Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
1
IV:o 33.
Ank. till Eiksd. Kansli den 6 Mars 1877, kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1876 församlade revisorers
berättelse angående granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1874.
(I. A.)
Stats-Utskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse,
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och
myndigheter till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden och
förklaringar, blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa
handlingar och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne
gjorda framställningar, som från Utskottets sida ansetts påkalla
yttranden; följande Utskottet härvid den ordning, som är i revisionsberättelsen
iakttagen.
Kongl. Arméförvaltningen.
§ 1.
(Rev.-ber. pag. 34, Uti. pag. 269.)
Då till »Indelta arméns och Wermlands Fältjägareregementes vapen- gående iyföfningar»
under år 1874 anordnats ett sammanräknadt belopp af 1,477,008 TwUgtt°m
kronor 65 öre, under det att årsanslaget utgjort 1,200,000 kronor ochindeha arméns
särskilda uppbörden under anslaget endast stigit till 24,728 kronor 91 VegemllteTmi
följd deraf »skulder och anticipationer» å förevarande an- p*»0f™*g«r.
Bill. till Rikscl. Prof. 1877. 4 Sami. Afd. 21 Haft. 1
öre, samt
2
Siats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
slag under år 1874 ökats med 252,279 kronor 74 öre, eller från 240,270
kronor 39 öre, som de vid 1873 års slut utgjort, till 492,550 kronor 13
öre, samt då denna post torde vara att anse såsom en anslagets sväfvande
skuld, hafva revisorerne funnit sig böra förhållandet omförmäla.
Uti den förklaring, som Arméförvaltningen å Intendents departementet
med anledning häraf afgifvit, är anfördt, att anmälda förhållandet
till större delen vore af skenbar beskaffenhet, då, enligt gällande
hufvudboksformulär för Arméförvaltningens redovisning af fjerde hufvudtitelns
anslag, alla under redogörelseårets lopp ifrån Arméförvaltningens
kassa utgifna medel i hufvudboken skola formelt afföras såsom
det årets utgifter, äfven om desamma rätteligen borde hänföras till kostnaderna
för ett föregående eller efterföljande år, hvaraf, när sistnämnda
fall inträffar, blefve en följd, att vederbörande anslag uti hufvudboken
redovisades antingen med en mindre behållning eller med en större
brist, än i verkligheten för redogörelseåret egde rum.
Då nu, efter erhållet nådigt medgifvande, de vanliga leveransauktionerna
för betingande af arméns årliga mötesförnödenheter fått under
senare åren, till befrämjande af billigare upphandlingspriser, anställas
redan innan slutet af året näst före det, då vapenöfningarne skojat
hållas, i stället att ske först under Januari månad sistberörda år, enligt
bestämmelsen härom i nådiga mötesunderhållsreglementet af den 14
September 1858, samt de vid dessa auktioner antagne leverantörer varit
berättigade, jemlikt nyssnämnda författning, att å den utfästade betalningen
för varorna få penningeförskott hos kronan uppbära, hafva sådana
förskott, som rätteligen tillhört det efterföljande årets mötesutgifter,
blifvit af departementet under flera år bestridda från ifrågavarande statsanslag,
hvilket derigenom, enligt Arméförvaltningens hufvudbok, kommit
att framstå i en långt ofördelaktigare ställning, än den verkliga.
Till ådagaläggande af detta förhållande hade departementet låtit upprätta
en vid förklaringen fogad tablå, innefattande en omarbetning af
hufvudbokens konti för berörda statsanslag åren 1872—1874, i ändamål
att utvisa hvad som årligen under denna tid blifvit förskottsvis anordnadt
för ett kommande års mötesbehof samt anslagets rätta ställning
under iakttagande häraf; och syntes af denna handling bland annat, att
under år 1873 utgifvits i förskott till bestridande af efterföljande årets
möteskostnader 338,000 kronor, hvilket belopp derföre öfverförts till
gäldande från 1874 års anslag, hvaremot det förra årets anslag j sig
sjelft egde en behållning af 97,729 kronor 61 öre, som äfven till år
1874 balanserats, samt att under sistnämnda år utgifvits såsom förskott
för 1875 års möten 407,000 kronor, genom hvilket belopps skiljande
Stats-Utskottets Utlåtande Å7:o 33.
från redogörelseårets egna möteskostnader rätteligen erhölles en brist i
det årets anslag af endast 85,550 kronor 13 öre.
Att åter en sådan anslagsbrist år 1874 kunnat uppkomma, oaktadt,
genom instälda allmänna fälttjenstöfningar under de tvänne nästföregående
åren, en behållning af nära 100,000 kronor från år 1873 varit
att tillgå, ansåge departementet ej från dess sida erfordra särskild förklaring,
enär, efter hvad departementet flera gånger hos Kongl. Maj:t
anmält, vapenöfningsanslaget numera vore för sitt ändamål otillräckligt,
hvaremot departementet trott sig böra erinra, hurusom anslagets natur
af reservationsanslag utgjorde hinder för beredande af ständig jemvigt
mellan anslagets tillgång och utgift, emedan den senare, såsom
beroende af vexlande prisförhållanden, icke kunde med nödig säkerhet
på förhand beräknas — en omständighet, som utgjorde grunden derför,
att andra jemförliga statsanslag på fjerde hufvudtiteln, t. ex. för »beväringsmanskapets
vapenöfning», för »manskapets mathållning vid garnisonsregementena»,
för »fouragering af artilleriets, värfvade kavalleriets
och fortifikationstruppernas hästar», alla ega naturen af »förslagsanslag»,
hvilket ock för indelta arméns vapenöfningsanslag tillförene varit begärdt
samt under åren 1858—1860 äfven medgifvet.
Med anledning af hvad sålunda förekommit och då, efter hvad Utskottet
inhemtat, bristen å ifrågavarande anslag nedgått, så att den till
innevarande år utbalanserats med ett belopp af endast omkring 23,000
kronor, får Utskottet hemställa,
att den af revisorerne gjorda anmälan ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
i 2-
(Rev.-ber. pag. 35.)
Vid det besök, revisorerne gjort vid Fredriksborgs fästningsverk, ^gående
hafva de anmärkt, att, ehuru, enligt det af 1867 års befästningskomité
uppgjorda, af Kongl. Maj:t sedermera år 1869 faststälda och Riks-^0^*»-dagen meddelade förslag, farleden genom dervarande sund, det så kal- ^Toppefuu''
lade Oxdjupet, skulle upptagas till 34 fots djup, samma farled dock en- s<ociAoimdäst
erhållit 26 fot, och hafva revisorerne med anledning häraf trott
sig böra erinra, att med det ringare djup farleden sålunda erhållit, eller
26 fot, kunde väl de pansarfartyg, som grannstaterna nu egde, derigenom
passera, hvaremot många af de engelska och franska pansarfartygen
gånge djupare än 26 fot, åtskilliga 28 och andra mer än 29
fot, hvarföre denna nya farled ännu vore stängd för alla dessa fartyg,
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
med mindre de uttoge sina förråd och andra tyngder, en åtgärd som
endast i högsta nödfall tillgrepes och hvilken fordrade mycken tid.
Visserligen kunde djupet framdeles ökas, men det syntes revisorerne,
som hade det varit mera öfverensstämmande med god hushållning, om
det erforderliga djupet nu med ens upptagits, då dykeri- och minmaterielen
fans på stället och då man der egde en vid dylikt undervattensarbete
kunnig och öfvad arbetspersonal.
Beträffande vissa ändringar, som skulle komma att eg a rum i den
af ofvan omförmälda komité föreslagna plan för försänkningarne i
Stockholms skärgård, hafva revisorerne afgifvit ett yttrande, så lydande:
»Enligt denna plan skulle under fredstid för den allmänna sjöfarten
hållas öppen en 12 fot djup ränna i de båda försänkningslinierna, som
gå öfver Kodjupet. Rännornas bredd skulle nedtill blifva 30 fot och,
med 1% fots dossering, upptill något mer än 70 fot. Hvarje ränna
skulle ledas intill en närbelägen holme, så att det bestämda djupet af
12 fot erhölles af sundets naturliga djup, hvarigenom man undvek att
vid början och slutet af rännan få ett större djup, i hvilket fienden
kunde nedrulla den provisionella fyllning, som under krigstid i rännan
nedsänktes. Sundet emellan Hästholmen och Rågholmen, eller det så
kallade Finnhålet, skulle i likhet med andra sund helt och hållet stängas
medelst försänkning, bestående af en solid grusbank, förstärkt med
tvenne rader pålverk, och öfver alla försänkningarne skulle djupet vid
lägsta vattenstånd vara fem fot.
Enligt nu förestående ändring skall i fredstid Finnhålet hållas helt
och hållet öppet samt de båda förstnämnda rännorna erhålla en bredd
af 200 fot, hvarigenom de komma utanför det ofvannämnda 12 fots
djupet ut på 30, 40 och 50 fots djup, då följaktligen vid början och
slutet af rännan djupet blifver betydligt större än sjelfva rännans djup.
Detta förhållande i förening med rännornas ökade bredd kommer att
utgöra en betänklig svaghet i försvarslinierna. Förutsatt att i granskapet
af rännorna sten blifvit upplagd, samt att vid hastigt påkommande
krigsförklaring tiden medgifver att anskaffa tillräckligt antal
roslagsskutor — hvilket för att fylla båda rännorna och Finnhålet måste
blifva ganska stort ■— och att man hinner lasta dem med sten och vidare
på rätta ställen sänka den, så blifver det dock ett jemförelsevis
lätt arbete för fienden att, sedan han med minor söndersprängt dessa
bräckliga roslagsskutor, i det större djupet vid sidorna af rännan nedstjelpa
desamma. De kanoner, som på holmarne äro uppstäda bakom
jordverk i afsigt att bestryka rännorna, lära ej kunna mycket uträtta
Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 33.
5
mot en fiende, som med dykare arbetar under vattnet och antagligen
är skyddad af pansarklädda fartyg.
För öfrigt synes den medgifna ändringen i försänkningar ne icke
blifva af något väsentligt gagn för sjöfarten. För fartyg, som komma
från Furusund, blifver den nya farleden genom Fredriksborgs-sundet
21,800 fot längre än genom Kodjupet, och för fartyg, som komma från
Sandhamn och Landsort, blifver den ökade våglängden 12,500 fot. Då
ett fartyg med t. ex. 10 knops fart nu behöfver tre timmar 24 minuter
för att från Furusund genom Kodjupet gå till Stockholm, så behöfver
det genom Fredriksborgs-sundet till Stockholm tre timmar 45 minuter,
och då med nämnda fart från Landsort till Stockholm genom Kodjupet
nu fordras en tid af sju timmar 24 minuter, så åtgå för samma segling
genom Fredriksborgs-sundet sju timmar och 36 minuter. Alltså
uppstår en tidsförlust af i ena fallet 21 minuter och i det andra 12 minuter,
eller knappast nämnvärd. Men den nya farleden genom Fredriksborgs-sundet
medför betydliga fördelar för sjöfarten. De större fartygen
få i denna farled ett rakt och djupt farvatten i stället för den krokiga
och trånga passagen genom Kodjupet och Tenösund, och i stället för
att hittills varit en farled, erhållas nu tvenne, hvarigenom trängsel och
sammanstötningar undvikas. Dertill kommer, att öfver alla försänkningarne
blifver, såsom förut är nämndt, fem fots vatten, hvarför så väl
mindre roslagsskutor som alla fisksumpar och timmerflottor fortfarande
kunna passera, der de hittills gått, äfven öfver försänkningarne i Finnhålet,
om desamma fått komma till stånd.
Sålunda synas ändringarne uti försänkningarne, utan att väsentligen
gagna den allmänna sjöfarten, hafva i ej ringa mån rubbat och försvagat
den befästningsplan, som Kongl. Maj:t år 1869 faststält.»
Efter hvad Utskottet inhemtat, hafva de af revisorerne sålunda omförmälda
åtgärder blifvit anbefalda genom särskilda af Kongl. Maj:t till
chefen för Fortifikationen aflåtna skrifvelse!- af den 31 Januari och den
22 September sistlidet år; och då det således tillkommer annat Utskott
att dessa frågor till granskning upptaga, har Stats-Utskottet af revisorernes
yttranden endast funnit sig föranledt att
ofvannämnda förhållanden för Riksdagen anmäla.
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Statens jernvägsbyggnader.
§ 3.
(Bev.-ber. pag. 80, Uti. pag. 277).
wt o/s{« I afseende å räkenskapen för bandelen Torpshammar—Riksgränsen
belopp i lä- hafva revisorerne anmärkt, att, då det i södra stambanans räkenskap
Unfalddln'''' s^Bom fordran hos Länsmannen G. A. Rydberg balanserade belopp,
Torpshnmmar 1,500 kronor, blifvit, i enlighet med derom af Kongl. Maj:t gifvet bemksgrän-
g]^ till förstnämnda räkenskap öfverfördt, detsamma genom någon
missföring kommit att dels påföras banan såsom en utgift, dels utbalanseras
såsom en banans skuld till gäldenären.
Kongl. Styrelsen för statens jernvägsbyggnader har med anledning
häraf sig förklarat och dervid andragit, att, enligt styrelsens åsigt,
beloppet skulle vara, i balanseradt konto, upptaget såsom eu stambanans
fordran hos Länsmannen Rydberg, hvilket i tydliga ordalag inhemtades
af den till grund för hufvudboken och generalräkningen liggande journalen,
som vid afförande af beloppet bland December månads utgifter
innehölle följande: »I följd af Kongl. Maj:ts dom den 19 April 1875
öfverföres från södra stambanans räkenskap den fordran, som nämnda
stambana hos Kronolänsmannen G. A. Rydberg eger, och påföres den
H
u. f* v u. d -
Södra
År
Ingående
1874 |
Jan. |
An. Kapitalkonto............................................................ |
24,655,197 |
66 |
Summa kronor |
24,655,197 |
66 |
Kapital -
1874 |
Dec. |
An. Norra stambanan Torpshammar—Riksgränsen |
1,500 |
|
» Södra stambanan......................................................... |
24,653,697 |
66 |
||
Summa kronor |
24,655,197 |
66 |
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
7
samma härigenom norra stambanan Torpshammar—Riksgränsen för att
hållas vid gällande kraft och der så ske kan indrifvas,» och yttermera
i den till år 1875 utgående balansen förklarades summan kronor 1,145: 93
utgöra »banans arbetskostnad jemte den från södra stambanan öfverförda
fordran hos Kronolänsmannen G. A. Rydberg.» Då, till följd af Kongl.
Maj:ts ofvanberörda nådiga bestämmande att meranämnda belopp, som
af styrelsen ansetts vara af beskaffenhet att böra afskrifvas, skulle från
södra stambanans räkenskap till annan stambanas räkning öfverföras,
styrelsen anbefalde sitt kammarkontor detsammas öfverförande till norra
stambanan Torpshammar—Riksgränsen, som således skulle med denna,
enligt den största sannolikhet, värdelösa fordran belastas, blef beloppet
bland 1874 års utgifter för den stambanan alfördt, emot det att detsamma
i generalräkningens debet balanserades såsom en fordran hos
Länsmannen Rydberg, tills i en framtid densamma komme att försvinna
antingen genom ju möjligen skeende inbetalning, i hvilket fall stambanans
anläggningskostnad blefve med det inbetalda beloppet förminskad,
eller ock genom afskrifning, i hvilket fall åter beloppet, som således
upphörde att vara en balanserad fordran, skulle öfverföras till
kapitalkonto och der föröka det kapital, som stambanan hade att redovisa.
Med anledning af hvad sålunda förekommit, har Utskottet funnit
sig böra taga närmare kännedom af ofvan omförmälda räkenskaper, och
befinnas de hafva följande lydelse:
1> O h.
stambanan.
1874.
Balans-konto.
1874 |
Jan. |
Per Kronolänsman G. A. Rydberg i Alfvesta...... |
1,500 |
— |
» Södra stambanan...................................................... |
24,653,697 |
66 |
||
Summa kronor |
24,655,197 |
66 |
1874 |
Jan. |
Per Ingående balans-konto........................................... |
24,655,197 |
66 |
Summa kronor |
24,655,197 |
66 |
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Kronolänsman
1874 |
Jan. |
An. Ingående balans-konto............................................. |
1,500 |
— |
Summa kronor |
1,500 |
Norra stambanan
1874 |
Dec. |
An. Kronolänsman G. A. Rydberg i Alfvesta ...... |
1,500 |
— |
Summa kronor |
1,500 |
— |
11 nfvu <1-
Norra stambanan
o
År
Kronolänsman
1874 |
Dec. |
An. Utgående balans-konto............................................ |
1,500 |
— |
Summa kronor |
1,500 |
Norra stambanan
1874 |
Dec. |
An. Byrå- och kontorsutgifter ................................... |
43 |
70 |
» Tjenstemäns aflöning och reseersättning......... |
736 |
25 |
||
» Tillverkningar och förrådets underhåll............ |
15,730 |
72 |
||
» Provisionella byggnader . ............... |
640 |
|||
)> Diverse arbeten och utgifter . ......... |
318 |
76 |
||
» Kongl. Styrelsen öfver statens jernvägsbygg- |
||||
nader ........................................................................... |
176 |
50 |
||
» Krono!änsmannen G. A. Rydberg i Alfvesta |
1,500 |
— |
||
Summa kronor |
19,145 |
93 |
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
9
G. A. Rydberg i Alfvesta.
1874 |
Dec. |
Per Norra stambanan Torpshammar—Riksgränsen |
1,500 |
— |
Summa kronor |
1,500 |
— |
Torpshammar- Riksgränsen.
1874 |
Dec. |
Per Kapitalkonto ... ......... |
1,500 |
_ |
Summa kronor |
1,500 |
— |
l> o lf.
Torpshammar—Riksgränsen.
1874.
G. A. Rydberg i Alfvesta.
1874 |
Dec. |
Per Norra stambanan Torpshammar—Riksgränsen |
1,500 |
— |
Summa kronor |
1,500 |
— |
Torpshammar- Riksgränsen.
1874 |
Dec. |
Per Utgående balans-konto .. .. |
19,145 |
93 |
Summa kronor |
19,145 |
93 |
Dill. till Rilssd. Prot. 1877. 4 Samt. 1 Afd. 21 Höft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Då befogenheten af revisorernes anmärkning ur dessa räkenskaper
framgår, och förty rättelse af anmärkta förhållandet torde böra ega
rum, får Utskottet hemställa,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t meddela Kongl. Styrelsen öfver
statens jernvägsbyggnader föreskrift att om rättelse
af den anmärkta missföringen uti ofvan omförmälda
räkenskap gå i författning.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 87 (§ 3), Uti. pag. 278.)
Ang. tidigare Med anledning deraf, att Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnaaf»lutande
af der den 25 Augusti 1875 ej kunnat meddela en, på räkenskaperna
staten^jern- grundad, tillförlitlig uppgift rörande kostnaden för anläggandet af samtväigsbygnader
Hga statens jernvägar, samt då, enligt revisorernes åsigt, detta förhålrakenshap.
jan(je t0rde hafva sin anledning i den föreskrift, som för räkenskapernas
upprättande och afsilande medger en tid af tolf månader, hafva
revisorerne, under uttalande af den mening, att, med en väl ordnad
bokföring, nämnda tidrymd borde kunna åtminstone till hälften förkortas,
och detta så mycket hellre, som Trafikstyrelsen med dess betydligt
större förvaltning fått sig förelagdt att inom den 15 April hvart år hafva
det föregående årets räkenskap till Kongl. Kammarrätten aflemnat, på
förhållandet velat fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Häröfver har Kongl. Styrelsen för statens jernvägsbyggnader sig
förklarat och dervid yttrat, att styrelsen för sin del ej kunde finna
någon särskild olägenhet förenad med den till det påföljande årets slut
faststälda tidpunkten för bokslutets för ett år afslutande, förutsatt att
den granskning deraf, som det ålåge Kammarrätten att göra, kunde
medhinnas före statsrevisorernes sammanträdande, hvithet ju alltid plägade
vara fallet, likasom ingen särskild fördel vunnen genom ett tidigare
afslutande; men att, för den händelse att ett tidigare färdigblifvande
af boksluten skulle af Kongl. Maj:t af någon anledning befinnas
önskligt, styrelsen, under förutsättning af erforderliga ökade arbetskrafter
så väl i styrelsen som vid arbetslinierna, hvilket naturligtvis
medförde ökad kostnad, så mycket större, som det torde blifva med
ganska mycken svårighet förenadt att vid arbetena i Norrland kunna
erhålla tillfälliga biträden, ansåge det kunna låta sig göra att hafva ett
gånget års bokslut färdigt något tidigare, än hvad nu är nådigst före
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
11
skrifvet, dock, för så vidt af styrelsen på förhand kunde beräknas, icke
tidigare än medlet af Oktober månad.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört och då dertill kommer,
att, efter hvad Utskottet inhemta!, åtgärder lära vara vidtagna, åsyftande
att så vidt möjligt ernå det af revisorerne antydda mål, har Utskottet
funnit sig böra hemställa
att revisorernes anmälan ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 81 (§ 5), Uti. pag. 279.)
Ehuru, efter hvad räkenskaperna angifva, Styrelsen öfver statensArnp-^nteb^
jernvägsbyggnader under år 1874 haft åtskilliga affärsförbindelser med affZ7/örbit
bankinrättningar, dels medelst insättningar till betydliga belopp och Nelser emei^-dels medelst upptagande vid årets slut af tillfälliga lån, har något in- }nörSt’a‘en"
tressekonto i styrelsens hufvudböcker ej varit upplagdt, hvarföre ochjernvägsbyggdå
det i följd deraf ej varit revisorerne möjligt att inhemta, huruvida^Zåbanknämnda
affärsförbindelser medfört vinst eller förlust, revisorerne ansett inrättningar.
sig böra förhållandet för Riksdagen anmäla.
Med anledning häraf har styrelsen, jemte förmälan att de vid räkenskaperna
bilagda s. k. bankbeskeden — af hvilka, hvad år 1874 anginge,
de som gälde östra stambanan och statsbanan Sköfde—Karlsborg återfunnes
vid December månads af år 1874 kassaförslag, hvaremot de, som
anginge de öfriga stambanorna, vore bilagda kassaförslagen för Januari
månad 1875 — utvisade de ränteförhållanden, som i berörda afseende
egt rum, tillika upplyst, att i de överenskommelser, som med åtskilliga
banker afslutats angående insättande för stambanas räkning och för
vederbörandes tillhandahållande hos dem af jernvägsbyggnadsmedel,
det stadgande plägade intagas, att, om till följd af styrelsen tillförsäkrad
rätt att för kortare tid använda större belopp, än hvarför motsvarande
insättning funnes i banken, vid ränteberäkningens uppgörande
ett saldo till styrelsens last skulle uppstå, räkningen då skulle utjemnas,
hvarförutom styrelsen jemväl upplyst, att distrikts-ingeniörerne vid
de särskilda stambanedelarne erhållit befallning att draga försorg derom,
att ofvanberörda besked hädanefter, der sig så göra låter, skola
biläggas December månads kassaförslag, i hvilket den belöpande räntan
också skall i så fall uppdebiteras.
Af de mellan styrelsen för statens jernvägsbyggnader, å ena sidan,
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
samt åtskilliga enskilda bankinrättningar, å den andra, i nu i fråga varande
hänseenden upprättade aftal har Utskottet varit i tillfälle att taga
kännedom, och har tredje punkten af ett med Sundsvalls enskilda bank
den 16 November 1874 slutet sådant följande lydelse:
»3:o. Om Kongl. Styrelsen för kortare tid skulle behöfva använda
ett större belopp, än hvarför motsvarande insättning finnes hos Sundsvalls
enskilda banks kontor i Stockholm, tillhandahåller Sundsvalls
enskilda bank Kongl. Styrelsen detta belopp mot en ränta af två procent
efter år räknadt; dock så att, om vid ränteberäkningens uppgörande
ett saldo till Kongl. Styrelsens last uppstår, räkningen utjemnas»
varande jemväl öfriga sådana aftal i berörda hänseende af enahanda
innehåll.
Då vid sådana förhållanden, och så länge de förblifva oförändrade,
någon förlust för statsverket ej kan ur ofvan nämnda affärsförbindelser
uppkomma, torde uppläggande af ett särskildt dem rörande räntekonto,
ehuru i formelt hänseende rigtigast, dock ej vara oundgängligen nödvändigt
eller af ett, mot det derigenom ökade arbetet svarande, gagn;
hvarföre Utskottet hemställer,
att revisorernes anmälan ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
§ 6.
(Rev.-ber. pag. 81 (§ 6), Uti. pag. 280.)
styreifel för „ Emedan ett mellan Kongl. Styrelsen för statens jernvägsbyggnader,
statens jern- å ena sidan, samt the Rhymney Iron Company limited, å den andra,
dTbträffadt under ar 1874 träffadt aftal om inköp af ett betydligt belopp jernvägsaftai
om le- skenor med tillbehör, att under åren 1875—1880 levereras till ett vid
v‘Täier.af aftalets slutande för hela tiden bestämdt pris, synts revisorerne egnadt
att påkalla Riksdagens uppmärksamhet, hafva revisorerne låtit vid sin
berättelse foga en bestyrkt öfversättning af det i berörda hänseende
uppgjorda kontrakt.
Till upplysande af de med denna åtgärd förknippade omständigheter
har styrelsen sig på följande sätt utlåtit:
»Då 1874 års Riksdag i sin till Eders Kongl. Maj:t den 4 April aflåtna
underdåniga skrifvelse, angående beviljade anslag til fortsättande
af statens jernvägsbyggnader, rörande den af 1873 års Riksdag beslutade
jernvägsanläggningen från Storvik till Riksgränsen anför:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
13
»Då det är af vigt icke allenast för sjelfva jernvägsarbetena och
deras jemna bedrifvande, utan äfven för industrien inom de delar af
landet, som stambanan kommer att genomlöpa, samt särskildt för den
inhemska tillverkningen af jernvägsmateriel, äfvensom för möjligheten
att erhålla billiga pris å de för jernvägsbyggnader erforderliga materialier,
att byggnaden bedrifves efter en på förhand uppgjord plan, upptagande
såväl tiden för banans fullbordande, som det anslagsbelopp,
hvilket årligen bör för jernvägsbyggnaden användas, är Riksdagen förvissad
derom, att den plan, i afseende på de årliga anslagsbeloppen för
stambanearbetenas fortsättande, hvilken chefen för Civildepartementet
föreslagit, blir under hela arbetstiden noggrant föl jd; och det är under
förutsättning deraf, att Eders Kongl. Maj:t icke framdeles medgifver
någon afvikelse härifrån, som Riksdagen för fortsättande under år 1875
af arbetena å de delar af beslutade jernbanorna från Storvik till Riksgränsen
mot Norge, hvilkas sträckning såsom ostridig blifvit godkänd,
å extra stat för nämnda år anvisat tre millioner kronor»,
har Riksdagen följaktligen antagit den af Eders Kongl. Maj:t i nåder
föreslagna plan för ifrågavarande stambanas utförande, så väl hvad arbetstiden
som de årliga anslagsbeloppen beträffar; hvilket ännu tydligare
framgår af de skäl Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
1874 års Riksdag derför anför, och af Stats-Utskottets utlåtande i ämnet;
och Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader har således icke allenast
befogenhet, utan äfven skyldighet att, då det är med statens fördel förenligt,
afsluta köp om till jernvägsbyggnaden erforderliga material i
större partier, än som för hvarje år särskildt kunna erfordras.
Då. nu således styrelsens befogenhet att afsluta den ifrågavarande
affären icke rätt gerna, enligt styrelsens åsigt, kan ifrågasättas, återstår
det endast att närmare undersöka, huruvida det ifrågavarande kontraktet
varit för staten fördelaktigt eller förlustbringande. Men innan styrelsen
öfvergår härtill, torde det i nåder tillåtas att erinra derom,
att styrelsen i främsta rummet vid skeende upphandlingar för jernvägsbyggnadens
behof har att tillse, det erforderliga material blifva af
god och ändamålsenlig beskaffenhet, hvilket i synnerhet är af vigt då
frågan gäller räler, hvilka erfarenheten visat vara af mycket olika beskaffenhet,
hvarföre ett pris af en eller ett par shillings sterling lägre
för ton icke i denna affär utgör hufvudsak, då det är allmänt kändt,
att den billiga eller den så kallade godtköpsmaterielen för jernvägar,
vare sig det gäller räler eller rörlig materiel, är i längden genom sin
kortare uthållighet den dyraste. Styrelsen har derföre i fråga om rälsuppköpet
för norra stambanan ansett sig böra endast anlita välkända
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
producenter, som använda goda och tjenliga rudimaterie^ hvaraf de
sjelfva äro i besittning, samt i öfrigt äro kända för redbarhet och förmåga
att punktligt uppfylla åtagna förbindelser. Styrelsen har jemväl
sökt påakta, att staten i denna affär icke måtte äfventyra någon förlust,
och derför icke ansett sig böra lemna något förskott på skeende leveranser,
utan fäst som vilkor att betalning skulle erläggas, i den mån
rälslasterna ankomme i svensk hamn, i svenskt mynt efter dagens kurs
för korta vexlar, äfvensom att frakt- och assuranskostnaderna skulle
vara inbegripna i inköpspriset.
Då nu, såsom ofvanför är nämndt, Riksdagen antagit den af Eders
Kongl. Maj:t afgifna nådiga planen för denna bana, hvarigenom så väl
tiden för banans utförande, som de årliga anslagsbeloppen vore på förhand
bestämda, kunde styrelsen således i det närmaste beräkna den
qvantitet räler, som årligen under byggnadstiden skulle komma att erfordras.
För anskaffandet af detta behof förelågo således tvenne sätt
att gå till väga, antingen att för hvarje år uppköpa det derunder erforderliga
partiet efter de pris, som då kunde betingas för sådana räler,
som kunde komma i fråga att användas, eller att sluta kontrakt för hela
det erforderliga rälspartiet till ett visst bestämdt pris, att årligen i man
af behofvet levereras.
Styrelsen har beslutat sig för det senare förfaringssättet på de skäl,
hvilka styrelsen nedanför får i underdånighet närmare utveckla.
Statens jernvägsbyggnader hafva pågått från och med år 1855, utan
att under denna tid någon på förhand uppgjord plan, beträffande tiden
för de särskilda stambanornas utförande eller för de årliga anslagsbeloppen,
blifvit antagen, utan hafva de derför beviljade anslagen blifvit
riksdag efter riksdag anvisade, ofta till ganska olika belopp. De för
jernvägsbyggnaderna erforderliga räler hafva derför år för år måst uppköpas,
och något kontrakt, afseende längre tids leveranser, har således
icke kunnat afslutas. Innan norra stambanan genom Norrland beslöts,
förelåg således 20 års erfarenhet, utvisande huru dessa rälsköp, hvad
prisen beträffar, utfallit, och styrelsen har, för att närmare redogöra
härför, i bifogade förteckning, bilagan Ditt. A, upptagit alla de från
och med år 1855 till December månad 1874 i särskilda poster eller
efter särskilda kontrakt i utlandet upphandlade partier räler, så väl till
tiden, då köpen afslutades, som qvantiteten äfvensom prisen derför, levererade
fritt om bord i utländsk hamn.
Det framgår af denna förteckning, att sammanräknade qvantiteten
räler uppgått till 109,600 engelska tons, och att kostnaden derför belöpt
sig till 821,066 P:d, samt att medelpriset således utgjort 7 P:d 9 sh.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
15
10 p. för ton. Till detta medelpris bör läggas 16 sh. för frakt och
assurans från utländsk hamn till svenska hamnar söder om Stockholm,
så att medelpriset för i svensk hamn levererade räler uppgått, med
tillägg häraf, till 8 P:d 5 sh. 10 p. Men om man närmare granskar
förteckningen, så finner man att, med undantag af ett mindre parti af
endast 400 tons, som under år 1868 händelsevis kunnat betingas till 5
P:d 14 sh., och af tvenne partier af tillsammans 2,100 tons, hvilka kunnat
erhållas till 6 P:d 9 sh., 6 P:d 10 sh. varit det lägsta pris, som
under hela tiden förekommit; att inalles 31,200 tons kunnat för detta
pris erhållas, samt att det högsta priset år 1873 uppgått till 11 P:d 6 sh.
Tager man nu särskildt i betraktande prisförhållandena under de
senare åren af den tidsperiod, som förteckningen omfattar, eller under
tiden från år 1871 till och med December månad 1874, under hvilken
tid östra och norra stambanorna byggdes, och hvarunder, såsom kändt
är, alla pris å material i allmänhet högst betydligt stegrades, så visar
den bifogade bilagan Litt. B, hvilken särskildt upptager de under denna
tid upphandlade räler från utlandet, med tillägg af frakt- och assuranskostnaden
för leverans i svensk hamn, upptagen till 16 sh. för ton,
men utan de s. k. rälstillbehören, att, då lägsta priset år 1871 var 7
P:d 15 sh. för ton, det år 1873 steg till 12 P:d 2 sh. och nedgick år
1874 till 10 P:d 5 sh. för ton, och att medelpriset för de 23,800 tons
räler, som under denna tid upphandlades, således uppgått till 10 P:d
9 sh. 3 p. för ton.
Men erfarenheten under den förflutna tiden har jemväl visat, att
dessa årliga uppköp af räler i smärre partier varit förenade med stora
svårigheter och olägenheter, enär prisen icke allenast årligen, utan äfven
under loppet af ett och samma år vexlat, och det således varit svårt
att förutse och bestämma sig för den lämpligaste tiden för uppköpen,
hvarjemte det äfven liändt att de fabrikanter, till hvilka man helst skulle
vändt sig för att erhålla den bästa tillverkningen, varit så upptagne af
andra beställningar, att de måst vägra gjorda erbjudanden, äfvensom
att man af brist på medel och i ovisshet om det belopp, en kommande
Riksdag skulle komma att bevilja till jernvägsbyggnaderna, varit nödsakad
att afslå fördelaktiga anbud af räler. Hade år 1871, då norra
stambanans fortsättning emellan Dpsala och Storvik och den östra stambanans
emellan Norrköping och Nässjö beslöts, en sådan plan varit af
Riksdagen antagen, som bestämde såväl arbetstiden som beloppen af
de årliga anslagen för dessa båda stambanor, och styrelsen således varit
i tillfälle att nämnda år kunna afsluta kontrakt om hela det för dessa
banor erforderliga partiet räler, som uppgick till 23,800 tons, samt sty
-
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
relsen afslutat ett sådant kontrakt till samma pris som det, hvilket det
senaste kontraktet för de norrländska stambanorna bestämmer, eller till
8 P:d för leverans i svenska hamnar söder om Stockholm, som motsvarar,
när afseende fästes på den dyrare frakten för leveranser i hamnar
norr om Ålands haf, 8 P:d 5 sh., hvilket efter all sannolikhet skulle
kunnat låta sig göra, då rälspriset i Maj månad 1871 stod i 7 P:d 15
sh., så hade staten på ett sådant kontrakt, då, såsom af nyss åberopade
bilaga visas, medelkostnaden för dessa årligen upphandlade räler uppgått
till 10 P:d 9 sh. 3 p., gjort en vinst eller rättare en besparing af
icke mindre än 58,607 P:d, eller, efter endast 18 kronor kurs å 1 P:d,
af kronor 1,054,926.
Men denna 20 års erfarenhet har derjemte gifvit vid handen, att
betydligare prisfall i rälsmarknaden äro af jemförelsevis kort varaktighet,
och då obetydligt under flera års medelpris, hvilket kan inhemtas
af bilagorna Lutt. A och B, hvaraf det framgår att, då medelpriset under
de 20 åren utgjort för räler, levererade i utländska hamnar, 7 P:d
9 sh. 10 p., lägsta priset varit 6 P:d 9 sh., då deremot det högsta varit
11 P:d 6 sh.; och om man nu icke fäster sig vid det allra högsta priset,
som staten betalt, ehuru styrelsen har sig bekant att enskilda bolag
fått betala ett ännu högre pris, utan lägger medelpriset under åren 1872
och 1873 till grund, hvilket utgjort 10 P:d 10 sh. 6 p., så synes det
att det lägsta priset endast varit 1 P:d 0 sh. 10 p. under medelpriset,
men det högsta priset 3 P:d 0 sh. 8 p. öfver medelpriset, eller prisstegringen
nära tre gånger större än prisfallet. Det skulle således under
den tidrymd af 6 år, som det ifrågavarande kontraktet omfattar,
icke fordrats mer än lVj års så höga pris, som de nyssnämnda, att
motväga 4 ''h års prisfall, för att resultatet af derunder gjorda rälsköp
skulle reducera sig till ett medelpris.
Det enda sättet att draga fördel af ett prisfall i rälsmarknaden hade
varit, att under det att sådant egde rum upphandla hela det för norrländska
stambanan erforderliga partiet. Men äfven om det skulle lyckats
att år 1875 uppköpa det ifrågavarande partiet af 34,000 tons till
ett så lågt pris som 7 P:d 7 sh. 7 p. för leverans i norrländska hamnar,
hvilket pris motsvarar medeltalet af de lägsta pris, som under de
20 åren betalts för endast trenne poster af tillsammans endast 2,500
tons, upphandlade under åren 1866, 1867 och 1868, men med tillägg
af frakt- och assuranskostnader till norrländska hamnar, hvilket dock
icke skulle låtit sig göra hvarken under år 1874 eller under år 1875,
så har styrelsen, för att visa huru en sådan affär skulle utfallit, i bifogade
bilaga Ditt. C uppgjort en beräkning deröfver. Då statens jern
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
17
vägar byggas för upplånade penningar, så måste man taga i beräkning
den betydliga ränteförlust, som skulle uppkomma genom att på en gång
eller under ett år uppköpa och betala hela det erforderliga partiet, då
man endast kunde använda omkring 6,000 tons årligen; och då nu till
uppköpet häraf skulle erfordrats ett kapital af icke mindre än kronor
4,516,050, så visar bilagan, att ränteförlusten kommit att uppgå till
811,710’ sh. st., hvilka, fördelade på 34,000 tons, göra 1 P:d 3 sh. 10
p. för ton och, tillagda det antagna priset af 7 P:d 7 sh. 7 p., göra
8 P:d 11 sh. 5 p., och således 6 sh. 5 p. mer för ton än det i det nu
ifrågavarande kontraktet bestämda priset af 8 P:d 5 sb.; och om man
från sistnämnda pris drager så väl fraktkostnaden och ränteförlusten som
den prisförhöjning af 10 sh. st., som för statens strängare specifikation
och kontroll fordras, tillsammans utgörande 2 P:d 14 sh. 10 p., så skulle,
för att medföra någon vinst för staten, det i England noterade priset
för räler, hvilket afser sådana af s. k. common size, utan afseende på
sektionen, materialens beskaffenhet eller tillverkningsstället, hafva understigit
5 P:d 10 sh. 2 p. (motsvarande i svenskt mynt och vigt endast
4 kronor 15 öre för center), hvilket under loppet af 20 år, enligt de
uppgifter styrelsen derom eger, inträffat endast en eller högst två gånger,
och då för ganska kort tid. Men ett sådant förfaringssätt hade
erfordrat tillgång till den förstnämnda summan af kronor 4,516,050 redan
under år 1875, hvilken då icke var att tillgå, enär hela statsanslaget
för norrländska stambanan för året uppgick till endast kronor 3,000,000
och Riksdagen icke fästat annat vilkor för planens antagande för denna
stambana än det, att de årligen beräknade statsanslagen icke finge
öfverskridas. Det skulle derförutom medfört en tidsförlust i banans fullbordan
af mera än ett år, emedan ej några medel skulle hafva blifvit
öfriga för sjelfva byggnadsarbetena under 1875, samt medfört icke obetydliga
extra kostnader för upplagen af denna betydliga mängd räler
på flera olika ställen, äfvensom haft den olägenhet, att man på förhand
måst bestämma så väl upplagsställena som de qvantiteter, hvilka på
hvarje sådant ställe skulle läggas, hvarigenom lätteligen förluster genom
ökad kostnad för transporter derifrån till arbetsställena skulle kunnat
uppstå.
Med stöd af denna mångåriga erfarenhet och med hänsyn till de
förhållanden, för hvilka styrelsen ofvanför i underdånighet redogjort,
har styrelsen efter moget öfvervägande ansett det vara mera förenligt
med statens sanna fördel att försäkra sig om att till ett billigt pris erhålla
de för de förestående jernvägsbyggnaderna erforderliga rälspartierna,
än att inlåta sig i spekulationer på möjligen inträffande prisfall
Bill. till Riksd. Prof. 1877. 4 Sami. 1 Afd. ''21 Hd fl. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
i rälsmarknaden, hvarigenom, såsom ofvanför är visadt, en ringa vinst
står att skörda i förhållande till de stora förluster, som genom de fluktuerande
prisen lätteligen kunde blifva en följd; och styrelsen beslöt
derföre att, sedan 1874 års Riksdag antagit Eders Kongl. Maj:ts nådiga
proposition rörande norra stambanans fortsättning genom Norrland, inleda
underhandlingar med några välkända jernverk i Wales om leverans
af hela det för norra stambanan och statsbanan Sköfde—Karlsborg erforderliga
rälsbehofvet, att levereras år 1875 och påföljande åren. Men
då nu dessa underhandlingar, Indika alltjemt pågingo, icke ledde till
något resultat, alldenstund fabrikanterne fordrade högre pris, än styrelsen
ansåg vara antagligt, helst rälsprisen voro i fallande, så att de
mot slutet af året nedgingo till 8 P:d 15 sh. för leverans i norrländska
hamnar, så ansåg styrelsen sig sjelf böra bestämma priset och öfriga
vilkoren för leveransen.
Då man nu icke rimligtvis kunde fordra att någon fabrikant, med
afsigt att punktligt fullgöra sina åtaganden, skulle för en tidrymd af 6
år binda sig vid det lägsta pris, som under 20 års tid betalts för räler
af sådan beskaffenhet, som staten fordrar, ansåg styrelsen sig böra till
grund för sitt erbjudande lägga ett pris, som icke allenast understeg
då gällande pris, utan äfven det medelpris, som staten under de föregående
20 åren betalt för räler, men med tillägg af den fraktskilnad
af 5 sb., som eger rum för leverans i norrländska hamnar, och då, såsom
förut är visadt, nämnda medelpris uppgått till 8 P:d 5 sh. 10 p.,
således med 5 sb. förhöjning til 8 P:d 10 sb. 10 p., förklarade styrelsen
sig villig att till ett pris af 8 P:d 5 sh. afsluta köp om räler, fritt
levererade i norrländska hamnar och Throndhjem i Norge, men utan
tillbehör af skärjern och skarfbultar; hvilket erbjudande endast tlie
Rhymney Iron Company limited i Wales ville antaga.
Då, med undantag af 3,000 tons så kallade tunga räler för Sköfde
—Karlsborgs-banan, det öfriga partiet af omkring 34,000 tons utgjorde
lätta räler, understigande 56 engelska tf för yard, förband sig styrelsen
att dessutom för de sistnämnda rälerna erlägga den vanliga tillökningen
af 1 sh. för hvarje engelskt tf, för yard, som vigten komme
att understiga 56 tf för yard, hvilket vilkor blef sedermera så modifieradt,
att fabrikanterne mot en förhöjning af 2 sh. för ton åtogo sig
leverera räler af ända ned till 50 $:s vigt för yard.
För tillbehören af skarf]ern och skarfbultar skulle det derför vanliga
tillägget i rälspriset af 5 sh. för ton beräknas.
Af hvad styrelsen ofvanför i underdånighet anfört synes det klart,
att det ifrågavarande kontraktet, då alla omständigheter och förhållan
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
19
deri, som dermed stå i sammanhang, tagas i noga öfvervägande, icke
kan anses annorlunda än för staten fördelaktigt, oberoende deraf att
rälspriset under innevarande år står ovanligt lågt, emedan, för att det
för staten skulle blifva förlustbringande, det skulle fordras att rälspriset
fortfarande, under de ännu återstående fyra åren af den tid kontraktet
omfattar, skulle komma att hålla sig lika eller i det närmaste lika lågt
som nu; ett förhållande som visserligen ingen kan förutse, men som,
då det aldrig tillförene egt rum under så lång tid, efter all sannolikhet
icke kommer att inträffa.
De under de senaste åren allt oftare inträffande arbets-))strikes» vid
de engelska verkstäderna, hvilka icke kunnat förhindras, utan endast
genom för kortare tid träffade öfverenskommelser kunnat biläggas, äfvensom
de flera fallissement och arbetsinställelser vid de engelska jernverken,
som varit en följd af de tryckta jernprisen, synas nogsamt vittna
derom, att ovanligt låga och förlustbringande pris icke kunna länge
blifva bestående.
Men äfven om det skulle lyckats att genom årliga uppköp åstadkomma
någon minskad kostnad för staten, så hade denna säkerligen
icke blifvit så betydlig, att den kunnat motväga de högst afsevärda fördelar,
man genom ofta nämnda kontrakt vunnit, nemligen att derigenom
från en och samma verkstad med en välkänd tillverkning erhålla alltid
lika goda räler af samma beskaffenhet för i allmänhet ganska billigt
pris, som icke allenast, såsom förut är visadt, understiger medelpriset
af hvad förut blifvit betaldt, utan äfven är icke obetydligt lägre än det
som i kostnadsförslagen derför är beräknadt, samt att förebygga förluster
för staten genom stegring i rälsprisen.
Då redan år 1874 6,000 tons räler måste uppköpas för Sköfde—
Karlsborgs-banan äfvensom för norrländska stambanan, och rälspriset
då mot slutet af året stod i 8 P:d 15 sh., har således första årets leverans
lemnat en vinst af 10 sh. för ton. Hvad de redan levererade rälerna
beträffar, hafva de visat sig vara af särdeles god beskaffenhet,
och att döma efter de prof, man hittills varit i tillfälle dermed anställa,
hafva de visat sig bättre än de förut från England bekomna rälerna.»
Visserligen torde å ena sidan lämpligheten deraf, att, på sätt som
skett, ett statens förvaltande verk, å statens vägnar, för en tidrymd af
flera år och då medel till betäckande af den staten ådragna framtida
utgift ännu ej blifvit i vederbörlig ordning beviljade, träffar aftal sådana,
som det i fråga varande, med allt fog kunna ifrågasättas, men
å den andra torde ej heller kunna förnekas, det ju Styrelsen öfver statens
jernvägsbyggnader uti Riksdagens år 1874 aflåtna skrifvelse kun
-
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
nät finna stöd för den af styrelsen vidtagna åtgärd; och då härtill kommer,
att något bestämdt omdöme, rörande affärens beskaffenhet af fördelaktig
eller icke, ej gerna kan fällas förr, än den utsatta kontraktstiden
tilländalupit, har Utskottet ansett sig böra hemställa,
att det anmärkta förhållandet ej för närvarande
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Statens j ernvägstrafik.
§ 7.
(Rev.-ber. pag. 83 (§ 1, l:o), Uti. pag. 290.)
«ande^affn Sedan de af Kongl. Maj:t särskildt förordnade komiterade för
fuWständigartgranskning af Jernvägstrafikstyrelsens förvaltning framhållit önskvärdkapit
air åkning heten deraf, att, då resultatet af stambanornas samfälda trafikverksam^föfTatens
het i viss män måste bedömas efter afkastningens förhållande till det
jemvägsbygc,-kapital, som är vordet på anläggningen användt, men dettas storlek
na eu jcke me(j noggrannhet kan utrönas, så länge kostnaden för till trafik
upplåtna stambanor uppskattas i förhållande till hvad den för hela banan
är beräknad, Trafikstyrelsen måtte anbefallas att upprätta och föra
en så i detalj gående fullständig kapitalräkning, att verkliga kostnaden
för hela stambanor eller delar af sådana måtte deraf framgå, så hafva
statsrevisorerne funnit sig böra i detta komiterades yttrande instämma;
Och har Styrelsen för statens jernvägstrafik i särskilda utlåtanden af''
den 9 Augusti och den 9 November sistlidet år öfver så väl de särr
skilda komiterades som revisorernes framställningar sig yttrat, till
hvilka, vid revisionsberättelsen fogade, yttranden Utskottet får hänvisa.
Då af dessa styrelsens yttranden framgår, att den ifrågasatta åtgärden
skulle, åtminstone för närvarande, vara förenad med icke ringa
svårigheter, men deremot icke oantagligt är, att, då i en framtid dessa
svårigheter blifva, om ej helt och hållet undanröjde, dock i väsentlig
mån minskade, styrelsen kommer att vidtaga någon åtgärd i den retning,
revisorerne påpekat, har Utskottet funnit sig böra hemställa,
att revisorernes anmärkning ej må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
21
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 84 (§ 1, 3:o), Uti. pag. 264, 320—330.)
I afseende å den godtgörelse, som från Postverket kommer Trafik- Ang. Postverstyrelsen
för verkställande af transporter till del, hafva så väl de af^mTrafikKongl.
Maj:t särskildt förordnade komiterade som statsrcvisorerne fram- styrdon för
hållit, att den ingalunda motsvarade den verkliga kostnaden för be-;,^”“* bU
fordrandet af alla Postverkets försändelser, än mindre lemnade behörigt statens j«mbidrag
till förräntande och amortering af det i jernvägarne nedlagda vd9ar''
kapital, och hafva revisorer^, som förestält sig, att framgången af
en statsinstitutions verksamhet ej bör på en annans bekostnad höjas, å
förhållandet fästat Riksdagens uppmärksamhet.
Denna anmärkning har Styrelsen för statens järnvägstrafik uti sitt
till Kongl. Maj:t den 9 Augusti sistlidet år afgifna utlåtande biträdt, samt
dervid anhållit att framdeles få inkomma med underdånig framställning
i ämnet.
Utskottet, som delar den åsigt, att för transporter, som för statens
räkning verkställas, full ersättning bör beräknas, har dock vid det förhållande,
att, enligt hvad ofvan omförmäles, Styrelsen för statens jernvägstrafik
har för afsigt att inkomma med en underdånig framställning
i ämnet, och då det sålunda torde få antagas, att frågan inom kort varder
föremål för särskild pröfning, funnit sig nu böra hemställa,
att hvad revisorerne andragit ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 9.
(Rev.-ber. pag. 84 (§ 1, 6:o), Uti. pag. 291.)
Angående frågan om en noggrannare bestämning af jernvägsperso- Ang. tjmstenalens
förseende med inqvarteringsersättningar eller bostäder, hafva ™Z7en7jert
revisorerne fästat Riksdagens uppmärksamhet på önskvärdheten deraf, vägar förseatt
angående dessa förhållanden bestämdare föreskrifter lemnades. mdb07täderW
Med hänvisande till 11 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga aflöningsreglemente
för embets- och tjenstemän samt betjente vid statens jernvägstrafik,
af den 23 Oktober 1874, har Styrelsen för nämnda trafik
anfört, att, beträffande inqvarteringsersättningar, torde anförda § innehålla
allt, som derom kan vara att säga, samt att, hvad åter bostäder
anginge, sådana, då styrelsen år 1863 trädde i verksamhet, redan funnos,
ehuru till otillräckligt antal, i statens hus anordnade för personer
22 Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 33.
tillhörande hvarje tjenstegrad, äfvensom att beträffande utrymmet i hvart
slag af bostad eu praxis vore rådande, som blifvit af styrelsen följd så
väl med hänsyn till de i statens som i enskildes byggnader beredda
bostäder.
Den af styrelsen åberopade 11 § af ofvan omförmälda reglemente
innehåller, beträffande nu omhandlade fråga:
»att embete- och tjensteman samt betjente vid distrikten, hvilka ej
in natura erhålla bostad med vedbrand i jernvägens egna eller för ändamålet
hyrda lägenheter, skola åtnjuta inqvarteringsersättning, beräknad
till tjugu procent af årliga arfvodet, tjenstgöringspenningar deri inbegripna,
för dem som äro stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmö,
men för de öfrige till femton procent;
att lokomotivförare, eldare och smörjare samt konduktörer och packmästare
åtnjuta sådan ersättning med tjugu procent af arfvodet, oberoende
af den ort, der de tidtals äro kommenderade och hafva sina bostäder;
och
att bostad i förhyrd lägenhet må, derest styrelsen pröfvar sådant
lämpligt, beredas den tjensteman eller betjent, hvilken till följd af sin
befattning bör bo i jernvägens närmaste granskap, börande sådan lägenhet
vara till beskaffenheten och utrymmet ungefärligen lika med
hvad i sådant afseende åt tjensteman eller betjent i samma grad bestås
i statens jernvägstrafik tillhörande boställslägenheter».
Några bestämda föreskrifter, rörande hvilka tjenstebefattningar vid
statens jernvägstrafik böra vara med fördelen af bostad förenade, eller
rörande beskaffenheten af dessa bostäder finnas dock, så vidt Utskottet
kunnat inhemta, ej någonsin meddelade, och då den af styrelsen omförmälda
praxis, derom jemväl närmare upplysningar saknas, äfven om
den möjligen kan för närvarande anses tillfredsställande, dock torde
böra medelst i vederbörlig ordning faststälda regler ersättas, har Utskottet
jemväl för sin del ansett bestämda föreskrifter i ämnet vara
önskvärda, hvarföre Utskottet hemställer,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och
till hvilken utsträckning tjenstebefattningar vid statens
jernvägstrafik böra vara med fördelen af fri bostad,
vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler, förenade,
samt derefter så väl i berörda hänseende som
i de med denna fråga sammanhänganda öfriga omständigheter
i nåder meddela de föreskrifter, Kongl.
Maj:t kan finna vara för ändamålet tjenliga.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
23
Ultima Landtbruksinstitut.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 87 (§ 2), Uti. pag. 299.)
Bland de skulder, hvari Ultima landtbruksinstitut häftat, och til\Ang.»mberghvilkas
betäckande Riksdagen år 1874 anvisat ett belopp af 80,000 kronor, ^{kafmdé
var äfven en till den af enskild person stiftade så kallade »Gillbergska från minna
fonden», hvarmed afses, att medelst räntan å ett dertill doneradt kapital
årligen till en vid institutet studerande elev utdela ett premium,
svarande mot det belopp, som af betalande elev vid institutet erlägges,
skolande fonden af institutets styrelse förvaltas, men i öfrigt utgöra en
fristående inrättning, hvilken desto mindre får med institutets affärer förblandas,
som i det af stiftaren utfärdade gåfvobref särskildt är förordnadt,
huru med fondens medel skall förfaras för det fall, att institutet
skulle komma att alldeles upphöra. Då institutets styrelse vid betalningen
af ofvan omförmälda skuld gått så till väga, att den låtit i Upsala
läns ränteri för »Ultima Landtbruksinstitut» deponera räntebärande
obligationer till skuldens belopp, hafva revisorerne med anledning deraf
funnit sig böra påpeka, att genom ett slikt deponerande för institutets
räkning skulden ej kan anses vara gulden.
Institutets styrelse har i anledning häraf dels upplyst, att allt sedan
Glillbergska fonden år 1858 stiftades, de fonden tillhörande obligationer
varit för »Ultuna Landtbruksinstitut» i Upsala läns ränteri deponerade,
utan att detta förhållande gifvit anledning till anmärkning från
föregående revisioners sida, samt anfört att, då fonden skall af institutets
styrelse förvaltas, och styrelsen alltså är för dess säkerhetshandlingar
ansvarig, samt då dessa handlingar äro, enligt gifvarens föreskrift, i
institutets räkenskaper särskildt bokförda, någon olägenhet ej synts
styrelsen kunna uppstå derigenom, att de blifvit för »Ultima Landtbruksinstitut»
deponerade, kunnande styrelsen icke föreställa sig, att den af
revisorerne gjorda anmärkning vid berörda förhållanden bör gifva anledning
till någon ändring, för att skulden till Gillbergska fonden genom
depositionen skall kunna anses hafva blifvit af styrelsen »gulden».
Utskottet, som delar revisorernes åsigt om lämpligheten deraf, att
Gillbergska fondens medel för fondens räkning särskildt deponeras,
hemställer alltså,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t förständiga Ultuna
24
Stats-Vtskottets Utlåtande N:o 33.
Ang. en särskild
komité
för revision
af förvaltning
gen vid Ultuna
landtbruksinstitut.
landtbruksinstituts styrelse att i afseende å de, Gillbergska
fonden tillhörande, säkerhetshandlingar vidtaga
sådan åtgärd, att för framtiden någon sammanblandning
af fondens tillgångar med de institutet tillhörande
medel ej må ega rum.
§ 11.
(Rev.-ber. pag. 89 (§§ 3—6), Uti. pag. 399.)
Uti särskilda paragrafer hafva revisorerne rörande förvaltningen
af Ultuna landtbruksinstitut hufvudsakligen anmärkt:
att det belopp, hvartill under revisionsåret (omfattande tiden från
den 30 Juni 1874 till den 1 Juli 1875) kostnaden för bränsle vid institutet
uppgått, eller 11,334 kronor 72 öre, föreföll anmärkningsvärd!
högt och egnadt att framkalla allvarliga bemödanden för åstadkommande
af ett gynsammare förhållande;
att ett redan af 1874 års revisorer såsom mindre lämpligt anmärkt
förhållande, bestående deruti, att institutet för sin hushållning använde
ett af enskild person vid institutet uppsatt och honom tillhörigt stamholländeri
ännu fortfore, oaktadt styrelsen i sin nämnda år afgifna förklaring
otvetydigt förbundit sig att med de af Riksdagen till betäckande
af institutets skulder anvisade medel inlösa samma stamholländeri;
och
att, beträffande så väl ladugårdshushållningen som det egentliga
jordbruket vid denna betydande statsdomän, resultatet af dessa näringsgrenar
ej varit tillfredsställande, eller motsvarade de fordringar, som
kunde ställas på ett landtbruk, hvilket rätteligen borde vara en föresyn
i fullkomlighet för landtbrukare i hela riket.
I anledning af dessa anmärkningar har institutets styrelse afgifvit,
en, af flera bilagor åtföljd, förklaring, till hvilken, då den varit för vidlyftig
att här införa, Utskottet får hänvisa.
Då ej mindre de nu af revisorerne anmärkta omständigheter än
äfven de flera gånger förut, så väl vid föregående statsrevisioner som
ock af de särskilda revisorer, dem chefen för Civil-departementet förordnat,
gjorda framställningar tydligen gifva vid handen, att förhållandena
vid Ultuna landtbruksinstitut tarfva en fullständig utredning, och
då, efter hvad Utskottet inhemtat, institutets styrelse uti en till Kongl.
Maj:t den 16 December sistlidet år särskildt afgifven skrifvelse anhållit,
att, »enär de upprepade och af statsrevisorerne med mycken skärpa fram
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
25
hållna anmärkningarne mot styrelsens förvaltning af institutets angelägenheter
lätteligen kunde framkalla ett allmännare misstroende mot
institutet, till stor men för denna läroanstalt, Kongl. Maj:t ville för
ordna en undersökning, om de öfverklagade bristerna i'' förvaltning
och hushållning verkligen förefinnas», får Utskottet, med anledning af hvad
sålunda förekommit, härmed hemställa,
att Riksdagen måtte uti skrifvelse i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t åt särskildt förordnade
sakkunnige män uppdraga att verkställa en undersökning
om förvaltningen och hushållningen vid
Ultima landtbruksinstitut samt framställa förslag till
afhjelpande af de brister och olägenheter i ena eller
andra hänseendet, hvilka vid den sålunda anbefalda
utredning kunna varda af dem iakttagna.
§ 12.
(Rev.-ber. pag. 239, Uti. pa g. 318.)
Revisorerne, som vid räkenskapernas granskning funnit, att i all- /%. dagtecb
mänhet de såsom verifikationer å utbetalningar bilagda qvittenser ickGanser åailinnehålla
anteckning om dagen, då beloppen lyftats, samt ansett att manna medel.
dylika anteckningar skulle innebära en ej ovigtig kontroll å vederbörande
kassaförvaltare, hafva af sådan anledning funnit sig böra hemställa,
huruvida ej föreskrift borde meddelas derom, att vid utbetalningar
af allmänna medel emottagarens qvitto skall vara försedt med anteckning
om dagen, då liqvid erhållits.
Kongl. Statskontoret, som fått sig anbefaldt att häröfver afgifva
utlåtande, har i detta anfört, bland annat, att en åtgärd, sådan som den
af Revisorerne föreslagna, egentligen endast kunde vara gagnelig för
bestyrkande af tiden då medel till en allmän kassa influtit, då det nemligen,
när ett embetsverk fått från ett annat mottaga något större belopp,
men från den dag, då beloppet å det ena verkets bankoräkning
assignerats, till den, då det å det andras bankoräkning blifvit insatt,
någon tid förflutit, kunde vara af vigt att få utredt, huruvida detta berott
endast derpå, att assignationen ej uttagits eller derpå, att vederbörande
kassör fördröjt insättningen. Då emellertid i dylika fall anordningen
alltid utfärdas till disposition af vederbörande embetsverk,
som på kassören disponerar densamma och således noga känner, när
beloppet bör inflyta, är tillsynen derå, att detsamma å bankoräkning
ofördröjligt insättes, särdeles lätt, men skulle i allt fall en särskild
Bih. till Riksd. Prof. 1877. 4 Sami. 1 Afd. 21 Häft. i
26
Stcits-Utskottets Utlåtande N:o 33.
kontroll i detta hänseende vara önskvärd, kunde den på ett både enklare
och säkrare sätt åstadkommas derigenom, att medlens öfverflyttande
från den ena bankoräkningen till den andra verkställes genom det utbetalande
verkets kassör.
För den händelse åter med revisorernes förslag afsåges att kontrollera
eller hindra, det vederbörande kassaförvaltare skulle kunna sig
till nytta fördröja utbetalningar, för hvilka medel af dem innehafvas,
syntes förslaget grunda sig på ett antagande, hvilket, så vidt statens
penningeförvaltning rörer, icke i för handen varande förhållanden egde
något stöd, enär så väl i de centrala embetsverken som hos länsstyrelserna
utbetalningarne verkstäldes genom andra än dem, som med
beslutande af dessa utbetalningar hafva befattning, genom hvilken anordning
kassaförvaltarne i sjelfva verket äro underkastade en kontroll,
vida verksammare än den, som genom qvittensernas dagtecknande
skulle åstadkommas.
På grund häraf har det synts Utskottet, som skulle, derest någon
åtgärd borde af revisorernes förslag blifva en följd, denna bestå uti en
föreskrift rörande öfverflyttning af medel de särskilda embetsverkens
bankoräkningar emellan på det af Statskontoret föreslagna sätt, men
då revisorerne ej synas hafva med sin hemställan hufvudsakligen afsett
en sådan åtgärd, har Utskottet saknat anledning att densamma
föreslå, hvarföre Utskottet hemställer,
att revisorernes förslag ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Ang. rev,so- Hvad i öfrig! blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt, har Ut
r‘T-amsfäii3a
sk°ttet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfverZngar.
vägande vid behandling af de utgifts anslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
afgifna utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt
att, oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels ock slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 6 Mars 1877.
På Stats-Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33.
27
Reservationer:
vid § 6 (ang. ett af Styrelsen för statens jernvägsbyggnader träffad
t aftal om leverans af räler) i afseende å den för Utskottets hemställan
begagnade motivering, af Herrar E. Key, Piss Olof Larsson, P. 0. Hörnfeldt,
Peter Olsson, Jöns Rundbäck, Ola Bosson Olsson, Jan Andersson,
Jonas Andersson, J. E. Johansson, Sven Nilsson i Efveröd, Gustaf Jonsson
och ./. E. Billström.
vid § 8 (angående Postverkets godtgörelse till Trafikstyrelsen för
posternas befordran på statens jernvägar) af Herr Sven Nilsson i Efveröd,
som ansåg den i detta hänseende gjorda anmärkning vara nöjaktigt
förklarad och ''alltså böra förfalla.