Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 36.

1

N:o 36.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 Maj 1877.
— — -- — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, om ändring i 11 kap. 10 §
Rättegångsbalken.

(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.)

S. 4. K.

Hos Riksdagen har framställning gjorts derom, att stadgandet i 11
kap. 10 § Rättegångsbalken, att i brottmål bör den, som käres till, senast
å Rättens bud till svars komma, vid äfventyr att han eljest må genom
kronones eller Rättens betjenter till Rätten heintas, måtte så ändras,
att domstolarne berättigas i ringare brottmål äfven genom föreläggande
af vite tillhålla svarandeparter inställelse.

Berörda stadgande lärer förr af underdomstolarne temligen allmänt
så uppfattats, att det icke ansetts innebära hinder för dem att, der hemtning
icke ansågs lämplig, ålägga en uteblifven svarandepart i brottmål
inställelse vid äfventyr af vite, men på senare tiden har den åsigt allt
mera gjort sig gällande, att ett dylikt förfarande ej vore enligt med lag,
hvadan de flesta domstolar nu mera lära äfven i de ringaste brottmål
låta hemta uteblifne svarandeparter och derefter, om målet fortsättes,
ålägga dem inställelse vid hemtnings äfventyr.

En mängd af dessa mål är likväl af den beskaffenhet, att det synes
icke allenast obehöfligt utan rent af olämpligt att för utevaro stadga
en så sträng påföljd som hemtning. I sådana mål, som enskilda parter
Bih. till Riksd. Prof, 1817. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 3 Käft. i

2

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 36.

anhängiggöra angående försummad vård om kreatur, angående olofligt
beträdande af andras egor, med flera dylika, äfvensom i en mängd mindre
ordningsmål, medför ofta en uteblifven svarandeparts omedelbara
hemtning, utan att vara af behofvet påkallad, rätt stort besvär och dryga
kostnader, hvilka senare i de fall, der den hemtade saknar tillgång, merändels
drabba statsverket.

Då emellertid en del brottmål äfven af ringare slag, såsom till
exempel vissa förbrytelser mot förordningen om bränvinsförsäljning, äro
af den beskaffenhet, att i dem vite ej lämpligen torde böra mot tredskande
''svarandeparter användas, anser Riksdagen att det bör åt domstolarne öfverlemnas
att efter sig företeende omständigheter bestämma, huruvida
en uteblifven svarandepart i ringare brottmål bör hemtas eller vid vite
föreläggas att iakttaga inställelse; och enär ifrågavarande stadgande öfver
hela riket i talrika fall nästan dagligen kommer till tillämpning, synes
det Riksdagen, att frågan om ändring af detta stadgande är af sådan vigt,
att dermed ej torde böra anstå till dess Rättegångsbalken kan komma
att undergå den omarbetning, som lärer vara förestående, särdeles som en
ändring uti ofvanberörda syftning, långt ifrån att föx-anleda några rubbningar
uti andra stadganden, synes stå i närmaste öfverensstämmelse
med den svarande parter i ringare brottmål genom Kongl. förordningen
den 30 Oktober 1866 inedgifna rätt att svara genom ombud.

Riksdagen har alltså för sin del beslutat följande förändrade lydelse
för 11 kap. 10 § Rättegångsbalken:

I brottmål" bör den, som käres till, genast å Rättens bud till svars
komma. Gör han det ej; då må han genom Kronones eller Rättens betjente
till Rätten hemtas: dock ege Rätten i de mål, der genom laga
ombudsman svaras må, lägga svaranden vite före.

Med underdånigt tillkännagifvande häraf framhärdar Riksdagen etc.

Stockholm den 9 Maj 1877.