Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4
1
N:0 4.
Ank. till Eiksd. Kansli den 19 April 1877, kl. 1 e. m.
Konstitutions- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring i 10 g Regeringsformen.
I en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad motion, N:o
110, har Herr Wieselgren föreslagit, att 10 § Regeringsformen måtte erhålla
följande eller annan till innehållet härmed öfverensstämmande lydelse:
‘Innan ärendena inför Konungen i Statsrådet föredragas, skola de, efter
inhämtande af nödiga upplysningar från vederbörande embetsverk, behandlas
uti statsrådsberedning, der ordet föres af statsministern eller den af Statsrådets
öfrige medlemmar, han derom anmodar, samt ärendenas föredragning
verkställes af vederbörande expeditionschef, och eger statsministern, att, så
ofta ärendenas gång sådant fordrar, statsråden sammankalla11.
o s*öd för detta förslag har motionären hufvudsakligen anfört, att
statsrådsberedningen allt fortfarande, utan att menligt inverka på rikets styrelseform,
^ varit i bruk; att ej mindre den sammanhållning, man genom den
sistlidna år faststälda ändringen af 5 § Regeringsformen afsett att bereda
åt Statsrådet, än äfven den ställning derigenom anvisats åt statsministern
för praktiskt förverkligande under vidriga förhållanden måhända kräfde mera
i sak gående bestämmelser, än hvad genom berörda grundlagsändring torde
åstadkommits; och att slutligen det måste vara eu anmärkningsvärd brist i
en statsförfattning, att en den vigtigaste länk i den administrativa styrelsekedjan
icke ens funnes nämnd i de lagar, som bestämma våra statsrättsliga
former, utan af de särskilde departementscheferna berodde både huruvida
och äfven i hvilken mån densamma skulle varda använd.
Bih. till Bihsd. Brok 1877. 3 Sami. 4 Höft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.
I anledning af hvad motionären sålunda föreslagit får Utskottet till
en början erinra, att de bestämmelser, Regeringsformen innehåller om ärendenas
föredragning inför Konungen och om hvad Statsrådet dervid har att
iakttaga, ovilkorligen förutsätta, att i hvilken fråga som helst äfven inför
Konungen en omfattande öfverläggning kan ega rum, då samtlige de statsråd,
som äro närvarande, hafva rättighet och skyldighet att yttra sin mening.
Att vid sådant förhållande i Regeringsformen jemväl intaga föreskrifter om
de former, som inom Statsrådet böra iakttagas vid ärendenas beredning till
föredragning inför Konungen sjelf, eller, med andra ord, om det sätt, hvarpå
statsråden höra förskaffa sig kännedom om ärendena och på förhand öfverlägga
om de samma, synes så mycket mindre lämpligt, som dermed skulle
följa ett tvång, hvilket ofta för deras behandling skulle visa sig oförmånligt.
Så'' förekomma icke sällan ärenden, som fordra så stor skyndsamhet, att de
måste omedelbart i Konseljen föredragas; så beror det på ärendenas beskaffenhet,
om flere eller färre af Statsrådets ledamöter i deras beredning böra
deltaga; så torde den förberedande behandlingen af många ärenden böra
ske endast i närvaro af Statsrådets egna ledamöter.
De särskilda bestämmelser, som motionären föreslagit för att binda den
s. k. statsrådsberedningen vid vissa regler, stå i strid med den vid föredragning
derstädes nu vanliga ordning och kunna icke heller utan stora olägenheter
tillämpas. En ständig ordförande skulle icke lämpligen kunna
tillsättas i beredningen, der hvarje departementschef måste särskildt öfvervaka
föredragningen af de till hans departement hörande ärenden, och statsministern,
som utan tvifvel för ordet, då han så finner godt, lärer så mycket
mindre kunna vara ständig ordförande, som hans närvaro i beredningen icke
alltid kan påräknas. Ännu mindre bör det stadgas, att ärendena skola af
vederbörande expeditionschef föredragas; äfven om det i öfrigt vore lämpligt
att gifva denne embetsman ett sådant åliggande, skulle det icke kunna
af honom medhinnas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då det icke torde kunna
nekas, att införandet i sjelf va Regeringsformen af ett stadgande om en statsrådsberedning
med vissa lagbundna former möjligen skulle kunna komma
att minska betydelsen af det fria och fullständiga tankeutbyte, som i Statsrådet
inför Konungen bör ega rum, så hemställer Utskottet,
att Herr Wieselgrens motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 17 April 1877.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.