöfdingen å Hans Olofsson eller Olof Hansson —
hvilkendera uppgåfves ej å expeditionen — utstäld räkning å fordran.

Om nu Häradshöfdingen v. S. varit bouppteckningsförrättaren, hade

JustMe,-ombudsmannens Embetsberättelse till 1818 års Riksdag. 3

18

han väl genom en sådan handling i och för sig ej begått något lagbrott,
ty lagen förbjöde ej domare att förrätta bouppteckningar äfven inom de
dem anförtrodda domsagor, men sättet, hvarpå det skett, kunde vara för
domareembetets anseende mer eller mindre tillständigt. Huru dermed
förhölle sig i förevarande fall, syntes ej svårt att afgöra. Om den höga
bouppteckningsprocenten borde måhända något omdöme icke uttalas,
så länge det vore oafgjordt, huruvida Häradshöfdingen varit förrättningsmannen
eller icke; men då ostridigt vore, att han förrättat den så kallade
utredningen och derför låtit betala sig 38 kronor 76 öre, eller en
half procent af summa inventarii — ty detta belopp sammanlagdt med
bouppteckninsgprocenten, en procent af berörda summa inventarii, utgjorde
just 116 kronor 28 öre — måste det väcka förvåning och billig
förtrytelse, att se en domare i sin ort utöfva ett sådant prejeri emot
personer, som uppenbarligen icke förstått att bevaka sin rätt. Den så
kallade utredningen, affattad på icke fullt en sida af ett skrifpappersark,
vore nemligen utan allt värde och betydelse. Den kunde ej kallas
ett arfskifte, då de, hvilkas qvarlåtenskap skulle skiftas, ännu voro i
lifvet, och då i allt fall skifte ej kunde komma i fråga, när arfvingen
var en och ej flere. Hela utredningen, som tycktes hafva tillkommit
endast för utredningsprocentens skull, kunde således icke vara påkallad
af någon, som hade ringaste begrepp om saken.

Af nu anförda omständigheter torde det vara klart, att Häradshöfdingen
v. S. hade den närmare kännedom om förhållandena, att han kunnat
inse, att den bouppteckning, hvarom här vore fråga, ej var en sådan,
som enligt lag skulle till Häradsrätten ingifvas, registreras samt med
stämpladt papper och lösen beläggas; hvadan det fel, han begått, när
han sålunda behandlade samma bouppteckning, vore uppsåtligt och ej
genom öfverraskning och villfarelse tillkommet.

Att åter på en åtkomsthandling, som synbarligen ej var af öfverlåtaren
egenhändigt underskrifven, ej heller med sådana underskrifter
af vittnen försedd, bevilja lagfart, måste betraktas såsom ett förbiseende
af föreskrifterna i 4 kapitlet Jordabalken, äfven om Häradshöfdingen
haft sig bekant, att den fastighets öfverlåtelse, hvarå lagfart söktes, verkligen
egt rum.

I dessa två punkter vore det som, uti sakens närvarande outredda
skick, bestämda lagöfverträdelser framträdde, och dessa syntes mig tillräckliga
att rättfärdiga det åtal, jag i skrifvelse den 16 Mars 1876 uppdrog
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att mot Häradshöfdingen
v. S. anhängiggöra. I denna skrifvelse yttrade jag tillika, att
Advokatfiskalsembetet, sedan Häradshöfdingen fått afgifva sin förklaring,

19

egde vidtaga de ytterligare åtgärder, som till sakens fullständiga utredande
ansåges erforderliga, såsom målsegandens och möjligen äfven vittnenas
hörande, det senare i fråga om underskrifterna å öfverlåtelsen af
den fasta egendomen, hvarefter Advokatfiskalsembetet hade att framställa
de ansvarspåståenden, jemväl i andra än de ofvan uppgifna punkterna,
till hvilka lag och sakens utredda beskaffenhet föranledde; hvarförutan
de ersättningsanspråk, som från målsegandesidan framstäldes, borde efter
befogenhet understödjas.

Sedan Advokatfiskalsembetet i anledning deraf i memorial den 23
Mars 1876 inför Kongl. Hofrätten tilltalat Häradshöfdingen v. S. för de
förseelser i embetet, jag fört honom till last, men tillika anhållit, att
efter delfående af den förklaring, som kunde varda Häradshöfdingen affordrad
och af hvilken handlings innehåll komme att bero, huruvida,
för fullständig utredning af de på saken inverkande omständigheter,
vittnesförhör inför domstol blefve erforderligt, Advokatfiskalsembetet
måtte lemnas tillfälle att få denna sin talan vidare utföra, och Kongl.
Hofrätten deröfver infordrat förklaring från bemälde Häradshöfding, så
hade denne under den 3 derpå följande Maj afgifvit en sådan förklaring,
i hvilken han hufvudsakligen yttrade, att det exemplar af bouppteckningen
hos Hans Olofsson och hans hustru Margaretha Jonasdotter, som
funnits förvaradt i Rättens arkif, men af Konungens Befallningshafvande
i länet sedermera blifvit derifrån utreqvireradt, tydligen utmärkte, att
bouppteckningen upprättats af nämndemannen L. Granberg samt af honom
under Vårtinget 1874 ingifvits till Rätten och blifvit i likhet med
andra bouppteckningsinstrument inregistreradt. Till förklaring öfver
en sådan åtgärd anförde Häradshöfdingen, att sedan uråldriga tider
på Gotland och, efter hvad Häradshöfdingen hört uppgifvas, jemväl å
andra orter, såsom i Norrland, varit brukligt, att lefvande personer hos
sig läte anställa bouppteckningar och öfverlemnade sin såväl lösa som
fasta egendom, med något undantag af den förra, till delning åt sina
barn eller, såsom det benämndes, till arfs. Detta bruk hade varit allmänt
gängse, när Häradshöfdingen tillträdde domsagan, och största delen
af de lagfarter, som då ifrågakommit, hade grundat sig på bouppteckningar
förrättade hos lefvande personer. Med ett sådant förfarande trodde
Häradshöfdingen hufvudsakligen ändamålet hafva varit, såsom ock i rubriken
plägat angifvas, att förekomma arfstvister och kunna öfverlemna
jorden såsom arf för bibehållande vid jorden af denna efter fornnordiska
begrepp så vigtiga egenskap, ett ändamål, som dock, efter den förändring
arfslagarne numera undergått, måste anses hafva upphört. I likhet med
sina samtlige företrädare hade Häradshöfdingen, hvilken ej funnit sig

20

kallad till reformator, trott, att sådana bouppteckningsinstrument hos
lefvande personer kunnat och bort likasom sådana efter döda behandlas.
Något förbud mot en dylik behandling eller att i denna del efterkomma
vederbörandes önskan och gällande landssed kände Häradshöfdingen icke
och ansåge icke heller att derigenom någon förlust tillskyndades staten.
I de till Advokatfiskalsembetet under en lång följd af år insända renoverade
protokoll, serdeles för längre tid tillbaka, hade en mängd bouppteckningsinstrument
hos lefvande personer tillika med åtföljande kartor
blifvit antecknade, utan att sådant föranledt någon anmärkning.

Detta bruk hade sedermera blifvit sällsyntare, och i allmänhet plägade
åldrige personer öfverlåta sin fastighet och lösegendom medelst
afhandling till sina barn, i följd hvaraf numera bouppteckningar högst
sällan inlemnades till Rätten efter andra än undantagsfolk, inhyseshjon
och sådana obemedlade personer, hvarigenom statens inkomster för stämpladt
papper ej obetydligen förminskats.

De nu vanliga öfverlåtelserna gåfve ej sällan anledning till invecklade
rättegångar. Då lösegendom utan förteckning eller specifikation
blifvit upplåten och en af öfverlåtarne efter längre tid aflcde, uppstode
frågor, om den i undantagsfolkets bo befintliga egendom till större eller
mindre del utgjorde dem tillhörig egendom, eller vore sådan, som upplåtits
till barnen, med hvilka de bodde tillsammans. Någon nämnvärd vinst kunde
numera icke heller tillskyndas domaren genom uppteckningar hos lefvande
personer, då inregistreringsafgiften blifvit nedsatt till 50 öre utan
afseende på boets storlek.

Att slika bouppteckningar verkligen kunde vara af nöden, visade
sig till exempel vid skilnad i äktenskap, när boet måste fördelas. För
förvarande af dylika bouppteckningar i Rättens arkif syntes samma grund
fprefinnas som för en slik åtgärd med bouppteckningar efter död person.
Åtminstone hade Häradshöfdingen under de 34 år, han utöfvat domareembet.
et, funnit bouppteckningsinstrument efter lefvande personer lika
mycket efterfrågade och till upplysning utskrifna som dem, hvilka efter
döda personer förrättats.

I fråga åter om den anmärkning, som rigtats mot Häradshöfdingen
för den utredning han fogat efter bouppteckningsinstrumentet, så vore
detta en aldeles enskild åtgärd, som med domareembetet icke sammanhängde,
hvilket desto tydligare framginge deraf, att Häradshöfdingen
undertecknat detsamma »efter anmodan» och icke å embetets vägnar, såsom
en annan domare gjort. Påteckning om boupptecknings- och skiftesprocenten
förefunnes å särskild! ställe för att lättare falla i ögonen,
hvaremot särskilda anteckningar på annat ställe förekomme öfver in -

21

registreringsafgiften, stämpladt papper och makulering, så att de ej kunde
förvexlas med den först nämnda anteckningen. Af sådant skäl funne
Häradshöfdingen den klandrade åtgärden innefatta en handling af enskild
egenskap, ej något obehörigt tillvällande af en honom icke tillkommande
embetsmagt, hvadan han förmenade den ifrågavarande utredningen icke
rätteligen bort blifva föremål för allmänt åtal. Kunde icke Häradshöfdingen
lika väl som annan person förrätta bouppteckningsskifte och
utredning? Att sådant skulle med domareembetet vara oförenligt, kunde
så mycket mindre antagas, som i städerna, åtminstone i de flesta, domarena
å embetets vägnar hade sig ålagdt att förrätta bouppteckningar.

Under en längre tid hade Nämndemannen Lars Granberg till Häradshöfdingen
inlemnat upprättade bouppteckningsinstrument för att enligt hans
begifvande rättas i afseende å språket och möjligen förekommande missräkningar
samt för utskrifning af det rättade konceptexemplaret, äfvensom
för uträkning af omkostnaderna. Vid utredning eller skifte hade Häradshöfdingen
utfört den vanliga boupptecknings- och skiftesprocenten, enär
bouppteckningsutgifterna bland de antecknade skulderna icke upptagits.
Af denna procent hade Granberg plägat lemna Häradshöfdingen en del,
hvilken icke kunde anses såsom gåfva utan ersättning.

Det medgåfves, att Häradshöfdingen å utgående exemplaret af förenämnda
bouppteckningsinstrument satt sitt namn under utredningen, men
att detta ej skett å det inneliggande exemplaret härflöte deraf, att Häradshöfdingen
icke vetat, om Granberg sjelf velat underteckna utredningen
och derföre, att någon bestämd föreskrift, att skiftes- och utredningsinstrument
skulle till Rätten inlemnas, icke förefunnes; och ansåge Häradshöfdingen
en sådan påskrift desto mindre nödig som till exempel
bevis om inregistrering icke tecknas på det inneliggande exemplaret,
fastän sådant innefattade en embetsåtgärd, utan endast på det, som utlemnades.

Efter erhållen underrättelse från Granberg, att Hans Olsson ansett
boupptecknings- och utredningsprocenten vara för hög, hade Häradshöfdingen
tillsagt Granberg, att han vore nöjd med hvad denne ville
lemna, men erinrade sig icke, huru mycket han sedermera bekommit,
emedan Granberg efter hand uttagit handlingar och lemnat lösen, utan
att Häradshöfdingen deröfver fört någon räkning; dock visste Häradshöfdingen,
att han hvarken emottagit eller, efter hvad Granberg uppgifvit,
Olsson utbetalt det för bouppteckningen och utredningen utförda
belopp; uttalande i sammanhang härmed Häradshöfdingen den förmodan,
att Granberg såsom bouppteckningsförrättare icke kunnat vara
obehörig att erhålla vanlig procent för sitt åtgörande, hvilket för honom

22

medfört enahanda besvär antingen Olsson och hustrun lefvat eller endera
af dem varit afliden.

Det vore klart, att skiftes- och utredningsinstrument icke kunde af
vederbörande undertecknas, förr än detsamma blifvit upprättadt; och
derför måste plats lemnas för underskrifterna. Vore vederbörande med
skiftet missnöjde, förfölle naturligtvis frågan om den derför utförda procenten,
hvilken ej heller kunde excekutivt utfordras och således icke
heller med lösen förvexlas. Emellertid hade vederbörande till sin rättelse
erhållit skifte eller utredning, den de kunde göra gällande genom
ordentligt undertecknande, äfvensom det stode dem öppet att få underskrifterna
införda på inneliggande exemplaret till framtida efterrättelse, om
de så åstundade och för sådant ändamål förevisade det undertecknade.

Angående slutligen den för Olof Hansson och hans hustru å ofvanberörda
fastighet meddelade lagfart, innan utredningen blifvit underskrifven,
ansåge Häradshöfdingen, att i detta hänseende något felaktigt
förfarande icke kunde läggas honom till last, då bouppteckningsinstrumentet
åtföljdes af en efteråt vederbörligen underskrifven fastighetsöfverlåtelse.

Öfver berörda förklaring afgaf Advokatfiskals-embetet nytt memorial
under den 18 Augusti 1876 af hufvudsakligen följande innehåll. I fråga
om tillkomsten af och den befattning, Häradshöfdingen v. S. tagit med oftaberörda
vid Gotlands Norra Häradsrätt lagfarna handling, hade Advokatfiskals-embetet
af Häradshöfdingens afgifna förklaring samt vid tagen
kännedom af den hos Häradsrätten förvarade och af Advokatfiskalsembetet
infordrade hufvudskriften, ansett det kunna antagas:

att denna hufvudskrift, innefattande uppteckning och värdering af
Hans Olssons och hans hustrus bo och derefter träffadt aftal med sonen
och sonhustrun om egendomens öfverlåtande på dem mot undantagsförmåner,
blifvit på anmodan af kontrahenterna uppsatt af nämndemannen
Lars Granberg i Granskogs samt, efter det handlingen den 30 December
1873 underskrifvits af kontrahenterna och jemväl blifvit af Granberg
såsom förrättningsman och af tillkallade vittnen bestyrkt, af Granberg
ingifven till Häradsrätten å vårtinget 1874;

att, sedan handlingen sålunda blifvit till Häradshöfdingen v. S. såsom
Rättens ordförande aflemnad, Häradshöfdingen, efter det han dels deri
verkstält åtskilliga ändringar afseende stafningen, uttryckssättet och värdenas
utförande i särskild summa för hvarje särskildt slag af egendom,
och dels vid slutet af handlingen skrifvit ett tillägg, som skulle vara
att betrakta såsom »utredning» af boet, hvilken, afslutad med orden »efter
anmodan» dock icke blifvit med någon underskrift försedd, låtit utskrifva

23

dén på detta sätt förändrade handlingen samt under utskriften tecknat
sitt namn, såsom hade hela förrättningen jemte afhandlingen derom blifvit
»efter anmodan» af Häradshöfdingen ombesörjd;

att denna senare handling af Häradshöfdingen behandlats såsom
hufvudskrift och, jemte den till Rätten ingifna, men förändrade handlingen
blifvit der föredragen;

att dervid sistberörda exemplar blifvit med förklarande, att detta
boupptecknings- och utredningsinstrument tvefaldt till Rätten ingifvits,
lagdt till förvar bland Rättens handlingar, hvarjemte på grund af den
skedda fastighctsöfverlåtelsen uppbud för Olof Hansson och hans hustru
meddelats å ‘Vn mantal kronoskatte Granskogs;

att det andra exemplaret, försedt med Häradshöfdingens den 20
Januari 1874 å Rättens vägnar utfärdade bevis derom, åtecknats på
första sidan, dels »boupptecknings- och utredningsprocenten 116 rdr 28
öre», dels och

inregistreringsafgift.................. 15: 60

charta sigillata........................... 19: 40

beläggningsafgift........................ — 15 35 rdr 15 öre;

hvarförutan Häradshöfdingen i fråga om betalningen derför uppgifvit, att

han, efter erhållen underrättelse af Granberg att vederbörande ansett
nämnda procent vara för hög, yttrat sig vara nöjd med hvad Granberg
ville lemna honom, utan att Häradshöfdingen numera kunde erinra sig,
huru mycket han derefter erhållit af det skäl, som här ofvan förut blifvit
omförmäldt.

Bemälde Granberg, som på Advokatfiskals-embetets föranstaltande
blifvit inför Konungens Befallningshafvande å Landskansliet i Visby den
4 Juli 1876 öfver dessa förhållanden hörd, hade edligt Advokatfiskalsembetet
tillhandakommet protokoll öfver förhöret dervid uppgifvit:

att ofvanberörcla på Hans Olssons och Olof Hanssons begäran af
Granberg upprättade samt af kontrahenterne och Granberg underskrifna
och derefter bevittnade öfverlåtelsehandling med tillhörande boförteckning
blifvit den 20 Januari 1874 af Granberg inlemnad till Rätten, der
Häradshöfdingen v. S. då varit ordförande, med begäran om lagfart å den
öfverlåtna fastigheten för Olof Hansson och hans hustru, hvaremot Granberg
icke begärt handlingens inregistrerande såsom bouppteckning, enär
Granberg aldrig kunnat föreställa sig, att med uppteckning af lefvandes
bo så skulle förfaras;

att då Granberg sedermera af Häradshöfdingen för uttagande af
lösen och provision i stället för nyssnämnda handling erhållit ofvan om -

24

förmälda af Häradshöfdingen undertecknade expedition, Granberg väl för
afgifterna kraft Olof Hansson, hvilken skulle vidkännas alla med öfverlåtelsen
förenade kostnader; men att, då denne vägrat utgifva hela beloppet
och äfven Granberg ansett detsamma vara alltför högt och obehörigt,
Granberg förklarat, det han för sin del ville eftergifva den andel
eller Vs, som af provisionen bort honom tillkomma;

att efter hvad Granberg ville minnas, äfven Häradshöfdingen v. S.,
efter erhållen kännedom om Olof Hanssons berörda vägran, medgifvit
afdrag af omkring Vs af provisionen och Olof Hansson således endast
erlagt återstoden af provisionen och dessutom inregistreringsafgifterna
35 kronor 15 öre jemte lagfartskostnaderna 45 kronor 50 öre eller tillhopa
omkring 120 kronor, som Granberg sedermera till Häradshöfdingen
redovisat, dervid Granberg såsom ersättning för sitt besvär bekommit
V3 af den erlagda provisionen; samt

att Granberg icke haft någon del uti eller afveta! »utredningens»
uppgörande eller provisionens beräknande, derom han först efter expeditionens
mottagande för indrifning af afgifterna erhållit kännedom, likasom
de uti hufvudskrifterna med annan hand än Granbergs gjorda ändringar
tillkommit utan hans eller kontrahenternas eller vittnenas vetskap
och samtycke.

Derförutan hade Granberg upplysningsvis hörd uppgifvit, att han,
som de senare åren på anmodan af vederbörande sterbhusdelegare förrättat
bouppteckningar efter aflidna personer, plägat till Häradshöfdingen
v. S. aflemna förrättningsinstrumenten uti endast ett exemplar, hvaruppå
Häradshöfdingen efter rättelse af omeningar eller felaktigheter, der sådana
förefunnits, låtit utskrifva ett exemplar för att bifogas vid inregistreringen
samt vanligen äfven, utan någon särskildt. anmodan derom,
uppgjort och efter bouppteckningen tillfogat ett arfskifte och härför
debiterat sterbhuset IV2 procent i boupptecknings- och arfskiftesprovision,
hvilken Granberg derefter uppburit och hvaraf vid deras redovisande
till Häradshöfdingen denne enligt gammalt bruk tilldelat Granberg 1 :i
såsom arvode.

Förrbemälde Hans Olsson och Olof Hansson, äfvenledes hörde vid
omförmälda tillfälle inför Konungens Befallningshafvande, hade angående
tillkomsten af och ändamålet med den ifrågakomna öfverlåtelsehandlingen
samt de i hufvudskriften till densamma med annan hand än Granbergs
gjorda ändringar och tillägg lemnat enahanda utsagor, som Granberg i
dessa delar, hvaremot Olof Hansson förklarat sig bestämdt ihågkomma,
att han å afgifterna 151 kronor 43 öre för den utaf Häradshöfdingen
utfärdade ofvanberörda tingsexpeditionen, fått afprutade endast 30 kro -

25

nor och till Granberg betalt återstående beloppet, jemte det Olof Hansson
godtgjort lagfartskostnaderna med 45 kronor 50 öre.

Hvad i allmänhet anginge Häradshöfdingens tillvägagående, när bouppteckningar
efter aflidne personer i inregistreringsändamål till honom
aflemnats, hade vid förhöret närvarande Länsmannen C. J. Nordahl meddelat
upplysningar, som i allt hufvudsakligt, sammanfölle med Granbergs
derom gjorda berättelse, samt tillika uppgifvit, att då Nordahl, som
under längre tid biträdt i sterbhus med boupptecknings hållande och
de deröfver upprättade instrumentens befordrande till inregistrering hos
domstolen, samt desamma för sådant ändamål till Häradshöfdingen öfverlemnat,
från och med år 1874 vägrat, att till Häradshöfdingen, som icke
i något af dessa fall haft sterbhusets uppdrag att taga hand om boutredningen,
vidare utgifva någon del af den derför erhållna provisionen,
denne sedan den tiden visat ovilja mot Nordahl och fråntagit honom
dittills lemnad rätt att inom distriktet utfärda stämningsresolutioner.

Efter att sålunda hafva anmärkt innehållet af det protokoll, som
hos Konungens Befallningshafvande vid omförmälda förhör blifvit hållet,
anförde Advokattiskals-einbetet vidare, att genom skriftvexlingen och
berörda förhör detta mål i mera än ett hänseende kommit uti ett
väsendtligt förändradt skick. Såsom felaktigt hade förut blifvit anmärkt,
att Häradsrätten meddelat Olof Hansson och hans hustru uppbud å 9/32
mantal Granskogs på grund af den i förra memorialet omförmälda, endast
af Häradshöfdingen v. S. undertecknade handlingen. Numera vore emellertid
utredt, att denna lagfart i sjelfva verket grundade sig på en i
fullt laga form uppgjord öfverlåtelse af hemmanet eller på ofvannämnda,
af samtliga kontrahenter och vittnen vederbörligen underskrifna, till
Rätten för lagfart ingifna handling, vid hvilket förhållande anmärkningen,
såvidt den afsåge Rättens beslut om den sökta lagfartens beviljande,
måste förfalla och derföre äfven återkallades.

Deremot, och jemte det att hvad memorialet i öfrigt innehölle i fråga
om befogenheten att såsom bouppteckning efter afliden person hos
Häradsrätten inregistrera denna öfverlåtelsehandling och derför påföra
sökanden afgifter till alla delar vidhölles, förekomme nu anledning till ytterligare
anmärkning, såvidt af den hittills erhållna utredning i målet
ville framgå, att Häradshöfdingen v. S., efter att hafva å embetets vägnar
emottagit berörda handling, dels dristat sig att utan något dertill erhållet
uppdrag, förutom några oväsendtliga ändringar i sjelfva texten,
efter desamma göra tillägg, föreställande utredning af Hans Olssons och
hans hustrus bo, der dock någon sådan icke erfordrats eller ens dåmera
kunnat ifrågakomma, dels efter att hafva besörjt afskrift af den sålunda

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 års Riksdag. 4

26

bearbetade handlingen och afskriften med sitt namn undertecknat, i Rätten
föredragit bägge dessa handlingar såsom hade de båda och i då befintligt
skick blifvit af sökanden till domstolen ingifna och såsom hade de
äfven båda varit lika lydande, änskönt tillägget å det af sökanden verkligen
ingifna exemplaret icke likasom afskriften varit med Häradshöfdingens
namnteckning försedt, och dels slutligen låtit teckna Rättens
bevis om dess vid föredragningen fattade beslut i ärendet icke, såsom
vederbort, på hufvudskriften, utan på den af Häradshöfdingen undertecknade
afskriften och denna senare derefter såsom en för framtiden
gällande rättshandling till sökanden utfärdat; och syntes det som allt
detta vidtagits i afsigt att bibringa läsaren en mot sanna förhållandet
stridande föreställning, att Häradshöfdingen skulle efter vederbörandes
anmodan ombesörjt hela den förrättning, handlingen afsåge, likasom uppsättningen
af instrumentet deröfver och således egt befogenhet att, på
sätt som skett, derför tillgodoräkna sig provision.

Någon på sakförhållandet inverkande närmare utredning af hithörande
omständigheter ansåge Advokatfiskals-embetet Häradshöfdingen icke
kunna förebringa; men då, med afseende å de anmärkningar af svårare
beskaffenhet, som mot honom ytterligare blifvit framstälda, tillfälle dertill
enligt Advokatsfiskals-embetets tanke borde honom beredas, hemstälde
embetet att Kongl. Hofrätten måtte öfver berörda memorial infordra
Häradshöfdingens förklaring.

Öfver nyssanmärkta memorial, hvilket Kongl. Hofrätten utstälde till
delgifning med Häradshöfdingen v. S., afgaf denne yttrande under den 4
Oktober 1876, som kortligen innehöll, att Häradshöfdingen, som ansåge
det hafva med vanlig rättegångsordning varit instämmande, att han kallats
till det förhör, som hållits inför Konungens Befallningshafvande,
och derigenom fått tillfälle att öfvervara förhöret samt framställa de
frågor och göra de erinringar, omständigheterna kunnat påkalla, i fråga
om anmärkningen, att inregistreringsbeviset bort tecknas å det af Granberg
ingifna exemplaret, trott det vara rättast att anse det redigast
skrifna exemplaret såsom hufvudskrift och förmodat att, då tvenne lika
tydande exemplar ingifvits, hvilketdera som helst kunnat såsom utgående
begagnas; hvarförutan Häradshöfdingen, med anmärkning, att han ej »för
sig» utfört provisionen, utan endast till vederbörandes efterrättelse uträknat
densamma, ytterligare ville erinra, att han alldeles icke på ernbetets
vägnar vidtagit de anmärkta ändringarna eller boutredningen,
utan i följd deraf att Granberg, hvilken hvarken vid emottagandet af
det expedierade exemplaret af bouppteckningen eller sedermera framstält
någon anmärkning derom, att detsamma expedierats annorlunda än

27

han sig förestält, för längre tid tillbaka lemnat ett sådant medgifvande
och derför för sådant ändamål städse till Häradshöfdingen afleinnat bouppteckningsinstrumentet.

I det slutpåstående, Advokatfiskals-embetet den 14 December 1876
i målet afgaf, blef, efter närmare angifvande af de utredda sakförhållandena,
hvad enligt nämnda embetes åsigt i detta mål läge Häradshöfdingen
v. S. till last, sålunda sammanfördt att, sedan Häradshöfdingen å embetets
vägnar i och för lagfart emottagit ifrågakomna mellan Olof Hansson och
dennes föräldrar upprättade, vederbörligen bevittnade afhandling, han
dels utan kontrahenternas och vittnenas vetskap och samtycke af egen
magtfullkomlighet i samma handling gjort hvarjehanda ändringar och
tillägg, hvilka, om de ock ej inneburit någon ändring i sjelfva aftalet,
sådant det blifvit genom handlingen uttryckt, likväl i flera delar gifvit
åt denna ett annat utseende än det ursprungliga;

dels, i stället att, efter ärendets handläggning i Häradsrätten, dervid
uppbud å det öfverlåtna hemmanet beviljades Olof Hansson och hans
hustru, låta till Olof Hansson återlemna hans berörda åtkomsthandling
méd derå tecknade uppbudsbevis, föranstaltat afskrift af samma handling
och den derpå af Häradshöfdingen skrifna så kallade utredningen,
under afskriften satt sitt namn med det fullkomligt oberättigade tillägget
»efter anmodan», vidare å afskriften meddelat bevis på Häradsrättens
vägnar icke blott om det beviljade uppbudet, utan äfven i uppenbar
strid med sanna förhållandet derom, att den af Häradshöfdingen sjelf
sålunda ombesörjda handling skulle blifvit, och det i två exemplar, till
Häradsrätten ingifven, samt derefter, och sedan det stämpelpapper, hvarmed
till följd af fastighetsöfverlåtelsen åtkomsthandlingen författningsenligt
skolat förses, i stället blifvit fäst å afskriften, låtit''''denna afskrift,
såsom hade den varit hufvudhandling, Olof Hansson tillställas,
hvaremot dennes rätta åtkomsthandling fått stanna i Häradshöfdingens
förvar utan någon stämpelbeläggning; och

dels å den af Häradshöfdingen på detta sätt utfärdade embetshandling
obehörigen påfört sökanden afgifter för lösen och stämpelpapper,
såsom hade handlingen utgjort bouppteckning efter döde personer, äfvensom
Häradshöfdingen, likaledes utan att han visat sig dertill ega någon
rättighet, å samma handling debiterat så kallad boupptecknings- och utredningsprocent,
hvilka afgifter, tillhopa 151 kronor 43 öre, Olof Hansson,
efter hvad ''han inför Konungens Befallningshafvande derom hörd,
uppgifvit, till den, som å Häradshöfdingens vägnar hade att dem utkräfva,
jemväl erlagt, dock efter afdrag af 30 kronor, som på Olof
Hanssons anmärkning, att det fordrade beloppet vore allt för högt, med -

28

gifvits finge derå afgå; att dessa åtgärder, såsom nogsamt kunde inses,
vore af den beskaffenhet att, om de ock skulle tillkommit efter aftal
med tredje person, denne i sådant fall endast vore Häradshöfdingens
medbrottsling, och att följaktligen uti dylikt aftal icke kunde ligga ringaste
anledning till befrielse från ansvar efter lag för samma åtgärder;
och då detta ansvar vore utsatt dels i första punkten af 9 § 25 kapitlet
Strafflagen, såvida Häradshöfdingen uppsåtligen af rättssökande uttagit
högre allmän afgift, än beviljad och påbuden vore, och dels i 16 § af
samma kapitel, såvida Häradshöfdingen vore förvunnen att på annat
här ofvan beskrifvet sätt hafva i embetet uppsåtligen sig förbrutit i afsigt
att bereda sig fördel genom gerningar, som tillika innefattat kränkning
af enskild rätt och säkerhet, så ansåge Advokatfiskals-embetet sig
icke kunna undgå att yrka, det Häradshöfdingen v. S. för dessa sina embetsbrott
måtte varda dömd i enlighet med nu nämnda lagrum samt
derjemte få sig ålagdt att till Olof Hansson, såsom denne fordrat, återgälda
de honom för den så kallade bouppteckningen och utredningen
obehörigen afifordrade afgifter till det belopp, de blifvit af Olof Hansson
erlagda eller 121 kronor 43 öre, äfvensom utgifva ersättning för Olof Hanssons
inställelse vid förhöret i detta mål, beräknadt efter kostnaden för
hans i och för detta förhör företagna resa till Visby och åter till Granskogs.

I den förklaring, som öfver berörda memorial affordrades Häradshöfdingen,
åberopades ett vid förklaringen fogadt bevis af nämndemannen
Lars Granberg, som innehöll, att då Granberg lemnat Häradshöfdingen
ofta nämnda bouppteckningsinstrument, detta skett i tanka att
dermed skulle förfaras på enahanda sätt som förut tillgått med bouppteckningsinstrumentet
hos Olof Hanssons föräldrar och hvilket tjenat
honom till ledning, enär boets förhållanden då varit alldeles desamma
som nu; samt att enligt Granbergs tillförene gjorda medgifvande eller
rättast anmodan Häradshöfdingen plägat genomse och rätta de formfel,
som kunnat förefinnas och vidtagit enahanda åtgärd med det af Granberg
insända, nu ifrågakomna instrument; och hade det afskrifna exemplaret
sedermera till Granberg återlemnats och han derför uppburit
chartae- och inregistreringsbeloppen, äfvensom någon mindre del af det
uträknade boupptecknings- och utredningsarvodet.

I öfrigt anförde Häradshöfdingen under upprepande af sitt förut
framstälda påstående, att han såsom enskild person, icke såsom domare,
gått Granberg tillhanda med uträkning af den honom för hans besvär
med bouppteckningens förrättande tillkommande ersättning, att rigtigheten
af detta hans påstående skulle framgå af Granbergs ofvan anmärkta

29

bevis samt ytterligare visade sig deraf, att denne affordrat Olof Hansson
en del af det uträknade arvodet, då deremot Häradshöfdingen icke gjort
en sådan framställning, utan öfverlåtit åt Granberg att taga hvad han
för godt funne af det uträknade beloppet, hvartill han ock varit fullt
berättigad, enär något särskildt. aftal emellan honom och Olof Hansson
i denna del icke blifvit ingånget. Enligt Häradshöfdingens åsigt afsåge
frågan om bouppteckningsprocenten ett förhållande emellan Granberg
och Olof Hansson och ej emellan denne sistnämnde och Häradshöfdingen.
Huru mycket Granberg utbekommit af bouppteckningsarvodet visste icke
Häradshöfdingen, lika litet som han ihågkom, hvad han deraf erhållit,
men han vore villig, att när helst Granberg det påfordrade, detsamma
till honom återställa. Med Olof Hansson hade Häradshöfdingen icke
något att skaffa; och då han aldrig affordrat denne några penningar,
kunde han ej heller, såsom Advokatfiskals-embetet yrkat, vara skyldig
att återställa några sådana. Att deremot Granberg kurmat för bouppteckningens
upprättande taga, hvad han funne skäligt, öfverensstämde
ju med förhållandet för hvarje enskildt arbete, å hvilket särskildt taxa
ej vore utsatt.

Angående Advokatfiskals-embetets påstående, att Häradshöfdingen
saknat befogenhet att till bouppteckningen foga ett tillägg, hänvisade
Häradshöfdingen till Granbergs här ofvan anmärkta intyg, hvilket enligt
Häradshöfdingens förmenande utvisade, att han dertill varit berättigad;
och uppgaf Häradshöfdingen i sammanhang dermed, att bland då inkomna
bouppteckningar funnes tvänne, i fråga om hvilka vederbörande
gjort skriftlig framställning, att domaren skulle verkställa skifte, samt
framkastade det spörjsmålet, om han genom att efterkomma en sådan
begäran skulle ha gjort sig skyldig till ett embetsfel.

Den åtgärd, Häradshöfdingen efter anmodan vidtagit med ofta berörda
bouppteckningsinstrument, borde noga särskiljas från det fall, att undertecknandet
skett å »embetets vägnar». I detta fall tillvällade man sig
en magt, den man icke egde, eller beginge ett magtmissbruk genom att
upptaga en afgift såsom legal och derföre excekutiv. Ett sådant förfarande
kunde ej annorlunda bedömas än att lägga olaglig skatt eller
tunga å Rikets innevånare. Advokatfiskals-embetet hade försökt framställa
saken från den synpunkten, att Häradshöfdingen borde anses med
Granberg delaktig uti en dylik förbrytelse, men då Granberg såsom ej
varande embetsman icke kunde komma under en sådan rubrik, så kunde
väl icke heller Häradshöfdingen rimligen anses såsom medhjelpare till
ett brott, hvartill hufvudman eller anstiftare icke funnes.

Advokatfiskals-embetet hade såsom osed betecknat det urgamla bru -

30

ket inom Gotland att behandla bouppteckningar efter lefvande personer
på samma sätt som efter döda; men något lagstadgande, som förbjöde
ett sådant förfarande, hade icke blifvit uppgifvet. Den sista Förordningen
om stämpladt papper, likasom de föregående, nämnde endast ordet
»bouppteckning» utan närmare tillägg eller bestämmelse än för det fall,
att maka lefde efter. Om än Häradshöfdingen i likhet med samtlige
sina företrädare i detta hänseende skulle hafva misstagit sig, kunde väl
detta misstag icke förtjena benämningen »att lägga skatt och tunga på
Rikets innebyggare».

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 28 Mars 1877 af innehåll,
att alldenstund Häradshöfdingen v. S., hvilken å embetets vägnar emottagit
ifrågavarande, af ofvanbemälde Granberg upprättade och af vederbörande
undertecknade handling samt icke emot Granbergs, Hans Olofsons och
Olof Hanssons bestridande styrkt, att någon af dem anmodat honom att
med densamma taga annan befattning än honom å embetets vägnar
ålegat, dels verkstält ändringar i nämnda handling, dels upprättat och
å handlingen tecknat ofvanberörda »utredning», dels ock efter det han
föranstaltat en afskrift af den sålunda förändrade handlingen, medelst
sin namnunderskrift sökt att åt afskriften bereda skenet af laggild handling
och derefter inregistrerat densamma i Häradsrättens protokoll, såsom
hade den varit bouppteckning efter död man; fördenskull och emedan
Häradshöfdingen genom dessa af honom vidtagna åtgärder, livilka
varit mot lag och Häradshöfdingens embetspligt stridande, sig i embetet
förbrutit och, vid det förhållande, att Häradshöfdingen genom ofvanbemälde
Granberg låtit affordra Olof Hansson ej mindre de såsom för
bouppteckning efter död man å handlingen antecknade registrerings- och
makuleringsafgifter än äfven såsom boupptecknings- och utredningsarvode
ett belopp af 116 kronor 28 öre, uppenbart vore, att Häradshöfdingen
för egen fördel begått ofvanberörda förbrytelser i embetet; ty och som
Häradshöfdingen dessutom vid ifrågavarande lagfartsärendes behandling
visat oförstånd i domareembetets utöfning dels deruti, att han hvarken
tillsett, att den i lagfartsändamål till honom ingifna handlingen blifvit
behörigen försedd med stämpladt papper, eller å densamma tecknat bevis
om det beviljade uppbudet eller återstält samma handling till lagfartssökanden,
dels ock deruti, att han å afskriften tecknat uppbudsbevis,
innehållande tillika den emot verkliga förhållandet stridande uppgiften
att »boupptecknings- och utredningsinstrumentet blifvit tväfaldt till Häradsrätten
ingifvet»; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten, som ansåg 9 § af
25 kapitlet Strafflagen icke vara i målet tillämplig, rättvist i förmåga af
16 och 17 §§ i samma kapitel, det skulle Häradshöfdingen, för det han

31

uppsåtligen för egen fördel begått förbrytelser i embetet och under synnerligen
försvårande omständigheter visat oförstånd i domare-embetets
utöfning, vara afsatt från Häradshöfdingeembetet i Gotlands norra domsaga,
hvarjemte Häradshöfdingen, hvilken vidgått, att han emottagit någon
del af de medel, hvilka, på sätt ofvan förmäldes, blifvit Olof Hansson
obehörigen affordrade, men förklarat sig icke kunna uppgifva, huru
stort belopp, han sålunda bekommit, förpligtades att till Olof Hansson
utgifva, hvad denne förmält sig hafva erlagt med 121 kronor 43 öre,
med rättighet för Häradshöfdingen att återbekomma det stämplade papper
till belopp af 19 kronor 40 öre, hvarmed ofvanberörda afskrift såsom
bouppteckning blifvit af Häradshöfdingen belagd, äfvensom Häradshöfdingen
förpligtades att godtgöra Olof Hansson för dennes inställelse vid
förhöret inför Konungens Befallningshafvande med tio kronor 75 öre.

Öfver detta utslag anförde Häradshöfdingen v. S. underdåniga besvär,
och har Kongl. Maj:t efter förutgången skriftvexling, enligt utslag den
9 Juli 1877, ej funnit skäl vara anfördt, som kunde föranleda ändring i
Iiofrättens öfverklagade utslag; dock att v. S., på sätt han begärt och
Advokatfiskals-embetet medgifvit, egde återbekomma de hos Hofrätten
förvarade delar af det stämpelpapper, hvarmed omförmälda handling såsom
bouppteckning blifvit belagd.

Sedermera har v. S. sökt, det Kongl. Maj:t af nåd måtte förunna
honom någon mildring i det ådömda straffet; men i utslag den 10 September
1877 har Kongl. Maj:t förklarat, det anledning icke förekommit
att till den underdåniga ansökan lemna bifall.

Uti en till mig ingifven skrift hade Husbonden Jakob Jakobsson vid
Norrbys i Hall klagat, bland annat, som ansetts till åtal icke kunna föranleda,
deröfver, att Notarien K., hvilken såsom tillförordnad ordförande
hållit fjerde sammanträdet af 1875 års lagtima liösteting med Gotlands
Norra härad, icke, oaktadt fyrfaldiga påminnelser, inom den i lag föreskrifna
tid, utan först den 7 Februari 1876, tillhandahållit klaganden
Häradsrättens vid afslutande af nämnda sammanträde den 30 December
1875 meddelade utslag i mål emellan ej mindre klaganden, å ena, samt
förre Husbonden Olof Bingström vid Medebys, å andra sidan, hvar emot
annan kärande och svarande, än äfven klaganden, kärande, och Olivia
Bingström, svarande, angående yrkande om ansvar och ersättning för
åverkan m. m.; och som klaganden genom berörda försumlighet af Notarien
K. förlorat rättigheten att genom utslagets Överklagande vinna
rättelse, i hvad det honom gått emot, anhöll klaganden, att bemälde

32

Notarie måtte fällas till laga ansvar samt förpligtas ersätta klaganden,
utom annat, de kostnader anförandet af detta klagomål honom tillskyndat.

Berörda klagoskrift meddelade jag Notarien K. för att lemna honom
tillfälle att deröfver sig yttra; och anförde han i afgifvet utlåtande rörande
den del af klagandens framstälda talan, hvarom nu vore fråga,
hufvudsakligen, att det visserligen ej kunde förnekas, det ett utskrifvet
exemplar af ifrågavarande utslag icke funnits att lösa den dag, utslaget
meddelades eller den 30 December 1875, men att orsaken dertill varit
den, att utslaget, sådant det af Notarien affattats, blifvit efter öfverläggning
med Nämnden ändradt; dock bestrede Notarien i öfrigt allt afseende
å klagandens enligt Notariens förmenande i allo obefogade uppgift,
att utslaget icke blifvit honom tillhandahållet inom den i lag föreskrifna
tid.

Hvad åter anginge klagandens påstående, att han, derigenom att utslaget
honom förhållits, blifvit förhindrad att genom anförande af besvär
deri vinna ändring, ville Notarien, för att ådagalägga haltlösheten af
detta påstående påpeka, att derest klaganden verkligen haft för afsigt
att öfverklaga utslaget, han ju alltid varit oförhindrad att i Kongl.
ITofrätten reservationsvis anföra besvär och i sammanhang dermed vidtaga
erforderliga åtgärder för att tvinga Notarien att fullgöra sina åligganden.
Att deremot åtta månader efter utslagets meddelande anföra
klagomål, syntes Notarien vara att drifva saken nog långt och ådagalade
nästan till full visshet, att någon annan driffjeder än den synliga
läge till grund för klagandens förfaringssätt. Då således Notarien, hvilken
icke ville undandraga sig laga ansvar för fel, dem han kunde hafva
begått, icke förmådde inse, att han i denna sak låtit något sådant komma
sig till last, nödgades han bestrida allt afseende å den talan klaganden
uti ifrågavarande hänseende mot honom framstält.

Sedan klagoskriften blifvit till Notarien K. öfversänd, men innan hans
ofvan anmärkta yttrande till mig inkommit, hade klaganden låtit till mig
ingifva tvänne särskilda af Tingsskrifvaren Johan Broström och Länsmannen
J. Håkansson utfärdade vittnesattester af den 11 och 16 September
1876, utvisande den färre, att bemälde Broström skulle hafva
varit närvarande någon dag i början af år 1876, då Länsmannen Håkansson,
hvilken varit ombud för klaganden vid Häradsrätten, efterfrågat,
såsom Broström ville erinra sig, klagandens exemplar af meranämnda
utslag, men att Notarien K. svarat, att detsamma ännu icke varit färdigt,
utan hölle just då på att utskrifvas; dock kunde Broström icke
erinra sig, när Håkansson sedermera fått utslaget sig tillsändt; och den
senare, att Håkansson den 27 sistlidne Januari i närvaro af bemälde

BB

Broström och tvänne andra namngifne personer hos Notarien K. anhållit
att få utlösa klagandens exemplar af utslaget, men att denne svarat,
såsom orden fallit: »det är ännu icke färdigt, vi hålla just nu på med
detsamma», samt att utslaget först den 6 derpå följande Februari blifvit
Håkansson tillhandahållet.

Då Notarien K. ej ens försökt visa, att han, på sätt 14 och 15 §§
i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855
föreskrefve, hållit klaganden tillhanda i fråga varande utslag, ansåg jag,
hvad han till sitt urskuldande andragit, icke förtjena afseende, utan
uppdrog i skrifvelse den 21 November 1876 åt Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Svea Hofrätt att för hvad mot Notarien K. sålunda blifvit anmärkt
ställa honom under åtal.

Sedan med Kongl. Hofrättens tillstånd vittnesförhör inför Gotlands
Norra Häradsrätt blifvit hållet, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den
3 Oktober 1877 af innehåll, att som genom hvad i målet förekommit,
vore ådagalagdt, att Notarien K., hvilken, på sätt ofvan förmäldes, såsom
tillförordnad Ordförande i Gotlands Norra Häradsrätt hållit fjerde sammanträdet
å 1875 års hösteting och vid sammanträdets afslutande den
30 December afkunnat utslag uti i fråga varande mål, icke i enlighet
med §§ 14 och 15 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den
30 November 1855 samt Kongl. Kungörelsen den 27 September 1872
tillhandahållit Jakob Jakobsson ifrågavarande expedition, hvilken icke
bevisligen kommit Jakob Jakobsson tillhanda förr än den 7 Februari
1876, samt K. vore för anmärkta förseelsen ansvarig, pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist jemlikt 24 kapitlet 5 § Rättegångsbalken, sådant detta
lagrum lydde i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, fälla K. att derför
bota tjugufem daler silfvermynt med tolf kronor 50 öre, hvilka kronan
tillfölle; hvaremot beträffande Jakob Jakobssons anspråk på godtgörelse
för de kostnader, han skulle fått vidkännas för anförande af klagan
i målet, Kongl. Hofrätten, då Jakob Jakobsson icke ens uppgifvit,
hvari dessa kostnader bestått, fann berörda anspråk icke kunna bifallas.

Uti en till mig ingifven klagoskrift anförde Byggmästaren S. i Luleå,
att, sedan han till 1876 års lagtima ting med Jukkasjärvi lappmarks
tingslag instämt uppgifne ledamöter uti Jukkasjärvi vägbyggnadsdirektion
under yrkande att utbekomma sexhundra sextiotre kronor 7 öre, som
skulle utgöra ogulden återstod af den ersättning, klaganden tillkomme
för tillsyn öfver vägbyggnadsarbetet, samt målet blifvit på svarandenas
begäran om uppskof för förebringande af bevisning utstäldt till förnyad
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till ISIS års Riksdag. 5

34

handläggning å 1877 års ting; så hade, då den person, hvilken klaganden,
som varit förhindrad att personligen infinna sig vid tinget, befullmägtigat
att, föra sin talan, uraktlåtit att fullgöra det honom lemnade
uppdraget, Tingsrätten genom beslut den 10 Mars 1877 förklarat, att då
klaganden icke iakttagit inställelse, målet skulle såsom ej fullföljdt från
vidare behandling afskrifvas samt derjemte förpligtat klaganden att ersätta
motparterna deras utgifter i målet med tillhopa sjutiofem kronor
70 öre; och enär Tingsrättens berörda beslut, vid hvars fattande vice
Häradshöfdingen S. fört ordet i Rätten, enligt klagandens åsigt stode i
uppenbar strid mot stadgandena i 12 kapitlet 2 § Rättegångsbalken, i
öfverensstämmelse med hvilket lagbud klagandens utevaro ej bort föranleda
svårare påföljd, än att han kunnat fällas att höta fyra daler
silfvermynt med två kronor och att honom kunnat föreläggas vid lämpligt
äfventyr att komma tillstädes vid påföljande ting, anhöll klaganden, som
föi’st efter vadetidens utgång fått kännedom om Tingsrättens ifrågavarande
beslut, att vice Häradshöfdingen S. måtte för detsamma varda
åtalad samt förpligtad till ansvar efter lag och dessutom att ersätta klaganden
ej mindre ofvanberörda belopp sjutiofem kronor 70 öre än äfven
hans kostnader i målet enligt en i Tingsrättens protokoll införd räkning;
hvarförutan vid klagoskriften fans fogadt det i målet förda protokoll,
som vitsordade rigtigheten af klagandens uppgifter samt i öfrigt ådagalade,
att Tingsrätten genom sitt i målet meddelade uppskofs-beslut af den 6
Mars 1876 icke förelagt klaganden, vare sig vid vite eller annat äfventyr,
att komma tillstädes å det påföljande tinget.

I skrifvelse den 26 Maj 1877 uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt att ställa vice Häradshöfdingen S. under åtal samt
yttrade i berörda skrifvelse, att då lagen i 12 kapitlet 2 § Rättegångsbalken
endast för det fall, att käranden uteblefve från första tinget,
men svaranden deremot kommit tillstädes, stadgade att målet på den då
ågångna stämningen skulle anses vara förfallet och käranden skyldig att
gälda svaranden hans kostnad, samt berörda stadgande desto mindre
kunde tolkas så vidsträckt, att det skulle vara tillämpligt äfven i den
händelse, som här inträffat, att käranden, soin instält sig vid första tinget,
uteblifvit från det andra, som 16 kapitlet 6 § samma balk särskildt
bestämde den påföljd, Rätten, när målet på någondera partens begäran
till annat ting uppskötes, egde förelägga; hade jag funnit Tingsrättens
ifrågavarande beslut icke vara på lag grundadt, hvarföre och enär genom
detta beslut klaganden blifvit satt ur stånd att i den ordning, lag tillstadde,
utföra och bevaka sin talan och derjemte oskälig kostnad honom

»i

35

ti lskyndats, jag ansåge rnig ej böra undandraga klaganden det bistånd,
han äskat och för utkräfvande af sin lagliga rätt hade af nöden.

På det åtal, Advokatfiskals-embetet i anledning af denna min skrifvelse
anstalt mot vice Häradshöfdingen S., har Kongl. Hofrätten den 8
November 1877 meddelat utslag af innehåll, att som Häradsrättens i fråga
varande förfarande ej vore af beskaffenhet att till ansvars- eller ersättnings-påföljd
för vice Häradshöfdingen föranleda, kunde Advokatfiskalsembetets
i målet förda talan ej bifallas*).

Med denna utgång af saken ansåg jag mig ej kunna åtnöjas, utan
anmodade i skrifvelse den 4 December 1877 Advokatfiskals-embetet att
i laga ordning öfverklaga utslaget. I berörda skrifvelse anfördes hufvudsakligen,
att jag till de skäl, på hvilka jag grundat åtalet, blott hade
att tillägga, i fråga om rättegångsordningen i likartade fall vid underrätt
i stad, att 14 kapitlet 2 § Rättegångsbalken stadgade, att om käranden
försummade den dag, då han sin vederparts svar emottaga borde, han
skulle bota två daler, men föreskrefve icke, att han tillika skulle hafva
försuttit stämningen; och då 12 kapitlet 2 § samma balk enligt dess
uttryckliga innehåll gälde vid underrätt såväl å landet som i stad samt
detta lagstadgande följaktligen ej kunde, på sätt i åtalade utslaget skett,
tillämpas å kärande vid stadsdomstol, som uteblefve från ett senare
rättegångstillfälle, syntes mig något skäl ej finnas, hvarföre dess tillämpning
skulle utsträckas till käranden vid underdomstol å landet, som icke
iakttagit inställelse å andra tinget.

Vidare erinrades, hurusom, äfven om 12 kapitlet 2 § Rättgångsbalken
varit i förevarande fall tillämplig, Tingsrätten icke desto mindre
genom sitt ifrågavarande utslag visat sig hafva origtigt uppfattat detta

*) Från detta beslut var en ledamot skiljaktig och yttrade: »emedan upplyst är, att Byggmästaren
S. å 1876 års lagtima ting, då saken emellan honom och ledamöterne i Jukkasjärvi sockens
vägbyggnadsdirektion af Häradsrätten första gången handlades, varit vid Rätten tillstädes och fullföljt
sin talan, och vid sådant förhållande Häradsrätten, som på anhållan af ledamöterne i nämnda direktion
uppskjutit saken till lagtima tinget 1877, utan att dervid S. förelagts någon påföljd för den händelse han
från Rätten uteblefve, lagligen icke egt att, på sätt genom Häradsrättens nu i fråga varande beslut skett,
med anledning deraf att S. vid sistberörde ting ej låtit sig afliöra, saken såsom ej fullföljd från vidare
behandling afföra samt ålägga S. att godtgöra vederparternes rättegångskostnad; ty och som vice Häradshöfdingen
S. såsom Häradsrättens ordförande är för det felaktiga beslutet ansvarig, finner jag skäligt
jemlikt 25 kapitlet 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, fälla vice Häradshöfdingen S. att bota femton
kronor till Kronan äfvensom förpligta vice Häradshöfdingen att ersätta Byggmästaren S. det honom af
Häradsrätten till utgifvande åt vederparterne ådömda belopp sjutiofem kronor 70 öre, i den mån denne
med qvitto af vederbörande visar sig hafva samma belopp guldit, hvaremot, och enär befogenheten af
Byggmästaren S:s ersättningsanspråk i öfrigt ej blifvit’ ådagalagd, jag finner vice Häradshöfdingen S. ej
kunna vidare ersättningsskyldighet åläggas,»

36

lagbud. Der föreskrefves nemligen, att käranden vore skyldig att gälda
svaranden dess kostnad, såvida han ej vid nästa ting å landet eller inom
en månad i staden gitte visa, det han haft laga förfall och att han ej
kunnat Rätten det kungöra. Deraf följde väl klarligen, att Rätten vid
det ting, då käranden uteblef, icke bort afgifva slutligt yttrande i fråga
om ersättning till svaranden utan måst uppskjuta målet till annat ting
för att lemna käranden tillfälle att visa, om han det gitte, att han haft
laga förfall. Nu hade emellertid Tingsrätten i sammanhang med förklarandet,
att målet skulle såsom förfallet afskrifvas, tillika förpligtat
käranden att godtgöra svarandena deras kostnader.

Det vore sant, att Häradsrättens ordförande ej gjort sig skyldig till
öfverträdelse af tydlig lag, men lika sant vore ock, att han för sitt domslut
ej hade något stöd af lag att åberopa. Under den rådande bristen
på uttryckliga lagstadganden i detta ämne hade en praxis utbildat sig
hos domstolarne, för hvilken goda grunder kunde uppvisas. Det vore
emot denna praxis, som bemälde ordförande felat. Att han gjort det
af oförstånd och okunnighet och förthy bort mildt bedömas, ville jag ej
bestrida, men om så varit, måste jag befara, på samma gång som jagbeklagade,
att han sannolikt icke af Kongl. Hofrättens utslag förmådde

sluta sig till att han felat. Jag förutsatte, att Kongl. Hofrätten funnit

det åtalade domslutet origtigt, men af formela skäl ej velat utsäga detta.
Kongl. Hofrätten hade ansett sig ej ega att meddela yttrande om annat
än den frågan, huruvida den åtalade domaren skulle dömas till ansvar
eller icke. Detta vore den nyare tidens åsigt, formel och logisk utan
tvifvel, men huruvida den i allo kunde förenas mediagens bud i 8 kapitlet
1 § Rättegångsbalken, att Hofrätten, som vore Konungens högsta nämnd,
egde uppsigt och vård hafva, att i de domstolar, som derunder hörde,

rätt skipades efter lag och dess rätta förstånd, hade i min tanke för tjent

att särskildt öfvervägas i förevarande fall, der Underrätts beslut,
icke i ett enstaka rättsfall, utan i ett snart sagdt dagligen förekommande,
på en laga rättegångsordning inverkande fråga, skulle i afseende på dess
öfverensstämmelse med lagen och dess rätta förstånd bedömas. Då
emellertid af detta Kongl. Hofrättens utslag, om detsamma vunne laga
kraft, den följden vore att befara, att i vissa trakter af vårt land, der
den nu tillförordnade domhafvanden komme att utöfva domarekallet, en
annan rättegångsordning blefve tillämpad än i andra delar af landet, till
oberäknelig våda åtminstone för dem, som bosatta i sistberörda landsändar
hade rättstvister att bevaka i de förstnämnda, hade jag ansett mig
böra söka rättelse i det utslag, Kongl. Hofrätten meddelat.

37

Och härmed är redovisningen för anstälda. och afdömda åtal för
denna gång afslutad. _

Åberopande det bidrag, denna redovisning och den längre fram intagna
sammanfattningen af det förflutna årets reseberättelse kunna lemna
till utredande af lag skiftning ens tillstånd i riket, har jag föga att tillägga
i detta ämne. Till någon ändring i de omdömen, j*ag derom uttalat i
föregående embetsberättelse!'', hafva senaste årets tilldragelser ej gifvit
anledning.

De brister, som i allmänhet vidlåda vårt rättegångsväsende, äro redan
kända och erkända. Förslag till deras afhjelpande lärer näppeligen
väntas i en embetsberättelse. De kräfva en fullständig omarbetning af
rättegångsordningen och förändringar i domstolsorganisationen, dem endast
regeringen har i sin magt att utföra och väl äfven kommer att utföra,
när nu pågående, såsom ännu angelägnare ansedda lagarbeten dertill
lemna rådrum. Blott ett och annat förslag af obetydligare omfattning
inom lagstiftningens område vågar jag här nedan framlägga.

För att söka undanrödja en del af de olägenheter, som äro förenade
med den vedertagna ordningen ej mindre för lyftning af medel, nedsatta
till fullgörande af Hofrätts dom eller utslag, då ändring deri hos Kongl.
Maj:t sökes, än ock för verkställande af Kongl. Maj:ts dom eller utslag
i mål, der medel för nyssberörda ändamål äro nedsatta, har jag under
den 17 November sistlidna år hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning
af följande hufvudsakliga innehåll:

Af klagomål, som till mig inkommit, hade jag funnit olika åsigter
rådande i fråga ej mindre, huruvida Hofrätts dom kan lagligen verkställas
eller icke, när den tappande parten styrkt, att han i föreskrifven
ordning förvarat sin rätt till talan emot berörda dom och till fullgörande
af densamma nedsatt hos Konungens Befallningshafvande eller i
taka händer penningar, svarande emot hvad dömdt blifvit, än ock huru
de sålunda nedsatta medlen böra lyftas, samt slutligen huru Kongl. Maj:ts
nådiga dom eller utslag skall verkställas.

Enligt ett af ofvannämnda klagomål hade, efter det den i Hofrätten
tappande parten nedsatt, hvad dömdt var, och i underdånighet fullföljt sin
talan hos Kongl. Maj:t, vederparten instält sig hos Kronofogden i orten med
Hofrättens utslag och yrkat verkställighet af detsamma. Kronofogden, hos
hvilken nyssberörda nedsättning blifvit verkstäld, hade icke destomindre
låtit Länsmannen i det distrikt, der den tappande bodde, hos denne verkställa
utmätning af det ådömda beloppet. Öfver denna utmätning klagades

38

hos Konungens Befallningshafvande, men under tiden, som förflöt emellan
utmätningen och Konungens Befallningshafvandes pröfning af de öfver
densamma anförda besvär, hade Kongl. Maj:ts utslag i hufvudmålet fallit,
hvilket faststälde Hofrättens utslag; och i sitt beslut rörande utmätningsfrågan
beropade sig Konungens Befallningshafvande på nämnda förhållande
samt ogillade besvären. Detta beslut faststäldes af Hofrätten, dit
frågan genom besvär fullföljdes.

Vid närmare betraktande af detta Kronofogdens förfarande måste
rättskänslan finna sig förnärmad af en lagtillämpning, genom hvilken
den hos Hofrätten tappande parten, som omant utgifvit, hvad af bemälde
Rätt dömdt var, icke destomindre underkastats utmätning för samma belopp,
hvilket, derest det vore betydligt i förhållande till personens tillgångar,
kunde, då det på nämnda sätt två gånger skulle erläggas, vålla
hans obestånd, och, om han äfven sedermera vid sakens slut finge återlyfta
den nedsatta summan, kunde möjligen det inträffade obeståndet ej
afhjelpas eller den skada i hans näring, honom tillskyndats, icke ersättas;
hvartill ytterligare komme, att han fått vidkännas serskilda kostnader
för utmätningen, försäljningen af det utmätta in. m.

Någon laglig grund för ett dylikt förfarande hade jag icke kunnat
finna; men jag förmodade, att det härledde sig från origtig tillämpning
af stadgandet i 3 kap. 5 § Utsökningsbalken: »Häfver någon vunnit hos
underrätt och varder deremot vädjadt, njute ändå'' utmätning», i så måtto,
nemligen, att Kronofogden förestält sig, att hvad som gälde om underrätts
utslag, i afseende på verkställbarheten, med ännu större skäl borde
gälla om öfverrättens domslut, utan att han dervid erinrat sig, att sistnämnde
domslut måste vara fullgjordt, innan ändring deri finge sökas,
så att domslutets verkställande, sedan hvad dömdt var blifvit nedsatt,
i sjelfva verket vore detsamma som utmätning två gånger för ett och
samma underrättens utslag.

Genom § 39 i nya Utsökningslagen borde, enligt min tanke, en dylik
missuppfattning af lagens grund och mening vara för framtiden förebygd.
Der hette nemligen, att »utmätning å Hofrätts dom ej må ske,
der gäldenären styrker, att han, på sätt 30 kap. Rättegångsbalken föreskrifver,
sin rätt till talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf
hos Konungens Befallningshafvande eller utmätningsman nedsatt penningar,
svarande mot hvad dömdt blifvit».

Ett annat af de förut nämnda klagomålen hade gått derpå ut, att
en kronofogde, hos hvilken för underdånig fullföljd af besvärstalan emot
Hofrätts utslag ett ersättningsbelopp blifvit af den i Hofrätten tappande
parten nedsatt, vägrat att till den vinnande parten utbetala beloppet,

39

ehuru denne erbjudit borgen, och detta endast derföre, att nedsättningsbeviset
ej företeddes. I sjelfva verket innebure klagandens sålunda frarastälda
begäran ett anspråk på verkställighet af Hofrättens utslag, oberoende
af ersättningsbeloppets nedsättning och de fullföljda underdåniga
besvären; men på klagan öfver Kronofogdens beslut förklarade Konungens
Befallningshafvande i länet — hvilket var ett annat än det hvarifrån
först anförde klagomål inkommit —■ nämnda klagan icke förtjena
afseende. Så mot hvarandra stridande vore åsigterna i detta ämne hos
de excekutiva myndigheterna.

Hvad nu i allmänhet anginge frågan om de nedsatta medlens lyftning
i föreskrifven ordning, innan Kong]. Maj:ts dom eller utslag i målet
meddelats, vore denna lyftning förenad med besvär, tidsutdrägt och kostnader;
ty såsom bekant vore, måste den lyftningssökande ingå till Kongl.
Maj:t med underdånig ansökning om det dit ingifna nedsättningsbevisets
utbekommande. Stundom hördes öfver sådan ansökning vederpartens
ombud, men vanligast vore, att det begärda beviset utan vidare omgång
skickades från Kongl. Maj:ts nedre Justitierevision till Konungens Befallningshafvande
i det län, der medlen voro nedsatta. Hos sistnämnda
myndighet måste sökanden sedan, innan beviset till honom utlemnades,
ställa borgen för lyftningen; och efter det han sålunda kommit i besittning
af beviset, hade han att dermed försedd begifva sig till den myndighet
eller person, hos hvilken medlen voro nedsatta för att der få
lyfta dem. Allt detta vållade besvär och tidsutdrägt. Kostnaderna åter
voro: i Justitierevisionen, för lösen och stämpladt papper omkring tio
kronor 50 öre, utom kallelsepenningar, när förhör egde rum; och, hos
Konungens Befallningshafvande, likaledes lösen för protokoll, nemligen
öfver den erbjudna borgens pröfning, samt möjligen dertill för kommunikationsresolution,
när vcderparten ansåges böra höras i fråga om den
stälda borgens vederhäftighet, således omkring tre kronor. Hade då
sökanden icke ombud i saken hos Kongl*. Maj:t, så måste ett sådant anskaffas
och betalas samt ett dylikt möjligen äfven hos Konungens Befallningshafvande
bekostas; och vore den summa, som skulle lyftas, icke
desto större, komme dessa kostnader att utgöra en rätt hög procent å
densamma.

I följd af en nog allmänt rådande okunnighet om detta det enda
rätta förfarandet, när lyftning af medel, nedsatta för ofvan beskrifna
ändamål, skulle ega rum, förnummes äfven i denna fråga sins emellan
stridiga åsigter.

Vidkommande slutligen verkställandet af Kongl. Maj:ts domar och
utslag i mål, för hvilkas underdåniga fullföljande nedsättning, af hvad i

40

i Hofrätten dömdt blifvit, försiggått, skilde sig åsigterna i så måtto
att, enligt den ena åsigten, vid denna verkställighet de till fullgörande
af Hofrättens dom nedsatta medlen i första rummet borde tagas i anspråk
och annan gäldenärens egendom tillgripas, endast i den mån sådant
blefve af nöden för gäldande af rättegångskostnader, ränta och
andra ersättningsposter, som tillkommit sedan Hofrätten dömde i målet;
hvaremot den andra åsigten fordrade, att, för allt hvad af Kongl. Maj:t
dömdt vore, utmätning af gäldenärens egendom genast skulle ske och åt
denne lemnas att sjelf åt.erlyfta livad han nedsatt.

Af dessa olika sätt att gå till väga vid verkställandet af Kongl.
Maj:ts domar och utslag vore utan tvifvel det förstnämnda det naturliga,
det senare åter tillkommet i följd af förhållanden, som med saken ej
hade nödvändigt sammanhang. Hvad vore nemligen syftemålet med lagens
föreskrift om fullgörandet af dom, som icke vunnit laga kraft —
vare sig under- eller öfverrätts dom •— annat än det, att gäldenär en
icke måtte genom rättegångens oskäliga fullföljande undanhålla fordringsegaren
sin rätt? När det tvistiga, vare sig penningar eller annan lösegendom,
blifvit nedsatt och nedsättarens vederpart berättigats att taga
i besittning hvad nedsatt vore, hade nyssberörda syftemål vunnits. Hvad
derutöfver fordrades eller medgåfves, ledde till inkräktning på gäldenärens
rätt. Redan uttagandet två gånger af den penningsumma, om
hvilken tvistats, måste för gäldenären medföra icke ringa skada i hans
näring eller rörelse, men derutöfver kunde de med denna åtgärd förenade
omständigheter ställa dess rättvisa i ännu ofördelaktigare dager.
Flera exempel derpå vore visserligen att anföra, men det kunde vara
tillräckligt att framställa förhållandet vid den utmätning, som föranledt
det här ofvan först omnämnda klagomålet. Der var väl, i det ögonblick
då utmätningen verkstäldes, egentligen fråga om verkställighet af
Hofrättens utslag, ehuru detsamma var genom nedsättning af det ådömda
beloppet redan fullgjordt, men då, enligt hvad förut blifvit anmärka,
Kongl. Maj:ts utslag fallit, innan Konungens Befallningshafvande afgjorde
besvären öfver samma utmätning, och det syntes vara på grund af denna
omständighet som besvären lemnades utan afseende, kunde utmätningen
i sjelfva verket betraktas såsom ett verkställande af Kongl. Maj:ts utslag.
Vid denna förrättning togs i mät ett kokreatur, hvilket sattes i förvar
hos annan person och sedan försåldes å auktion, efter det besvären öfver
utmätningen blifvit afgjorda hos Konungens Befallningshafvande och
hos Hofrätten. Dervid hade lätteligen kunnat hända, hvad som dock i
detta fall ej syntes hafva inträffat, att kreaturet blifvit försåldt under
sitt värde; men om ock öfver auktionens utgång skäl till klagan icke

41

förefanns, fick dock gäldenären betala tjugutvå kronor 50 öre för kreaturets
framfödande och skötsel under tiden emellan utmätningen och auktionen
samt dertill för dessa förrättningar fjorton kronor 70 öre, eller tillhopa
tretiosju kronor 20 öre, under det att samtidigt hos Kronofogden funnos
i förvar reda penningar att användas för samma ändamål, för hvilket utmätningen
skedde.

Det sålunda anförda borde visa, att det ofvan sist beskrifna sättet
att verkställa Kongl. Maj:ts domar och utslag, genom utmätning af annan
gäldenärens egendom samtidigt som medel för ändamålet särskildt nedsatta
funnos att tillgå, vore i sig sjelf oegentligt och i sina följder ej
sällan ledande till minst sagdt onödiga utgifter för gäldenären. Och
huru hade ett sådant förfaringssätt kommit att vinna insteg och häfd
samt till och med blifvit af domaremagten godkändt? Så vidt jag förstode,
funnes dertill icke annan orsak än den, att, då den vinnande parten
ansetts hafva obestridlig rätt att genast, utan omväg och besvär, få
Kongl. Maj:ts utslag verkstäldt, men detta ej kunde ske på den naturligaste
vägen, genom att tillgripa de för ändamålet nedsatta medlen,
emedan fordringsegaren, i så fall, skulle nödgas underkasta sig det besvär
och den kostnad, som vore förenade med nedsättningsbevisets utbekommande
från Kongl. Maj:ts Justitierevision, på sätt som förut blifvit
beskrifvet, så hade den andra vägen eller prompt utmätning hos
gäldenären befunnits vara den enda användbara. Då en så ringa orsak
visat sig kunna åstadkomma i många fall verklig skada, hade det synts
mig vara af vigt att undersöka, huruvida icke nämnda orsak stode att
undanrödja; och det vore ett förslag i sådant syftemål, hvilket icke fordrade
någon ändring i allmänna lagen, som jag vågade i underdånighet
framställa till Kongl. Majrts nådiga pröfning.

Detta förslag innehölle, att, när penningar till fullgörande af dom
nedsattes — ty vore någon dömd att utgifva annan egendom, lös eller
fast, och hade han detta fullgjort, borde väl, äfven om Kongl. Maj:ts
dom eller utslag ginge honom emot, verkställigheten deraf ej kunna
leda till utmätning af annan egendom än den omtvistade och för nyssberörda
ändamål nedsatta, om icke för rättegångskostnad eller annan
dylik ersättning, ådömd af Kongl. Maj:t, och hvarom nu ej vore fråga —-ehvad sådan nedsättning skett hos Konungens Befallningshafvande eller
hos utmätningsmannen, såsom nya utsökningslagen tillstadde, nedsättningsbeviset
skulle i två lika lydande exemplar utfärdas, af hvilka det
ena qvarstannade hos Konungens Befallningshafvande, om medlen der
blifvit nedsatta, eller dit inlemnats, när nedsättningen skett hos utmätningsmannen.
Det kunde väl tyckas vara enklare och ändamålsenligare,

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 ars Riksdag. G

42

att detta exemplar lemnades till vederdelomannen, som enligt lagens bud
hade rätt att lyfta de nedsatta medlen, men om vederdelomannen vore
flere och ej hade befullmägtigat någon bland sig att en dylik handlingför
deras gemensamma räkning emottaga, eller vederdelomannen bodde
aflägse, så att han ej utan besvär och kostnad kunde anträffas, eller
ock möjligen hölle sig undan, kunde en sådan skyldighet blifva för nedsättaren
betungande och äfventyrlig; att åter låta nämnda exemplar
qvarstanna hos utmätningsmannen, der nedsättningen skett, vore ej alltid
tillrådligt, i fall denne tjensteman lemnade tjensten eller Ange tillfällig
ställföreträdare, som bodde å annan ort o. s. v. Derföre hade det ansetts
säkrast, att detta bevis förvarades hos Konungens Befallningshafvande.
Denna myndighet, som sålunda emottoge det ifrågavarande ena
exemplaret af nedsättningsbeviset, borde å det andra exemplaret, som
sedermera inginge till Kongl. Maj:t, teckna erkännande, att ett lika lydande
exemplar blifvit hos Konungens Befallningshafvande inlemnadt.
Det vore af omtanka, att icke olika, af samma person gjorda nedsättningar
måtte förblandas, och för att nedsättningens verkställighet i föreskrifven
ordning skulle vara ådagalagd, som merberörda erkännande af
den, hvilken emottagit det andra exemplaret af nedsättningsbeviset, påfordrades.

När sedermera lyftning af de nedsatta medlen komme i fråga, finge
vederdelomannen med företeende af den i lag stadgade borgen vända sig
till Konungens Befallningshafvande, som pröfvade samme borgen och,
när denne blifvit för god antagen, utanordnadé medlen, derest de vore
hos Konungens Befallningshafvande nedsatta, men deremot, om nedsättningen
skett hos utmätningsmannen, utlemnade till sökanden nedsättningsbeviset
samt besked om borgens godkännande, hvarefter sökanden, försedd
med dessa handlingar, hade att vända sig till utmätningsmannen
och undfå de nedsatta medlen.

Sedan åter Kongl. Maj:ts dom eller utslag fallit och till verkställighet
förekomine, vore två olika fall att urskilja: antingen innefattade domen
eller utslaget fastställelse af hvad Hofrätten dömt, då den, som sålunda
vunnit både i Hofrätten och hos Kongl. Maj:t, finge med företeende
af domen eller utslaget vända sig till Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsmannen och, derest medlen ej blifvit lyftade, utbekomma
dessa, eller, i motsatt fall, den borgen eller pant, han för medlens lyftning
förut måst lemna; eller ock vore Kongl. Majrts dom eller utslag af den
lydelse, att nedsättaren egde återlyfta hvad han nedsatt, i hvilket fall
han endast hade att hos Konungens Befallningshafvande eller utmätningsmannen
— hvilkendera af dem som de nedsatta medlen emottagit -—

43

med företeende af domen eller utslaget och det till Kongl. Maj:t ingifna
exemplaret af nedsättningsbeviset, lyfta de nedsatta penningarna omedelbart,
när de icke blifvit af vederdelomannen redan lyftade, eller ock luden
för lyftningen stälde panten eller af de löftesmän, som för lyftningen
borgat.

Hittills vore taladt endast om nedsättning bos Konungens Befallningshafvande
eller utmätningsman; men ej i taka bänder. Ehuru § 39
i nya utsökningslagen omförmälde blott det förra slaget af nedsättning,
ej det senare, ville det dock synas klart att, enär § 5 i 30 kap. Rättegångsbalken,
der nedsättning i taka händer omtalades, ej blifvit i denna
del ändrad eller upphäfven, denna art af nedsättning äfven framdeles
kunde lagligen ega rum. Att den ej omnämndes i nyss åberopade § af
nya utsökningslagen förmodades endast betyda, att lagstiftaren ansett
denna art af nedsättning ej kunna lika ovilkorligt som nedsättningen
bos Konungens Befallningshafvande eller utmätningsman skydda nedsättaren
för äfventyr af Hofrättens doms verkställande, oberoende af den
skedda nedsättningen. Grunden härtill åter förmodades vara den att,
såsom kändt vore, en dylik nedsättning icke alltid i verkligheten egde
rum, utan den, som erkände sig hafva emottagit penningar i taka händer,
vore i sjelfva verket icke annat än löftesman för nedsättaren. Men
då denna art af nedsättning i många fall svårligen kunde undvaras; då
den samme medförde den fördelen, att penningarne under tiden ej läge
alldeles räntelösa, och då slutligen, i de fall, der nedsättaren verkligen
lemnat reda penningar i taka händer, han, derest annan hans egendom,
oberoende af den verkstälda nedsättningen, hos honom utmättes, komme
att lida samma skada, som uppstode, derest han nedsatt penningarne hos
Konungens Befallningshafvande eller utmätningsman och ändock måste
undergå utmätning af annan sin egendom; så syntes rättvisa och billighet
fordra, att lagstiftningen äfven i detta fall beredde honom något
skydd. Detta ansåges kunna ske på det sätt, att den, som emottoge
nedsättning å taka händer, utfärdade sitt erkännande deraf likaledes i
två exemplar, af hvilka det ena, lika som annat nedsättningsbevis, inlemnades
till Kongl. Maj:t, och det andra till Konungens Befallningshafvande,
ej till vederdelomannen, emedan den enskilde personen, som
emottagit nedsättningen i taka händer, ej lämpligen kunde ombetros att
pröfva vederhäftigheten af den borgen eller pant, som, vid i fråga kommande
lyftning, af vederdelomannen erbjödes. Den sist nämnde egde
alltså att vända sig till Konungens Befallningshafvande, när han önskade
lyfta de i taka händer nedsatta medlen, till verkställighet af vare sig
Hofrättens eller Kongl. Maj:ts dom eller utslag; och skulle i öfrigt dessa

44

frågor behandlas lika som här ofvan föreslagits för de fall, då nedsättningen
skett hos Konungens Befallningshafvande eller utmätningsmannen.

Det vore naturligen för att bespara den lyftande besväret, tidsutdrägten
och kostnaderna vid de nedsatta medlens lyftning, under i akt
tagande af nu gällande ordning, som utfärdandet af nedsättningsbevisen
i två exemplar blifvit föreslaget, hvarigenom det kunde undvikas att
uttaga det till Kongl. Maj:t ingifna beviset. Någon betänklighet häremot
hos vederbörande, som skulle utfärda dessa bevis, borde ej kunna uppstå,
då det vore klart, att så snart ett af dessa exemplar vore genom
de nedsatta medlens utbetalande inlöst, det andra icke vidare skulle
kunna för samma ändamål användas, utan hvarje anspråk på grund af
detta andra exemplar tillbakavisas medelst företeende af det redan inlösta
exemplaret.

Till ytterligare förminskning af kostnaden för nedsatta medels lyftning,
på grund af vare sig Hofrätts eller Kongl. Maj:ts domar eller utslag,
borde det bruk afskaffas, som vore vedertaget, t. ex. hos öfverståthållare-embetet
och möjligen på andra ställen, der nedsättningar
skedde, att uppå ansökning om lyftning af dylika medel expedierades
och toges lösen för protokollsutdrag jemte den invisning på Riksbanken,
som utfärdades för medlens utbekommande; och att enahanda expeditionssätt
vid nedsättningen iakttoges — protokollsutdrags utlemnande
emot derför stadgad lösen, två kronor 50 öre, i stället för vanligt nedsättningsbevis
för en lösen af 50 öre — likaledes hos Öfverståthållareembetet,
ansåges ej heller vara oundgängligen nödigt.

Undanröjdes sålunda det besvär och de kostnader, som hittills syntes
hafva varit orsaken dertill, att vid verkställighet af Kongl. Maj:ts
domar och utslag utmätning af annan gäldenärens egendom ansetts laglig,
ehuru nedsatta medel funnits att för ändamålet tillgå; så vågade
jag föreställa mig, att dädanefter ett dylikt förfaringssätt icke skulle
ifrågakomma, ej heller af domaremagten godkännas.

Det vore om utfärdandet af nådig föreskrift angående iakttagande
af ett sådant förfarande, som här ofvan blifvit föreslaget, vid emottagande
af medel, som nedsattes för fullgörande af Hofrätts dom, vid lyftning
af dylika medel, innan Kongl. Maj:ts dom eller utslag fallit, och
vid verkställandet af sådan dom eller utslag, som jag gjorde underdånig
framställning, hvilken föreskrift med de närmare bestämningar i ämnet,
som möjligen funnes erforderliga, borde kunna få sin plats bland de öfriga
stadganden, hvilka, i anledning af den nya utsökningslagens införande,
vore att förvänta.

45

I den mån aktiebolag tilltaga i antal och betydenhet, så att de inom
nästan alla handelns och industriens grenar uppträda i bredd med enskilda
kikare af nämnda yrken, i samma mån böra ock dessa bolag likställas
med de senare i fråga om rättsförhållanden. Det bör sålunda
icke vara svårare för den, som har rättsanspråk emot ett aktiebolag, att
veta, emot hvilken person eller hvilka personer han skall rigta sin talan,
än det är i fråga om enskilda personer. Detta är likväl för närvarande
förhållandet. Om en person finner sig hafva skäl att anhängiggöra rättegång
emot ett aktiebolag och stämmer den person, hvilken han har någon
anledning antaga vara bolagets verkställande direktör och den som
för bolaget skall tala och svara, men denne icke hörsammar stämningen
och inställer sig för rätta, är det icke möjligt för käranden att med
juridisk bevisning inför domstolen ådagalägga, att det är rätt person han
stämt, hvaraf följden till sist blifver, att målet förfaller och ej kan med
bättre framgång åter anhängiggöras, innan bevisning i nyssberörda afseende
blifvit förebragt. Denna måste naturligtvis herntas ur det vid bolagets
stämmor hållna protokoll, och då tillgång till denna handling
skall begäras hos bolaget, kan det hända att en sådan begäran ej bifalles,
hvarigenom all talan emot bolaget afklippes.

Detta förhållande synes mig påkalla lagstiftningens mellankomst för
att skydda allmän rätt. Det är nemligen icke en för rättstillståndet likgiltig
sak, att för en rättssökande all möjlighet är afskuren att få sin
talan emot den eller dem, som i ett eller annat afseende honom förnärmat,
lagligen upptagen och pröfvad. Lyckligtvis eger detta missförhållande
ej rum med alla aktiebolag. I fråga t. ex. om enskilda banker,
som utgifva banksedlar, äro nödiga mått och steg af lagstiftaren vidtagna
för att bereda allmänheten i gemen och hvar och en enskild i synnerhet
tillfälle att emot dem anhängiggöra och utföra sina rättsanspråk.
I Kongl. Kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva banksedlar
den 12 Juni 1874 föreskrifver § 18: »Namnen på styrelsens ledamöter
samt på dem, hvilka ega rätt att underskrifva bolagets banksedlar
och öfriga förbindelser, skola efter hvarje ordinarie bolagsstämma, äfvensom
då någon förändring i dessa afseenden eljest inträffar, anmälas hos
Konungens Befallningshafvande och införas i allmänna tidningarne».

Ett med detta i det väsentligaste öfverensstämmande stadgande synes
erforderligt för att fullständiga föreskriften i § 8 af Kongl. Förordningen
om aktiebolag den 6 Oktober 1848, hvilken innehåller: »Bolaget väljer
syssloman, en eller flere, som utgöra bolagets styrelse för de företag,
hvarom bolaget sig förenat, samt att å bolagets vägnar tala och svara»,
men då, i händelse stadgandet infördes i nämnda förordning, det samma

46

antagligen icke ansåges bindande för andra, än hädanefter bildade så
beskaffade bolag, och det eftersträfvade målet sålunda endast ofullständigt
skulle uppnås, all den stund det för den sökta rättssäkerheten är
af lika stor, om ej större vigt, att de redan befintliga aktiebolagen förpligtas
kungöra, hvilka personer för hvart och ett af dem ega tala och
svara, torde det vara ändamålsenligare, att det i fråga satta stadgandet
i särskild kungörelse utfärdades, helst nödigt lärer blifva, att för underlåtenhet
af hvad deri komme att påbjudas, något ansvar bestämmes.

På dessa grunder vågar jag föreslå, att Riksdagen för sin del beslutar
en förordning af ungefärligen denna lydelse:

»Hvarje aktiebolag, med undantag af bankbolag, hvarom Kongl. Kungörelsen
den 12 Juni 1874 handlar, åligger, att så snart syssloman blifvit
valde att utgöra bolagets styrelse för de företag, om hvilka bolaget sig
förenat, samt att å bolagets vägnar tala och svara, genom dessa genast eller
inom fjorton dagar efter det sådant val skett, hos Rådstufvurätten eller
Domhafvanden i den ort, der bolagets styrelse, enligt bolagsordningen har
sitt säte, lemna uppgift å de valde styrelseledamöternas namn samt tillika
anmäla, huruvida desse gemensamt eller någon särskild bland dem eger
att å bolagets vägnar tala och svara. Underlåtes detta, böte sysslomannen
från 50 till 500 kronor. Rådstufvurätten och Domhafvanden
hålle sedan nämnda uppgifter och anmälanden för allmänheten tillgängliga.
»

Att i allmänna tidningarne införa kungörelse i ämnet, synes mig
deremot vara öfverflödigt, när den nödiga upplysningen om den eller
dem, som ega svara för bolaget, kan erhållas vid den domstol eller hos
den domare, der stämning skall uttagas.

Vid granskning af förmyndareförteckningarne hos vederbörande domare
har mer än en gång framhållits olägenheten deraf, att de förelägganden,
som utfärdas för förmyndare, hvilka icke i rätt tid ingifvit sina
redovisningar, skola expedieras på stämpelpapper, hvarigenom, när lösen
tillkommer, dessa protokollsutdrag blifva dyrare än skäligt synes vara.

Nämnde olägenhet yppar sig på mångahanda sätt. Icke nog med att
en förhöjd utgift drabbar förmyndaren, som gjort sig skyldig till fördröjd
redovisning — någon gång, der granskningen af redovisningen icke är tillräckligt
noggrann, träffar utgiften den omyndige —- domaren måste ock vidkännas
förlust, då han icke så sällan återfår de protokollsutdrag, som innefattar
föreläggandet, olösta, antingen för bristande tillgång hos den lösningsskyldige
eller, ännu vanligare, emedan föreläggandet gifvits orätt person

47

eller i oträngdt mål. Det sist nämnda fallet inträffar ofta utan domarens
förvållande, när, till följd af ofullständiga anteckningar i förmyndareförteckningen,
en förmyndare kan hafva blifvit entledigad eller aflidit och annan
i hans ställe är förordnad utan att sådant blifvit i förteckningen anmärkt,
genom annan förutvarande domares försumlighet, samt då förmynderskapet
åt sig sjelf upphört genom den omyndiges död eller, om den
omyndiga är qvinna, genom hennes trädande i äktenskap. I Kongl. Förordningen
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 24 September 1861 finnes nemligen icke föreskrift om skyldighet-,
vare sig för förmyndare eller någon annan, att hos domaren eller domstolen
anmäla, när förmynderskap af sist berörda tvänne orsaker upphört.
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 Maj 1869 angående ändring
i gällande föreskrifter rörande förvaltning af omyndigs egendom
upptog denna bland andra anmärkningar vid nyssberörda nådiga förordning,
men Kongl. Majrt har under den 19 November 1875 förklarat Riksdagens
berörda skrifvelse icke böra till någon åtgärd föranleda.

När domaren återbekommer de utfärdade protokollsutdragen af nyssanförda
orsaker outlösta, går han sålunda miste om kostnaden för deras
utskrifning och, för att icke tillika vidkännas förlust på stämpeln, måste
han i föreskrifven ordning insända det makulerade stämplade papperet,
till utbyte mot nytt sådant papper, och detta aflöper ej utan både
besvär och kostnad.

Slutligen undgår det allmänna ej heller sin del af den omförmälda
. olägenheten. I flera delar af landet klagas öfver svårigheten att
anskaffa förmyndare i synnerhet för obemedlade omyndige. Utom det
lönlösa besväret, som är förenadt med dylikt uppdrag, lärer af de motvillige
framhållas, såsom skäl för afsägelse af förmynderskap, just äfventyret,
att för försummelse att i rätt tid lemna redovisning för förmynderskap
för myndlingar, hvilka ingen tillgång ega, få lösa dyra förelägganden.
I de landsändar, der ett sådant förhållande eger rum, bekänna
också domarena sig hysa stora betänkligheter vid att utfärda dylika förelägganden,
anseende det klokare att tålsamt fördraga dröjsmål med redovisningen,
än att framkalla afsägelse af förmynderskap,5 till hvilkas emottagande
lämplige personer äro så svåra att finna. Detta måste verka
förlamande på tillsynen öfver förmyndarena, till men och våda för de
omyndige i allmänhet.

Hvad som erfordras för nämnda tillsyns verksamma utöfvande synes
mig icke vara ett lämpligt beskattningsföremål; och på lika goda skäl
som förmyndareförordnanden, efter derom vid flera föregående riksdagar,
synnerligast inom Hedervärda Bondeståndet, väckta förslag, omsider i

48

1860 års stämpelpappers-förordning upptogos bland de från stämpel fria
handlingar, vågar jag till åstadkommande af någon minskning i ofvan
antydda olägenheter och undanrödjande i sin mån af hindren för en
bättre och noggrannare öfvervakad vård af de omyndigas rätt och bästa,
vördsamt föreslå, att protokollsutdrag, innefattande föreläggande för förmyndare
att vid stadgadt äfventyr fullgöra eftersatt skyldighet att i föreskrifven
ordning aflemna redovisning för innehafvande förmynderskap,
måtte varda från stämpel befriade; hvilken framställning jag anhåller
måtte till Riksdagens Bevillningsutskott öfverlemnas.

Senast i min berättelse till 1877 års Riksdag antydde jag, att vårt
fängelsesystem ej ännu uppnått sin fullständiga utveckling, att om det
ock vore inägtigt att bestraffa mindre förbrytelse, det deremot vore temligen
vanmägtigt emot de gröfre brottslingarne, och att följaktligen ett
annat, kraftigare systems införande af behofvet påkallades.

Äfvenledes nämnde jag då, att Riksdagen tagit första steget i denna
rigtning genom aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den
24 Maj 1873 angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet,
men att en dylik reform kräfde vidlyftiga förberedelser genom
lämpliga fängelsers byggande och ordnande m. m. Detta förhållande är
väl orsaken dertill, att Kongl. Fångvårdsstyrelsen ännu icke inkommit
med det infordrade underdåniga utlåtandet i ämnet.

När nu en sådan förändring, eller kanske rättare sagdt, ytterligare
utveckling af straffsystem inträder, måste dermed följa en fullständig
omarbetning af nu gällande lagar och författningar i fråga om straffs
verkställande. Denna lagstiftning är ej särdeles gammal, men hon är
tillkommen i följd af en förändring i straffsystem, när fängelsestraffen
trädde i stället för spö och ris, och utgör ett försök att regelbinda tillämpningen
af nämnda nya straffsystem. Men hvarje sådan försökslagstiftning,
som icke hvilar på kända och förut tillämpade grundsatser, behöfver
ofta öfverses och rättas för att icke råka in på afvägar, och hon behöfver
sjelf utvecklas för att i sin ordning utveckla det system hon är ämnad
att reglera; och då jag i min befattning haft skyldighet att under
många år med min uppmärksamhet följa denna lagstiftnings tillämpning,
anser jag mig lika förpligtad att framställa några anmärkningar dervid, dem
min långa erfarenhet gifvit vid handen, till det afseende de må finnas
förtjena vid den, som jag hoppas, snart förestående omarbetning af nämnda
lagstiftningsgren.

49

Hvad som först faller i ögonen är, att ifrågavarande lagars och författningars
tillämpning smånigom blifvit så konstmässig, att det erfordras
ett särskildt studium för att göra sig dermed förtrogen. Detta har
inträffat hufvudsakligen genom upprepade föreskrifter om afdrag på, den
ådömda strafftiden, då straff-fången hålles i enrum. Iiongl. Förordningen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 December
1857 stadgar härom i § 2: »straffarbete, som endast omfattar en tid af
högst tre månader, skall oafkortadt verkställas, utan afseende derpå, att den
dömde under tiden hålles i enrum. Är sådant arbete för längre tid
ådömdt, varde, då detsamma, jemlikt § 1, verkställes i enrum, från den
del af ådömda strafftiden, som öfverskjuter tre månader, en fjerdedel afdragen.
Uppkommer i sådant afdrag brutet månadstal, varde fjerdedels
månad till sju dagar räknad. Skall afdrag i dagatal ske, och uppkommer
i afdraget brutet tal, varde för det tal hel dag å strafftiden uträknad».
Kongl. Förordningen angående utsträckt tillämpning af straff arbetes verkställande
i enrum den 30 Maj 1873 föreskrifter vidare: »den, som är
dömd till straffarbete på viss tid utöfver två år, skall, der så ske kan,
vid bestraffningens början hållas i enrum en sjettedel af den ådömda
strafftiden, dock icke under sex eller öfver tolf månader. Uppkommer
vid bestämmande af tiden för cellstraffet brutet månads- eller dagatal,
tages detta icke i beräkning. För den tid, straffet sålunda verkställes i
enrum, skall från återstående strafftiden afdragas en tredjedel af den tid,
hvarmed cellstraffet öfverstiger tre månader; uppkommer vid afdragets
bestämmande brutet månadstal, räknas en tredjedels manad till tio dagar.»

Vid tillämpningen af dessa lagar hafva åtskilliga svårigheter yppat sig.
Bland dem må först nämnas den, att bestämma, när fånge skall anses sitta i
enrum, eller icke. En fånge blifver sinnesrubbad — hvilket ej så sällan inträffar
— och han kan ej vårdas i fängelset utan sändes till ett hospital.
Der förvaras han i enrum veckor, månader, år och återkommer slutligen
frisk till fängelset. Får denna tid, under hvilken han vistats utom fängelset
men i enrum, afräknas på strafftiden? —En fånge blifver sjuk och vårdas
i sin cell i fängelset, men en annan fånge måste anställas hos honom i
cellen, för att såsom sjukskötare gå honom till handa. Sitter den sjuke
då i enrum? I senare fallet skulle fången kunna betraktas såsom hade
han under sjukdomstiden utstått så kalladt enkelt fängelse och dagtalet
deraf förvandlas till straffarbete efter gällande tarif, men sådant kan
svårligen sättas i fråga uti förra fallet, der fången ej ens vistats inom
fängelset. Och dessa nu nämnda fall äro långt ifrån de enda, i hvilka
tvekan kan uppstå om afdragets lagenlighet och huru det rätteligen bör
beräknas. Det måste dessutom betraktas såsom någonting oegentligt, att

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1818 års Riksdag. 7

50

domstolen utsätter en strafftid, och denna ändras vid utslagets verkställande.
Hos dem, som icke närmare känna förhållandet, bland hvilka
mången gång fången sjelf befinner sig, kan detta ej undgå att väcka
förundran. Så vidt jag förstår, tinnes också numera knappast fullt giltig
grund för bibehållande af nyss anmärkta oegentlighet. En sådan har
funnits den tid, då cellfängelser ej voro att tillgå i alla län och då det
följaktligen kunde hända, att brottslingar, dömde till samma straff, fingo
undergå detta olika i olika län, i ett uti enrum, i ett annat uti gemensamhets-fängelse.
Billigheten fordrade då, att den fånge, som utstod sitt
straff i enrum, hvilket i allmänhet anses såsom ett svårare fängelse än
det gemensamma, till ersättning fick någon afkortning på strafftiden.
Numera tinnes i alla län ett cellfängelse och i flora dessutom ett eller
två kronohäkten, och följaktligen är straffafdraget för nyss sagda ändamål
ej vidare af nöden. Det samma gäller om afdraget enligt Ivongl.
Förordningen den 30 Maj 1873. Äfven denna nådiga förordnings tilllämpning
inskränkes af ett: der ed ske kan, allt med afseende på utrymmet
i fängelserna. Det har dock hittills kunnat ske, ty om utrymme ej
funnits vid straff-fängelserna, hafva fångarna fatt undergå cellstraffet ''i
läns- och kronohäktena, innan de till straff-fängelserna blifvit afsända.
Och allt mer och mer ökas utrymmet i straff-fängelserna genom ny- ocli
tillbyggnader. Det bör alltså vara att hoppas, det den tid måtte komma,
då sunda och vigtiga grundsatser i strafflagstiftningen ej behöfva öfvergifvas
eller lemnas å sido för bristande utrymme i fängelserna eller dessas
olämpliga inredning.

Nyss åberopade 1857 års Ivongl. Förordning stadgar i § 1, såsom
redan anfördt blifvit: »Den som till straffarbete pa t ed dr eller kortare
tid dömd är, skall, der så ske kan, under strafftiden hållas i enrum»,
hvaremot, straffarbete på längre tid skall aftjenas i gemensamhetsfängelse.
Äfven detta stadgande har förorsakat tvekan vid tillämpningen.
En fånge, som sitter i kronohäktet uti Haparanda, har blifvit
dömd till särskilda bestraffningar, som sammanlagda gifva en tid af två
år och några dagars straffarbete, eller, medan han afsitter ett sådant
straff af två år, anländer ett annat utslag, som ålägger honom
böter, hvilka, förvandlade till frihetsstraff, medföra en strafftid af
några dagar öfver två år; skall då denne fånge afsändas den långa vägen
af vid pass 116 mil till straffängelset å Långholmen invid Stockholm,
det närmaste straffängelse, som finnes att tillgå? Enligt lagens bokstaf
måste denna fråga jakande besvaras, huru orimligt ett sådant svar än
låter; men ett sorgfälligare inträngande i lagens grund och mening torde
gifva skäl för en antagligare åsigt. En gräns måste vara bestämd för

51

utsträckningen af tiden för fängelsestraff i enrum, och två år hafva ansetts
vara ett lämpligt tidsmått. Men detta är väl icke tilltaget så högt,
att en tillökning af några dagar kan befaras medföra svårare följder för
fångens helsotillstånd, med afseende hvarå tidsbestämningen utan tvifvel
tillkommit. Det för tj enar dessutom särskildt beaktas, att den gräns, lagstiftaren
satt vid två år för straffarbete i enrum, utgör ej blott en gräns
i strafftiden, utan en gränsskillnad emellan brott af mindre och större
straffbarhet. Häraf torde en och annan vigtig grundsats kunna härledas,
nemligen först den, att aldrig sådan tillökning i strafftiden, som böter
genom förvandling åstadkomma, äfven om derigenom tiden af två års
straffarbete öfverskrides, synes böra föranleda den straffskyldiges förflyttning
från ensamhets- till gemensamhetsfängelse, tv de förseelser, som med
böter bestraffas, kunna ej anses förändra det egentliga brottets art.
Detta slags tillökning uppgår dessutom aldrig öfver 30 dagar. Af det
ofvan anförda torde vidare följa, att när, vid sammanläggning af olika
straff, den sammanlagda summan af strafftid öfverskrider de två åren med
icke längre tid, än den, som, efter nu gällande föreskrift, afdrages från
de två åren, det bör tagas i öfvei-vägande, huruvida de förbrytelser, för
hvilka straffen sålunda sammanläggas, stämpla förbrytaren till en större
brottsling, än de äro, som dömas till två års strafftid, och sä mycket
större, att en svårare straffart — ehuru den under nuvarande förhållanden
af fången sjelf betraktas såsom lindrigare •—• eller gemensamhetsfängelse
måste på honom användas. Och detta bedömande bör tillhöra
domaren, ej den verkställande myndigheten, enligt den grundsats, till
hvilken jag önskar att lagstiftningen måtte närma sig, att den förres
inflytande på straffets bestämmande vid verkställigheten ökas och den senares
minskas.

I nämnda 1857 års Kongl. Förordning stadgas vidare, uti § 3: »År
någon, enligt § 1, till fullgörande af ådömd t straffarbete i enrum insatt,
och varder han, innan det straff fullbordadt är, för annat brott, begånget
före eller efter bestraffningens början, dömd till ytterligare straffarbete
under tid, som sammanlagd med den förut ådömda, ej öfverstiger
två år; varde jemväl senare straffet i enrum verkstäldt, under iakttagande
af enahanda afdrag å strafftiden, som skulle hafva egt rum, om
båda straffen varit samtidigt ådömda. öfverskjuter den sammanlagda
strafftiden två år; då skall fången, innan han i annat fängelse insattes,
i enrum utsitta den tid, som mot det först ådömda straffet svarar».

I sist nämnda fall, eller när genom det senare domslutet fången
ålägges en strafftid, som, sammanlagd med den förut ådömda, öfverskjuter
två år, uppstår frågan, huruvida ofvan intagna 1873 års nådiga

52

förordning — som bjuder, att den som är dömd till straffarbete på viss
tid utöfver två år, skall, vid bestraffningens början, hållas i enrum en
sjettedel af strafftiden, mot åtnjutande af afdrag å det öfriga straffet,
med en tredjedel af den tid, hvarmed cellstraffet öfverstiger tre månader
—• skall tillämpas, eller icke. Emot en sådan tillämpning tala
dels den omständighet, att cellstraffet skall aftjenas »vid bestraffningens
början», hvilket här ej kan ega rum, då fången redan förut sitter i enrum,
dels det kända förhållande, hvarunder 187.3 års nådiga förordning
tillkom, nemligen, att det visat sig, att förbrytare med fullt uppsåt sökt
skärpa straffbarheten af sina förbrytelser af den stundom öppet erkända
bevekelsegrunden, att derigenom ernå straffarbete på längre tid, än två
år, för att få aftjena det i gemensamhetsfängelse och undgå fängelse i
i enrum, ett missbruk som borde förebyggas genom stadgandet, att allt
straffarbete på längre tid än två år skulle börjas i ensamhetsfängelse, hvilket
mål här är uppnådt derigenom, att nyss upprepade § .3 i 1857 års förordning
uttryckligen föreskrifter, att, om någon, som till fullgörande af ådömdt
straffarbete redan är i enrum insatt, för annat brott, begånget före eller
efter strafftidens början, dömes ytterligare till straffarbete, vare sig att
detta, sammanlagdt med det förut ådömda, understiger eller öfverstiger
två år, han icke skall insättas i annat fängelse, innan han i enrum utstått
det först ådömda straffet — ett stadgande, som visligen betager
fången frestelsen att genom begående af brott under fängelsetiden söka
undkomma ensamhetsfängelset och få öfverflytta till gemensamhetsfängelse.
Men, å andra sidan, kan det inträffa, att det först ådömda och
började straffet är af kort varaktighet och det sedermera tillkomna långvarigt
och så långvarigt, att det förra till tiden utgör mindre del deraf
än en sjettedel. En person kan till exempel vara dömd till fyra eller
fem månaders straffarbete och under denna tid blifva förvunnen till
brott, föröfvadt före eller under strafftiden och belagdt med två eller
tre års straffarbete. I detta fall kommer fången ej att utstå sjettedelen
af det ådömda straffet i cell, såsom 1873 års förordning fordrar, äfven
om han utstår hela det först ådömda cellstraffet. Fråga måste då uppstå,
huruvida han skall fortsätta cellstraffet intilldess det i tidslängd motsvarar
sjettedelen af det senare ådömda straffet eller icke, och om det
förra anses böra ske, måste två olika slag af afdrag å strafftiden verkställas,
och den rätta strafftidens bestämmande blifver då en räkneuppgift
af ganska svårlöst beskaffenhet. Hvad rättvisan kan vinna på en dylik
småaktig noggrannhet i straffmätningen, förlorar hon beklagligen i många
fall genom de misstag, föreskrifternas invecklade beskaffenhet i tillämpningen
föranleda, och hvilka ej med strängaste kontroll kunna i rätt tid

53

förekomma^, helst som det icke kan begäras, att den straffskyldige, under
nämnda förhållande, sjelf skall kunna bedöma, om rätt honom vederfares
eller icke, och i senare fallet deröfver klaga.

När det inträffar, hvarom nyss är taladt, eller att en fånge, under
pågående strafftid tilltalas för annat brott än det, för hvilket han undergår
straff, detta nya brott må vara begånget före eller under strafftiden,
uppstår frågan om den tidpunkt, då det pågående straffet bör afbrytas
och fången betraktas såsom ransakningsfånge. Härmed förfares
olika. Vid några fängelser afbrytes straffet, så snart det nya brottet
blifvit för Konungens Befallningshafvande eller Tillsyningsmannen vid
häktet kunnigt och samtidigt ransakning om det nya brottet är
hos domaren äskad; vid andra häkten afbrytes ej straffet förr än
fången afsändes till ransakning. Detta olika förfaringssätt vållar icke
så ringa skillnad till förlängning eller förkortning af strafftiden, synnerligast,
då fången skall inställas vid domstol å landet, såsom när det
efteråt yppade brottet är begånget på landet, eller, om brottet är föröfvadt
i fängelset, när detta, såsom förhållandet är med några fängelser,
särskildt kronohäkten, lyder under domstol på landet. Visserligen synes
det först nämnda förfarandet vara det rigt.iga, men någon föreskrift
derom finnes icke, och det motsatta förfarandet kan derföre icke klandras.

Det är bekant, att dagantalet i en manad varit olika bestämdt i lag,
enär det ansetts utgöra än 30, än 28 dagar, och genom Kongl. Förordningen
den 13 November 1860 är det föreskrifvet att, »då tid för ådömdt
straffarbete skall räknas efter månad eller år, varde den dag för slutdag
ansedd, som genom sitt nummer i månaden motsvarar den, från hvilken
tidräkningen börjas; börjas den på dag, mot hvilken ej någon svarar i
den månad, hvarunder räkningen slutas, varde sista dagen i den månad
för slutdag ansedd. Samma lag vare i afseende på fängelsestraff, der ej
annan beräkningsgrund finnes särskildt i lag stadgad». Här införes sålunda
ett tredje räknesätt, hvarigenom månaden stundom får 31 dagar.
Det är nemligen att märka, att, oaktadt ett dylikt allmänt stadgande är
gifvet, de andra beräkningssätten ändock fortfarande gälla, såsom i berörda
stadgande äfven medgifves. Sålunda finnes för det närvarande tre
sins emellan olika sätt att beräkna månadens dagantal. Detta förhållande
kan ej vara tillfredsställande; och vid en förestående granskning och
omarbetning af lagstiftningen om straffs verkställande, borde förty tagas
i öfvervägande, huruvida icke tidsbestämningen manad kunde helt och
hållet försvinna ur lagar och författningar, samt i stället användas endast
tidbestämningarne år och dagar, såsom i en del freinmande länders
lagstiftning är vedertaget.

54

I Strafflagen uttalas den grundsats, att alla böter skola efter der
utsatt måttstock, förvandlas till fängelse vid vatten och bröd. Såsom
undantag omförmälas i Kongl. Förordningen om strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, sådana
böter, som enligt särskilda lagar och författningar böra till fängelse förvandlas.
Dessa lagar och författningar hafva sedan den tiden blifvit allt
färre och färre, i det de blifvit utbytta emot nya, i h vil ka stadgats, att
de i dem omnämnda böter skola, vid bristande tillgång till deras gäldande,
efter strafflagen förvandlas. I Lagutskottets utlåtande N:o 4 till
1876 års Riksdag, angående bemyndigande för tillsyningsmännen vid
kronohäktena att om böters förvandling förordna, uppräknas i en not
följande, såsom de enda för utskottet bekanta så beskaffade särskilda
lagar och författningar: nemligen Grufvestadgan af den 12 Januari 1855;
Kong]. Förordningen angående förbud mot lotteri-inrättningar den 21
Mars 1844 och Tullstadgan af den 7 December 1860.

Till dessa kunna läggas Legostadgan den 23 November 1833 och
Kongl. Förordningen angående tillverkning, vård och försäljning af krut
den 1 Oktober 1858.

Deremot innehåller den nya Tullstadgan af den 2 November 1877,
att de i den samma omnämnda böter skola förvandlas efter strafflagen.

De sålunda återstående författningarna, som, i afseende på grunden
för böternas förvandling och den straffart, till hvilken förvandlingen
skall ske, skilja sig från hvarandra, skilja sig äfven i bestämmandet af
dagantalet i en månad, i det Grufvestadgan och Kongl. Förordningen
om tillverkning, vård och försäljning af krut förutsätta 30, men den
Kongl. Förordningenangående lotteri-inrättningar endast 28 dagar i månaden.

Följdriktigheten i lagstiftningen synes mig fordra, att de böter, som
enligt nyss berörda författningar äro ådömda, liksom alla andra böter
förvandlas efter, strafflagen.

En alldeles egen ställning intager Kongl. Förordningen angående ansvar
för den, som falskeligen å sig bekänner missgerning af mindre svår
art, än att den dödsstraff förtjenar, den 1 Mars ltt30, i det denna förordning
föreskrifver, att den, som till nämnda förbrytelse gjort sig skyldig,
skall »plikta med fängelse vid vatten och bröd efter omständigheterna».
Detta är numera, så vidt jag kan erinra mig, det enda lagbud, som föreskrifver,
att fängelse vid vatten och bröd omedelbarligen skall åläggas.
Då emellertid nämnda straff ej finnes bland dem som uppräknas i 2 kap.

§ 1, —först i § 10 i samma kapitel omtalas fängelse vid vatten och bröd,
men endast såsom ett straff, hvartill böter vid bristande tillgång till

55

deras gäldande skola förvandlas — följer deraf, att detta straff ej heller
blifvit med de öfriga straffarterna stäldt i något slags jemförelse. Dessa
förklaras i ofvan åberopade strafflag vara i förhållande till hvarandra
svårare eller lindrigare efter den ordning, i hvilken de uppräknas, nemligen
dödsstraff, straffarbete, fängelse, böter. Hvarest skulle i denna
råd fängelse vid vatten ocli bröd kunna insättas? Att det är svårare än
fängelse innebär sjelfva namnet och, i betraktande af det sätt, hvarpå
straffarbete nu verkställes, skulle denna art af fängelsestraff kunna till och
med anses strängare än straffarbete. Det är derföre, ur theoretisk synpunkt,
oegentligt, att den lindrigaste straffarten eller böter skall vid
bristande tillgång hos den bötfälde förvandlas, icke till den närmast stående
straffarten eller fängelse, utan till en så mycket svårare. Endast
praktiska skäl kunna härför andragas, och det vigtigaste bland dem är
det, att för närvarande utrymmet i fängelserna ej är så stort, att der
kunna emottagas alla de, som i saknad af bötestillgång skulle med fängelse
afstraffa^. Fängelsestraffet såsom lindrigare är nemligen i vår lag
så uppskattadt, i förhållande till vatten och brödstraffet, att t. ex. 10
dagars fängelse vid vatten och bröd motsvarar 30 dagars fängelse och
20 dagar af det förra G0 dagar af det senare. När således hvarje fånge,
som undergår förvandlingsstraff för böter skall sitta tre gånger längre
tid, än den som för samma ändamål undergår fängelse vid vatten och
bröd, är det klart, att böternas förvandling till fängelse tager i anspråk
betydligt större utrymme i fängelserna än deras aftjenande med fängelse
vid vatten och bröd. Ett annat skäl är det, att den bötfälde ofta nog
föredrager det kortvarigare strängare straffet framför det långvarigare
och lindrigare. Af denna anledning var det som för några år sedan
Kongl. Maj:t i nådig proposition föreslog, att det skulle lemnas åt den
straffskyldige att välja, om han ville aftjena de böter, han ej kunde erlägga,
med fängelse vid vatten och bröd eller enkelt fängelse, hvilket
förslag dock icke erhöll Riksdagens medverkan. Och ett tredje skäl
kunde vara, att högst sällan någon menlig verkan på fångens helsotillstånd
visat sig, åtminstone under strafftiden — så snart tecken dertill
yppar sig, öfverflyttas på fängelseläkarens anmälan den, som straffet
undergår, från fängelse vid vatten och bröd till enkelt fängelse —. Ej
heller har jag vid mina mångtaliga besök hos fångarne försport någon
klagan i detta afseende. Orsaken hvarföre detta straff sålunda i sjelfva
verket befunnits mindre skadligt, än anledning varit att befara, synnerligast
för dem, som icke kommit i tillfälle att iakttaga dess verkningar
på de straffade, är väl den, att straffet sällan kommer till verkställighet
i dess högre och högsta dagatal. Tarifen är nemligen så låg, att det

56

erfordras ett bötesbelopp af ett hundra kronor för att bringa straffet
upp till elfva dagar. Den allra vanligaste strafftiden är 3 dagar, svarande
emot böter till och med 15 kronor, ådömda i de flesta fall för
fylleri.

Men huru än omdömet må utfalla om fängelse vid vatten och bröd
såsom förvandlingsstraff, lärer det dock böra medgifvas, att dess qvarstående
såsom sjelfständigt straff, till hvilket omedelbarligen kan dömas,
är en oegentlighet, sedan det icke vidare har plats ibland de straff, som
i Strafflagens kap. 2 § 1 uppräknas, hvarföre det i fråga varande brottet
bör med ett straff af annan art beläggas.

En fråga, om hvilken jag funnit olika meningar rådande, är den,
huruvida, dd vid ''pröfning af sökt lagfart ä fast egendom det befinnes, att
föregående eg are till samma egendom, en eller flere, underlåtit att sina fång
till fastigheten lagfara och i följd deraf förpligtats sådan skyldighet fullgöra,
bevis öfver sedermera vunnen lagfart skall utfärdas till en hvar af
dem, som af nämnda anledning lagfarit med samma fastighet, eller endast
till den sist blifne egaren af fastigheten.

När fastigheten är belägen å landet, har denna fråga ringa betydelse,
emedan lösen för lagfartsbevis å sådan egendom är en obetydlighet,
men i städerna, der lösen för dylika bevis är lika stor med den,
som förut erlades för fastebref, och derutöfver två kronor, är förhållandet
ett annat.

För de olika åsigterna åberopas, å ena sidan, stadgandet i § 11 af
Kongl. Förordningen om lagfart ä fång till fast egendom den 16 Juni 1875:
»när lagfart är beviljad, utfärde Rätten derom bevis»; och å andra sidan:
Kongl. Brefvet den 26 April 1827, innehållande, att, »i anledning af Rikets
Ständers i underdånighet gjorda hemställan, Kongl. Maj:t funnit godt i
nåder förklara, att köpare af fast egendom, den han afhändt sig innan
laga stånd hans köp åkommit, ej må vara pligtig att, enär han iakttager
hvad honom i öfrigt, enligt lag och författningar, åligger fullgöra, fastebref
å sådan egendom utlösa»; samt § 10 af Kongl. Förordningen angående
expeditionslösen den 30 November 1855, der det heter: »ej må fastebref
utfärdas eller friskilling, der den eger rum, fordras, sedan hos
Rätten blifvit behörigen anmäldt, att den uppbudna egendomen ombytt
egare». De som förfäkta den senare åsigten, anse lagfartsbevis böra
i detta afseende betraktas lika med förut brukliga fastebref. Denna
likhet emellan lagfartsbevis och fastebref, sådan detta senares betydelse
var, när det afskaffades, lärer icke heller kunna bestridas. Från att

57

vara ansedt för ett osvikligt försäkringsbref på eganderätten till den fastighet,
hvarå det lydde, nedsjönk fastebrefvet sedermera först till ett
skyddsbref endast emot bördsanspråk och, sedan bördsrätten upphört att
gälla, till endast ett bevis om slutad lagfart, eller det samma, som ett
lagfartsbevis nu är.

Om nu denna likhet är gifven, så följer deraf, att förr åberopade
1827 års Kongl. Bref och 1855 års Expeditionstaxas föreskrift gälla lika
väl om lagfartsbevis som om fastebref.

Den omständighet, på hvilken deras åsigt, som fordra att lagfartsbevis
skall lösas för hvarje vunnen lagfart, nemligen att lagfartslagen i
§ 11 bjuder, att när lagfart är beviljad, Rätten skall utfärda lagfartsbevis,
lärer under nyss nämnda förhållande ej betyda mera, än den lika
ovilkorliga föreskriften i 4 kap. 1 § Jordabalken, att sedan laga uppbud
skett, »Häradshöfdingen skall gifva fastebref å fånget», och i Kongl. Förordningen
om lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800, att,
likaledes sedan uppbud föregått, »köparen skall å den i hans hand lagståndna
egendomen taga fasta» förut betydde, efter det 1827 års Kongl.
Bref och Expeditionstaxans nyss åberopade föreskrift voro meddelade.

Merberörda Kongl. Bref och den derpå grundade föreskriften i Expeditionstaxan
är en undantagslagstiftning, som för ett särskildt fall upphäfver
lagens allmänna stadgande. Historien om tillkomsten af denna
undantagslagstiftning är den, att, sedan Kongl. Majrts förnyade nådiga
taxa på expeditionslösen den 15 Maj 1821 utfärdats, vid den derpå följande
1823 års riksdag missnöje yttrades öfver samma taxa, såsom varande
alltför hög, och motioner väcktes om borttagande af eller nedsättning
i den uti åtskilliga punkter i taxan bestämda lösen. Sålunda framstäldes
i en motion hos Ridderskapet och Adeln såsom obilligt, bland
annat, att, »oaktadt en köpare, som börjat lagfara med en inköpt fastighet,
åter sålde den samma, efter det han erhållit ett eller annat uppbud,
han likväl måste fullfölja lagfarten och utlösa fastebref». Lag- och Ekonomi-Utskotten,
hvilka för handläggning af denna motion sammanträda
yttrade i deröfver afgifvet utlåtande, i afseende på den händelse, som
här vore i fråga, att egendomen såldes, innan laga stånd derå för säljaren
tillkommit, att utskottet funnit, att »då säljaren hade sig ålagdt att
styrka sin åtkomst till den fastighet, han föryttrat, lagfarten för sådant
ändamål bör för honom fortgå, och han å egendomen taga trenne uppbud,
hvilket ock Utskotten ansett öfverensstämma med 5 kap. 1 § Jordabalken;
men enär någon vidare åtgärd i detta hänseende icke lärer erfordras,
hafva Utskotten derjemte ansett det vara öfverflödigt och endast
ledande till onödig kostnad att för säljaren utfärda fastebref». Detta ut Just.

-ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 års Riksdag. 8

58

låtande godkändes af Rikets Ständer, som derom underrättade Kongl.
Maj:t i underdånig skrifvelse den 21 December 1823, hvarefter Kongl.
Maj:ts nådiga Bref den 26 April 1827 utfärdades och kungjordes genom
Kongl. Svea Hofrätts universal den 21 Maj samma år.

Då lagstiftaren, för att i möjligaste måtto betrygga eganderätten till
fast egendom, i den nya lagfartslagen påbjudit lagfarande af flera fång,
som förut ansetts icke tarfva sådan bekräftelse, och, för att uppmuntra
till lagfarande af äldre fång, som förut icke behöft lagfaras, i flera fall
sökt åstadkomma lindring i kostnaderna för lagfart, är det lätt förklarligt,
hvarföre han ej velat genom upphäfvande af ofvan berörda undantagslagstiftning
borttaga den lindring i lagfartskostnaderna, som genom
den samma redan blifvit beviljad.

Det må dock medgifvas, att denna lagstiftning icke är fullt tydlig
och klar i fråga om, huru långt den medgifna befrielsen från fastebrefs
lösande sig sträckte. Ordalydelsen gifver icke ringa stöd för den tolkning,
att nämnda befrielse endast skulle ega rum i det fall, att. egendomens
öfverlåtelse till nya egare skett, under det den närmast föregående
egaren hölle på med lagfarandet af sitt fång, och således icke skulle
kunna tillämpas när egendomen gått genom flere egares händer utan att
någon af desse med den samma lagfarit. Jag vill söka tydliggöra detta
genom ett exempel: A. sålde år 1870 en fastighet till B. och B. sålde
1874 samma fastighet till C. När då C. söker lagfart på sitt fång, upptäckes,
att B. icke lagfarit sitt. Efter gamla ordningen fick då B.
börja lagfara och denna lagfart fortgick samtidigt med C:s och slutade
vid samma ting. I detta fall skulle efter den strängare bokstafstolkningen
af merberörda undantagslagstiftning endast C. befrias från fastebrefs
lösande, men B. vara till slik lösens erläggande förpligtad. Så förfors
likväl icke i allmänhet, utan af dem, som sålunda på en gång lagfarit
samma egendom, var det endast den siste egaren som måste lösa fastebref;
och detta förfarande har vunnit så fast häfd, att på åtal, som jag
anstalt emot en domare, för det han tagit fastelösen ej blott af siste
egaren utan ock af en föregående, som köpt egendomen flera år förut utan
att hafva med den lagfarit — se Justitie-ombudsmannens embetsberättelse
till 1871 års Riksdag sid. 46 och följande ■— Kongl. Svea Hofrätt fälde
domaren till ansvar för hvad honom, i berörda afseende till last lades,
hvilket utslag Kongl. Maj:t faststälde.

Denna utsträckta tolkning af lagstiftningen i ämnet både utan tvifvel
sin grund dels deri, att det hufvudsakligen var nedsättning i lagfartskostnaden,
som åsyftades med undantagsstadgandet i 1827 års nådiga
bref, och till en sådan kunde den, som sålt sin egendom innan han börjat

59

lagfara med den samma, hafva lika rätt som den, hvilken sålt först efter
det han derå undfått ett eller annat uppbud, enär de bägge vore
lika lottade i det afseende, att de endast för god ordnings skull nödgades
lagfara med egendom, den de ej längre områdde, dels i den omständighet,
att det utan tvifvel skulle varit oegentligt att samma dag
utfärda fastebref åt två personer på samma egendom, hvilken endast en
af dem i sjelfva verket egde. Dessa samma skäl gälla ock i fråga om
utfärdande "af lagfartsbevis till och uppbärande af lösen derför af annan
än den verklige egaren. De föregående egarena erhålla i stället protokollsutdrag
öfver den verkstälda lagfarten.

Det har under den senare tiden nog ofta inträffat, att jag nödgats
göra prestbevis till föremål för åtal, derföre att de innehållit annat eller
mera, än lag tillstädj er, och då jag förutsätter, att de fel, som sålunda
måst beifras, tillkommit, icke af ondt uppsåt, utan af en oklar uppfattning
af den i ämnet gällande lagstiftnings rätta grund och mening, har jag
ansett mig böra derom, efter förmåga, söka åstadkomma en kortfattad
utredning.

Det gifves prestbevis af många slag, derest de uppdelas efter de
olika ändamål, för hvilka de utfärdas, såsom åldersbetyg, arbetsbetyg,
betyg för lyftande af gratial eller pension, frejdbetyg, flyttningsbctyg in. fl.

Här må dock till skärskådande upptagas endast det sistnämnda slaget
eller flyttningsbevis, emedan det är det fullständigaste och i sig innefattar
intyg om en i fråga kommen persons frejd, om hvad som med
afseende å kyrkotukten emot honom kan vara att anmärka, och om han
är till äktenskap ledig eller icke, när fråga är om ogift person. Det är
nemligen i dessa tre punkter betygsutgifvaren företrädesvis löper fara
att fela emot gällande lagar och författningar.

Beträffande först frejdbetyg, är att märka Kongl. Förordningen, angående
frejdbetyg, hvilka af presterskapet utfärdas, den 20 Januari 1865;
men för att denna förordning, hvilken måhända ej är så klart och redigt
uppstäkl som önskligt hade varit, skall kunna rätt uppfattas och tillämpas,
torde det vara af nöden att närmare redogöra för hennes tillkomst
och syftemål. Hon utkom i sammanhang med vår nu gällande strafflag,
hvilken ■— bygd på den sant kristliga åsigt, som redan i en af vara
gamla domarereglor — den 21 — uttalas med de orden: »allt sträf) bör
vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det
icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig», men först
i våra dagar kommit till heders — icke allenast förkastar de förr bruk -

60

liga så kallade skamstraffen, kyrkoplikt, stockstraff, stående i halsjern vid
en påle in. m., utan äfven regelbinder den påföljd af vanfrejd, som ännu
anses oskiljaktig från vissa slag af brott, i det lagen både bestämmer
hvad vanfrejd är och för den samma sätter en gräns i tid, så att den,
som en gång gjort sig^ saker till ett brott, utan afseende på dettas storlek
och grad af straffskyldighet samt oberoende af förbrytarens efteråt
ådagalagda bättring och oförvitliga vandel, måste för all framtid bära
med sig vanfrejden, uttryckt i det prästbevis, han vid vigtigare tillfällen
i sitt lif är pligtig att förete, hvarigenom hans återgång till och försoning
med det samhälle, som en gång förskjutit honom, omöjliggjordes
och straffets ofvan angifna ändamål i de flesta fall förfelades.

Nyss berörda 1865 års Kongl. Förordning innehåller: »I de fall, dä
enligt särskilda författningar det är presterskapet anbefaldt att meddela

betyg om personers frejd,---skall dermed allenast förstås intyg,

huruvida den i fråga varande personen, vid den tid, då frejdbetyget meddelas,
är i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid,''i hvilket fall betyget
skall innehålla uppgift så väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som,
der detsamma icke meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden hvarinom besvär
deremot skolat anföras»; och till sluts stadgas, att denna förordning icke
skulle ega tillämpning i fråga om anteckningar i prestbevis rörande brott,
hvarför någon genom utslag, deri ändring ej skett, är dömd före början af år
1865, i h vilket fall komme att förfaras i enlighet med hvad dittills varit
iakttaget. Sedan likväl uppmärksamheten blifvit fäst på den obillighet,
att icke säga orättvisa, som genom sistberörda stadgande drabbade de
före nämnda tid straffade, hvilka sedermera i lång tid fört en oförvitlig
vandel, blef nämnda stadgande förändradt genom Kongl. Förordningen
den 28 November 1873, som bjuder att, »vid utfärdande af frejdbetyg
för personer, hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömde, presterskapet
icke må för annan än den, hvilken är dömd ärelös eller förklarad
aldrig vara vittnesbär, göra anteckning om brottet, sedan tio år
förflutit från den tid, då ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt är, i
öfrigt blifvit till fullo verkstäld».

Af nu anförda lagbud kunna flere vigtiga slutsatser dragas. Alltså
får först och främst i prestbevis ej omförmälas andra förbrytelser än
sådana, som äro af den svåra beskaffenhet, att lagen belägger dem med
förlust af medborgerligt förtroende; följaktligen icke om en person är
dömd till ansvar för barnamord, för lägersmål, för snatteri m. m. -— se
Justitie-ombudsmannens berättelser 1875 sid. 24, 1876 sid. 18 och 1877
sid. 43. Vidare kan den omständighet, att en person varit under tilltal

61

men ej blifvit sakfäld, för hvilket slags brott det vara må, ej utgöra
föremål för anteckning i prestbevis. Och om en person verkligen varit
dömd till förlust af medborgerligt förtroende, men utslaget derom blifvit
af högre rätt eller af Kongl. Maj:t upphäfdt och undanröjdt, eller den
utsatta tiden för nämnda förlust till ända gått, bör naturligtvis den en
gång ådömda men ej vidare gällande förlusten af medborgerligt förtroende
icke i prestbeviset omnämnas. I sistberörda fall, likasom då emot
personens frejd aldrig någon anmärkning förekommit, bör i prestbeviset
uttryckligen tillkännagifvas, att personen innehar eller åtnjuter medborgerligt
förtroende. Skulle i öfrigt fall förekomma, der någon tvekan
kunde uppstå, huruvida personen skall anses åtnjuta medborgerligt förtroende
eller icke, så bör utgifvaren af prestbevis erinra sig, att likasom
allmänna lagen bjuder, att i tvetydiga fall domaren skall hellre fria än
fälla, så bjuda ock grunden för och syftemålet med ofvan anförda stadganden
om frejdbetyg, att anse och antaga hvarje person i åtnjutande
af medborgerligt förtroende, intill dess motsatsen, på föreskrifvet sätt,
är bevisad.

1 och, för uppehållande af kyrkotukten stadgar nyss åberopade 1865
års nådiga Förordning: »prestbevis, som för flyttning från en församling
till annan meddelas, skall, jemväl med afseende å kyrkotukten, innehålla
ej allenast huruvida den i fråga varande personen då är, i följd af begånget
brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd eller,
genom domstols utslag, blifvit för brott under framtiden stäld, utan äfven
huruvida den flyttande är vorden, enligt kyrkolagen varnad att från nattvarden
sig afhålla, eller vid den tid, då betyget utfärdas, är stäld under
sådan kyrkotukt, som enligt Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 af
kyrkorådet utöfvas». Sistnämnde nådiga Förordning innehåller i § 22:

»Kyrkorådet tillkommer:

att, i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör, vaka
öfver efterlefnaden af derom gällande författningar;

att upptaga frågor om oordning och oskick vid samt försummelse
af gudstjensten, om uteblifvande från läsförhör, om oenighet i äktenskap,
om olydnad mot föräldrar, samt om vårdslösad barna-uppfostran;

att vaka deröfver, att spridande af vilseförande läror må, så vidt
möjligt är, förekommas, samt kyrklig tvedrägt och söndring förhindras»
o. s. v.

Af här ofvan ur 1865 års förordning anförda stadganden, hvilka
endast behöfva efter ordalydelsen tillämpas, är det endast det sista, eller
det som handlar om »den som är stäld under sådan kyrkotukt, som enligt
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 af kyrkorådet utöfvas», hvil -

62

ket visat sig kunna missförstås — se Justitie-ombudsmannens embetsberättelse
1877 sid. 44 och i denna berättelse sid. 2. — Nämnda missförstånd
har berott på förbiseende deraf, att personen skall vara stäld
under den kyrkotukt som omtalas. Det är således icke nog att prestbevisets
utgifvare misstänker eller till och med är inom sig fullt öfvertygad,
att den person, för hvilken beviset skall utfärdas, är skyldig till
en eller liera af de förseelser, hvilka här ofvan ur 1862 års Förordning
uppräknas och som höra under Kyrkorådets handläggning, personen
måste vara stäld under meranämnda kyrkotukt, det vill säga, vara inför
Kyrkorådet anklagad för förseelsen, derest om denna förseelse anteckning
i prestbeviset skall få ega rum. Orsaken till den vigt, som blifvit
lagd på denna omständighet, är lätt att inse. Den som anklagas inför
en offentlig myndighet, har tillfälle att försvara sig, kan varda frikänd,
om han befinnes oskyldig, och erhålla upprättelse. En sådan rätt är
honom deremot betagen, huru oskyldig han än må vara, när hans förseelse
en gång blifvit införd i hans prestbevis, der den sedan qvarstår
allt framgent, såvida personen ej med besvär och kostnad söker och
lyckas genom klagan hos högre myndighet få beviset i denna del ändradt.
Det lärer ock vara alldeles klart att, om personen varit tilltalad inför
Kyrkorådet men blifvit frikänd eller icke befunnen skyldig, någon anteckning
om saken icke får i prestbeviset intagas.

1 fråga slutligen om ledighet till eller hinder för äktenskap bör anteckning
jemväl finnas i prestbevis. Detta föreskrifves i Kongl. Cirkulärbref
vet angående formulär för prestbevis den 20 Januari 1865 —- h vilket bör
skiljas från här ofvan anmärkta Kongl. Förordningen af samma dag rörande
frejdbetyg — med de orden, att å sjette och följande rader i prestbeviset
»skola intagas de anteckningar, som i afseende på ingånget äktenskap,
ledighet dertill eller hinder deremot äro af nöden». Denna föreskrift
är genom sin knapphändighet nog sväfvande för att kunna gifva
vederbörande bevisutgifvare en tillförlitlig ledning i hans förehafvande.
Det är dock gifvet, att i beviset ej får inflyta annat eller mera än ministerialböekerne
innehålla, likasom att i dessa böcker ej får införas lösa
angifvelser och gängse rykten, utan endast sådana anmärkningar, som
stödja sig på bestämda och styrkta sakförhållanden. Således är icke
1102 för att en trolofnin2 t. ex. skall antecknas i ministerialboken, att
den ene kontrahenten anmäler förhållandet hos pastor, utan måste både
verkligheten och lagligheten af trolofningen vara genom begge kontrahenternas
erkännande, giftomans samtycke och vittnens intyg bekräftade;
uppgifves åter till anteckning i ministerialboken såsom hinder för en
persons ledighet till äktenskap, att han häfdat sin fästeqvinna, måste

63

hans erkännande kunna företes, eller domstols utslag, som bekräftar äktenskapsförbindelsen
eller åtminstone protokollsutdrag från domstolen,
som visar att saken der är anhängiggjord åtfölja uppgiften; detsamma
gäller äfven anmälan för enahanda ändamål om förelupet häfdande under
äktenskapslöfte, så Vida icke mannen derefter låtit intaga qvinnan i kyrkan
såsom sin fästeqvinna. Deremot är en anmälan af anspråk emot
en person endast på barnuppfostringshjelp, äfven om det styrkes med
utdrag ur domstols protokoll, som visar att saken år der anhängig, icke
föremål för anteckning i ministerialböckerna, emedan detta är ett anspråk,
icke på personen utan endast på utbekommande af skuldfordran,
hvilket icke hindrar den lagsökta personens ledighet till äktenskap
jemför Justitie-ombudsmannens embetsberättelse år 1874 sid. 90.

Det är här ofvan taladt om anteckningar i ministerialböckerna i stället för
om anteckningar i prestbevisen, men detta kommer sig deraf, att nämnda
böcker äro och måste vara den enda källan för prestbevis. Hvad som
icke finnes i ministerialböckerna får ej finnas i prestbevis åtminstone
rörande nu ifrågavarande del af ett dylikt betygs innehåll. Men det är
ej nog. att den prest, som emottager ofvan uppräknade anmälanden till
införande i ministerialböckerna, sjelf är öfvertygad om deras befogenhet
på grund af den för honom företedda bevisning, utan denna bevisning
bör stödja sig på skriftliga handlingar, hvilka biläggas nämnda, böcker,
på det hvilken annan, som helst, för hvilken det kan blifva skyldighet att
på grund af dessa böcker utfärda prestbevis, må veta grunderna för de
anteckningar han har att följa och derefter rätta sitt handlingssätt.

Dessa fordringar äro stränga, men det är ock en allvarsam sak, att
genom ogrundade uppgifters införande i prestbevis lägga obehöriga hinder
för en persons rätt att inträda i äktenskap eller tillskynda honom
förödmjukelse, besvär och kostnader för att befria sig från ett honom
oskäligen påbördadt sedligt lyte; och det allmänna har berättigadt kraf
derpå, att offentliga handlingar, sådana som ministerialböckerna måste
anses vara, skola grunda sig på verkliga och bevisliga sakförhållanden.
Äro anteckningarne i dessa böcker icke så beskaffade, da är det bättre
att de icke finnas.

Innan jag afslutar detta ämne, måste jag vidröra en föreskrift, som
träffas i § 46 i Kongl. Legostadgan den 23 November 1833 och lyder så:

»Tjenstehjon, som flyttar från en till annan församling, aligge att
för kyrkoherden i den församling, derifrån flyttning sker, förete sitt erhållna
afskedsbetyg — se 22, 23, 24, 25, 27 och 54 §§ i Legostadgan —
i brist hvaraf kyrkoherden prestbevis icke meddela ma.»

Öfver detta lagstadgande har jag från flera håll hört anmärkningar

64

framställas och dessa, såsom mig synes, ej obefogade. Orlofssedel, städjobevis
och afskedsbetyg äro handlingar, som hafva sin betydelse endast
för tjenstehjonet, dess varande och blifvande husbonde, men med hvilka
kyrkoherden icke har att skaffa. Att insätta, såsom här skett, honom såsom
kontrollant öfver den enes eller andres af dessa kontrahenter görande eller
låtande i deras inbördes förhållanden, instämmer föga med hans embetes
art och värdighet. Emellan afskedsbetyget och prestbeviset finnes ej
heller något sammanhang, ty prestbeviset måste blifva lika, huru än afskedsbeviset
lyder, helst numera, sedan prestbeviset ej får, i afseende
på personens frejd, innehålla annat, än ett tillkännagifvande, huruvida
personen åtnjuter medborgerligt förtroende eller icke.

Nu är förhållandet, efter hvad jag inhemtat, att dylika afskedsbetyg
högst sällan meddelas, och när den blifvande husbonden derförutan emottager
tjenstehjonet i sin tjenst, lärer svårligen någon annans rätt dermed
förnärmas. Om icke destomindre en laglydig kyrkoherde fortfarande
skulle vägra att utgifva prestbevis i saknad af afskedsbetyg och tjenstehjonet
ändock flyttar, måste derigenom oreda uppstå i mantals- och
kyrkoskrifning. Det kan äfven hända, att, då afskedsbetyget skall utfärdas,
förre husbonden är borta eller vägrar utgifva betyget. Då uppstår
fråga, om husbonden orätt vägrat, i hvilket fall tvä trovärdige personer
i församlingen kunna utgifva ett sådant betyg, men med äfventyr att,
om sådant skett i oträngdt mål, derför pliktfällas likasom husbonden, om
han orätt vägrat betyget. Att finna personer, som blottställa sig för
ett slikt äfventyr, torde ej vara lätt och något afskedsbetyg blifver således
i detta fall troligen ej utfärdadt. Detsamma inträffar äfven i den
händelse att husbonden har skäl att vägra betyget, emedan tjenstehjonet
ej gjort rätt för sig. I alla dessa fall kan rättegång uppkomma, som
möjligen drager långt på tiden, och tjenstehjonet får emellertid sakna
prestbevis och följaktligen ej blifva mantals- och kyrkoskrifven i den församling,
dit han rätteligen hörer, under tiden jemväl underkastad alla
de olägenheter saknad af prestbevis vid många tillfällen kunna medföra.

Ej mindre för presterskapets skull, som väl icke utan obehag åsidosätter
en lag, äfven om den icke cftcrlefvcs af andra, än ock för tjenstehjonens
skull, hvilka, äfven om de genom bristande redovisning för sin
tjenst sjelfve vållat att afskedsbetyg och prestbevis dem förnekas, dock
genom nämnda lag få vidkännas olägenheter, som icke träffa andra oredlige
förvaltare eller ombudsmän, ej ens alla tjenstehjon, ty de som förvärfvat
sig tjenst inom samma församling som de redan tillhöra, och
således icke hafva af nöden att hos kyrkoherden begära nytt prestbevis,
följaktligen ej heller att förete afskedsbetyg, äro ifrån alla dylika

65

besvärligheter fria, vågar jag föreslå, att ur nämnda § 46 i Legostadgan
första momentet må uteslutas och paragrafen börja sålunda:

»Vid ankomsten i tjensten uppvise tjenstehjon för husbonde sitt
prestbevis. Och bör detta bevis); o. s. v. lika med paragrafens nu varande
innehåll.

Likasom i min embetsberättelse till sistförflutna års Riksdag intager
jag här utdrag ur den Minnesbok, som, jemlikt Kongl. Stadgan angående
måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar
samfäldt den 21 April 1876, skall i Högsta Domstolen föras. Såsom
af anteckningarne vid hvarje mål synes, införes i nämnda Minnesbok
jemväl särskild afdelnings beslut i märkligare rättsfrågor:

Förre Länsmannen II. emot Handlanden E., angående utbekommande
af fullmägtigs arvode.

))Då fullmägtig, som vid Underrätt bevakat hufvudmans talan uti en
sedermera hos Kongl. Makt slutligen fullföljd sak, icke hos Kongl. Maj:t
instält sig såsom hufvudmannens rättegångsombud, har Högsta Domstolen
funnit den af samma fullmägtig hos Kongl. Maj:t gjorda framställning
om bestämmande af arvodeslön för det fullmägtigskap, han i
saken utöfvat, icke tillhöra Kongl. Maj:ts omedelbara upptagande och
förty ej kunna i den ordning frågan derom blifvit väckt, komma under
pröfning.» (Afgjordt på en afdelning- al’ Högsta Domstolen den 18 Januari 1877.)

Kaptenen H. emot Stockholms Inteckningsgaranti-aktiebolag m. fl.
angående utbekommande af pantsatta skuldebref.

»Sedan vid anmälan till föredragning af revisionssaken emellan kaptenen
H., sökande, och Stockholms Inteckningsgaranti-aktiebolag m. fl.
svarande, en af Högsta Domstolens ledamöter tillkännagifvit, att han
vore egare till aktier i nämnda bolag och att han, som sålunda hade i
saken del, ansåg sig jemlikt 13 kapitlet 1 § Rättegångsbalken vara af
laga jäf hindrad att såsom domare taga befattning med ifrågavarande
sak, har Högsta Domstolen förklarat, att det af bemälde ledamot anmälda
förhållande icke vore laga jäf.»

(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 31 Januari 1877.)

Enkan L. emot Stadsfiskalen G. angående mordbrand.

»En person, som — efter att hafva blifvit dömd till straffarbete i
tio år för ett brott, i ett år för ett annat och i två månader för ett
tredje brott, eller i tillhopa elfva år två månader ■—- då deraf återstår

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 års Riksdag.

9

66

tio år sju månader sexton dagar — föröfvar brott, som anses betinga tre
års straffarbete, förklaras skola undergå tillsamman tolf år sju månader
sexton dagars straffarbete, hvarå bör afräknas, hvad å nämnda återstod
kan hafva blifvit verkstäldt efter det nya brottets föröfvande.»

(Afgjordt af en Högsta Domstolens afdelning den 14 Maj 1877.)

Kronofogden D., Häradsskrifvaren A. och Revisoren H. emot Advokatfiskals-embetet
i Kammarrätten, angående felaktigt förfarande i afseende
å debitering och redovisning af räntan af ett fiske m. m.

»Kronofogden, som jemte Häradsskrifvaren undertecknat af den senare
upprättad specialräkning å utskylderna inom fögderi et, ansågs af Högsta
Domstolen vara jemte Häradsskrifvaren ansvarig för debiteringen af utskylderna
och förpligtades ersätta Kongl. Maj:t och Kronan det belopp,
hvarmed räntan af ett inom fögderiet beläget fiske i räkningen blifvit
den skattskyldige för lågt debiteradt.»

(Afgjordt af en Högsta Domstolens afdelning den 4 Juni 1877.)

Häradshöfdingen L. emot Boktryckaren J. angående embetsmans rätt
att såsom målsegare sjelf föra talan i tryckfrihetsmål rörande smädelse i
och för embetet m. m.

»Häradshöfdingen L. har befullmägtigat Stadsfiskalen B. att vid domstol,
å L:s vägnar, åtala J., såsom utgifvare af tidningen Gotlands Allehanda,
för en i tidningen intagen uppsats, som vore smädlig mot L. i
och för hans embete samt i fråga om af honom vidtagna embetsåtgärder
innehölle lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande;
och Högsta Domstolen har ansett det icke vara L. genom stadgandet
i 4 § 5 och 6 mom. och 5 § 11 mom. Tryckfrihets-förordningen
eller eljest lagligen betaget att såsom målsegare väcka åtal mot J. för
ofvan angifna förbrytelser mot nämnda förordning.»

(Afgjordt af en Högsta Domstolens afdelning den 7 Augusti 1877.)

O. E. m. fl. Skarstads byamän emotlandtbrukaren T. angående grustägt.

»Uti ett vid Lane Häradsrätt anhängiggjordt mål angående landtbrukaren
T:s yrkande om ansvar och ersättning för det Skarstads byamän
mot T:s förbud begagnat sig af ett å skogsmarken till T:s hemman
befintligt grustag, yttrade Häradsrätten i utslag den 6 Juni 1876, att
enär omstämda, enligt hvad styrkt blifvit, under 14 ä 15 år allmänne -

67

libell begagnade grustag ostridigt vore beläget å skogig utmark, der
byamännen, hvilka, såvidt ådagalagdt vore, vid grushemtnmg icke förfarit,
i annan ordning än Kongl. Brefvet den 25 November 1802 och
Kainmar-kollegii Cirkulär den 5 April 1803 föreskrifva, således, på grund
af 25 kapitlet 12 § Byggningabalken, varit lagligen berättigade att utan
föregående utsyning taga sand till vägarnes underhåll, samt T. icke visat,
att annat för byamännen lika fördelaktigt och för jordegaren med mindre
olägenhet förenadt grustag än ifrågavarande funnes, ogillades T:s
talan.

Sedan Göta Hofrätt på klagan af T. enligt utslag den 28 December
1876, enär byamännen icke visat, att det ställe å T:s utmark, der de
hemtat grus, blifvit, på sätt i ofvan åberopade Kongl. Bref och Ivammarkollegii
Cirkulär samt Kongl. Brefvet den 16 Februari 1838 och Kammarkollegii
kungörelse den 12 April samma år stadgas eller annorledes i
behörig ordning till grushemtning bestämdt; upphäfdt Häradsrättens beslut
och i förmåga af 24 kapitlet 1 § Strafflagen ådömt byamännen ansvar
och ersättningsskyldighet i målet, fann Högsta Domstolen, vid pröfning
af byamännens häröfver anförda underdåniga besvär, skäligt att
med ändring af Hofrättens utslag gilla Häradsrättens beslut.»

(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 13 November 1877.)

T. f. Ådvokatfiskalens i Kommerse-kollegium underdåniga besvär i
fråga om böters fördelning.

»Vid väckt fråga, huruvida vederbörande åklagare vore berättigad
att erhålla andel i böter, ådömda enligt Kongl. Förordningen den 7 Maj
1842 angående behörighet att föra befäl å svenskt handelsfartyg, har
Högsta Domstolen, med afseende å stadgandet i 2 kapitlet 8 § Strafflagen,
funnit sådana böter böra tillfalla Kronan utan rätt för åklagaren att deri
erhålla någon del.» (Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 13 November 1877.)

Kommissions-landtmätaren H:s besvär angående vägrad fastställelse
å laga skifte.

»Sedan laga skiftesförrättning, under hvilken de i förrättningsprotokollet
såsom delegare antecknade personer varit tillstädes, förklarats afslutad,
och klander mot förrättningen ej blifvit anmäldt, hade på ansökning
om fastställelse å skiftet, Egodelningsrätt förklarat, att då kungörelse
om förrättningen icke blifvit, såsom uti 22 § Skiftesstadgan finnes
bestämdt, fjorton dagar före förrättningens början i socknens kyrka

68

publicerad, kunde den sökta fasställelsen icke meddelas; hvaremot Högsta
Domstolen vid det förhållande att, enligt hvad handlingarna utvisade,
de, hvilkas rätt varit af skiftesförrättningen beroende, varit dervid tillstädes
och sedermera lemnat skiftet oklandradt, ansett den omständighet,
att kungörelsen om skiftets företagande icke blifvit fjorton dagar före
skiftet å predikstolen uppläst, icke hafva utgjort hinder för skiftets fastställande.
)) (Afgjordt''af Högsta Domstolen samfäldt den 13 November 1877.)

Disponenten U:s besvär angående lagfart. »

»Sedan uppå ansökning om lagfart å köp, hvarigenom jord från hemman
för alltid afsöndrats, Häradsrätt, enär sökanden icke visat att afgäld
för jordafsöndringen blifvit af Kongl. Majrts Befallningshafvande faststäld
och afsöndringen derförinnan icke blefve i Jordebokens afsöndringsbilaga
intagen, förklarat lagfartsansökan fredande; och Hofrätt med afseende å
stadgandena i 9 § 2 mom. och 17 § 1 mom. i Förordningen den 6 Augusti
1864, angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning och
jordafsöndring, ej funnit skäl att göra ändring i Häradsrättens beslut;
så har Högsta Domstolen ansett de af underdomstolarne åberopade skäl
och lagrum ej hafva utgjort laga anledning att förklara lagfartsansökningen
hvilande samt förty pröfvat lagligt med undanrödjande af domstolarnes
beslut visa ärendet åter till Häradsrätten att detsamma till ny
laglikmätig behandling företaga.»

, (Afgjordt af Högsta Domstolens afdelning den 14 December 1877.)

Rörande de klagomål, som under år 1877 varit föremål för Justitieombudsmannens
handläggning, meddelas här följande öfversigt:

^ id 1877 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under

handläggning............................................................................................ 2.

Under år 1877 inkommo klagomål till ett antal af .......................... 78*).

Summa klagomål under handläggning år 1877 ....................................... 80.

Af dessa hafva

Utan åtgärd lemna!.-....................................................................................... 33.

Återkallats .......................................................................................................... 1.

Efter vederbörandes hörande fått förfalla ............................................... 32.

Vid 1877 års slut såsom fortfarande under handläggning balanserats 7.
Till åtal hänvisats.............................................................................................. 7.

__ Summa 80.

*) Af dessa äro sex ingifna. i samma sak af samma person, som förut under de sist förflutna nio
åren inlemnat sjutton klagoskrifter, allt i samma ämne.

69

Årets embetsresa har omfattat större delen af Nerike, Wermland,
Dalsland, Bohus län samt en mindre del af Westergötland. Under den
samma har jag besökt läns- och stiftsstyrelserna, stadsdomstolarne samt
domarena på landet. I afseende på ärendenas gång, så i lagskipningen
som förvaltningen, hafva få anledningar till anmärkningar förekommit och
dessa af underordnad vigt och betydelse. Domstolarnes och domarenas
i lag föreskrifna tillsyn öfver konkursernas utveckling och befordrande
till slut har med endast ett och annat undantag funnits behörigen iakttagen,
och vårdnaden om förmynderskapen, så å förmyndarenas som
domstolars och domares sida, i allmänhet varit med sorgfällighet utöfvad.
Det vidtomfattande och arbetsdryga åliggande, Ivongl. Förordningarne
den 16 Juni 1875 ''angående lagfart å fång till fast egendom och
inteckning af dylik egendom pålagt domstolar och domare, har jag funnit
öfver allt ordentligt fullgjord t, i det så väl fastighets- som inteckningsböcker
blifvit upplagda och förda intill tiden för mina besök. Att
dervid olika uppfattningar af de i ämnet gifna föreskrifter skulle påträffas,
var ej alldeles oväntadt, men de hafva dock icke varit stridigare
än att de genom uppmärksamhetens fästande på ändamålet med dessa
böckers införande och det bruk af dem, som framdeles i fråga komme,
låtit sig sammanjerakas, så att i de väsentligare styckena en önskvärd
enhet i böckernas uppställning och förande kunnat åstadkommas. På
ett och annat ställe har det visat sig, då jag ''efter lagfarts- och inteckningsprotokollen
skolat uppsöka de i böckerna införda anteckningarna —
ett förfaringssätt, som jag alltid och öfver allt användt för att komma
under fund med så väl uppställningen som förandet af dessa böcker —
något sådant namn, hvarmed ett hemman, en hemmansdel eller lägenhet
i protokollen betecknats, icke stått att finna i böckerna. Det samma har
jemväl inträffat med gårdsnummer i städerna samt namn och nummer å
delar af stadsjorden. Vid anmärkning härom, har jag af vederbörande
fått den upplysning, att den i protokollen förekommande, ur köpebrefvet
eller den till inteckning företedda handlingen hemtade benämningen eller
nummerbeteckningen, icke varit den samma, som jordeboken •— kronans
eller stadens -— upptoge, efter hvilken lagfarts- och inteckningsböckerna
vore upplagda, hvarföre det i fråga komna hemmanet eller lägenheten
eller gårds- och stadsjordsnumret vore att återfinna under det eller det
namnet eller numret i böckerna. Detta är naturligtvis en felaktighet af
eftertänklig art i dessa böcker; ty om en ny domare kommer till orten
och hos honom begäres, t. ex. ett gravationsbevis å någon dylik med
flera namn betecknad lägenhet, eller han får att införa i böckerna en
ny lagfart eller inteckning, skall han utan tvifvel råka i förlägenhet.

70

Han skall sannolikt finna sig föranlåten att göra ett nytt upplägg för
det förut ej upptagna hemmanet; och när sedan gravationsbevis skall
utfärdas, inträffar lätteligen att deri upptagas endast de inteckningar,
som finnas på nya upplägget och ej de på det gamla, under annat namn
befintliga. I städerna är denna fara ej lika stor, emedan der finnas flere
ledamöter i Rätten, i hvilkas minne det särskilda förhållandet fortlefver
och kan vid inträffande behof blifva i dagen bragt, men på landet, der
endast det skriftliga öfverlemnandet finnes att tillgå, kunna i detta hänseende
betänkliga misstag uppkomma. Jag har derföre på det allvarligaste
uppmanat vederbörande, att så snart något dylikt fall förekomme,
anteckna alla hemmanets eller lägenhetens namn ej blott på det upplägg
som för detsamma är afsedt, utan ock i registret öfver boken, och att i allmänhet
följa den regel, att böckerna skola uppläggas och föras så, att
hvem som helst, äfven den som saknar ort- och personkännedom, kan
utan svårighet finna allt hvad i böckerna är antecknadt om hvarje hemman,
lägenhet, gårds- eller stads-jordsnummer, om hvilket fråga kan
uppstå.

I sammanhang med detta ämne och i anledning deraf att några domare
på landet hafva till mig framstält den frågan, huruvida nya blan•
kettel- till berörda böcker erhållas, när de redan bekomna, såsom det i
en och annan domsaga vill synas, inom ej så aflägsen tid, befinnas fullskrifna,
bör jag tillkännagifva, att på min förfrågan härom i Kongl. Justitiedepartementet
det svar lemnats, att dylika blanketter ännu finnas i
förråd; och när detta förråd tager slut, kan jag ej föreställa mig annat,
än att nya blanketter på statsverkets bekostnad varda anskaffade och
domarena tillhandahållna. I motsatt fall fruktar jag, att de nu på godt
papper upplagda med starka band försedda dyrbara böckerna, möjligen
skola komma att efterträdas af sammanhäftade luntor, bestående af prisbilligt,
uselt papper, utsatt för slitning och sönderrifning, såsom de domböcker
och småprotokoll, som här och der anträffas i häradsarkifven.

Detta tillstånd, hvaruti sistnämnda vigtiga handlingar stundom förekomma,
när de icke i tid inbundits, är egnadt att väcka bekymmer.
Företeelsen är väl numera sällsyntare, än då jag för sexton år sedan
började mina embetsresor, dock påträffas ännu på sina ställen domstolsarkif,
som innehålla till aldra största delen oinbudna domböcker och
handlingar, såsom af mina reseberättelser för de senare åren kan inhemtas.
I min till 1862 års riksdag afgifna embetsberättelse beklagade
jag, efter framställning af häradsarkifvens då varande tillstånd, den bristen
i lagstiftningen, om dessa arkifs förvaring och vårdande, att, icke
någon föreskrift påbjöde dithörande handlingars inbindning och följakt -

71

ligen ej heller någon bestämmelse funnes, hvilka som borde om ett sådant
arbete draga försorg eller vidkännas dertill erforderliga kostnader. Att
domarena skola hafva omsorgen om arbetets verkställande, tyckes mig
icke vara omtvisteligt, och lika klart skulle jag vilja anse det vara, att
de, hvilka i dessa handlingar hafva ett skydd för ärligt förvärfvade rättigheter,
och som följaktligen hafva det omedelbaraste intresse i handlingarnes
bevarande, äfven skola vara närmast förpligtade att vidkännas
de kostnader, som för besagda ändamål erfordras. Fördelade på ett helt
härad eller tingslag blifva dessa kostnader en ren obetydlighet, helst om
inbindningsarbetet, der det skall omfatta många år tillbaka, hvilket dock
på jemförelsevis få ställen kommer i fråga, småningom utföres, så att
kostnaderna få utgå under loppet af flera år. Med framhållande af dessa
omständigheter har jag under de förflutna åren, när jag påträffat arkif
innehållande oinbundna handlingar, låtit genom Domhafvandena göra
framställningar till innevånarena i vederbörande härad eller tingslag och
i de flesta fall rönt till mötes gående, men i några fall har jag stött på
kortsynt uppfattning af saken och illa beräknad sparsamhet eller ock
åhåga att på andra välta kostnaden för bevarandet af deras egna rättigheter.
Huruvida, detta oaktadt, genom upprepade försök på föreställningarnes
väg eller med anlitande af de ofullständiga lagbud som förefinnas,
det önskvärda målet till slut kan ernås, torde ännu vara för tidigt
att afgöra. Imellertid skola, så vidt på mig ankommer, bemödanden för
ändamålet icke sparas.

Det under nämnda embetsresa hållna diarium jemte Expeditionens
diarium och registratur varda, såsom vanligt, till Lagutskottet öfverlemnade.

Från Hans Excellens Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet
har, uppå framstäld förfrågan, det svar erhållits, att någon
förklaring öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar, icke
blifvit meddelad, under tiden efter början af sisttorflutna års riksmöte.

Till fullgörande af den i 14 §, af instruktionen för Justitie-ombudsinannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställanden, har jag från Kongl. Statsdepartementet förskaffat
mig uppgifter:

dels om de i anledning af Riksdagens år 1877 aflåtna underdåniga

72

skrivelser vidtagna åtgärder; varande, i enlighet med dessa uppgifter,
en förteckning upprättad öfver de genom nyssnämnda skrivelser anhängiggjorda
ärenden, som icke förevarit hos Kongl. Maj:t till slutligt afgörande; dels

ock rörande sådana genom Riksdagens underdåniga skrivelser
under de senast förflutna åren anhängiggjorda ärenden, hvilka i min till
nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom i sin helhet
eller till någon del oafgjorda, samt angående de åtgärder, som med
dessa ärenden blifvit vidtagna under tiden efter afgifvandet af min senaste
embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter tillika med en Tabell öfver de underdåniga
skrifvelser, nästlidne års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1878.

N. A. FE ÖM AN.

D. G. Restadius.

BILAGA

till

RIKSDAGENS JDSTITIE-OMBUDSIANS EIBETS-BERÄTTELSE

till 1878 års Riksdag.

I.

Uppgifter frän de särskilda Kongl. Stats-Departementen på de af
Riksdagen år 1877 aflåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna. *)

l:o. Kongl. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 28 Februari 1877, angående val
af Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (1.)

1877 den 9 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 10 Mars, angående ändring af 2 kap. 2 § Strafflagen. (6.)

Kongl. Maj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, med bifall till Riksdagens
förslag den 10 sistlidne Augusti låtit utfärda förordning i ämnet.

3:o af den 7 April, angående ändring i gällande bestämmelser om skyldighet
att bygga och underhålla tiondelada. (19-)

1877 den 27 April nådig förordning utfärdad.

4:o af den 28 April, angående afsöndring af jord från liäradshöfdingebostället
Brötegården N:o 1 i Elfsborgs län. (21.)

1877 den 4 Maj i Statsrådet anmäld; och förordnade Kongl. Maj;t, enär ifrågavarande
boställe den 14 sistlidne Mars indragits till Statsverket, att de ytterligare
åtgärder, som i förevarande ärende påkallades, skulle genom Finansdepartementet
vidtagas.

5:o af den 28 April, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29
Maj 1846. (35.)

Fångvårdsstyrelsens underdåniga utlåtande afvaktas.

6:o af den 9 Maj, angående ändring i 11 kap. 10 § Rättegångsbalken. (36.)
Sedan Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef nådig författning
i ämnet den 10 sistlidne Augusti utfärdad.

7:o af den 9 Maj, angående utsträckt rätt för församlingarna att vid tillsättning
af presterliga beställningar kalla fjerde profpredikant. (37.)

Från Ecklesiastikdepartementet öfverlemnad till Justitiedepartementet för att der be *)

De vid slutet a£ hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens Protokoll.

4

redas till föredragning i sammanhang med det af komiterade utarbetade förslag till
ny kyrkolag, öfver hvilket förslag underdånigt utlåtande af Högsta Domstolen afvaktas.
8:o af den 19 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (44.)

1877 den 1 Juni i Statsrådet anmäld, dervid Kongl. Maj:t förklarade sig låta bero
vid Riksdagens beslut i fråga om lönetillägg åt direktören vid straff-fängelset i Göteborg;
och är innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till
kännedom och efterrättelse, hvarjemte föreskrifter meddelats i afseende å verkställighet
af Kongl. Majrts i ämnet fattade beslut, äfvensom nådig kungörelse utfärdats angående
vilkoren för åtnjutande af de nya löneförmånerna för Fångvårdsstyrelsen.

9:o af den 19 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, med förslag
till utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar.
(62.)

Kongl. Mäj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, den 10 sistlidne Augusti låtit
utfärda nådiga förordningar i ämnet.

10:o af den 19 Maj, angående tillerkännande af laga vitsord åt telegram. (64.)
1877 den 16 September i Statsrådet anmäld; dervid Kongl. Maj:t fann någon åtgärd
för åstadkommande af ett förslag, afsedt att i allmänhet bestämma, i hvad män
laga vitsord må tillerkännas telegram, icke för närvarande vara erforderlig, men derjemte
förklarade, att Riksdagens skrifvelse skulle öfverlemnas till Nya Lagberedningen
för att, såvidt deri innehölles begäran, att rättegångsfullmakter, med iakttagande af
sådana föreskrifter, som vore erforderliga för förekommande af missbruk, måtte få
meddelas genom telegram, tagas i öfvervägande, då frågan om ny rättegångsordning
blifver föremål för Beredningens öfverläggning.

ll:o af den 22 Maj, med lag angående eganderätt till skrift och förordning
rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk
den 3 Maj 1867. (69.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 10 sistlidne Augusti låtit utfärda
författningar i ämnet.

Stockholm den 31 December 1877.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o. Kongl. Utrikes-departementet.

12:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 19 Maj 1877, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (45.)

1877 den 22 Juni i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*)

*) Donna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes
ärendena i embetsskrifvelse den 3 Januari 1878.

5

8:o. Kongl. LandtförsTars-departementet.

13:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 28 April 1877, angående afsöndring
af jord från tredje majorsbostället Stufverum. (22.)

I underdånighet föredragen den 11 Maj; och täcktes Kongl. Maj:t, med bifall till de
af Riksdagen bestämda vilkor, meddela Arméförvaltningen och Kammarkollegium, till
kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande, hvad Kongl. Maj:t med
Riksdagen rörande detta ärende sålunda beslutit.

14:o af den 28 April, angående afsöndring af jord från kaptensbostället vid
Vestgöta regemente Long Storegården N:o 3. (23.)

15:o af den 28 April, angående afsöndring af jord från fanjunkarebostället Anderstorp
M:o 1. (24.)

16:o af den 28 April, angående upphörande af afgäld för boställsjord, som användes
för arméns vapenöfningar. (25.)

17:o af den 28 April, angående afsöndring af jord från furirbostället vid Vestgöta
regemente Vedum Näregården i Skaraborgs län. (27.)

Föredragna den 11 Maj; och blef, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen rörande dessa
fyra ärenden beslutit, Arméförvaltningen och Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande meddeladt.

18:o af den 28 April, angående utbyte af fanjunkarebostället Mölneby N:o 2
Hedra Bossgården mot frälsehemmanet Amundstorp N:o 2 Storegården i
Elfsborgs län. (28.)

Föredragen den 11 Maj; och meddelades, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen rörande
detta ärende beslutit, Arméförvaltningen och Kammarkollegium, för att genom deras
försorg till verkställighet befordras.

Hvad särskildt beträffade den Amundstorp Storegården åliggande reservskjutsskyldighet
vid Svenljunga gästgifvaregård, anbefaldes Kammarkollegium tillse, huruvida
denna skyldighet kunde, på sätt jordegaren föreslagit, författningsenligt öfverflyttas
på hans andel i hemmanet Amundstorp Skattegården.

19:o af den 12 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner med
förslag till lag angående den allmänna värnepligten m. m. (41.)

I underdånighet anmäld don 1 Juni; och blef transsumt af skrifvelsen, i hvad den
angår reglering af en del utgifter under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel, delgifvet Arméförvaltningen
och Statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på hvardera ankomme;
hvarförutom föreskrifter meddelades om de åtgärder, som, med anledning af
de enligt denna skrifvelse beviljade särskilda anslag, vore att iakttaga; med undantag
beträffande frågan om uppförande af ett kavalleri-etablissement å Ladugårdsgärdet för
Lifregementets Dragoncorps’ m. fl:s behof, hvarom Kongl. Maj:t förklarade sig välja
framdeles, uppå underdånig föredragning, fatta nådigt beslut,

6

20:o af den 24 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde
Hufvudtitel. (46.)

Föredragen den 1 Juni; och meddelades i sin helhet Arméförvaltningen och Statskontoret
till kännedom och efterrättelse, i hvad på hvardera ankomme, äfvensom ock
vederbörande militära myndigheter, hvar i hvad samma myndighet rörde; hvarjemte
särskilda föreskrifter angående en del verkställighetsåtgärder utfärdades.

21:o af den 18 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (51.)

Föredragen den 22 Juni i de delar denna skrifvelse blifvit från Finansdepartementet
till Landtförsvarsdepartementets handläggning öfverlemnad; och, jemte det cirkulär till
Länsstyrelserna i vanlig ordning utfärdades angående det af Riksdagen beviljade anslag
till understöd åt behöfvande, efter 1808—1809 års krig qvarlefvande landtvärnsman,
blefvo, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, grunder för pensioneringen
af arméns befäl och underbefäl med vederlikar, samt angående tiden för afgång
ur tjenst, af Kongl. Maj:t faststälda, att från ingången af år 1878 tjena till
efterrättelse; hvarom vederbörande civila och militära myndigheter underrättades, .med
särskild föreskrift till Direktionen öfver Arméns Pensionskassa att från vederbörande
embets- och tjensteman, hvilka pensionsrätt enligt de nya bestämmelserna kunde tillkomma,
infordra skriftligt förklarande, huruvida de vilja komma i åtnjutande af pensionsrätt
enligt nu faststälda grunder mot fullgörande af de för sådant fall stadgade
skyldigheter.

22:o af den 24 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
utbyte af jord för utvidgning af mötesplatsen Malmen i Östergötlands län.
Föredragen den 1 Juni; och blef, hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen härutinnan beslutit,
meddeladt Arméförvaltningen och Kammarkollegium, för att genom deras försorg
till verkställighet befordras.

Stockholm den 27 December 1877.

Alfred Sjöberg.

å:o. Kongl. Sjöförsvars-departementet.

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 Maj 1877. angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel. (47.)

1877 den 1 Juni i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga
skrifvelsén delgifven vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter
meddelade om verkställigheten af fattade nådiga beslut i ämnet.

24:o af den 18 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (51.)

1877 den 1 Juni genom Finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl.

7

Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån under den 22 Juni innevarande år nådiga föreskrifter
blifvit vederbörande till efterrättelse meddelade.

Stockholm den 29 December 1877.

C. Nordenfalk.

5:o. Kongl. Civil-departementet.

25:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 1 Mars 1877, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ändring i 37 § af Kongl. Rörordningen
den 23 Maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm. (4.)
Anmäldes den 16 Mars, då nådig kungörelse i ämnet utfärdades.

26:o af den 10 Mars, angående skatten för hundar. (14.)

Anmäld den 1 Juni, hvarvid, med bifall till Riksdagens framställning, ny författning
i ämnet utfärdades.

27:o af den 20 Mars, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(16.)

Anmäld den 13 April och innehållet af skrifvelsen meddelad Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader.

28:o af den 16 April, angående beviljadt anslag till Statens jernvägsbyggnader.
(34.)

Anmäld den 11 Maj och meddelad Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader till
kännedom.

29:o af den 12 Maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning, brooch
hamnbyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom anslagna fonder
till sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag. (38.)

Vid anmälan häraf den 18 Maj anbefaltes Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
att vidtaga de åtgärder, som på styrelsen ankomme, för de särskilda med
statsbidrag understödda arbetenas fortsättande eller bringande till verkställighet.

30:o af den 12 Maj, angående beviljadt statsbidrag för ny tomtreglering i Strömstad
i följd af den staden senast öfvergångna brand. (39.)

Med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad detsamma afvek från Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet, förordnade Kongl. Maj:t den 18 Maj, att innehållet af Riksdagens
skrifvelse skulle delgifvas dels Statskontoret och dels Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län till vederbörandes förständigande.

31:o af den 12 Maj, angående beviljadt statsbidrag för ny tomtreglering i Söderhamn
efter den staden senast öfvergångna brand. (40.)
iled godkännande af Riksdagens beslut, i hvad detsamma afvek från Kongl. Majtts

8

proposition i ämnet, förordnade Kong! Maj:t den 18 Maj, att innehållet af Riksdagens
skrifvelse skulle meddelas dels Statskontoret och dels Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Gefieborgs län för vederbörandes förständigande.

32:o af den 17 Maj, angående beviljande af låneunderstöd för sänkning af
sjöarne Hjelmaren och Qvismaren. (57.)

Vid anmälan den 24 Maj af denna skrifvelse, anbefaltes och bemyndigades Styrelsen
för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, att från vederbörande infordra behörigt kontrakt
om arbetets påbörjande under år 1878 och fullbordande enligt planen före utgången
af år 1887 och samma kontrakt å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar underteckna,
samt meddela Statskontoret underrättelse, om hvad Styrelsen enligt Kongl.
Haj:ts uppdrag tillgjort.

33:o af den 19 Maj, om bestämmande af reseersättning åt deputerade till Markegångstaxa^
upprättande. (63.)

Med bifall till Riksdagens framställning, har Kong], Maj:t den 1 Juni låtit utfärda
nådig Förordning i ämnet.

34:o af den 19 Maj, angående bestämmande af en viss orts lokaltid såsom den
för landet lagligt gällande borgerliga tiden. (60.)

Den 1 Juni anbefaltes Vetenskapsakademien att, i anledning häraf, afgifva underdånigt
utlåtande, hvarefter särskildt infordrade yttranden inkommit från Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Vester- och Norrbottens län, det förra af den 25 sistlidne Oktober
och det senare af den 5 påföljde November.

35:o af den 22 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (48.)

Anmäldes den 1 Juni, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut, som blifvit
utöfver eller med afvikelser, från hvad Kongl. Maj:t föreslagit, af Riksdagen fattade,
samt med förklarande att i fråga om vilkoren för tillgodonjutande af de utaf
Riksdagen beviljade tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse, hvad derom
redan vore eller blefve föreskrifvet, förordnade, att innehållet af Riksdagens skrifvelse
skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom öfriga vederbörande
förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar, som dem särskildt anginge,
med bemyndigande att hos Statskontoret lyfta de af Riksdagen beviljade extra anslag;
hvarjemte, i anledning af särskilda punkter i skrifvelsen samt de framställningar, som
legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet äfvensom hvad i öfrigt förekommit,
nådiga beslut meddelades.

36:o af den 22 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anvisande
af medel för Sveriges deltagande i 1878 års verldsutställning i
Paris. (70.)

Skrifvelsen anmäldes den 1 Juni, och, jemte det innehållet deraf till behörig kännedom
meddelades Statskontoret samt Komitén för Sveriges deltagande i nämnda utställning.
förordnade Kongl. Maj:t, att det af Riksdagen beviljade anslag å 200,000

9

kronor skulle ställas till nämnde komités förfogande och att, derest komitén hehöfde
att genom förskottsanvisning använda något deraf redan under innevarande år, komitén
hade att derom göra underdånig framställning.

Stockholm den 28 December 1877.

C. A. Sjöcrona.

6:o. Kongl. Finans-departementet.

37:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Mars 1877, angående val af Fullmäktige
i Riksbanken. (7.)

38:o af samma dag, angående val af dito i Riksgäldskontoret. (8.)

Dessa två skrivelser äro den 23 i samma månad inför Kongl. Maj:t i underdånighet
anmälda och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

39:o af den 20 Mars, angående nedsättning af lastpenningarne samt annan ändring
i tulltaxeunderrättelserna. (15.)

I öfverensstämmelse med Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har Kongl.
Maj:t den 23 i samma månad låtit utfärda nådig kungörelse angående ändringar i
§§ 4 och 9 af underrättelserna, om hvad vid tillämpning af tulltaxan den 22 Juli
1875 iakttagas bör, att gälla från den 1 derpå följande April.

40:o af den 10 Mars, angående förberedande åtgärder för inrättande af s. k.
landtbrefbäring. (13.)

Beträffande Riksdagens i denna skrifvelse gjorda hemställan, att, derest landtbrefbäring
komme till stånd, tillfälle måtte beredas till befordran med landtbrefbärare af äfven
rekommenderade bref, har Kongl. Maj:t, som den 1 sistlidne Juni meddelat Generalpoststyrelsen
särskilda föreskrifter angående landtbrefbäringens ordnande, dervid tillika
förordnat, att sådant tillfälle skall, der så ske kan, af bemälde styrelse beredas, dock
att så vidt möjligt undvikes, att fortskaffningen sker nattetid.

41:o af den 31 Mars, angående stämpelpappersafgiften. (18.)

I anledning häraf har Kongl. Maj:t under den 1 sistlidne Juni medelst nådig kungörelse
enligt Riksdagens beslut förordnat, att den i ämnet den 29 September 1876
utfärdade kungörelse skall fortfarande lända till efterrättelse från nästkommande års
början till slutet af det år, under hvars lopp ny stämpelpappersbevillning varder af
Riksdagen faststäld, dock, enligt Riksdagens jemväl anmälda beslut, med iakttagande,
att så länge för de genom hofexpeditionen utfärdade nådiga resolutioner lösen samt
sigillpenningar utgå, minskning i den för dessa resolutioner bestämda stämpelafgift
skall ega rum till belopp, motsvarande omförmälda lösen och sigillpenningar.

42:o af den 28 April, angående afsöndring af jord från kronohemmanet Filsbäck
Sven Fiskaregården. (20.)

Bih. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 års Riksdag.

2

10

Med gillande af Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut, i hvad det skilde
sig från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, har Kong!. Maj:t den 4 sistlidne Maj låtit
skrifvelsens innehåll meddelas Kammarkollegium till kännedom och vederbörandes förständigande.

43:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter ogifta
Margaretha Sandberg. (26.)

Den 4 sistlidne Maj i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t med gillande af Riksdagens
beslut låtit skrifvelsens innehåll vederbörande embetsmyndigheter till kännedom
och efterrättelse meddelas.

44:o af samma dag, angående verkstäld granskning af Statsverkets m. fl. fonders
förvaltning under år 1874. (29.)

Den 4 sistlidne Maj har berörda skrifvelse jemte protokollsutdrag blifvit öfverlemnad
till Civildepartementet, på hvars föredragning de i skrifvelsen omförmälda framställningar
borde komma under nådig pröfning.

45:o af samma dag, angående eftergift af Kronofogden 0. Moosberg ådömd ersättningsskyldighet
till statsverket. (30.)

Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut har den 4 sistlidne Maj meddelats
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande.

46:o af samma dag, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter enkan
J. K. Sandström. (31.)

Riksdagens genom förestående skrifvelse meddelade beslut har den 4 sistlidne Maj
meddelats vederbörande embetsmyndigheter till kännedom och efterrättelse.

47:o af samma dag, angående afsöndring afjord från indragna trumpetarebostället
Va mantal Åby N:o 2. (32.)

Hvad Riksdagen enligt förevarande skrifvelse beslutat, har den 4 sistlidne Maj meddelats
Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

48:o af den 16 April, angående de i Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(33.)

Den 11 sistlidne Maj meddeladt Statskontoret för behörig kännedom.

49:o af den 15 Maj angående inskränkning i nu tillåtna tiden för jagt af elg. (42).
Detta ärende, deri infordrade underdåniga utlåtanden afgifvits af Skogsstyrelsen den
12 Juli och af Vetenskap s-akademien den 19 September detta år, är för närvarande
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

50:o af den 19 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Första
Hufvudtitel. (43.)

Sedan Riksmarskalksembetet den 11 sistlidne Juni afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver Riksdagens i förestående skrifvelse framstälda erbjudande i afseende
å dispositionen af Tullgarns slott och kungsgård jemte dermed under eget bruk för -

11

enade hemmanen Kårtorp, Skyttorp, Nora och Stortorp med dertill hörande torp och
lägenheter, har Kongl. Maj:t vid föredragning af samma skrifvelse den 10 derpå
följande Augusti förklarat sig villig att nämnda anbud antaga, dock med Kongl. Maj:t
förbehållen rätt att, derest kungsgårdens underhåll blefve för liofhållningen alltför
betungande, kunna, efter laga fardagstid, till disposition för statsverket åter aflemna
Tullgarns slott och kungsgård med de fyra ofvannämnda hemmanen samt emottagna,
staten tillhöriga inventarier; och har, hvad i nyssnämnda hänseende sålunda blifvit
beslutadt, till kännedom och efterrättelse meddelats så väl Kammarkollegium och
Skogsstyrelsen, som Kiksmarskalksemhetet och Statskontoret, hvilka sistnämnda båda
myndigheter derjemte om skrifvelsens innehåll i öfrigt förständigats.

51 :o af den 18 Maj, angående reglering af utgifterna under Kiksstatens Nionde
Hufvudtitel. (51.)

Jemte det Kongl. Maj:t vid föredragning häraf den 1 sistlidne Juni förordnat, att de
delar af förestående skrifvelse, hvilka borde på andra departements föredragning komma
under nådig pröfning, skulle för sådant ändamål till dem öfverlemnas, äfvensom att
samtliga departement, med undantag af Utrikesdepartementet, borde underrättas derom,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majds derom gjorda förslag, medgifvit, att, oberoende
af hvad gällande stad gam len innehölle om rätt till pension å allmänna indragningsstaten,
civile embets- och tjensteman samt betjente, hvilkas aflöning på grund
af reglering, som skett vid de båda sist förflutne riksdagarne eller vid följande riksdagar
kunde ega rum, vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, skola vara berättigade
_ der ej för särskilda fall andra bestämmelser äro eller blifva meddelade

__att, då de uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjensteår, å allmänna indragnings staten

undfå pension till lönens hela belopp, har så väl detta Riksdagens beslut, som
innehållet af skrifvelsen i öfrigt, blifvit till kännedom och efterrättelse meddeladt Statskontoret
och öfriga vederbörande embetsmyndigheter, hvar i hvad samma myndigheter
rörde, hvarjemte resolutioner för de personer, som enligt skrifvelsen fått pensioner sig
beviljade, blifvit i vanlig ordning utfärdade.

52:o af samma dag, angående beviljadt kreditiv att i händelse af behof användas
till neutralitetens upprätthållande. (58.)

Ben 24 sistlidne Maj Statskontoret till kännedom meddeladt.

53:o af samma dag, angående nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (59.)
Denna skrifvelse har den 24 sistlidne Maj blifvit, såsom ej påkallande någon åtgärd,
lagd till handlingarna.

54:o af den 17 Maj, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
(54.)

Yid föredragningen häraf den 24 sistlidne Augusti har Kongl. Maj:t i enlighet med
Riksdagens anhållan uppdragit åt en komité att öfverse nu gällande författningar angående
tillverkning och försäljning af bränvin, i syfte att genom lagstiftningen måtte
kunna åstadkommas ett kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk, än som ge -

12

nom nuvarande lagstiftning egde ruin; varande bemälde komités utlåtande i ämnet
ännu ej inkommet.

Härjemte har Kong!. Maj:t med anledning af samma skrifvelse, likaledes den
24 Augusti, utfärdat ny förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker.

55:o af samma dag. angående förändringar, som i följd af Riksdagens beslut
vidkommande § 9 i tulltaxeunderrättelserna, ansetts påkallade i afseende å
vissa andra stadganden. (55.)

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t under den 1 sistlidne
Juni låtit utfärda särskilda nådiga kungörelser angående förändrad lydelse af dels
§ 1 i Kongl. Förordningen den 18 September 1874 angående frilager för proviantering
af fartyg i Öresund och dels punkten 5:o b i Kongl. Kungörelsen sistnämnda
dag angående restitution af bränvinstillverkningsafgift vid utförsel af bränvin
till utrikes ort och till Norge.

56:o af samma dag, angående tullbevillningen. (56.)

Den 15 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med ej mindre det af
Riksdagen afgifna taxeförslag än äfven Kongl. Kungörelsen angående ändringar i tulltaxeunderrättelserna
den 23 Mars innevarande år låtit utfärda ny tulltaxa, att gälla
från början af nästa år.

57:o af den 24 Maj, angående allmänna bevillningen. (78.)

I öfverensstämmelse med Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut har Kongl.
Maj:t den 1 sistlidne Juni, enligt Riksdagens tillika framstälda anhållan, låtit kungöra,
att, med iakttagande af de i afseende a bevillningstaxering inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker meddelade särskilda bestämmelser, nu gällande bevillningsstadga
och dertill hörande instruktion för taxeringsförrättningama komma att
tjena till allmän efterrättelse för år 1878 och intill slutet af det år, under hvars
lopp ny bevillningsstadga varder af Riksdagen faststäld.

Hvad berörda skrifvelse vidare innehåller i fråga om en af Styrelsen för Allmänna
Hypoteksbanken i skrifvelse den 17 Oktober 1876 gjord framställning angående
bankens och hypoteksföreningames beskattning har Kammarrätten till kännedom meddelats.

58:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (49.)

Den 1 sistlidne Juni har denna skrifvelse, med undantag af den del deraf, som innefattar
anmälan om Riksdagens beslut i afseende å Tullverkets utgiftsstater för år 1878,
blifvit föredragen inför Kongl. Maj:t. som dervid, med godkännande af de rörande
anslagen under Sjunde Hufvudtiteln af Riksdagen fattade beslut, i hvad dessa skilde
sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att innehållet af samma
skrifvelse, med undantag af hvad anginge Tullverket, skulle till kännedom och efterrättelse
meddelas Statskontoret äfvensom öfrige vederbörande embetsverk och myndig -

13

heter; och har Kongl. Maj:t i sammanhang härmed förordnat, att den för innevarande
år gällande aflöningsstaten för Finansdepartementets expedition skall jemväl
för år 1878 lända till efterrättelse, samt beträffande skogsväsendet enligt den under
är 1877 vid Skogsinstitutet tillämpade undervisningsplan och med förhöjning af arvodet
för läraren i kemi och fysik till 1.200 kronor, för läraren i författningskunskap
till 1,000 kronor och för läraren i nationalekonomi till 600 kronor, faststält
staten för nämnda läroverk för är 1878 till det af Riksdagen beviljade förhöjda belopp
21,300 kronor, hvarjemte Skogsstyrelsen, som bemyndigats disponera de på extra
stat för sistnämnda år anvisade lönetillägg åt styrelsens chef och dyrtid stillägg åt
dess embets- och tjensteman, dels anbefalts att om Riksdagens beslut i fråga om anslag
till en tredje enskild skogsskola skyndsamt underrätta Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i de län, der styrelsen ansåge inrättandet af en sådan skola kunna komma,
i fråga, dels ock förständigats att, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts den 8 Januari
innevarande år fattade beslut, i sitt generalförslag öfver utgifterna från reservationsanslaget
till skogsväsendet för år 1878 upptaga jemväl do för skogsingeniöreme
och för undersökningar af vattendrag i Norrbottens län erforderliga belopp.

Jemte det vidare Kammarkollegium bemyndigats att lyfta de af Riksdagen för
ar 1878 anvisade så väl extra anslag som dyr ti d s till ägg åt verkets embets- och tjensteman
samt enahanda bemyndigande lemnats Kammarrätten och Öfverintendentsembetet
i afseende å de för dess embets- och tjensteman anvisade dyrtidstillägg, hafva de
särskilda föreskrifter, som påkallats af Riksdagens beslut rörande deds ombyggnad af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Malmöhus län embetslokal samt dels inköp af
en tomt i Karlskrona för framtida ombyggandet af landsstatsembetsliuset derstädes,
blifvit vederbörande embetsmyndigheter till efterrättelse meddelade.

Vid förnyad anmälan den 26 sistlidne Oktober af förevarande skrifvelse, i hvad
den afsåge tullverkets utgifsstater, har Kongl. Maj:t förordnat, att de för innevarande
år faststälda utgiftsstnterna skola, med iakttagande af vissa förändringar i aflöningsstaten.
jemväl för år 1878 lända till efterrättelse.

Vidkommande telegrafverket har Kongl. Maj:t, efter infordrande från dess styrelse
af förslag till definitiva stater för år 1878. uppgjorda med ledning af hvad
Chefen för Finansdepartementet i fråga om samma stater yttrat uti det underdåniga
anförande till statsrådsprotokollet den 16 sistlidne Mars, som funnes bilagdt Kongl.
Maj:ts nådiga proposition af samma dag angående telegrafverkets utgiftsstater för är
1878. under den 26 sistlidne Oktober faststält dylikt statsförslag, att lända till
efterrättelse under enahanda förbehåll, som genom Kong!. Brefvet den 13 November
1874 blifvit stadgadt i afseende ä skyldighet för vederbörande att underkasta sig
tillämpning af de allmänna vilkor för åtnjutande af aflöning i statens tjenst, som
Kongl. Maj:t efter pröfning af löneregleringskomiténs betänkande kunde finna godt i
nåder fastställa.

Sedan slutligen Statskontoret den 29 nästlidne November inkommit med infor -

14

dradt förslag rörande disposition af de till genomförande af bemälda verks nya organisation
för år 1878 uppförda anslag, har Kongl. Maj:t den 14 innevarande December
härom meddelat nådigt förordnande.

59:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna häradshöfdingebostället
Hvetlanda Thomas- och Kullagården. (67.)

Den 1 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens enligt förestående
skrifvelse till Kongl. Maj:ts förslag gjorda tillägg, låtit, hvad sålunda i ärendet
förekommit, till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande meddelas
Kammarkollegium.

60:o af samma dag, angående förvaltningen af kronans domäner. (68.)

Sedan Kammarkollegium till åtlydnad af Kongl. Maj:ts den 15 sistlidne Juni meddelade
befallning den 15 derpå följande September afgifvit utlåtande och förslag till
ordnandet af så väl centralstyrelsen som den lokala förvaltningen af de för statsverkets
räkning utarrenderade fastigheter, har Kongl. Maj:t den 9 nästlidne November rörande
detta ärende meddelat nådigt beslut.

61:o af den 22 Maj, angående afdrag af kronan behållen ränta af frälseskatteoch
kronohemman och lägenheter. (72.)

62:o af samma dag, angående ändring af §§ 2 och 11 i nu gällande bevillningsförordning.
(73.)

Sistberörda två skrifvelse!- hafva den 1 sistlidne Juni blifvit inför Kongl. Maj:t föredragnsr^och.
så som då icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

63:o af den 24 Maj, angående beräkning af Statsverkets inkomster. (74.)
Innehållet af denna skrifvelse har den 1 sistlidne Juni blifvit Statskontoret till kännedom
och efterrättelse meddeladt.

64:o af samma dag, i anledning af väckt fråga om rätt till lyftning åt de till
begrafningshjelp afsedda innehållningar a löner. (75.)

Genom nådig remiss den 1 sistlidne Juni har Statskontoret erhållit befallning att inkomma
med utlåtande öfver Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda framställning,
hvilket utlåtande ännu afvaktas.

65:o af samma dag, angående bergverkstiondens upphörande. (76.)

Rörande detta ämne har Kongl. Maj:t den 10 sistlidne Augusti utfärdat nådig kungörelse.

6 6 :o af samma dag, angående begrafnings- och öfriga kostnader i anledning af
Hennes Maj:t Enkedrottning Josefinas dödliga frånfälle. (77.)

Vid föredragning häraf den 1 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t anbefalt Statskontoret
att för de af ofvannämnde anledning förskottsvis bestridda utgifter, tillhopa 49,468
kronor 53 öre godtgöra statsverket dels med 38,468 kronor 53 öre af de utaf Riksdagen
enligt förevarande skrifvelse anvisade medel och dels med 11,000 kronor af
det i Riksstaten för år 1878 å Sjunde Hufvudtiteln uppförda anslag till de Kongl.

15

Teatrarne; varande skrifvelsens innehåll jemväl meddeladt Riksmarskalksembetet till
kännedom och för Direktionens för Kongl. Maj:ts Hofkapell och Teatrar förständigande.

67:o af samma dag, med ny riksstat. (79.)

Den berörda skrifvelse bilagda riksstat har den 1 sistlidne Juni öfverlemnats till
Statskontoret för kännedom och efterrättelse.

68:o af den 22 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (48.)

Sistberörda skrifvelse, som genom Civildepartementet blifvit i underdånighet anmäld
samt jemte protokollsutdrag till Finansdepartementet öfverlemnats, i hvad den angår
ersättning till Sala bergslag för förlust genom vissa räntors förvandling, har den 1
sistlidne Juni blifvit i berörda hänseende meddelade Kammarkollegium till kännedom
och efterrättelse samt vederbörandes förständigande, hvarjemte jemväl Statskontoret
lemnats underrättelse om Riksdagens i nämnda hänseende anmälda beslut.

69:o af don 15 Maj, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning.
(52.)

Under den 6 sistlidne Juli har i anledning häraf kungörelse blifvit i nåder utfärdad.
Stockholm den 28 December 1877.

Herman Odelberg.

Expeditions-Chef.

7:o. Kongl. Ecklesiastik-departementet.

70:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 Mars 1877, i anledning af
nådig proposition angående anslag för beredande af ökadt antal sjukplatser å
hospitalen. (17.)

Kongl. Maj:t har den 26 Mars 1877 afgjort detta ärende.

71 :o af den 23 Maj, angående teckningsundervisningen och teckningslärarnes vid
elementarläroverken ställning och lönevilkor. (71.)

Sedan Domkapitlen samt Direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och
Hya Elementarskolan afgifvit underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t genom nådig
proposition till Riksdagen af denna dag afgjort detta ärende.

72:o af den 19 Maj, angående ändring af § 4 i Kongl. Kungörelsen den 29
December 1860 rörande folkundervisningen i riket. (61.)

Kongl. Maj:t har den 10 September 1877 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.

73:o af den 24 Mai, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (50.)

Kongl. Maj:t har den 1 Juni 1877 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med
deraf föranledda föreskrifter.

16

74:o af den 24 Maj, i anledning af nådig proposition angående försäljning af
de Provincialläkaren i Ölands Södra Mot på lön anslagna bohemman. (65.)
Den 8 Juni 1877 har Kongl. Maj:t i nåder anhefalt sin Befallningshafvande i
Kalmar län att häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

Stockholm den 7 Januari 1878.

Ex officio

F. A. Westerling.

17

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1877 aflåtna underdåniga skrivelser anhängig g jorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1877 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Jnstitie-departementet.

5:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 28 April 1877, ifråga om ändring
af 3 kapitlet 23 § i Kongl. Stadgan angående försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer af den 29 Maj 1846. (35.)

7:o af den 9 Maj, angående utsträckt rätt för församlingarna att vid tillsättning
af presterliga beställningar kalla fjerde profpredikant. (37.)

Kongl. Landtförsvars-departementet.

19:o af den 12 Maj. i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till lag angående den allmänna värnpligten m. m., i hvad den rörer
frågan om uppförande af ett kavalleri-etablissement å Ladugårdsgärdet.

Kongl. Civil-departementet.

34:o af den 19 Maj, angående bestämmande af en viss orts lokaltid såsom den
för landet lagligt gällande borgerliga tiden. (60.)

Kongl. Finans-departementet.

49:o af den 15 Maj, angående inskränkning i nu tillåtna tiden för jagt af
elg. (42.)

Bill. till Just.-oml/udsmannens Embetsberättelse till 187S ära Riksdag. 3

64:o af den 24 Maj, i anledning af väckt fråga om rätt till lyftning af de till
begrafningshjelp afsedda innehållningar å löner. (75.)

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

74:o af den 24 Maj, i anledning af nådig proposition angående försäljning af
de provincialläkaren i Ölands Södra Mot på lön anslagna bohemman. (65.)

19

II.

Förteckning pä sädana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl. Maj:t
a flatna underdåniga skrifvelser anhängig gjorda ärenden, livilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda,
äfvensom uppgift ä de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

Kongl. Justitie-departementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om
lag till ordnande af Notarie-publici-befattningen. (225).

Detta ärende är, på sätt uti sist afgifna förteckning omförmäles, beroende på handläggning
af Nya Lagberedningen.

2;o af den 11 Augusti 1860, angående införande af så kallade tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

1860 den 2 November inför Kongl. Maj:t i Statsrådet anmäld; och beror ärendet

fortfarande på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

3:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande

vattenrätten. (57.)

Sedan Nva Lagberedningen afgifvit underdånigt förslag till Förordning angående torrläggning
af jord, har Kongl. Maj:t beslutat att öfver samma förslag infordra Högsta
domstolens yttrande.

4:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om omorganisation
af domkapitlen. (155.)

Det i sist afgifna förteckning rörande detta ärende omnämnda, från Högsta domstolen
infordrade underdåniga utlåtande afvaktas.

5:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstraiik. (90.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut,

20

6:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring
i gällande stadganden rörande socknemäns inbördes skyldighet att deltaga
i prestgårdsbyggnad. (84.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktan.

‘:° af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättrings
anstalter och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet.
(92.)

Frågan h vilar fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga
utlåtande.

8:o af den 10 Maj 1875, i fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
flottled. (39.)

Nya Lagberedningen är sysselsatt med utarbetande af förslag i ämnet.

9:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de
större städerna i Sverige. (44.)

Detta ärende är, på sätt föregående förteckning omförmäler, fortfarande beroende på
handläggning af Nya Lagberedningen.

10:o af den 21 Maj 1875, rörande förändrad lagstiftning om preskription för
klander å jordafång. (63.)

På sätt föregående förteckningar omförmäla, är detta ärende öfverlemnadt till handläggning
af Nya Lagberedningen; och afvaktas beredningens yttrande i ämnet.

11:0 af den 9 Maj 1876, om vidtagande af åtgärder för utfärdande af en fullständig
handclslagbok för Sverige. (30.)

Sedan de i sist afgifna förteckning omnämnda åtgärder kult till ett gynnsamt resultat,
har Ivongl. Maj:t den 26 sistlidne Januari åt kommitterade uppdragit att utarbeta
ett på den tyska handelsrätten grundadt förslag till ny vexellag, så vidt möjligt öfverensstämmande
med de lagförslag angående samma ämne, som samtidigt kunde blifva
uppgjorda af dertill förordnade norska och danska kommitterade.

12:o af den 14 Maj 1876, angående väckt förslag om vidtagande af lagstiftningsåtgärder
till betryggande af den allmänna ordningen och personliga säkerheten.
(7 0.)

Öfver ett i Justitiedepartementet i anledning af ifrågavarande skrifvelse uppgjordt
förslag till förändrad lydelse af 6 punkten i 19 § af Förordningen om Nya Strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, har Högsta domstolen afgifvit
infor dr adt utlåtande; och afvaktas Kongl. Maj:ts vidare beslut i ärendet.

Stockholm den 31 December 1877.

Fx officio

C. F. W. Lamberg.

21

Kong! Landtföi’svars-departementet.

13:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående
ifrågastälda förändringar i Militieboställsordningen. (126.)
Förhållandet sedan förra berättelsen oförändradt.

14:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar,
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter
kontrakt levereras, och dels till reglemente hvarefter vederbörande vid kronoauktioner
för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka skola af Arméförvaltningen och
Förvaltningen af sjöärendena upprättas, hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk
afgifna.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af
väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89).

Hvilar, i hvad Landtförsvarsdepartementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

16:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om
grundskatterna och indelningsverket. (74.)

Frågan om indelningsverket kan icke vinna sin lösning, förr än en ny härordning
varder af Kongl. Maj:t med Riksdagen faststäld.

17:o af den 11 Maj 1876, i anledning af den år 1875 verkställa granskning
af Statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)
Revisorernes af Riksdagen gillade anmärkning deremot, att från förenade mötespassevolansfonden
och invalidhusfonden utgått medel till Arméförvaltningens aflöning, samt
att å Fjerde Hufvudtitelns allmänna besparingar anordnats arfvoden till predikanten,
läkaren och klockaren å Carlstens fästning, har föranledt dertill, att, på Kongl. Maj:ts
förslag, särskilda medel till aflöning åt öfvertalige tjensteman hos Arméförvaltningen
m. m. blifvit vid senaste statsreglering af Riksdagen anvisade, samt att godtgörelse
till de nämnda befattningshafvandena å Carlstens fästning numera utgår från reservationsanslaget
för Artilleriregementena.

Stockholm den 27 December 1877.

Alfred Sjöberg.

Kongl. Sjöförsvars-departementet.

18:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående
utarbetande af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.)

22

Förvaltningen af Sjöärendena, Kammar- och Kommersekollegierna, hvilka, enligt nådigt
beslut den 2 Mars 1876, erhållit uppdrag att på vissa angifna grunder uppgöra nytt
förslag till fördelning af städernas båtsmanshåll, hafva under den 29 Oktober innevarande
år afgifvit sådant förslag, hvilket för närvarande är under granskning, för att
af Kong!. Maj:t i nåder pröfvas.

19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1868, angående befrielse
för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga
lotspenningar.

20:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss
drägtighet att vid ingåendet taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)
Det enligt senast afgifna förteckning från Lotsstyrelsen under den 31 December
1875 infordrade förslag till reglemente för lots-och fyrinrättningen i riket härunder
den 17 sistlidne Juli blifvit afgifvet, vid föredragning hvaraf den 7 innevarande månad
Kongl. Maj:t från vederbörande infordrat underdåniga utlåtanden i ämnet.

Stockholm den 29 December 1877.

G. JS< ordenfalk.

Kongl. Civil-departementet.

21:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 23 April 1874, i fråga om förändrad
lydelse af 9 § i Kongl. Kungörelsen den 30 December 1863, angående
nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar m. m. (22.)
Sedan Statskontoret inkommit med utlåtandet i ämnet, har Kongl. Maj:t den 2 Februari
1877 genom nådigt Bref till bemälda embetsverk förklarat, att icke allenast
nämndeman, utan äfven fjerdingsman, hvilken önskade att hos kronofogden i orten
uppbära den ersättning, hvartill han i förenämnda hänseende vore på grund af Kongl.
Kungörelserna den 30 December 1863 eller den 17 Maj 1867 berättigad, skulle
ega till denna tjensteman ingifva sin kostnadsräkning, försedd med behörigt bevis om
närvaro vid den förrättning, för hvilken ersättning begärdes; med åliggande för kronofogden
att, efter granskning af räkningen och sedan våglängden blifvit bestyrkt, utbetala
det godkända beloppet och vid hvarje qvartals stat eller förr, om så erfordrades,
hos Kongl. Majrts Befallningshafvande begära godtgörelse för hvad som blifvit
utgifvet.

22:o af den 4 Mars 1876, angående meddelande af föreskrifter för de ombud,
som å statens vägnar deltaga i granskningen af jernvägsaktiebolagens förvaltning
och räkenskaper. (7.)

Vid pröfning den 23 sistlidne Mars, af det på sätt redogörelsen för sistlidna år utvisar,
från Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader infordrade förslag till
instruktion för omförmälda ombud, har dylik instruktion blifvit af Kongl. Maj:t faststäld.

23

23:o af den 14 Maj 1876, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående
antagandet af det metriska mått- ocli vigtsystemet. (67.)

Sedan Generaldirektören Falkman afgifvit förslag till författningar i ämnet, samt infordrade
utlåtanden inkommit från Yetenskapsakademien, Kommerskollegium, Sundhetskollegium
och Kontrolldirektören, har Kongl. Maj:t den 16 sistlidne November funnit
godt ”nedsätta en komité, med uppdrag att. efter granskning af ofvanberörda författningsförslag
och hvad i ärendet blifvit anfördt eller eljest förekomme, afgifva yttrande och
dervid göra hemställan om de förändringar i förslagen, hvartill granskningen kunde
föranleda.

24:o af den 16 Maj 1876, i fråga om beredande af ökad kontroll å arbetare,
som utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Anmäldes den 4 Maj 1877 och remitterades till utlåtande af öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Länen, huruvida förhållandena i hufvudstaden
eller inom Länen kunde gifva anledning dertill, att särskilda stadganden i det af Riksdagen
angifna syfte må anses vara af behofvet påkallade, samt i sadant fall med
förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma. Sådana utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
ingått.

25:o af den 11 Maj 1876, om revision af gällande föreskrifter rörande användande
af eder. (62.)

Är ännu på pröfning beroende.

Stockholm den 28 December 1877.

C. A. Sjöcrona.

Kongl. Finans-departementet.

26:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om
antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar
och reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Detta mål, i hvilket Kammarkollegium och Landtmäterikontor et afgifvit särskilda underdåniga
utlåtanden, är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

27;o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861
verkstälda revisioner af Statsverkets m. 11. allmänna fonders förvaltnfhg
under åren 1858 och 1859. (61.)

Det i anledning af Rikets Ständers förevarande skrifvelse uppgjorda förslag till nytt
afskrifningsreglemente har genom nådigt beslut den 24 Augusti 1877 blifvit öfverlemnadt
till Sjöförsvarsdepartementet för att af dess chef, efter gemensam beredning
med chefen för Landtförsvarsdepartementet, inför Kongl. Maj:t föredragas.

28:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)

24

Sedan ett af Revisionssekreteraren E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit jemte deröfver
af Länsstyrelseme afgifna yttranden remitteradt till Kammarkollegium, har bemälde
Kollegium den 4 December 1874 inkommit med utlåtande i detta ärende, som
är på nådig pröfning beroende.

29:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 18G8, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerskollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslagsintressenternas
hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, har Kongl. Majd den
24 Augusti 1875, med bifall till bemälde Kollegiers framställning, förklarat, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Yestmanlands län egde, då han af Kollegierna för utredning
af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunniga personer för att på
stället verkställa uppskattning af värdet utaf Sala bergslags och Sala stads samtliga
med grufvedriften och silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för
så vidt icke dessa voro till beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda,
samt att derom afgifva berättelse och utredning.

30:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan genom nådigt beslut den 18 Oktober 1872 förevarande skrifvelse blifvit remitterad
till Statskontoret för afgifvande af utlåtande öfver deri gjord framställning i
fråga om förskott af allmänna medel, har Statskontoret i utlåtande den 31 December
1873 dels tillstyrkt att i Statskontorets räkenskaper alla förskott från och med år
1875 skulle i enlighet med två hos Statskontoret upprättade, Kongl. Majt:s pröfning
understälda formulär bokföras och redovisas; dels ock upplyst att förutom hos Statskontoret
och Förvaltningen af Sjöärendena, för hvilket sistnämnda verk förändring i
förskottens bokföring under den 26 Augusti 1873 genom då i nåder faststäldt nytt
räkenskapsformulär redan blifvit af Kongl. Maj:t anbefald, förskottsutbetalningar till
betydligare belopp förekomme endast hos Arméförvaltningen, men att det hus sistnämnda
embetsverk följda hufvudboksformulär syntes lägga hinder i vägen för tillämpning
derstädes af den af Statskontoret föreslagna bokföringen af förskotter.

Vid underdånig föredragning häraf den 5 Juni 1874 har Kongl. Maj:t anbefalt
-Anuéförvaltningen att inkomma med underdånigt yttrande, huruvida den bokföringsmfrnd,
som läge till grund för ofvanberörda för Förvaltningen af Sjöärendena faststälda
hufvudboksformulär, kunde jemte den af Statskontoret föreslagna bokföring af
förskottsmedel anses vara för Arméförvaltningen lämplig; hvarjemte Kongl. Maj:t förordnat,
att förskotter från öfriga förvaltande verk skulle bokföras i enlighet med det
af Statskontoret afgifna förslaget; varande berörda från Arméförvaltningen infordrade
yttrande ännu ej inkommet.

Vidare har Kongl. Maj:t genom nådig remiss likaledes den 18 Oktober 1872
anbefalt Statskontoret och Kammarrätten att afgifva underdånigt utlåtande öfver den

25

i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse gjorda framställning i fråga om åstadkommande
af en tidigare afskafning ocli revision af allmänna räkenskaper. Detta utlåtande har
ännu ej inkommit.

31:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Efter det den för utredning af detta ärende tillsatta komité afgifvit underdånigt betänkande,
deröfver Kammarrätten, efter Länsstyrelsernas och Konsistoriernas hörande,
sig utlåtit, har detta ärende blifvit remitteradt jemväl till den för reglerande af Landsstatens
löner m. m. tillsatta komité, hvilken den 20 Oktober 1875 afgifvit yttrande,
bland annat, äfven i denna fråga; varande komiténs betänkande i denna del på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.

32:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungsgårdar
och militieboställen i Skåne. (54.)

I anledning af förevarande skrifvelse hafva Kammarkollegium och Arméförvaltningen
den 22 Februari 1875 afgifvit underdåniga utlåtanden, som äro på nådig pröfning
beroende.

33:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Efter det Direktionen för nämnda stenkolsverk afgifvit infordrade yttranden i anledning
af denna skrifvelse samt Justitiekanslersembetet i frågan sig utlåtit, är detta ärende,
sedan jemväl Kammar- och Kommersekollegierna den 23 November 1876 afgifvit
utlåtande angående den dem den 21 Augusti 1874 anbefalda utredning, på nådig
pröfning beroende.

34:o af den 24 Maj 1873, angående åtgärder för bevakande af statens rätt och
fördel i afseende a de egendomar i Norrbottens län, Indika benämnas
»Gellivaraverken». (85.)

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande» i Norrbottens län häröfver afgifna utlåtande har
den 2 April 1874 blifvit öfverlemnadt till Kammarkollegium, hvars yttrande i målet
ännu afvaktas.

35:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.

Sedan Kongl. Maj:t den 22 -Juli 1875 uppdragit åt en komité att verkställa de unM. ■
sökningar och uppgöra de förslag, hvilka kunde finnas behöfliga såsom förberedelser
till arbetena af en större komité, hvilken skulle hafva till uppgift att pröfva, på hvad
sätt och i hvilken ordning, under förutsättning att de nu af fastigheter utgående
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär varda successivt förminskade för att
slutligen upphöra, ersättning för de genom dem Statsverket tillflytande inkomster må
vara att säkert påräkna på samma gång som tillgångar derutöfver beredas för de
statsutgifter, hvilka finnas erforderliga för det successiva genomförandet och uppehållandet
af en härordning, som bygges ä grundvalen af de i Kongl. Maj-.ts nådiga pro Bih.

till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1878 års Riksdag. 4

26

position till Riksdagen af den 16 Januari 1875 innefattade bestämmelser, samt bemälde
komité den 20 Oktober L876 afgifvit underdånigt betänkande, liar Kong!. Maj:t
den 8 sistlidne Januari till pröfning förehaft frågan om de åtgärder, som kunde anses
nödiga såsom förberedelse och vilkor för vidtagande af lindring i grundskatterna,
hvarefter särskilda propositioner till Riksdagen aflåtits angående dels ändringar i gällande
bestämmelser rörande bevillning af jordbruksfastighet samt dels femton procent
afdrag å den Kronan behållna ränta.

Vidare har Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 24 Maj detta år anbefalt
Kammarrätten att öfver det af ofvanbemälda komité upprättade förslag till förordning
om grunderna och sättet för bevillningstaxeringen infordra Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
utlåtanden, företrädesvis öfver de delar af förslaget, som angå »uppgifter
till ledning vid taxeringen», »taxeringsmyndigheterna och deras åligganden» samt att
derefter med eget underdånigt yttrande öfver samma förslag till Kongl. Maj:t inkomma.
Sedan detta yttrande den 15 December 1877 till Kongl. Maj:t inkommit, är ärendet
nu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

36:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgiftcrna. (25.)
Denna skrifvelse är den 5 Juni 1874 i underdånighet anmäld samt remitterad till
Öfverdirektören för Mynt- och Kontrollverken för afgifvande af underdånigt utlåtande.

Sedan handlingarna blifvit från Öfverdirektören återfordrade och af honom återstälts,
har Kongl. Maj:t den 24 Augusti 1877 i ärendet infordrat Kontroll direktörens
underdåniga utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

37:o af den 19 Maj 1874, angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet.
(75.)

Sedan Generalpoststyrelsen den 8 December 1876 afgifvit underdånigt utlåtande samt
ej mindre Chefen för Statistiska Centralbyrån än äfven Statskontoret i ärendet sig
yttrat, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 10 sistlidne Augusti af Riksdagens
ofvanberörda skrifvelse funnit densamma icke för närvarande föranleda till annan åtgärd
än att Kongl. Maj:t med afseende å hvad i ärendet förekommit i nåder förordnat:

att den enligt nådiga kungörelsen den 5 December 1873, angående fribrefsrättens
upphörande m. m., kyrkoherdar tillagda rätt att för skrifvelser i tjänsteärenden,
Indika med allmän post befordras, begagna tjenstefrimärken och tjenstebrefkort,
må äfven till komministrar och kapellpredikanter samt pastors- och sockenadjunkter
utsträckas;

samt att, då ecklesiastik tjensteman, hvilken eger att anlita klockareposten, anmäler
sig å postanstalt till begagnande af lösväska för befordran af försändelser, som
röra tjensten, dylikt postförsändningssätt skall honom medgifvas, utan att, der ej lösväskan
användes för fortskaffande af andra försändelser än de, som kunna angå hans
tjenst, någon afgift ma honom affordras för lösväskans expedierande å postanstalt eller
för densammas fortskaffande med allmänna posten.

38:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga proposi -

27

tionen angående Statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående
allmänna bevillningen. (94.)

Sedan i anledning häraf Ivongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af Landsstatens löner tillsatta komité att inkomma
dels med utlåtande öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i
Riksstat och Statsverkets räkenskaper för det år, dä bevillningen inflyter, dels ock
med förslag till förändringar i bevillningsstagdan m. m., har utlåtande härom blifvit
af bemälde komité afgifvet i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13
Oktober sistlidet år angående uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret den 25 påföljde November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande, i hvad det rörde skatternas upptagande i Riksstaten
och räkenskaperna ett år senare än nu eger rum, är målet på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende.

39:o af den 16 April 1875. i fråga om anskaffande af nv lokal för Riksbanken.
(18.)

Sedan ej mindre Öfverintendentsembctet afgifvit underdånigt utlåtande, deri bemälde
Embete förmält sig icke hafva funnit någon staten tillhörig plats i hufvudstaden i
afseende å läge, utrymme och trygghet mot eldfara erbjuda sådana fördelar för en
bankbyggnad som Helgeandsholmen, än äfven Riksmarskalksembetet i frågan sig yttrat,
samt Kongl. Haj:t vid föredragning den 10 December 1875 af detta ärende äfvensom
i sammanhang dermed en af Öfverståthällareembetet gjord underdånig framställning
om upplåtelse åt Stockholms stad af den för Riksbankens ifrågavarande hus
obehöflig^ delen af nämnde holme, förordnat att särskilde komiterade skulle öfverlägga
om de vilkor, hvarunder Riksbanken och Stockholms kommun skulle kunna antagas
möjligen vara hugade att för erhållande af dispositionsrätt öfver Helgeandsholmen,
bägge tillsammans eller endera af dom, bereda tillgång till hvad som kunde finnas
nödigt för uppförandet af ett nytt fiolstall jemte ofri ga derför erforderliga byggnader
ä plats, som befunnes - lämplig och utan särskild kostnad för statsverket kunde erhållas.
har Kongl. Maj:t, efter det bemälde komiterade den 14 December 1876 afgifvit
underdånigt'' utlåtande samt särskilda infordrade underdåniga yttranden derefter
allatits den 31 Mars af Riksmarskalksembetet, den 14 Juni af Fullmäktige i Riksbanken
och den 24 Juli, allt innevarande ar. af Öfverintendentsembetet, vid förnyad
föredragning af detta ärende den 10 sistliden Augusti anbefalt Öfverståthällareembetet
att deri inhemta Stockholms Stadsfullmäktiges yttrande och dermed jemte eget underdånigt
utlåtande till Kongl. Maj:t inkomma innan den 15 derpå följande December.

40:o af don 3 Maj 1875, angående ändring i Kongl. Kungörelserna den 7 Juli
1847 och den 7 Augusti 1863 angående sättet för utarrendering af vissa
kronans fastigheter.

Sedan den med anledning af förestående skrifvelse tillsatta komité den 19 Maj 1876
afgifvit underdånigt utlåtande samt yttranden deröfver inhemtats af vederbörande

28

myndigheter, har Kongl. Maj:t rörande detta ärende aflåtit nådig proposition till
Riksdagen.

41 :o af den 8 Maj 1875, i anledning af vackt förslag om vidtagande af åtgärder
för upphjelpande af kolonien S:t Barthelemy. (44.)

Sedan utgifvaren af Svenskt Handelslexicon, Litteratören Hugo Nisbeth numera afgifvit
berättelse angående det honom den 7 April 1876 lemnade uppdrag, är detta
ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

42:o af den 19 Maj 1875, angående väckt fråga om vidtagande af åtgärder i
afseende ä de privilegierade stockfångstskogarne. (50.)

Den 31 i samma månad har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, efter det
ej mindre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens, Yesterboftens och YesterNorrlands
län samt vederbörande stockfångst-privilegii-innehafvare blifvit hörda än äfven
Skogsstyrelsen afgifvit yttrande, med underdånigt utlåtande inkomma, hvilket dock
ännu ej blifvit af Kollegium afgifvet.

4-3:o af samma dag, i fråga om rätt till försäljning af åbo- äfvensom skatterätt
till under bruk skatteköpta hemman. (54.)

Sedan Kammar- och Kommerskollegierna den 23 November 1876 afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande öfver Riksdagens i ofvanberörda skrifvelse gjorda framställning,
är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

44:o af den 22 Maj 1875, angående stämpelpappersafgiften. (68.)

Jemte det nådig förordning om stämpelpappersafgiften blifvit utfärdad den 15 Oktober
1875, har, beträffande Riksdagens framställning rörande förändring i beläggningsstämplarnes
storlek, utseende och beskaffenhet, infordrade yttranden afgifvits af vederbörande
Hofrätter; och har, sedan Kongl. Maj:t tillika anbefalt sin Minister för utrikes
ärendena att genom de förenade rikenas beskickningar i Danmark, Frankrike och
Tyskland söka anskaffa ej mindre de lagar, som i dessa länder vore gällande än äfven
prof på de olika beläggningsstämplar, hvilka derstädes kunde vara i bruk, dylika
handlingar från nämnda länder till Finansdepartementets expedition inkommit.

Yid underdånig föredragning af detta ärende den 2 Juni 1876 har Kongl. Maj:t
förordnat att en förminskning i formatet af de nuvarande beläggningsstämplarne skall
ega rum och att de nya förminskade stämplarne skola i sin helhet eller, hvad angår
dubbla beläggningsstämplar, till så stor del, som skall fästas vid handlingen, derå
häftas med hela sin ena yta på sätt för närvarande med vexelstämplar eger rum;
hvarförutom Kongl. Maj:t anbefalt Statskontoret att till Kongl. Maj:t inkomma med
underdånigt yttrande ej mindre öfver två i ärendet inom Finansdepartementets expedition
utarbetade författningsförslag än äfven angående den storlek och det utseende,
som för de nya beläggningsstämplarne må vara lämpligast samt om de omständigheter
i öfrigt, hvilka vid den ifrågavarande förändringens genomförande borde enligt
Statskontorets åsigt ''komma under öfvervägande.

Det sålunda från Statskontoret infordrade yttrandet har ännu ej inkommit.

29

45:o af den 15 April 1876, angående åläggande för de statens embetsverk,
hvilkas räkenskaper granskas af Riksdagens revisorer, att i räkenskaperna
under särskildt konto upptaga från dem utbetalda anslag med eventuel
återbetalningsskyldighet. (21.)

Sedan Statskontoret dels den 10 Augusti 1876 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
öfver Riksdagens berörda framställning, dels ock den 30 sistlidne April meddelat
ytterligare upplysningar i ärendet, har Kongl. Maj:t den 15 Juni detta år meddelat
Statskontoret nådig befallning derom, att af bemälde embetsverk redan utlemnade
eller derefter utlemnande försträckningar, för Indika under vissa inträffande förutsättningar
återbetalning eller afkomst framdeles kan ifrågakomma, och som ej kunna
hänföras till förskottsvis verkställda utbetalningar å leveranser eller kontraherade arbeten,
skola tillika med de vilkor som betinga återbetalningen eller åtkomsten, antecknas
i en särskild liggare med titel »Utgifna medel med eventuel återbetalningsskyldighet'''',
samt att sådana utbetalningar böra i den räkenskap, som Statskontoret
afgifver, inom linien uppföras; och har enahanda befallning meddelats Arméförvaltningen
och Förvaltningen af Sjöärendena.

46:o af den 11 Maj 1876. i anledning af den ar 1875 verkställa granskning
af statsverkets med flera allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 19 Maj 1876 har Kongl. Maj:t beträffande
Riksdagens deri gjorda hemställan om förändring i vissa till stora barnhuset m. fl.
inrättningar utgående anslag infordrat Statskontorets utlåtande, äfvensom anbefalt, att
transsumt åt skrifvelsen i öfrig» delar måtte öfver]emnas till de statsdepartement, på
hvilkas föredragning dessa borde komma under nådig pröfning; varande »Statskontorets
utlåtande ännu ej till Kongl. Maj:t inkommet.

47:o af samma dag, rörande förändrade föreskrifter för hushållningen med statens
skogar. (60.)

Beträffande detta ämne har Kongl. Maj:t i sammanhang med frågan om förändrad
förvaltning af -statens fastigheter till Riksdagen aflåtit nådig proposition.

48:o af den 16 Maj 1876, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)
Denna skrifvelse är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 28 December 1877.

Herman 0delberg.

Expeditionschef.

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

49:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851. angående
åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

30

Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 beslutit att till Nämnden för ordnande
af presterskapets aflöning i liufvudstadens territoriela församlingar låta öfverlemna
handlingarna i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de Nämnden
i öfrigt uppdragna göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna
föranleda; så har Nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande,
som den 30 i samma månad remitterats till Stockholms stads Konsistorium,
för att, efter vederbörande presterskaps hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande;
och har detta yttrande den 25 Februari 1876 till Kongl. Maj:t inkommit.

50:o af den 12 Juni 1866 i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten.
(72.)

Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet
vid universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt utlåtande
af den 23 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat Allmänna
Kyrkomötets yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.

51:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring
i gällande stadganden om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor
för presterlig befordran. (97.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden
i ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastikdepartementet öfverlemnad,
har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande
från Allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit;
och har Kongl. Majt den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling
af den för revision af Kyrkolagen förordnade Komité, hvars förslag den 20
Mars 1874 lärer till Justitiedepartementet inkommit och blifvit jemte de af Domkapitlen
afgifna yttranden, öfverlemnadt till Högsta Domstolens granskning.

52:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i
de provinser, som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammarkollegium att, efter
vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande,fhvilket ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

53:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt samtliga Domkapitel samt Hofoch
Stockholms stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka
ock till Kongl. Maj:t inkommit.

54:o af den 30 April 1872, angående rättighet för församlingarna att bestämma
klockames aflöning. (45.)

Sedan Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, häröfver afgifvit underdånigt

31

utlåtande, har Kongl. Maj:t medelst nådig proposition till Riksdagen af denna dag
detta ärende afgjort.

55:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kjrkotionden, som af församlingarna utgöres, dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Den 30 Maj 1873 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret
att, efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

56:o af den 17 Maj 1874, angående reglering af utgifterna under riksstatens
nionde lmfvudtitel. (40.)

Sedan Kongl. Maj:t genom nådig proposition den 10 Januari 1877 af Riksdagen äskat
anslag till inrättande af en enke- och pupillkassa för elementarlärare m. fl. under
vilkor, att lärarne afstode från det genom presterskapets privilegier deras enkor och
barn tillförsäkrade nådår, samt Riksdagen beviljat berörda anslag, erfordrar denna
skrifvelse icke någon vidare handläggning.

57:o af den 19 Maj 1874, angående ändring i gällande stadganden om val till
klockare, organist och folkskolelärare. (74.)

Sedan denna skrifvelse blifvit från Justitie- till Ecklesiastikdepartementet öfverlemnad
för handläggning af frågan om ändrade föreskrifter angående val af folkskolelärare,
har Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1874 i detta ärende från Domkapitlen infordrat
utlåtanden, h vilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

58:o af den 12 Maj 1875, om befrielse för vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna
spanmål eller s. k. gratialtionde till Landskrona stads kyrka, (41.)
Kongl. Maj:t har den 31 Maj 1875 anbefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes
hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

59:o af den 23 Maj 1875, angående beredande af undervisning åt döfstumma. (77.)
Sedan Kongl. Maj:t den 10 Januari 1877 till Riksdagen gjort nådig framställning
om anslag till undervisningsanstalter för öfveråriga döfstumma, samt detta anslag af
Riksdagen beviljats, erfordrar denna skrifvelse icke någon vidare åtgärd.

60:o af den 25 Maj 187.), i fråga om rättighet för församlingarna i Lunds
stift och Halland att, under vissa vilkor, förfoga öfver den till klockame
utgående helgonskyld. (80.)

Sedan Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, afgifvit underdånigt utlåtande,
har Kongl. Maj:t genom nådig proposition till Riksdagen denna dag afgjort detta
ärende.

61 :o af den 10 Maj 1876, om framläggande af förslag till ny Ecklesiastik
boställsordning. (58.)

Kongl. Maj:t har den 30 December 1876 uppdragit åt särskild person att bereda
detta ärende till föredragning för Kongl. Maj:t.

32

62:o af den 14 Maj 1876, angående ordnande af döfstnmmeundervisningen i
riket. (71.)

Den 30 December 1876 har Kongl. Maj:t uppdragit åt särskilde komiterade att i
berörda hänseende afgifva förslag, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

63 :o af samma dag, angående bestämd till- och afträdestid för lärare och lärarinnor
vid folkskolor m. m. (72.)

Kongl. Maj:t har den 21 December 1877 afgjort detta ärende.

64:o af samma dag, angående kostnadsersättning för medellös svensk undersåtes
sjukvård i Norge. (73.)

Sedan Kammarrätten häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den
11 Maj 1877 detta ärende afgjort.

Stockholm den 7 Januari 1878.

Ex officio

F. A. Westerling.

33

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1877
aflåtna i 10 samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag införda
skrivelser finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det senare talet
nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	21	4	41	19	61	72
2	*)	22	13	42	49	62	9
3	*)	23	14	43	50	63	33
4	25	24	15	44	8	64	10
5		25	16	45	12	65	74
6	2	26	43	46	20	66 ■	22
7	37	27	17	47	23	67	59
8	38	28	18	48	35, 68	68	60
9	*)	29	44	49	58	69	11
10	*)	30	45	50	73	70	36
11	*)	31	46	51 21,	24, 51	71	71
12	*)	32	47	52	69	72	61
13	40	33	48	53	***)	73	62
14	26	34	28	54	54	74	63
15	39	35	5	55	55	75	64
16	27	36	6	56	56	76	65
17	70	37	7	57	32	77	66
18	41	38	29	58	52	78	57
19	3	39	30	59	53	79	67
20	42	40	31	60	34

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Bil. till Just.-ombudsmannena Embetsberättelse till 1878 års Riksdag. 5

34

Till Riksdagen.

Berättelse

af

Ivomit afgifven år

Sedan sistförflutna Riksdags början har något annat ärende ej varit föremål för
Koniiterades åtgärd, än att, efter det Justitierådet, Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden
Johan Otto Wedberg afsagt sig uppdraget att vara ledamot af Komitén
samt före detta Kongl. Bibliotekarien, Kommendören af förenämnda Orden m. m. Johan
Erik Rydqvist aflidit, Komiterade, i öfverensstämmelse med 70 § Riksdagsordningen
kallat Borgmästaren, Kommendören af Kongl. Vasaorden m. m. Johan Fredrik Eklund
samt Riksarkivarien, Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden Robert Mauritz Bowallius,
att de ibland Komiterade efter Justitierådet Wedberg och Kongl. Bibliotekarien
Rydqvist lediga rum intaga; hvilket förhållande Komiterade bort hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1878.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. J. ARRHENIUS.

FRITH. GRAFSTRÖM. J. F. EKLUND.

CARL J. SCHÖNING.
R. M. BOWALL1US.

D. G. Restadius.