Andra Kammar em Tillfälliga UtikotU (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

1

Nio

2.

Ant. till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1877, kl. 2 e. m,

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1, i
anledning af väckt förslag om aflåtande af underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ändring af Kongl
Förordningen den 15 Februari 1855 angående behandling
af frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhällen
i ett af de förenade rikena Sverige eller Norge
lemnas nödlidande personer från det andra riket.

Innan Utskottet redogör för innehållet och behandlingen af den motion uti
här ifrågavarande ämne, som blitvit till detsamma hänvisad, anser det sig böra uppgifva
hvad vid närmast föregående riksdagar i samma eller dermed närbeslägtadt
ämne förekommit, och får derföre främst lemna redogörelse för Riksdagens beslut i
anledning af en vid 1872 års riksmöte afgifven motion om skyldighet för staten att
bestrida de kostnader i fattigvårdshänseende, som kunna erfordras för sådan svensk
medborgare, hvilken öfver ett år vistats i Norge. Dåvarande Tillfälliga Utskottet
N:o 3, som fått nämnde motion att behandla, hade föreslagit: “att Riksdagen för
sin del ville besluta, samt i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga^ sådana åtgärder, att derest icke norsk kommun blifvit ålagd att bestrida de
kostnader i fattigvårdshänseende, som möjligen uppkomma för svensk man eller
qvinna, under den tid öfver ett år dess vistande i Norge egt rum, svenska staten
da måtte ersätta de norska krafanspråken.''1

Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 80 af den 15 Maj 1872, på grund af
det beslut Riksdagen i ämnet fattade, är af följande lydelse:

“Vid pröfningen af detta förslag har Riksdagen, med fästadt afseende å det
särskilda politiska förhållande, hvari de begge rikena stå till hvarandra, ansett bil Bih.

till Riksd. Prof 1877. 8 Sami, 2 Afd. 2 Band, 2 Höft. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ligt och lämpligt vara, att grundsatsen om deras ömsesidiga ersättningsskyldighet i
frågor af nämnda beskaffenhet är i lag erkänd och att erforderliga bestämmelser
finnas antagna till reglering af sättet för grundsatsens tillämpning, hvarföre Riksdagen
funnit sig icke böra understödja ett förslag åsyftande att undanrödja denna
redan under en följd af år med skäl erkända grundsats och alla bestämmelse! i ämnet;
men då den ömsesidiga ersättningsskyldigheten, de förenade rikena emellan,
som uti ofvan berörda nådiga förordning erkännes, skulle bibehållas väsentligen på
grund af politiska skäl, har det synts Riksdagen, som borde statskassan hufvudsakligen
deraf drabbas, samt svenskt fattigvårdssamhälle ej hafva vidsträcktare skyldighet
att godtgöra statskassan, än om understödet lemnats inom svenskt fattigvårdssamhälle.

Enligt nu gällande fattigvårdslags § 29 sträcker sig svenskt fattigvårdssamhälles
skyldighet att ersätta ett annat för der lemnadt understöd åt en person med
hemortsrätt i det förra icke vidare, än till s. k. obligatorisk fattigvård. På grund
af förordningen den 15 Februari 1855, på sätt den hittills tillämpats, har det emellertid
ålagts de svenska fattigvårdssamhällena att godtgöra statskassan hvarje slags
understöd, som, i öfverensstämmelse med fattigvårdslagen i Norge, der lemnats, följaktligen
äfven sådant, som icke varit till obligatoriskt hänförligt. Vidare har Riksdagens
uppmärksamhet blifvit fästad dervid, att under det, jemlikt stadgande i instruktionen
för länens lasaretts- och kurhusdirektioner, fri vård lemnas alla veneriskt
sjuka samt sådana sjukvårdsbehöfvande från annat distrikt, som äro medellösa,
lemnas deremot uti intetdera fallet vården afgiftsfritt i Norge.

Då skäl synes för en sådan förändring i den förevarande förordningen, att
statsverket vidkännes berörda kostnader, får Riksdagen, på grund af hvad sålunda
blifvit anfördt, härigenom hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om sådan förändring
af eller tillägg till bestämmelserna uti ifrågavarande nådiga förordning af
den 15 Februari 1855, att svenskt fattigvårdssamhälles skyldighet att godtgöra statskassan
förskjuten ersättning för tillfällig fattigvård och sjukvård, lemnad någon dess
medlem i Norge, ej må blifva vidsträcktare, än om vården lemnats inom annat svenskt
fattigvårdssamhälle. “

I anledning häraf har Kongl. Maj:t uti nådig skrifvelse den 29 November 1872 gifvit
till känna att, jemlikt nådiga cirkulärbrefvet den 10 Januari 1857, svenskt fattigvårdssamhälles
ersättningsskyldighet i förevarande hänseende är inskränkt till allenast sådana
fall, der fattigvårdssamhället, om dylik vård lemnats inom annat svenskt fattigvårdssamhälle,
ändock skulle vara till ersättning lagligen förbundet, samt att i öfriga
fall af tillfällig fattigvård och sjukvård, der förskjuten kostnad blifvit för norska
statskassans räkning återfordrad från fattigvårdssamhälle i Sverige och å norsk sida
iakttagits hvad i sistberörda förordning är för ersättnings vinnande stadgadt, ersättningsskyldigheten,
på sätt äfven Riksdagen förklarat, bör af statsverket fullgöras.

Vid 1873 års riksdag väcktes förslag om förändring af nu gällande stadgande

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotta (N.-o ,2) Utlåtande N:o 2.

angående hemortsrätt i allmänhet, som af det Utskott, till hvilket detsamma hänvisades,
afstyrktes och af Kammaren afslogs. Två år senare, eller vid riksdagen 1875,
föreslogs; “att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,
huruvida ej sådan öfverenskommelse kunde träffas emellan Sverige, å ena sidan, samt
Tyskland, Danmark och Norge å den andra, att, när invånare ifrån det ena landet
under fem års tid oafbrutet vistats inom något af de öfrige, de skola der åtnjuta
hemortsrätt, eller att, om ej öfverenskommelse i antydda riktning kan ske med de
två förstnämnde grannrikena Tyskland och Danmark, det måtte ske med vårt brödrafolk
Norge; samt att om ej dylik öfverenskommelse med Norge kan träffas utan Stortingets
hörande och beslut, Kong). Maj:t täcktes till norska Stortinget aflåta proposition
i ämnet.“ Öfver hvad sålunda föreslagits hade det årets Tillfälliga Utskott
N:o 2, som ansåg att Tyskland och Danmark mer än Norge stå i ett väsentligen
olika förhållande till Sverige, i öfrigt yttrat: “att det icke kunde förnekas att åtskilliga
kommuner hårdt drabbas af berörda slags fattigvårdsafgifter, stundom uppgående
till utomordentligt höga belopp, hvarföre det vore önskligt om någon ersättning
eller lättnad deri kunde beredas; men å andra sidan, när fråga är om att af
Kongl. Maj:t begära en åtgärd af den beskaffenhet, att underhandlingar med främmande
land blifva nödvändiga, man borde fästa ett noggrant afseende på sannolikheten
af den framgång dessa underhandlingar skulle kunna röna, hvilken framgång
vore mindre trolig, ju mindre dessa land deraf skulle skörda någon fördel, hvarföre
motionen ansågs ej böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda;" — hvilket utlåtande
ock, utan diskussion, blef af Kammaren bifallet.

På grund af Herr A. P. Linds motion, N:o 118, vid 1876 års riksdag, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående öfverenskommelse emellan Sverige å ena sidan samt
Tyska riket, Danmark och Norge å den andra i fråga om hemortsrätt, eller att man
borde söka träffa öfverenskommelse derom att, när invånare från det ena landet
under fem års tid oafbrutet vistats inom något af de öfriga, de skola der åtnjuta
hemortsrätt, eller, om dylik öfverenskommelse ej kunde bringas till stånd med Tyskland
och Danmark, så likväl måtte ske med Norge, har dåvarande Tillfälliga Utskottet
N:o 3 tillstyrkt att någon åtgärd icke måtte vidtagas i afseende å Tyskland
och Danmark, men att Riksdagen, beträffande hemortsrätt Sverige och Norge emellan,
ville aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes, om utsigt
förefunnes till ändamålets vinnande, vidtaga erforderliga åtgärder att, när invånare
från det ena landet under viss tid — möjligen högst fem år — oafbrutet
vistats i det andra landet, han der skulle njuta hemortsrätt. Under diskussionen om
detta utlåtande anmärktes mot Utskottets förslag, hvilket af några till bifall förordades,
att, i fråga om fattigunderstöd för det ena rikets undersåter under deras vistande
i grannriket, förhållandet är regleradt dels genom särskilda anslag och dels
genom gällande mellanrikslag; att, i händelse personen under vistelsen i grannriket
der uppehållit sig på olika tider inom olika kommuner, det blefve omöjligt att af -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

göra hvilken kommun, som skulle tilldömas underhållsskyldigheten, och således staten
få en särskild fattigvård för visst slag af medborgare; att det oftare inträffar
att svenskar blifva föremål för fattigvård i Norge, än tvärtom; att, genom likställighet
de begge rikena emellan, Norge skulle blifva allt för mycket lidande, hvadan det
icke vore sannolikt att någon öfverenskommelse i motionens syfte skulle kunna träffas,
samt att, för den händelse att någon oafbrutet under längre tid, minst fem år,
vistats utom fattigvårdssamhället, 31 § 2 mom. af vår gällande fattigvårdsförordning,
under vissa omständigheter tillåter att staten träder emellan etc. Ärendet blef härefter
återförvisadt. Då det till Kammaren återkom, hade Utskottet föreslagit underdånig
skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t, innefattande begäran att för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i Kongl. förordningen den 15 Februari 1855, att
svenskt fattigvårdssamhälle icke må drabbas af utgifter för fattigunderstöd, som blifvit
i Norge lemnadt svensk undersåte. Häremot anfördes åter i Kammaren, att Utskottet
öfverskridit sin befogenhet, då det föreslagit något helt annat än motionären
påyrkat, att enligt detta, Utskottets nya förslag Sverige skulle i förhållande till Norge
komma att betraktas såsom ett främmande land; att vid 1872 års riksdag en motion
i samma syfte afslagits o. s. v. Också blef Utskottets förslag utan votering afslaget.

Nu har samme motionär, Herr A. P. Lind, uti motionen N:o 56 vid innevarande
riksdag uppgifvit, att många in- och utflyttningar årligen ske emellan Sverige
och Norge af arbetarefamiljer samt tillfälliga arbetssökande, hvilka stanna på närmare
eller fjermare afstånd från riksgränsen och i grannriket qvarblifva under flera
år, utan att hafva förskaffat sig stadigt hemvist, hvarefter de, sedan helsa och krafter
blifvit brutna och fattigvårdhjelp erfordrats, till sitt förra hemland återsändas,
under det att vanligen höga understöds- och resekostnadsräkningar följa dem i spåren.
För att förekomma dylika obehag och för många kommuner ganska känbara
kostnader, har motionären föreslagit, att Riksdagen må besluta “att till Kongl. Maj:t
aflåta underdånig skrifvelse om åstadkommande af en ändring uti Kongl. förordningen
af den 15 Februari 1855, åsyftande eu vänlig öfverenskommelse med Norge, att
in- eller utflyttande personer må efter tvenne års vistelse uti hvilket af de förenade
rikena som helst uti fattigvårdshänseende tillhöra det riket, hvarinom de vistas; samt
att, om icke någon stadig hemortsrätt under förenämnda tid blifvit förvärfvad, ettdera
af rikenas statskassor må utbetala för dylika nödlidande fattiges underhåll och
sjukvård. “

Efter hvad ofvan blifvit meddeladt, kan Utskottet i korthet yttra sig om nu
ifrågavarande motion. Då det synes vara högst sannolikt, för att ej säga säkert, att
flertalet af dem, som inom grannriket söka tillfällig arbetsförtjenst, icke uppehåller
sig i någon viss kommun derstädes så länge att hemortsrätt inom densamma vinnes,
men motionen afser att, der stadig hemortsrätt under föreslagna tiden af två år icke
hunnit förvärfvas, statskassan skulle bekosta ifrågakommande underhåll och sjukvård,
skulle deraf följa, att statsverket oftast i dylika fall skulle få träda emellan i än

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

högre grad än för det närvarande undantagsvis är händelsen, hvarigenom fattigunderhållet
skulle upphöra att vara, hvad det dock borde vara, ett kommunens åliggande,
för att i stället blifva en statsangelägenhet; då fattigvårdssamhälle, som lider af sådan
tunga motionären vill afhjelpa, redan nu är tillförsäkradt att åtminstone icke
behöfva ersätta kostnaderna för annan än s. k. obligatorisk fattigvård, som åt någon
dess medlem i grannriket blifvit lemnad; då motionärens förslag, om det blefve lag,
säkerligen skulle lemna tillfälle till missbruk för att, äfven i fall kostnaden någon
gång verkligen eljest skolat drabba kommunen, få densamma på staten öfverflyttad;
samt slutligen, då bifall till motionen åtminstone i viss mån kan anses strida mot
Riksdagens i ofvan berörda underdåniga skrifvelse den 15 Maj 1872 uttryckta åsigt om
hvad som uti ifrågavarande hänseende bör vara ett statens allmänna åliggande, föranlåtes
Utskottet allt härutaf att, helst det synes vara föga sannolikt att man i Norge
skulle ingå på ett förslag sådant som detta, hvilket, tillämpadt, uppenbarligen skulle,
mot hvad nu är förhållandet, leda till än drygare utgifter för det norska än för det
svenska statsverket, hemställa,

att hvad Iierr Lind uti sin förevarande motion föreslagit icke
må vinna bifall.

På Utskottets vägnar:

Adolf Helander.