Riksdagens underd. Skrifvelse N;o 62.
1
N:o 62.
Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 19 Maj 1877.
,, ,. Andra Kammaren den 19 „ „
Riksdagens underdåniga Skrifvelse i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition med förslag till utsökning slag och i sammanhang
dermed erforderliga författningar.
(Utsöknings- Utskottets Utlåtande N:o 1 samt Memorial N:is 3 och 4).
S. A. K.
Med hänvisning till det sedan länge insedda och erkända behofvet utaf en
fullständig omarbetning af lagstiftningen rörande utsökningsväsendet samt till den
klagan, som företrädesvis försports öfver brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens
behandling och fullföljd, äfvensom öfver saknaden af den tydlighet och
fullständighet i föreskrifterna rörande sjelfva exekutionen, som kunna göra densamma
snabb och säker, har Eders Kongl. Maj:t uti nådig Proposition af den 30 December
1876 till Riksdagens antagande öfverlemnat förslag till
l:o. Utsökningslag;
2:o. Förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall och
3:o. Förordning angående stämningsmål!.
Bill. till jRiksd. Prat. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Höft.
1
a
Riksdagens nnderd. Skrifvelse N:o 62.
Beträffande först Eders Kongl. Maj:ts förslag till Utsökning slag hafva så väl
förslagets hufvudgrunder som de flesta och väsentligaste af dess detaljbestämmelser
blifvit af Riksdagen godkända. Några förändringar hafva dock ansetts nödiga; och
Riksdagen går nu att framställa skälen till dessa förändringar, dervid följande den
paragrafindelning, som i förslaget är iakttagen.
1 §■
Så väl i denna paragraf som i den följande är stadgadt, att hvad paragrafen
föreskrifver för landet skall gälla äfven för stad, som lyder under landsrätt, men deremot
finnes i efterföljande kapitel, när — såsom t. ex. i 94 och 95 §§ — olika bestämmelser
meddelas för land och för stad, ej uttryckligen angifvet, att samma stadgande
äfven i dessa fall skall tillämpas. Att detta emellertid är meningen synes
väl framgå af förslagets innehåll, men har, för att undanrödja all tvekan derom, ansetts
genom en mindre redaktionsförändring i 1 § böra tydligare utmärkas.
2 och 3 §§.
Uti motiven till 1 kap. af det utaf Nya Lagberedningen utarbetade -förslag,
som legat till grund för Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition, yttrar
Lagberedningen, att det borde ankomma på Eders Kongl. Maj:t att, der särskilda omständigheter
i en viss stad påkalla anställande af flere stadsfogdar, meddela de föreskrifter,
som deraf föranledas. Riksdagen, som delar denna uppfattning, har dock
ansett, att, för fullständighetens skull, bestämmelse derom bör i lagen inflyta, och
derföre gjort ett tillägg till 2 §. Derjemte hafva i denna paragraf, i följd af den
ändring, som vidtagits i 1 §, orden: “och i stad som under landsrätt lyder“, uteslutits.
Enligt 6 kap. utgör den omständighet, att flera borgenärer konkurrera om
betalning ur utmätt lös egendom, icke i och för sig tillräcklig anledning för
inträdande af ett särskildt fördelningsförfarande. Finnes full tillgång till alla fordringarnas
gäldande eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, och har ej heller,
om betalning äskas för fordran, hvarför utmätning ej skett, gäldenären något att
erinra mot fordringen, så erbjuder ej sjelfva fördelningen några svårigheter, och den
får derföre genast verkställas. Något skäl att ej låta den person, som kronofogde
sätter i sitt ställe, förrätta dylik fördelning, torde ej förefinnas. Enligt ordalydelsen
af 3 § skulle han dock vara förhindrad dertill, och detta är anledningen till
den ändring Riksdagen vidtagit i nämnda paragraf. Genom ändringen blir nemligen
den ifrågasatta inskränkningen i vikariens befogenhet begränsad till de fall, då ett
särskildt fördelningsförfarande verkligen ifrågakommer.
Derjemte har Riksdagen ansett ett nytt moment böra tilläggas i syfte att åt
stadsfogde i vissa städer måtte kunna beredas rätt att sätta annan i sitt ställe. Inom
flertalet af städer torde visserligen ej förekomma flera exekutiva förrättningar än att
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 3
en stadsfogde kan medhinna att sjelf verkställa dem, men uti några städer — särskilt
hufvudstaden — kan utsökningsmålens antal blifva så betydligt eller vara så
vexlande, att ett ovilkorligt fasthållande af regeln om stadsfogdens skyldighet att
sjelf förrätta hvarje utmätning o. d. kunde komma att för sådana städer medföra
allt för betungande utgifter. Genom de af Riksdagen uppstälda vilkoren torde vara
tillräckligt sörjdt för att någon våda för den enskildes rätt ej bör kunna uppkomma.
I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven Eders Kongl. Maj:ts
förslag att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman. Han får visserligen
sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad för kronofogden är dock förenad med
skyldighet för honom att ansvara för skada, som af vikariens fel eller försummelse
kan komma, och den part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita
exekutiv myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie
utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta kan inom fögderier af
större utsträckning och således framför allt inom de norra länen medföra ej blott
för kronofogden stora svårigheter att kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de
många förrättningar, som han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde
betydlig så väl tidsutdrägt som kostnad. För åstadkommande af ändring härutinnan,
har Riksdagen ansett det böra åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
medgifvas rätt att, när särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet, det
förtroende någon viss länsman lyckats tillvinna sig eller annat dylikt, dertill föranleda,
förordna länsman eller annan person att för visst distrikt eller visst fall i kronofogdes
ställe på eget ansvar vara utmätningsman; och har Riksdagen funnit detta
så mycket lämpligare som dylik rätt, om än i något mindre omfattning, redan finnes
i gällande landshöfdingesinstruktion Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande medgifven.
Några förvecklingar mellan kronofogden och den särskild! förordnade utmätningsmannen
behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för visst distrikt, blir han
der ensam utmätningsman, och afser förordnandet visst fall, lär ej Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underlåta att derom underrätta kronofogden. Och i den
personalkännedom, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måste ega rörande
de dem underordnade länsmännen, eger man tillräckliga garantier för att inga andra
än fullt lämpliga personer förordnas, och att således parternes säkerhet varder bevarad.
Med hänsyn just till den nära kännedom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eger angående de personer, som varda förordnade, har ock Riksdagen ansett,
att åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör kunna öfverlemnas att efter omständigheterna
utsträcka förordnandet att gälla alla de exekutiva förrättningar kronofogden
är behörig att verkställa; den enda ovilkorliga inskränkning i den särskild!
förordnades befogenhet, som Riksdagen funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta
annan i sitt ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt Riksdagens
åsigt bör tillkomma Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att förordna sär
-
4 Riksdagens underd. Skrifvelse IN: o 62.
skild utmätningsman, hafva intagits i eu ny paragraf, hvilken ansetts lämpligen böra
få sin plats efter 3 §.
5 §.
På det icke bestämmelsen att utmätningsmannen är jäfvig, då han är parts
vederdeloman, måtte utgöra hinder för honom att verkställa utmätning in. in. äfven
i det fall, att han icke för egen del utan blott såsom allmän åklagare har rättegång
med någon af parterna, har Riksdagen i denna paragraf (motsvarande 6 § i den af
Riksdagen beslutade utsökningslag) ansett ett tillägg härom lämpligen böra ske.
8 och 9 §§.
Då, såsom nyss är nämndt, Riksdagen efter 3 § tillagt en ny paragraf, hafva,
på det paragrafernas nummerföljd måtte i minsta möjliga mån rubbas, 8 och 9 §§
ansetts kunna sammanföras till en.
11 §.
På det öfverexekutor måtte kunna ålägga ansvar för missfirmelse mot utmätningsmannen
äfven i det fall, att denne icke är vederpart, har Riksdagen ansett i
denna paragraf efter vederpart böra tilläggas: “eller utmätningsman“.
12 §.
Uti denna paragraf har Riksdagen funnit sig böra vidtaga den redaktionsförändring,
att bestämmelsen, det fordran, för hvilken betalning i exekutiv väg utsökes,
skall vara klar, blifvit utesluten såsom öfverflödig och möjligen vilseledande. Dels
kan det ej förr än vederparten yttrat sig och fått tillfälle att framställa möjliga invändningar
afgöras, huruvida en fordran verkligen är klar, och dels skulle till äfventyra
bibehållandet af ifrågavarande uttryck kunna gifva anledning till den missuppfattning,
att under “skriftliga fordringsbevis", för hvilka lagsökning finge ega rum,
ej skulle innefattas äfven sådana handlingar som t. ex. de räkningar, hvilka omnämnas
i 24 § af nådiga förordningen den 4 Maj 1855, sådan denna paragraf lyder enligt
nådiga förordningen den 12 September 1868, med flera dylika handlingar, hvilka
väl ej innehålla någon klar skuldförskrifning men ändock måste tillerkännas verkan
af fullständig bevisning om fordran, så länge ej deremot framstälda jäf genom
motbevisning lagligen styrkas.
18 §.
För att tydligt utmärka, att besannad afskrift af besvärshandlingarne icke behöfver
ingifvas i annat fall än då samma handlingar i hufvudskrift icke blifvit återstälda,
har Riksdagen ansett orden “besannad afskrift af samma handlingar“ böra
utbytas mot “samma handlingar i hufvudskrift eller besannad afskrift“.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
5
20 §.
Enligt denna paragraf, sådan den lyder i förslaget, skulle borgenären, om han
det äskade, vara ovilkorligen berättigad att få afgifva påminnelser å gäldenärens
skriftliga svar. Då emellertid borgenärens yrkande härom kan sakna allt fog, synes
det vara rigtigare, att rättigheten till påminnelsers afgifvande får helt och hållet bero
på öfverexekutors pröfning, helst öfverexekutor derigenom får sig möjlighet beredd
att kunna, äfven utan anhållan af borgenären, infordra hans yttrande öfver t. ex.
ett af gäldenären i förklaringen framstäldt qvittningsanspråk; och har förty paragrafens
lydelse ansetts böra i öfverensstämmelse med denna åsigt ändras.
24 §.
Jemte det Riksdagen ansett, att ett sådant erkännande af fordringshandlingen
i vittnes närvaro, hvarom i denna paragraf förmäles, må få afgifvas jemväl inför
länsman, har Riksdagen tillika vidtagit en redaktionsändring, hvarmed Riksdagen velat
angifva, att, om uppenbarligen synes, att det å fordringshandlingen tecknade bevis
är origtigt, betalningsskyldighet ej skall gäldenären åläggas. Enligt förslagets
ordalydelse skulle nemligen den blotta omständighet, att bevis om erkännande funnes
tecknadt å handlingen, utesluta motbevisning i exekutiv väg.
I sammanhang härmed har Riksdagen ansett sig böra erinra att, på det tillgång
till säker och lätt åtkomlig bevisning icke måtte saknas, kronofogde, länsman,
stadsfogde och notarius publicus böra, när fordringshandling inför dem erkännes,
deröfver föra protokoll, hvari handlingen ordagrant intages. Ett stadgande härom
torde dock icke hafva sin plats i Utsökningsiagen, utan synes lämpligast böra meddelas
i administrativ väg.
42 §.
Såsom vilkor för att de i denna paragraf omförmälda domar skola få verkställas,
innan de vunnit laga kraft, fordras enligt förslaget, att öfverexekutor skall
finna, att uppehåll med verkställigheten vållar märklig skada. Då det emellertid
ofta torde blifva med svårighet förenadt att på förhand ovilkorligen afgöra, huru vida
skada i följd af uppskofvet verkligen skulle inträffa, och tillräcklig anledning att medgifva
verkställighet synes förefinnas, så snart sannolikt är, att skada kommer att uppstå,
har Riksdagen ansett, att i denna paragraf bör framför ilvå1la“ inskjutas uhimna“.
48 §.
Då Riksdagen af skäl, som vid 107 § komma att anföras, ansett att den borgen,
en köpare af utmätningsvis såld fastighet må enligt Riksdagens åsigt få ställa
för köpeskillingen, bör vara såsom för egen skuld, har blifvit nödigt att i 48 § intaga
en hänvisning till förstnämnda paragraf.
6
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
52 §.
I följd deraf att Riksdagen ansett 54 § böra utgå och på det att nummerföljden
ej måtte rubbas mera än oundgängligt är nödigt, har 52 § blifvit delad i två
paragrafer.
54 §.
Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor för löpande,
till betalning å viss dag stäldt och inför offentlig myndighet erkändt skuldebref, hvari
gäldenären medgifvit, att utmätning utan hans hörande må verkställas, är en nyhet,
hemtad från utlandet. Riksdagen vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning
kan erbjuda många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatsväsende,
och der således både allmänheten redan är van vid att anlita offentliga myndigheters
biträde för upprättande af urkunder och vidare dessa myndigheter äro för allmänheten
lätt tillgängliga. Men hos oss saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig
anledning att i vårt land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således
för närvarande ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma till någon
allmännare användning, utan stanna blott på papperet. Medförde den åter den
verkan, att långifvarne började allmänt att fordra exigibla skuldebref, skulle detta,
åtminstone under nuvarande förhållanden, verka snarare hämmande än gagnande för
den allmänna rörelsen. Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens
bevis om erkännandet blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas
fåtalighet, ej så obetydliga. Dessa kostnader och besvär skulle nu
uppstå vid utfärdandet af de flesta skuldebref, fastän det naturligtvis blott är för ett
fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera behöfva ifrågakomma, och kostnaden och besväret
för att bereda en strängare exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga
vid flertalet af skuldebrefven. Härtill kommer, att den ytterst stränga exekutiva kraft,
som blifvit åt ifrågavarande skuldebref i lagförslaget tillerkänd, lätteligen kunde medföra
stora vådor för gäldenären och ställa honom alldeles hjelplös mot bedrägerier.
Utmätning skulle, äfven om gäldenären kunde visa ostridig och förfallen genfordrau,
likväl öfvergå honom, blott det ej visade sig, att han vid erkännandet ej varit myndig.
Om skuldebrefvet efter erkännandet inför offentlig myndighet blifvit falskligen
ändradt, skulle således gäldenären svårligen kunna deremot skydda sig; ty om äfven
förutsättes, att protokoll öfver erkännandet skulle föras och möjlighet således bereddes
gäldenären att genom företeende af detta protokoll styrka förfalskningen och dymedelst
förmodligen hindra utmätningen, skulle lian likväl ej vara skyddad i det lätt
inträffande fall, att han i följd af en tillfällig bortresa ej fått kännedom att utmätning
blifvit sökt och förty saknat tillfälle att vid utmätningen bevaka sin rätt. Än
vådligare blefve det, i händelse hela skuldebrefvet med derå befintliga anteckningar
vore förfalskadt och den, hos hvilken utmätning skedde, således saknat all anled
-
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 7
ning att på förhand vidtaga några åtgärder för att freda sig. Ett annat fall, då en
gäldenär ock skulle kunna alldeles oförskyldt underkastas utmätning, vore det, om
han åt ett skuldebref beredt exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma belånadt,
men skuldebrefvet, innan belåning skett, kommit ur hans ego och innehafvaren
derefter sökte utmätning hos honom. Å en invändning, att valuta icke bekommits,
skulle nemligen utmätningsmannen ej få fästa afseende. Af dessa skäl —
hvartill ytterligare kan läggas, att, då icke ens under vårt nuvarande utsökningsväsende
någon önskan om exekutoriska urkunders införande afhörts, behof deraf ännu
mindre torde förefinnas hädanefter, då formerna för skuldebrefs utsökande blifva i
många afseenden förenklade — har Riksdagen funnit 54 § böra ur förslaget utgå.
56 §.
Förutom den redaktionsändring i denna paragraf, som i följd af 54 §:s borttagande
blifvit nödig, har Riksdagen derjemte vidtagit en annan redaktionsändring,
hvarigenom på utmätningssökandens eget val blifvit gjordt beroende antingen han vill
förete hela auktionsprotokoll eller utdrag deraf.
65 §.
Från bestämmelsen, att fordringar och rättigheter ej få utmätas med mindre
annan, vare sig lös eller fast egendom ej finnes att tillgå eller borgenär och gäldenär
om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas, medgifver förslaget undantag
endast för obligationer eller andra värdepapper, hviska i allmänna rörelsen, gångbara
äro. Dessa hafva blifvit stälda i likhet med lösören på den grund att de, såsom
löpande med en bestämd kurs, kunna i allmänhet med lätthet förvandlas i penningar
och att sålunda någon särskild förlust för gäldenären genom en tvångsförsäljning
ej bör uppstå. Förutom att orden “i allmänna rörelsen gångbara11 icke fullt
tydligt uttrycka hvad dermed åsyftas, torde derjemte undantaget vara allt för inskränkt.
Samma egenskap, som motiverat undantaget för de “i allmänna rörelsen gångbara11
värdepapper, eller att de böra kunna säljas utan förlust för gäldenären, kan nemligen
förefinnas hos åtskilliga andra slag af fordringar såsom de, hvilka grunda sig på
depositionsbevis af någon bankinrättning, på löpande skuldebref, utgifvet af en inom
orten känd vederhäftig person, på accepterad räkning o. s. v. I de fall, då en gäldenär
till sitt förfogande eger värdepapper, genom hvilkas indrifning eller realisering
han lätt kan förskaffa sig medel till sin skulds betalning, lärer väl utmätning för
densamma endast undantagsvis komma i fråga, men, om likväl sådant någon gång
skulle inträffa, synes utmätningsmannen icke böra vara förhindrad att taga i mät sådana
möjligen befintliga värdepapper, för hvilka penningar till deras värde utan svårighet
kunna erhållas, och i stället nödsakad att, till onödigt obehag för gäldenären
och utan fördel för borgenären, utmäta gäldenärens möbler, kreatur, inventarier o. d.,
som endast med större svårighet och olägenhet kan realiseras. Visserligen lemnar,
8 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
såsom ofvan är sagdt, förslaget öppet för parterne att öfverenskomma om annan ordning
för utmätningen, men en sådan öfverenskommelse lär sällan komma till stånd,
då borgenären endast undantagsvis är tillstädes vid utmätningen. Riksdagen har derföre
ansett rigtigare att utsträcka undantaget till de obligationer och värdepapper,
som med lätthet kunna i penningar förvandlas. Pröfningen, huru vida en fordran
är så beskaffad, får tillkomma utmätningsmannen och bör för honom ej erbjuda några
svårigheter.
65 §.
I förevarande paragraf är föreslaget, att, om gäldenären och hans familj sakna
nödtorftigt uppehälle, skola få undantagas, förutom af det förråd, som i huset finnes,
hvad till deras underhåll för en månad tarfvas, jemväl nödiga arbetsredskap, dock
ej öfver ett värde af 50 kronor. Redan under nuvarande förhållanden torde de red’
skap, som en arbetare oundgängligen behöfver för sitt yrkes bedrifvande, i allmänhet
i värde öfverstiga nämnda belopp, och med den stadiga tendens som penningen
har att sjunka i värde, måste naturligtvis prisen på arbetsredskap alltjemt stiga.
Riksdagen har derföre ansett, att maximum kunde höjas till 75 kronor; och på det
att den fattige gäldenären måtte kunna, om han så hellre önskar, få undantaga andra
lösören, har Riksdagen ansett ett tillägg härom lämpligen kunna ega rum.
74 §.
Att det i sista punkten af denna paragraf förekommande stadgande om skyldighet
för utmätningsman att under deri uppgiga omständigheter låta utmätt gods
särskild! vårdas eller från gäldenärens bostad bortföras ej kan ega tillämpning i det
fall, att tillfälle ej gifves att erhålla någon pålitlig vårdare eller lämpligt förvaringsrum,
torde väl falla af sig sjelf, men har dock till undvikande af obehöriga anmärkningar
från borgenärers sida ansetts böra närmare antydas.
^ §■
Den i 2 mom. af denna paragraf bestämda tid, inom hvilken nye egaren skall
söka lagfart för att skydda egendomen mot utmätning för förre egarens gäld, bär
Riksdagen ansett kunna och böra något utsträckas,. nemligen till den allmän na rättegångsdag
för lagf''artsärenden, som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller.
Derförutom synes det Riksdagen att, enär i åtskilliga landsorter, hvarest
ting hållas endast en eller två gånger om året, kan inträffa, att auktionen å den utmätta
egendomen kommer att hållas innan den sålunda bestämda lagfartstiden tilländagått,
tillfälle å ena sidan bör lemnas nye egaren att i allt fall genom anmälan
af öfverlåtelsen hindra utmätningens bringande till fullbordan, och a andra sidan
trygghet beredas den, som å auktion inköper fastigheten och derför erlägger betalning,
att ej blifva i sin besittning rubbad på grund af en okänd och möjligen med
Biksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 9
uppsåt hemlighållen öfverlåtelse. För den händelse att öfverlåtelsen icke är för
auktionsförrättare!! känd, torde således nye egaren böra åläggas att sist vid auktionen
göra sitt anspråk gällande. Någon egentlig våda för honom af den sålunda bestämda
preskriptionstiden lärer icke vara att befara, då det väl i allmänhet torde få
anses, att, så snart en verklig försäljning egt rum, sådant innan auktionens utlysande
skall komma till auktionsförrättarens kännedom, och i allt fall genom auktionens offentliga
kungörande nye egaren erhåller uppmaning att vid auktionen bevaka sin rätt.
I öfverensstämmelse med dessa Riksdagens åsigter har 82 § blifvit ändrad.
ö\-7 §.
Förutom eu mindre redaktionsförändring, som i denna paragraf blifvit nödig
till följd af den ändring, Riksdagen ansett böra vidtagas i 94 §, har, enär 86 § af
Riksdagen helt och hållet uteslutits och på det nummerföljden i alla efterföljande
paragrafer icke måtte behöfva rubbas, 85 § blifvit delad i två paragrafer, blott med
vidtagande af en redaktionsändring i senare punkten.
SO §.
Den i denna paragraf ifrågasatta edgång har Riksdagen, i öfverensstämmelse
med sin i underdånig skrifvelse den 11 Maj 1876 uttalade åsigt att användandet af
eder bör i möjligaste mån inskränkas, ansett böra alldeles borttagas, dervid Riksdagen,
som till följd deraf haft att tillse, hvilket annat tvångsmedel än edgång måtte
kunna användas för att förmå en gäldenär att uppgifva alla sina tillgångar, funnit
lämpligast att, på sätt den år 1868 tillsatta komité för utsökningsväsendets ordnande
föreslog, i konkurslagen intaga stadgande derom att brist på utmätningsbara tillgångar
skall utgöra anledning till gäldenärens försättande i konkurs. Genom nämnda
lags bestämmelser angående bouppteckningsed och äfventyret för tredska att gå sådan
ed erhållas sedermera tillräckliga tvångsmedel för att framtvinga en sanningsenlig
uppgift rörande tillgångarne. Visserligen möter häremot den af Nya Lagberedningen
framhållna betänklighet, att konkursernas antal möjligen skulle ökas och företrädesvis
just med sådana, hvilka konkurslagen i 126 § velat förhindra, men Riksdagen
har förestält sig, att den kostnad och omgång, som äro förenade med gäldenärens
sättande i konkurs, skola afhålla borgenären att anlita denna utväg i annan händelse,
än då han har verklig anledning att antaga, det gäldenären innehar tillgångar, som
han söker undandölja.
Då således någon sådan edgång, som blifvit föreslagen i 86 §, icke bör enligt
Riksdagens åsigt ifrågakomma, har denna § helt och hållet uteslutits.
88 och 89 §§.
Om varor, som äro underkastade hastig förskämning eller förstörelse, såsom
Bih. till Milisd. Mrot. 1877. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 12 Käft, 2
10
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62-
färsk fisk, frukt o. d., blifvit utmätta och skola säljas, äro förslagets bestämmelser i
88 och 89 §§ icke fullt lämpliga, ty enligt dem måste mellan utmätningen och försäljningen
af lös egendom alltid åtgå mera än åtta dagar. Riksdagen har derför
gjort tillägg till dessa båda paragrafer, hvarigenom åt utmätningsmannen, då varor
af ifrågavarande beskaffenhet skola säljas, öfverlemnas att välja det kungörelsesätt
och den kungörelsetid han finner lämpligast.
94 §.
Eders Kongl. Maj:ts förslag uppställer såsom regel, att försäljning af utmätt
fastighet å landet skall hållas å landskansliet eller tingsstället, och medgifver undantag
härifrån endast för det fall, att parterne öfverenskommit om annat ställe inom
länet, som af öfverexekutor godkännes. Jemte det Riksdagen, med hänsyn dertill
att en dylik öfverenskommelse endast sällan torde komma i fråga, ansett stadgandet
härom böra utgå och i stället föreskrift gifvas, att om gäldenär en uppgifva annat auktionsställe
inom orten än landskansliet eller tingsstället, och detta af öfverexekutor
pröfvas lämpligt, auktionen får der hållas, har Riksdagen tillika vidtagit den ändring,
att, i fall auktionsställe icke blifvit uppgifvet och öfverexekutor således har att härom
förordna, hans valrätt icke skall vara begränsad till landskansliet eller tingsstället.
Många andra ställen, såsom jernvägsstationer, sockenstugor (inom de norrländska länen),
gästgifvaregårdar o. d., kunna finnas, hvilka äro både för rättegande och för
spekulanter mera välbelägna, och lika väl som parterne kunna, under förutsättning
af öfverexekutors godkännande, välja annan lokal till auktionsställe, bör ock öfverexekutor,
som i det fall, hvarom nu är fråga, skall ex officio bevaka parternes rätt,
kunna utse samma lokal.
.97 §.
Vid denna paragraf har Riksdagen tillagt ett nytt moment, hvarigenom föreskrifves,
att, om vid utmätningen bestämmes, att auktionen skall hållas å tingsställe, men utmätningsförrättaren
icke är behörig att verkställa försäljningen, han skall till den behörige
utmätningsmannen öfversända de i paragrafen omnämnda handlingar. För det fall, då
den, som förrättat utmätningen, dertill haft vederbörande fogdes ordres, torde väl föreskrift
i nämnda syftning vara öfverflödig. Men då, enligt den af Riksdagen beslutade
nya 4 §, utmätningsman kunna komma att finnas, hvilka väl ega att, då de
derom anlitas, utan uppdrag af fogden på eget ansvar förrätta utmätning, men ej
äro behörige att med fastighets försäljning taga befattning, har Riksdagen till förebyggande
af all tvekan, huru förfaras bör, om en sådan utmätningsman tagit fast
egendom i mät och vid utmätningen bestämmes, att auktionen skall ske å tingställe,
funnit en erinran derom nödig, att i detta fall, utan någon vidare åtgärd från borgenärens
sida, ej allenast utmätningsförrättaren skall öfversända handlingarna till
fogden utan äfven denne om auktionen föranstalta.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
11
103 §.
Nya Lagberedningen har såsom motiv för bibehållandet af det nu stadgade
sättet att försälja utmätt fast egendom i upp- och afslag hufvudsakligen åberopat,
att detta sätt skulle medföra den stora fördel, att det förhindrade eller åtminstone
försvårade möjligheten för spekulanter att träffa aftal, hvarigenom föisäljningspriset
nedsattes, och att det sålunda i allmänhet skulle verka derhän, att en
högre köpeskilling erhölles. Under svåra penningetider, då spekulanternes antal
är ringa och således hemliga aftal om köpeskillingens nedtryckande lättare kunna
åvägabringas, kan visserligen ifrågavarande försäljningssätt erbjuda en viss tiygghet
mot dylika aftal. Det är dock inveckladt, och en köpare kan derföre lätt, vare sig
genom misstag om försäljningssättet eller genom öfverraskning, förledas att antingen
underlåta att i rätt tid göra sitt bud eller ock att bjuda för tidigt och således få
stanna för eu köpeskilling vida högre än han ärnat gifva. Att sättet icke heller,
fastän det redan varit i mer än hundra år föreskrifvet, lyckats tillvinna sig allmänhetens
förtroende, synes framgå deraf, att det veterligen aldrig begagnas vid
frivilliga auktioner och att äfven vid de tvungna auktionerna parteine, åtminstone
inom många landsorter, oftast pläga öfverenskomma om försäljning blott i uppslag.
Riksdagen har derföre funnit sig böra såsom regel bestämma, att försäljning
af fastighet skall, på sätt äfven Eders Kongl. Maj:ts förslag i fråga om föisäljning
af lös egendom innehåller, ske endast i uppslag, men dock ansett, att gäldenären
icke må betagas rätt att, om han finner sådant för sig föi manligare, föie
auktionen, d. v. s. innan utrop sker, fordra försäljning genom utrop i upp- och afslag.
104 §.
Den i 1 mom. af denna paragraf meddelade föreskrift, enligt hvilken egendomarne
ovilkorligen skola först hvar för sig och derefter gemensamt utropas till
försäljning, synes kunna inverka menligt på egarnes af de särskilda egendomarne
rätt, enär en sådan egare, äfven om han för sin egendom bjöde en köpeskilling,
som fullt betäckte hvad af den gemensamma inteckningen borde ur hans egendom
utgå, men ej hade tillgångar att inköpa alla egendomarne, äfventyrade att
få gå ifrån sin egendom, så snart vid det gemensamma utropet eu försäljningssumma
erhölles, som öfverstege sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid
de särskilda utropen. Gemensam försäljning har derföre ansetts ej böra ifrågakomma,
i händelse antingen genom de särskilda utropen den gemensamma inteckningen
blifvit till fullo betäckt eller ock de särskilda egarne, för att rädda
sina fastigheter, fylde bristen. I syfte att för de särskilda egarne underlätta
utvägen att, såvidt det utan förfång för inteckningsegarne kan ske, sjelfva inropa
och få behålla sina fastigheter, har Riksdagen derföre vidtagit ändring i förevarande
moment. Enligt denna ändring komma således ej egendomarne att vid
12 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
gemensam försäljning utropas, i händelse köpeskillingarne vid de särskilda
utropen äro tillräcklige för den intecknade gäldens betalning eller, om brist
uppstår, denna på sätt för likartadt fall i 105 § stadgas, genast till auktionsförrättaren
erlägges, dervid dock, med hänsyn till antydda syftemålet med nämnda
ändring, Riksdagen, för den händelse två eller flera af de gemensamt intecknade
egendomarne tillhöra samma person, ansett denne böra medgifvas att, om han
finner sådant för sig förmånligt, fordra gemensam försäljning af de honom tillhöriga
egendomarne.
Uti 2 mom. af denna paragraf är föreslaget, att det deri omförmälda öfverskott
skall fördelas på de särskilda egendomarne efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år. Då emellertid det fall
kan inträffa, att någon af egendomarne blifvit styckad och taxeringvärde ej finnes
för hvarje del, har Riksdagen gjort det tillägg, att i sådan händelse skall
den på egendomen belöpande andel i öfverskottet mellan delegarne skiftas efter
den för hvarje del bjudna köpeskillingen.
Vidare och då af ändringen i 1 mom. följer, att auktionsförrättaren
maste verkställa en beräkning, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå
till den gemensamma inteckningens gäldande, har ett 3:dje mom. ansetts böra
tilläggas angående de grunder, som vid denna beräkning skola följas, i hvilket
hänseende Riksdagen upptagit de stadganden, som 2 mom. af 105 S i förslaget
innehåller.
105 §.
I följd af det nya moment, som blifvit af Riksdagen lagdt till 104 §, har 105
§:s 2 mom. ansetts kunna erhålla eu kortare redaktion, så att deri hänvisats till 104 §.
107 §.
Uti den i paragrafen gifna bestämmelse, att en köpare, som ej vill kontant
ellei genom aflemnande af intecknadt skuldebref gälda den föreskrifna handpenningen,
får ställa pant för en femtedel af köpeskillingen, har Riksdagen vidtagit
den ändring, att han äfven må få ställa pant eller borgen säsoni för egen
skuld för nyssnämnda belopp. Medgifves ej rättighet att ställa borgen, skulle
eljest, kanske till skada för alla rättegande, kunna inträffa, att en fullt vederhäftig
person blefve förhindrad att göra anbud å egendomen blott derföre att
han, som ej beräknat att egendomen skulle stiga så högt som den gjorde, ej till
auktionen medhaft tillräckligt belopp kontanta penningar eller obligationer; en
borgen kan deremot en sådan person lätt anskaffa under sjelfva auktionen. Någon
våda af en dylik rättighet torde ej behöfva befaras, då enligt det allmänna
stadgandet i 48 § denna borgen skall, lika väl som panten, pröfvas af förrättningsmannen,
derest den ej af de rättegande godkännes, och förrättningsmannen
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
13
eger i omsorgen om sin egen säkerhet tillräcklig anmaning att vid denna pröfning
tillvägagå med nödig försigtighet. Bestämmelsen att borgen i detta fall
skall vara stäld såsom för egen skuld har sin grund deri, att, i händelse ifrågavarande
säkerhet sedermera skulle behöfva användas till gäldande af den ersättning,
som enligt 110 § kan komma att drabba köparen, ersättningen bör
kunna indrifvas med så ringa tidsutdrägt som möjligt.
Den sålunda vidtagna ändringen i denna paragraf påkallar ett tillägg jemväl
uti 110 §.
116 §.
Lagförslaget lemnar obestämdt, huru vida, i det fall att fogde satt eu
annan i sitt ställe till förrättande af utmätning å lös egendom, det är denne eller
fogden, som skall tillhandahålla utmätningssökauden betalning för hans fordran.
Det senare synes rigtigare, så snart ej fogden gifvit den andre uppdrag att
verkställa utbetalningen och derom tillika underrättat utmätningssökanden. Eljest
saknar denne kännedom om att fogden uppdragit förrättningen åt någon annan
och har sålunda ej anledning att vända sig till denne. De föreskrifter härom,
som Riksdagen ansett böra meddelas, hafva intagits såsom ett nytt moment i 116 §.
Dessutom och då till fromma för såväl gäldenären som borgenären en högre
köpeskilling antagligen skulle ej sällan erhållas, om genom en något längre redovisningstid
det blefve för utmätningsmannen möjligt att kunna, alltid på eget
ansvar, lemna säkre köpare några dagars anstånd med liqviden, samt dertill
kommer, att den i förslaget bestämda redovisningstid af endast åtta dagar kan,
åtminstone på landet, vara väl kort för fogden, i händelse auktionen icke hållits
af honom utan af länsmannen eller annan man och denne sedermera skall insända
de influtna medlen till fogden, har Riksdagen ansett redovisningstiden kunna
utsträckas till fjorton dagar, dock med närmare antydan att redovisningen, der så
ske kan, bör tidigare verkställas.
119 och 120 §§.
Af hufvudsakligen enahanda skäl, som vid 97 § blifvit anförda, hafva tillägg
äfven till dessa paragrafer funnits böra ega rum för de fall, då sammanträde för
köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren saknar behörighet
att sådant sammanträde hålla.
127 §.
Stadgandet i 127 §, att anmälan om sådana fordringar, hvilka ega förmånsrätt
framför de i 17 kap. 9 § Ilandolsbalken omförmälda, icke behöfver ske förr än å
fördelningssammanträdet, synes icke stå väl tillsammans med de i 105 § meddelade
föreskrifter angående sättet för försäljning af egendom, som på grund af inteck
-
14
Riksdagens underd. Skrifvelse N;o 62.
ning eller enligt 11 kap. 2 § Jordabalken häftar för servitut, nyttjanderätt eller
rätt till afkomst eller annan förmån. Den beräkning, som det åligger auktionsförrättaren,
att, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder,
göra för bedömande huru vida inteckningar af nyssnämnda beskaffenhet kunna
ega bestånd eller icke, måste ofta blifva otillförlitlig, då auktionsförrättaren saknar
kännedom om beloppet af de fordringar med s. k. tyst förmånsrätt, hvilka
kunna å fördelningssammanträdet anmälas. Det kunde således, i fall förslaget i
denna del upphöjdes till lag, någon gång inträffa, att auktionsförrättaren måste
antaga en köpeskilling, som vid auktionen visar sig vara tillräcklig, men sedermera
vid fördelningen, i följd af då anmälda fordringar med tyst förmånsrätt, befinnes
otillräcklig för godtgörande af eu intecknad fordran, som visserligen enligt
lag fått sig tillförsäkrad bättre rätt än en senare intecknad nyttjanderätt, men i
sjelfva verket får stå tillbaka för denna. Att detta innefattar en orättvisa och
kommer att menligt inverka på fastighetskrediten lär ej kunna förnekas. Då nu
de, hvilka ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur fast egendom utgå
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § Handelsbalken — och det är egentligen endast
för detta slag af de i senare mom. af 127 § omförmälda fordringar med tyst
förmånsrätt, som i de fall, der konkurs icke inträffat, utdelning ur köpeskillingen
får åtnjutas — skola, der de äro kända och inom riket boende, om auktionen
särskildt underrättas, och då vidare utdelning icke torde ifrågakomma för
andra fordringar af nämnda beskaffenhet än de före auktionen till betalning förfallna
— för dem hvilka sedermera förfalla häftar egendomen i köparens hand
(se 114 §) — så har Riksdagen ansett det kunna, utan förnärmande af nämnde
fordringsegares rätt, åläggas dem att före auktionen anmäla sina fordringar, så
framt utdelning ur köpeskillingen skall åtnjutas.
134 §.
Den af Riksdagen vidtagna ändring i 179 §, enligt hvilken besvärstiden utsträckts
till fyratiofem dagar, har, då derigenom kan inträffa, att tid för klagan
öfver auktion å utmätt fast egendom, icke hunnit tilländagå när sammanträde för
köpeskillingens fördelning hålles, påkallat en ändring i 134 §.
158 §.
Den öfverexekutor enligt denna paragraf tillkommande befogenhet att förordna
om vräkning, hvilken enligt förslaget är inskränkt till de fall, att bestämd
legotid tilländagått eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af uppsägning
inträdt, har Riksdagen ansett böra omfatta äfven det ofta förekommande
fall, att hyresman eller brukare enligt lag eller uttrycklig bestämmelse i hyreseller
brukningsaftalet är skyldig att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt
tid erlägga hyran eller afgälden.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 63.
15
179 §.
Då i de fall, hvarom 179 § handlar, tid för klagan öfver öfverexekutors
utslag skall räknas från utslagsdagen och icke från delfåendet och således några
dagar af besvärstiden ofta kunna hafva tilländagått, innan part hinner få kännedom
af utslaget, synes den besvärstid, hvilken enligt denna paragraf skulle vara
regel för de flesta delar af riket, blifva för många landsorter allt för kort. Riksdagen
har derföre ansett, att besvärstiden må såsom regel fastställas till den tid,
som nu i utsökningsmål är stadgad för större delen af riket, eller tretio dagar,
men att den för de fyra nordligaste länen må bestämmas till fyratiofem dagar.
För klagan öfver utslag af öfverexekutor för stad, der Hofrätt har sitt säte, har
dock den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna tid af tjugo dagar ansetts kunna bibehållas.
181 och 185 §§.
Bestämmelsen i 181 §, att, om ett öfverexekutors beslut skall delgifvas en
part, men denne vistas utrikes etc, heslutet skall i allmänna tidningarna tre gånger
kungöras, skulle, i synnerhet om beslutet vore af mera vidlyftig beskaffenhet, kunna
medföra ej obetydliga kostnader och har derföre ansetts höra utbytas mot föreskrift,
att afskrift af beslutet skall till öfverexekutor ingifvas och kungörelse derefter
införas i tidningarna, att beslut i målet fallit och att afskrift deraf finnes hos
öfverexekutor att tillgå.
Af enahanda anledning har en likartad ändring blifvit företagen i 185 §.
Derjemte har Riksdagen vidtagit den ändring i 185 §, att tiden inom hvilken
klaganden skall till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten
af besvärshandlingarne fått del samt återställa handlingarne eller ingifva styrkt
afskrift deraf, får af Hofrätten bestämmas efter omständigheterna och icke —
såsom Eders Kongl. Majrts förslag innehåller — ovilkorligen skall vara dubbla besvärstiden.
Derigenom vinnes dels att i detta hänseende en förlängning af processen
i Hofrätten icke behöfver blifva en följd utaf utsträckningen af besvärstiden
i 179 §, dels ock att tiden för ingifvande af delgifningsbeviset kan i hvarje
särskildt fall jemkas efter afståndet mellan klagandens och förklarandens vistelseort
och den tid, som således i verkligheten behöfver åtgå för den förre att ombesörja
delgifningen.
186 §.
Förutom den ändring i denna paragraf, som måste följa af den vid 185 §
vidtagna ändring i afseende å sättet för delgifning af öfverexekutors beslut, då
vederparten vistas utrikes, etc., har Riksdagen ansett ordet “besvären“ höra utbytas
mot “besvärshandlingarne“.
16
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
På grund af hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, har Riksdagen funnit
Eders Kongl. Maj:ts nådiga förslag till Utsökningslag ej kunna oförändradt bifallas
men deremot för sin del beslutat en utsökningslag af det innehåll, som underdånigst
bilagda förslag (Litt A) utvisar.
Vid behandlingen af Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag har, då
Riksdagen ansett sig, lika med Eders Kongl. Maj:t, böra, hvad landet angår, bibehålla
oförändrad den nu varande organisationen af de öfverordnade exekutiva myndigheterna,
och de olägenheter, hvilka med denna organisation obestridligen äro förenade
— att exekutionssätenas antal är väl ringa och följaktligen området för deras
verksamhet understundom allt för stort — således komma, åtminstone för landet,
att qvarstå, Riksdagen varit betänkt på att tillse, huru vida någon utväg icke må finnas,
hvarigenom åt de parter, som nödgas anlita öfverexekutorerne, sådana lättnader
kunde beredas, att de nu antydda olägenheterna blifva så litet känbara som möjligt.
En sådan utväg skulle vara, om någon eller några hos öfverexekutor anstälde tjensteman
eller af öfverexekutor dertill särskildt förordnade personer finge skyldighet
att mot en billig bestämd taxa och under tjenstemannaansvar tillhandagå parter med
handlingars ingifvande till öfverexekutor samt utlösande och afsändande till parterne
af meddelade beslut och utslag. Om dessa personer, hvilkas namn och adress borde
genom länskungörelserna eller på annat lämpligt sätt tillkännagifvas för allmänheten,
tillika kunde åläggas att, i händelse hinder för insända handlingars ingifvande till
öfverexekutor, till följd af bristande kartering eller af annan orsak, möter, derom
med posten underrätta insändaren, torde genom en dylik anordning parternes fördel
i nämnda hänseende vara tillgodosedd. Jemväl har Riksdagen ansett lättnader
böra beredas parter, när de skola för utfående af sin rätt anlita underexekutorerne,
i hvilket afseende särskildt torde vara af vigt, att de kunna, under vissa förbehåll,
få sig med posten tillsända de medel, som till gäldande af deras fordringar blifvit
af underexekutorerne indrifna. Då emellertid de föreskrifter, som i såväl det ena
som andra hänseendet må finnas för ändamålet nödiga samt hvilka, i afseende å
handlingars ingifvande till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, tilläfventyrs torde
icke böra inskränkas allenast till utsökningsmål utan äfven kunna göras tillämpliga
å andra ärenden, som hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anhängiggöras
eller fullföljas, synas hvarken behöfva eller lämpligen böra hafva sin plats i utsökningslagen
utan kunna i administrativ väg meddelas, har Riksdagen, i sammanhang
med anmälan af sitt ofvan omförmälda beslut, velat hos Eders Kongl. Maj:ti underdånighet
anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t tillse, huru vida icke såväl hos öfver-
som underexekutorer uti utsökningsmål lättnader uti ofvan angifvet syfte må
kunna beredas parterne, samt att i sådan händelse Eders Kongl. Maj:t måtte, om
17
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
möjligt innan den nya Utsökningslagen träder i kraft, vidtaga de åtgärder och meddela
de föreskrifter, som för ändamålet finnas erforderliga.
Vidkommande Eders Kongl. Maj:ts förslag till Förordning om nya UtsöTcningslagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall bär Riksdagen funnit detsamma
icke lemna rum för några väsentliga anmärkningar och endast ansett några
få förändringar och tillägg deri nödiga.
Dessa äro följande:
vid 5 §.
Då uti 30 kap. 5 § Rättegångsbalken, i fråga om lyftning af medel, som enligt
samma paragraf blifvit till fullgörande af Hofrätts dom utgifna, hänvisas till 3
kap. 5 § Utsökningsbalken, men nya lagen, lika litet som nyssnämnda lagrum, innehåller
något särskildt om lyftning af dylika medel, bär Riksdagen, på det ovisshet
icke måtte uppstå om hviken bestämmelse i nya lagen, som i stället borde i förevarande
fall tillämpas, ansett särskildt stadgande derom böra meddelas och derföre
gjort ett tillägg till 5 §;
vid 14 §.
Bland de lagbud, hvilka enligt förslaget icke skulle anses uppbäfda genom
nya lagen, upptagas äfven 1 § i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings-
och utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt kungörelsen den 20 Maj 1835
angående tillägg till 6 § uti 4 kap. Utsökningsbalken. Det förra lagbudet innehåller,
att alla skuldebref och löftesskrifter böra, om de för gällande skola antagas, antingen
egenhändigt skrifvas och undertecknas af den, sådana utgifver, eller, då de af
flere undertecknas, af någon bland dem skrifvas eller ock bestyrkas af två vittnen,
hvilka på en gång varit tillstädes och af hvilka det ena skall hafva skuldebrefvet eller
löftesskriften skrifvit, och kungörelsen den 20 Maj 1835 föreskrifver, att handskrifven
invisning skall, för att såsom gällande anses, hafva den form, som sålunda blifvit för
skuldebref bestämd. Ifrågavarande stadganden torde dock numera få anses hafva
förlorat all vidare tillämpning, och att vid sådant förhållande upplifva dem skulle blott
föranleda tvekan, huruvida den i 1798 års förordning föreskrifna form för skuldebref
vore nödig, för att skuldebrefvet skulle vara enligt 12 § i nya lagen exigibelt. Riksdagen
har derföre ansett, att nu ifrågavarande lagbud må ur 14 § uteslutas;
vid 15 §.
Såsom Nya Lagberedningen erinrat, förekomma flera fall, då enligt administrativa
eller ekonomiska författningar omedelbar utmätning medgifves, såsom för
Bill. till Riksd. Braf. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 I-Iäfi. 3
18
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
krono- och kommunalutskylder och dylikt. Att någon ändring häri eller i sättet för
dylika afgifters indrifning ej varit med den nya Utsökningslagen åsyftad, följer af
dennes egenskap af allmän civillag och framgår dessutom tydligen af Nya Lagberedningens
motiv. Till förekommande likväl af all tvekan i detta hänseende och pa
det de i nämnde lag gifna föreskrifter om utmätning ej må anses lägga hinder i vägen
att, såsom ifrågasatt blifvit, bereda vederbörande kommuner tillfälle att till besparing
i kostnaden få såsom biträde vid indrifning af de till dem ingående afgifter
anlita andra personer än de vanliga utmätningsmannen, har Riksdagen ansett uttryckligt
stadgande derom, att i afseende å uttagande af dylika afgifter nya lagens bestämmelser
ej ega tillämpning, utan att i fråga derom skall gälla hvad nu är eller
framdeles kan varda stadgadt, lämpligen kunna i promulgationslagen införas.
Slutligen får Riksdagen erinra, att till följd af Riksdagens beslut att borttaga
den i 86 § af Eders Kongl. Maj:ts förslag till Utsökningslag föreskrifna edgång
och att i stället föreskrift skulle införas i konkurslagen derom att borgenär eger
söka gäldenär försättande i konkurs, så snart denne vid utmätning icke uppgifvit
utmätningsbar tillgång till gäldens betäckande, har blifvit nödigt, att 9 § alldeles
utgår, äfvensom att vidtaga åtskilliga ändringar i 20 §, hvarjemte af 9 §:ns uteslutande
följer, att paragrafernas nummerordning från och med 10 § undergått förändring.
Härförutom har, till följd af ändring i Utsökningslagens 103 § 2 inom., eu
mindre redaktionsändring blifvit nödig att vidtaga i 13 §.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen funnit Eders Kongl.
Maj:ts proposition ej eller i denna del kunna oförändradt bifallas men deremot, under
förutsättning att Utsökningslagen varder antagen, för sin del beslutat en författning,
så lydande som underdånigst bilagda förslag (Litt. B) utvisar.
Eders Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående st åmning smän har följande
lydelse:
“Å landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att, då de
derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa delgifning,
som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed,
att de redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden uträtta, som dem
uppdragna varda.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
19
2 §•
Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsmål! utan
särskildt förordnande, om han det sig åtager.
3 §.
Intyg af två stämningsmål emot hvilka ej förekommer jäf, som i Rättegångsbalken
om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld,
som intyget innehåller.
Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879.“
Till berörda nådiga förslag har Riksdagen lemnat sitt bifall.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 19 Maj 1877.
20
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
Litt. A.
Ut sökning slag.
1 Kap.
Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.
1 §•
Utsökningsmål upptagas och pröfvas åt öfverexekutor, som är för landet, hvartill
i denna lag jemväl hänföres stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande,
hvar inom sitt län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets
öfriga städer Magistraten eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af
Magistraten.
2 §■
Utmätningsman är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde,
och i stad stadsfogde. Erfordras i stad mer än en stadsfogde, bestämme Konungen
deras antal och omfånget för hvarderas befattning.
Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor
förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet
förrätta utmätning.
3 §.
Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare
dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens
fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan
21
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
uppdraga försäljuing af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,
ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då enligt 119
eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras.
I Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen anses
icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner godt sådant
medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll
i afseende å fördelningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för
kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må föreskrifva,
för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af öfverexekutor
antagen är.
4 §•
Konungens Befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom visst område
förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes ställe
vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman galle hvad i denna lag
om kronofogde stadgas; dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller,
med mindre förordnandet innehåller särskild! medgifvande, befatta sig med försäljning
af utmätt fast egendom eller med fördelning af köpeskilling för utmätt egendom
i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.
5 §•
Emot öfverexekutor gälle enahanda jäf, som i Rättegångsbalken om domare
sägas.
6 §.
Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. Dessa
äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller det svågerlag,
som i 13 kap. 1 § Rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om han eller
någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag är, eger i målet del
eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är
parts vederdeloman eller uppenbare ovän. Har utmätningsman å tjenstens vägnar
rättegång med någondera parten, eller söker part, sedan målet anhängig! är, sak
med utmätningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt
att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf emot
kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der jäfvet
pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe. Öfver beslut,
som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.
7 §.
Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.
22
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62-
8 §.
Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres
om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som blifvit
i målet vidtagen.
9 §•
Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning
eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen, då
hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder
som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intyg, när
sådant begäres. De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.
Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och
stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under de tre
sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blifvit före^nämnda månader
afslutade. Finnas ej mål, för hvilka sålunda redogöras bör, varde ock det inom lika
tid anmäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu
är sagdt, fälle öfverexekutor honom att bota en krona för hvar dag han dermed uteblifver;
dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader. År
fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde straffad såsom för annan
vårdslöshet i tjensten.
10 §.
Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under
honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.
Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att
utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven
är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer
klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst
på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras
utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid
skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.
11 §.
Missfirmar någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom
hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man sålunda inför
öfverexekutor sin vederpart eller utmätningsman; dessa mål ege öfverexekutor att
upptaga och afgöra, när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter,
högst etthundra kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor genom
svordom, oljud eller annorledes kommer förargelse åstad.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
23
2 Kap.
Om lagsökning för gäld.
12 §.
För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i
deri ort der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den
ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är,
der han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas
fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.
13 §.
År för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen
hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor i den
ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till annan öfverlåten, må,
innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. Är
tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom
egare har egendomen i besittning.
14 §.
Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga besannad
afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter han det, eller
finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde
ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.
15 §•
Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären,
att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna, å
ansökningen skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet ändå
afgöres.
Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i hufvudskrift
eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för delgifvande af
stämning är stadgadt; dock skall, der delgifvandet må ske genom kungörelse i allmänna
tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas tre gånger minst en vecka
mellan hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant
fullgöra före sista kungörandet.
24
BiJcsdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
16 §.
I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna
tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens ansökning
med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfverexekutor sig inställa
för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären i
staden, varde ock han kallad att a samma tid tillstädeskomma.
17 §.
Öfverexekutor utsatte för gäldenären den tid till svars afgifvande, som, med
afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.
I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse i allmänna
tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det
kungörelsen tredje gången infördes.
18 §.
Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,
som i 15 § sägs, så ock samma handlingar i hufvudskrift eller besannad afskrift,
och kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver
gäldenär, som varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som
borgenären företett. _ . .
Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,
förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.
19 §.
Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre öfverexekutor
gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för handen
äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut förhör
i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma.
20 §.
Öfverexekutor ege, om gäldenärs skriftliga svar dertill föranleder, lata borgenär,
innan målet afgöres, få svaret med påminnelser bemöta; och förelägge öfverexekutor
borgenären tid dertill, högst tretio dagar. Ej må eljest flera skrifter än
en å hvardera sidan vexlas.
21 §.
Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete handling,
den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill vid äfventyr att
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
25
målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del, om
skäl dertill förefinnes; och ege han då sig deröfver yttra, om han det äskar.
22 §.
Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär
del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett,
och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.
Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit
till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.
23 §.
Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i
målet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn
utan uppskof med målet.
24 §.
Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid
domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, eller ock, enligt å
handlingen tecknadt behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde,
länsman, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom
tvistigt till domstol förvisadt.
25 §.
Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den
handling, hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen;
varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget
eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.
26 §.
Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor
inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare
ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens
eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas
något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af
invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.
27 §.
Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;
då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.
Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1877. 10 Sami. 1 Afä. 1 Panel. 12 Käft. 4
26
Biksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
28 §.
Aro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol
förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af
utmätning.
Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den intecknade
egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan föregående
utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas; och
vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.
29 §.
Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är. denna fordran
sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den räcker,
mot skulden qvittas.
30 §.
Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke
förfallet är.
31 §.
Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär
lika fritt som borgenär att målet instämma.
32 §.
Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej
hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol
söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter det öfverexekutors
utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blifvit anförda,
inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.
33 §.
I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i det
skick, att det kan afgöras.
34 §.
Äro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;
är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre bort
tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.
Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom anslag
sist dagen förut kungjord blifvit; och skall utslaget å den dag, hvarå det ställes, i
Biksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
27
utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten, om han det äskat.
Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde tillika införd i en
dertill inrättad bok, hvilken bör hållas en hvar till hända, som vill upplysning
derur hemta.
35 §.
Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges muntligen,
kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den i 34 § omförmälda
bok.
36 §.
Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,
som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas,
der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet egt rum.
3 Kap.
Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.
37 §.
Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga
kraft egande dom i tvistemål:
1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;
2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;
3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;
4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;
5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är om flyttning
i eller ur hus; och
6. då domen eljest innehåller förpligtande för den tappande att något fullgöra,
vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.
38 §.
Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman
utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att om verkställighet
och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon skall tillhållas
att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej finnes i
28 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom till sådant
vite fälla.
39 §.
Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt bemyndigande,
hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen sökes.
Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga kraft, der den,
som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada,
som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom, der gäldenären styrker,
att han, på sätt i 30 Kap. Rättegångs-balken föreskrifves, sin rätt till talan mot
domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande eller
utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.
40 §.
Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än
domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad förskämning
eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför
kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant finnes
lämpligt, förordna om egendomens försäljning.
Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen för
återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till stånd,
gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.
41 §.
Har någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva, ege utmätningsmannen,
ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,
om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej
ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt med
qvarstad.
Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock utan
hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare om dom
angående tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst.
42 §.
Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet
för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens
verkställande kunna vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande
ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om
29
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
domen ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen ej
vunnit laga kraft.
43 §.
Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej
varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller
borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att ändring
deri sökes.
44 §.
Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande,
verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.
45 §.
Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning, som
för laga kraft egande dom är stadgad.
46 §.
Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;
hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst
att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till efterrättelse
lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge den
sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet
annorledes förordnadt varder.
47 §.
Uppstår hos utmätningsman tvifvel huru dom rätteligen verkställas bör, anmäle
det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet af dom
hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela föreskrift
om verkställigheten, förvise han parterne att i laga ordning öfver domen söka förklaring.
48 §.
Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag ställa pant
eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfvad af öfverexekutor
eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom ställas må.
Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk
man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom för egen skuld. Den,
som pant bjuder, vare, der öfverexekutor eller utmätningsmannen det föreskrifver,
30
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda;
löftesskrift må omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.
Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande
fri.
49 §.
Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt
12 Kap. Rättegångs-balken, eller har någon, endast på grund af domvilla eller annan
felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom
lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet såsom
lagakraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.
Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.
50 §.
Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet
följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten åter,
der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock, om
han något lyfta eller tillträda fått, pligtig att det genast med dess ränta eller afkomst till
vederparten återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta derå efter sex för hundrade
om året från lyftningsdagen.
51 §.
Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, galle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i ty fall.
Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,
må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.
52 §.
Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas;
dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman blifvit
dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget ej
verkställas förr än det vunnit laga kraft.
53 §.
Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet
skils i 6 Kap.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
31
4 Kap.
Om utmätning.
54 §.
Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen
eller utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess
verkställande, så ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis
grundad, fordringsbeviset i hufvudskrift.
55 §.
För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från inrop
af lös egendom och är till betalning förfallen,;1 må ock, ändå att betalningsskyldighet
ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället
utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen
verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,
om han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.
56 §.
Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan jemte protokollet
vid auktionen eller utdrag deraf till utmätningsmannen aflemnas.
57 §.
Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,
göre han derom anteckning å handlingen.
58 §.
Skall utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit
företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs
fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas
fordringar på en gång verkställas, der det kan ske utan att den ene borgenären i
sin rätt uppehälles på grund af hinder, som för uttagande af den andres fordan må
förekomma.
32
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
59 §.
Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa
utmätning för fordran, som i 54 § afses; har underrättelse derom, att utmätning för
fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären
håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge
förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans
hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas
att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne, som anträffas,
tillsagd.
Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål
sig instält, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,
der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset, till dess
utmätning kan ske.
60 §.
Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären
genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen skriftligen
utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt
hemvist sökt, ej kunnat der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad
hans hustru eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare
det ock gilt.
Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort,
än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till utmätning uppgifven,
bör underrättelse, hvarom nu är sagdt, jemte uppgift å förrättningsstället meddelas
så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant
ändamål längre rådrum än åtta dagar.
Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känd! ombud i orten,
der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej af nöden.
61 §.
Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med annan egendom
gäldas.
62 §.
Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, der ej borgenär
och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad
i gäldenärens fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenären hellre vill
taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran
33
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege inteckningsbafvaren ej till
förfång för den andre taga betalning ur lösören för hvad af den fasta egendomen
kan utgå.
63 §.
Ilar gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den må ock
gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om
fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra
värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, må tagas i mät såsom
här ofvan om lösören är sagdt.
64 §.
Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära
sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis
i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske,
och annan ordning ej är föreskrifven.
65 §.
Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,
hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall
af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad tarfvas,
så ock nödiga arbetsredskap eller andra lösören, dock ej öfver ett värde af sjutiofem
kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför
pantsättningen skett.
66 §.
Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående
pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att aflöningen
eller pensionen lyfta.
67 §.
Är i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,
eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränte-anstalt förordnadt, att derifrån
utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.
68 §.
Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller
utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens gods egen.
Bill. till Riksd. Prof. 1811. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Häft.
5
34
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
69 §.
Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenär bo finnes, men
kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande;
bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen
honom att sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förlän
tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset
från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, der
godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot borgenären förlorat. Kommer
någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder
för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket
väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge
honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.
Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.
70 §.
Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens
vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, gälla
hvad särskilt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmåles,
vare lag som der sägs.
71 §.
Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet
för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och
försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning
ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant
eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från sig,
med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den,
i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att .hans fordran ej är till betalning
förfallen.
72 §.
Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande
för annan gäld. Ej heller må egendomens utmätande hindras deraf att den blifvit belagd
med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå,
sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden
kan ske.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
35
73 §.
Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas;
och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen
biträda.
74 §.
Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,
som utmätas, skola, der de cj, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes sättas
i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist af
tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel
eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att
godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas på stället
under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas eller till
annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård eller flyttning
nödiga kostnad förskjuter.
Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud
innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång för den, till hvilken i
följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.
75 §.
Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller
annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen
i förvar.
Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar
handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der sådan handling
finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen eller
rätfigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller
den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och
varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken förbudet meddelas
skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen det äskar, kostnaden
för förbudets delgifvande förskjuta.
76 §.
Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran
utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas
eller förseglas.
Hvad nu är sagdt gälle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med
qvarstad för fordran.
36
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
77 §.
Då utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt 74, 75 eller
76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 § Handelsbalken
stadgas.
78 §.
Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat så
söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande
gröda, växande skog eller annat, som till fast egendom hörer, tagas i mät annorledes
an genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.
79 §.
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;
och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är
sagdt. Utmätningsmannen aåbrdre ock gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt
eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller
annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång;
varde de hvar för sig beskrifna och värderade.
Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fäst egendom, läte
han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.
80 §.
Då utmätning af fast egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,
hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen
tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af sysssloman, som af honom förordnas.
Utmätningsmannen kungöra utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,
förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.
Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der
borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud kungöras,
som nu är sagdt.
81 §.
Är fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i
större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman
att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären
pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.
82 §.
Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt lagfart,
öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.
37
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
Sökes å öfverlåtelse, som före utmätningen skett, lagfart samma dag, då utmätningen
verkställes, eller sist å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden,
som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller; då vare ej utmätningen gällande
emot nye egaren, med mindre att fordran, som utsökes, är i egendomen intecknad
eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas, egendomen derför käftar,
ändå att den kommit ur gäldenärens hand. Har auktion till egendomens försäljning
blifvit kungjord att hållas innan den rättegångsdag, som nämnd är, inträffar, eller å
samma dag; åligge dock nye egaren att före auktionen öfverlåtelsen anmäla och sin
åtkomsthandling i hufvudskrift eller besannad afskrift för auktionsförrättaren uppvisa.
Sker ej sådan anmälan, vare utmätningen emot nye egaren gällande, ändå att lagfart
sökes å tid, som förut är sagd.
Göres af nye egaren anmälan, på sätt nu stadgadt är, eller har öfverlåtelsen
blifvit för auktionsförrättaren kunnig innan han utsatt dag för egendomens försäljning,
skall, derest öfverlåtelsens verkan mot utmätningen är beroende derpå, att lagfart
kommer att sökas å tid, som ofvan är sagd, auktionsförrättaren låta med försäljningen
anstå till dess sig visat, om lagfarten sökes.
83 §.
Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §
Handels-balken.
84 §.
Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar, protokoll öfver
förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare
ock utmätningsmannen pligtig, om protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att
genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen
tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital som ränta och
lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstäld.
85 §.
Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast
anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen uppgifvit
auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna.
86 §.
Har fast egendom blifvit utmätt för icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen
pligtig att genast å landet till domaren och i stad till Rätten insända
bevis om utmätningen och beloppet af den fordran, hvarför utmätningen skett.
38
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
5 Kap.
Om utmätt egendoms försäljning.
87 §.
Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.
88 §.
Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen
kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär
eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,
som närmast derintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall
kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.
Är egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att förstöras
eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för auktionens kungörande
i ofvan stadgad ordning erfordras, ege utmätningsmannen låta kungöra försäljningen
på annat sätt, som lämpligt finnes.
89 §.
Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig
finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut.
Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om
första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet
må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr är förbudet skett.
Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton dagar
före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå
att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,
på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla.
90 §.
Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt
i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med
att taga betalning ur köpeskillingen, varde före utropet underrättelse meddelad, att
försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
39
91 §.
Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge
sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit
såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen
utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.
92 §.
Varder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen
på eget äfventyr lemna anstånd, gånge livad inropadt är under nytt utrop.
93 §.
Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i 94 §
annorledes stadgas.
94 §.
Å landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas
å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären annat ställe i orten,
må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor pröfvar stället lämpligt. Har ej
gäldenär vid utmätningen eller, der enligt 28 § egendomen skall utan föregående
utmätning säljas, hos öfverexekutor före målets afgörande uppgifvit auktionsställe,
eller äro flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme
öfverexekutor hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.
95 §.
I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum eller
annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.
96 §.
Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers områden
gå i en försäljning, varde auktionen förättad der hufvudgården eller, om sådan
ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;
är det å landet, varde auktionen hållen å landskansliet.
97 §.
Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,
insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning
och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom i
79 § är nämndt.
40
Riksdagens under cl. Skrifvelse N:o 62.
Har vid utmätning blifvit bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,
och av utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen taga befattning, sände
han ofvannämnda handlingar till den utmätningsman, som skall auktionen hålla.
93 §.
Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen
äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller
för upplysning om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan
emottagna handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhallas; dock vare, der auktionsförrättaren
det äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande
nödiga kostnad.
99 §.
Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han
kungörelse derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas
i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången
minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna;
foge ock anstalt, att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å
landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen
hålles. Är för viss stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl
på annat sätt kungöras, lände ock det till efterrättelse.
Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse
om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären sin
fordran grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren aflemnadt.
100 §.
Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de, hvilka
hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auktionen
iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka, De, hvilka hafva inteckning i
egendomen eller fordran eller rättighet, hvarför egendomen enligt 11 Kap. 2 §
Jorda-balken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen
utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap. G § Handels-balken, skola derjemte,
der de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda
kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända
så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före
auktionen.
101 §.
Är ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och sätte
auktionsförrättaren ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas förty
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62. 41
ätt kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen
ågått.
102 §.
Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske kan, det
i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,
som förut är sagdt., före den utsatta dagen kuugjordt.
103 §.
Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättare!! så väl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning
förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97
och 98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller
rättighet, som skall vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren
meddele derefter fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen;
gifve ock tillkänna tiden, då köpeskillingen sist skall vara gulden.
Egendomen säljes i uppslag, der ej gäldenären före auktionen yrkar, att
försäljningen skall ske genom utrop i upp- och afslag.
104 §.
Skola flere fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas, varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i
särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropad. Gå ej vid
denna försäljning egendomarne så högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt
intecknade, fullt kan gäldas; då skola, der oj innehafvaren af denna fordran samtycker,
att vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingaime
brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas till försäljning.
Aro två eller flera bland egendomarne i samme egares hand, skall ock,
der han det äskar, gemensamt utrop ega ruin af de egendomar, som honom tillhöra.
Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet å
landet och sådan i stad gå i eu försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra
eu egendom, eller alla rättegande det medgifva.
Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet
af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första försäljningen
fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de gemensamt
utropade egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän
bevillning utgick för nästföregående år. Har någon af egendomarne blifvit
styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde för hvarje del; då skall den på egenBili.
till Riksd. Prof. 1877. U) Samt. 1 Afl. 1 Hand. 12 ljuft. G
42 Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
domen belöpande andel i öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje
del bjudna köpeskilling.
Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå till
gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning af de i 127,
128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på frågan inverkar, upptagas
till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, å hvilken enligt 121
§ sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.
105 §.
Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken,
för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som
åt någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad
med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som eger
bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall,
derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för
honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens .innehafvare till auktionsförrättaren
erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd.
Stiger köpeskillingen då högre, galle sista försäljningen; i annat fall stånde
vid den första fast.
Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem.
som ega bättre rätt, varde förfaret så som i 104 § om fordrans beräknande är
stadgadt.
106 §.
Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej
brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma
utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.
107 §.
Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen
i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda
egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital
ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen
satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen
utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen,
ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen,
vare det ock gilt. Gitter ej köpare gälda, eller säkerhet ställa, som nu är
sagdt, varde egendomen genast å nyo utropad.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
43
10» §.
Göres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egendomen
då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny auktion
skall ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning
ske, förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hållas å samma
ställe fyra veckor derefter, hvarom auktionsförrättaren skall genast meddela
underrättelse, och foge han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen
varder uti länskungörelserna införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet
uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej
försäljning, varde ytterligare auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill
kungjord, som nu är sagdt; gälle ock om egendomens försäljning vid hvar senare
auktion hvad om försäljning å första auktionen stadgadt är.
109 §.
Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om tiden,
då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock
om stället för sammanträdet.
no §.
Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt vara
till auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.
År det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen
varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 § föreskrifves. Går egendomen
vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå från den
dag, då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen
till mera, hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen
skall ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å
köpeskillingen godtgöras. Är pant eller borgen stäld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren,
der sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva
bör, ofördröjligen försälja panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas,
eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.
111 §.
Visar köpare, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,
låtit honom öfvertaga skulden och lenmat anstånd med betalningen, njute till godo
de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro,
öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf,
vare lag samma.
44
Riksdagen# underd. Skrifvelse N:o 62.
112 §.
Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga
kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen,
113 §■
Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;
och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Ilar ej
gäldenär annat hemvist att tillgå, an vise utmätningsmannen honom nödiga rum;
och må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre månader och i stad
till nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jordabalken.
114 §.
Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från
ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen
till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen
gälden öfvertagit.
115 §.
Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som
å den auktion säljes.
O Kap.
Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.
116 §.
Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen
och, der ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar efter försäljningen,
af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla den, som utmätning vunnit,
betalning för hans fordran. Hafva penningar annorledes än efter försäljning
till utmätningsmannen influtit, skola de inom lika tid derefter hållas borgenären
tillhanda.
Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,
må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.
Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre dock
fogden sjelf hvad, efter ty ofvan är sagdt, utmätningsman åligger, der han ej åt
45
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären tillhandahålla,
och denne derom blifvit underrättad.
117 §.
tiar, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 7.1 § sägs, förklarat sig nöjas med att
för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den
tid, som i 116 § stadgas.
118 §.
Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt
i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att
till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur
köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen
före auktionen framstält yrkande.
119 §.
Nu har, då lös egendom blifvit för eu borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,
som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen
medför, eller har sådant yrkande, som i 1 IP § sägs, blifvit af borgenär inom
föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna de
cj åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för
medlens fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför
utmätning ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe
sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan
kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i
allmänna tidningarna införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.
Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände han genast de
medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet
hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på sätt ofvan är
stadgadt.
120 §.
linnes i iall, som i 119 § liämues, full tillgång till alla fordringarnas gäldande
eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som
efter IIP, § yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit
honom betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å
sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gälde
-
46
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
nären till sammanträde för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer
uppehållas i sin rätt till utdelning.
Är utmätningsförrättaren ej behörig att sammanträdet hålla, gälle hvad för
ty fall i 119 § sägs.
121 g.
Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva
rätt till betalning ur .köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra dagen
efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammantiäda för
att höras angående köpeskillingens fördelning.
Bär, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat
om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas
å den derför bestämda tid, varde det, sä vidt ske kan, kungjordt pa sätt i 102 §
sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid föi sammanträdet
och läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst
tio dagar före sammanträdet.
122 §.
Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det fall
att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att utgifva
ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.
123 §.
Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen redogörelse
dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar, för
hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäl dt eller egendomen på
grund af utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 och 98 §§
nämnda handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer
samt gäldenären, der han när är, att andraga hvad do till bevakande af sin rätt
akta nödigt.
124 §.
Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock
gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse
dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande
å längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot
pant eller borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.
125 §.
Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet an -
Riksdagens underst. Skrifvelse N:o 62. 4t
hängigt hos utmätningsman, afgifve lian genast skriftligt förslag, huru tillgångarne
må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att ehvad han vid sammanträdet
varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9 Kap.
bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det
försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraft vunnet till efterrättelse
lända. Varder klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad
man klandret må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden
skall förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar
deraf taga del.
126 §.
Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är,
öfvei enskommelse, såsom i 124 ^ sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar
i utdelning tillkomma bör och atkunne sitt utslag muntligen.
127 §.
Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall
lor fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är i egendomen
intecknad eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-balken eller
11 Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen belöpande utdelning
beräknas, ändå att fordringen ej blifvit anmäld; och varde, om fordringsbeviset
ej företes, utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa.
Känta a sådan fordran, sa ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett,
beräknas för ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.
hör annan fordran, än här ofvan nämnes, må ej utdelning åtnjutas, der den
ej tiiie auktionen blifvit af fordringsegaren anmäld och skall utgå med förmånsrätt
framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-balken nämnas; dock att
förmånsrätt pa grund åt stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras gällande i
annat fall, än att fastigheten är till konkurs afträdd.
128 §.
År någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla
betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas
före förfallodagen, varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som,
efter eu räntefot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.
Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som
ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till
sitt kapitalvärde ä fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde
skall ske med användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket,
som af vederbörande myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft,
48
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
och skola enahanda grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som,
då rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen gått förlorad,
bör, efter ty särskildt stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen
utgå och ej annorledes är till beloppet lagligen bestämdt.
129 §.
Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende
på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är
inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen
belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs
rätt blifvit slutligen afgjord.
Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter
stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.
Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det honom
fritt.
iao §.
Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika
meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del
deraf sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit
beräknadt eller afsatt.
131 §.
Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur
egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen förut
genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning
inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.
132 §.
Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut
i fördelningsfråga gälle ej för annan än den, som klandret väckt.
133 §.
Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt
blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej
öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske.
Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans
fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 stadgade grunder; då må,
49
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes,
öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det
gilt, der ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.
134 §.
År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad eller bar den för klagan
öfver auktionen bestämda tid icke tilländagått, må ej, mot köparens bestridande,
utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.
135 §.
År utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde
ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans
skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad lian lyfter, gällande hvad
derom särskildt stadgadt är.
136 §.
Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs
fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenärens anspråk
blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare han
dock berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må på
öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt dertill
blifvit afgjord, må mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken
det blifvit afsatt, eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i
130 § sägs, medlen kunna tillfalla.
137 §.
Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär tilllagda,
men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag samma
vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären ej inom
fyra veckor derefter medlen lyfter.
År enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,
och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen
vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt
130 § kunna tillfalla.
138 §.
Medel, som jemlikt 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der
någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godBih.
till Riksd. Prof. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Raft. 7
50
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
kännes, för att der mot ränta innestå, andel- den tid öfverexekutor bestämmer;
och komma räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.
139 §.
Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 §
sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde
emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan
stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför
utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemnat gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr
att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall
af utmätningsmannen hållas.
140 §.
År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet
säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader och i stad
inom två månader efter det fogden emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar;
vare om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.
141 §.
Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega
rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton
dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor
efter försäljningen.
142 §.
Ilar utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt
vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning
ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra månader och i stad öfver
tre månader från mottagandet af de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar.
143 §.
Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej rätt
till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund
af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.
Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt dertill
blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon
del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade om året.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
51
144 §.
Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då denne eger rätt att
dem utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex för hundrade
om året och ansvare dessutom för tjenstefelet.
7 Kap.
Om qvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock åmun) handräckning,
som af öfverexekutor gifvas må.
145 §.
Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å
så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar
man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt påstår;
har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,
det fara är att gäldenären undansticker eller förstör godset; varde då qvarstad
beviljad.
146 §.
Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §,
eller äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär
tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas under förbud
att säljas eller skingras; då må sådant förbud, när skäl dertill äro, åt öfverexekutor
beviljas. Finnes gäldenärs gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man,
må ock denne förbjudas att det utgifva.
147 §.
Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och
hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. Är synnerlig fara, att
det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större
mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.
148 §.
Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat
gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad å
gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.
52
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
149 §.
Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med don så förfaret, som då dylik
egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för fordran,
värdering icke af nöden.
Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas,
150 §.
Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som
af fast egendom faller, varde, på sätt i SO § sägs, syssloman tillsatt att medlen
uppbära och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till
syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och
under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden varder.
151 §.
Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens
vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen
värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.
152 §.
Aro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmäles,
till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär det äskar,
förordna om medlens insättande i hankinrättning, såsom i 138 § sägs.
153 §.
År fara för handen, att gäldenär hegifver sig från riket utan att efterlemna
känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för
hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären
har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären
att afresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud
ej gälla för längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären
återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet
gäller.
154 §.
Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar,
och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande
derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin
talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin
talan, der den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller
53
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
förbudet åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fort klagan mot öfverexekutors
utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må
tiden för talans instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.
Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse
i allmänna tidningarna, kåfve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit,
sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt
i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.
155 §.
Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blifvit,
så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.
156 §.
Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare
vara för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af
domstol, då saken dit instämd är.
157 §.
Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från det han
innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen eller
annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep, vid
domstol.
Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan
vid domstol efter stämning utföra.
158 §.
Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då
bestämd legotid tilländagå!- eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af
uppsägning inne är, eller skyldighet att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt
tid erlägga hyran eller afgälden enligt lag eller bestämmelse i hyres- eller brukningsaftalet
inträdt, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta;
då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.
Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan vid
domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.
159 §.
Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej
af öfverexekutor beviljas, der ej sökanden stält pant eller borgen för den skada,
som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan
54
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
säkerhet ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl,
ege dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.
160 §.
Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.
Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten
lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege
han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt
varder*, dock icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.
161 §.
Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,
gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,
huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att,
om part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.
Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande
utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven.
8 Kap.
Om kostnad i utsökningsmål.
162 §.
I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der lian
saken yinnner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder
målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten
för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet der fullföljes, pröfva hvad
ersättning den ene parten hör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.
163 §.
I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty
skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till den andre
gälda ersättning för hans kostnad i målet.
164 §.
All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,
så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas;
kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.
55
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare
sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen det äskar.
165 §.
Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen
det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.
Är i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,
föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens
kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen
uttagas.
9 Kap.
Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.
166 §.
Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag
handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.
167 §.
För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde
dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom i 75 § sägs, hos
gäldenären verkstad. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve sin klagoskrift
inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.
168 §.
Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom,
göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.
169 §.
Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, iugifve
sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget
afgafs.
170 §.
Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej
inom samma tid laga förfall, varde klagan, så vidt den åsyftar att vinna ändring
56
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor
ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.
Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäies, meddele utmätningsmannen
underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om
det försummas.
171 §.
Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker klaganden,
att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade
förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande
samt äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets
afgörande.
172 §.
Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der
sådant för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande
vid domstol.
173 §.
Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 13!)
och 140 stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest bos
öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt
förfarit; ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill
förhjelpa. 1 annat fall varde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning
vid domstol utföra.
174 §.
Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege
han, om skäl dertill finnes och saken ej tål .uppskof, att tills vidare i afbidan på
det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse
deri, hvartill omständigheterna föranleda.
175 §.
I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmäles, skall öfverexekutors slutliga
utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.
176 §.
Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egen -
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62,
57
domens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd
verka uppehåll dei’i, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.
10 Kap.
Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.
177 §.
Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten
sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller
auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om
hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas. Ej
må gäldenär söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol
förvisadt.
178 §.
Ilar öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet,
som angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i
sammanhang med hudvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande,
som enligt ICO eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas.
Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege
då att deröfver klaga.
179 §.
Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller
efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning
af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan
öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning;
ingifve sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands
och Westernorrlands län före klockan tolf å fyratiofemte dagen, samt i mål
från öfriga delar af riket före klockan tolf å tretionde dagen eller, då klagan
föres mot utslag af öfverexekutor för stad, der Hofrätt har sitt säte, å tjugonde
dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades, eller, om det blifvit efter
anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är stäldt.
För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid, som nu
är sagd, räknad från auktionsdagen.
Bih. till Riksd. Prot. 1877. 10 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 12 Häft.
8
58
Riksdag ens underd. Skrifvelse N:o 62.
180 §.
Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas
ege, der beslut blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till klagan, såsom i
samma paragraf stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll del.
t 181 §•
Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande
tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde derå
tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man
ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, varde afskrift
af beslutet hos öfverexekutor lemnad, och läte den vinnande sedan i allmänna
tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att
beslut i det mål gifvet är, och att afskrift af beslutet finnes hos Öfverexekutor
att tillgå; i ty fall hafve vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å
nitionde dagen efter sista kungörandet.
182 §.
Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till ansvar
enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för
honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den
dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom delgafs.
183 §.
Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna
till pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall,
sätte Hofrätten ut ny tid.
184 §.
Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet, förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed
inkomma vid äfventyr, som i 171 § sägs.
185 §.
Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast
sitt utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden
pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad
afskrift vederparten tillställa, så ock att inom tid, som Hofrätten bestämmer,
räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres, till
Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten af besvärshandlingarna
59
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
fått del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter
klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet,
och kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda ej inom samma
tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven; då må ej
besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall
för klaganden visas. Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden,
att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller,
och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge
tillika klaganden att till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna
och sedan låta i allmänna tidningarna i den ordning, som i 181 §
sägs, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, och att besvärshandlingarna
finnas hos Hofrätten att tillgå.
186 §.
Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare denne
pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad
från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten
ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarne införd, skall han
sin förklaring ingifva inom nitio dagar från sista kungörandet. Kommer han ej
in med förklaring inom föreskrifven tid, och visas ej heller inom samma tid
förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd; visas laga förfall, förelägge llofrätten
honom ny tid.
187 §.
Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,
åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis
derom till Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.
188 §.
Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfvontyret,
om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.
189 §.
Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas i
annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.
190 §.
Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande
vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar skäligt. Finnes någon
hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-balken stadgadt är.
60
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
Missfirma^ någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej
sker, döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den
må med böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt
åtalas.
191 §.
Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill
förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna att utslaget
icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd
ej må vidtagas.
192 §.
Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.
Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts
utslag, göre det genom besvär, som böra ingifvas inom hälften af den tid,
som i 30 Kap. 9 § Rättegångs-balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18
§ af samma kapitel finnes föreskrifvet. Är den klagande fäld till böter eller till
skadestånd enligt 173 §, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt
blifvit eller styrka sin fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot
Hofrätts utslag i brottmål är stadgadt.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
61
Litt. B.
Förordning om nya Utsökningslagens införande och livad i afseende derå
iakttagas skall.
Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning
stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari 1879; dock skola
mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här
nedan annorledes förordnas.
2 §•
Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 13 § här nedan gjorda undantag.
Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag antagna lag tillika med alla de
särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller
eller tillägg deri.
3 §.
I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:
de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Ilofrätts befattning med
utmätningsmål;
hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms fullbordan
i återvinningsmål;
26 Kap. 2 §; och
hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,
som blifvit till fullgörande af Ilofrätts dom uppgifven.
4 §•
Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya lagens
bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.
5 §•
Der hänvisning till Utsöknings-balken i lag eller särskild författning förekommer,
skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.
62
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
I fråga om lyftning af hvad till fullgörande af Hofrätt^ dom enligt 30 Kap. 5 §
Rättegångs-balken utgifvet är skall, i stället för deri åberopade 3 Kap. 5 § Utsökniugsbalken,
tillämpas hvad i 40 § nya lagen om lyftning af utmätt lös egendom stadgas.
6 §•
Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,
då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens Befallningshafvande
sä fullföljdt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.
7 §.
Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder i
kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett i öfverensstämmelse
med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens
försäljning och köpeskillingens fördelning.
8 §•
Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller införsel
i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut meddeladt beslut gäldenären
i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft.
9 §•
Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att hos
Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes, eller
klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens Befallningshafvande
sägs gällande om öfverexekutor.
10 §.
I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11 §
Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756 innehålla,
förordnas som följer:
1. År förskrifning stäld att betalas till innehafvaren; njute han betalning, som
den i händer häfver. Finnes förskrifning stäld å någon viss man, och har gäldenären
deri gifvit lof att låta den komma i annans hand; vare lag samma.
2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt
sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,
som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26 § Utsökningslagen
stadgas.
3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten sägs, öfverlåtit
hans förskrifning till någon annan; hafve då hau ej annan rätt, än den, som förskrifningen
lyder å.
63
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom; njute
då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade, der det ej
styrkes, att den, som invisningen fått, värjt vållande, att betalning i rättan tid ej följt.
5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas, och
betalning sedan derefter ske.
6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.
År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning å gäldenärens
kostnad ske bör.
7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen
lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit.
8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en för
alla, och alla för en betala; då eger borgenär för fulla gälden betalning få hos hvem
han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del
betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; gälde då hvar sin
del efter hufvudtalet.
9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika rätt med hufvudstolen,
der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.
10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för längre
tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, der ej gäldenären
annorledes sig förbundit.
11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skeppslega
eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin säkerhet.
11 §.
I stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:
Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenärs fasta gods,
värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande bestämmelser
om lagfart å fast pant den 16 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen förrättas å landet
af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af Henne Rådstufvurättens ledamöter.
Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens och borgenärens
närvaro ed gånga, att de skola det gods så värdera, som de efter bästa förstånd
och .samvete pröfva det värdt vara.
Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref
derå gifva.
12 §.
I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom genom utrop i upp- och
afslag varder, i stället för de i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter,
förordnadt:
64
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
Skall vid utraätningsauktion å fast egendom försäljningen ske genom utrop i uppoch
afslag, bestämmes först uppslagssumman genom bud och öfverbud, till dess något vidare
bud ej göres. Derefter varde dubbla beloppet af det af utmätningsman å fastigheten
satta värde lagdt till uppslagsumman och egendomen utropad för sammanlagda beloppet,
hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag minskas, till dess någon säger
»mitt», eller beloppet nedgått till hvad först i uppslag bestämdes; och bör, om under afslagsutropen
två eller flere på en gång ropa »mitt», auktionen derefter endast dem emellan
fortgå i uppslag, och då blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.
13 §.
Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:
4 § i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål
den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring och tillägg till samma § stadgats
genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1835;
5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst fall hustru
må för gäld lagsökas;
Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och utslag,
meddelade af domstol i konungariket Danmark;
Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets beslut,
som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och
hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December
1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom, befintlig inom
Kongl. slott.
Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskapets och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 finnes stadgadt angående
Ridderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.
14 §.
Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt angående
rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty fall
någon eger anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.
Ej heller skola nya lagens bestämmelser ega tillämpning i de fall, då utmätning
utan dom eller utslag eger rum för utskylder, allmänna afgifter, expeditionslösen, handtlangning
vid laga skifte eller annat dylikt, utan gälle härom hvad redan är eller framdeles
varder stadgadt.
15 §.
Hvad Årfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864 innehålla
om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt något lagens rum
fast egendom stå i qvarstad, stånde egendomen i stället under förbud att säljas eller
skingras, såsom i nya lagen skils.
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
65
16 §.
De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8 December 1748
angående fatalier bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten
blifvit öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter
för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola lända
till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som är meddeladt af
öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar
i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å
landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är
föreskrifvet.
17 §.
I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångs-balken besvär i
Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-balken
sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmåls
behandling, följande lända till efterrättelse:
1. Aro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten, att den klagande
ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten besvären
vara sådana, att den andre parten förut höras bör; då skall viss dag vid vite
honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten ny
dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den försitter. Kommer
han ändå ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess besvär, och varde saken
derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.
2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge
Hofrätten honom viss dag före.
18 §.
17 Kap. 8 § Handels-balken af 17.34 års lag erhåller följande förändrade lydelse:
Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i mät
tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt för
fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har
utmätningen skett på en gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en
månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej
rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad, förflutit från
den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.
19 §.
33 § i Konkurslagen den 18 September 1862 upphäfves, och nedannämuda paragrafer
i samma lag erhålla följande förändrade lydele:
Bih. till Riksd. Prut. 1877. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Ilåft.
9
66
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträdas skall i följande
fall, nemligen:
1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning är
för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;
2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom medtagas
skulle, blifvit för annans fordran sökt;
3. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar
sina tillgångar.
3 §. Har borgenär klar och förfallen fordran, ege jemväl söka, att gäldenärs
egendom afträdas skall: då gäldenären håller sig undan och icke för sig stält ombud,
som rätt för honom gör, eller lemnat känd egendom qvar, som mot hans veterliga gäld
synes svara; då vid utmätning för den fordran gäldenär funnits sakna full tillgång till
skuldens gäldande, eller uppgifven tillgång funnits tvistig eller af annan orsak ej kunnat
straxt till betalning i laga ordning användas; så ock då verkställighet af utmätning å
gäldenärs egendom blifvit af annan borgenär äskad, och skälig anledning är att befara,
att, efter försäljning af den egendom, tillgång till de öfrigas förnöjande ej finnes.
20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för öfverträdande af
reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas; varde derutur
lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse
hvad i 19 § sagdt är.
22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom
efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant åliggande
fullgjort: uteblifver han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast
hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans närvaro
der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödigt pröfvas.
Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i dessa fall konkursboet.
24 §. Dä anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att tuskande
gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman hos
Rätten eller domaren, som derom förordnar.
25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten eller domaren, ändå
att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens
rigtighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför domaren,
der ej ting snart infaller.
År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren tillåta
honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.
29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerne, deras gode män eller syssloman,
de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem äskas: tredskas
han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman, honom
förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.
126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att kon -
67
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
kursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling;
då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslomannens
derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten
förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest ej inom tretio dagar
borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning
äro att tillgå.
Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens
kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning af
allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.
20 §.
I Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §8 följande förändrade
lydelse:
62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst är,
till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå. Har han eljest egendom ombord,
som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning
användas.
139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren hos behörig
exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,
som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom att den
förbodmade frakten till honom öfverlemnas.
Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i
tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida han är
i god tro.
21 §.
1 Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade
lydelse:
86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det genast
bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning
straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning
protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar
förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.
^ §• År roalet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen
atgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas dertill
föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig
pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten
före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är i 153 §
Utsökningslagen stadgadt.
88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet ge -
68
Riksdagens underd. Skrifvelse N:o 62.
nom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes; vare dock
den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen for hvad honom tilldomdt blifvit,
der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.
22 §.
Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya lagens
föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så vidt de ej äro stridande mot
hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.
23 §.
Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten eller
någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stadsfogde s olat
sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas till stan
samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med anordningens genomförande anstå
efter ty Konungen förordnar; och skall, under den tid anstandet fortfar. Konungen
Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens
befattning, under enahanda ansvarighet som åligger. stadsfogde, utofvas af Magistraten,
dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:
1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sutta annan,
som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty fall för Magistrat
hvad i 3 8 nya lagen för kronofogde stadgas. .....
2. Det i 7 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som åt Magistraten
sjelf utföres. . „ „ ,.c
3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman ma af ofverexe
kutor
dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas, skall ej
å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad ege domstolen
att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill aro.
4 Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad åt Magi
stråten; ''och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman att
utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej ega tillämpning
å Magistrat.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.