Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 13.
1
W:o IS.
Ank. till Riksd. Kansli den 25 April 1877, kl. 2 e. m.
Betänkande angående vissa ännu oafgjorda frågor om ändringar
uti nu gällande lagstiftning rörande vUkoren för tillverkning
och försäljning af bränvin.
Uti inledningen till sitt vid innevarande riksmöte afgifna betänkande
N:o 6, i anledning af vissa förslag rörande förändringar i nu gällande lagstiftning
angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin,
omförmälde Bevillnings-Utskottet, hurusom vid behandlingen af de till
Utskottet hänvisade motioner i ämnet Utskottet först till granskning företagit
alla i dessa motioner innefattade förslag af mera omfattande art;
samt att Utskottet ansett ändamålsenligast att, innan Utskottet skrede till
slutlig handläggning af de speciellare frågorna, afgifva särskild! utlåtande
till Riksdagen i anledning af de mera omfattande förslagen. Med föranledande
af dessa förslag heinstälde Utskottet i sitt berörda betänkande, att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
genom sakkunnige män låta öfverse nu gällande författningar angående
tillverkning och försäljning af bränvin, i syfte att genom lagstiftningen
måtte kunna åstadkommas ett än kraftigare motverkande af rusdryckers
missbruk; samt att Kongl. Maj:t ville derefter i detta ämne, om möjligt
vore, till nästa Riksdag afgifva förslag.
Sedan nämnda betänkande numera hos Riksdagen förevarit till behandling,
och Riksdagen dervid bifallit hvad i omförmälda hänseende blifva
af Utskottet hemstäldt, har Utskottet att jemväl afgifva yttrande anBih.
till Riksd. Prot. 1877. 5 Smil. 1 Afd. 11 Raft.
1
2 Bevittnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
gående de ännu oafgjorda frågorna om ändringar uti förenämnda lagstiftning.
Angående ti- I sadant afseende gar Utskottet först att yttra sig i anledning af en
SSS’inom Riksda£ens Första Kammare af Herr von Strokirch väckt “motion
ningens be- (N:o 14), deri bemälde motionär, under förmälan, bland annat, att mot
drm*Zde’ F>i*ä''nvintillverknings bedrifvande icke några andra förbehåll rimligtvis
borde göras än de, som af staten i sedlighetens intresse betingades, nemligen
en säker och noggrann kontroll öfver och hög beskattning af den
tillverkade varan, föreslagit, »att Riksdagen, med upphäfvande af hvad
för närvarande finnes stadgadt, för dess del ville besluta, att bränvins
tillverkning må, mot skyldighet för den, som sådan utöfvar, att för hvarje
tillverkad kanna bränvin af 50 procent alkohol vid -f 15 grader Celsius
erlägga den skatt, som derför blifvit åsatt, samt underkasta sig de bestämmelser,
som i och för en noggrann kontroll kunna finnas nödiga,
vara under alla tider af året tillåten i hvarje bränneri, till obegränsadt
tillverkningsbelopp utöfver 100 kannor per dygn, hvilket senare kannetal
skall vara det minsta tillverkningsbelopp af bränvin af ofvan nämnda
beskaffenhet, som i något bränneri får tillverkas under ett dygn.»
Enligt Kongl. förordningen den 18 Januari 1855 angående vilkoren
för bränvins tillverkning skulle denna tillverkning, så framt ej högst vigtiga
omständigheter föranledde dess inställande, vara tillåten under två
månader af året; och fick bränvinstillverkare under endera eller begge af
dessa månader handteringen utöfva.
Berörda förordning, hvilken, såsom bekant, skilde emellan större och
mindre brännerier, stadgade ock för de först nämnda, att den minsta tillverkningen
per dygn, för hvilken anmälan finge ske, skulle vara 300
kannor och den största 1,000 kannor, allt i medeltal under månad
räknadt.
Kongl. förordningen den 26 Oktober 1860, som upphäfde skilnaden
emellan större och mindre brännerier, utsträckte ock tillverkningstiden till
fem terminer, hvardera a en månad; och berättigades bränvinstillverkare
att under en, två eller tre af dessa terminer utöfva sin handtering.
Genom Kongl. förordningen den 18 December 1863 infördes ytterligare
en bränningstermin; och tillverkare skulle ega att bedrifva sin tillverkning
under en, en och en half, två, två och en half eller tre af de
stadgade terminerna.
Enligt Kongl. förordningen den 17 Maj 1867 skulle bränvinstillverkningen
vara tillåten under fjorton terminer om året, hvardera å en
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
3
half månad. Tillverkaren egde för handteringens utöfvande välja hvilken
eller hvilka eller huru många af dessa terminer han åstundade.
Slutligen blef genom Kongl. förordningen den 26 Juni 1871 stadgadt
—- hvad jemväl i sist utfärdade tillverkningslag af den 28 Augusti
1876 är upprepadt — att bränvinstillverkning skulle vara tillåten från
klockan 12 på dagen första helgfria dag i Oktober månad till första
helgfria dag i Maj månad det derpå följande året vid samma timme; att
under denna tidrymd bränvins tillverkning linge utöfvas huru lång tid
som helst; och att tillverkningen dervid skulle vara begränsad emellan
200 och 1,200 kannor i medeltal för hvarje tillverkningsdygn.
Härjemte stadgades, att bränvinstillverkning i sammanhang med pressjästberedning
kunde af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande medgifvas äfven
under tiden från den 1 Maj till den 1 Oktober mot vilkor, som dels i
förordningen vore föreskrifna, dels ock ytterligare af Kongl. Maj:t pröfvades
erforderliga.
Af den redogörelse, Utskottet nu lemnat, visar sig, att ifrån år 1860
den inhemska bränvinstillverkningen erhållit uti ifrågavarande hänseenden
allt mer och mer frihet.
Att denna frihet skulle än vidare utsträckas, på sätt Herr von
kirch nu föreslagit, eller så att tillverkningen blefve tillåten under alla
tider af året och till obegränsadt tillverkningsbelopp utöfver ett till 100
kannor per tillverkningsdygn nedsatt minimum, har äfven tillförene varit
ifrågasatt; men, äfven om skäl för en sådan åtgärd skulle kunna anföras,
håller dock Utskottet före att, då. Riksdagen redan beslutit hos Kongl.
Maj:t anhålla om revision af gällande författningar angående tillverkning
och försäljning af bränvin, det ensamt ur denna synpunkt vore mindre
välbetänkt att vid innevarande riksmöte antaga ett förslag, hvilket innebure
så genomgripande förändringar i nuvarande tillverkningslag, som det
af Herr von Strokirch framstälda; och tillåter Utskottet sig derföre hemställa
i
1:°)
att Herr von Strokirchs ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.
. _ Angående
Vid 1871 års riksmöte, då Riksdagen dels medgaf att från det vid bränvinstilluppmätning
af tillverkadt bränvin erhållna och till normalstyrka redu-g^nsbelopp.
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
cerade kannetal finge afdragas för afdunstning tre procent, dels ock upphäfde
den förut gällande ovilkorliga skyldigheten till förskottsbetalning
af tillverkningsafgiften, vidtogs äfven en förhöjning af nämnda afgift från
70 öre till dess nuvarande belopp, 80 öre per kanna af normalstyrka.
Att afgiften måtte än ytterligare förhöjas, har vid de följande riksdagarne
gång efter annan yrkats dels i sammanhang med, dels oberoende
af förslag att utskänknings- och minuteringsafgifterna måtte upphöra.
Vid innevarande riksmöte har inom Första Kammaren uti motioner
(Nas 12 och 31), väckta af Herr G. O. Berg, blifvit, utan samband med
något förslag angående berörda försäljningsafgifter, hemstäldt, »att tillverkningsskatten
på bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker höjes till 2 kronor per kanna om 50 procent alkohol vid +15
grader C.»; samt att, för den händelse detta förslag skulle vinna afseende,
skatteförhöjningen måtte ofördröjligen träda i verket; hållande motionären
före, att genom sådan förhöjning varans pris skulle stegras och
densamma i följd deraf göras mindre åtkomlig för den eller dem, hvilka
genom ett otygladt dryckenskapsbegär ådagalagt sin oförmåga att sjelfva
pröfva hvad dem sundt är.
Då, såsom redan är vordet erinradt, vid senaste riksdagar förslag
blifvit väckta om höjande af tillverkningsafgiften å bränvin, så har Bevillnings-Utskottet
ej ansett sig böra understödja desamma; och Utskottet
finner hvad det förut mot en sådan åtgärd anfört ännu ega full giltighet,
Ehuru Utskottet visserligen anser obestridligt, att en förhöjning
sådan som den af motionären föreslagna skulle i öfverensstämmelse med
kända nationalekonomiska lagar i allmänhet åstadkomma en förminskning
i varans förbrukning, lärer dock vara otvifvelaktigt, att deraf äfven skulle
föranledas en högst betydlig ökning utaf statsverkets inkomster, af hvilken
för närvarande ej något behof förefinnes. Skulle det oaktadt en dylik
skatteförhöjning ske, borde väl, enligt Utskottets förmenande, samtidigt
nedsättning å andra den stora allmänheten tryckande skatter medgifvas,
och då lämpligast i tullsatserna å sådana artiklar, som utgöra föremål för
hela folkets konsumtion; men, utom det att initiativet till en finansiel åtgärd
af sådan omfattning till äfventyrs borde tagas af Kongl. Maj:t, torde
jemväl med fog kunna sägas, att dylika förändringar i tulltaxan ej böra
utan särdeles tvingande skäl företagas, innan den förlidet år pabörjade
revisionen af berörda taxa blifvit bragt till slut.
Då Utskottet sålunda finner den närvarande tidpunkten ej vara lämplig
för vidtagande af den föreslagna förhöjningen i br än vinstillverknings
-
5
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
afgiften, anser Utskottet sig böra, under erinran jemväl om Riksdagens
beslut i fråga om revision af gällande bränvinslagstiftning, hemställa:
att Herr C. 0. Bergs ifrågavarande förslag icke
måtte vinna Riksdagens bifall.
Uti 6 § 2 mom. af Kongl. förordningen den 18 September 1874 Lagen angaangående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra branda eller eu- jQrSäijstilierade
spirituösa drycker stadgas, ätt den, som enligt 2 inom. i § 1 m^afhnnr
af Kongl. förordningen'' angående vilkoren för bränvins tillverkning icke § e.
får med sådan tillverkning sig befatta, äfvensom apotekare må ej tilldelas
rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin.
Enligt § 1 mom. 2 af sist berörda författning få med bränvins
tillverkning sig icke befatta öfverståthållare, underståthållare, landshöfding,
landssekreterare, landskamrerare, kronofogde, länsman, lands- och stadsfiskal,
polistjensteman, domare på landet, borgmästare eller annan magistratsperson
i stad, ecklesiastik embets- eller tjensteman, kyrkobetjent, folkskolelärare,
i tjenst varande läkare, brännerikontrollör eller tillsyningsman,
så ock i allmänhet embets- eller tjensteman, som till följd af sin befattning''
kan komma att deltaga i beslut om bränvins tillverkning eller kontroll
derå.
I en vid innevarande riksmöte inom Första Kammaren väckt motion
(N:o 32) har Herr von Gen jer föreslagit, natt Riksdagen ville besluta sådan
ändring i gällande Kongl. förordning om försäljning af bränvin med
mera, att 6 § 2 mom. af samma Kongl. förordning finge följande lydelse:
»Den, som enligt 2 mom. i 1 § af Vår nådiga förordning angående
vilkoren för bränvins tillverkning icke får med sådan sig befatta, äfvensom
apotekare, må ej tilldelas rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin; Dock vare det domare på landet, ecklesiastik embetseller
tjensteman, folkskolelärare och i tjenst varande läkare icke betaget att
ingå i sådant bolag, som, enligt 10 § 2 mom., kan i stad bildas.»
Motionären erinrar, hurusom numera de i 10 § 2 mom. af bränvinsförsäljniiigslagen
omförmälda bolag skola afstå hela nettovinsten af den
bränvinshandel, de idkat; och anser motionären att vid sada-nt förhållande
något giltigt skäl ej förefinnes att till inträde i nämnda bolag förbjuda
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
de embets- och tjensteman, som icke till följd af innehafvande embete
eller tjenst hafva att ingå och pröfva aftal med dylikt bolag eller att
öfver tillverkning och försäljning af bränvin utöfva någon kontroll.
Af hvad sålunda blifvit i motionen anfördt framgår, hurusom det af
motionären framstälda förslag grundar sig på den af motionären hysta
uppfattning, att genom 6 § 2 mom. försäljningslagen det skulle vara de
i det af motionären föreslagna tillägg upptagne embets- och tjensteman
betaget att inträda såsom medlemmar uti ifrågavarande slags bolag.
Ln sådan uppfattning af nyss nämnda stadgande kan Utskottet emellertid
ej dela, enär stadgandet väl maste afse rättigheten att för egen del
idka utskänkning eller minuthandel; och Utskottet har sig icke heller bekant,
att samma stadgande blifvit annorlunda tillämpadt af vederbörande
myndigheter.
Ville man åt berörda stadgande gifva den tydning, som Herr von
Geijer antagit; så kunde man ju med ungefärligen lika skäl säga att, då,
enligt 5 § 1 mom. försäljningslagen, utskänkning af bränvin icke må utöfvas
af den, som idkar annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan
erfordras, skulle härigenom vara dylik handlande betaget att ingå
i mera nämnda slags bolag, för den händelse utskänkning af bränvin blifvit
åt bolaget öfverlåten. Ett sådant påstående torde dock med fog få
anses ohållbart.
Skulle emellertid en omarbetning af § 6 i försäljningslagen anses erforderlig,
synes Utskottet att en sådan bör föregås af en fullständig
glanskning af alla de omständigheter, som kunna bestämma, huruvida en
person må vara behörig eller ej till utöfvande af nu ifrågavarande näring,
eller till att ingå i bolag derför — en granskning, som dock lämpligast
torde ske i sammanhang med den allmänna revision af hit hörande
lagstiftning, hvarom Riksdagen redan beslutit att hos Kongl. Maj:t göra
underdånig hemställan.
Utskottet hemställer alltså:
3:o)
att Herr von Geijers ifrågavarande förslag icke
för närvarande måtte vinna Riksdagens bifall.
I nu gällande bränvinsförsäljningslag hafva mom. 1 och 2 af § 14
följande lydelse:
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 13. 7
»Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning än den, som kan
gästgifveri tillkomma, ma i socken a landet idkas, göre derom framställning
hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften af Mars det
år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet
af samma månad deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänknmgen
för högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt, hvarinom det
må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman.
Denne inhemte, innan April månads utgång, på kommunalstämma,
som blifvit tva söndagar a råd pålyst, socknemännens utlåtande
i ämnet. \ årder framställningen af både kommunalnämnd och kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter endera eller begge bifall
tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen,
ordföranden kommunalstämmo protokollet och kommunalnämndens
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Vår Befallningshafvande in.
Vår Befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande till känna.»
»Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin i socken
ma beviljas, förfares pa lika sätt, som om utskänkning nu stadgadt
är.»
Vid sistlidet års riksmöte väcktes af Herr Wallenius inom Första
Kammaren förslag om förändringar uti ifrågavarande 1 mom. dels derutinnan
att 7:i :|f de afgifna rösterna skulle vara för bifall, om
kommunalstämman skulle anses hafva för sin del medgifvit bränvinsutskänkningen,
dels ock deri, att, derest den om utskänkningen gjorda, framställning
af kommunalstämma ogillades, frågan skulle komma att anses
förfallen, oafsedt om kommunalnämnden tillstyrkt bifall eller ej.
Bevillnings-Utskottet ansag hvad sålunda föreslagits vara förtjent af
Riksdagens uppmärksamhet. Genom antagande af förslaget att, derest
gjord framställning om utskänkning ogillades af kommunalstämma, frågan
skulle anses förfallen, förhindrades enligt Utskottets åsigt, att, genom
en möjligen ringa röstöfvervigt inom kommunalnämnden, emot socknemännens
vid kommunalstämman uttryckta önskan, kommunen skulle kunna
påtvingas en krogrörelse. Och genom att bestämma det en pluralitet af
/ utaf de afgifna rösterna erfordrades för att kommunalstämma
skulle anses hafva tillstyrkt bifall till utskänkningen, bereddes ett kraftigare
stöd för dem inom kommunen, som ville bekämpa fyllerilastens
utbredning derstädes.
För den händelse 14 § 1 mom. ändrades i det af Herr Wallenius
S Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
angifna syfte, ansåg Utskottet att — genom bibehållande af mom. 2 vid
dess nuvarande lydelse — det borde pa lika sätt som i fråga om utskänkning
förfaras, der fråga uppstode att i socken bevilja rättighet till
minuthandel med bränvin.
Och framstälde Utskottet förslag till förändrad lydelse af § 14 mom.
1; enligt hvilket förslag momentet skulle i här transsumerade delar lyda
sålunda:
»Till någon väcka fråga, att annan utskänkning------
socknemännens utlåtande i ämnet; dervid minst tva tf cd] edda1) ctf de afgifva
rösterna erfordras för att kommunalstämman skall anses hafva tillsty/ kl
Infall till utskänkningen. I annat fall förfalle frågan. Har kommunalstämma
med ofvan bestämda röstöfvervigt tillstyrkt bifall, sände, inom tre veckor»
etc.
Hvad Utskottet föreslagit blef af Första Kammaren utan omröstning
bifallet; men af Andra Kammaren, dock med endast 2 rösters pluralitet,
afslaget.
Det af Bevillnings-Utskottet vid sistlidna riksmöte framlagda förslaget
har nu återupptagits af Herr Liss Olof Larsson uti en af honom
inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 120); och har Herr Wallenms
uti eu vid innevarande riksdag inom Första Kammaren afgifven motion
(Nio 7) hufvudsakligen förnyat sin förra framställning i ämnet; dervid
bestämdt angifvande, att förslaget äfven afsage fragan om minuthandel
med bränvin.
Af den diskussion, som Utskottets förslag i förevarande ämne sistlidet
år föranledde inom Riksdagens Andra Kammare, syntes framgå, att man
egentligen ej hade något att invända emot nämnda förslag, så vidt det
afsåg borttagande af bestämmelsen att kommunalstämma och kommunalnämnd
skola vara eniga för att fråga om utskänknings eller minuthandels
tillåtande skall anses hafva förfallit. I detta hänseende framhölls,
att, då kommunalnämnden ju endast vore eu delegation af kommunalstämman,
det icke kunde ligga någon rimlighet i att lata kommunalnämndens
beslut hafva en sådan betydelse gent emot kommunalstämman,
som det enligt nuvarande författning hade; samt att, om sjelfva församlingen
eller hela kommunalstämman med sin majoritet beslutade något,
borde val icke en delegation af kommunalstämman och denna delegations
yttrande hafva en sådan betydelse, att deraf paralyserades stämmans
beslut.
Deremot framstäldes i afseende a den andra delen af Utskottets än -
9
Bevillnings-UtskoUets Betänkande N:o 13.
dr ingö för slag eller frågan om den föreslagna röstöfvervigten af 3/3
utaf de vid kommunalstämma afgifna rösterna åtskilliga betänkligheter.
Den vigtigaste af dessa var, enligt Utskottets uppfattning, att det icke
kunde anses vara med kommunallagarnes anda öfverensstämmande att i
eu särskild lag införa, angående beräkning af röstpluraliteten inom kommunalstämman,
bestämmelser, afvikande från dem, som i kominunallagarne
redan förefunnes.
Då den i sådant hänseende frainstälda betänklighet synts Utskottet
ega full befogenhet, har Utskottet ansett sig vid innevarande riksmöte
böra förorda allenast en sådan förändring uti ifrågavarande stadgande^ hvarigenom,
för den händelse gjord framställning om utskänkning af eller
minuthandel med bränvin ogillas af kommunalstämma, frågan om sådan
försäljning skall anses hafva förfallit, äfven om kommunalnämnden tillstyrkt
bifall till framställningen.
Utskottet tillåter sig alltså hemställa:
Do)
att, med bibehållande af den lydelse, som är gifven
åt mom. 2 af § 14 i bränvinsförsäljningslagen, mom. 1 i
samma § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Vill någon väcka fråga, att annan utskänkning
än den, som kan gästgifveri tillkomma, må i socken
å landet idkas, göre derom framställning hos kommunalnämndens
ordförande inom första hälften af Mars
det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver
afgifva yttrande och deri, om bifall till utskänkningen
för högst tre år tillstyrkes, utsätta den trakt,
hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas
till ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte,
innan April månads utgång, på kommunalstämma,
som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens
utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman
bifall tillstyrkt, sände, inom tre veckor från
det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden komBih.
till Ilikscl. Prof. 1877. 5 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
§ 23.
munalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande,
jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande till känna.»
§ 28 i nuvarande bränvinsförsäljningslag lyder sålunda:
»Vid läger, eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg, eller der värdshusrörelse
af annan anledning kan komma i fråga att under endast någon del
af året utöfvas, må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning
meddelas af Vår Befallningshafvande, när, i först nämnda fall, befälhafvande
militärchef och, i öfriga fall, andre vederbörande derom gjort
anmälan.
Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Vår Befallningshafvande
i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.
Afgiften bestämmes af den för bevillningstaxering näst derefter sammanträdande
komité, men får ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande
tiden svarar mot den afgift, hvilken enligt de i §§ 17 och 18
stadgade beräkningsgrunder för år minst utgå bör. Skulle tiden ej uppgå
till fjorton dagar, må dock afgifterna ej för kortare tid beräknas. Innan
utskänkningen må företagas, skall nyss nämnda belopp förskottsvis erläggas
till vederbörande uppbördsman.
Då till utskänkning, nu sagd är, tillstånd meddelas, underrätte Vår
Befallningshafvande derom vederbörande skattskrifvare.»
Herr Liss Olof Larsson bär i sin förenämnda motion föreslagit, att
åt mom. 1 af ifrågavarande § måtte gifvas följande förändrade lydelse:
»Vid läger, eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse
af annan anledning kan komma i fråga att under endast någon del af
året utöfvas, må, efter kommunalstyrelsens och i stad jemväl magistratens hörande,
för kortare tid än år, och med de inskränkningar i öfrigt, som pröfvas
nödiga, rättighet till bränvinsutskänkning meddelas atf Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, när, i först nämnda fall, befälhafvande militärchef
och, i öfriga fall, andre vederbörande derom gjort anmälan.»
Motionären förmäler, att den af honom uti ifrågavarande hänseende
föreslagna förändring afsåge att så val åt Kongl. Majrts Befallningshafvande
som åt vederbörande kommuner lemna något större rätt. När utskänk
-
11
Bevillnings-Vtskottets Betänkande N:o 13.
ningsrättighet söktes pa grund af denna paragraf, hade kommunen ingen
rättighet eller tillfälle att yttra sig i frågan, hvithet syntes motionären
sa mycket obilligare, som det just vore kommunen, som Unge vidkännas
olägenheterna af sålunda tillatna utskänkningsställen. Inom den provins,
motionären tillhörde, hade särskild! tillåtelsen för passagerarefartyg att
utskänkningsvis försälja bränvin medfört mycken olägenhet, och kommunerna
sago med bekymmer, huru deras bemödanden att befrämja ordning
och nykterhet motverkades af dessa flytande utskänkningsställen, som lade
till nästan hvar och när som helst för att sälja bränvin. Om derföre
Kong! Maj:ts Befallningshafvande tillerkändes rätt att, vid meddelande af
sådan rättighet, föreskrifva vissa förbehåll och inskränkningar, der sådant
pröfvades nödigt, såsom t. ex. att sådan försäljning icke finge ega rum,
da fartyg vore vid land förlagdt o. s. v., skulle — säger motionären
slutligen manga af de olägenheter, öfver hvilka nu klagades, kunna
förekommas, och detta utan att någons rätt förnärmades.
Af hvad motionären sålunda anfört framgår, att den al honom gjorda
framställningen blifvit föranledd i all synnerhet af de olägenheter, som
han ansett uppkomma af rättigheten att å passagerarefartyg utskänkningsvis
försälja bränvin. ö
Äfven från andra orter än den provins, motionären tillhör, hafva
klagomål latit förspörja sig öfver olägenheter, som den passagerarefartyg
medgifna utskänkningsrätt medfört, särskild! derigenom att från dessa
fartyg bränvin blifvit jemväl till afhemtning försåldt.
Utskottet bär derföre ansett nödigt, att uti ifrågavarande § införas
vissa bestämmelser, genom hvilka nämnda olägenheter må kunna, så vidt
möjligt, undanrödjas.
I sadant hänseende har Utskottet trott det böra stadgas, dels att utskär)
kningen finge ske allenast till förtäring ombord å fartyget, dels ock
att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid meddelande af tillstånd till
denna utskänkning skulle ega att jemväl i öfrigt föreskrifva de inskränkningar,
som kunde finnas nödiga.
Deremot har Utskottet ej kunnat biträda motionärens förslag, så vidt
det afser titt Kongl. Majrts Befallningshafvande, innan nyss berörda utskänkning
medgifves, skulle höra vederbörande kommunalstyrelse och i stad
äfven magistrat. En dylik bestämmelse skulle i många fall förorsaka
störa praktiska svårigheter, såsom nogsamt befinnes om man besinnar, huruledes
ofta passagerarefartyg trafikera en lång kuststräcka och dervid anlöpa,
en mängd särskilda stationer.
12
Bevillnings-Utskotteis Betänkande Ko 13.
Hvad angår öfriga i § 28 afsedda fall, då rättighet till iskänkning
af bränvin kan för kortare tid än år medgifvas, så tiar Utskottet trott
att för dessa fall icke, såsom i afseende å passagerarefartyg, vidtagande af
ändringar i nuvarande stadganden är af något allmännare behof pakalladt.
Vid läger, eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
kan ju sådan utskärning ej komma till stånd utan på anmälan af befälhafvande
militärchef; och både för dessa och de andra fallen gäller ju
enligt 26 § 3 mom. försäljningslagen att, derest utskänkningsrättigheten
visat sig föranleda störande oordningar, Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
eger på anmälan i stad af magistrat eller stadsfullmäktige och på
landet af socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd, efter vederbörlig
undersökning nämnda rättighet inskränka eller indraga.
På grund af hvad Utskottet anfört, hemställer Utskottet:
o
5: o)
att ifrågavarande 23 § må förändras till följande
lydelse:
»Vid läger, eller der trupp eljest är för flera dagar
sammandragen, vid helsobrunn eller badort, på passagerarefartyg,
eller der värdshusrörelse af annan anledning
kan komma i fråga att under endast någon del
af året utöfvas, må för kortare tid än år rättighet till
bränvins utskänkning meddelas af lvongl. Maj:ts Befallningshafvande,
när, i först nämnda fall, befälhafvande
militärchef och, i öfriga fall, andre vederbörande derom
gjort anmälan.
Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det län, hvarest
fartygets rederi har sitt hufvudsäte. Sådan utskänkning
må endast ske till förtäring ombord åt fartyget, och
ege Kongl. Majds Befallningshafvande att jemväl i (ifrigt
dervid föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas
nödiga.
Afgiften för utskänkning, dertill på grund af denna
§ rättighet meddelats, bestämmes af den för bevillningstaxering
näst derefter sammanträdande komité, men
o
13
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 13.
får ej understiga det belopp, som för den ifrågavarande
tiden svarar mot den afgift, hvilken enligt de i
§§17 och 18 stadgade beräkningsgrunder för år minst
utgå bör. Skulle tiden ej uppgå till fjorton dagar,
må dock afgifterna ej för kortare tid beräknas. Innan
utskänkningen må företagas, skall nyss nämnda belopp
förskottsvis erläggas till vederbörande uppbördsman.
Då till utskänkning, nu sagd är, tillstånd meddelas,
underrätte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
derom vederbörande skattskrifvare».
För den händelse Utskottets hemställan under nästföregående punkt §§1
varder af Riksdagen bifallen, torde deraf föranledas ett inskränkande tillägg
vid § 3 mom. 1 i ifrågavarande lag; enligt hvilket moment utskänkningsvis
försåldt bränvin må antingen å utskänkningsstället förtäras eller ock
derifrån afhemtas.
Likaledes lärer, under antydda förutsättning, ansvar böra bestämmas
för den, som, efter det han erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg,
utöfvar denna utskänkning annorledes än till förtäring ombord
å fartyget eller utan att iakttaga de inskränkningar dervid, som i öfrigt
kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemlikt 23 §
2 mom. föreskrifna, Sådan förseelse bör enligt Utskottets förmenande
bestraffas på sätt i 45 § 1 mom. för vissa andra fall stadgas; och torde
i sådant afseende ett tillägg böra göras vid sist nämnda lagrum.
Utskottet hemställer alltså:
6:o)
a) att 3 § 1 mom. uti bränvinsförsäljningslagen
måtte förändras till följande lydelse:
»Den, som erhållit rättighet att idka utskänkning
af bränvin, må sälja huru litet belopp som helst, och
må detta å stället förtäras eller derifrån afhemtas,
dock med det undantag, som i § 23 mom. 2 sågsy>;
b) att 45 § 1 mom. i samma lag måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
»Idkar någon mindre partihandel eller minuthandel
med eller utskänkning af bränvin vid tillfälle, då
i nch 45.
§ 28.
14 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än
dertill uppgifvet är, eller begagnar någon, mot hvad i
§ 4 mom. 2 stadgadt är, ombud för bränvins utlemnande
å annat ställe, än der han sin försäljningsrätt
utöfvar, eller tillåter den, som icke är till iskänkning
berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel
säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället
förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han
är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till
mindre partihandel eller minuthandel med eller utskänkning
af bränvin berättigad är, mot § 25 mom. 2,
§ 28 mom. 2 eller § 81, böte första gången från och
med BO till och med 60 kronor samt andra gången
tran 60 till och med 120 kronor och vare dessutom
andra gången sin rätt till mindre partihandel eller
minuthandel eller utskänkning förlustig. Lag samma
vare, om den, som erhållit rättighet till utskänkning å
passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än till
förtäring ombord å fartyget, eller utan att iakttaga de
inskränkningar dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit
af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande jemnlikt 23 § 2 mom.
föreskrifna.D
f ti Kongl. förordningen den 18 Januari 1855 angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
hade den 26 §, eller den, som motsvarar $ 28 i nuvarande försäliningslaa;,
följande lydelse:
_ »Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlernnas.
Pa landet vare da all annan utskänkning förbjuden, än på gästgifvaregardar
vid maltider till resande, derest Vår Befallningshafvande ej,
på grund af särskilda, omständigheter, undantag meddelat. I stad ege
vederbörande myndighet att bestämma, Indika timmar om dagen utskänkning
må vara tillåten.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängd t.»
Dessa stadganden finnas äfven ordagrant återupptagna uti 27 § af
Kongl. förordningen den 27 November 1857 angående vilkoren för försäljning
af bränvin in. m.
hnär ordalagen uti 2 mom. i denna ^ antydde, att polismyndig -
Bevillnings-Vtskottets Betänkande N:o 13.
15
het i stad endast för sön- eller helgedagar egde förordna hvilka timmar
utskänkning vore tillåten, och man deraf dragit den slutsats, att polismyndighet
icke egde makt att för någon tid af dygnet på söcknedagar
förbjuda utskänkning af eller minuthandel med bränvin; men obestridligt
vore, att ordningens handhafvande inom städerna skulle i hög grad försvåras,
i fall sådan utskänkning och minuthandel tinge å söcknedagar hela
dygnet utöfvas, ansåg vid 1859—1860 årens riksdag Sammansatta Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet nödigt, att
vederbörande myndighet genom bestämd föreskrift förklarades berättigad
att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel med och utskänkning
af spritdrycker vore tillåtna; hvadan Utskottet uti sitt betänkande n:o 11
hemstälde, att den föreskrift i detta afseende, som funnes meddelad i 26 §
1 mom. af det betänkandet bilagda författningsförslag, måtte vinna Rikets
Ständers bifall; och föreslog Utskottet, att i följd af detta nya stadgande
redaktionen af den §, som rörde utskänkningen å sön- och helgedagar
(§ 28 i Utskottets författningsförslag), måtte så förändras, att § erhölle
följande lydelse:
»Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttrad t genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden,
än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest lvongl. Maj:ts
Befallningshafvande ej, på grund af särskilda omständigheter, undantag
meddelat.»
Denna lydelse, af Rikets Ständer godkänd, blef ock gifven åt den
28 § uti Kongl. förordningen den 7 December 1860, i sammanhang dermed
att i 26 § 1 mom. af samma förordning intogs allmän föreskrift i
fråga om vederbörande om betsmyndighets befogenhet att bestämma den
tid på dagen, då minuthandel med och utskänkning af bränvin ej vore
tillåtna.
Vid 1862—1863 årens riksmöte framstäldes i afgifna motioner yrkanden
om inskränkning eller upphäfvande af rättigheten att i stad å sönoch
helgedagar utskänka starka drycker. Det sammansatta Utskott, som
öfver dessa yrkanden hade att meddela yttrande, förklarade sig väl finna
någon ytterligare inskränkning i denna rättighet vara af behofvet påkallad;
men ansåg att, då ett förbud mot all utskänkning å sön- och helgedagar
på flera ställen säkert skulle föranleda talrika öfverträdelser, det
borde öfverlemnas åt städernas kommunalstyrelser att bedöma, i hvad mån
16
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
eu sådan inskränkning i nämnda rättighet kunde vara behöflig, samt åt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, efter af kommunalstyrelse härom
fattadt beslut och sedan magistraten blifvit i ämnet hörd, utfärda påbud
om dylik inskränkning.
Denna Utskottets åsigt blef ock af Rikets Ständer godkänd, enligt
hvad deras underdåniga skrifvelse den 16 November 1863, N:o 170, utvisar.
Uti Kongl. förordningen den 18 December 1863 blef deruppå, i
öfverensstämmelse med Rikets Ständers mening, åt § 28 gifven följande
lydelse, hvilken den äfven i nu gällande försäljningslag egen
»Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
I stad kan utskänkning af bränvin under sön- och lielgedagar än vidare
inskränkas eller helt och hållet förbjudas, derest beslut derom fattas
af kommunalstyrelsen, samt beslutet af Vår Befallningshafvande, efter
magistratens hörande, godkännes.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden,
än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Vår Befallningshafvande
ej, på grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat.
»
I afseende å detta lagrum föreligga nu till behandling flera inom
Kamrarne väckta ändringsförslag.
Uti en inom Första Kammaren af Herr S. Ribbing väckt motion
(N:o 4) har för ifrågavarande § föreslagits följande lydelse:
»Under sön- och helgedag»/1 må ej bränvin, som är föryttradt genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
Under sön- och lielgedagar, från Idockan sex om aftonen föregående söckendag
till påföljande söckendags morgon, vare all annan utskänkning förbjuden,
än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest icke, på landet,
Vår Befallningshafvande, på grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat,
eller, i stad, kommunalstyrelsen, likaledes på grund af särskilda omständigheter,
om utskånknings tillåtande fattat beslut, som af Vår Befallningshafvande,
efter magistratens hörande, godkännes. Dock får hvarken sådant
undantag å landet, eller tillåtelse i stad för hvarje gång utsträckas öfver ett år:»
Herr C. O. Berg har inom Första Kammaren i motion N:o 12 väckt
förslag derom, att i stället för nuvarande 3 och 4 mom. skulle uti ifrågavarande
§ införas ett nytt moment, så lydande:
Bevilinings-Vtskottets Betänkande N:o 13.
17
»Under sön- och helgedagar vare all annan utskänkning förbjuden, än
på gästgifvar,egårdarne vid måltider till resande, derest icke, på landet, Vår
Befallningshafvande, på grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat,
eller, i stad, kommunalstyr elsen, likaledes på grund af särskilda omständigheter,
om utskänknings tillåtande fattat beslut, som af Vår Befallningshafvande,
efter magistratens hörande, godkännes. Bock får hvarken undantag å
landet, eller tillåtelse i stad för hvarje gång meddelas för längre tid än ett år.»
Inom Andra Kammaren hafva Herrar L. J. Larsson, Magnus Andersson
och J. Erickzon i motion n:o 97 hemstält, »att all utskänkninpoch
utminutering af starka drycker i så väl stad som på land må varda
förbjuden från klockan G e. in. dagen före helgedag till klockan 6 f. in.
dagen efter helgedag, med undantag då måltid af minst 2:ne rätter mat
serveras.»
Jemväl i den förut omförmälda, af Herr Liss Olof Larsson väckta
motionen förekommer förslag till förändrade stadganden uti ifrågavarande
hänseende. Enligt denne motionärs åsigt borde § 28 erhålla följande
lydelse:
»Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom
parti- eller minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under sön- eller helgedag, från klockan 6 om aftonen föregående söcknedag,
vare all utskänkning förbjuden, derest icke på grund af särskilda omständigheter,
efter af kommunalstyrelse, med den i § 14 mom. 1 bestämda
röstöfvervigt, gjord framställning, och sedan i stad magistraten blifvit öfver
framställningen hörd, Kongl. Majds Befallningshafvande sådan försäljning
tillåtit. Dock får sådan tillåtelse, för hvarje gång, icke utsträckas utöfver sex
månader.
Har, i den ordning näst föregående moment stadgar, utskänkning under
sön- eller helgedag blifvit tillåten, skall dock alltid under gudstjenst utshänkningsställe
vara tillstängdt.»
Äfven vid sistlidet års riksmöte väcktes förslag i enahanda syfte som
de nu i fråga varande, men hvilka Bevillnings-Utskottet då ej ansåg sig
höra understödja; och Utskottet finner sig ej heller nu hafva skäl att
frångå de åsigter, det vid förra riksdagen i detta afseende uttalade, och
till hvilka det i hufvudsaken hänvisar.
Utskottet anser fortfarande, att stadgandena uti 28 § i gällande försäljningslag
böra, om de tillämpas, och så vidt på lagstiftningen heror,
vara tillräckliga att hämma missbruket af rusdrycker äfven på sön- och
helgdagar; och denna Utskottets åsigt jäfvas ej från de stadssamhällen,
Bill. till Likså. Prof. 1877. 5 Sand. 1 Afä. 11 Haft. 3
18
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 18.
der en sådan tillämpning skett. Att en dylik tillämpning af dessa stadganden
i strängaste mån endast på färre ställen egt rum, torde väl i de
flesta fall få tillskrifvas dels den omständigheten, att ett dylikt genomförande
af nämnda stadganden anses medföra allt för betydliga svårigheter
och olägenheter, hvilka väl ej skulle kunna undanrödjas genom att i
lagen upphöja till regel hvad som nu utgör ett medgifvet undantag, dels
ock att, såsom exempelvis i Göteborg, för bränvins utskänkning och utminutering
bildade bolag föreslcrifvit lämpliga anordningar i fråga om
utskänkningen under sön- och helgdagar. En annan uppfattning om orsakerna
till det mindre allmänna tillämpandet skulle förutsätta hos vederbörande
kommunalstyrelser en likgiltighet för ordning och sedlighet
inom samhällena, som Utskottet ingalunda antager förefinnas.
Hvad särskildt beträffar det Af Herr L. J. Larsson in. fl. väckta förslag,
att å tiden från klockan 6 eftermiddagen dagen före helgdag till
klockan 6 förmiddagen dagen efter helgdag göra så väl utskänkning som
utminutering beroende deraf att måltid af minst två rätter mat serverades,
tillåter sig Utskottet erinra, att ett dylikt stadgande synes så obestämdt,
att det utan tvifvel skulle lemna fritt spelrum för kringgående.
Förbudets utsträckande till minuthandel torde dessutom äfven i annat hänseende
vara outförbart.
Att det stadgande, motionärerne i allmänhet föreslagit rörande städerna,
redan hufvudsakligen gäller för landsbygden, synes ej vara bestämmande
för dess allmänna lämplighet äfven för städerna. Landsortsbefolkningen
har nästan allmänt egna hem, uti hvilka den äfven erhåller sin
föda, hvilket deremot ej är händelsen med en stor del af befolkningen i
flere städer; och att låta utskänkningsställena vara öppna endast för matservering,
befarar Utskottet skulle föranleda allt för många svårigheter.
Dessutom är antalet utskänkningsställen på landsbygden jemförelsevis ringa;
det uppgår der i sin helhet till omkring 290, af hvilka i det närmaste
200 idkas i sammanhang med gästgifverirörelse och således hafva inskränkt
utskänkningsrätt under sön- och helgdagar; hvaremot antalet utskänkningsställen
i städerna öfverstiger 800.
Ehuru de fleste motionärerne föreslagit, att utskänkningen under sönoch
helgdagar i regel skulle vara förbjuden, hafva de dock tillika hemstält,
att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle under vissa förutsättningar
kunna å åtskilliga ställen tillåta densamma, och Utskottet befarar
fortfarande, att tillämpningen af detta undantagsstadgande skulle blifva
sådan, att förbudet hufvudsakligen konnne att gälla de egentlige kropps
-
19
Bevillnings-Vtskottets Betänkande N:o 13.
arbetande. En af motionärerne tyckes äfven anse, att en sådan tillämpning
af den föreslagna lagen vore ensidig, partisk eller olämplig, men
derjemte att den omständighet, att eu dylik tillämpning lian ega ram, ej
utgör ett tillräckligt skäl att icke stifta en sådan lag. Men skulle icke
lagen tillämpas på detta sätt, utan resultatet blott blifva att antalet öppna
utskänkningsställen under sön- och helgdagar inskränktes, men dock funnes
för alla samhällsklasser, då vore med hela åtgärden föga vunnet.
Allmänheten skulle nog snart lära sig att hitta till det eller de ställen,
der den i öfrig! förbjudna frukten bjödes. Och torde man derjemte med
skäl kunna göra den erinran, att i så fall äfven öfriga dagar i veckan
utskänkningen borde kunna inskränkas till ett lika ringa antal ställen.
Vill Riksdagen verkligen gå i den af motionärerne föreslagna rigtningen,
synes det Utskottet vida lämpligare och rättvisare att utan något
som helst undantag förbjuda all utskänkning under sön- och helgdagar;
ett förbud, som då med samma kraft drabbar alla och säkert derföre
äfven af alla skall lättare fördragas.
Som emellertid Utskottet icke ansett sig nu böra framställa ett sådant
förslag, helst Riksdagen besluta aflåtande af en underdånig skrifvelse
om revision af gällande författningar angående tillverkning och försäljning
af bränvin, tillåter sig Utskottet hemställa:
7:°)
att ifrågavarande af Herr S. Ribbing, Herr C. O.
Berg, Herrar L. J. Larsson, Magnus Andersson och
rf. Erickzon samt Herr kiss Olof Larsson väckta ändringsförslag
icke måtte bifallas.
35 § af nu gällande bränvinsförsäljningslag innehåller, att bränvin, § 35.
som är försatt med något för helsan skadligt ämne, eller som icke är
renadt från finkelolja, eller hvars styrka ej uppgår till minst 46 procent,
icke får vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.
Herr Liss Olof Larsson har i sin mera nämnda motion föreslagit, att
ifrågavarande §, såsom enligt motionärens förmenande alldeles öfverflödig,
måtte ur författningen utgå.
Stadgandet förekommer redan i § 33 af Kongl. förordningen den 18
Januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
20 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
brända eller distillerade spirituösa drycker; allenast att bränvinets minimistyrka
der angafs med »fem grader», hvilket beräkningssätt vid 1856—
1858 arens riksdag förändrades till det nuvarande, eller'' »46 procent».
Det vid 1853—1854 årens riksdag af Rikets Ständer för behandling
af bränvinsfrågan tillsatta Särskilda Utskott yttrade i afseende å ifrågavarande
stadgande följande:
»Un föreskrift, som icke i förra författningar linnes, men som
Utskottet ansett sig böra föreslå, är, att det bränvin, som försäljes,
maste vara renadt från finkelolja och icke försatt med något för helsan
skadligt ämne, ej heller understiga 5 graders styrka. Det lärer
nemligen vara både pa vetenskapliga grunder utrönt och af erfarenheten
besannadt, att fyllerilasten''i sin styggaste skepnad egentligen väckes
och underhålles genom vanan att förtära en vara, som är orenad af
den i det vanliga råa bränvinet befintliga finkeloljan, eller af andra ämnen,
som medfölja eller till och med stundom med flit tillsättas för att
göra varan skarp och retande. Denna till ny förtäring allt jemt manande
skärpa, som ofta icke är förenad med verkligen högre sprithalt,
är mer än någonting annat föranledande till drinkares oförbätterlighet;
och Utskottet tror, att ett stadgande i den syftning, som 33 § af författningsförslaget
visa!’, skulle, om det noga handhafves, utgöra ett icke
ovigtigt steg till fyllerilastens minskning. Det är förordadt af flere motionärer».
Det torde ock nogsamt vara bekant, att finkeloljan är ytterst skadlig
och särdeles svar att från spriten afskilja, samt att, ju svagare brän\inet
Da det sålunda synes hafva varit på göda skäl, som ifrågavarande
stadgande tillkommit, och då någon olägenhet af detsamma, Utskottet
veterligen, ej afhörts, tillåter sig Utskottet hemställa:
8:o)
att hvad Herr låss Olof Larsson i förevarande
hänseende föreslagit icke måtte af Rikdagen bifallas.
Stockholm den 24 April 1877.
På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.
Bevillnings-Utskottels Betänkande N;o 13.
21
Reservationer:
emot l:sta punkten:
af Herrar Bennich och Croneborg;
emot 7:de punkten:
af Herr Hammar: »Emot den punkt i Bevillnings-Utskottets betänkande
H:o 13, som angår frågan om förändrad lydelse af 28 § bränvinsförsäljningslagen
^ rörande utskänkning i stad å sön- och helgdagar, får
jag härmed afgifva min reservation.
Då äfven vid innevarande riksmöte Utskottet i detta ämne fått till
sin behandling mottaga inom Riksdagen väckta förslag, flera till antalet
än sistlidet år;
då det af Utskottet förlidet år afgifna yttrande, deri Utskottet afstyrkte
dylika ändringsförslag, blef af Första Kammaren återremitteradt
för att få stadgandet ändradt i angifven inskränkande syftning, samt i
Andra Kammaren yrkande om återremiss af nämnda yttrande allenast
föll på den förseglade sedeln; och
då, som väl bekant är, jemväl utom representationen från olika trakter
af landet man ganska allmänt uttrycker den åsigt, att i lagstiftningsväg
kraftigare åtgärder måtte vidtagas för hämmande af ett tilltagande
missbruk af rusdrycker under sön- och helgdagar samt aftnarne närmast
dessförinnan;
har jag ansett Utskottet böra föreslå Riksdagen antagande af sådana
ändringar uti ifrågavarande stadgande, att hvad i afseende å rätten till
brånvins utskänkning i stad å sön- och helgdagar nu är regel måtte —
såsom redan är fallet å landsbygden — blifva undantag, samt att förbudet
mot utskänkningen måtte utsträckas jemväl till aftonen före sönoch
helgdag.
\äl är det sant, att inom åtskilliga städer, med tillämpning af nu
varande stadgande, vederbörande kommunalstyrelser beslutit om utskänk
-
22
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13.
ningens inskränkning eller förbjudande å sön- och helgdagar, men utan
tvifvel finnas inånga städer, der kommunalmyndigheterna skygga tillbaka
för ett dylikt besluts fattande, vid tanken på det missnöje ett sådant beslut
möjligen skulle framkalla mot dem af en del af befolkningen, hvilken
deremot vida lättare funne sig deri, derest förbudet vore föreskrifvet genom
lagstadgande. För min del tror jag att vida bättre resultat skulle vinnas,
om derför lagstiftningen, kommande de lokala myndigheterna till hjelp
uti i fråga varande hänseende, såsom allmän regel stadgade förbud mot
bränvins utskänkning i stad under sön- och helgdag samt aftonen näst
föregående söckendag, men deremot lemnade vederbörande myndigheter
rättighet att, derest behofvet pröfvades det påkalla, undantagsvis tillåta
sådan försäljning.
Jas; tillåter mig således vördsamt hemställa:
O O
att Riksdagen ville åt § 28 i bränvinsförsäljningslagen
gifva följande förändrade lydelse:
»Under sön- och helgedag samt från klockan 6
eftermiddagen näst föregående söcknedag vare i stad
all utskänkning af bränvin förbjuden, så vida ej Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, på grund af ansökan och
efter magistratens och kommunalstyrelsens hörande,
pröfva!’ erforderligt att undantag meddela, i hvithet
fall bestämmes så väl de tider på dagen som under
hvilka vilkor i öfrigt utskänkning medgifves; och må
detta medgifvande lemnas för högst ett år hvarje gång.
På landet vare å sön- och helgedag all annan
utskänkning förbjuden än på gästgifvaregårdar vid
måltider till resande, derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej på grund af särskilda omständigheter undantag
meddelat.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid
vara tillstängdt och utskänkning derstädes ej tillåtas.
Bränvin, som blifvit föryttradt genom parti- eller
minuthandel, må ej under sön- och helgedag utmätas
eller utlemnas.»
För den händelse hvad jag sålunda hemstält skulle vinna Riksdagens
bifall, torde deraf föranledas några smärre redaktionsförändringar
23
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
uti § 45 mom. 1 och § 47 mom. 1 af ifrågavarande lag, i följd hvaraf
dessa lagrum skulle blifva så lydande:
45 § 1 mom.
»Idkar någon mindre partihandel eller minuthandel
med eller utskänkning af bränvin vid tillfälle, då
försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe
än dertill uppgifvet är, eller begagnar någon, mot hvad
i § 4 mom. 2 stadgadt är, ombud för bränvins utlemnande
a annat ställe, än der han sin försäljningsrätt
utöfvar, eller tillåter den, som icke är till utskänkning
berättigad, att, da lian i parti eller genom minuthandel
säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället
förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han
är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till
mindre partihandel eller minuthandel med eller utskänkning
af bränvin berättigad är, mot § 25 mom. 2,
§ 28 mom. 3 eller § 31, böte — — — — _
47 §. 1 mom.
»Förbrytelse mot § 3 mom. 2, § 22, § 28 mom.
29, 30, 35, 38, 39 eller 40 straffes med böter
från och med 10 till och med 50 kronor.»
I denna reservation instämma Herrar Bennicli, Cronéborg och Adelsköld.