Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. Kansli den 17 April 1877, kl. 7 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring i 11 och 12 §§ Regeringsformen.
Till Konstitutions-Utskottet hafva för grundlagsenlig åtgärd blifvit
hänvisade tvenne, i Riksdagens Andra Kammare väckta motioner, den
ena (N:o 1) af Herr Adlersparre och den andra (N:o 21) af Herr Hedin,
angående ändring i hvad Regeringsformen innehåller beträffande ministeriella
måls behandling. Båda motionärerne söka ådagalägga behofvet
af att i grundlagen intaga föreskrifter om sättet för dessa ärendens
handhafvande och afgörande, egnade att medföra större trygghet i
konstitutionelt afseende än nu gällande stadganden, hvilka enligt deras
åsigt vore hvarken med grundlagens anda förenliga eller med dess öfriga
stadganden följdriktigt sammanhängande. Om än under nu varande omständigheter
olägenheter eller vådor icke vore att befara till följd af den
otillfredsställande beskaffenheten af de för nämnda ärendens handläggande
bestämda former, saknades dock icke en varnande erfarenhet från
det förflutna, likasom icke heller någon visshet förefunnes, att ju icke
omständigheterna kunde i framtiden ändras; varande såsom en särskild
anledning att nu bringa denna fråga å bane af motionärerne framhållet,
att densamma stode i samband med frågan om en tidsenlig utveckling af
försvarsväsendet.
I öfrigt anmärker den förstnämnde motionären bland annat, att
Regeringsformens § 13, som medgåfve Konungen rätt att börja krig, likväl,
så vidt möjligt vore, skyddade för obetänksam krigsförklaring, då
den föreskrefve, att samtlige statsråden skola höras, innan Konungen
Bih. till Riksd. Prat. 1877. 3 Sami. 2 Höft. 1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
derom fattar sitt beslut, men att en sådan betryggande föreskrift saknades,
när frågan gälde löften och aftal, hvilka bunde riket vid eller stälde
det fiendtligt emot andra stater. Enligt § 12 i Regeringsformen egde
nemligen Konungen att, sedan han hört ministern för utrikes ärendena
och någon annan tillkallad statsrådsledamot, ingå i afhandlingar och förbund
med främmande makter; men endast tvenne statsrådsledamöters
hörande kunde icke vara nog i frågor, som för riket vore af yttersta
vigt, lika litet som möjligen begångna fel kunde godtgöras genom nådig
tillämpning af hvad slutet i näst föregående § af Regeringsformen innehåller
derom, att Konungen må af sina i ministeriella mål fattade beslut
låta till Statsrådets kunskap komma hvad honom nyttigt synes; och har
Herr Adlersparre på grund häraf samt under förutsättning, att nu bestående
förhållanden mellan Sverige och Norge icke medgåfve, att § 12 i
Regeringsformen kunde erhålla den af Konstitutions-Utskottet vid 1872
års riksdag föreslagna lydelse, hemstält, att samma § måtte erhålla följande
eller ett dermed lika syftande tillägg, nemligen:
»Genom Ministern för utrikes ärendena skola dessa mål, innan de
till slutligt afgörande företagas, fullständigt meddelas Statsrådet».
Ett sådant tillägg skulle, enligt hvad denne motionär vidare yttrat,
betrygga säkerheten mot förhastade beslut i dessa vigtiga ärenden, enär
man icke kunde tänka sig, att Statsrådets ledamöter, när de erhölle full
kännedom om tillämnade beslut, hvilka för riket innebure fara, skulle
genom stillatigande eller svaga protester göra sig moraliskt medskyldige
till hvad de ogillade, eller att varningar, grundade på tydlig och klar
sakkännedom, lojalt och frimodigt uttalade, skulle blifva utan verkan förspika
eller hafva mindre inflytande derföre, att de icke vore af grundlagen
bokstafligen anbefalda.
Den andre motionären, Herr Hedin, åter framhåller den påfallande
motsägelsen mellan, å ena sidan, de grundlagsstadganden, som påbjöde,
huru äfven de ovigtigaste inrikes ärenden skulle af en konstitutionelt
ansvarig föredragande beredas (R. F. § 10), och att de ej kunde af Konungen
afgöras i närvaro af mindre än fyra rådgifvare, samt att alla rådgifvarne
der ej laga förfall hindrade, skulle öfvervara hvarje mål, som anginge t.
ex. förtydligande ändring af någon rad i en »allmän författning» — och,
å andra sidan, de bestämmelser, enligt hvilka Konungen egde efter godtfinnande
låta bereda och handhafva samt i närvaro af blott två rådgifvare
besluta afhandlingar och förbund med främmande makt, hvilka kunde
ingripa i den enskildes rättsförhållanden, lägga band på Riksdagens lagstiftnings-
och beskattningsmyndighet, ja förbereda landets indragande i
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 2.
3
krigiska förvecklingar. Enligt hans åsigt skulle genom §§ 11 och 12 i
Regeringsformen ej blott Statsrådet undandragas inflytelse å afslutandet af
afhandlingar och förbund, utan till och med beredandet af alla de mål, som
anginge rikets förhållande till främmande makter, ryckas undan hvarje konstitutionel
inflytelse, alldenstund beredandet af dessa mål finge ega rum på
det sätt Konungen lämpligast syntes, således utan någon ansvarig rådgifvares
medverkan, och beslutet, sedan underhandlingarna fortskridit så
långt, att det vore lika betänkligt att gå fram som att draga sig tillbaka,
finge fattas endast med två rådgifvares vetskap. Ofvan antydda, vid
1872 års riksdag framlagda förslag vore ock, lika litet som ett femton
år tidigare framkommet, egnadt att åstadkomma den rättelse, som
erfarenheten visat vara af behofvet påkallad, emedan det inskränkte sig
till sådan ändring af § 12, att besluten i frågor om afhandlingar och
förbund skulle förläggas till Statsrådet, men lemnade orubbad § 11, som
öfverlemnade åt Konungen att, med förbigående af utrikesministern och
de officiella sändebuden, pläga underhandlingar med främmande makter
och sålunda föra t. ex. frågan om eu offensiv allians till den punkt, att,
när slutliga formella afgörandet skulle inför ansvarige rådgifvare företagas,
det kunde synas desse vara ej mindre komprometterande eller
äfventyrlig! att till aftalets verkställande säga ett nej, som kunde framkalla
förbittring och hämd, än att säga sitt ja till företag, som vore
»af eu vådlig riktning eller omfattning, eller grundade på ovissa eller
otillräckliga medel att dem utföra». Herr Hedin har vidare anfört, att
det betänkliga i ll:te §:ens lydelse syntes icke hafva undgått den senaste
Unionskornitén, som i sitt af Konstitutions-Utskottet 1869 varmt förordade
förslag till ny Föreningsakt upptog en särskild §, den 26:te, så lydande:
»Alla meddelanden till främmande makt eller till rikenas sändebud i utlandet
skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom utrikesministern;»
— men att icke ens genom uteslutande af de nämnda orden
i § 11 och införande derstädes af ett sådant stadgande som unionsförslagets
§ 26, Regeringsformens § 12, ändrad i enlighet med förslaget
från år 1872, blefve tillfredsställande; enär det icke kunde vara nog, att
den slutliga, formella afgörelsen af redan färdiga aftal förlädes till Statsrådet,
medan detta fortfarande undanskötes från vetskap och inflytelse
på de förberedande förhandlingarna.
Slutligen har bemälde motionär framhållit, hurusom, enligt hans
åsigt, den ifrågavarande reformen skulle afhjelpa en af de mest öfverklagade
bristerna i den unionela statsrätten; och då det vore sannolikt
att en fullständig omarbetning af föreningsfördraget mellan Sverige och
Norge ej på länge koname att ifrågasättas, kunde en af dess svåraste och
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
mest öfverklagade felaktigheter i betydlig man undanrödjas genom en
svensk grundlagsändring, som från rent svensk synpunkt längesedan blifva
för nödig och nyttig erkänd, och hvars snara genomförande numera
påkallades af särskilda förhållanden inom vårt land; och man kunde sålunda
vinna ett unionelt på samma gång som ett särskild! svenskt ändamål
af stor politisk vigt.
På nu i korthet angifna tillika med i öfrig! framstälda grunder har
Herr Hedin föreslagit, att Riksdagen måtte
antingen för sin del besluta, att ur Regeringsformens 11 § uteslutas,
jemte sista punkten, de ord, som bemyndiga Konungen att, på
det sätt honom lämpligast synes, låta bereda och handhafva ministeriella
mål, att i denna § en föreskrift införes af samma innehåll som § 26 i
sista Unionskomiténs förslag, samt att § 12 Regeringsformen förändras i
enlighet med 1872 års Konstitutions-Utskotts och § 22, 3) af sista Unionskomiténs
förslag;
eller ock besluta eu skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan, det
Kongl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande Riksdag framlägga förslag
till sådana grundlagsändringar, hvarigenom de af sista Unionskomitén
utarbetade bestämmelser rörande utrikes angelägenheters behandling måtte
blifva förverkligade i det omfång, sådant genom ändring af blott svensk
grundlag kunde ske.
Konstitutions-Utskottet har redan tillförene uttalat den åsigt, att
handläggning af frågor angående afhandlingar och förbund fordrar
större säkerhet mot förhastade beslut, en mångsidigare och mera omfattande
pröfning än den i grundlagen föreskrifva. Efter att vid 1856—1858
års riksdag hafva erinrat, att så väl afhandling som förbund med
främmande makt kunde blifva bestämmande för ett lands icke blott
yttre, utan till någon del äfven inre förhållanden under en lång följd af
år och således komma att djupt ingripa i dess öden, tillstyrkte Utskottet
den ändring af 12 § Regeringsformen, att Konungen, när han ville sluta
afhandlingar och förbund med främmande makt, skulle höra Statsrådets
samtlige ledamöter. Detta förslag antogs väl med någon förändring i
ordalydelsen att hvila till grundlagsenlig behandling vid följande riksdag,
men förföll då genom ridderskapets och adelns samt, presteståndets beslut.
De betänkligheter, som i dessa stånd framstäldes mot förslaget, stöddes
hufvudsakligen på 1809 års Konstitutions-Utskotts yttrande om vådan af att
genom dessa ömtåliga ärendens handläggning i samladt Statsråd äfventyra
den snabbhet och hemlighet i beslut, hvaraf deras framgång vore i
så hög grad beroende. Konstitutions-Utskottet vid 1859—1860 års riksdag
upptog emellertid det fallna förslaget å nyo med den förändring, att förbund
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
5
ej finge afslutas, innan Statsrådet enligt 8 § Regeringsformen deröfver
blifvit hördt, hvaremot i afseende på af handlingar med främmande makter
skulle förblifva vid hvad förut vore stadgadt. Detta förslag, som blef
hyllande till riksdagen 1862—1863, antogs då af borgare- och bondestånden,
men förkastades af de andra stånden. Sedan den vid 1859—1860 års riksdag
väckta frågan om revision af Föreningsakten mellan Sverige och Norge,
hvilken hade till följd det år 1867 af komiterade från båda de förenade
rikena afgifna betänkande, förfallit genom Riksdagens och Stortingets
beslut 1871, afgaf Konstitutions-Utskottet vid 1872 års riksdag
förslag till en så lydande ändring af 12 § Regeringsformen: »Konungen
eger att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, sedan,
enligt 8 §, Statsrådet blifvit deröfver hördt.» Detta Konstitutions-Utskottets
förslag blef icke ens antaget att hvila till vidare grundlagsenlig behandling,
utan afslogs af Första Kammaren utan omröstning, efter det att
mot samma förslag framstälts den anmärkning, att då den norska grundlagen
innehölle, att alla protokoll, som föras inför norska regeringen,
skola delgifvas norska Stortinget, samt norska regeringens utlåtande
enligt regeln måste inhemtas i alla de frågor angående afhandlingar och
förbund med främmande makter, hvilka i sammansatt Statsråd behandlades,
deraf skulle uppstå den följd, att norska Stortinget finge del af
dessa samma frågor, hvilka komrae att svenska Riksdagen undanhållas.
Vigten af den sålunda gjorda anmärkningen erkännes äfven, om
ock i olika grad, af båda motionärerne. Den ene motionären har sjelf
framhållit, att densamma egde grundlagsenlig befogenhet, och att det
icke funnes någon konstitutionel säkerhet för att det skydd, hvilket hittills
omgärdat protokollen i diplomatiska mål, ej kunde blifva bestrida
och eu grundlagskonflikt sålunda föranledas; den andre åter har antagit
möjligheten af att 1872 års af honom förordade förslag icke skulle kunna,
om det af Riksdagen antoges, erhålla Kong]. Maj:ts stadfästelse och derföre
framstält sitt andra alternativa förslag. Konstitutions-Utskottet finner
för sin del, att den invändning, som 1872 var afgörande för frågans utgång,
fortfarande eger giltighet; och då den föreslagna förändringen i
formerna för ifrågavarande måls handläggning således icke kan åstadkommas
utan ändring i Riksakten eller i Norges Grundlag, anser sig Utskottet
icke kunna tillstyrka, hvad i förevarande motioner blifvit hemstäldt
om ändring af eller tillägg till 12 § Regeringsformen.
Hvad vidkommer den i Herr Hedins motion ifrågasatta ändringen
af 11 § Regeringsformen, anser sig Utskottet till en början böra uttala,
att Utskottet ej delar den uppfattning, som innehålles i motionärens
anmärkning mot stadgandet i första punkten af samma §, att Ko
-
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
nungen tnå låta bereda och handhafva de ministeriella målen på det sätt
honom lämpligast synes. Om man nemligen jemför första punkten i 11
§ med 10 §, synes det ej lida tvifvel, att genom stadgandet i sagda
punkt icke afsetts att undandraga ministern för utrikes ärendena beredningen
och handhafvandet af ministeriella mål, utan att stadgandet tillkommit
i syfte att för dessa måls behandling medgifva begagnandet af
andra och friare former än dem 10 § påbjuder, hvilken ursprungligen
innehöll, att ärendena skulle, sedan nödiga upplysningar deröfver ifrån
vederbörande kollegier och embetsman blifvit infordrade, till föredragning
hos Konungen uti Statsrådet beredas af föredragande statssekreteraren
och åtta män, förordnade att utgöra den s. k. rikets allmänna
ärenders beredning. Denna uppfattning vinner ytterligare stöd af föreskrifterna
i andra och tredje punkterna i meranämnde 11 §, som innehålla,
att ministern för utrikes ärendena skall inför Konungen föredraga
och anmäla dessa mål i närvaro af någon annan statsrådsledamot, äfvensom
att Konungen, efter att af desse rådgifvare hafva inhemtat till protokoll
anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fattar sitt beslut.
Det torde således böra antagas, att grundlagsstiftaren icke har åsyftat att i
något afseende undandraga ministern för utrikes ärendena den befattning
med handhafvandet af dessa mål, honom i egenskap af föredragande och
departementschef tillkommer, utan blott att medgifva undantag från det
sätt för regeringsärendens beredande, som 10 § bestämmer. I fråga om
hvad 11 § innehåller anser sig Utskottet i öfrigt böra erinra, att ministeriella
mål ej alltid kunna med afseende på behandlingssättet bindas
vid samma former som regeringsärenden i allmänhet, utan fordra
särskilda sådana, en åsigt, som omfattats af senaste Unionskomitén, hvilken i
sitt af motionären åberopade betänkande har yttrat, att den förberedande
behandlingen äfven af vigtigare diplomatiska ärenden borde kunna försiggå
i den ordning 11 § Regeringsformen och Kongl. Resolutionen den 13 April
1835 stadga, samt att Statsrådets hörande vid hvarje särskilt stadium af eu
förhandling, särdeles om den vore af politisk natur, skulle, med afseende på
den skyndsamhet och tystlåtenhet, som dervid ofta måste iakttagas,
stundom finnas olämpligt, må hända till och med icke verkställbar!. Man
torde ock i likhet med Unionskomitén kunna antaga att, der sakens beskaffenhet
ej krafvel1 skyndsamhet eller sträng hemlighet, Konungen i allmänhet
skall finna för godt att så tidigt som möjligt göra frågan till
föremål för öfverläggning i Statsrådet, till hvilken uppfattning ock slutet
af 11 § Regeringsformen innebär en anledning.
De former, som 11 § Regeringsformen föreskrifver för diplomatiska
måls behandling, kunna ej anses gifva Konungen någon makt att i
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
7
strid med de allmänna konstitutionella grundsatserna bestämma öfver
dessa ^ ärenden mera än öfver andra. Vederbörande departementschef är
hår likasom i andra fall det lagliga organet för beredning och verkställighet
med rätt och skyldighet att afgifva råd och vägra sin kontrasignation,
om beslutet strider mot Regeringsformen; och genom det
ansvar, som hvilar på honom jemte annan tillkallad statsrådsledamot,
innebär grundlagen tillräckligt skydd emot förhastade beslut, så snart
fråga uppstår om vidtagande af någon regeringsåtgärd i egentlig mening.
Härvid får dessutom icke förbises, att Konungen vid afslutandet af
statsfördrag är bunden inom de gränser, som grundlagen bestämt för
regeringsmaktens utöfning i allmänhet. Sålunda kan han ej åtaga sig eller
riket någon förpligtelse, som skulle stå i strid med de i ] 6 § Regeringsformen
uttryckta grundsatser eller, mot hvad 57 och 87 §§ Regeringsformen
stadga och förmå, leda till intrång på Riksdagens beskattnings- eller lagstiftningsrätt,
utan att dertill utverka sig Riksdagens samtycke. Häraf torde
jemväl följa, att hela Statsrådet jemlikt 8 § Regeringsformen måste höras i
fråga om fördrag, som beröra nu angifna fall.
Med fog lärer val ock, i betraktande af den utveckling vårt konstitutionella
statsskick numera vunnit, kunna sägas, att man ej har att
söka garantier i några förändringar af våra grundlagsstadganden om
Statsrådets sammansättning, då Konungen fattar beslut i regeringsärenden,
om dessas beredande och föredragande, om protokollets förande i
Statsrådet med mera, stadganden, som äro egendomliga för Sveriges
Regeringsform, och icke hafva sin motsvarighet i andra länders grundlagar,
utom i Norges, som påtagligen från Sveriges Regeringsform har
hemtat liknande bestämmelser. Dessa garantier har man att söka ej
mindre i förhållandet mellan Konungen och Statsrådet samt mellan statsrådsmedlemmarne
inbördes, än uti Regeringens förhållande till Riksdagen.
för att bereda Statsrådet det inflytande, som bör tillkomma detsamma,
synas ej några mera genomgripande förändringar i grundlagen
erforderliga, helst sedan i följd af den vid sistlidne riksdag vidtagna
förändring af 5 § Regeringsformen en statsminister blifvit Statsrådets
främste ledamot. Utskottet kan derföre inskränka sig till att föreslå de
ändringar i grundlagen, som synas häraf vara en gifven följd. Skall
statsministern kunna fylla den åt honom afsedda uppgift, bör han ock
ega ett af grundlagen tillförsäkradt inflytande på afgörandet af vigtigare
diplomatiska ärenden. Utskottet anser derföre det mål man vill ernå i
väsentlig mån kunna vinnas, derigenom att 12 § Regeringsformen ändras
så, att Konungen skall jemte de två der nämnde statsrådsledamöter
höra statsministern, innan han ingår i afhandlingar och förbund med
Konstitutions-Viskottets Utlåtande N:o 2.
främmande makter. Härigenom blefve vid föredragning af dessa ärenden
antalet statsrådsledamöter detsamma, som enligt 1867 års förslag till ny
Föreningsakt mellan Sverige och Norge skulle från svensk sida vara
närvarande i det unionella Statsrådet, äfvensom genom det sammanhang,
hvari denna § är satt med 11 §, Statsrådets egenskap af ministeriel!
skulle bevaras orubbadt. I enlighet härmed synes äfven 11 § Regeringsformen
böra ändras i det syfte, att statsministern skulle blifva den
Konungens rådgifvare, som jemte utrikesministern i allmänhet vore närvarande
vid afgörande! af vigtigare ministeriel^ mål. Det ligger i sakens
natur, att statsministern måste i hvarje för riket maktpåliggande angelägenhet
taga hans v n till sina embetsbröders asigter, för att icke
vid en sådan frågas slutliga behandling sakna deras understöd. Enclast
under beredningen åt ett ärende, hvilket till följd af sin grannlaga
beskaffenhet ej lämpligen skulle kunna göras till föremål för
mera allmän öfverläggning, torde det derföre numera kunna komma i
fråga att icke höra Statsrådet, och i hvarje fall bör kunna antagas, att
en sådan samstämmighet skall lierska inom regeringen, att utrikesministern
uppbäres på en gång af Konungens och sina embetsbröders förtroende.
De garantier, som i ifrågavarande hänseende äro erforderliga, synas derför
Utskottet hufvudsakligen hemta sin styrka af de konstitutionella förhållandena,
likasom säkerheten för fullföljandet af en god och samhällsnyttig
politik äfven i förhållande till främmande makter ytterst bero af den
anda, som lifvar folket sjelf, och af den riktning, som det allmänna tänkesättet
gifver åt styrelsens rådslag.
På omild af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet
ö
Do) att Riksdagen måtte i anledning af Herrar Adlersparres
och Hedins motioner antaga att hvila till grundlagsenlig
behandling följande förändringar i
Regeringsformen.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
§ 11-
Ministeriella mål, hvarmed för- Ministeriella mål, hvarmed för
stås
alla de, som angå rikets för- stås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande magter, må hållande till främmande magter, må
Konungen låta bereda och handhafva Konungen låta bereda och handhafva
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 2.
9
på det sätt, Honom lämpligast synes.
Ministern för utrikes ärendena tillhör
att dessa mål inför Konungen
föredraga och anmäla, i närvaro af
någon annan Statsrådets ledamot.
År Ministern frånvarande, föredrage
den Statsrådets ledamot, som Konungen
äfven i detta fall tillkalle.
Sedan Konungen af dessa embetsman
inheratat till protokoll anförda
råd, för hvilka de blifva ansvarige,
fatte Konungen, i deras närvaro,
besluten; åliggande det den dertill
särskildt förordnade att protokollet
föra. Af sådana beslut må Konungen
låta till Statsrådets kunskap
komma hvad Honom nyttigt synes,
så att äfven någon kännedom af
denna riksstyrelsens gren måtte hos
Statsrådet finnas.
'' '' §
Konungen egen att i afhandlingar
och förbund med främmande
magter ingå, sedan Han, enligt föregående
§, deröfver hört Ministern
för utrikes ärendena och någon
annan tillkallad Statsrådets ledamot.
på det sätt, Honom lämpligast synes.
Ministern för utrikes ärendena tillhör
att dessa mål inför Konungen
föredraga och anmäla, i närvaro af
Statsministern eller någon annan
Statsrådets ledamot. År Ministern
för utrikes ärendena frånvarande,
föredrage den Statsrådets ledamot,
som Konungen äfven i detta fall
tillkalle. Sedan Konungen af dessa
embetsman inhemtat till protokoll
anförda råd, för hvilka de blifva
ansvarige, fatte Konungen, i deras
närvaro, besluten; åliggande det den
dertill särskildt förordnade att protokollet
föra. Af sådana beslut må
Konungen låta till Statsrådets kunskap
komma hvad Honom nyttigt
synes, så att äfven någon kännedom
af denna riksstyrelsens gren
måtte hos Statsrådet finnas.
12.
Konungen eger att i afhandlingar
och förbund med främmande
magter ingå, sedan Han, i den ordning
föregående § stadgar, deröfver hört
Statsministern, Ministern för utrikes
ärendena och någon annan tillkallad
Statsrådets ledamot.
2:o) att de förevarande motionerna i öfrigt icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Slutligen, och då Utskottet anser, att, derest nu framstälda förslag
till ny lydelse af 11 och 12 §§ Regeringsformen skulle vinna Riksdagens
bifall, en dermed öfverensstämmande ändring af 32 § i samma grundlag
bör vidtagas, får Utskottet föreslå:
3:o) att Riksdagen ville jemväl antaga att hvila till
grundlagsenlig behandling följande förändring i
Bih. till Piksd. Prof. i877. 3 Sami. 2 Haft.
2
10
Konslitutions-UtsJcaltets Utlåtande N:o 2.
Regeringsformen.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
§ 32.
Sändebud hos främmande magter Sändebud hos främmande magter
och tjensteman vid beskickningarna och tjensteman vid beskickningarna
namne Konungen i Ministerns för namne Konungen i närvaro af Miutrikes
ärendena och någon arman nistern för utrikes ärendena samt
tillkallad Statsrädsledamots närvaro. Statsministern eller någon annan tillkallad
Statsrådets ledamot.
Stockholm den 17 April 1877.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Stockholm, Associations-Eoktryckeriet, 1877.