Stats-Utskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:0 39.
Ank. till liiksd. Kansli den 21 Mars 1878. kl. 5 e. m
Utlåtande, i anledning af Kong!. Maj ds nådiga proposition angående
öfverlåtelse af åbo- och skatterätt till under bruk skatteköpta
hemman.
(I. A.)
Med förmälan att — i syfte att undanrödja de invecklade förhållanden,
som vore förenade med nu gällande stadganden angående de under biuk
skatteköpta hemman samt bereda möjlighet, å ena sidan, för åboen att genom
uppgörelse med bruksegaren antingen komma i åtnjutande af samma
förmåner, som redan blifvit eller kunde blifva kronohemmansåboar^ tillförsäkrade,
eller ock för sin besigtningsrätt erhålla fullt vederlag, och, å andra
sidan, för bruksegaren att antingen kunna tillhandla sig åborätten eller mot
godtgörelse afstå skatterätten till åboen — förslag blifvit vid 1875 års riksdag
väckt derom, att Riksdagen måtte för sin del besluta och hos Rongl.
Mai-t begära utfärdandet af en författning, hvarigenom afhandlingar om försäljning
af åbo- likasom ock af skatterätt till de under bruk skatteköpta
hemman kunde emellan åbo och bruksegare lagligen uppgöras och blifva
beståndande, samt att detta förslag synts Riksdagen väl förtjent af uppmärksamhet,
ehuru, för frågans tillförlitliga bedömande, en vidare ^ utredning åt
densamma funnits erforderlig, än som kunnat hos Riksdagen åstadkommas,
hade Riksdagen i underdånig skrifvelse den 19 Maj 1875 anhallit, att Kongl.
Makt måtte, efter det ärendet hos vederbörande myndigheter vunnit behörig
utredning, för Riksdagen framlägga förslag, huruvida och på hvad satt ofvan
antydda olägenheter kunde undanrödjas. Sedan i anledning häraf Kongl. llam''
Bih. till Rilcsd. Brok 1878. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft.
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 39.
markollegium och Kongl. Kommerskollegium den 23 November 1876 afgifvit
infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t i ofvanberörda
till Riksdagen den 1 nästlidne Februari aflåtna nådiga proposition (N:o 18)
nu föreslagit Riksdagen att för sin del medgifva, att den, som innehade lagligen
befästad åborätt å under bruk skatteköpt hemman, måtte undfå rättighet att till
vederbörande bruksägare öfverlåta sin åborätt, dervid föreskrifterna i Kongl.
kungörelsen den 8 Maj 1863, angående utvidgad frihet i afseende på öfverlåtelse
af åborätt till kronohemman, borde lända till efterrättelse, äfvensom
att bruksegaren å sin sida måtte berättigas att öfverlåta sin skattemannarätt
till sådant hemman åt den, som å hemmanet innehade åborätt, med rättighet
för denne att varda vid skattemannarätten bibehållen äfven i det fall, att
bruket sedermera nedlades.
Stats-Utskottet, till hvars behandling förevarande ärende blifvit hänvisadt,
får, med åberopande af den utredning i ämnet, kollegiernas ofvanberörda,
den nådiga propositionen bilagda utlåtande i öfrigt innehåller, påpeka,
hurusom, enligt hvad kollegierna anfört, åboarne å de under bruk skatteköpta
hemman, ifrån att före skatteköpet hafva varit kronoåboar, utan eget
förvållande visserligen småningom kommit i en vida sämre ställning än sådane
numera ega, samt att de föreskrifter, som gälde om bruksegares och
åbos ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, till sin beskaffenhet vore sådana,
att de lätteligen kunde alstra ovilja och förorsaka tvister dem emellan, men
att dessa förhållanden dock, enligt kollegiernas åsigt, icke kunde på en gång
undanrödjas utan förnärmande af antingen bruksegarens eller åboens rätt.
Deremot skulle genom att, på sätt i Riksdagens ofvanberörda underdåniga
skrifvelse funnes antydt, bereda möjlighet, å ena sidan, för åboen att genom
uppgörelse med bruksegaren förvärfva sig jemväl skattemannarätten och, å
andra sidan, för bruksegaren att af åboen tillösa sig åborätten, de med det
nuvarande invecklade förhållandet förenade olägenheterna till fördel för så
väl bruksegare som åbo utan tvifvel kunna småningom afhjelpas. Den inskränkning,
åboen, derest en sådan anordning blefve vidtagen, komme att
underkastas derutinnan, att han icke, i likhet med hvad som vore medgifvet
kronoåboar, finge öfverlåta åborätten till hvem som helst, påkallades af bruksegarens
rättigheter och deribland särskildt den att vid åboslägtens utgång
äfven komma i åtnjutande af åborätten. Emot den ifrågasatta rättigheten
för bruksegare att öfverlåta sin eganderätt till dessa hemman kunde visserligen
anmärkas, bland annat, att sådant skulle hafva till följd att hemman,
hvilka vore alsedda att med kolning eller körslor understödja bruk eller
bergverk, komme att derifrån afsöndras; men dessa hemmans betydelse för
bruksrörelsen vore utan tvifvel numera i allmänhet mindre än förr, sedan,
jemlikt Kongl. förordningarne den 27 April 1846 och den 22 Februari
1850, hemmansegare så väl inom som utom bergslag berättigats att till hvem
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 39.
3
som helst afyttra kol och ved samt till kolning tjenlig skog, hvarigenom,
och med hänsyn jemväl till kommunikationsväsendets vunna utveckling,
bruksegaren sattes i tillfälle att i vidsträcktare omfattning än förr från annat
håll köpa för bruksdriften nödiga kol. Yäl skulle, derest en bruksegare,
på grund af medgifven tillåtelse, till vederbörande åbo försålde sin skattemannarätt
till ett under bruket skatteköpt hemman, staten derigenom förlora
den honom, på grund af Kongl. förbudet den 11 December 1766 tillkommande
rättighet att, i händelse bruksrörelsen derefter blefve nedlagd, återinträda
i jordeganderätten till samma hemman, enär det ej skäligen kunde
ifrågasättas, att åboen, som redan till bruksegaren erlagt skatteköpeskilling,
i sådant fall skulle, såvida åboen ville blifva vid sin en gång förvärfvade
eganderätt bibehållen, af staten ånyo till sig lösa densamma; men denna
förlust för staten, om den skulle inträffa, vore till värdet jemförelsevis obetydlig
och syntes derjemte så mycket mindre böra föranleda någon betänklighet
emot den nu ifrågasatta åtgärden, som staten redan vid hemmanets
försäljande åt bruksegaren derför bekommit skatteköpeskilling. Om åter
bruksegaren inköpt åborätten, borde sådant lika litet, som i fråga om det
förhållande, Kongl. brefvet den 3 Februari 1855 afsåge, inverka på de vilkor,
hvarunder skattemannarätten af bruksegaren åtnjötes, eller föranleda dertill,
att den i Kongl. förbudet den 11 December 1766 stadgade påföljd af
skattemannarättens förlust, i händelse bruket nedlades, derigenom blefve
upphäfd.
På grund af hvad sålunda och i öfrigt blifvit i ärendet upplyst och
anfördt får Utskottet hemställa,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande afseende täckts
föreslå måtte vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 21 Mars 1878.
På. Stats-Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.