Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

1

N:0 13.

Ank. till Kiksd. Kansli den 12 Maj 1877, kl. 12 midd.

Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 9,
om aflåtande afl underdånig skrifvelse angående upphörande
af enskilda hankers rätt att utgifva sedlar å
fem kronors valör.

Inom Andra Kammaren hade Herr Ola Månsson i motion, N.-o 133,
hemstält,

“att Riksdagen måtte genom skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes förordna, det åtminstone enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å fem kronors valör skall med innevarande års utgång upphöra“;
och hade° motionären till stöd för sin hemställan anfört, att, ehuru
man vid 1874 års riksdag vid behandlingen af frågan om ny lag för de
enskilda bankerna ej ville helt och hållet afskaffa nämnda bankers sedlar å
fem kronor derföre, att Riksbanken ännu då finge utgifva sedlar å mindre
valör, det likväl framhölls, att, på det guld- och silfvermynt skulle utkomma
i rörelsen och till beredande vid möjligen inträffande penningekriser af större
trygghet för allmogen blifva spridt i landet, enskilda bankers sedlar å fem
och tio kronors valör skulle indragas, så snart Riksbankens sedlar å en
krona icke vidare utlemnades. Detta senare hade nu redan inträffat, men
hvad som framhållits vid beslutets fattande derom, att indragning af de enskilda
bankernas femkronesedlar skulle göras beroende af Kongl. Maj:ts särskilda
förordnande, förmodades hafva fallit i glömska.

Bih. till Riksd. Prof. 1877. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 10 llåft.

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, som utlåtit sig om motionen,
hade på anförda skäl föreslagit, att densamma icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Då emellertid det sålunda förberedda ärendet förekom
till pröfning i Andra Kammaren, anfördes å ena sidan,

att Andra Kammaren vid 1874 års riksdag först efter votering och
med en icke stark majoritet beslöt att ansluta sig till Första Kammarens
beslut om ifrågavarande sedlars indragning, så snart Kongl. Maj:t funne sådant
lämpligen kunna ske, samt

att hvad då androgs såsom skäl mot indragningen, nemligen dels att
landet nyss förut (1873) öfvergått till nytt myntsystem, dels att myntverket
då ännu hade svårt att fullgöra den af nämnda förändring påkallade betydliga
myntning och ej vore i stånd att samtidigt fylla det behof af hårdt
mynt, som genom ifrågavarande indragning af enskilda bankernas femkronesedlar
skulle uppstå, dels att beslut om upphörande af enskilda bankernas
rätt att utgifva femkronesedlar ej lagligen kunde genomföras förr, än de då
ännu löpande bankoktrojerna gått till ända, nu mera alltsammans hade upphört
att gälla som skäl för ytterligare uppskof med vidtagande af den beramade
indragningen; hvaremot å andra sidan anfördes,

att ändamålet med indragning af enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å fem kronors valör, hvilket vore att få hårdt mynt i rörelsen, ingalunda
vunnes, så länge Riksbanken utgåfve sedlar å denna valör;

att allmänheten funne sig mera belåten med sedlar än med guld- och
silfvermynt;

att, när indragning af femkronesediarne skulle eg a ruin, borde samtidigt
beslutas utgifvande af guldmynt å fem kronor, samt att, då det icke
vore mer än tre år sedan Riksdagen beslutit att till Kongl. Maj:t öfverlåta
bestämmandet derom när indragningen borde ske, en ny skrifvelse i ärendet
skulle innebära till och med ett misstroendevotum mot regeringen. Följden
af denna öfverläggning blef ett beslut att till Utskottet återremittera motionen
för förnyad behandling. I det utlåtande, Utskottet efter förnyadt öfvervägande
af frågan afgaf, upplyser Utskottet beträffande de skal, som anförts
till förmån för motionens syfte, att oktrojerna för samtliga de enskilda
banker, nio till antalet, som ännu hafva utgifningsrätt å femkronesedlar,
icke utlöpa förr än den 31 December 1878; och förklarar derjemte Utskottet
sig anse § 27 i banklagen af 1874, så lydande: “banksedlar få endast lyda
å femtio, ett hundra, fem hundra och ett tusen kronor, samt tills vidare och
intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar, jemväl å tio och fem kronor“,
ännu vara tillfyllestgörande för det afsedda ändamålets uppnående, enär
Kongl. Maj:t skäligen icke kunde antagas underlåta att åt det förevarande
ärendet egna all den omtanke, som är nödig med afseende å iakttagandet
af den rätta tidpunkten för den påtänkta sedelindragningen. För att emei -

Första Kammarens Tillfälliga Utslwtts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. B

lertid gå kammarmajoritetens uttalade opinion till mötes, formulerade Utskottet
ett förslag till beslut derom, “att Riksdagen måtte genom underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förordna, att den de enskilda bankerna
tills vidare lemnade rätt att utgifva sedlar å fem kronors valör må
inom 1878 års utgång upphöra.4''

Yid frågans föredragning i Andra Kammaren blef Utskottets hemställan
bifallen, hvarefter ärendet, jemlikt 63 § o mom. Riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet blifvit Första Kammaren delgifvet.

Utskottet, till hvars förberedande behandling och utlåtande förevarande
ärende blifvit remitteradt, får med anledning häraf anföra följande.

Då det blifvit genom 1874 års banklag åt Kongl. Maj:t öfverlemnadt
att fatta beslut, när enskilda bankernas sedlar å tio och fem kronor böra
ur rörelsen indragas, och vid det förhållande, att ännu icke alla enskilda
banker äro förbundna att underkasta sig indragning af nämnda sedelvalörer,
Kongl. Maj:t efter Utskottets mening icke lämpligen kunnat om indragning
af sedlarne fatta beslut, då detsamma icke före år 1878 års slut skulle varit
för alla gällande, samt utom det att Kongl. Maj:t torde bäst vara i tillfälle
att bedöma, när den ifrågasatta åtgärden rätteligen bör vidtagas, det synes
Utskottet allt för tidigt att redan nu ingå i undersökning om hvad som till
nästa års slut kan anses tjenlig^ finner Utskottet sig icke ega skäl tillstyrka
någon skrifvelse från Riksdagens sida för att nu utverka någon åtgärd
i frågan från Kongl. Maj:t, hvadan Utskottet hemställer,

att Första Kammaren icke må biträda Andra Kammarens
beslut om underdånig skrifvelse med anledning,
af Herr Ola Månssons motion.

Stockholm den 12 Maj 1877.

På Utskottets vägnar:

O. E. L. DAHM.