Bevillnings- Utskottets Betänkande No 6.

1

N: 0 6.

Ant. till Riksd. Kansli den 12 Mars 1878, kl. 1 e. in.

Betänkande, i anledning af väckta förslag, rörande ändringar i
gällande Bevillning sstadga.

Som Riksdagen, med bifall till Bevillnings-Utskottets derom gjorda
framställningar, beslutit, att utaf de till Utskottet från Riksdagens båda
Kamrar hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen alla de, som afsett
förändringar i afseende å bevillningen under förutsättning af eller i sammanhang
med förändring af grundskatterna, skulle öfverlemnas till det för behandling
af härordnings- och grundskattefrågorna med flere frågor tillsatta
Särskilda Utskottet, har Bevilinings-Utskottet nu endast att till Riksdagen
afgifva utlåtande i anledning af de till Utskottets behandling återstående
motioner, äfvensom angående sådana förändringar i gällande Bevillningsstadga,
hvilka Utskottet funnit sig, i stöd af § 40 Riksdagsordningen, böra föreslå.

Härvid har Utskottet ansett sig böra fästa uppmärksamheten derpå,
att Riksdagen i sammanhang med de mera omfattande förändringar i Bcvillningsförordningen
som, efter hvad ofvan är nämndt, utgör föremål för
det Särskilda Utskottets behandling, jemväl kan komma att få mottaga framställningar
i frågor af enahanda beskaffenhet, som dem, hvilka detta Bevillnings-Utskottets
betänkande afser; samt att fördenskull det lärer blifva nödigt,
att Riksdagen förbehåller sig rätt att, oberoende af besluten i anledning af
detta betänkande, fritt kunna vidtaga de förändringar i Bevillningsstadgan,
som af det Särskilda Utskottets framställningar och under sålunda förändrade
förhållanden kunna påkallas; hvarföre Utskottet hemställer,

Bill. till Riksd. Prat. 1878. 5 Sami 1 Afä. 3 Höft.

1

2

Bevilinngs-Utskottets Betänkande N:o 6.

Do.

att de beslut, Riksdagen i anledning af detta Bevillnings-Utskottets
betänkande kominer att fatta, icke må
anses lägga hinder i vägen för Riksdagen att besluta i
anledning af de framställningar i bevillningsfrågor, som
från det Särskilda Utskottet kunna göras.

§ 2.

I afseende å § 2 af gällande Bevillningsstadga har Herr P. O. Iiörnfeldt
uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 70, föreslagit sådan
förändring, att der stadgad fastighetsbevillning skulle komma att utgöras
jemväl utaf innehafvare af de skogsområden i de norra länen, hvilka blifvit
för privilegierad stockfångst upplåtna, samt fördenskull hemstält, att momentet
a i paragrafen måtte erhålla denna förändrade lydelse:

“För kronohemman och kronolägenheter, hvilka besittas med åborätt,
samt för de skogsområden, livilka blifvit för privilegierad stockfångst upplåtna.“
Och har motionären till stöd för detta förslag åberopat, att de sågverksegare,
åt hvilka stockfångstområdena vore upplåtna, utom afverkningsrätten
till visst antal träd, äfven njöto den stora fördelen af mulbetet och
slåtteröl på de dem upplåtna, till flere tusen tunnland uppgående områdena,
hvilka fördelar i de flesta fall kunde uppskattas flerdubbelt emot stockfångsten,
samt att förändringen vore påkallad, på det att beskattningen för
innehafvarne af kronojord måtte efter samma grunder utgå så väl till statsverket
som till de kommuner, hvarinom dylika lägenheter vore belägna.

Till ledning för frågans bedömande har Utskottet ansett nödigt att
här meddela en utredning'' beträffande så väl tillkomsten af ifrågavarande
stockfångstområden som de vilkor, hvarunder desamma innehafvas, hvarvid
Utskottet begagnat sig af och fullständigat de upplysningar i ämnet, som
förekomma i ett af Kongl. Kammarkollegium den 20 December 1864 afgifvet
underdånigt utlåtande, angående väckt fråga om undersökning af de för
jord och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier.

Från äldre tider hade till befrämjande af sågverksrörelsens uppkomst
det varit medgifvet att i Norrland hugga sågtimmer å kronans skogar, och
i skogsordningen den 22 Mars 1647, uti hvars 10:de punkt stadgades, att
ingen egde rätt eller makt att hugga sågtimmer på kronans allmänningar,
undantogos från detta förbud uttryckligen “Norrland, Dalarne och Temaland,
som med skog öfverflöda och hvarest det saklöst kunde göras“; hvilket stadgande
ytterligare bibehölls uti skogsordningen den 29 Augusti 1664.

B

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.

Sedan likväl bruk och bergverk börjat att anläggas, hvilka för sin
drift erfordrade större skogstillgångar, och det för deras behof sannolikt ansågs
nödigt att genom restriktiva åtgärder inskränka den sågverken genom
förutnämnda skogsordning^’ lemnade tillåtelse till oinskränkt afverkning på
kronans allmänningar, derför någon afgift till kronan då ännu icke synes
hafva ’ varit stadgad och utgjord, blek med anledning af en Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse i ämnet, genom Kongl. brefvet den 23 Februari 1739
sågverkens förut medgifva timmerfångst på kronoskogarne inskränkt till ett
visst qvantum årligen mot en skälig afgift till kronan. På grund af detta
Kongl. bref utfärdade till en början Kammar- och Kommerskollegierna gemensamt,
men sedermera Kammarkollegium ensamt för sågverken privilegier
på stockfångst från kronans skogar, hvarvid, efter syn på stället och
pröfning af kronoskogarnes tillstånd, sågverket fick såsom årlig stockfångst
derifrån sig anslaget ett visst antal sågtimmer emot bestämd afgift till kronan
under namn af stubböresafgift samt med förbehåll i allmänhet å kronans
sida, att växande timmerskog icke finge uthuggas i närheten af byar och
gårdar, och att nybyggesanläggningar å de upplåtna skogstrakterna icke finge
förhindras, der tillfällen dertill funnos. Så fortgick det till dess genom
Kongl. brefvet den 3 Juni 1820 det förordnades att, intill dess Kongl.
Maj:t beslut!! angående kronoskogarnes framtida användande, något vidare
tillstånd till stockfångst från desamma icke finge meddelas, hvilket förbud
genom Kongl. brefvet den 2 Maj 1826 förklarades skola fortfara, intill dess
afvittringen i länen blifvit afslutad och i följd deraf annorlunda kunde blifva
föreskrifvet. Sistberörda Kongl. bref stadgade jemväl — enär det vore af
vigt, att sågverkens framtida bestånd försäkrades genom orubblig besittning
af nödig skogsmark för verkens drift, och för sågverksegaren uppkomme ett
dittills sakuadt intresse att noga vårda samma skogsmark och derå införa
en för? skogens bestånd ändamålsenlig hushållning, — att sågverken skulle
af de till dem upplåtna skogstrakter och, om dessa genom nybyggen blifvit
eller genom afvittringen Mtomme att blifva förminskade, af annan befintlig
odisponerad kronans mark till ersättning derför undfå så stort område till
hemman under vanlig besittningsrätt indelt och skatilagdt att, med skogens
framtida bestånd, sågverket alltid måtte derifrån kunna erhålla det antal
träd, som efter sågverkets privilegier till afverkning beviljade blifvit. Genom
Kongl. brefvet den 18 Juli 1827 bestämdes grunderna, efter hvilka de sålunda
i stället för stockfångsträttigheter sågverken tilldelade skogar borde
till hemman indelas och skattläggas, i hvilket afseende stadgades:

l:o) att vid hemmansindelningen afvittringsstadgan för länen skulle i
allmänhet tjena till efterrättelse (dock att tunnlandtalet i vissa fall finge
ökas till och med till 3,000 tunnland på helt mantal);

2:o) att frihetsår äfven finge de nya hemmannen tilldelas, dock ej öfver 15;

4

Bevillning,?- Utskottets Betänkande N:o 6.

3:o) att dessa hemman skulle utgöra den ränta och utskylder hemman
i orten i allmänhet åligga eller framdeles kunde åläggas, samt, när de deri
inginge, sågverken befrias från den dittills utgjorda stubböresafgift;

4:o) att hemmanen så länge sågverken drefves skulle derifrån vara
oskiljaktiga och gemensamt med hemmanen för dessas ränta och utskylder
ansvara.

Genom Kong!, brefvet den 29 Maj 1852, hvilket, med här nedan omförmälda
år 1865 vidtagna förändringar, innehåller de nu gällande föreskrifterna
i ämnet, och genom hvilket förberörda 1826 och 1827 årens
Kong], bref blifvit upphäfda, stadgas hufvudsakligen följande:

i punkten 2, att sågverken skola af de dem till stockfångst redan upplåtna
skogstrakter, så vidt med nedanstående och öfriga gällande stadganden
vore förenligt, undfå så stort område antingen till hemman under vanlig
besittningsrätt indelt och skattlagåt eller, på sätt nedanför i 5 punkten säges,
sig vfverlåtet, att, med skogens framtida bestånd, sågverket må derifrån
kunna erhålla det antal träd, som, efter sågverkets privilegier, till afverkning
beviljade blifvit;

i punkten i, att, sedan vid afvittringen den del af kronans till stockfångst
hittills upplåtna mark, som med afseende till befintliga odlingslägenheter
bör till nya hemman eller kronotorp användas, blifvit dertill, i enlighet
med § 7 af gällande afvittringsstadga, indelad och skattlagd, sågverksegare,
som på grund af sågverkets privilegier är berättigad till stockfångsten,
må af den återstående öfverloppsmarken undfå så stor del, som befinnes
erforderlig för att betrygga sågverket vid tillgodonjutandet af den detsamma
tillförsäkrade årliga stockfångst;

i punkten 5, att den åt sågverken sålunda upplåtna skogsmark icke
skall till hemman indelas eller till hemmantal skattläggas, utan bör i öfverensstämmelse
med Kong!, brefvet den 29 November 1796, efter afräkning
af impedimenter, beläggas med skogsränta, på sätt Kong], förordningen den
28 Juni 1775 och Kongl brefvet den 5 December 1780 för skattläggningars
verkställande i Savolax och Karelen föreskrifva; dock med iakttagande
att, derest skogsrån tan, på detta sätt beräknad, någorstädes skulle komma att
understiga hvad dittills för stockfångsten på samma mark blifvit uti stubböresafgift
erlagdt, räntan skall till ett nämnda afgift motsvarande belopp
bestämmas; att skogsräntan skall utgå från och med det år, hvarunder
skogsområdet, efter laga kraftvunnet utslag, emot dylik skatt emottages af
sågverksegaren, som derefter å den åt honom upplåtna marken egen full
och orubbelig besittningsrätt;

i punkten 10, att sågverksegare, hvilken från åt sågverket emot skogsränta
anslaget skogsområde eger att årligen låta hugga och afhemta det
(enligt punkten 9) beräknade antal till sågtimmer tjenliga träd af minst tio

5

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 6.

tum i tilländan, icke må något derutöfver afverka, så vida ej i framtiden
utrönes, att genom omsorgsfull vård och‘ordnad hushållning skogen så förökats
att den, med sitt fulla bestånd, medgifver årlig fällning af ett större
antal träd, samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tillstånd till högre utverkning
erhållits — — — —; att i öfrigt vederbörande embetsmyndigheter
öfver skogshushållningen på de åt, sågverken mot skogsränta upplåtna
marker ega utöfva den tillsyn, som finnes nödig för erhållande af visshet
derom, att denna hushållning öfverensstämmer med hvad i sådant hänseende
är eller framdeles kan blifva stadgadt;

i punkten 11, att den emot skogsränta öfverlåtna mark, som i stället
för förut egande stockfångst undfås till ett sågverk, allt framgent skall
oskiljaktigt åtfölja samma sågverk, hvilket ansvarar för skogsräntans behöriga
utgörande; och

i punkten 12'' att, derest i framtiden sågverk skulle nedläggas, den sågverksegaren
mot skogsränta tilldelade märket^ bör återfalla till kronans
disposition och behandlas såsom ödesjord.

Sedermera har i dessa föreskrifter genom Kongl. förordningen den 21
December 1 865 och Kongl. Maj:ts nådiga bref till Kammarkollegium samma
dag gjorts den förändring, att rätt till större afverkning å ett tilldelt område
än det beräknade årliga trädantalet beror på Kongl. Maj:ts efter Skogsstyrelsens
hörande meddelade nådiga tillstånd samt får ega rum blott mot
förhöjd ersättning till kronan, samt att ingen afverkning å till stockfånget
mot skogsränta upplåtet område får ske annorledes än efter utsyning.

Härförutom har Utskottet trott sig böra nämna, att uti de utslag,
angående tilldelande af stockfångstområden, af hvilka Utskottet varit i tillfälle
taga kännedom, skogsräntan blifvit bestämd efter vidden ej blott af
den egentliga skogsmarken utan jemväl af den inom området befintliga
odlings- och slåttermark; samt att fördenskull intet tvifvel synes Utskottet
förefinnas derom att sågverksegarne, på sätt motionären uppgifvit, utöfver
rätt till stockfångst inom området, äfven eger uteslutande rätt till slåtter
och mulbete derinom.

Med afseende på den rätt, hvarmed sågverksegarne sålunda för närvarande
innehafva ifrågavarande stockfångstområden, har motionärens förslag
synts Utskottet hafva skäl för sig, och Utskottet skulle icke tvekat att tillstyrka
bifall til! detsamma, derest icke Riksdagen, med anledning af väckt
motion angående upprättande af hushållningsplan för de privilegierade stockfangstskogarne,
uti till Kong!. Maj:t den 19 Maj 1875 afbiten underdånig
skrifvelse anhållit, att Kongl. Maj:t, der de för vissa sågverk meddelade
privilegier å stockfångst från kronans skogar finnas ostridiga, täcktes’ vidtaga
åtgärder för träffande af aftal med privilegii-innehafvarne angående afstående
från privilegierna mot rättighet att under full eganderätt erhålla

6

BevUlnings- Utskottets Betänkande N:o 6.

den skogsmark, som vid företagen undersökning befinnes kunna i värde
motsvara privilegii-innehafvarens rätt till stockfångst från kronans skogar,
samt, der sådant aftal ej kan åvägabringas, låta på statens bekostnad upprätta
ordentlig hushållningsplan för hvarje mot skogsränta utbrutet stockfångstområde;
hvarefter, sedan privilegii-innehafvaren derifrån erhållit det
antal träd, hvartill han må vara berättigad, hvad derutöfver kan med skogens
framtida bestånd afverkas bör för statens räkning försäljas; i anledning
af hvilken underdåniga skrifvelse Kongl. Maj:t, enligt hvad justitieombudsmannen
i sin senast afgifna embetsberättelse upplyst, anbefalt Kammarkollegium
att, efter det ej mindre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens,
Yesterbottens och Vesternorrlands län samt vederbörande stockfångstprivilegiiinnehafvare
blifvit hörda, än äfven Skogsstyrelsen afgifvit yttrande, med
underdånigt utlåtande inkomma.

Vid detta förhållande har Utskottet icke trott sig böra nu ifrågasätta
påförandet af bevillning'' föA ett beskattningsföremål, som Riksdagen sålunda
afsett snart skola komma att upphöra, desto mindre som någon nämnvärd
tillökning i statsinkomst derigenom icke skulle uppstå; och det är allenast
af denna anledning Utskottet här hemställer,

2:o.

att Herr Hörnfeldts ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

§ 7.

Jemlikt § 7 mom. 3:o punkten 1, skola de med tjenstebefattning förenade
obestämda eller extra inkomster taxeras för det löpande året, men
beräknas på grund af förhållandena det näst föregångna året.

Eu liknande anordning har Utskottet ansett lämpligen böra vidtagas i
afseende på de med tjenster förenade tjenstgöringspenningar och sportelersättningar,
ehuru dessa äro till deras belopp i stat bestämda, enär tjenstemannen
i fall af sjukdom är skyldig att till sin vikaries aflöning afstå
dessa aflöningsförmåner och man således icke kan med någon visshet på
förhand afgöra, om häri verkligen kommer att under året oafkortadt uppbära
samma förmåner, och då i motsatt fall den skattskyldige måste i restitutionsväg
återsöka den för högt påförda bevillningen. Med afseende härå har
Utskottet velat föreslå Riksdagen att besluta,

Bevillning.?-Utskottets Betänkande N:o 6.

3:o.

7

att § 7 mom. 3:o punkten 1 i gällande bevillningsstadga
må erhålla denna lydelse:

“Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse,
sjöfart, handtverk eller annat yrke samt med tjenstebefattning
förenade tjenstgöringspenningar och spof teler sättning
äfvensom obestämda eller extra inkomster taxeras för det
löpande året och böra i allmänhet beräknas på grund af
förhållanden under näst föregångna året.

§ 7-

Vid 1876 års riksdag föreslog Bevillnings-Utskottet, i ändamål bland
annat att af särskilda förhållanden betingade arfvode!], som tillfallit en skattskyldig
under loppet af de sista månaderna af ett år efter taxeringsförrättningarnes
afslutande, skulle blifva beskattad under näst derpå följande år,
ett tillägg till § 7 af denna lydelse:

“Inkomster, som förvärfvats efter afslutande af föregående årets taxeringsförrättningar
och vid dessa ej blifvit beskattade, beräknas och taxeras
det näst derpå följande år. “

Detta förslag vann dock icke Riksdagens bifall hufvudsakligast, såsom
det af den i Kamrarne vid ärendets behandling förda diskussion synes framgå,
emedan det befarades, att stadgandet, med den lydelse Utskottet gifvit åt
detsamma, skulle föranleda till sådan efterräkning med en under ett år redan
beskattad rörelse, handtverk eller annat yrke, att den tillfälliga förhöjning i
deraf härflytande inkomst, som under årets sista månader kunde uppstå,
skulle påföljande året blifva beskattad.

Då Utskottets mening med förslaget ingalunda var, att förhöjd bevillning
skulle påläggas en redan taxerad tjenst, rörelse eller yrke, utan blott
att en förut alldeles obeskattad inkomst, som på den grund att den icke
fortfore under det löpande beskattningsåret icke, enligt förut gällande föreskrifter,
kunde åtkommas, skulle blifva underkastad behörig bevillning, har
Utskottet trott sig nu böra förnya sin berörda framställning med sådan förändring
af redaktionen utaf det ifrågasatta stadgandet, att den befarade
misstydningen af detsamma bör kunna anses förebyggd; och Utskottet hemställer
fördenskull

4:o.

att i § 7 näst efter mom. 3:o första punkten intages
en särskild punkt af denna lydelse:

8

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 6.

Yikariatsarfvode, arfvode för uppdrag af öfvergående
beskaffenhet och all dylik tillfällig inkomst, som härflutit
af annan den skattskyldiges verksamhet än hans redan
‘‘till beskattning taxerade tjenst, rörelse eller yrke och som
tillfallit honom så sent under ett år, att densamma icke
kunnat vid det årets taxeringsförrättningar beräknas,
taxeras till bevillning det näst derpå följande året.

§ 8 mom. 1.

Uti momentet 1 af § 8 stadgas: att bevillning för inkomst af kapital
eller arbete icke eger rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster
understiga fyrahundra kronor, och att, om de icke öfverstiga ett
tusen åtta hundra kronor, tre hundra kronor af inkomsten från kapital eller
arbete äro fria från bevillning.

Uti detta stadgande har inom Andra Kammaren Herr H. magerman
(i motion N:o 96) föreslagit ändring och hemstält: “att Riksdagen för sin
del ville besluta, att § 8 mom. 1 uti nuvarande Bevillningsstadga skall
erhålla följande lydelse:

“Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke rum, när den
skattskyldiges sammanräknade årsinkomster icke öfverstiga åtta hundra kronor.
Öfverstiga de icke två tusen femhundra kronor, äro sjuhundra kronor
af inkomsten från kapital eller arbete fria från bevillning;

men att, om detta förslag, hvilket motionären ansett vara det mest
rättvisa, icke skulle anses antagligt, till följd af befarad allt för stor minskning
i statsinkomst, momentet, med bibehållande af första punkten i motionärens
ofvanberörda förslag oförändrad, måtte i den andra erhålla denna
lydelse: “Öfverstiga de icke två tusen femhundra kronor, äro femhundra
kronor af inkomsten från kapital eller arbete fria från bevillning.»

Såsom skäl för denna framställning har motionären åberopat, att i följd
af det minskade penningevärdet fyrahundra kronor icke vidare kunde anses
tillräckliga för fyllande af de nödvändiga lefnadsbehofven inom en tarflig
familj, samt att fördenskull eu förhöjning af de inkomstbelopp, i afseende å
hvilka befrielse eller lindring i beskattning finge ega rum, borde vidtagas.

Rigtigheten af påståendet att, då grunden för ifrågavarande stadgande
är den, att ett minimum af lefnadskostnad bör från skatt fritagas, detta
minimum bör med ett minskadt penningevärde och ett stegradt varuvärde
förhöjas, har Utskottet nu lika litet som vid de flere föregående riksdagar,
då liknande frågor med denna förevarit, kunnat bestrida, men Utskottet har
ock lika litet nu som då kunnat öfvervinna de betänkligheter mot vidtagande
af en sådan åtgärd, hvilka framstält sig och hvilka härröra hufvudsakligen

9

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.

af det högst väsentliga inflytande, som förändringen skulle komma att medföra
i afseende å den kommunala beskattningen och den deraf beroende kommunala
rösträtten. I detta hänseende tillåter sig Utskottet allenast att här
utur de af skattejemkningskomitén vid dess betänkande fogade tabeller öfver
bevillning för inkomst åt kapital och arbete (bil. 13) anföra, att, om den
af Herr Hagerman föreslagna förändring i det beskattningsbara minimum
komme till stånd, utaf de, på grund af bevillning efter II Artikeln för
kapital och arbete, i kommunala angelägenheter röstberättigade 207,759
personer, icke mindre än 144,324, eller nära tvåtredjedelar, skulle beröfvas
sin rösträttighet. Härtill bör ock komma i betraktande det minskade inflytande
på kommunens angelägenheter alla till 2,500 kronor och derunder
bevillningstaxerade kommunalmedlemmar skulle genom befrielse från bevillning
för vare sig 700 eller 500 kronor af sin inkomst komma att utöfva.
Ett sådant resultat, gående i alldeles motsatt rigtning mot tidens sträfvanden
till utsträckning af de medborgerliga rättigheterna och inskränkning af faväldet,
torde motionären ingalunda hafva med förslaget afsett.

Utskottet hemställer på grund af det anförda

5:o.

att Herr Hagermans ifrågavarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

§ 9, mom. 2 och 3.

§ 9 har i gällande Bevillningsstadga denna lydelse:

“Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

“bank-, jernvägs- och kanalbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig
genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid större och mindre
stationer";

“annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å en eller flere orter,
drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har
sin styrelse";

“fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare, der
fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast idkas;
dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flera församlingar, för
den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras inom den församling, der de
äro mantalsskrifne";

“egare af fartyg-----hemort";

“utrikes boende pensionstagare---- — utbetalas";

“hvar och en annan skattskyldig der han är mantalsskrifven“.

Bih. till Riksd. Prot. 1878. 5 Sami. 1 Afd. 3 Raft.

2

10

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.

Uti denna paragraf hafva inom Andra Kammaren förslag till ändringar
blifvit framstälda dels af Herr Ang. Pettersson, som i motion N:o 12
föreslagit: “att i Bevillningsförordningens 9 § andra punkten ordet “hufvudsakligen"
måtte utgå, samt att i tredje punkten ordet “förnämligast" uteslutes,
samt af Herr Anders Aug. Andersson, som i motion N:o 47 yrkat, “att Riksdagen
ville besluta, det 3 momentet i § 9 af nu gällande Bevillningsstadga
måtte erhålla följande lydelse: Fabriksegare, handlande samt annan yrkesoch
näringsidkare, der fabriken är belägen eller handeln, yrket eller näringen
idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flere församlingar,
för den handelsrörelse de derstädes idka, taxeras inom den församling,
der de äro mantalsskrifna".

Båda motionärerne hafva visserligen såsom skäl för sina förslag framstält,
att desamma skulle vara påkallade af nödvändigheten för staten att
tillse, det den utfinge behörig bevillning af en sålunda på flera ställen bedrifven
rörelse, yrke eller näring, hvilket, efter motionärernes förmenande, icke
skulle låta sig göra, derest densamma icke beskattades å alla de ställen der
den bedrefves; men då för detta ändamål förändringen, så vidt Utskottet

varit i tillfälle inhemta, icke visat sig behöflig, torde det få anses otvifvel aktigt,

att med förslagen egentligen åsyftas att kunna med kommunalbeskattning
träffa hvarje inom eu kommun bedrifven rörelse, yrke eller näring. För
detta ändamål hafva ock de förändringar i paragrafen tid efter annan blifvit
vidtagna, hvilka gjort bank-, jernvägs- och kanalbolag beskattningsbara på
alla de ställen, der de drifva någon rörelse. Härvid är likväl att erinra,
att då Bevillnings-Utskottet föreslagit dessa förändringar, hvilka Utskottet
likväl ansett i viss mån olämpliga för statsinkomsternas upptagande, detta
skett under uttryckligt tillkännagifvande, det Utskottet icke funnit förändringarne
medföra någon väsentlig olägenhet för påförande af en rigtig bevillning
till staten. Med de nu framstälda förslagen torde dock förhållandet i

detta hänseende vara helt annorlunda. Till bevis härför har Utskottet, enär

skattejemkningskomitén i sitt förslag till Bevillningsförordning uti 18 § mom. b
föreslagit en likartad fördelning med den af motionärerne ifrågasatta af
bevillning för rörelse som bedrifves inom flere kommuner, funnit sig böra
här anföra hvad den i dessa frågor tvifvelsutan mest sakkunniga myndighet
i landet, nemligen Kammarrätten, anfört i dess underdåniga yttrande i
anledning af komiténs förenämnda förslag till Bevillningsförordning.

Kammarrätten yttrar i afseende härå (pag. 20).

“Komiterades flertal föreslår bland annat under § 18 litt. b, att inkomst
af rörelse eller yrke skall beskattas i den eller de orter, der rörelsen
eller yrket med fast plats för verksamheten utöfvas; under § 19 mom. 1 c,
att bolag eller enskild, som utöfvar rörelse delvis inom flera kommuner, skall
uppgifva ej mindre samtliga de kommuner, inom hvilka rörelsen med fast

11

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 6.

plats för verksamheten ntöfvas, än äfven den andel af inkomsten utaf hela
rörelsen, som under nästföregående året erhållits eller kunde anses hafva
erhållits inom hvardera kommunen; under § 40 mom. 2, att taxeringsnämnd
vid uppskattning af inkomst från rörelse, som endast delvis ntöfvas inom
taxeringskretsen, skall, jemte införande i längden af det beräknade inkomstbeloppet
och i protokollet af grunderna för beräkningen, meddela upplysning
om det eller de öfriga ställen, å hvilka nämnden veterligt rörelsen med
fast plats för verksamheten bedrifves, samt att taxeringsnämnds uppskattning
i sådant fall innefattar endast förslag, som underställes pröfningsnämndens
granskning och afgörande; och under § 53 mom. 2, att pröfningsnämnden
skall verkställa taxeringen af dylik inkomst.

Såsom skäl för dessa förslag anföra förslagsgifvarne, dels att nu gällande
stadgande!! derom, att den, som utöfvar rörelse eller idkar näring inom
flere kommuner, i allmänhet skall beskattas för inkomsten af hela sin rörelse
inom den kommun, der rörelsen hufvudsakligen eller förnämligast utöfvas,
medföra den påföljd, att sistnämnde kommun får åtnjuta kommunalskatt äfven
för inkomsten af de delar af rörelsen, hvilka utöfvas inom andra kommuner,
dels att svårighet skulle möta för vederbörande taxeringsnämnd att uppskatta
inkomsten af en rörelse, som till äfventyra drifves på långt afstånd från
taxeringskretsen.

Hvad nu angår det första af dessa skäl, så får Kammarrätten erinra:

att Bevillningslagen har till hufvudsaklig! ändamål att bereda statsverket
inkomst genom en för de skattskyldige rättvis och jemlik beskattning,
men ej att reglera kommunalbeskattningen;

att vidare Bevillningslagen, om den skall motsvara sitt ändamål, måste
vara sådan, att den kan utan godtycke tillämpas och att den i möjligaste
mån undanrödjer anledningar till tvister;

att således, för den händelse omförmälde, af förslagsgifvarne anförda,
mången gång mera skenbara än verkliga olägenhet ej kan förekommas, utan
att lagens berörda ändamål förfelas, samma olägenhet icke får vid Bevillningslagens
stiftande inverka;

att, på sätt Kammarrätten här nedan vidare skall visa, ifrågavarande
bestämmelserna dels skola leda till orättvis beskattning och gifva anledning
till en mängd ofta ganska vidlyftiga tvister, dels komma att i de flesta fall
vid tillämpningen medföra stora svårigheter, dels ej sällan omöjligen kunna
utan godtycke tillämpas; samt

att omordade olägenheten ofta torde fullt uppvägas derigenom att,
derest en eller flere andra rörelseidkare inom kommunen derstädes liufvudsakligen
utöfva sin rörelse, hela inkomsten af denna eller dessa rörelser inom
kommunen beskattas;

Och torde i sammanhang härmed jemväl böra beaktas så väl, att

12

Bevilln ings- Utskottets Betänkande N:o 6.

kommunen, derigenom att rörelse inom densamma utöfvas, vanligen tillskyndas
stora fördelar genom arbetstillfälle, lättad afsättning af produkter, afgifter af
de vid rörelsen anstälda personer in. in., som att kommunen genom 34 §
uti Fattigvårdsförordningen den 9 Juni ! 871 är skyddad från ökad fattigvardstunga
till följd af den vid rörelsen anstälda personal.

Beträffande åter det andra af förenämnda skäl, så anser Kammarrätten
för sin del uppenbart, att taxeringsmyndighet i den ort, der rörelse
hufvudsakligen drifves, der hufvudkontoret, hvarifrån rörelsen i sin helhet
ledes, och der vanligen rörelseidkaren är boende, långt bättre är i tillfälle
att bedöma rörelsens resultat än taxeringsmyndighet i den ort, der endast
en mindre del af rörelsen utöfvas. Om t. ex. en fabriksidkare, jemte det
han inom en kommun har sin hufvudsakliga fabrik och sitt hufvudkontor,
inom flera andra på långt afstånd från orten, der rörelsen sålunda hufvudsakligen
utöfvas, belägna kommuner eger mindre fabriker, så är visserligen
taxeringsmyndigheten i ett distrikt, der en sådan mindre del af rörelsen utöfvas,
väl i tillfälle att erhålla kännedom om mängden af de derstädes tillverkade
varorna, men huruvida vid försäljningen dessa varor lemnat fabriksidkaren
någon vinst, och huru rörelsen i sin helhet utfallit, derom lärer
denna taxeringsmyndighet i de flesta fall vara alldeles okunnig.

Till stöd för hvad Kammarrätten här ofvan yttrat derom, att de föreslagna
bestämmelserna rörande beskattning af inkomst från rörelse, som delvis
utöfvas inom flera kommuner, å hvarje ort, der någon del af rörelsen
med fast plats för verksamheten utöfvas, komme att leda til! orättvisa mot
den skattskyldige och att gifva anledning till tvister, äfvensom att i de flesta
fall medföra stora svårigheter vid tillämpningen och ej sällan att icke kunna
utan godtycke tillämpas, tillåter sig Kammarrätten anföra några exempel:

1 :o. En minuthandlande utöfvar sin rörelse med fäst plats för verksamheten
inom trenne särskilda kommuner. Hans bokföring är så inrättad,
att deraf tydligen kan inhemtas, huru rörelsen inom hvardera kommunen
utfallit, och utvisar, att rörelsen inom kommunen a lemnat vinst till belopp
af 5,000 kronor, inom kommunen b medfört förlust af 4,000 kronor samt
inom kommunen c likaledes medfört förlust af 2,000 kronor, — och har sålunda
rörelsen i sin helhet för minuthandlanden medfört en förlust af 1,000
kronor. För den händelse denne handlande utöfvat sin rörelse endast inom
en kommun med samma resultat, hade han skolat vara fri från beskattning
för inkomst, och den omständighet, att han utöfvat rörelsen inom flere kommuner,
kan väl icke innefatta giltigt skäl, hvarföre han skulle i beskattningshänseende
komma i sämre belägenhet; men detta oaktadt synes samma
handlande, i tillämpning af förslagsgifvarnes bestämmelser, inom kommunen a
böra skatta för 5,000 kronor inkomst. Skulle nu taxerings- eller pröfningsnämnden
finna en sådan beskattning allt för orimlig och derför befria bemälde

13

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:e 6.

handlande från inkomstskatt, så komme tvifvelsutan kommunen a att genom
besvär hos öfverskattenämnden söka häfda sin rätt. Öfverskattenämnden
torde då på grund af § 61 mom. 1 i förslaget svårligen kunna göra annat
än att i tillämpningen af § 18 litt. b m. fl. af de föreslagna bestämmelserna
gilla besvären .och ålägga handlanden att skatta i kommunen a för 5,000
kronor inkomst af rörelse, ehuru det vore fullt ådagalagdt, att han genom
sin rörelse tillskyndats förlust.

2:o En handlande utöfvar sin rörelse med fast plats för verksamheten
inom fem särskilda kommuner. Bokföringen, anordnad på enahanda sätt,
som blifvit antaget i föregående exempel, utvisar 4,000 kronor behållning i
kommunen a, 3,000 kronor likaledes behållning i hvardera af kommunerna
b, c och d samt 3,000 kronor förlust å rörelsen i kommunen e. Handlanden
har således haft en behållning af sin rörelse, uppgående till 10,000 kronor,
men synes i tillämpning af förslaget böra skatta inom kommunen a för inkomst
af 4,000 kronor och inom hvardera af kommunerna i, c och d för
inkomst af 3,000 kronor eller tillsammans för 13,000 kronor inkomst.

Möjligen skulle i sist antagna fall kunna tillämpas den praxis, som
nu stundom iakttages i afseende å bankers taxering vid så väl hufvud- som
afdelningskontor, och enligt hvilken det beskattningsbara inkomstbeloppet i
kommunen e (der förlust i verkligheten inträffat) skulle uträknas sålunda,
att vinsten å hela rörelsen ansågs förhålla sig till vinsten å rörelsen i kommunen
e, likasom hela rörelsens omsättningssumma förhölle sig till omsättsättningssumman
vid rörelsen i kommunen e; men en sådan praxis skulle
tydligen leda till orättvisa emot kommunerna a, b, c och d samt strider dessutom
fullkomligen emot de föreslagna bestämmelserna.

De nu anförda exemplen äro afsedda att visa svårigheten, för att icke
säga omöjligheten, att tillämpa förslagsgifvarnes åsigter, äfven då det är
ostridigt, att rörelsen utöfvats med fasta platser för verksamheten inom samtliga
de särskilda kommunerna, och om resultatet af rörelsen å hvarje ort
kunnat till följd af bokföringens beskaffenhet och rörelsens art noga utrönas.

Kammarrätten skall nu framlägga exempel derpå, att fall kunna inträffa,
då äfven i sistberörda hänseenden enligt Kammarrättens uppfattning oöfvervinneliga
svårigheter kunna möta mot en icke endast godtycklig tillämpning
af förslagets förevarande bestämmelser:

3:o. En spanmålshandlande uppköper genom agenter inom en mängd
kommuner («, b, c, d etc.) spanmål, som tills vidare upplägges i dels förhyrda,
dels handlanden tillhöriga lokaler, belägna inom nämnda kommuner.
Efter någon tids magasinering föres spanmålen till kommunen fc, der de särskilda
posterna sammanblandas och derefter utskeppas. Åtskilliga skeppslaster
medföra för den handlande vinst, andra åter tillskynda honom förlust,
men på rörelsen i sin helhet uppstår någon vinst.

14

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 6.

4:o. Eu handlande uppköper och magasinerar inom åtskilliga kommuner
beredda fårskinn. Dessa föras derefter till kommunen l, hvarest handlanden
inrättar verkstad och antager arbetare för att af skinnen förfärdiga
pelsar. Dessa föras derefter till staden m, hvarest de af handlanden i hans
der belägna salubod försäljas.

5:o. En trävaruhandlande inköper för afverkning skogstrakter i en
stor mängd vidt skilda kommuner. Det afverkade virket transporteras genom
flottning i flera vattendrag, hvilka dels genomlöpa åtskilliga kommuner, dels
utgöra gräns emellan andra. I vattendragen har rörelseidkaren för flottningen
mast anlägga timmerbommar och dammar, vid hvilka virket ofta under lång
tid måste qvarligga.

(ko. Ett bolag för tillverkning af yllevaror har dels sin hufvudsakliga
fabrik och hufvudkontor i kommunen «, dels särskilda för spinninsr, väfning,
färgning, pressning o. s. v. afsedda fabriksinrättningar i kommunerna h, c,
cl, e etc., dels i kommunen s ett magasin med kontor, der ett större parti
af de tillverkade varorna upplägges och bokföres, och hvarifrån på hufvudkontorets
ordres varorna till afnämare utlemnas eller afsändas.

Enligt förslagsgifvarnes mening lära samtlige dessa rörelseidkare böra
särskild! beskattas för inkomst af rörelsen inom hvar och en af de kommuner,
i hvilka berörda magasin, verkstad, skogstrakter, flottningsbommar,
dammar och fabriksinrättningar äro belägna, men vågar Kammarrätten för
sin del antaga, att i de flesta af dessa fall det för rörelseidkaren och ännu
mer för beskattningsmyndigheierna skall blifva omöjligt att ens närmelsevis
uppgifva den bråkdel af hela inkomsten, som belöper på rörelsen inom hvarje
kommun. Mången gång torde rörelseidkaren ej ens kunna uppgifva kommunernas
namn, och otvifvelaktigt är ej mindre, att i de flesta af dessa fall
rörelseidkaren kommer att anse den inom de särskilda orterna delvis utöfvade
rörelsen icke vara af beskaffenhet, att särskild skatt för inkomst deraf rimligen
bör kunna påföras, hvadan uppgifter från honom om dessa särskilda
rörelsedelar antagligen ofta komma att uteblifva, än att deremot vederbörande
kommun icke skall försumma att begagna sig af sin lagliga rätt att påyrka
rörelseidkarens beskattande för inkomst äfven af den mest obetydliga rörelse,
som af honom inom kommunen utöfvas. Att härigenom skola uppkomma
tvister i stor mängd och af sådan beskaffenhet, att de antingen endast med
stor svårighet eller ock alldeles icke utan fullkomligt godtycke kunna lösas,
ligger för öppen dag.

Nu anförda exempel likasom förslagets ifrågavarande bestämmelser utgå
ifrån den förutsättning, att alla de särskilda delarne af rörelsen utöfvas inom
kommuner, belägna inom samma pröfningsnämnds distrikt. Emellertid inträffar,
såsom bekant är, särdeles ofta, att särskilda delar af en rörelseidkares
verksamhet utöfvas inom kommuner, som ej tillhöra samma pröfningsnämnds

15

Bevillnmgs- Utskottets Betänkande N:o 6.

område. Derigenom uppkomma än ytterligare svårigheter vid försöket att
fördela inkomstbeskattningen, och synas förslagsgifvarne sjelfve funnit omöjligheten
att följdrigtigt, praktiskt och rättvist genomföra sina åsigter rörande
sådan fördelning, enär bestämmelser, afseende förfarandet i nyssberörda ofta
förekommande fall, i förslaget helt och hållet saknas.

Slutligen bör ej lemnas oanmärkt, att rättegången i dylika tvister blir
särdeles besvärlig och tidsödande. I detta hänseende bör uppmärksammas,
bland annat, att en kommuns besvär beröra så väl rörelseidkarens rätt som
samtliga de kommuners rätt, i hvilka rörelsen i öfrigt delvis utöfvas. Rörelseidkaren
och samtliga dessa kommuner måste derför lemnas tillfälle att i anledning
af besvären yttra sig. Mången gång, för att icke säga oftast, komme
besvärshandlingarne icke att innehålla fullständig och tillförlitlig utredning
angående de öfriga kommuner, hvilkas rätt af tvisten är beroende, och måste
då upplysning härom genom särskild skriftvexling och undersökning anskaffas.
Att i följd häraf dessa mål komme att kräfva betydlig tid och vidlyftigt
arbete, samt att målens afgörande kommer att synnerligen fördröjas, är
uppenbart.

Ytterligare exempel till stöd för Kammarrättens ofvan uttalade omdöme
rörande förevarande bestämmelsers olämplighet skulle kunna framläggas nära
nog i oändlighet, men hvad Kammarrätten redan anfört torde vara tillräckligt
för hvar och en, som med ledning deraf tänker sig in i ämnet.“

Med afseende på de svårigheter för en rättvis bevillning till staten,
som sålunda skulle kunna uppkomma genom bifall till motionärernes förslag,
hemställer Utskottet

6:o.

a) att Herr Aug. Petterssons förenämnda förslag
må af Riksdagen lemnas utan afseende; och

b) att Herr Anders Aug. Anderssons förslag icke
heller må af Riksdagen bifallas.

16

Bevillning^- Utskottets Betänkande N:o 6.

Sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd,
kommer Utskottet att framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga
framställning i förevarande ämne, hvartill förhållandena föranleda; hvilket
Utskottet får

7:o.

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 11 Mars 1878.

På Utskottets vägnar:

A. H. FOCK.

Herr Fredncson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i slutliga
behandlingen af detta betänkande.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIE BOLAG, 1878.