Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlutande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1878, kl. 10 f. m.

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5,
angående ändringar i gällande författningar rörande sättet
för markegång sprisens sättande och deras Överklagande.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 9) har Herr
E. G. Boström föreslagit, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla om sådana ändringar i nu gällande författningar
angående sättet för markegångsprisens sättande och deras
Överklagande, som kunde vara af behofvet och erfarenheten påkallade.

Motionären inleder sitt förslag med den förklaringen att, sedan
genom Kongl. kungörelsen af den 23 Juli 1869 förordnats, att räntan
och tionden skulle i penningar fixeras, markegångssättningen naturligen
förlorat en stor del af den betydelse den förut hade, ett förhållande,
som visar sig ännu mera påfallande vid de sammanträden, der
insamling sker af de uppgifter, som skola läggas till grund för, eller
åtminstone tagas i betraktande vid markegångssättningen, och vid
hvilka tillfällen vanligen skall så tillgå, att kronofogden och de få
närmast boende tillstädeskomma och upprätta priskuranten. Klart är
— menar motionären — att ingen gör sig besvär att resa längre väg
för »en så obetydlig och intresselös förrättning».

På denna erfarenhet, som dock icke är Utskottets, stöder motionären
den åsigten, att apparaten för uppgifternas insamlande är för
Bill. till Riksd. Prat, 1878. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 7 Höft.

2 Andra Kammaren* Tillfälliga JJtskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

vidlyftig, utan att det dermed afsedda ändamålet uppnås, enär uppgifterna
så väl från landet som städerna sakna önskvärd tillförlitlighet.

Vore emellertid förutsättningen att endast en ringa del afgälder
numera utgå efter markegångspris rigtig, så hade tvifvelsutan den
slutsats, hvartill motionären kommit, skäl för sig; men Utskottet kan
icke medgifva att så är förhållandet. Tvärtom, utöfvar markegångssättningen
fortfarande stor inflytelse på en mängd ekonomiska förhållanden.
Markegångsprisen ligga, som allom bekant är, till grund fölen
stor del af de utgående skatterna, äfvensom för liqvider enskilde
emellan. Så är t. ex. fallet med presterskapets löner, kronoarrenden,
utskylder från kronoskattehemman, augmentsräntans bestämmande m. m.
Under sådana förhållanden, och då några klagomål af allmännare betydelse
öfver det nu varande sättet för primäruppgifternas insamlande,
så vidt Utskottet har sig bekant, icke försports, och en förändring
härutinnan således icke kan sägas vara af »behofvet och erfarenheten
påkallad»,, så har Utskottet ej heller funnit skäl förorda motionärens
framställning i denna del. Ätt taxeringskomitéerna, enligt motionärens
antydan, borde åläggas upprätta priskuranterna — om dessa ansåges
vidare erforderliga — synes så mycket mindre lämpligt, som
dessa komitéer sammanträda under en tid af året, då ett sådant uppdrag
af dem svårligen skulle hinna fullgöras.

Vidkommande åter motionärens förslag, att markegångsnämndens
beslut ej finge öfverklagas, så har Utskottet ej kunnat öfvertygas om
gagnet af eu sådan föreskrift. Snarast synes deri kunna ligga en viss
våda, för den händelse någotdera intresset, räntegifvarnes eller räntetagarues,
hvilka båda äro, ehuru motionären synes vilja bestrida detta,
lika gifna nu som förr, vore vid markegångssättningen det ensamt
bestämmande. Då motionären såsom skäl för sitt yrkande i detta afseende
yttrar, att, om klagomål öfver nämndens beslut anföres, så
ändrar Kongl. Kammarkollegium nästan alltid detta till öfverensstämmelse
med priskuranternas medium, om detta ej skulle blifvit af nämnden
noggrant följ dt, så torde få erinras derom, att, när nämnden någon
gång frångår de prisuppgifter, som de inom fögderierna insamlade
priskuranterna utvisa, intages detta i protokollet, hvarförutom
Konungens Befallningshafvandes utlåtande åtföljer besvärshandlingarne
till Kongl. Kammarkollegium. Man har således goda skäl antaga, det
ändiing i deputerades beslut ej sker utan förutgången noggrann
pröfning.

Skulle åter — säger vidare motionären — nämndens beslut få
öfverklagas, så är nu gällande författning derom föga billig eller
lämplig, emedan, enligt densamma, den ändring, som kan vinnas, i

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

vanligast förekommande fall endast gäller den klagande. Om något
pris är origtigt för en, så är det ock origtigt för alla, hvadan ändringen
således bör gälla alla. I Kongl. Maj:ts förklaring af den 24 Februari
1860 öfver Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 säges dock
uttryckligen, att, då ändringar göras i deputerades beslut, gälla dessa
för alla, så vidt det rörer årsprisen, men då ändring sker i den särskilda,
under Kitt. A i taxan upptagna markegång, gäller ändringar
endast för den klagande, och som denna taxa är den, hvilken i de
flesta fall tillämpas vid liqvider enskilde emellan, kunde en ändring
häruti i det syfte motionären föreslagit, efter Utskottets förmenande,
lätt leda till tvister och förvecklingar.

På nu anförda skäl har Utskottet icke ansett sig kunna förorda
bifall till den gjorda framställningen, utan hemställer,

att motionen icke måtte till någon åtgärd från
Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 2 Mars 1878.

På Utskottets vägnar:
C. F. TOLK