10

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 75.

TV:o ?:>.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 24 Maj 1877.
» » » » Andra Kammaren den 24 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af väckt fråga om
rätt till lyftning af de till begrafningshjelp af sedda innehållning
ar å löner.

(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 74.)

S. A. K.

Uti eu inom Riksdagen väckt motion bär af anförda skäl föreslagits,
att de embets- eller tjensteman, hvilka för sina efterlefvande grundlagt
begrafningshjelp, måtte förklaras berättigade att efter godtfinnande uppbära
sina löneinnehållningar eller låta dem innestå att uppbäras af sterbhusen.

Genom Kongl. kungörelsen den 17 September 1851 förordnades
bland annat:

»att de genom nu gällande författningar, under namn af vakans- och
förslagsliggetids- samt begrafningshjelps- eller nådårsbesparing, bestämda
innehållningar af embets- och tjenstemäns löner skola upphöra, så att
alle, som efter den vid senaste riksdag uppgjorda statsregleringens inträdande
i verkställighet emottaga ordinarie beställning å stat, eller som
derefter till annan tjenst förflyttas, må från och med månaden näst efter
den, hvarunder de blifvit utnämnde eller förordnade, tillträda och uppbära
de löner, arfvoden eller andra löningsförmåner, hvartill de, på grund
af erhållna fullmakter, konstitutorial eller förordnanden, äro berättigade,
med undantag endast af sådana inkomster af boställen, som äro af far -

11

Riksdagens underJ. Skrifvelse, /Y:o 75.

olag beroende; äfvensom dylika innehållningar ej heller må ega rum å
lönetillökningar, hvilka embets- och tjensteman genom förr berörda statsreglering
eller framdeles tillfalla; i följd hvaraf sterbhusen efter sådane
löntagare icke skola ega att så kallad begrafningshjelp af de i nämnda
ordning tillträdda löner eller lönetillökningar utbekomma»; samt

»att, vid frågor om utbetalning till i tjensten afliden embets- eller
tjenstemans sterbhus af de löneinnehållningar, som, i egenskap af nådårsbesparing,
redan iakttagits eller ytterligare, intill dess skyldigheten att
aftjena begrafningshjelp upphört, varda iakttagna, nu gällande föreskrifter
böra fortfarande tjena till efterrättelse, samt de utgifter, hvilka i sådant
hänseende komma att ega rum, af statsverket förskjutas, emot ersättning
från Rikets Ständers Riksgäldskontor på det sätt, att de gjorda utbetalningarna
upptagas i de föreskrift^ årliga liqviderna med nämnda kontor.»

Enligt dittills gällande stadgande)! både vid embets- och tjenstemans
tillträde till ordinarie beställning å rikets stat lönen för sex månader
blifvit såsom begrafningshjelps- eller nådårsbesparing innehållen, hvaremot
ett motsvarande belopp till hans sterbhus, så framt han i tjensten
aflede, af statsmedel utbetaldes, och betraktades i detta hänseende de på
indragningsstat öfverflyttade såsom ännu i tjenst qvarstående; varande
jemlik! Riksdagens underdåniga skrifvelse den It Maj 1876 och Kongl.
brefvet den 21 Juli samma år förordnadt, att ersättning för dylika innehållningar
å embets- och tjenstemäns löner hädanefter skulle från allmänna
indragningsstatens anslag utgå.

Det är visserligen obestridligt, att de embets- och tjensteman, hvilka
efter 1852 års ingång tillträdt sina befattningar, uti ifrågavarande hänseende
kommit i en förmånligare ställning, än de, som före nämnda tid
blifvit anstälde; men hvarken denna omständighet eller det förhållande,
att nyss berörda förfaringssätt, att för tjenstemannens efterlefvande reservera
en del af hans aflöning, icke öfverensstämmer med senare tiders
åsigter och derför redan för länge sedan öfvergifvits, synes böra föranleda
att fortfarande tillämpningen af de vilkor, hvarunder äldre embetsoch
tjensteman tillträdt sina befattningar, kan såsom en obillighet betraktas.

Deremot kan det å andra sidan ej förnekas, att det för statsverket
skulle i visst hänseende vara en fördel, om bestyret med utbetalning af
begrafningshjelp snarast möjligt kunde upphöra. Då nemligen begrafningshjelp
numera endast utbetalas till sterbhusen efter de embets- och
tjensteman, hvilka före utgången af år 1851 tillträdt sina befattningar,
men äfven desse efter nämnda tid icke vidare aftjenat begrafningshjelp
å de löneförhöjningar eller nya löner, som de genom befordran till högre

12

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 75.

tjenster fått uppbära, följer deraf, att uträkningarne öfver begrafningshjelpens
belopp i hvarje fall måste grunda sig på äldre förhållanden,
enär det måste utrönas, i hvilken tjenstegrad den aflidne senast aftjenat
begrafningshjelp, beloppet af hans dåvarande lön med sedermera skedda
förändringar o. s. v. Dessa uträkningar äro, enligt hvad Riksdagen inhemta!,
redan nu af eu ganska invecklad beskaffenhet och erfordra, då
den aflidne tjenstemannen uppnått högre ålder, mödosamma forskningar
i äldre räkenskaper, hvilka icke ens alltid innehålla de upplysningar, som
äro nödiga för att kunna på föreskrifvet sätt styrka, om och till hvad
belopp begrafningshjelp blifvit i hvarje särskild lönegrad aftjenad. Det
ligger äfven i sakens natur, att ju längre tid, som förflutit från det tjenstemannen
inträdde i statens tjenst, desto större svårighet måste en dylik
utredning medföra. Dessutom synes det antagandet ligga nära till hands,
att, i den mån äldre tjensteman, hvilka under den första tiden af sin
tjenstgöring blifvit med tillämpningen af hit hörande stadgande!! förtrogne,
ur tjenst afgå, hos vederbörande redogörare snart nog ej kan förutsättas
den grundliga kännedom om det stora antal äldre författningar
och prejudikat, som för eu rätt pröfning af dessa allt mera sällan förekommande
frågor bör ligga till grund, och att således antingen staten
eller den enskilde dervid lätteligen kan blifva lidande.

På grund af hvad sålunda förekommit, skulle Riksdagen, med hänseende
till den fördel, som skulle tillskyndas det allmänna derigenom,
att bestyret med pröfning af frågor om begrafningshjelp snarast möjligt
kunde upphöra, ej hafva tvekat att bifalla det väckta förslaget om berättigande
för alla, som för sina sterbhus äro till begrafningshjelp berättigade,
att redan nu de aftjenta beloppen återlyfta; men Riksdagen
har ej ansett sig kunna med visshet antaga, att denna fråga lagligen kan
på sådant sätt ordnas, att staten på eu gång ifrån ifrågavarande bestyr
befrias. Skulle det, såsom i ofvan berörda förslag är förutsatt, helt och
hållet bero på den enskilde tjensteinannens godtfinnande att nu lyfta
medlen eller låta dem innestå såsom eu tillgång för hans sterbhus, så
blefve statens fördel ej af synnerlig betydelse, helst då den sammanställes
med den ej obetydliga uppoffring, som af den föreslagna åtgärden
måste för staten uppkomma. Under åren 1866—1875 hafva utgifterna
för begrafningshjelp uppgått till:

för år 1866: 27,722: 50; för år 1871: 18,621: 60;

» 1867: 24,305: 14; » 1872: 28,040: 65;

» 1868: 21,226: 74; » 1873: 20,804: 41;

» 1869: 40,182: 01; - 1874: 17,797: 60;

» 1870: 21,566: 11; » 1875: 22,475: 09.

13

Riksdagens underd. Skrifvelse, A!:o 75.

Visserligen synes det antagligt, att det stora flertalet af dem, som
å högre befattningar aftjena! begrafningshjelp, nu mera med döden afgått,
men någon tilllförlitlig ledning för bedömande, huru stort belopp,
som ännu kan hos statsverket innestå, har ej varit för Riksdagen tillgänglig;
och äfven i denna omständighet har Riksdagen funnit ett hinder
för bifall det nu väckta förslaget.

Då emellertid på grund af ofvan åberopade förhållanden det otvifvelaktigt
skulle leda till förenkling och minskadt arbete inom förvaltningen,
om det med pröfningen af frågor rörande begrafningshjelp förenade
arbete och besvär snarast möjligt kunde upphöra, äfven om en
sådan anordning skulle föranleda för den närmaste framtiden ökade utgifter,
får Riksdagen i underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t låta utreda, dels huruvida så kan anordnas, att, genom utbetalning
på en gång af all begrafningshjelp, bestyret med pröfning af dylika
frågor kan för framtiden upphöra, dels ock hvilka uppoffringar från
statens sida må af en sådan åtgärd påkallas, samt att Eders Kongl. Maj:t
ville till en kommande Riksdag göra den framställning i ämnet, hvartill
den gjorda utredningen möjligen kan iinnas föranleda.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 24 Maj 1877.