Riksdagens underå. Skrifvelse, N:o 54.
15
N:o 54.
Uppläst och godkänt! hos Första Kammaren den 11 Maj 1876.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af den år 1875
verkställa granskning af statsverkets med flera allmänna
fonders förvaltning under år 1873.
(Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 45.)
S. A. K.
Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade Revisorer, rörande
då verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1873, uti afgifveti
berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver
afgifua underdåniga förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen
i nedan omförmälda ämnen underdånigst anföra följande.
Kongl. Arniéförvaltningen.
Vid granskning af Arméförvaltningen* räkenskaper hade Revisorerne funnit
anslaget till Förvaltningens aflöning, 123,700 kronor, vara så väl under räkenskapsåret
som under flera föregående öfverskridet, och uppgick den Överskjutande
summan under år 1873 till 10,600 kronor, deraf 9,400 kronor blifvit anordnade
från förenade mötespasaevolansfonden till löner och arfvoden på civila departementet
o. s. v., samt 1,200 kronor från invalidhusfonden till löneförhöjning
åt advokatfiskal med flere.
Vid närmare undersökning hade Revisorerne funnit, att ifrågavarande anordningar
jemväl år 1870 varit föremål för anmärkning från Revisorernes sida,
16
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o Sd.
med anledning hvaraf Stats-Utskottet vid 1871 års riksdag efter en utredning åt
frågan sig utlåtit och, ehuru Utskottet funnit det anmälda förhållandet anmärkningsvärd;.
likväl enär den regeringsåtgärd, som dermed afsågs, redan förut varit
föremål för vederbörligt Utskotts granskning, och hvad Riksdagen efter en
sådan granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, enligt 107 § Regeringsformen,
vunnit decharge, så att ingen ny till ansvarighet bindande granskning derefter
kunde i samma mål företagas, funnit sig föranlåtet hemställa, att Revisorernes
anmälan ej dåmera måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilket ock
blifvit Riksdagens beslut.
Då emellertid det, enligt § 7 mom. 2 af den för dem utfärdade instruktion,
åläge Revisorerna att anmärka och fullständigt utlåtande afgifva, om de
funne något af Riksdagen faststäldt anslag vara öfverskridet eller draget till
annat än det dermed afsedda ändamål; då båda alternativen enligt Revisorernes
förmenande inträffat, i det anslaget till Armeförvaltningen blifvit Öfverskridet
och mötespassevolansfondens samt invalidhusfondens medel blifvit dragna från
sitt ändamål; då vidare en sådan tolkning af Revisorernes anmärkningsrätt, som
af 1871 års Stats-Utskott blifvit framstäld, stode i strid med Revisorernes instruktion,
i det den skulle beröfva dem och kommande Riksdagar all anmärkningsrätt
öfver förhållanden, som inträffat flera år tidigare än revisionsåret eller än
det år, Riksdagen om revisionen egt kännedom, då en föregången Riksdag redan
derå ansetts hafva meddelat decharge; och då slutligen Riksdagen med anledning
af Revisorernes anmärkningar kunde finna sig föranlåten till vidtagande af
någon annan åtgärd än den anmälan enligt 107 § Regeringsformen, som 1871
års Stats-Utskott omnämnt, hade Revisorerne ansett sig böra det. redan förut anmärkta
förhållandet för Riksdagen anmäla.
Öfver denna anmärkning har Arméförvaltningen sig förklarat och dervid
anfört, att det ifrågavarande beloppet omfattade, dels från mötespassevolansfondens
medel utbetald aflöning till 1 revisor och 4 kammarskrifvare öfver stat med
tillhopa.......................6,200:
samt aflöning å indraguingsstat åt f. d. sekreteraren i Krigskollegium
och f. d. adjutanten å kollegii presidentsexpedition med.....3,200: —
dels ock ett å invalidhusfonden anvisadt bidrag till aflöning åt Arméförvaltningens
advokatfiskal och till ersättning åt extra biträden med
tillhopa . . ................ . •___. , . 1,200:
Tillsammans kronor 10,600: —
hvilket belopp dock numera, sedan f. d. adjutånten i presidentsexpeditionen m. m.
Schurer von Waldheim år 1874 aflidit, minskats med 800 kronor, och vore, efter
Arméförvaltningens förmenande genom det vid 1871 års riksdag i anledning af
Revisorernes anmärkning fattade beslut, behörigheten af ifrågavarande utgifter med
.
gifven
17
Jiihsdttffens nnderd. Skrifvelse, N:r 54.
■gifven, hvadan Förvaltningen nu ansett sig endast behöfva åberopa sitt i ämnet
den 8 December 1870 afgifna utlåtande.
Af detta utlåtande jemte öfriga ärendet rörande handlingar har Riksdagen
inhemta!, att sedan Kong!. Maj:t i skrifvelse den 36 September 1865, med ogillande
af vackt förslag derom, att alla årsredogörelser från Arméförvaltningen underlydande
och landtförsvaret eljest tillhörande allmänna verk och inrättningar,
direktioner, regementen och corpser, förråd med flera för dem tilldelade kontanta
anslag skulle från och med 1866 få till Kammarrätten ingå för att der granskas,
förordna!, att samma granskning framdeles skulle inom Arméförvaltningen verkställas,
samt sistnämnda verk derefter i skrifvelse den 33 Oktober 1866 anmält
behof af revisionspersonalens förstärkning, så hade Kongl. Maj:t föieslagit 1867
års Riksdag att till aflöning af ofvan omförmälde en revisor och fyra kammarskrifvare
anslå ett belopp af sammanlagdt 6,200 riksdaler att från och med ar
1868 utgå, hvaremellertid Kongl. Maj:t i bref af den 4 Januari 1867 till betäckande
af ifrågavarande löner för samma år å förenade mötespassevolansfonden
anvisat det erforderliga beloppet. Efter det Riksdagen till pröfning förehaft nyssberörda
nådiga förslag och af skäl, att det revisionsarbete, för hvars förrättande
de ifrågavarande befattningarne voro afsedda, enligt Riksdagens åsigt borde kunna
genom en förändrad arbetsfördelning af den förutvarande personalen behörigen
fullgöras, det äskade beloppet afslagit, samt Arméförvaltningen derefter den 24
September 1867 ånyo anhållit, det Kongl. Maj:t måtte för år 1868 anvisa det i
fråga varande beloppet, hade Kongl. Maj:t i bref den 5 November 1867, med bifall
till hvad förvaltningen föreslagit, anvisat meranämnda summa, 6,200 riksdaler,
å förenade mötespassevolansfonden; varande sedermera genom ett ytterligare
Kongl. bref af den 15 Oktober 1869 medlen för år 1870 och vidare, intilldess
Kongl. Maj:t kunde finna eu förändring af personalen hos Arméförvaltningen påkallad,
på enahanda sätt anordnade. Hvad åter beträffar det belopp af 1,200
riksdaler, som från invalidhusfonden utgått, hade Arméförvaltningen, sedan ombudsmans-
och kamrerarebefattningen vid samma fond år 1866 indragits och det
derför nödiga aflöningsbelopp således ej vidare varit för sitt ursprungliga ändamål
behöfligt, i underdånighet hemstält, att medlen måtte få användas dels till löneförhöjning
med 500 riksdaler åt förvaltningens advokatfiskal, dels ock till aflönande
af erforderliga biträden inom verket, hvilken hemställan Kongl. Maj:t genom
ofvannämnda skrifvelse den 4 Januari 1867 bifallit, som orden i det Kongl.
brefvet lyda: “från och med innevarande år och tills vidare11.
I fråga varande åtgärder grunda sig alltså på nu omförmälda tvenne Kongl,
bref af den 4 Januari 1867 och den 15 Oktober 1869.
Härvid tillåter sig Riksdagen erinra,
dels att Rikets Ständer uti skrifvelse den 29 Mars 1841 förklarat, att, i den
händelse mötespassevolansafgiften komme att, som ock sedermera beslutet blef, med
Bih. till Riksd. Prof. 1870. K> Sami. 1 Afd. 1 Rand. 11 Höft
18
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 54.
samma år upphöra, den genom besparingar deraf uppkomna nya mötespassevolansfonden
skulle till Kongl. Maj:ts fria disposition öfverlemnas för att, gemensamt med
den gamla och 1829 års mötespassevolansfonderna, efter Kongl. Maj:ts godtfinnande
användas för behof, hvilka då redan af dessa tillgångar fyldes och vidare kunde uppkomma
i och för arméns vapenöfuingar och dermed gemenskap egande utgifter,
hvaremot Rikets Ständer anhållit, det nämnda fonder skulle sammanslås till en enda.
hvars förvaltning och räkenskaper skulle vara Rikets Ständers och deras revisorers
granskning underkastad, i anledning hvaraf Kongl. Maj:t den 24 Juli 1844 förordnat
om fondernas sammanslagning och framtida granskning i enlighet med Riksdagens
anhållan, men tillika förklarat, att den sålunda medgifna granskningsrätt icke finge
föranleda till inskränkning i Kongl. Maj:ts rätt att enligt Rikets Ständers förklarande
om fondernas användande ändamålsenligt och efter godtfinnande förordna;
dels att sedan Rikets Ständers revisorer i den år 1855 afgifna berättelse anmärkt,
att till bestridande af Krigskollegii aflöning anvisats betydliga bidrag från
åtskilliga af de under kollegii förvaltning stälda kassor och fonder, och då de ej
kunnat underlåta fästa uppmärksamheten vid detta, enligt deras tanke, högst olämpliga
förhållande, hvarigenom — då berörda kassor och fonder, som vore inrättade
och afsedda till helt andra föremål, likväl för besagda aflöningar toges i anspråk —
deras förmåga att uppfylla sitt ursprungliga ändamål förminskades, hemstält, att för
vinnande af rättelse derutinnan Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen afgifva framställning
om hvad för Krigskollegii aflöning i dess helhet erfordrades, samt Kongl. Maj:t
derefter föreslagit Rikets Ständer, att hela Krigskollegii aflöning och således äfven
den del deraf, som dittills utgått från kassor och fonder, måtte på riksstaten öfverflyttas,
så hafva Rikets Ständer med bifall dertill dels beslutit, att, såsom orden i
deras den 27 Januari 1858 aflåtna skrifvelse lyda: “ifrågavarande kassor nu och för
framtiden må från alla utgifter i berörda hänseende befrias--, dels ock anslagit det
för ändamålets vinnande erforderliga belopp, och torde, på sätt äfven Stats-Utskottet
vid 1871 års riksdag antagit, genom detta Rikets Ständers beslut, hvilket Kongl.
Maj:t måste anses hafva genom sitt godkännande af hela aflöningsanslagets öfverflyttande
på riksstaten gillat, Kongl. Maj:ts förut förbehållna rätt att efter godtfinnande
disponera ifrågavarande kassors och fonders inkomster blifvit i så måtto inskränkt,
att något användande deraf till aflöningar åt tjensteman inom Krigskollegium
eller den i dess ställe inrättade Arméförvaltningen ej vidare bort ifrågakomma.
Pa grund af hvad sålunda förekommit får Riksdagen i underdånighet anhålla,
det Lders Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder, ledande derhän, att något anordnande
af medel från de under Arméförvaltningens vård stälda kassor och fonder
till betäckande af utgifter för aflöningar eller arfvoden inom samma embetsverk icke
vidare må ega rum.
19
Riksdagens underd. Skrifvelse., N:o 54.
Vidare hade revisorerne vid granskning af Arméförvaltningens räkenskaper
funnit å fjerde hufvudtitelns besparingar anordnade, bland annat, ett arfvode af
450 kronor åt garnisonspredikanten, ett å 450 kronor åt läkaren samt ett å 50
kronor åt klockaren på Karlstens fästning, icke allenast under revisionsåret 1873
utan äfven under föregående och efterföljande år; och då af Rikets Ständers den
12 Maj 1841 aflåta a skrifvelse, angående några med statsregleringen gemenskap
egande allmänna frågor, framginge, att besparingarne å de bestämda anslagen i
intet fall borde komma i fråga att begagnas till årliga löner eller arfvoden, hvarmed,
enligt revisorornes åsigt, svårligen kunde förstås andra än sådana, som utgå
två eller flera å efter hvarandra, hade revisorerne ansett sig böra förhållandet
för Riksdagen anmäla.
Enligt det från Arméförvaltningeus civila departement häröfver afgifna utlåtande
hade, under den tid, då Karlstens fästning ännu användes såsom straffängelse.
ifrågavarande årliga afiöningsbelopp, som då varit på extra stat uppförda,
utbetalts från fångvårdsanslaget, men sedan under Mars månad 1854 fångpersonalen
blifvit från fästningen flyttad, hade Kongl. Maj:t genom bref den 5 September
samma år dels medgifvit att ofvan bemälde tjensteman skulle under fortfarande
tjensteutöfning å Karlsten ega att från början af April samma år och intilldess
fångar möjligen åter komme att å fästningen förvaras åtnjuta ifrågavarande aflöningsförmåner,
livilka för året anvisats å fjerde hufvudtitelns besparingar, dels ock
förklarat, att, uppå skeende anmälan, för hvart år komme att bestämmas huru med
utbetalandet skulle förfaras, hvarefter aflöningarne årligen genom särskilda Kongl.
bref blifvit på samma besparingar anvisade.
Då således medel till betäckande af utgiften för ifrågavarande tvenne tjenstebefättningars
aflönande årligen under mer än 20 år blifvit a fjerde hufvudtitelns
besparingar anvisade och af denna omständighet lärer få antagas, det befattningarue
under samma tid visat sig ej kunna undvaras, torde, derest sa fortfarande
kommer att blifva förhållandet, åtgärder böra vidtagas för erhållande på ett mera
tjenligt sätt af medel till deras aflönande; och Riksdagen får derföre i underdånighet
anhålla, att, derest predikants-, läkare- och klockarebefattningarne å Karlstens
fästning fortfarande anses nödvändiga, Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, livilka åtgärder må vidtagas, på det den hittills årligen förekommande
anordning på fjerde hufvudtitelns besparingar af deras löner må för framtiden
upphöra.
Statens jeruvägsbyggnader.
Angående bokföriugssättet vid statens jeruvägsbyggnader hade revisorerne
funnit skäl till den anmärkning, att, emedan detsamma ej fullkomligt öfverensstämde
med det af trafikstyrelsen förda samt i följd af andra i revisionsberättelsen
omförmälda omständigheter, dertill Riksdagen tillåter sig hänvisa, detta bokfö
-
20
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 54.
ldngssätt ej angåfve verkliga beloppet af anläggningskostnaden för hvarje bana,
hvarföre ock till underlättande af eu önskvärd öfversigt i detta hänseende revisorerne
föreslagit upprättande af en s. k liggare, deri skulle upptagas å ena sidan
de anslag och enskilda bidrag, som till hvarje bana förefunuits, samt å den andra
kostnadsbeloppen, dervid värdet af det, söm blifvit till trafikstyrelsen öfverlemnadt,
kunde inom linien föras.
Häremot hade Styrelsen för statens jernvägsbyggnader iuvändt, att eu inkonseqvens
skulle genom en sådan åtgärd uppkomma, om endast de penuingebidrag
som af enskilde blifvit för ändamålet lemnade, men deremot ej värdet för
dertill skänkt jord, blefve i samma liggare upptagna, samt att ett införande af
detta värde skulle i många fall, såsom till exempel i afseende å de af Stockholms
stad i och för sammanbindningsbanans anläggande upplåtna gatudelar, möta stora
svårigheter.
Det skal, hvarpå Styrelsen sålunda velat afstyrka den af revisorerne föreslagna
åtgärd, är enligt Riksdagens mening allt för obetydligt i jemförelse med
de fördelar, som i och för det af revisorerne antydda ändamål skulle geuom upprättande
af den föreslagna liggaren vinnas, hvarföre Riksdagen i underdånighet
anhåller, det Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla Styrelsen för statens jernvägsbyggnader
att upprätta och föra eu så kallad liggare, upptagande, särskildt för
hvarje bana, ej blott de statsmedel, som för dess anläggande blifvit använda, än
äfven de af enskilda för ändamålet lemnade bidrag.
Stuteri-ötverstyrelsen och stuterierna.
Efter det 1872 års revisorer anmärkt* att förrättaren af en år 1869 vid
Ottenby till försäljning af hästar hållen auktion tillerkänts provision, beräknad
efter sex procent, hade 1873 års Riksdag, sedan upplyst blifvit, det Kongl. Maj:t
genom bref den 17 April 1868 förklarat, att. derest vederhäftig auktionsförrättare,
som för indrifning och redovisning af uppbörden ansvarade, ej kunde på lindrigare
vilkor vid Ottenby erhållas, sådan auktionsförrättare linge tills vidare, mot förberörda
ansvarighet, beräkna sig till godo sex procent såsom provision å nämnda
uppbörd, samt under antagande att denna förhöjning i provision varit föranledd
af den då rådande mindre goda ställningen inom landet, men att vederbörande
styrelse, sedan dåmera gynsammare förhållanden inträdt, skulle utan någon Riksdagens
framställning komma att tillse, huruvida ej dädanefter auktionsförrättare
kunde lör en lägre provision än den af Kongl. Maj:t sålunda tillsvidare medgifna,
erhållas, funnit anmärkningen ej till någon åtgärd föranleda.
Då nu emellertid förekommit, att för de under år 1873 vid Ottenby hållna
auktioner, deraf en till försäljning af 26 stycken hästar den 23 Augusti inbragt
19,755 riksdaler, arfvodet fortfarande beräknats efter sex procent, och då dels
samma slags arfvode vid de öfriga stuterierna utgått med endast fyra procent,
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 54. 21
dels förenänmda hästauktiou, att döma efter räkenskaperna, ej syntes halva varit
förenad med någon risk eller särdeles besvär för auktionslörrättaren, hade rcvisorerne
funnit sig böra å förhållandet fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Såsom anledningar till nämnda förhållande är uti det af Stuteriöfverstyrelsen
afgifua utlåtande anfördt, att auktionsprovisionen saväl pa Öland som närmaste
fastland i allmänhet utgiuge med sex till tio procent, hvartill komme, att anstånd
med redovisningen merendels lemnades betydligt längre, än som vid hästauktionei na
vid Ottenby medgåfves, hvarföre, och då det jemväl vore kändt, att fordran för
hästiurop vid Ottenby måst i konkurs bevakas, deraf skulle framgå, att förrättningsmannen
kunde löpa risk, någon nedsättning af provisionen icke kunde för
den närmaste framtiden åstadkommas. Någon åtgärd för vinnande af ändring i
anmärkta utseendet syntes derföre ej kunna vidtagas, såvida icke Kongl. Maj;t
skulle finna för godt anbefalla, att, för den händelse vederhäftig auktionsförrättare
ej kunde mot ersättning af allenast fyra procent erhållas, stuteriet skulle öfveitaga
risken af den förlust, som möjligen kunde uppkomma vid medlens indrifvande,
då någon provision ej behöfde utbetalas, utan endast en mindre godtgöielse tilldelas
utroparen och protokollsföranden.
Då, på sätt ofvan är anmärkt, ersättningen för det slags auktioner, hvarom
fråga är, vid de öfriga stuterierna endast utgår med fyra procent, liar det, med
hänsyn dessutom till de stora belopp, dessa auktioner kunna inbringa, synts Riksdagen
som skulle jemväl vid Ottenby förrättuingsman kunna mot samma godtgörelse
erhållas; men för den händelse sådant ej later sig göra. torde den al styrelsen
föreslagna åtgärd för undanrödjande af ifrågavarande, flera gånger ölveiklagade
missförhållande böra vidtagas; och Riksdagen får derföre i underdånighet
anhålla, det Eders Maj:t täcktes bestämma, att. derest till de auktioner, som till
försäljning af hästar å Ottenby hållas, förrättuingsman ej kan mot en till endast
fyra procent uppgående godtgörelse erhållas, styrelsen för stuteriet hädanefter
skall hafva att sjelf öfvertaga bestyret med ifrågavarande auktioner.
Stockholms allmänna barnhus.
Revisorerue hafva slutligen anmärkt, hurusom al det i riksstaten upplörda
anslag för “Störa barnhuset i Stockholm-, .44,680 kronor 9 öre, större delen eller
42,930 kronor 9 öre funnes upptagen i kolumnen för indelt tionde eller ersättning
för indragna tiondeanslag. Sedan nemligen den från 15 särskilda län till barnhuset
utgående s. k. fyratioudespanmålen jemte halmstädja från Malmöhus och
Kristianstads län på grund af Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 till statsverket
indragits, undiiuge barnhuset af Kronan ersättning derför, beräknad efter årligt
medelmarkegångspris. I hvart och ett åt de 15 länen, i hvars räkenskaper
22
Riksdagen underd. Skrifvelse, N:o 54.
ersättning för ifrågavarande tionde uppdebiteras efter beräkning af det genom
förberörda Kong!, förordning i sådant hänseende bestämda ersättniugspris, skulle
alltså årligen göras uträkning å det barnhuset tillkommande ersättningsbelopp,
detta senare beräknadt efter årets markegång med tillägg af stadgad forsellön för
spanmålen; och då dessa årligen återkommande uträkningar inom såväl länen som
barnhuset skulle kunna undvikas derigenom, att barnhuset i stället för ofvan berörda
ersättningsanslag tillförsäkrades ett till siffran bestämdt penningebelopp, att
årligen utgå från Kongl. Statskontoret, hade revisorerne tillstyrkt en sådan förändring,
derigenom enkelhet och reda skulle i förvaltningen och räkenskaperna
vinnas.
Häremot är af Kongl. Direktionen för Stockholms barnhus uti afgifveu förklaring
anmärkt, att, derest barnhusinrättningen skulle för sina tiondeanslag taga
lösen efter det i Kongl. förordningen den 23 Juli 1869 föreskrifna omsättningspris
eller efter något annat till siffran bestämdt pris, hvilket i sådant fall antagligen
skulle bestämmas för flera år i sender, direktionen befarade, att inrättningen härpå
skulle komma att i längden förlora.
1 likhet med revisorerne är Riksdagen af den mening, att den af dem föreslagna
förändring skulle leda till enkelhet och reda i räkenskaperna, och då, efter
hvad Riksdagen inhemtat, förhållandena äro enahanda vid flera allmänna verk och
inrättningar m. m., bland hvilka exempelvis må nämnas de i revisionsberättelsen
omförmälda landskyrkor, universiteten i Upsala och Lund, vissa städer o. s. v.,
samt då det synts önskvärdt, att den föreslagna förändringen, så vidt möjligt,
komme att med alla sådana verk och inrättningar vidtagas, får Riksdagen i underdånighet
anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i afseende
å hvilka verk och inrättningar m. m. en sådan förändring, som revisorerne i afseende
å Stockholms allmänna barnhus föreslagit, må kunna ega rum, samt derefter
till Riksdagen aflåta nådigt förslag i ämnet.
Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 11 Maj 1876.