Riksdagbi underd. Skrifvelse, Ko 69.
15
O
IN;q 69,
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 Maj 1877,
— — — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kong1. Maj:ts
nådiga proposition med förslug till lag angående eganderätt
till skrift och förordning rörande utsträckt tillämpning
af lagen angående efterbildning af konstverk den
3 Maj 1867.
(Lag-Utskottets Utlåtanden Nås 20—37,)
S. A. K.
Uti nådig proposition den 19 sistlidne Januari har Eders Kongl.
Maj:t till Riksdagens antagande framlagt förslag till lag angående eganderätt
till skrift.
Vid behandling af detta lagförslag har Riksdagen funnit anledning
till några få anmärkningar. Enligt lagförslagets 11 § har rättigheten att
begagna annans tryckta skrift till så kalladt samlingsverk gjorts beroende
deraf, att det samma utgjorde ett i det väsentliga sjelfständigt arbete;
men då dylikt samlingsverk, i afseende hvarå utgifvarens åtgärd hufvudsakligen
vore inskränkt till innehållets ordnande, i allmänhet icke torde
16
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
kunna såsom sjelfständigt arbete betraktas, har Riksdagen ansett omförmälda
bestämmelse icke böra bibehållas, äfvensom Riksdagen funnit, till
förekommande af missbruk, närmare bestämmelser erforderliga angående de
ändamål, för hvilka samlingsverk må vara. tillåtna.
Bestämmelsen i 13 § skulle föranleda dertill, att, om aftryck gjordes
nr eu periodisk skrift, borde, för den händelse att den återgifna uppsatsens
författare utsatt sitt namn, detta och ej skriftens titel uppgifvas.
Häraf skulle åter följa, att eu med författarens namn undertecknad artikel
kunde i derå periodiska skrifter införas utan att någonting angåfve,
för hvilken af dessa den blifvit författad. Enligt 5 § bär emellertid författarens
rätt till ett sådant arbete öfvergått till den periodiska skrift, som
förvärfvat sig rätt till detsamma; och det torde vid sådant förhållande
vara rigtigt, att vid aftryck af en dylik uppsats i främsta rummet skriftens
titel och ej författarens namn uppgifves. Vid aftryck ur andra skrifter
synes det deremot lämpligt, att hänvisning bör ske till den författare,
hvars arbete begagnats. Riksdagen har på grund häraf ansett denna §
böra utgå. och i stället tillägg göras till de särskilda paragrafer, som
handla om lofligt aftryck ur andras arbeten, innefattande bestämmelse
derom, att, då aftryck ur periodisk skrift göres, skriftens titel och i andra
fall författarens namn bör uppgifvas.
Det i 15 § föreslagna stadgandet, att rätten att bestämma om ett
dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt arbetes offentliga uppförande i allmänhet
upphör med författarens död och att sådant uppförande derefter
är hvem som helst medgifvet, bär Riksdagen funnit icke vara fullt lämpligt,
åtminstone ej i det fall att någon erhållit uteslutande rätt till uppförandet.
Ett arbetes uppsättande för skådebanan medför ofta betydliga
kostnader, och för att med någon säkerhet kunna påräkna ersättning härför
och derjemte för det honorarium en författare för samtycke till arbetets
uppförande kan betinga sig, torde en teaterföreståndare billigtvis
kunna fordra, att han åtminstone under någon tid kan vara förvissad om
tillgodonjutande af sin rätt i berörda hänseende. Med författarens död
skulle emellertid, då arbetet ej blifvit tryckt, eu sådan rätt upphöra, och
då lätteligen kunde hända, att ett sådant dödsfall inträffade helt kort efter
aftalets uppgörande, måste det föreslagna stadgandet medföra osäkerhet
vid sådana uppgörelser och otvifvelaktigt nedtrycka författarnes honararier.
I stället för den vilkorligt inedgifna skyddstiden af fem år från
arbetets utgifvande i tryck, bär Riksdagen alltså ansett ändamålsenligt, att
skyddet bestämmes till eu tid af fem år från författares död.
17
Riksdagens under d. Skrifvelse, N:o 69.
Af Eders
tillämpas ej blott
Kong!
dings
väsentliga
förläggare om sin skrifts utgifvande
stadgande
enskild ofall''
i
som helst, utan allt afseende på recipro -
b lafve det i enlighet med
språk,
till något af dessa språk under
Uppenbart är, hvilket band här
och
utveckling så
ligt,
gen
ringa
garne. Riksdagen
ski
Maj:t har i 20 § blifvit föreslaget, att lagen skulle
pa, skrift, åt svensk medborgare, utan äfven på utlänskrift,
som utgifves af svensk förläggare. Ett dylikt
skulle likväl kunna medföra väsentliga olägenheter. Genom
verenskommelse med en svensk
landet skulle hvilken utländino
#
O
Citet, länderna emellan, kunna bereda sitt arbete samma skydd, som tillkommer
svensk medborgares skrift, och om han läte detsamma här utgifva!?
samtidigt på svenska och sitt eget
3 och 7 §§ fredadt från öfversättning
författarens lifstid och femtio år derefter.
igenom skulle läggas på den för vår bildning och andliga ou
vigtiga öfvers;!t tnings ver k säl nliete 11, utan att någon motsvarande fördel för
svenska författare derigenom bereddes; och olägenheten häraf skulle enEiksdagens
åsigt ingalunda uppvägas af den i de flesta fall säkerli)m
stadgandet skulle medföra för de svenska förlägha1''
sålunda ansett, att lagen bör tillämpas endast på
ilt af svensk medborgare; men då det, utan anonymitetens brytande,
ej lärer kunna visas, att, skrift, som utgifves utan uppgifyet, eller under
dikta dt namn, verkligen är författad af svensk medborgare, torde det, för
beredande af erforderligt skydd mot eftertryck af sådan skrift, böra stadga,
att densamma, om den utgifves af svensk förläggare, skall anses vara
af svensk medborgare författad, derest ej annat förhållande ådagalägges.
För vinnande af förenkling och öfverensstämmelse uti åtskilliga i lameddelade
tidsbestämmelser har Riksdagen ansett lämpligt att, med
, , »f (1(“ §§ som handla om skyddstid för skrift, bland lagens
allmänna bestämmelser intaga en ny §, innehållande stadgande derom, att vid
bestämmande af sådan skyddstid inberäknas ej det kalenderår, under hvars
lopp det, förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.
I det af Riksdagen numera hufvudsakligen antagna förslaget till utsökningslag
stadgas, att hvarje rättighet, som kan öfverlåtas, må för innehafva
rens gäld i natt tagas, hvaraf åter skulle följa, att författares rätt
äfven till en otryckt skrift kunde från honom utmätas. Med hänsyn dertill,
att en författares rätt öfver sitt arbete icke helt och hållet sammanfaller
med annan eganderätt, utan att deri ingå äfven rent personliga intressen,
torde likväl pa författareratten ej böra tillämpas alla stadganden,
som gälla rättigheter i allmänhet. I hög grad obilligt synes det Riksdagen,
om ett arbete skulle mot författarens vilja få utgifvas. Ett bestämdt
Bill. till Biksd. Prof. 1877. 10 Sand. 1 Afä. 1 Band. 13 Käft. ;!
gen
någon
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
stadgande, som förhindrar sådant, torde derföre böra meddelas; och då
utsökningslagen hänvisa)- till hvad i särskilda lagar eller författningar
stadgas angående undantag från den allmänna regeln, att all egendom och
hvarje rättighet, som kan öfverlatas, ma i mät tagas, har Riksdagen ansett,
'' att bestämmelse i sådant afseende bör i förevarande lag införas.
Samma skäl, som gälla för en otryckt handskrifts undantagande från utmätning,
gälla också för att densamma vid författares konkurs ej bör till
hans borgenärer öfvergå, likasom hvad i förevarande afseende är anfördt
om författare äfven egen tillämpning på hans enka och arfvingar. En ny
§ i berörda syftning har alltså af Riksdagen ansetts erforderlig.
Riksdagen har vidare i afseende å Eders Kong!. Maj:ts förslag i 23 §,
att lagen skulle tillämpas på redan offentliggjorda arbeten, ansett den begränsning
böra göras att lagen i allmänhet ej må verka inskränkning i
den rätt, hvilken, innan den träd!, i kraft, blifvit i enlighet med äldre lag
förvärfva)!. Härvid har likväl ej kunnat förbises, att, om den hittills under
vissa vilkor obegränsade skyddstiden för eu skrift fortfarande bibehölles,
så skulle under en lång och obestämd framtid två skiljaktiga lagar
i samma ämne komma att gälla bredvid hvarandra; och har Riksdagen
ansett denna olägenhet, utan nämnvärd skada för författare eller förläggare,
kunna afhjelpas genom ett stadgande att skyddstid för afliden författares
skrift, till hvilken eganderätten ännu icke upphört, bestämdes till
50 år efter det lagen träder i kraft.
I öfrigt har Riksdagen ansett ordalydelsen uti en del öfriga stadganden,
till vinnande af större tydlighet och förekommande af möjlig tvekan
vid tillämpningen, böra i viss man förändras.
Af ofvannämnda skäl har Riksdagen ej kunnat bifalla Eders Kong!.
Maj:ts omförmälda förslag oförändradt, men deremot för sin del beslutat
följande:
»Lag angående eganderätt till skrift.
1 Kap.
Om skydd mot eftertryck.
1 §•
Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller
förefinnes endast i handskrift.
19
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
Till skrift hanföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt
med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning, landeller
sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller afbildning,
som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta såsom konstverk.
2 §.
Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet för
honom att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin
skrift i öfversättning från en till annan munart af samma språk. Svenska,
norska och danska anses i detta hänseende såsom olika munarter af samma
språk.
3 §.
Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
uppgifna språk, varde ansedd såsom pa hvardera af dessa språk författad.
4 §•
Deri, som öfversätter skrift till annat språk, kåfve för sin öfversättning,
der honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversättningen genom
tryck utgifva, den författarerätt som i 1 § är nämnd, eu hvar obetaget
att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma skrift.
5 §•
Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelfständiga
bidrag från särskilde medarbetare, anses såsom skriftens författare,
fock utan ratt att till sådan skrift lemnadt bidrar/ särskildt utgifva. Sedan
ät år förflutit från det bidraget offentliggjordes, vare dess författare oförhindrad
att sjelf utgifva detsamma.
6 §•
Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor eller inskränkning
öfverlåta på en eller flera. Gör han det ej, gånge den rätt
vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare efter lag.
Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, må. ej,
utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en upplaga
och denna ej större än ett tusen exemplar.
20
Riksdagens underd. Skrifvelse., N:o 69.
7 §■
Författarerätt värr gällande under författarens lifstid och femtio år
efter hans död. Der två eller flera gemensamt författat en skrift, som
ej består af sjelfständiga bidrag från särkilda medarbetare, räknas dessa
femtio år från den senast aflidne författarens död.
S §•
För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves först
efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från det
skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af författaren utan uppgift
eller under dikta dt namn; dock att, der författaren före utgången
af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig till känna antingen
å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i Justitiedepartementet
och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse,
lian då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs.
9 §•
Utgifves eu skrift i flera aldelningar med inbördes sammanhang; då
skall den i 8 § nämnda skyddstid räknas från det år, den sista utdelningen
utgafs. Har eu afdelning utgifvits senare än tre år efter den närmast
föregående, värde skyddstiden för den äldre af dessa afdelningar, så
ock för tidigare, räknad från det år, den sista bland de äldre afdelningarna
utgafs.
10 §.
Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är stadgadt,
vare såsom eftertryck förbjudet att, utan vederbörandes tillåtelse,
annans skrift i dess helhet eller delvis trycka så länge stadgad skyddstid
derför ej förflutit. Ej värde eftertryck lofligt derföre, att oväsentliga ändringar,
förkortningar eller tillägg vidtagas.
Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning utgifves
af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid mot 2 §,
eller förläggare eller den, som tryckningsrätt till skrift å honom öfverlåtit,
verkställer skriftens tryckning i strid mot förlagsaftalet.
21
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
11 §.
Förbudet mot eftertryck må ej utgöra, hinder att, vid författandet af
nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift, på det sätt,
att ordagrant eller i sammandrag anföras delar deraf, som åberopas till
bevis eller upptagas till granskning, belysning eller ytterligare bearbetning.
Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt skrift eller,
der den är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur liera arbeten
hemtad samling, som göres för att tjena till bruk vid Gudstjenst eller vid
den elementära undervisningen i läsning, musik eller teckning eller till historisk
framställning; likasom ej heller alt i musikaliskt arbete ord aflryckas såsom text.
Då annans skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas, sä framt
hans namn finnes ä skriften utsatt.
12 §.
Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga ur annan
sådan skrift hemtad uppsats; dervid den nyttjade skriftens titel likväl skall
uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar och vittra arbeten äfvensom andra uppsatser,
så rida de äro af större omfång, må dock ej införas, om förbehåll mot
eftertryck blifva gjordt vid deras början.
2 Kap.
Om begagnande af skrifter för skådebanan.
13 §.
Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen uppföras
utan samtycke af författaren eller den, som enligt denna lag innehar
författarens rätt; dock vare offentligt föredragande af sådant arbete
tillåtet, der det sker utan utstyrsel för skådebanan.
Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt är,
för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta lian för godt
finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.
Arbetets egare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flera, tiar egaren åt någon lenmat uteslutande
rätt att uppföra arbetet, men denne under fem på hvarandra föl
-
22 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
i an de år ej deraf sig bega gna t, är egaren oförhindrad att lemna samtycke
äfven åt andra.
14 §.
Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller för
hans lifstid och fem dr efter lians död. Har författare eller öfversättare
ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det arbetet
först uppfördes eller genom tryck offentliggjordes, en hvar tillätet att
samma arbete uppföra.
3 Kap.
Om påföljd af denna lags öfverträdande.
15 §.
Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från och
med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till målseganden
förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar
deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar
af den senast utgifna rättmätiga upplagan. Är arbetet olagligt allenast
till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas
endast på denna del.
För den, som i strid mot denna lag uppför eller låter uppföra dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot som ofvan är sagdt;
och skall han i skadestånd till målseganden utgifva hela det belopp, som
vid tillfället influtit, utan afdrag för kostnader eller för hvad af inkomsten
kan belöpa på annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.
Kunna nu sagda grunder för beräkning af skada genom eftertryck
eller uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete icke
följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas skälig.
Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare femtio kronor.
§ 16.
Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara
materialier, såsom stereotyp- och andra platar samt formar, så ock för
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
2?,
olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda
afskrifter skola tagas i beslag; och varde, der ej .parterna annorlunda öfverenskomma,
med det i beslag tagna så förfaret, att missbruk dermed
ej kan ske.
17 §.
För underlåtenhet att, på sätt i 11 och 12 §§ stadgas, uppgifva författares
vanw etter titeln å periodisk skrift, vare straffet böter, högst ett
hundra kronor.
18 §.
Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms förlust,
galle ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om ett arbetes
olaglighet, det till salu håller eller i riket till försäljning inför.
4 Kap.
Allmänna bestämmelser.
19 §.
Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare; och anses skrift,
som utan uppgifvet eller under diktadt författarenamn blifvit af svensk förläggare
utgifven, vara af svensk medborgare författad, derest ej annat förhållande
ådagalägges. Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af
ömsesidighet, af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven
för annat lands medborgares skrifter.
20 §.
Eges skrift af flera, skall samtycke, som erfordras för att tryckning
eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af eu hvar bland dem;
dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete tillfyllestgörande att,
då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas af dennes författare och,
i motsatt fall, af tonsättaren.
24
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.
21 §.
t
Vid tillämpning af de i 5, 7, 8, 9, 13 och 14 §§ gifta tidsbestämmelser
inberäknas icke det kalenderår, under hvars lopp det förhållande inträffat,
med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.
22 §.
Ej må författarens i denna lag stadgade rätt i afseende å skrift, som
otryckt finnes i författarens, hans enkas eller avfvingars ego, för gäld i mät
tagas eller vid konkurs till borgenärer öfvergå.
28 §.
Förbrytelse mot denna, lag må ej åtalas af annan än målsegande.
24 §.
Härigenom upphäfves förordningarna den 20 Juli 1855, angående förbud
mot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt eller för
skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars 1876, angående
eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag på redan offentliggjorda
arbeten; dock att den i 7 § stadgade skyddstid för skrift, hvars författare
aflida före den dag, då lagen blifver gällande, från den dag beräknas, samt
att lagen i (ifrigt icke verkar inskränkning i den rätt, som bli fint enligt äldre
lag för vur fond. Ej heller må livad i 2 kap. af denna lag är stadgadt ega
tillämpning å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, som blifvit
offentligen uppfördt innan förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft.»
I samma nådiga proposition bar Eders Kongl. Maj:t till Riksdagens
godkännande jemväl framlagt ett så lydande:
»FÖRSLAG
till förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning
af konstverk den 3 Maj 1867.
Sedan de i Tryckfrihetsförordningen förut befintliga stadganden om eganderätt
till skrift blifvit derur uteslutna, förordnas härigenom, att lagen
'' O / ö
25
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 70.
angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867 hädanefter skall ega
tillämpning jemväl å sådan efterbildning af konstverk, som genom tryck
återgives.»
Denna förordning, emot hvilken anmärkning ej förekommit, har af
Riksdagen antagits.
Med underdånigt tillkännagifvande häraf, framhärdar Riksdagen etc.
Stockholm den 22 Maj 1877.
N:o 70.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 Maj 1877.
— — — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj ds
nådiga proposition om anvisande af medel för Sveriges
deltagande i 1878 arv verldsutställning i Paris.
(Stats-Utskottets Utlåtande N:o 34.)
S. A. K.
Sedan härvarande franske minister å sin regerings vägnar genom officiella
skrivelser dels inbjudit de förenade rikena att deltaga i en allmän
utställning af åkerbrukets, industriens och de sköna konsternas alster, som,
enligt franska regeringens beslut, komme att öppnas i Paris den 1 Maj
1878 och afslutas den 31 Oktober samma år, dels anhållit att specialkommissarier
för de förenade rikena måtte så snart som möjligt utses för att
med de franska generalkommissarierne öfverenskomma om alla frågor ro
o
o
Bill. Ull Riksd, Prål. 1877. K) Sami. 1 Afl. 1 Band. IS Käft.
4