Stats-Utskottets Utlåtande JV:o 15.

1

N;o 75.

Ank. till Riksd. Kansli den 21 Maj 1878, kl. 3 e. m.

Utlåtande, med, anledning af Kongl. Maj:ts förslag i fråga om
beredande af tillgång till de redan anvisade 900,000
kronor af det Hjelmarens och, Qvismarens sjösänkningsbolaq
beviljade låneunderstöd.

(R. A.)

Uti den nådiga propositionen angående Statsverkets tillstånd ocli
behof föreslår Kongl. Maj:t att till det låneunderstöd för sjön Hjelmarens
sänkning, som från odlingsfonden skall utgå med 600,000 kronor
för år 1878 och 300,000 kronor för år 1879, tillgång måtte på det sätt
beredas, att Riksgäldskontor^ under år 1879 till Statskontoret öfverlemnade
ett belopp af 900,000 kronor.

Af det vid den nådiga propositionen fogade statsrådsprotokoll
den 7 sistlidne Januari (bil. N:o 6 d, sid. 3) inhemtas, att vid föredragning
af frågan om den behållning från föregående statsregleringar,
som kunde för nu förestående statsreglering användas, Statsrådet och
Chefen för Finans-departementet anfört, hurusom i afseende å sättet för
ifrågavarande, af 1877 års Riksdag för sänkning af sjöarne Hjelmaren
och Qvismaren beviljade låns utgående och inbetalning, Riksdagen ej
velat göra någon skilnad mellan detta och öfriga vattenaftappningslån,
hvilkas utbetalning och förvaltande tillhörde Statskontoret, allra helst
som, sedan lånet blifvit enligt Kongl. kungörelsen af den 13 Juni 1845
på de betalningsskyldig^ hemmanen fördeladt och den på hvarje hemman
belöpande andel af annuiteterna bestämts att i sammanhang med
kronoutskylderna uppbäras, sättet för inbetalningen just syntes betinga
annuiteternas inbetalning till Statskontoret. Det vore obestridligt, att
Bih. till Riksd. Prof. 1878. 4 Sami. 1 Afl. 45 Höft.

2

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 15.

den på göda grunder stadgade ordningen för de återgående annuiteternas
liqvid betingade deras inbetalning till Statskontoret, liksom deras
utbetalning genom samma myndighet; men häri ensamt läge icke tillräckligt
skäl för att till utlåningens bestridande skulle användas Statsverkets
årsinkomster, då Statskontoret ju i flera andra fall bestrede utbetalningar
med medel, hemtade från källor, som ej vore Statsverkets
årsinkomst, och då det här mycket väl kunde och otvifvelaktigt borde
anordnas så, att lånemedlen hemtades från Riksgäldskontoret. Det
egentliga skälet, hvarför Riksdagen år 1877 beslöt icke blott, att Statskontoret
skulle tjena som mellanhand för lånets utlemnande och återgäldande,
utan äfven att sjelfva lånebeloppet skulle i riksstat uppföras
och sålunda utgå af de löpande statsinkomsterna, vore att statens
dåvarande ställning syntes göra det möjligt att utan upplåning af
derför erforderliga medel bestrida åtminstone den andel af lånesumman,
som borde under år 1878 utgå. Riksdagen hänvisade nemligen derå,
att bland tillgångar och inkomster tillgängliga för år 1878 funnos ej
mindre än 8,000,000 kronor af behållning från föregående års statsreglering,
hvaraf en del syntes kunna för ifrågavarande behof tagas i anspråk.
Det kunde dock enligt Departementschefens åsigt icke förnekas,
att behållningar, uppkomna från föregående statsreglering^, der de
icke behöfde eller lämpligen kunde användas till årets löpande utgifter,
allra helst borde innehållas såsom en reserverad tillgång för en kommande
statsreglering, då desamma, i fall mindre gynsamma förhållanden
framkallat minskning i statens inkomster, kunde afvända eljest förekommande
kraf på skatteförhöjning. Till sådant ändamål vore icke de
medel disponibla, som användes till utlåning på lång tid. Behofvet af
en tillfälligtvis uppkommen besparings disponibilitet framträdde också
redan vid nu förestående statsreglering, då beloppet af den behållning,
som kunnat beräknas från föregående statsregleringar, hastigt nedgått
från 8,000,000 kronor till 3,800,000 kronor. Under sådana omständigheter
torde med allt skäl böra med mera styrka framhållas, att det
dock icke kunde anses med vanliga hushållningsgrundsatser förenligt
att till utlåning använda de medel, som uttoges genom skatt, utan att
staten dervid endast borde vara mellanhand mellan långifvare och låntaga,
re, och således genom upplåning anskaffa de medel, som skulle
utlånas. Utgående från denna uppfattning har Departementschefen ansett,
att Riksdagen skulle finna det ändamålsenligt att till disposition
för 1879 års statsreglering frigöra den besparing i 1878 års riksstat,
som enligt densamma skulle användas till utlåning, på sådant sätt,
att Riksgäldskontoret bemyndigades att under år 1879 ersätta Statskontoret
det enligt 1878 års stat utgifna beloppet 600,000 kronor.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15.

3

Under förutsättning af bifall till det här ofvan omförmälda förslag
har ett ytterligare belopp af 600,000 kronor af Kongl. Maj:t beräknats
såsom från 1878 års statsreglering disponibelt.

Vidare har, vid underdånig föredragning af förslag till 1879 års
statsreglering, Statsrådet och chefen för Finans-departementet, med åberopande
af sitt här ofvan omförmälda anförande, ytterligare erinrat
(Bil. N:o 6 d till Kongl. Majds proposition N:o 1, sid. 44), att Riksdagen
redan med afseende å lånen till enskilda jernvägar godkänt den
grundsats, att medel, som utginge till låneunderstöd, icke borde i riksstat
uppföras eller tagas af de löpande årsinkomsterna. I öfverensstämmelse
härmed borde äfven med upplånta medel bestridas den utlåning,
som skulle i fråga komma till intressenterne i bolaget för sjön
Hjelmarens sänkning. Härmed ifrågasattes icke, att fonden för odlingslån
skulle från Statskontoret till Riksgäldskontoret åter förflyttas, och
enär riksstaden i hvarje fall upptoge en utgiftspost för betäckande af
samtliga de annuiteter, hvilka skulle från Riksgäldskontoret utgå till
dess långifvare, komme naturligtvis hela det annuitetsbelopp, som för
de upplånta och sedermera till sjösänkningsintressenterne utlånta medlen
till Statskontoret inbetaltes och som af Riksgäldskontoret i dess
ordning skulle utbetalas till statens långifvare, att Riksgäldskontoret
vederbörligen tillhandahållas af Statskontoret.

I enlighet med de sålunda af Departementschefen uttalade åsigter,
har ock, såsom här ofvan förmälts, af Kongl. Maj:t föreslagits, att
de för såväl år 1878 som år 1879 beviljade andelar af ifrågavarande
lån skulle under år 1879 af Riksgäldskontoret Statskontoret godtgöras
och således af lånta medel utgå.

Utskottet förmälde i mom. 13 af sitt utlåtande N:o 30, att Utskottet
framdeles komme att meddela yttrande öfver Kongl. Maj:ts hos
innevarande Riksdag gjorda förslag angående beredande af tillgång till
ifrågavarande låneunderstöds bestridande; hvilket yttrande Utskottet nu
går att afgifva.

Vid lånets beviljande och anvisande af den del deraf, 600,000
kronor, som ar 1878 skulle utgå, yttrade Riksdagen (underdåniga skrifvelsen
den 17 Maj 1877, N:o 57), att Riksdagen ansett denna statsutgift
så mycket hellre kunna på Statskontoret anvisas, som statens
dåvarande ställning gjorde det möjligt att utan upplåning af de derför
behöfliga medel bestrida åtminstone den andel deraf, som borde under
år 1878 utgå och således skulle, vid uppgörandet af statsregleringen
för år 1878, tagas i betraktande. I Kongl. Maj:ts förslag till 1878 års
riksstat vore bland tillgångar och inkomster uppförda ej mindre än
8,000,000 kronor, utgörande behållning från föregående års statsregle -

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o T5.

ring, och till den del af ifrågavarande låneunderstöd, som skulle under
år 1878 utgå, hade ett motsvarande belopp af berörda behållning synts
Riksdagen lämpligen kunna tagas i anspråk.

Denna Riksdagens åsigt innefattade, utan allt tvifvel, att Riksdagen
ej ville medgifva upplåning för berörda statsutgifts bestridande,
med mindre än att för något af de år, hvarunder lånet skulle utgå,
förhållandet mellan statens inkomster och disponibla tillgångar samt
dess utgifter gjorde ett sådant förfaringssätt oundgängligen nödigt. Då
nu, för bestridande af de redan anvisade delarne af lånet, någon upplåning
ej är behöflig och, enligt Utskottets åsigt, ej heller lämplig,
saknar Utskottet allt skäl att tillstyrka Riksdagen att frångå sin i detta
afseende redan uttalade grundsats, utan hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande förslag ej må vinna
Riksdagens bifall.

Stockholm den 21 Maj 1878.

På Stats-Utskottets vägnar:

CARL EKMAN.

Stockholm, Isaac Harens’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1878.