22 Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 14.

Med anmälan härom, och då korrespondenterne i de orter, der landtbrefbäring
kan blifva införd, derigenom icke komma att beredas någon lindring
i sina nuvarande postbefordringsafgifter, samt vid sådant förhållande
billigheten synes fordra, att samma korrespondenter, så vidt sig göra låter,
hufvudsakligen bibehållas vid de förmåner i afseende å postbefordringen, de
för närvarande åtnjuta, tillåter sig Riksdagen tillika i underdånighet anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillse, huru vida icke, om den
ifrågasatta landtbrefbäringen kommer till stånd, tillfälle må kunn beredas
till befordran med landtbrefbärare af äfven rekommenderade bref.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 10 Mars 1877.

N:o 14.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 Mars 1877.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens uriderdåniga skrifvelse, angående skatten för hundar.

(Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.)

S. A. K.

Inom Riksdagen har förslag blifvit framstäldt derom att maximibeloppet
af den årliga skatt för hund, som i Kongl. kungörelsen den 12
Juli 1861 omförmäles, måtte varda förhöjdt från 5 till 15 kronor.

I sådant hänseende har anförts, hurusom, enär penningevärdet i högst
betydlig mån fallit sedan år 1861, och det skattebelopp, som då ansågs till

23

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 14.

fyllestgörande, numera visade sig overksamt, nämnda förhöjning borde vidtagas
för att i någon mån stäfja det, företrädesvis i städerna, allt mera tilltagande
oskicket att hålla en mängd onyttiga hundar, hvarigenom ej allenast
ett stort och nogsamt insedt obehag vållades, utan äfven faran ökades för
uppkommande och spridande af den fruktansvärda sjukdomen “rabies canina“,
deraf vårt grannland Danmark under sistlidet år varit så svårt hemsökt.

Hvad sålunda till stöd för den föreslagna förhöjningen andragits har
synts Riksdagen vara väl grundad!. Anledningen till införandet af ifrågavarande
beskattning var utan tvifvel att söka förekomma de olägenheter,
som det stora antalet hundar, särskildt i sanitärt hänseende, förorsakar. Att
på flera orter inom landet, med nuvarande penningevärde, en skatt af högst
5 kronor icke utgör något verksamt medel för omförmälda syftemåls vinnande,
ådagalägges af erfarenheten och bestyrkes jemväl af åtskilliga statistiska
uppgifter.

I Norge tilläts ock redan genom Lov den IL Juni 1857, att i “kjobstsederne11
och vissa “ladesteder“ upptaga en årlig kommunal afgift af högst
3 speciedaler för hvarje hund.

Då nu dessutom det ju alltid står vederbörande kommuner här i riket
fritt att bestämma ej blott om någon hundskatt skall utgöras, och till hvad
belopp under faststäldt maximum densamma bör uppgå, utan äfven huru vida
den endast för vissa särskilda slag af hundar skall erläggas; så har det
belopp, hvartill den i ofvan åberopade Kongl. kungörelsen den 12 Juli 1861
omförmälda årliga skatt för hund högst må uppgå, blifvit af Riksdagen förhöj
dt till 15 kronor.

Vid den ändring i meranämnda Kongl. kungörelse, som häraf föranledes,
torde denna författning böra — utan annan rubbning i sjelfva grunderna
— uti flera speciella hänseenden undergå revision för att bringas i
öfverensstämmelse med vissa senare utkomna allmänna författningar, hvaribland
särskildt gällande lagar angående kommunalstyrelse på landet och i
stad; och tillåter Riksdagen sig derföre att, jemte underdånig anmälan om
sitt beslut rörande förhöjning af det belopp, dertill skatten för hund högst
må uppgå, tillika i underdånighet anhålla, att Eders Kong!. Maj:t, med bibehållande
i öfrigt af nu gällande grunder för ifrågavarande beskattning, täcktes
förnyad författning i ämnet utfärda.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 10 Mars 1877.