Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

1

W:o 18.

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1878, kl. 5 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, i fråga om öfverlåtelse
af ålo- och skatterätt till ''under bruk skatteköpta
hemman; Gifven Stockholms Slott den 1 Februari 1878.

Med förmälan att, i syfte att undanrödja de invecklade förhållanden,
som vore förenade med nu gällande stadgande!! angående de under bruk
skatteköpta hemman, samt bereda möjlighet, å ena sidan, för åboen att
genom uppgörelse med bruksegaren antingen komma i åtnjutande af samma
förmåner, som redan blifvit eller kunde blifva kronoheinmansåboar tillförsäkrade,
eller ock för sin besittningsrätt erhålla fullt vederlag, och, å andra
sidan, för bruksegaren att antingen kunna tillhandla sig åborätten eller
mot godtgörelse afstå skatterätten till åboen, förslag blifvit vid 1875 års
riksdag väckt derom, att Riksdagen måtte för sin del besluta och hos
Kongl. Maj:t begära utfärdandet af en författning, hvarigenom afhandlingar
om försäljning af åbo- likasom ock af skatterätt till de under bruk
skatteköpta hemman kunde emellan åbo och bruksegare lagligen uppgöras
och blifva beståndande, samt att detta förslag synts Riksdagen väl förtjent
af uppmärksamhet, ehuru, för frågans tillförlitliga bedömande, en vidare
utredning af densamma funnits erforderlig, än som kunnat hos Riksdagen
åstadkommas, har Riksdagen i underdånig skrifvelse den 19 Maj 1875 anhållit,
att Kongl. Maj:t måtte, efter det ärendet hos vederbörande myndigheter
vunnit behörig utredning, för Riksdagen framlägga förslag, huruvida
och på hvad sätt ofvan antydda olägenheter kunde undanrödjas.

Bill. till Riksd. Prof. 1878. 1 Sami. 1 Afl. 8 Käft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegium
och Kommers-kollegium den 28 November 1876 afgifvit infordradt gemensamt
underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t tagit förevarande fråga
i nådigt öfvervägande; och vill, med åberopande af den utredning i ämnet
Kollegiernas härhos i afskrift bifogade utlåtande innehåller, i nåder föreslå
Riksdagen att för sin del medgifva, att den, som innehar lagligen befästad
åborätt å under bruk skatteköpt hemman, må undfå rättighet att till vederbörande
bruksegare öfverlåta sin åborätt, dervid föreskrifterna i Kongl.
kungörelsen den 8 Maj 1863 angående utvidgad frihet i afseende på öfverlåtelse
af åborätt till kronohemman böra lända till efterrättelse, äfvensom
att bruksegaren å sin sida må berättigas att öfverlåta sin skattemannarätt
till sådant hemman åt den, som å hemmanet innehar åborätt,
med rättighet för denne att varda vid skattemannarätten bibehållen äfven
i det fall att bruket sedermera nedlägges.

Kongl. Maj:t förblifvei* Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Hans Forssell.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

3

[Afskrift)

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Med anledning af väckt förslag derom, att, till undanrödjande af de
invecklade förhållanden, som med nu gällande stadgar angående de under
bruk skatteköpta hemman vore förenade, samt, för beredande af möjlighet,
å ena sidan, för åboen att genom uppgörelse med bruksegaren antingen
komma i åtnjutande af samma förmåner, som redan blifvit eller
ytterligare kunde blifva kronohemmans åboar tillförsäkrade, eller ock för
sin besittningsrätt till hemmanet erhålla fullt vederlag samt, å andra
sidan, för bruksegaren att antingen kunna tillhandla sig åborätten eller
emot godtgörelse afstå skatterätten till åboen, en författning måtte utfärdas,
hvarigenom afhandlingar om försäljning af åbo- liksom ock af skatterätt
till de under bruk skatteköpta hemman kunde emellan åbo och
bruksegare lagligen uppgöras och blifva beståndande, har 1875 ars Riksdag,
som ansett detta förslag väl förtjent af uppmärksamhet, men, för
frågans tillförlitliga bedömande, funnit en vidare utredning af densamma,
än som kunnat hos Riksdagen åstadkommas, vara erforderlig, i skrifvelse
den 19 Maj samma år hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t, efter det ärendet hos vederbörande myndigheter
vunnit behörig utredning, för Riksdagen framlägga förslag, huruvida
och på hvad sätt de olägenheter, som vore förknippade med nu
gällande stadgar rörande slika hemman, måtte kunna undanrödjas; och
har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 31 Maj nämnda år anbefalt
Kammar- och Kommers-kollegierna att häröfver afgifva underdånigt
utlåtande.

Med afseende å den utredning, hvilken det således åligger Kollegierna
att meddela, skulle äfven hafva varit önskvärdt, att Kollegierna varit i
tillfälle nu meddela uppgift ej mindre å antalet af ifrågavarande hem -

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18,

man än äfven angående, bland annat, vissa af öfverenskommelse mellan
bruksegaren och vederbörande åbo beroende vilkor för räntans utgörande,
äfvensom ock upplysning rörande de hemman, till hvilka bruksegaren i
följd af abostammens utgång redan erhållit jemväl åborätten; men då en
utredning af dessa förhållanden synes icke vara oundvikligen nödig för
den föreliggande frågans bedömande och dessutom skolat kräfva ett arbete
af den omfattning, att detsamma med de arbetskrafter, som stå Kollegierna
till buds, svårligen kunnat utan allt för lång tidsutdrägt medhinnas,
hafva Kollegierna trott sig kunna äfven utan anställande af undersökning
i nu nämnda delar företaga frågan till handläggning.

Beträffande här åsyftad utredning i öfrigt torde denna böra afse en
redogörelse ej mindre för författningarne angående rättigheten att under
bruk köpa kronohemman till skatte samt bruksegares och åbos ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter, än ock för de skiljaktiga förhållanden i afseende
på rättigheter och skyldigheter, som småningom utbildat sig emellan
aboar å dessa hemman och å andra under stadgad åborätt upplåtna
hemman; och hafva Kollegierna derföre ansett sig här jemväl böra upptaga
sådana i författningarne rörande skatteköp och åborätt i allmänhet
meddelade föreskrifter, som för belysning af berörda skiljaktigheter må
vara erforderliga.

Sedan genom Kongl. brefvet den 20 Mars 1701 blifvit förordnadt,
att Kronans jordar, rusthåll och augmentshemman finge till skatte försäljas,
dock med undantag för alla boställen, äfvensom de lägenheter uti
bergslagen eller andra orter, hvilka det för särdeles skäl och omständigheter
funnes betänkligt att föryttra, och Kammar-kollegium i sammanhang
dermed erhållit befallning att öfver skatterättigheters försäljande
sluta och handla till det värde, som görligast kunde stå att erhålla, hvarvid
borde iakttagas, att åboen var närmast att köpa sitt åboende hemman,
när han ville gifva hvad en annan bjöd, förordnades dels genom
Kongl. brefvet den 17 September samma år, att Kammar- och Bergskollegierna
skulle noga tillse, att under den förunnade tillåtelsen att
köpa krono till skatte ingå sådana lägenheter från Kronans eller andra
bruk finge abalieneras, hvaraf de till sin conservation hade nödige och
oumbärlige kol och ved, dels ock genom Kongl. brefvet den 13 Januari
1707, bland annat, att, om åbo å kronohemman i ort, der bergsbruk
voro belägne, ej skulle vilja eller förmå tillhandla sig skatterätten till
hemmanet, egaren af det bergsbruk, som tillförene betjenat sig af samma
hemmans skog eller kolning, skulle vara närmast att tillösa sig jord -

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

eganderätten deraf. Äfven i Kongl. förordningen angående skatteköp den
19 September 1723 — enligt hvilken, med undantag för det fall att
augmentshemman vore för rusthållsstammen omistligt, åboen hade företrädesrätt
till skatteköp af sitt åboende hemman emot erläggande af en
genom värdering bestämd och beloppet af sex års räntor icke understigande
löseskilling, och först, om åboen ej ville eller kunde hemmanet köpa, detsamma,
då begäran derom af annan person framstäldes, finge efter föregången
värdering, hvarvid pröfvats, om åboen vore berättigad att njuta
af köparen någon öfverbyggnad eller annat, som enligt husesynsordningen
borde honom ersättas, å offentlig auktion emot värderingssumman såsom
minimum till den högstbjudande försäljas — tillgodosågs bergsbruksrörelsens
fördel genom stadgandet, att vid då återstående krom »hemmans försäljande
till skatte på de orter, hvarest några ädlare samt manufakturverk
voro inrättade, skulle, likmätigt utgångne Kongl. förordningar, iakttagas,
att till samma verks desto bättre bestånd, hvarigenom riket eu stor förmån
och nytta tillflöte, ingå sådana hemman finge till skatte försäljas,
innan Bergs-kollegium pröfvat och genom resolution särskildt öfver hvart
hemman sig förklarat, om det nödvändigt behöfdes till något bergsverks
upprätthållande och förkofran blifva oförsåldt, vid hvilken händelse det
ej finge abalieneras och genom skatteköp undan sitt rätta nödiga behof
dragas.

Under antagande, att nu anförda stadgande i 1723 års skatteköpsförordning;
tilläde de ädlare och manufakturverken företrädesrätt till
skatteköp af de för verkens bestånd och förkofran behöfliga kronohemman
framför vederbörande åbo, och emedan det vore angeläget, att ock jernverken
på allt möjligt sätt understöddes samt att för sådant ändamål dem
jemväl förunnades den förmånen att få till skatte köpa kronohemman framför
åboen, eftersom det skulle lända dem till styrka både af skog samt
dagsverken och annan betjening, beslöto Rikets Ständer vid 1731 års
riksdag, att nämnda förmån skulle tillkomma i första rummet de ädlare
och manufakturverken, dernäst jerngrufvorna, sedan hyttorna och sist
stångjernshamrarna, dock endast i afseende å sådana hemman, som lände
bruken till styrka och voro derifrån omistlige samt med vilkor, att åboen
ej drefves från hemmanet, hvithet Rikets Ständers beslut genom Kongl.
brefvet den 16 Augusti 1731 till efterrättelse stadfästades.

Den bruksegare sålunda medgifna företrädesrätt att köpa hemman
till skatte föranledde kort derefter klagomål af allmogen derutinnan, att
åtskillige bruksegare, huru många och tillräckliga hemman de eljest kunde

6

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 18.

ega till bergverkens upprätthållande och förkofran, likväl småningom förhindrade
åboarne att till skatte köpa deras hemman och lägenheter, hvilka
de ofta af öde upptagit, under föregifven nödvändighet för bergverkens
upprätthållande; men genom Kongl. resolutionen den 17 December 1734,
§30, förklarades, att emedan, enligt 1723 års skatteköp sförordning, ingen
rätt till skatteköp af hemman kunde beviljas något bruk, såvida icke
Bergs-kollegium förut pröfvat hemmanet vara för samma verk omistligt
och deröfver resolverat samt, enligt Kongl. brefvet den 16 Augusti 1731,
företrädesrätt till skatteköp af hemman, som för något bruk vore omistliga,
blifvit särskilda slags bruk i der omförmäld ordning tillförsäkrad,
allmogen icke hade skäl till klagomål, när berörde förordningar efterlefdes;
och anbefaldes tillika Bergs-kollegium att noga iakttaga hvad till
allmogens och brukens förmån lända kunde. På ytterligare af allmogen
anförda klagomål bland annat deröfver, att knipphamrarna lemnades företräde
till skattelösen framför åboen, blef genom § 48 af Kongl. resolutionen
den 10 September 1743 förklarad^ att under manufakturverk jemväl
innefattades knipphamrar, hvarjemte, och enär vid ifrågavarande skatteköp
förfores efter Kongl. förordningen den 19 September 1723, Kongl. brefvet
den 13 Januari 1707 samt § 30 i 1734 års Kong], resolution på allmogens
besvär, Kongl. Maj:t fann klagomålen i öfrigt icke föranleda annan
åtgärd, än att Kammar- och Bergs-kollegierna anbefaldes att noga tillse
det under namn af hemmanens omistlighet eller nödvändighet vid slike
verk missbruk ej måtte förelöpa till allmogens förfördelande vid skatteköp.

Beträffande varaktigheten af den eganderätt, bruksegare innehade till
de under bruk skatteköpta hemman, förordnades genom Kongl. förbudet
den 11 December 1766 emot flyttning af smiden och hammarskatt att,
då något bruk nedlades, de för brukets skull samt till dess hjelp från
kronan inlöste hemman skulle hemfalla till kronan eller bördeman, dock
att i förra fallet åboen skulle vid sin lösningsrätt bibehållas emot köpeskillingens
erläggande till kronan, utan att bruket någon åborätt tillerkändes.

Då genom Kongl. brefvet den 28 Oktober 1773 alla skatteköp utan
undantag tills vidare instäldes, så måste detta förbud jemväl anses hafva
omfattat den dittills medgifna rättigheten att under bruk skatteköpa hemman,
och sedan skatteköpen, jemlikt Kongl. förordningen den 21 Februari
1789, ånyo tillåtits i enlighet med föreskrifterna i skatteköpsförordningen
den 19 September 1723 samt alla åboar å kronohemman erhållit uttrycklig
försäkran att framför andra ega företrädesrätt att sina åboende hem -

7

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

man till skatte lösa, förordnades genom Kong! kungörelsen den 24
Januari 1790, att hvad som genom 1723 års skatteköpsförordning vore
stadgadt angående kronohemmans försäljande till skatte på de orter, hvarest
några ädlare berg- och manufakturverk voro inrättade, fortfarande
skulle tjena till efterrättelse och dervid iakttagas hvad som bland annat
genom Kongl. brefvet den IG Augusti 1731 blifvit föreskrifvet. Genom
Kongl. brefvet den 10 Oktober 1793 och Kammar-kollegii derpå grundade
kungörelse den 29 i samma månad och år tillätos kronohemmansåboar att
utan föregående värdering till sig lösa skatterätten å kronohemman emot
erläggande af tio års kronovärderingsräntor; dock att så val Landshöfdingen
å kronans vägnar, som åboen kunde begära värdering, i fall den sålunda
bestämda köpeskillingen ansåges vara för låg eller för hög. Dessa
föreskrifter förändrades genom Kongl. kungörelsen den 15 December 1848,
hvarigenom förordna des, att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll,
säterier och bergsmanshemman, utan ock till andra sådana under
åborätt upplåtna kronohemman, hvilkas åboar af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
antagas och som, enligt dittills gällande föreskrifter,
emot till staten ingående afgifter kunnat till skatte köpas, skulle utan
förutgången värdering eller annan omgång än erläggande af den efter
grundräntans kronovärde bestämda köpeskillingen erhållas af den person,
som derå innehade lagligen befästad besittningsrätt eller pröfvades vara
dertill berättigad; och härigenom måste den genom Kongl. brefvet den IG
Augusti 1731 bruksegare medgifna rätt att framför åboen köpa vissa
hemman till skatte anses hafva upphört, om också nu åberopade Kongl.
kungörelse derom icke innehåller någon uttrycklig föreskrift.

I fråga derefter om bruksegares och åboars å de på grund af nyssberörda
Kongl. bref under bruk skatteköpta hemman ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter blef genom Kongl. brefvet den 23 September 1747
förordnadt, att hemmanen icke finge belastas med flere dagsverken än de,
som uti jordeboken voro hemmanen påförde, men att bruksegaren, som
var kronan ansvarig för räntan, likväl egde att efter öfverenskommelse
med åboen förvandla hela, räntan uti kolning och körslor emot samma
betalning som skattebönder njöto, hvarvid dagsverken borde beräknas efter
ortens markegång och härutöfver inga onera åboen påläggas, samt att
åboen skulle vara odrifven, så länge han fullgjorde sin skyldighet efter
husesynsordningen och icke nyttjade skogen annorlunda än efter allmänna
lagen och förordningar. Dessa bestämmelser bekräftades genom Kongl.
brefvet den 28 Januari 1757 med tillägg, att bruksegaren, utom den kol -

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

ning, körslor och dagsverken, hvaruti jordeboks- och mantalsräntan kunde
förvandlas, skulle hafva frihet med egen betjening så nyttja skogen, att
densamma för framtiden kunde ega bestånd, och, der lägenhet dertill
funnes, jemväl uppodla åker och äng, så vida hemmansaboen sjelf det ej
förmådde och derigenom ej förorsakades men och intrång; att åboen ej
var tillåtet att afföra skog eller kol till någon annan än den, som egde
skatterätten, när denne efter gångbart pris derför erlade betalning; samt
att åboen tillika var förbunden låta jordegaren framför någon annan emot
skälig betalning njuta de dagsverken och körslor, som utom de ofvannämnde
kunde efter öfverenskommelse åstadkommas. Sedermera blef i
anledning af förekommen fråga, huruvida åboerne voro berättigade att
låta å hemmanen anställa storskifte samt i hvad mån de egde begagna
sig af hemmanens skog, genom Kongl. brefvet den 15 Juli 1802 förordnadt,
att, ehuru rättigheten att söka storskifte egentligen tillhörde bruksegaren
såsom egare af jorden, hemmansåboen likväl, om bruksegaren uppå
derom af åboen gjord framställning vägrade att i storskifte ingå, i sådant
fall så mycket mindre borde förmenas att derom pa sin bekostnad föranstalta,
som, å ena sidan, åboens rätt så väl som det allmännas fördel
derpå berodde, att hemmanet blefve på bästa sätt skött, men detta ändamål
utan storskifte, eller så länge jorden vore i samhäfd, icke kunde befordras,
och, å andra sidan, något förfång för bruksegaren genom en sådan
anstalt icke gerna kunde beredas, enär rättigheter och skyldigheter å ömse
sidor förblefve oförändrade och bruksegaren vore obetaget att sin och
hemmanets rätt vid storskiftet bevaka; att, vidkommande frågan om dispositionsrätten
öfver hemmanens skog, åboen icke kunde betagas ett sådant
bruk deraf, som fordrades till hemmanets vidmakthållande genom byggnader
och stängsel med mera, hvaremot den af sådane åboer yrkade rättigheten
att få använda skogen till kolning äfven åt andra än de bruk,
som innehade skatterätten, vore alldeles stridande mot ofvannämnde Kongl.
bref den 23 September 1747 och 28 Januari 1757; samt att, hvad anginge
frågan om nya odlingars företagande å sådana hemman, Landshöfdingen
egde upptaga och afgöra derom emellan jordegaren och åboen
uppkommande stridigheter.

De i författningarne meddelade stadganden om bruksegares och aboars
å de under bruken till skatte köpta hemman inbördes rättigheter och
skyldigheter hafva sedermera blifvit sammanfattade i Kongl. Kainmaroch
Bergs-kollegiernas kungörelse den 30 Januari 1824.

Genom Kongl. skiftesstadgan den 4 Maj 1827 upphäfdes dittills gäl -

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

lande författningar och föreskrifter om storskiften och enskiften med undantag
af hvad rörande afvittringen i Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län samt om storskiftning och afvittringar i Stora
Kopparbergs län särskild! var förordnadt. Enligt sa väl ofvannämnde
som nu gällande skiftesstadga den 9 November 1866 är rättighet att söka
skifte i allmänhet endast medgifven jordegare, boställsinnehafvare samt
dem, som med stadgad åborätt innehafva krono- eller andra publika hemman,
hvaremot uttrycklig bestämmelse saknas, huruvida enahanda rättighet
fortfarande tillkommer jemväl åboar å de under bruk skatteköpta
hemman.

I fråga om, huru med åborätten till de under bruk skatteköpta hemman
förhallas bör, da vid inträffande åboledighet icke någon till åboskapet
berättigad person af den sista åboens slägt finnes, har genom Kongl. brefvet
den 3 Februari 1855 blifvit förordnadt, att besittningsrätten &å hemmanet
i sadant fall skall, savida bruket ej är nedlagdt, tillkomma bruksegaren,
som eger att hemmanet såsom abo innehafva med de rättigheter
och skyldigheter för öfrigt emot kronan, som författningarne föreskrifva.

Genom stadgandet i Kongl. brefvet den 16 Augusti 1731, att åboarne
å de under bruk skatteköpta hemman skulle sitta odrifne, erhöllo desse
abo ar visserligen eu förmån, hvilken då ännu icke var alla kronoåboar
tillförsäkrad. Men denna skiljaktighet var utan tvifvel mera skenbar än
verklig, enär Staten sällan begagnade sin rättighet att uppsäga kronoåboar
till aflyftning samt slutligen afsade sig densamma då genom Kongl. förordningen
den 21 Februari 1789 alla åboar å kronohemman försäkrades,
att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen häfdade sina åboende
hemman, de och deras barn dera skulle sitta odrifne man efter man,
i jlen ordning särskildt vore stadgadt. Icke heller förekommo i afseende
på räntans utgörande några särdeles väsentliga skiljaktigheter emellan
åboar a de under bruk skatteköpta hemman och kronoåboar, ty medgifvande!
i Kongl. brefvet d/m 23 September 1747, att jordeboks- och mantalsräntorna
a nyssnämnda hemman kunde förvandlas i kolning och körslor
emot samma betalning som skattebönder åtnjöto, förutsatte° en frivillig
öfverenskommelse härom emellan bruksegaren och åboen. Visserligen erhöllo
vederbörande bruksegare genom Kongl. brefvet den 28 Januari 1757
vissa rättigheter till begagnande af skogen samt verkställande af uppodlingar
å de under bruk köpta hemman, men då sådant ej fick förnärma
aboens rätt i afseende på skogen eller i öfrigt förorsaka honom men och
Bill. till Piksd. Prof. 187S. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

intrång, kan det ej sägas att åboen härigenom kom i någon synnerligen
sämre ställning än kronoåboar.

Med undantag af den ganska väsentliga fördelen att få köpa sina
hemman till skatte hade sålunda kronoåboarne icke några synnerliga förmåner
framför åboarne å de under bruk skatteköptå hemman, förr än
de förstnämnde genom åtskilliga under detta århundrade och företrädesvis
under de senare årtiondena utfärdade författningar kommit i åtnjutande
af flera rättigheter och förmåner, som de senare ännu sakna. Förutom
det att, enligt hvad förberördt är, någon bestämd förklaring icke blifvit
meddelad, huruvida åboar å de under bruk skatteköpta hemman numera
ega att, i likhet med kronoåboar, begära laga skifte, förekotnmer i sådant
hänseende, att, jemlikt Kongl. brefvet. den 5 Februari 1808 och Ivammar-kollegii
derpå grundade kungörelse den 29 i samma månad, luftighet
medgifvits kronoåbo att öfverlåta sin åborätt till annan person, hvilken
rättighet genom Kongl. kungörelsen den 8 Maj 1863 blifvit utsträckt och
närmare bestämd; samt att den lindring, som genom jordeboks- och mantalsräntornas
förenkling och omsättning till penningar efter en billig beräkning
blifvit genom Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kongl.
förordningen den 23 Juli 1869 räntegifvare beredd, så mycket hellre
måste anses hafva tillgodokommit vederbörande bruksegare, hvilka, enligt
hvad förut blifvit nämndt, äro Kronan ansvarige för räntorna å de under
bruken skatteköpta hemman, som dessa författningar beträffande desamma
icke innehålla något förbehåll om ändring uti de bruksegaren enligt
skatteköpsaftalet och författningarne tillkommande rättigheter i afseende å
räntan.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att åboarne å de under
bruk skatteköpta hemman, ifrån att före skatteköpet hafva varit kronoåboar,
utan eget förvållande småningom kommit i en vida sämre ställning
än sådane numera ega. Det är äfven uppenbart, att de föreskrifter,
som, enligt hvad förberördt är, gälla om bruksegares och åbos ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter till sin beskaffenhet äro sådana, att de lätteligen
kunna alstra ovilja och förorsaka tvister dem emellan. Dessa missförhållanden
kunna dock enligt Kollegiernas åsigt icke på en gång undanrödjas
utan förnärmande af antingen bruksegarens eller åboens rätt.
Deremot skulle genom att, på sätt i Riksdagens underdåniga skrifvelse
finnes antydt, bereda möjlighet, å ena sidan, för åboen att genom uppgörelse
med bruksegaren förvärfva sig jemväl skattemannarätten och, å
andra sidan, för bruksegaren att af åboen ti Hösa sig åborätten, de med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 18.

11

, det nuvarande invecklade förhållandet förenade olägenheterna till fördel
för så väl bruksegare som åbo, titan tvifvel kunna småningom afhjelpas.
Den inskränkning, åboen, derest en sådan anordning varder vidtagen, kommer
att underkastas derutinnan, att han icke, i likhet med hvad som är
medgifvet kronoåboar, får öfverlåta åborätten till hvem som helst, påkallas
af bruksegarens rättigheter och deribland särskild! den att vid åboslägtens
utgång äfven komma i åtnjutande af åborätten. Emot den ifrågasatta
rättigheten för bruksegare att öfverlåta sin eganderätt till dessa
hemman kan visserligen anmärkas, bland annat, att sådant skulle hafva
till följd att hemman, hvilka vore afsedda att med kolning eller körslor
understödja bruk eller bergverk, komrne att derifrån afsöndras; men dessa
hemmans betydelse för bruksrörelsen är utan tvifvel numera i allmänhet
mindre än förr, sedan, jemlikt Ivongl. Förordningarne den 27 April 1846
och den 22 Februari 1850, hemmansegare så väl inom som utom bergslag
berättigats att till hvem som helst afyttra kol och ved samt till kolning
tjenlig skog, hvarigenom, och med hänsyn jemväl till kommunikationsväsendets
vunna utveckling, bruksegaren sattes i tillfälle att i vidsträcktare
omfattning än förr från annat håll köpa för bruksdriften nödiga
kol.

Val skulle, derest en bruksegare, på grund af medgifven tillåtelse,
till vederbörande åbo försålde sin skattemannarätt till ett under bruket
skatteköpt hemman, staten derigenom förlora den honom, på grund af
Kongl. förbudet den 11 December 1766 tillkommande rättighet att, i
händelse bruksrörelsen derefter blefve nedlagd, återinträda i jordeganderätten
till samma hemman, enär det ej skäligen kunde ifrågasättas, att
åboen, som redan till bruksegaren erlagt skatteköpeskilling, i sådant fall
skulle, såvida åboen ville blifva vid sin en gång förvärfvade eganderätt
bibehållen, af staten ånyo till sig lösa densamma; men denna förlust för
staten, om den skulle inträffa, är till värdet jemförelsevis obetydlig och
synes derjemte så mycket mindre böra föranleda någon betänklighet emot
den nu ifrågasatta åtgärden, som staten redan vid hemmanets försäljande
åt bruksegaren derför bekommit skatteköpeskilling. Om åter bruksegaren
inköper åborätten, lärer sådant lika litet, som i fråga om det förhållande,
Kongl. bref vet den ?> Februari 1855 afser, inverka på de vilkor, hvarunder
skattemannarätten af bruksegaren åtnjutes, eller föranleda dertill,
att den i Kongl. förbudet den 11 December 1766 stadgade påföljd af
skatteinannarättens förlust, i händelse bruket nedlägges, derigenom varder
upphäfd.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

Kollegierna hemställa alltså underdånigst att den, som innehar lagligen
befästad åborätt å under bruk skatteköpt hemman, måtte berättigas
att till vederbörande bruksegare öfverlåta sin åborätt, dervid föreskrifterna
i Kongl. kungörelsen den 8 Maj 1863 angående en utvidgad frihet i afseende
på öfverlåtelse af åborätt till kronohemman torde böra lända till
efterrättelse, äfvensom att bruksegaren å sin sida måtte undfå rättighet
att öfverlåta sin skattemannarätt till sådant hemman åt den, som å hemmanet
innehar åborätt, med rättighet för denne att varda vid skattemannarätten
bibehållen äfven i det fall att bruket sedermera blefve nedlagdt.

Den nådiga remissen återställes och Kammar- och Kommers-kollegierna
framhärda med djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste tjenare
och undersåtar

C. Er. AADERN. TÖNNES HELM. AVRANG EL.

J. SJÖBERG. S. J. STENBERG, S. BORGSTRÖM.

ALB. ANDERSON.

Referent.

Stockholm den 23 November 1S76.

C. J. Hassel1.

Till Kongl. Maj:t underdånigst angående rätt till försäljning af åbooch
skatterätt till under bruk skatteköpta hemman.

vidimeras ex officio:

A. Westerstrand.

Registrator.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

13

Utdrag af protokollet öfver Finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den 1
Februari 1878.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna, samt
Statsråden: Herr Lagerstråle,

Thyselms,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Lovén,

Friherre von Offer,

Forssell och
Bosensvärd.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Forssell, föredrog i underdånighet
följande mål, nemligen:

l:o.

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 Maj 1875 angående väckt
fråga om rätt till försäljning af åbo- äfvensom skatterätt till under bruk
skatteköpta hemman;

jemte häröfver infordradt af Kammar-kollegium och Kommerskollegium
den 23 November 1876 afgifvet gemensamt underdånigt utlåtande.

Med anledning af den utredning i ämnet, Kollegiernas utlåtande
innehölle, hemstälde Stats-Rådet, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder föreslå
Bill. till Biksd. Prof.. 1878. 1 Samt. 1 Afl. 8 Haft. 3

14

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 18.

Riksdagen att för sin del medgifva: att den, som innehar lagligen befästad
åborätt å under bruk skatteköpt hemman, må undfå rättighet att
till vederbörande bruksegare öfverlåta sin åborätt, dervid föreskrifterna i
Kongl. Kungörelsen den 8 Maj 18G3 angående en utvidgad frihet i afseende
på öfverlåtelse af åborätt till kronohemman böra lända till efterrättelse,
äfvensom att bruksegaren å sin sida må berättigas att öfverlåta
sin skattemannarätt till sådant hemman åt den, som å hemmanet innehar
åborätt, med rättighet för denne att varda vid skattemannarätten bibehållen
äfven i det fall, att bruket sedermera nedlägges.

Denna underdåniga hemställan blef af Hans Maj:t Konungen i
nåder gillad.

Departementschefen Statsrådet Forssell uppläste härefter ett, under
förutsättning af nådigt bifall till nämnda hemställan, uppsatt, detta protokoll
bilagdt (Ditt. A), förslag till nådig’proposition i ämnet;

och täcktes Hans Maj:t Konungen enligt StatsRådets
underdåniga tillstyrkande i nåder gilla berörda
förslag samt befalla att i enlighet dermed nådig proposition
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

A. L. Fris.

STOCKHOLM, CKNTBÅL-TEYCK15RIET, 18 78.