Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ant till Riksd. Kansli den 10 Febr. 1877, kl. 6 e. m.

Utlåtande, angående RiJcsgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af 1876 års riksdag.

(R. A.)

Stats-Utskottet bär tagit kännedom om den utaf Riksdagens år
1876 församlade revisorer afgifna berättelse om granskningen af Riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning, hvilken berättelse till Utskottet remitterats
och bland Kamrarnes ledamöter i tryck utdelats, samt genomläst
de protokoll, hvilka blifvit hos fullmäktige i Riksgäldskontoret förda
efter den 14 Augusti 1876, med hvilken dag revisorernes protokollsgranskning
slutade, till och med den 20 Januari 1877, å hvilken dag
fullmäktiges berättelse till innevarande års riksdag blifvit afgifven, och
får härmed meddela yttrande så väl öfver hvad revisorerne uti sin berättelse
i ett eller annat hänseende erinrat och föreslagit som ock öfver
de till Utskottet remitterade motioner, hvilka med granskningen af Riksgäldskontorets
förvaltning ega sammanhang, samt hvad i öfrigt vid berörda,
af Utskottet verkstälda granskning förekommit.

l:o.

Angående förhöjning af arfvodet för fullmäktige.

(Rev.-ber. sid. 43.)

Beträffande fullmäktiges godtgörande för det dem lemnade uppdrag
anföra revisorerne, att enligt det för Riksgäldskontoret gällande reglemente
fullmäktige såsom arfvode åtnjuta, ordföranden 3,200 kronor samt
Bill. till Riksd. Prat. 1S77. 4 Sami. 1 Afd. 4 Haft. 1

2

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

hvar och en af de öfrige fullmäktige 1,600 kronor årligen; hvarförutom
fullmäktig, som ej är i Stockholm bosatt, eger att för en resa årligen
till och från hemorten uppbära kostnadsersättning, beräknad efter samma
grunder, som gälla för resekostnadsersättning åt Andra Kammarens ledamöter.
Derjemte uppbära de två fullmäktige, som äro deputerade, för
sina med detta uppdrag förenade åligganden arfvoden, som fullmäktige
ega att bestämma. Dessa sistnämnda arfvoden, som vanligen beräknats
per månad, hafva hittills varit sålunda bestämda, att den deputerad,
som utöfvat den närmaste tillsynen öfver det sätt, hvarpå tjenstemännen
fullgöra sina åligganden, tillagts 400 kronor och den andre deputeraden
200 kronor i månaden. Fullmäktige uppbära följaktligen följande arf -

voden, för år räknadt:

Fullmäktiges ordförande ...... kronor 3,200: —

sex fullmäktige, hvardera........................................................ » 1,600: —

hvarförutom en deputerad åtnjuter....................................... » 4,800: —

och eu deputerad ........................................................................ » 2,400: —

Efter denna redogörelse för beloppet af ifrågavarande arfvoden anföra
revisorerrie vidare, att den hittills varande godtgörelsen till fullmäktige
såsom sådana redan förut icke kunnat annat än anses ganska
knapp i förhållande till de anspråk, som det allmänna stälde på och
hvilkas uppfyllande det egde rätt att fordra af dem, som erhölle och
mottoge förtroendet att ombesörja ett så maktpåliggande uppdrag som
styrelsen öfver Riksgäldskontoret. Under nuvarande förhållanden och
deraf betingade ökade fordringar på godtgörelse för så väl offentliga
som enskilda tjenster och förtroendeuppdrag måste det nuvarande arfvodet
anses allt för litet motsvara vigten och ansvaret af de åligganden,
för hvilka det skulle utgöra ersättning; och i synnerhet torde detsamma
vara ännu mindre tillfredsställande för de fullmäktige, som icke i alla
fall måste uppehålla sig i hufvudstaden. Ehuru revisorerne icke tilltrott
sig att framställa något förslag rörande det belopp, hvartill arfvodet
lämpligen borde förhöjas, hade de ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet
på billigheten och nyttan deraf att detsamma blefve sådant,
att den, som egnade tid och arbete åt så vigtiga ärenden, komme att
derför erhålla en deremot svarande ersättning.

Om det belopp, hvarmed fullmäktige skulle för det dem leinnade
uppdrag godtgöras, måste bestämmas efter måttet af det ansvar, som
med detsamma är förenadt, och efter betydenheten af de frågor, hvilkas
afgörande är åt fullmäktige öfverlemnadt, torde visserligen de anslagna,
ofvan uppgifna arfvodena af 3,200 kronor åt ordföranden och 1,600

Stats-Utskottets Utlåtande N:o JO.

3

kronor åt hvar och en af öfrige fullmäktige vara allt för ringa. De synas
ock, i likhet med arfvodena för flera andra liknande offentliga uppdrag, ej
egentligen vara att betrakta såsom en ur ofvan antydda synpunkt bestämd
ersättning för uppdragets fullgörande, utan fast hellre hufvudsakligen
afse att sätta den, som mottager uppdraget, i tillfälle att utan
uppoffring åt detsamma egna den tid, som erfordras. I öfverensstämmelse
härmed är det, beträffande godtgörandet af de dagliga bestyr,
hvilka på fullmäktige ankomma och genom deras deputerade utöfvas,
åt fullmäktige sjelfva öfverlemnadt att bestämma det belopp, hvarmed
dessa deputerade, utöfver deras arfvoden såsom fullmäktige, skola för
samma, mera tid kräfvande bestyr ersättas.

Beloppet af fullmäktigsarfvodena har ej heller, så vidt Utskottet
har sig bekant, inverkat på möjligheten att till fullmäktige erhålla personer,
lämplige att mottaga detta grannlaga offentliga uppdrag.

Vid sådant förhållande och med fästadt afseende jemväl derå att
något bestämdt förslag, af beskaffenhet att påkalla beslut, ej blifvit
väckt och till afgörande föreligger, hemställer Utskottet,

att revisorernes ifrågavarande framställning ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

2:o.

Angående suppleanter för fullmäktige.

(Rev.-ber. sid. 44. Fullm. uti. sid. 154.)

Efter en redogörelse för de i Riksgäldskontorets nu gällande reglemente
befintliga stadganden angående dels det för beslutmessighet bestämda
antal fullmäktige och dels suppleants inkallande erinra revisorerne,
att tillfällen kunde inträffa, såsom ock skett, då två fullmäktige
efter derom gjord anmälan från staden bortrest, och någon af de qvarvarande
fått tillfälligt förhinder, att endast fyra fullmäktige vore vid
sammankomst tillstädes. För att undanrödja de olägenheter, som deraf
möjligen kunde förorsakas, har det synts revisorerne lämpligt att för
den tid, fullmäktig åstundade vara borta från staden, suppleant i hans
ställe inkallades- Förutom den fördelen, ett dylikt stadgande skulle medföra,
att för besluts fattande erforderligt antal fullmäktige alltid komme
att vid sammankomst vara tillstädes, bereddes för suppleant, genom dess
deltagande i ärendenas behandling, lättare tillfälle att sätta sig in i
desamma.

4

Sta/s-Utskottets Utlåtande N:o 10.

I sammanhang härmed hafva revisorerne velat framhålla, att det
otvifvelaktigt skulle vara ej mindre för fullmäktige än för suppleanter
mera tillfredsställande, om föreskrift, som nu saknades, blefve meddelad
om beloppet af den ersättning, som tillkomme suppleant för den tid, han
varit i tjenstgöring.

På grund häraf hafva revisorerne hemstält, att lämpliga stadgande!!
i berörda hänseenden måtte varda införda i det nya reglemente, som af
Riksdagen komme att för Riksgäldskontoret fastställas.

I sitt häröfver afgifna utlåtande hafva fullmäktige till eu början
åberopat de nu gällande stadganden i afseende å suppleants inkallande,
innefattade i §§ 43 och 44 af det vid 1876 års riksdag för Riksgäldskontoret
utfärdade reglemente, Indika innehålla, § 43: »Uppkommer ledighet
bland fullmäktige, inträder suppleant enligt af Riksdagen bestämd
ordning», och § 44: »År styrelsen ej så fulltalig, som för besluts fattande
erfordras, enligt hvad här nedan föreskrifves, eger fullmäktiges ordförande
att inkalla erforderligt antal suppleanter.»

Enligt dessa stadganden är således ovilkorlig föreskrift om suppleants
inträdande meddelad endast för det fall, att ledighet bland fullmäktige
uppkommer, i hvilken händelse suppleants inträdande nödvändiggöres af
grundlagens bud derom att fullmäktige skola vara sju. I öfrigt är
suppleants inkallande gjordt beroende deraf att styrelsen icke utan en sådan
åtgärd är »så fulltalig, som för besluts fattande erfordras». Då nu revisorernes
förslag afser att för den tid, fullmäktig åstundade vara borta
från staden, suppleant skulle i hans ställe inkallas, ehvad sådant för
besluts fattande erfordrades eller icke, innefattar detta förslag alltså en
ändring af ofvan citerade föreskrifter.

Efter att hafva erinrat derom, att dessa föreskrifter äro ordagrant
lika införda i alla för Riksgäldskontoret utfärdade reglementen ända från
och med år 1867, då i följd af representationsreformen de förut meddelade
dithörande bestämmelser omarbetades, anföra fullmäktige vidare:

»Någon olägenhet af desamma har, så vidt fullmäktige hafva sig
»bekant, ej försports, utan tvärtom hafva berörda föreskrifter visat sig
»ändamålsenliga. Såsom exempel på deras tillämpning få fullmäktige
»anföra, att vid förhandlingarne om det senaste statslånet, då tvenne
»fullmäktige voro frånvarande, eu till följd af sjukdom och en till följd
»af offentligt uppdrag på annan ort, men det i anseende till omförmäla
»ärendes stora vigt ej ansågs lämpligt att fullmäktiges antal vore inskränkt
»till det i reglementets 55 § för sådant fall medgifna minsta, af fem,
»blef suppleant af ordföranden inkallad. Deremot, då under tiden för
»nämnda låneaffärs afvecklande och i sammanhang dermed stående åt -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

5

»gärder det någon gång undantagsvis inträffade, att fullmäktiges antal
»nedgick till det minsta fastställda, men deras förstärkande med suppleant
»ej lät sig göra utan inkallande till tjenstgöring af suppleant, som icke
»deltagit i den föregående handläggningen af de föreliggande, af lånets
»upptagande föranledda, med hvarandra sins emellan sammanhang egande
»frågor, ansågs det mindre lämpligt och mindre med reglementets anda
»öfverensstämmande att utan något behof påkalla ett sådant endast till»fälligt
deltagande i Riksgäldskontorets förvaltning än att, på sätt regle»mentet
uttryckligen förutsätter, fullmäktige, till det för beslutanderätt
»bestämda antal närvarande, utan suppleants inkallande fattade de beslut,
»som af omständigheterna påkallades och om hvilka någon meningsskilj»aktighet
icke bland fullmäktige förefans.

»Fullmäktige hafva anfört dessa omständigheter, emedan desamma
»synas lemna ett bidrag till bedömande deraf, huruvida, såsom fn 11-»mäktige anse, de nu gällande ifrågavarande stadgandena äro ändarnåls»enliga
och för säkerheten i verkets förvaltning tillfyllestgörande eller
»om de, såsom revisorer^ föreslagit, böra förändras. Bifall till reviso»rernes
förslag skulle naturligtvis medföra den påföljden, att suppleanter
»koinme att vida oftare än hittills och utan något i sakens natur
»grundadt behof i Riksgäldskontorets förvaltning deltaga. Men huruvida
»ett sådant deltagande skulle för styrelsen medföra ökad styrka, torde
»kunna på goda skäl betviflas.

»Revisorerne hafva för sitt förslag andragit två skäl. Det ena består
i den fördel, det föreslagna stadgandet skulle medföra, att för besluts
fattande erforderligt antal fullmäktige alltid komme att vid sammankomst
vara tillstädes. Fullmäktige hafva sig ej bekant, att motsatsen någonsin
inträffat, och i sjelfva verket synes den fordran på ett verks styrelse,
att den tillser och bevarar sin beslutmessighet, vara allt för ringa, att en
reglementsförändring skulle behöfva af densamma påkallas.

»Det andra skälet innefattas deri, att genom förslagets antagande
skulle för suppleant beredas lättare tillfälle att sätta sig in i ärendena.
Denna synpunkt vid meddelande af bestämmelser angående verkets styrelse
är en helt annan än den, fullmäktige vid ett föregående tillfälle
uttalat och hvilken vann Riksdagens bifall. Den synes ock väl underordnad
för att kunna tillmätas någon synnerlig betydelse.»

Fullmäktige fästa vidare Uppmärksamheten derpå, att stadgandena
angående suppleants inkallande för närvarande äro för Riksbanken och
Riksgäldskontoret af lika innehåll, om än den föreskrift, som i senaste
bankoreglementet influtit derom att ärenden i Riksbanken kunna afgöras
af. allenast fyra fullmäktige, derest tre af dem äro om beslutet ense, i viss

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

män, men i en revisorernes framställning motsatt riktning, inverkade äfven
på inkallande af suppleant. Som emellertid revisorerne framstält sitt
ifrågavarande förslag endast beträffande Riksgäldskontoret, skulle genom
bifall till detsamma uppkomma en ytterligare olikhet i grunderna för de
båda verkens styrelse.

Fullmäktige hafva alltså cj ansett sig kunna för sin del tillstyrka
detta revisorernes förslag.

Revisorernes i sammanhang härmed gjorda hemställan, att föreskrift,
som nu saknades, blefve meddelad om beloppet af den ersättning,
som tillkomma suppleant för den tid han varit i tjenstgöring, är, lika
med deras ofvan ornförmälda förslag angående suppleants inkallande, af
dem gjord endast för Riksgäldskontoret.

Fullmäktige hafva i sitt utlåtande upplyst, att i ifrågavarande afseende
hittills så förfarits, att det ansetts ankomma på den eller de
fullmäktige, som föranledt suppleants inkallande, att med honom uppgöra
om berörda ersättning.

Lika med fullmäktige finner Utskottet de nu gällande stadgande!!
i afseende på suppleants inkallande vara att föredraga framför den af
revisorerne föreslagna föreskrift. Ej heller i afseende å den af revisorerne
väckta frågan om ersättning åt suppleant kan Utskottet understödja deras
förslag. Det torde knappt vara möjligt att i detta hänseende meddela
någon bestämmelse, som i hvarje fall blefve med rättvisa och billighet
förenlig, enär af lätt insedda skäl hvarken den tid, för hvilken suppleant
varit till tjenstgöring inkallad, eller ens det antal sammanträden, han
bevistat, kunna anses utgöra en mätare å det arbete, som af honom
påkallats, eller städse motsvara någon viss andel af fulliriäktigsarfvodet,
som bestämts i ett för allt för hela året, utan hänsyn dertill att under
detsamma görornålen måste vara synnerligen ojemnt fördelade och således
upptaga än mera och än mindre tid. Något behof af en bestämmelse
i ifrågavarande afseende har, så vidt Utskottet känner, ej heller
visat sig.

Utskottet hemställer alltså,

att revisorernes ifrågavarande framställning ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

3:o.

Angående uthyrning af lägenheter i Riksdagens hus.

(Rev.-ber. sid. 45. Fullm. uti. sid. 156.)

1876 års revisorer hafva ånyo dragit under Riksdagens pröfning
en af 1875 års revisorer väckt, men af 1876 års Riksdag utan afseende

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

7

lemnad framställning angående uthyrning af några lägenheter i Riksdagens
hus, hvilken uthyrning af revisorerne ansetts olämplig.

De skäl, hvilka förmått 1876 års revisorer att återupptaga denna
fråga, bestå hufvudsakligen dels deri att veduppköp någon gång måst
ske i slutet af vintern till högre priser, hvilket skulle genom de uthyrda
lägenheternas användande till någon del till upplagsplats för ved förekommas,
och dels i den eldfara, som skulle uppkomma ej mindre
genom uthyrningen i och för sig sjelf, än genom det sätt för
förvaring af brandredskapen, som af revisorerne omförinäles, men
hvilket genom de uthyrda lägenheternas användande till sistnämnda
ändamål skulle kunna lämpligare ordnas; hvarförutan revisorerne påpekat,
att i det för Riksgäldskontoret utfärdade reglemente stadgande
tinnes meddeladt endast om hyresfritt upplåtande för tillfälligt begagnande
af rum och lägenheter i Riksdagens hus.

Fullmäktige hafva i sistnämnda hänseende i, sitt utlåtande genmält,
hurusom den omständigheten, att reglementet tillåter fullmäktige att

för vissa fall, då Riksdagen icke är församlad, medgifva hyresfritt begag nande

åt rum och lägenheter i Riksdagens hus med tillhörande möbler
och inventarier, för ingen del torde kunna tolkas såsom ett förbud för
fullmäktige att mot hyra upplåta för Riksdagen obehöfliga lägenheter i
ett hus, som står under fullmäktiges inseende.

I afseende åter å veduppköpen hafva fullmäktige anfört, att den
anmärkta uthyrningen ej med frågan om dessa har något sammanhang,
emedan, då veduppköp någon gång skett i slutet af vintern, sådant aldrig
förorsakats af, brist på utrymme, utan af andra anledningar. Under de
senaste tre åren hade i öfrigt sådana ved uppköp om vintern ej förekommit
mera än eu enda gång, år 1875, då 10 famnar björkved och 2

famnar barrved — en i förhållande till hela den årliga vedåtgången,
vanligen 160 a 170 famnar björkved och 60 och 70 famnar barrved,
ganska ringa qvantitet — inköptes i April och Maj af anledning, att under
den stränga vintern 1874—1875 mera ved åtgått än på hösten kunnat
beräknas.

Beträdande vidare eldfaran och brandanordningarne i Riksdagens
hus, hafva fullmäktige meddelat, att de i berörda ämne låtit höra brandchefen
i Stockholm och arbetschefen för Stockholms vattenledning samt
beslutit vidtaga samtliga de åtgärder, hvilka af nämnda sakkunniga personer,
efter hållen besigtning, föreslagits; hvarjemte fullmäktige slutligen
i fråga om den anmärkta uthyrningen förklarat det knappt behöfva
nämnas, att, så snart något Riksdagens behof af lägenheterna uppkomma,
fullmäktige utan dröjsmål kornme att uppsäga hyreskontraktet; men då
något sådant behof ännu ej vore för handen, saknade fullmäktige till
en dylik åtgärd all anledning.

8

Stats-Utskottds Utlåtande N:o 10.

Utskottet har ej funnit något skäl att i denna mindre vigtiga fråga
tillstyrka Riksdagen att ingripa i fullmäktiges förvaltning af riksdagshuset
samt frångå sitt i samma ämne under sistlidna år fattade beslut och
hemställer alltså.

att revisorernes ifrågavarande framställning må af
Riksdagen lernnas utan afseende.

4:o

Angående beredande af- ökadt utrymme för Riksdagens bibliotek.

(Rev.-ber. sid. 46. Fulim. uti. sid. 157.)

I skrifvelse till Stats-Utskottet den 27 April nästlidet år hemstälde
fullmäktige, för beredande af ökadt utrymme åt Riksdagens bibliotek,
om framställning till Riksdagen derom att, mot det föreståndaren för
Riksdagens bibliotek till fullmäktiges disposition afträdde de för närvarande
åt honom upplåtna, till biblioteket angränsande rum samt afstode
från den honom tillerkända rätt till fri vedbrand, honom måtte beviljas
en hyres- och vedbrandsersättning af 750 kronor, för år räknadt.

Till svar härå yttrade, i skrifvelse till fullmäktige den 12sistlidne
Maj, Stats-Utskottet att, enär samtliga de i riksdagshuset befintliga lägenheter,
för så vidt de ej vore för Riksdagens eget behof bestämda,
stode under fullmäktiges disposition, vore fullmäktige således i tillfälle
att bereda biblioteksföreståndaren annan bostad i ersättning för den åt
honom för närvarande upplåtna, äfven om en sådan åtgärd skulle föranleda
utgående af det motsvarande belopp, som i Riksgäldskontorets reglemente
och aflöningsstat funnes för mistad bostad vederbörande tillerkänd
t; och enär ett sådant sätt för frågans lösning medförde ej blott en
minskad utgift i jemförelse med den af fullmäktige ifrågasatta, utan äfven
den fördel, att biblioteksföreståndaren fortfarande komrne att vara i
riksdagshuset boende, ansåg Utskottet sig ej böra hos Riksdagen göra
den af fullmäktige föreslagna framställningen.

I sin berättelse hafva nu revisorerne andragit, att genom det år
1875 af Riksdagen till mera än dubbla beloppet mot förut ökade anslaget
till biblioteket och genom det utbyte af handlingar, som numera
egde rum med representationerna i 10 af Europas länder, vore det
otvifvelaktigt, att det obetydliga utrymme, som för närvarande funnes i
biblioteket, inom en mycket kort tid skulle blifva upptaget. För beredande -

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

9

elände af det ökade utrymme, som sålunda vore af behofvet påkalladt.
syntes, enligt revisorernes uppfattning, ingen lokal vara lämpligare än
den åt bibliotekarien nu upplåtna, såsom liggande bredvid och genom
två dörrar stående i samband med bibliotekslokalen.

Riksdagens bibliotek innehölle, enligt bibliotekariens uppgift, mera
än 9,300 volumer. Då till vårdandet och förökandet af eu sådan samling
naturligtvis fordrades eu derför lämplig person, och böckernas tillhandahållande
under riksdagarne stälde ännu större fordringar på honom,
både revisorerne icke kunnat förbise, att det vore af vigt att bibliotekarie
sällan ombyttes, och följaktligen att hans ställning blefve sådan,
att han kunde finna sin uträkning vid att bibehålla befattningen.
Då revisorerne till fullo delade den af Stats-Utskottet uttalade åsigt, attdetvore
en fördel för Riksdagen, att bibliotekarien vore boende i riksdagshuset,
och således att bostad borde honom der beredas; då vidare ingen annan
passande lägenhet till bostad åt bibliotekarien inom nämnda hus torde
finnas att tillgå än den, som vore upplåten åt vice värden; då denne
enligt tjenstgöringsordningens 45 § åliggande göromål icke syntes vara
af större eller vidsträcktare beskaffenhet, än att de kunde fullgöras af
den, som innehade bibliotekariebefattningen, och då slutligen de egenskaper,
som för berörda göromåls bestridande erfordrades, måste förutsättas
vara till finnande hos den, som vore bibliotekarie, så hade revisorerne
icke tvekat att för sin del uttala, det vice värdskap^ för Riksdagens
hus borde förenas med bibliotekariebefattningen, hvarigenom,
för beredande af ökadt utrymme för biblioteket, hvarken någon ny bostad
behöfde inredas eller någon hyresersättning ifrågakomma.

Emellertid hade, redan innan revisorerne gjorde sin ofvan omförmälda
framställning, fullmäktige fattat beslut i berörda, till deras afgörande
öfverlemnade fråga. Af protokollet vid det sammanträde, hvarunder
ifrågavarande ärende af fullmäktige afgjordes, inhemtas, att af de
lägenheter, till hvilkas begagnande för beredande af ökadt utrymme åt
Riksdagens bibliotek Stats-Utskottet i dess ofvan omförmälda skrifvelse
hänvisat fullmäktige, hade ingen synts fullmäktige vara lämpligare än
den i våningen under biblioteket belägna, åt eu vaktmästare upplåtna,
bestående af ett större och ,ett mindre rum, eu förstuga, ett kallrum och
ett kök, emedan denna lägenhet vore från bibliotekslokalen skild endast
medelst en kort trappa, till hvilken omedelbar utgång förefunnes från
ett af biblioteksrummen. De anmärkningar beträffande berörda lägenhet,
livilka af biblioteksföreståndaren i ett till fullmäktige afgifvet memorial
blifvit uttalade, rörde endast dess möjliga användande såsom bostad åt biblioteksföreståndaren,
men ett sådant användande vore ej af behofvet
Bill. till Riksd. Prof.. 1811. 4 Sami. 1 Afd. 4 ljuft. 2

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

påkalladt, och genom lägenhetens begagnande omedelbart för bibliotekets
behof vunnes jemväl, utom ett ganska betydligt ökadt utrymme,
den fördelen, att det ej blefve erforderligt att skilja biblioteksföreståndaren
från hans, invid den egentliga bibliotekslokalen och således särdeles
lämpligt belägna bostad, hvilken han sedan länge innehaft. Ifrågavarande
lägenhets användande till bibliotekslokalens utvidgning vore ock, helst om den
till densamma ledande trappnedgång under den kallare årstiden uppvärmdes
och belädes med mattor, ej förenad med någon nämnvärd svårighet,
enär kommunikationen mellan densamma och den nuvarande bibliotekslokalen
vore ytterst lätt, samt bibliotekets samlingar till eu ej
ringa del bestode af sådana arbeten, hvilkas begagnande mycket sällan
ifrågakomme, t. ex. tio främmande länders riksdagshandlingar, äldre upplagor
af böcker, utaf hvilka nya upplagor utkommit och anskaffats, vissa
tidskrifter med mera, hvilka arbeten alltså borde i främsta rummet till
den nya delen af bibliotekslokalen förflyttas; hvarförutan en sådan förflyttning
i allt fall ej behöfde ske annat än i den män, den påkallades
af ett knappare utrymme i den nuvarande bibliotekslokalen.

På dessa skäl och i enlighet med ett af Herr Ordföranden såsom
inspektor för Riksdagens bibliotek gjordt förslag hafva fullmäktige beslutat,
att ofvannämnda lägenhet skall från den 1 nästkommande April
användas till utvidgning af lokalen för Riksdagens bibliotek i den mån
sådant erfordrades; hvarjemte fullmäktige i sammanhang härmed fattat
beslut om åtskilliga verkställighetsåtgärder, hvarom fullmäktiges vid deras
utlåtande öfver revisionsberättelsen tryckta protokoll den 12 Oktober
1876 innehåller närmare upplysning.

I sammanhang med handläggningen af revisionsberättelsen i ifrågavarande
del har Utskottet till behandling förehaft eu inom Andra Kammaren
af Herr Christen Assarsson med hvilken Herrar A. Andersson från
Göteborgs och Bohus län samt P. Engman instämt, väckt, till Stats-Utskottet
remitterad motion (N:o 62), deruti, med upptagande af revisorernes
ofvan omförraälda yttrande, hemstälts, att bibliotekarie- ock vicevärdsbefattningarne
i riksdagshuset skulle sammanslås och förenas i en persons
hand och att denne finge till bostad begagna den af nuvarande vice
värden innehafvande våning i Riksdagens hus,,samt att de af bibliotekarien
nu begagnade rum skulle användas till bibliotekets utvidgning.

Genom fullmäktiges ofvannämnda beslut har det ökade utrymme,
som kan för riksdagsbiblioteket erfordras, blifvit biblioteket beredt, på
ett sätt, som, så vidt Utskottet kan finna, icke är fbrenadt med någon
olägenhet och som står i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den utväg

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

11

till frågans lösning, hvartill Utskottet med sin ofvan omförmälda skrifvelse
den 12 Maj 1876 afsåg att hänvisa fullmäktige.

Ur denna synpunkt torde således något skäl ej förefinnas att bifalla
den i revisorernes berättelse och ifrågavarande motion gjorda framställning.

Beträffande åter frågan i och för sig om förening i en persons
hand af vice värds-befattningen i Riksdagens hus och biblioteksföreståndarebefattningen,
kan Utskottet ej underlåta erinra derom, att afgörandet
af denna fråga måste vara i hög grad beroende derpå, att en person,
lämplig att bekläda dessa båda, sins emellan ganska olikartade befattningar
kan vara att tillgå. Utskottet är förvissadt derom, att fullmäktige
i Riksgäldskontoret, under hvilka dessa befattningar lyda, visserligen icke
lära underlåta att hopslå desamma, om och när någon fördel för det
allmänna skulle af en sådan hopslagning beredas.

Deremot anser Utskottet sig ej kunna tillstyrka Riksdagen att i
en i sig sjelf ganska underordnad förvaltningsfråga, hvars lösning enligt
sakens natur måste vara af rent personliga förhållanden beroende, fatta
ett beslut, som må hända ej lämpligen utan dröjsmål läte sig verkställa.
Ej heller bör Utskottet lemna oanmärkt, att af den ifrågasatta föreningen
i en persons hand af omförmälda befattningar ingalunda såsom ovilkorlig
slutsats följer att, såsom i Herr Christen Assarssons med fleres motion
föresloges, den af nuvarande vice värden i riksdagshuset innehafvande
lägenhet skulle upplåtas åt den person, som kornme att bestrida begge
befattningarne. Om nemligen en sådan förening korame att ega rum på
det sättet, att begge befattningarne blefve åt biblioteksföreståndaren uppdragna,
erfordrades naturligtvis för hans lämplighet att dessa befattningar
bestrida ingalunda, att åt honom anvisades en annan bostad, utan
kunde vid sådant förhållande biblioteksföreståndaren utan olägenhet bibehållas
vid den för närvarande åt honom upplåtna, invid biblioteket och
således särdeles lämpligt belägna bostad samt ofvan berörda, nu åt vice
värden upplåtna lägenhet ställas till Riksdagens disposition.

Då det ökade utrymme, som kan för riksdagsbiblioteket erfordras,
nu blifvit detsamma beredt och en hopslagning af vice värds- och biblioteksföreståndarebefattningarne
således ej af denna orsak är behöflig, samt
ett beslut om en sådan hopslagning i allt fall, af ofvan antydda skäl, ej
lämpligen torde böra af Riksdagen fattas, hemställer Utskottet,

att revisorernes ifrågavarande framställning samt Herrar
Christen Assarssons, A. Anderssons och P. Engmans
motion ej för närvarande må till någon vidare åtgärd
föranleda.

12

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

5:o.

Angående bevillning för ett fideikommiss.

(Rev.-ber. sid. 50.)

o

A sid. 50 och 51 af sin berättelse om riksgäldsverket redogöra
revisorerne för nuvarande förhållandet med det mot fideikommissarie!!
till egendomen Leufsta anhängiggjorda mål angående utbekommande af
bevillning för nämnda fideikommiss.

Härjemte har i en inom Andra Kammaren väckt och till Utskottet
remitterad motion (Nio 59) Herr C. A. Larsson, med ornförmälande af
1875 års Riksdags beslut att åt fullmäktige i Riksgäldskontor uppdraga
att,, när den förlust blefve känd, som genom ofvanberörda ärendes fördröjda
behandling uppkommit, hos dem, som densamma föranleda derför
utsöka ersättning, föreslagit, att Riksdagen ville genom Stats-Utskottet
infordra och i sammanhang med det lofvade utlåtandet angående
Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, meddela upplysning jemväl
derom, huruvida fullmäktige vidtagit några åtgärder, som kunde vara
betryggande, ej mindre mot krafvets preskription, än ock mot bristande
tillgång till gäldande af den förlust som, efter all sannolikhet, komme att
drabba statsverket genom att fideikommissarie!) befriades från utgifvande
af upplupna räntan.

Utskottet har öfver omförmälda motion begärt och erhållit fullmäktiges
yttrande, af följande innehåll:

»Fullmäktige få i minnet återkalla, hurusom Riksdagen i skrifvelse
»den 8 Mars 1875 uppdrog åt fullmäktige att, när den förlust blefve känd,
»som genom ifrågavarande ärendes fördröjda behandling uppkommit, der»för
utsöka ersättning hos dem, som föranledt denna förlust. För full»görande
af detta uppdrag afläto fullmäktige under den 11 i samma må»nad
till Kongl. Statskontoret en skrifvelse med anhållan, att detta em»betsverk,
efter det ärendet blifvit slutligen afgjordt, behagade gifva full—
»mäktige del af ej mindre den slutliga resolutionen i berörda bevillnings»mål
än ock de öfriga handlingar, af hvilka fullmäktige, för ofvan om»förmälda,
dem gifna uppdrags fullgörande, kunde behöfva kännedom.
»Något svar å denna skrifvelse har ännu icke följt, hvadan det måste an»tagas,
att slutlig resolution i berörda bevillningsmål ännu icke blifvit
»meddelad, hvilket antagande jemväl vinner bekräftelse af hvad Riksda»gens
senast församlade revisorer uti deras afgifna berättelse angående

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

13

»granskning af Riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning sid. 50—51
»rörande detta ärende omförmäla. Då det således ännu icke är känd!,
»om eller till hvad belopp förlust må hafva tillskyndats det allmänna ge»nom
ifrågavarande ärendes ofvan omförmälda fördröjda behandling, hafva
»fullmäktige hvarken uti ordalydelsen af det dem lemnade särskilda upp»drag
eller i andra dem gifna föreskrifter funnit stöd för vidtagande redan
»nu af de utaf motionären ifrågasatta åtgärder, hvilka dessutom synts
»fullmäktige icke ännu vara behöfliga för krafvets bevarande mot pre»skription,
då den ifrågasatta försummelsen måste anses innefatta fortsätt»ning
af en och samma förseelse, samt rättigheten att utsöka skadestånd
»enligt gällande lag bibehållas utan hinder deraf, att tid till åtals anstäl»lande
för tjenstefel må vara försuten; lärande det, innan utredning vun»nits,
om eller till hvad belopp förlust genom berörda förfarande må hafva
»det allmänna tillskyndats eller hvilken eller hvilka dertill varit vållande,
»vara för tidigt att, på sätt motionären ifrågasatt, vidtaga några åtgärder
»till det allmännas betryggande mot bristande tillgång hos vederbörande
»att gälda den befarade förlusten;»

Hvilket Utskottet till svar å nämnda motion härmed
får meddela.

6:o.

Angående Gefle-Dala jernväg saktiebolag.

(Rev.-ber. sid. 68. TJtl. sid. 161.)

Den af flera föregående års statsrevisorer behandlade fråga, huruvida
ofvan nämnda bolag kontraktsenligt har skyldighet att underkasta
sig en ökad amortering af sin skuld till staten, har äfven utgjort föremål
för 1876 års statsrevisorers begrundande. Statsrevisorerne hafva
dervid stannat uti samma åsigt, som tillförene inom revisionen gjort sig
gällande, grundad på tolkningen af 5 och 6 paragraferna i det mellan
staten och bolaget gällande kontrakt, hvilka paragrafer hafva följande
lydelse:

»§ 5.

»Afgifterna för passagerare- och varutrafiken skola utgå enligt af
»Kongl. Maj:t, efter dertill af bolaget afgifvet förslag, i nåder faststäld

14

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

»taxa, hvilken i allmänhet synes hvart femte år böra lämpas efter sig då
»företeende förhållanden.»

»§ 6.

»Skulle behållna inkomsten af jernvägen, efter afdrag af den årliga
»inbetalningen å det af staten erhållna lån, öfverstiga 6 procent å det be»lopp,
aktieegarne tillskjutit, ankommer på Kong!. Maj:t att. utom begag»nandet
af den i näst ofvan stående punkt Kongl. Maj:t förbehållna rätt
»att pröfva och bestämma de enligt taxor utgående afgifter, föreskrifva
»huru stor del af detta öfverskott skall afsättas, för att framdeles använ»das
till jern vägens förbättring eller vidare utsträckning. Uppgår den år»liga
behållningen ändock till åtta procent ä aktieegarnes tillskott, eger
»Kongl. Maj:t bestämma om och med hvad belopp den stadgade amorte»ringen
å sagde lån bör ökas.»

Med anledning af en utaf bolagsdirektionen i dess öfver 1874 års
statsrevisorers framställning afgifna förklaring uttalad önskan, att saken
måtte betraktas såsom en ren kontraktsfråga och icke lösas på mer eller
mindre antagliga billighetsskäl, hafva stat srevisor erne nu sökt åstadkomma
en juridisk utredning i ifrågavarande afseende, till hvilken Utskottet.
härmed får hänvisa. Enligt densamma borde ökandet af den
stadgade amorteringen kontraktsenligt af Kongl. Maj:t bestämmas »i följd
af hvarje års affärsresultat. år från år, med ett bestämdt belopp», och
således ske icke »genom en på förhand bestämd tillökning i annuiteten,
utan medelst användande af ett hvarje gång till siffran bestämdt belopp.»

Den omständighet, att bolaget medelst bifall till dess egna i afseende
å amorteringens ökande gjorda framställningar hittills undvikit
berörda, enligt revisorernes åsigt rigtiga kontraktstillämpning, syntes ur
strängt rättslig och följaktligen kontraktsenlig synpunkt icke innefatta
något hinder för en sådan tillämpning, då ined-kontrahenten derom framstäide
anspråk, och att ett sådant anspråk vore fullt befogadt, torde, enligt
revisorernes åsigt, så mycket mindre kunna ifrågasättas, som, i händelse
tillämpning af kontraktbestämmelsen egt rum allt från den tid, då
bolagsmännen erhöllo 8 procent å aktiekapitalet, och är från år fortgått,
staten längesedan skulle hafva återfått hela sin kapitalfordran. Då tiden
nu nalkades för en ny pröfning af trafiktaxan, syntes allt skäl vara för
handen att den omtvistade frågan komme till slutligt afgörande, helst
bolagets utdelning, som enligt direktionens uppgifter år 1871 utgjorde
20 procent och sedermera enligt revisionsberättelserna för hvart och ett

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

15

af de följande åren 1872—1875 uppgått till 25 procent, betydligt öfverstege
den antagna utdelningsprocenten af 8.

Hvad statsrevisorerne sålunda yttrat grundade sig på den af direktionen
sjelf uttryckligen uttalade åsigt om sättet för frågans bedömande.
Deremot arisågo äfven revisorerne det ej kunna förnekas att,
sedan den ökade amorteringen, vid sidan af kontraktet, under flera år
utgått efter en helt annan metod, än kontraktet förutsatte, det skulle för
bolaget och dess aktieegare medföra ganska väsentliga olägenheter, om
amorteringssättet plötsligen förändrades. A andra sidan och då staten,
som sjelf finge vidkännas en ränta af omkring 5 procent å de lån, staten
i senare tider upptagit, med all rätt borde kunna fordra, att den återstående
amorteringstiden för ett lån, som endast löpte med 2 procent
årlig ränta, sä vidt i enlighet med'' gällande aftal ske kunde, väsentligen
förkortades eller att staten på annat sätt förminskade sin ränteförlust,
har det synts statsrevisorerne, som skulle i afseende å statens återstående
fordran, utgörande, efter den år 1875 verkstälda amortering,
1,548,926 kronor 26 öre, statens och bolagets ömsesidiga anspråk i någon
mån kunna sarnmanjemkas och derigenom denna under flera år omtvistade
fråga bringas till ett slutligt afgörande. Om t. ex. den nu varande
annuiteten, 6 procent å ursprungliga lånebeloppet 2,400,000 kronor, eller
144,000 kronor, under återstoden af amorteringstiden finge oförändrad
utgå, men bolaget derutöfver åtoge sig att å återstående lånebeloppet i
stället för nuvarande 2 procent gälda 4 procent ränta, eller samma ränta,
som erlägges för alla de lån, staten från år 1858 till år 1871 lemnat till
understödjande af enskilda jernvägsanläggningar, efter hvilken tid räntan
för sedermera beviljade dylika understöd höjdes till 5 procent, så komme
ä ena sidan bolaget att, med ändring af kontraktsföreskriften, bereda sig
fördelen af visshet derom, att under i öfrigt oförändrade förhållanden utdelningsprocenten
icke behöfde att underkastas någon annan nedsättning än den
obetydliga, som föranleddes af räritetillökningen, hvilken dessutom år för
år minskades, under det å andra sidan statens ränteförlust icke blefve
särdeles betydande.

Statsrevisorerne hafva emellertid i nu omförmälda hänseenden icke
velat framlägga några bestämda förslag, utan öfverlemnat frågan till Riksdagens
pröfning.

Jernvägsbolagets direktion har uti afgifvet och jemte revisionsberättelsen
tryckt utlåtande, till hvithet Utskottet får hänvisa, sökt vederlägga
den af revisorerne utvecklade åsigt samt, beträffande den af revisorerne
antydningsvis omförmälda sammanjemkning, hvarigenom staten
skulle, emot kontraktet, beredas en förhöjd ränteafkomst å sin ännu åter -

16

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

stående kapitalfordran, samt bolaget åter förvärfva sig visshet om en
temligen orubbad utdelningsprocent, förklarat det icke tillkomma direktionen
att diskutera den sålunda framkastade frågan i dess nuvarande form.

Utskottet finner en ytterligare förhöjning af amorteringen öfverensstämmande
ej blott med billighet, utan ock med innehållet af de i
kontraktet meddelade stadganden. Då Kongl. Maj:t antagligen under
innevarande år kommer att taga under nådig pröfning fastställande af
ny taxa för bolaget, torde ej heller någon tid vara mera lämplig än den
närvarande för bestämmande, huruvida amorteringen af bolagets statslån
må ytterligare ökas eller icke.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i ompröfning, huruvida skäl
må förefinnas — att med begagnande af den i 6 § af kontraktet
mellan staten och Gefle—Dala jernvägsaktiebolag
Kongl. Maj:t förbehållna rätt att, då den årliga behållningen
öfverstiger åtta procent å aktieegarnes tillskott,
bestämma med huru stort belopp den stadgade amorteringen
å statslånet bör ökas — föreskrifva en i förhållande
till den öfver nämnda procenttal uppgående behållningen
ytterligare ökad årlig amortering af sagda lån.

7:o.

Angående åtskilliga med statslån understödda jernvägsaktiebolag.

(Rev.-ber. sid. 90, 92, 96, 100 och 116. Uti. sid. 165—170)

Förutom den framställning angående Gefle—Dala jernvägsaktiebolag,
öfver hvilken Utskottet i nästföregående punkt meddelat yttrande, hafva
revisorerne jemväl beträffande Landskrona—Eslöfs jernvägsaktiebolag,
Kristianstad—Hessleholms jernvägsaktiebolag, Wexiö—Alf vesta jernvägsaktiebolag
och Norbergs nya jernvägsaktiebolag erinrat om de stadganden i
med samma bolag afslutade kontrakt, enligt hvilka det skulle på Kongl.
Maj:t ankomma att, utom begagnande af sin rätt att pröfva och bestämma
de enligt taxa utgående afgifterna, föreskrifva, huru stor del af bolagets
öfverskott skall afsättas till underhålls- och ombyggnadsfond eller ock
användas till ökande af den för de bolagen beviljade statslån stadgade

Stats-TJtsJcottets Utlåtande N:n 10.

17

amortering; hvarjemte revisorer^, beträffande Helsingborg—Landskrona
■—Eslöfs jernväg saktiebolag samt nyssnämnda Norbergs nya jernväg saktiebolag,
påpekat det sätt, hvarpå nämnda bolags reservfonder blifvit af
dem använda.

Med afseende å hvad ofvannämnda fem bolags styrelser i afgifna
och revisionsberättelsen bifogade förklaringar anfört, finner Utskottet sig
•sakna skäl att beträffande dem göra någon hemställan till Riksdagen om
besluts fattande, helst redan sistlidne års riksdag i underdånig skrifvelse
den 4 Mars 1876 — i och för åvägabringande af tillsyn om och huru
de kontraktsbestämmelser, som reglera de med statslån understödda jernvägsaktiebolagens
förhållande till staten, blifvit iakttagna samt för möjliggörande
af ett rigtigt bedömande om och i hvad mån skäl må förefinnas
till begagnande af här ofvan omförmälda, enligt kontrakten Kongl.
Maj:t tillerkända rätt — hos Kongl. Maj:t anhållit om åtgärders vidtagande
i syfte att till Kongl. Maj:t måtte afgifvas sådana uppgifter, att
vederbörande bolags ställning deraf kunde fullständigt bedömas, i hvilket
afseende Riksdagen ansåg det ej vara nog att känna ett bolags ställning
för ett enstaka år, utan nödigt vara att ega kännedom om bolagets
inkomster, utgifter in. in. under så lång tid i ett sammanhang, att ett
mera stadigvarande förhållande deraf kunde utrönas.

Enligt hvad Utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t anbefalt Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i Riksdagens berörda skrifvelse uttalade grundsatser,
afgifva fullständigt förslag till instruktion för de ombud, som å statens
vägnar deltaga i granskningen af jernvägsaktiebolagens förvaltning och
räkenskaper.

Åtgärder i samma syfte, som revisorerne med sina framställningar
om ifrågavarande bolag torde hafva afsett, äro således dels redan beslutade,
dels under förberedande behörig handläggning; och det kan vid
sådant förhållande äfven af denna anledning ej vara behöfiigt eller lämpligt
att nu, med ledning af endast ett års räkenskaper, om samma bolag
fatta några särskilda beslut. Utskottet hemställer fördenskull,

att revisorernes framställningar angående Landskrona
—Eslöfs jernvägsaktiebolag, Helsingborg—Landskrona—
Eslöfs jernvägsaktiebolag, Kristianstad—Idessleholms jernvägsaktiebolag,
Wexiö—Alfvesta jernvägsaktiebolag och
Norbergs Nya jernvägsaktiebolag ej må till någon
åtgärd föranleda.

Bill. till Riksd. Prot. 1877. 4 Sami. 1 Åfd. 4 Haft.

3

18

Stats-Ut, stcottets Utlåtande N:o 10.

8:o.

Angående Karlskrona—Wexiö jernväg saktiebolag.

(Rev.-ber. sid. 120.)

Revisorerne hafva i sin berättelse upplyst, att Karlskrona—Wexiö
jernvägsaktiebolag, som försummat att infordra serien B af sitt aktiekapital
och i stället till jernvägsanläggningen användt ett ganska betydligt
belopp influtna trafikinkomster, uppå härom af fullmäktige framstäf
anmärkning förklarat sådana inkomster hafva blifvit använda endast till
arbeten utöfver nådigst faststäld plan och kostnadsförslag.

Fullmäktige hafva med anledning häraf i underdånig skrifvelse den 24
Augusti 1876 hos Kong]. Maj:t anhållit, det Kong]. Maj:t täcktes anbefalla
vederbörande embetsmyndighet att föranstalta om en besigtning af jernvägsanläggningen
i ändamål att få behörigen utrönt, huruvida, och, i sådant
fall, till hvilket belopp de å jernvägsanläggningen i dess helhet
nedlagda arbeten och kostnader rätteligen må anses öfverstiga hvad bolaget
enligt faststälda planen med kostnadsförslag samt under iakttagande
af de föreskrifter, som för arbetets utförande för öfrigt meddelats,
varit skyldigt att utföra och vidkännas.

Vid läsningen af fullmäktiges protokoll har Utskottet inhemtat,
att fullmäktige ytterligare den 14 sistlidne December till Kong!. Maj:t
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i samma ämne.

Då ifrågavarande ärende ännu är på handläggning beroende, saknar
Utskottet anledning att nu derom meddela något yttrande.

9:o.

Angående utlåning af liqvidations- och amortissementsfondernas kontanta

behållningar.

(Rev.-ber. sid. 128. Fullm. uti. sid. 158.)

Vid granskningen af låne- och säkerhetshandlingarne för de till
förräntande af Riksgäldskontorets kontanta medel utlemnade lån hafva
revisorerne funnit, att ett lån blifvit år 1875 utaf liqvidations-och amorteringsfondernas
kontanta behållningar beviljadt och utlemnadt mot säkerhet
af aktier i ett bolag. I anledning häraf hafva revisorerne erinrat, att
den paragraf i Riksgäldskontorets reglemente, som afhandlade fruktbargörande
af kontorets kontanta tillgångar, icke uppräknar aktier bland de

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

19

värdehandlingar, hvilka finge såsom säkerhet vid utlåning mottagas, och
att, enligt revisorernes uppfattning, stadgandet i berörde paragraf vore
gällande för utlåning af alla Riksgäldskontorets kontanta tillgångar, således
äfven af de behållningar, som kunde förefinnas å liqvidations- och
amorteringsfonderna. Men vid det förhållande att, efter hvad revisorerne
erfarit, fullmäktige för sitt förfarande skulle velat hemta stöd af det uti
flera för Riksgäldskontoret utfärdade reglementen förekommande stadgande,
att de till liqvidations- och amorteringsfonderna influtna medel borde,
så vidt ske kunde och de för fonderade lånen föreskrifna amorteringsoch
ränteliqvider medgåfve, städse göras fruktbärande på det sätt, fullmäktige
ansåge mest ändamålsenligt och med statens säkerhet förenligt,
hafva revisorerne, med hemtadt stöd jemväl af sista paragrafen i det år
1875 och flera föregående äfvensom innevarande år utfärdade reglemente,
så lydande: »några tillförene meddelade och mot det nu utfärdade reglementet
stridande stadganden angående Riksgäldskontorets förvaltning och
dermed gemenskap egande ämnen få icke vidare åberopas och tillämpas»,
trott sig böra förhållandet för Riksdagen anmäla med hemställan, det
Riksdagen vid utfärdande af nytt reglemente för Riksgäldskontoret må
meddela den bestämmande föreskrift, som må anses erforderlig.

1 sitt häröfver afgifna utlåtande hafva fullmäktige till en början
andragit, att den af revisorerne åberopade reglementsparagraf angående
Riksgäldskontorets utlåning innehåller, att »de till Riksgäldskontoret influtna
medel eller aflemnade behållningar, äfvensom de för jernvägsbyggnaderna
upplånta medel samt detta verks» (d. v. s. Riksgäldskontorets)
»öfriga kontanta tillgångar skola, så vidt och så länge de icke behöfva
användas för samma verk åliggande utbetalningar», på i reglementsstadgandet
föreskrifvet. sätt göras räntebärande.

Fullmäktige anföra vidare, att, enligt Riksdagens beslut, i Riksgäldskontoret
föras tvenne särskilda böcker, den ena: »Riksgäldskontorets
hufvudbok», och den andra: »Redovisning öfver de fonderade jernvägslånens
liqvidations- och amortissementsfonder». I öfverensstämmelse härmed
hade ock Riksgäldskontoret två särskilda räkningar å sina behållningar
i Riksbanken: bankoräkningen n:o 1 (Riksgäldskontorets) och
bankoräkningen n:o 3 (liqvidations- och amortissementsfondernas). Den
senares medel hade ej ansetts för Riksgäldskontorets medel eller kontanta
tillgångar, utan tvärtom utgjorde de belopp, som skulle till liqvidations-
och amortissementsfonderna utbetalas, Riksgäldskontorets skulder
till dess liqviden blifvit fullgjord; och denna skilnad mellan Riksgäldskontorets
samt liqvidations- och amortissementsfondernas medel vore så
litet en endast formel eller på bokföring beroende, att, när någon gång

20

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

liqvidations- och amortissementsfondernas behållningar tillfälligtvis måst
för Riksgäldskontoret åliggande uttbetalningar anlitas, detta endast skett
såsom lån och mot ränta. I enlighet härmed hade ock det af revisorerne
åberopade reglementsstadgandet angående kontorets utlåning ej ansetts
på liqvidations- och amortissementsfondernas behållningar tillämpligt, utan
endast afse de på bankoräkningen n-o 1 innestående medel, och denna
uppfattning syntes ända hitintills varit delad äfven af revisorerne, enär
samma slag af aktier, som nu omförmälts, under en följd af år ofta blifva
antagne såsom hypotek vid förräntning af fondernas behållningar,
utan att revisorerne, förr än nu, funnit sådant anmärkningsvärd!.

Då emellertid revisorerne anfört, att, »efter hvad revisorerne erfarit,
fullmäktige för sitt förfarande velat hemta stöd af» något tillförene
meddeladt, men nu ej längre gällande reglementsstadgande, hafva fullmäktige
erinrat, att detta ej vore förhållandet. Utlåningen från liqvidations-
och amortissementsfonderna grundade sig nemligen ej på något
reglementsstadgande, utan på den angående de svenska statslånen meddelade,
i Kongl. Maj:ts nådiga kungörelser om desamma offentliggjorda
bestämmelse, att de till lånens liqvidations- och amortissementsfonder influtna
medel, så vidt ske kunde och de fonderna åliggande liqvider medgåfve,
städse skulle på säkert och ändamålsenligt sätt göras fruktbärande.
Detta stadgande, som vore af kontrakts natur och, utan att behöfva i
hvarje för Riksgäldskontoret utfärdadt reglemente intagas, egde bestånd
så länge de respektive lånen vore oguldna, innefattade, såsom syntes, ej
några närmare föreskrifter än att förväntningen skulle ske »på säkert och
ändamålsenligt sätt»; och i detta afseende hade revisorerne ej, beträffande
förevarande fall, framstäf någon anmärkning.

I sammanhang härmed hafva fullmäktige i sitt utlåtande gjort eu
framställning, åsyftande någon ändring i beröi''da, angående Riksgäldskontorets
utlåning meddelade reglementsstadgande. Utskottet ämnar vid
uppgörande af förslag till det nya reglemente för Riksgäldskontoret, som
af innevarande Riksdag kominer att utfärdas, taga fullmäktiges berörda
framställning under öfvervägande och har nu endast att meddela yttrande
öfver det af revisorerne anmärkta förhållande, för så vidt det med granskningen
af Riksgäldskontor^ förvaltning eger sammanhang. I detta afseende
synas fullmäktige hafva till fullo ådagalagt, att det ifrågavarande,
ej från Riksgäldskontorets, utan från de fonderade lånens liqvidationsoch
amortissementsfonder utbetalda lånets beviljande icke varit mot gällande
stadgande!! stridande; på grund hvaraf Utskottet hemställer,

att revisorernes ifrågavarande framställning, så vidt

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

21

den med granskningen af Riksgäldskontorets förvaltning
eger sammanhang, icke må til! någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

10:o.

Angående ett förändradt sätt för förande af Ombudsmannens diarium.

(Rev.-ber. sid. 129. Fullm. uti. sid. 159.)

Vid granskningen af det diarium, som det enligt gällande tjenstgöringsordning
åligger ombudsmannen att föra öfver alla för någon åtgärds
vidtagande till honom öfverlemnade handlingar, hafva revisorerne
funnit, att de föreskrift^ diariianteckningarne blifvit år från år fortsatta
i samma bok. Som det, med afseende å den årliga granskningen af
detta diarium, synts revisorerne vara särdeles lämpligt och ändamålsenligt,
att ett nytt diarium för hvarje år upplades och dit öfverfördes alla de
ärenden, som från föregående år funnes oafgjorda, hafva revisorerne
härpå fästat fullmäktiges uppmärksamhet.

Fullmäktige hafva i sitt utlåtande med anledning häraf meddelat,
att de inkommande ärendena jemte de till desamma hörande handlingar
i diariet antecknades under ny nummerföljd för hvarje år och att således
i sjelfva verket nytt diarium för hvarje år upplades, om ock för flera år
i ett och samma band, hvilket betydligt underlättade diariets användning,
då, såsom ofta vore fallet, anteckningar för den förflutna tiden skulle uppletas,
helst enär detta diariiband vore försedt med alfabetiskt register i
början af detsamma, i hvilket register ärendena vore, jemväl hvart och
ett under sitt särskilda år, antecknade. Diariet vore nu fördt i enlighet
med stadgandet i tjenstgöringsordningens 10 §, att detsamma skulle vara
så inrättadt, att det på ett ställe innehölle upplysning om all den handläggning,
hvarje särskildt mål erhållit. Att under nya nummer in- och
utbalarisera ärendena med dem tillhörande akter hade ej synts fullmäktige
lämpligt; men för att underlätta den årliga granskningen af diariet
hade fullmäktige, med anledning af revisorernes framställning, beslutat
den ändring i de hittills gällande föreskrifterna om sättet för förande af
ifrågavarande diarium, att de ärenden, hvilka vid utgången af ett år ej
blifvit bragta till slut, skulle, dock med bibehållande af sina ursprungliga
diariinummer, främst för det följande året i diariet antecknas och
således diariet för hvarje år innehålla anteckning om ej blott de under
året inkomna, utan äfven de under föregående år inkomna, men vid årets
början ej till slut bragta ärenden.

22

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Genom detta fullmäktiges beslut hafva fullmäktige ansett revisorernes
syftemål vara till fullo uppnådt.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må härvid låta bero.

ll:o.

Angående de till jernväg sanläggning av utbetalda belopp samt de för verkställande
aj dessa utbetalningar till Riksgäldskontor et influtna medel.

(Rev.-ber. sid. 32 och 132.)

Revisorerne hafva vid sin senast afgifna, likasom vid liera föregående
berättelser fogat en bilaga, innefattande beräkning öfver de till
statens och enskilda jernvägsanläggningar utbetalda belopp samt de medel,
som genom upptagna statslån med flera inkomster för verkställande af
dessa utbetalningar till Riksgäldskontoret influtit intill den 1 Oktober
det år, då berättelsen afgifvits.

Den vid 1875 års revisionsberättelse fogade berörda beräkning, omfattande
tiden till den 1 Oktober 1875, utvisade, att af för handen varande
tillgångar, utöfver upptagna lån samt vissa andra uppgifna inkomster å
1,070,000 kronor, då verkstälts utbetalningar för ofvannämnda ändamål
till belopp af 23,219,791 kronor 47 öre.

Den senast af revisorerne uppgjorda enahanda beräkning, omfattande
tiden till den 1 Oktober 1876, slutar åter med ett saldo, utvisande,
att upptagna statslån jemte ofvanberörda inkomster å 1,070,000 kronor
öfverstiga de vid samma tid verkstälda utbetalningarne med 6,128,504
kronor 55 öre.

Med anledning häraf anser Utskottet sig böra erinra, att den betydliga
skilnad, som sålunda mellan de begge beräkningarnes saldon förefinnes,
hufvudsakligen härrör deraf att i den senaste beräkningen upptagits
hela det för 1876 års lån influtna belopp 25,481,826 kronor 89 öre,
hvilket dock den 1 Oktober var till största delen oanvändt, ett förhållande,
som bland annat utvisas deraf, att Riksgäldskontoret, i hvars behållningar
visserligen till någon mindre del ännu ingå öfverskott å statsverkets
inkomster, å nämnde dag hade medel till förräntning utlemnade
till ett belopp af 26,238,704 kronor 39 öre.

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

23

12:o.

Angående ansvarsfrihet för Riksgäldskontorets styrelse.

Då Stats-Utskottet, vid den nu verkställa granskningen af Riksgäld
skontorets styrelse och förvaltning, funnit fullmäktige i nämnda
kontor hafva med nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla
kall, tillstyrker Utskottet,

att fullmäktige må tillerkännas full ansvarsfrihet för
alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade uti
deras protokoll från den 21 Januari 1876 till och med
den 20 Januari 1877.

Stockholm den 10 Februari 1877.

På Stats-Utskottets vägnar:

CARL EKMAN.

Reservationer:

vid lista punkten: (angående förhöjning af arfvodet för fullmäktige) af

Herrar (Jarl Ifvarsson, P. O. Hörnfeldt, Jöns Rundhäck, O. B.
Olsson, Jan Andersson, Jonas Andersson och Sven Nilsson i Efveröd.

vid 4:de punkten (angående beredande af ökadt utrymme för
Riksdagens bibliotek):

af Herrar Tass Olof Larsson, Jöns Rundbäck, Jonas Andersson och
Sven Nilsson i Efveröd.

24

Stats-Utskottets Utlåtande N:o JO.

vid 6:te punkten (angående Gefle—Dala jernvägsaktiebolag):

dels af Herrar C. Ekman, Grefve C. Beck-Friis, L. M. Nordenfelt,
F. Heder stjerna och Grefve L. af Ugglas, hvilka ansågo, att Utskottets
yttrande i denna del af utlåtandet bort hafva följande innehåll:

»Ehuru Utskottet finner en ytterligare förhöjning af amorteringen
öfverensstämmande ej blott med billighet, utan ock med innehållet af de
i kontraktet meddelade stadgande!), anser dock Utskottet, vid det förhållande
att Riksdagen öfverlemnat åt Kongl. Maj:t att pröfva om och
med hvad belopp den stadgade amorteringen å det ifrågavarande lånet
skall ökas, samt att Kongl. Maj:t antagligen redan under innevarande år
kommer att taga under nådig pröfning frågan om tillämpning af de uti
5 § af kontraktet intagna bestämmelser och dervid icke lärer underlåta
att, på grund af kontraktets 6 §, tillse, det statens rätt och fördel varder
behörigen iakttagen, någon framställning i ämnet icke vara af behofvet
påkallad, utan hemställer,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke må
till någon åtgärd föranleda.»

och dels af Herr Jöns Rundbäck, med hvilken instämt Herrar O.
B. Olsson, J. Andersson J. E. Johansson samt Sven Nilsson och som
anfört:

»Delande den uppfattning som senaste och flera föregående statsrevisorer
uttalat samt Stats-Utskottet gillat, i fråga om skyldighet för
Gefle—Dala jernvägsaktiebolag att öka amorteringen af det bolaget beviljade
statslån, har jag dock så till vida skilt mig från Utskottets mening
att jag anser att, då fullmäktige i Riksgäldskontoret eg a att öfvervaka
tillämpningen af de kontrakt, hvilka emellan staten och enskilda jernvägsbolag
afslutats om för jernvägsanläggningar lemnade försträckningar,
och att staten kommer i åtnjutande af all den rätt, som enligt dylika
kontrakt blifvit åt staten inrymd, Riksdagen icke bör omedelbart hos
Kongl. Maj.t göra den af Utskottet tillstyrkta framställningen om amorteringens
ökande, utan i sådant hänseende uppdraga åt fullmäktige i
Riksgäldskontoret att vidtaga erforderliga åtgärder.

I anledning häraf får jag vördsammast föreslå,

att Riksdagen måtte åt fullmäktige i Riksgäldskontoret
uppdraga vidtagande af alla de åtgärder, som
kontraktsenligt erfordras för att bereda åt staten en
ökad amortering af det till Gefle—Dala jernvägsaktiebolag
lemnade lån å ursprugligt belopp 2,400,000 kronor.

Härjemte

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10.

25

Härjemte har Herr C. Petre begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af det i denna punkt omförmälda ärende.

vid lille punkten (angående de till jern vägsanläggningar utbetalda
belopp):

af Herr L. M. Norden/eif:

»Då ändamålet med den ifrågavarande tabellen, har varit att åskådligt
utvisa, att lida de upplånade beloppen användas för jernvägar samt
dessutom huru stora belopp af andra tillgångar som blifvit för samma
ändamål anvisade, så har det synts mig att Utskottet hade bort låta
utreda huru mycket af 1875 och 1876 årens lån den 1 Oktober 1876
ännu icke vore användt för jernvägar; men då så icke skett, vill jag söka
åstadkomma en utredning härom.

1875 års lån inbringade ..................... kronor 17,143,823: 53.

1876 års lån............................................. » 25,481,826: 89.

Summa kronor 42,625,650: 42.

Deraf utbetalades för jernvägar:

före den 1 Oktober 1875 .................... kronor 4,442,354: 40.

från nämnde dag till 1 Oktober 1876 » 11,500,000: —

Summa kronor 15,942,354: 40.

Alltså återstod den 1 Oktober 1876 kronor 26,683,296: 02.

Bill till Riksd. Prat. 1877. 4 Sand. / A/d. 4 Illift.

4