Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

i

N:o 10.

Ank. till Riksd. Kansli den 26 Jan. 1876, kl. 6 e. m.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
Stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt;
Gifven Stockholms Slott den 14 Januari 1876.

I sammanhang med det af Kongl. Maj:t till 1875 års Riksdag fram-''
stälda och till pröfning vid nu förestående Riksdag hvilande förslag till
sådan ändring af 22 § Regeringsformen, att efter det deruti förekommande
stadgandet, att ej flera än åtta af Högsta Domstolens ledamöter
må på en gång i pröfningen af något mål deltaga, skola tilläggas orden:
»der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar», har Kongl. Maj:t varit betänkt på de bestämmelser, hvarigenom
syftemålet med den sålunda föreslagna grundlagsändringen kunde vinnas;
och under förutsättning, att Kongl. Maj:ts nyssberörda förslag angående
ändring af lydelsen af 22 § Regeringsformen varder slutligen antaget,
vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af Statsrådets och Högsta Domstolens
protokoll angående ärendet, härmed föreslå Riksdagen att antaga följande

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols

afdelningar samfäldt.

W''I OSCAR med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Wendes
Konung göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt förordna:

Mom. 1.

Finner någon af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats
Milt. till Riksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Afd. å Häft. \

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

eller lagtolkning, som förut varit af Högsta Domstolen antagen; då må
afdelningen förordna, att målet skall af Högsta Domstolens båda afdelningar
samfäldt afdömas; och böra, der laga hinder icke möter, alla
Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra stridande
åsigter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika
tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan föreskrift
är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den rådande
meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är, afser ej mål, som från
krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådant mål förekommer å tid, då blott en afdelning af
Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår, innan båda
afdelningarne kunna sammanträda.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Louis De Geer.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10,

3

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Stats-Rädet å Stockholms Slott
den 13 November 1874,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsrninisterri Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Boven,

Friherre Akerliielm.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

»I lagskipningen har länge visat sig eu brist på enhet, som redan
för tjugufem år tillbaka gjordes af Rikets Ständers Ombudsman till föremål
för offentlig uppmärksamhet, men vid den tiden endast föranledde
ett bittert klander mot Högsta Domstolen och några fruktlösa försök att
genom lagförklaringar förekomma vissa uppgifua skiljaktigheter vid lagens
tillämpning. Från lagstiftningens sida har likväl ännu icke vidtagits ens
ett försök att åstadkomma ett bättre förhållande, änskönt Högsta Domstolens
ledamöter till antalet förökats och derjemte fördelats på två afdelningar,
hvarigenom möjligheten af stridiga beslut från högsta instansen
naturligtvis blifvit större än förut. I verkligheten torde sådana beslut
vara vida färre än man i allmänhet föreställer sig, men de hafva ändock
varit tillräckligt talrika att betaga Högsta Domstolens lagtolkning det inflytande
på jurisprudensen, som eljest skulle med rätta tillkomma den,
och derigenom har händt att en stadgad jurisprudens i vigtiga delar af
rättsområdet numera saknas, hvilket oundvikligen medfört en störande
inverkan på allmänna rättstillståndet, Skulden härtill tillskrifves gemen -

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

ligen Högsta Domstolen; ineri ehuru det är onekligt att enhet i högsta
instansens lagskipning utgör ett lika nödvändigt vilkor som verksamt
medel för ernående af enhet i lagskipningen i allmänhet, har likväl hittills
felet legat hufvudsakligast hos lagstiftningen, som, jemte det den både
direkt och indirekt frånkänt domstolsprejudikater all rättsverkan, förbjudit
mer än hälften af Högsta Domstolens sexton ledamöter att på en gång
deltaga i pröfningen af något mål. Då Högsta Domstolens ledamöter således
betagits rättigheten att gemensamt pröfva och afgöra sådana mål,
hvilkas utgång är af olika lagtolkning beroende, samt besluten i dessa
mål följaktligen aldrig kunna anses såsom ett uttryck af den i högsta
instansen rådande rättsuppfattningen, utan måste i hvarje särskilt fall
bestämmas af de för tillfället i afgörandet deltagande ledamöternes mening,
synes mig nemligen häri ligga en förklaringsgrund till den ojemnhet i
lagtillämpningen man i vissa frågor hos Högsta Domstolen anmärkt; och
härtill kommer att, hindrade genom Regeringsformens 22 § att gemensamt
afgöra ett af olika lagtolkning beroende mål, hafva Högsta Domstolens
på skilda afdelningar tjenstgörande ledamöter blifvit genom arbetsordningen
lernnade utan understöd vid bemödandet att förskaffa sig kännedom
om de skiljaktiga rättsåsigter, som på den andra afdelningen kunna göra
sig gällande. För lagstiftningen är omöjligt att alldeles förekomma stridiga
lagtolkningar utan att dervid ett högre syftemål uppoffras, men det
åligger lagstiftningen att underlätta i stället att hindra lagskipningens
naturliga sträfvan till enhet, och i detta afseende synes mig framför allt
angeläget att undanrödja hindret och lätta utvägen för Högsta Domstolens
ledamöter att gemensamt afgöra dem emellan stridiga lagtolkningsfrågor.
Fn ändring i sådan syftning af Regeringsformens 22 § är derför,
enligt min förmening, af behofvet påkallad; men i sammanhang dermed
torde jemväl erfordras, att genom en af Korning och Riksdag gemensamt
stiftad civillag närmare bestämmas de ''fall, i hvilka mål kunna och böra
af Högsta Domstolens afdelningar samfäldt handläggas, och att såsom tillägg
till Kongl. Maj:ts Instruktion för Dess Nedre Justitie-revision föreskrifter
meddelas, hvarigenom tillämpningen af den nyssnämnda lagen
samt möjligheten för Högsta Domstolens ledamöter att erhålla kännedom
om hvarandras olika rättsåsigter underlättas. Visserligen skulle till en
början endast erfordras nådig proposition till Riksdagen om förenämnda
ändring af Regeringsformen, och först efter det denna ändring egt ruin,
skulle lagen angående måls handläggning af Högsta Domstolens afdelningar
samfäldt kunna Riksdagen till antagande föreläggas, men, då de olika
lagstiftningsåtgärderna äro af hvarandra väsendtligen beroende, tillåter

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

jag mig i underdånighet framlägga dem i ett sammanhang och dervid
sammanfatta dem i följande förslag, nemligen:

l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der
ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar».

2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver, stiftas en
så lydande lag:

»Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts
Högsta Domstols afdelningar samfäldt.

WI OSCAR etc. göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt
förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens
afdelningar, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de
flestes hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning; då skall målet afdömas
af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt; och böra, der laga
hinder icke möter, saintlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, soin angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning
af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå
innan båda afdelningarne kunna sammanträda; och

3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kongl. Maj:ts Nedre
Justitierevision meddelas följande föreskrift: »I en eller liera för Högsta
Domstolens båda afdelningar gemensamma och med nödiga register försedda
minnesböcker skola de af Högsta Domstolen i förekommande mål
tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af lag eller
författning antecknas i de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter
yttras eller Högsta Domstolen eljest finner anteckningen till upplysning
för framtiden erforderlig. Denna anteckning, som uppsattes af
protokollsföranden och uppvisas för föredraganden, bör inför Högsta Domstolen
justeras innan den i minnesboken införes.»

Ehuru ensamt den föreslagna Stadgan angående måls handläggning
skulle påkalla Högsta Domstolens yttrande enligt 87 § Regeringsformen,

6

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

hemställer jag likväl i underdånighet att, i anseende till de framstälda
förslagens inbördes sammanhang och då de gemensamt afse Högsta Domstolens
arbetssätt, Kongl. Maj:t täcktes förordna att genom note ur protokollet
Högsta Domstolens utlåtande öfver samtliga nyssberörda förslag
skall infordras.»

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda
hemstäldt blifvit.

Ex protocollo
T 11 Wilh. Malm.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

Utdrag af protokollet öfver ett Lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Thorsdagen den 28 Januari 1815.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Quensel,

Södergren,

Cramér,

Naumann,

Huss,

Lindhagen,

Svedelius.

Sedan, jemlik^ Högsta Domstolens beslut den 1 December sistlidet
år vid föredragning af det till dess utlåtande remitterade förslag till
stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta
Domstols afdelningar samfäldt samt dermed i sammanhang stående tillägg
till 22 § Regeringsformen och till Instruktion för Nedre Justitierevisionen,
emellan Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat,
företogs ärendet nu till afgörande.

De remitterade förslagen äro så lydande:

l:o) att vid slutet af 22 § Regeringsformen tilläggas orden: »der
ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.»

2:o) att, i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver, stiftas en
så lydande lag:

))Stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. May.ts
Högsta Domstols afdelningar samfäldt.''»

8

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

WI OSCAR etc. göre veterligt, det WI, med Riksdagen, funnit godt
förordna:

Mom. 1.

Finnes, vid omröstning till dom å någondera af Högsta Domstolens
afdelningar, den mening, om livilka alla sig förena eller som för de
flestes hållas bör, afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning; då skall målet afdömas
af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt; och böra, der laga hinder
icke möter, samtlige Justitieråden i målets pröfning deltaga.

Mom. 2.

Hvad i föregående mom. stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådant mål till pröfning förekommer å tid, då blott en afdelning
af Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår
innan båda afdelningarne kunna sammanträda»; och

3:o) att såsom tillägg till Instruktionen för Kong]. Maj:ts Nedre
Justitierevision meddelas följande föreskrift:

»I en eller flera för Högsta Domstolens båda afdelningar gemensamma
och med nödiga register försedda minnesböcker skola de af Högsta
Domstolen i förekommande mål tillämpade grundsatser eller Högsta Domstolens
tydning af lag eller författning antecknas i de fall, der vid målens
afgörande skiljaktiga rättsåsigter yttrats eller Högsta Domstolen
eljest finner anteckningen till upplysning för framtiden erforderlig. Denna
anteckning, som uppsättes af protokollsföranden och uppvisas för föredraganden,
bör inför Högsta Domstolen justeras innan den i minnesboken
införes.»

Högsta Domstolens ledamöter yttrade:

Justitierådet Svedelius: »Enligt min uppfattning måste mom. 1 i föreslagna
stadga så tolkas, att, derest vid öfverläggning till dom å någondera
af Högsta Domstolens afdelningar den mening, om hvilken alla sig förena
eller som för de flestes hållas bör, finnes afvika från den rättsåsigt, hvilken,
så vidt afdelningen kändt är, Högsta Domstolen näst förut i likartadt fall
tillämpat, åligger det afdelningen besluta, att målet i hela dess vidd skall af

Högsta

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

9

Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt afdömas, på sätt i mom. 1
närmare bestämmes. Jag inser väl, att tillämpningen af detta stadgande
skall blifva förenad med flera svårigheter och att det i synnerhet mången
gång skall blifva ganska svårt att med säkerhet urskilja, huruvida ett
ifrågasatt beslut verkligen afviker från den rättsåsigt, som Högsta Domstolen
i ett föregående fall tillämpat, eller om i någotdera af de rättsfall,
som med hvarandra jemföras, sådana bmständigheter förekomma, att i
följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande, dock icke kunna
såsom likartade anses, men dessa svårigheter, hvilka jag ej vill i någon
män underskatta, kan jag likväl icke tillerkänna sådan betydenhet, att
de enligt min tanke böra föranleda afstyrkande af föreslagna lagförändring,
som, derest den kommer till stånd, uppenbarligen skall för rättsskipningen
medföra stora fördelar, en mångsidigare pröfning och skarpare
bestämning af rättsgrundsatserna samt en större likstämmighet i domslut,
än som hittills kunnat ega rum.

I afseende å föreslagna minnesböckerna har jag visserligen ansett
det kunna ifrågasättas, huruvida åt anteckningarne i desamma borde
gifvas så vidsträckt omfattning, som förslaget bestämmer genom föreskriften
att i alla de fall, der vid målens afgörande skiljaktiga rättsåsigter
yttras, anteckning skall ega rum, men då, för vinnande af det syftemål,
som med minnesböckerna afses, onekligen är af vigt, att anteckningarne
erhålla all den fullständighet, som med bibehållande af öfverskådligheten
möjligen kan förenas, har jag äfven låtit denna betänklighet falla.

Jag anser mig derför böra å ifrågavarande förslag tillstyrka bifall.»

Justitierådet Lindhagen: »Att rättsskipningen i landet, och äfven uti
högsta instansen, ej eger önsklig enhet är något som icke kan förnekas.
Men vill man undanrödja denna olägenhet, måste man uppsöka roten dertill
på rätt ställe, emedan i annat fall omdömet missledes i afseende å
rätta botemedlet. Ingen, som eger sakkännedom i denna fråga, kan vara
blind för att orsaken till ojemnheterna i lagskipningen i främsta rummet
är att finna uti eu dels ofullständig dels osammanhängande eller eljest
felaktig lagstiftning. Dennas inflytande på lagskipningens beskaffenhet är
under öfverläggningen så fullständigt utvecklad af två andra ledamöter,
att jag icke behöfver dermed särskildt uppehålla mig. Af alla samverkande
orsakerna till ifrågavarande onda är utan tvifvel Högsta Domstolens
fördelning på två afdelningar eu af de minst betydande. Med den
arbetsordning, som eger rum, på grund af hvilken ledamöter för hvarje
vecka vexla emellan de två afdelningarne, existerar icke i Högsta DomBih.
till Piksd. Prot. 1876. 1 Sami. 1 A/d. 4 Höft. 2

10

Kongl. Majlts Nåd. Proposition N:o 10.

stolen en sträng åtskilnad emellan afdelningarne, såsom till exempel i Hofrätterna
och de på flera afdelningar arbetande Rådstufvurätterna. Den andel,
Högsta Domstolen må hafva uti eu ojemn rättsskipning, måste derför
väsentligen bero på andra omständigheter än fördelningen på två afdelningar;
och det torde också svårligen kunna visas, att den utaf Högsta
Domstolen utöfvade rättsskipningen företer synnerligen flera eller större
ojernnheter från och med år 1861, då fördelningen på två afdelningar
började, än före denna tid. Det ligger ju äfven i sakens natur att en
domstol, bestående af tolf ledamöter, deraf endast sju i sender voro
tjenstgörande, skulle förete föga mindre skiljaktigheter i sammansättningen,
än den nuvarande Högsta Domstolen med sexton ledamöter, deraf
fjorton i sender tjenstgöra med den vexling mellan de särskilda afdclningarne,
hvarom nyss är antydt.

Men, ehuru jag således icke kan finna, att det öfverklagade onda
i större mån beror på Högsta Domstolens fördelning på två afdelningar,
hyser jag dock den öfvcrtygelsen att saknaden af tillfälle för Högsta
Domstolen att i plenum behandla och afgöra frågor är en för Högsta
Domstolens verksamhet menlig brist, som bör afhjelpas — en brist, som
efter min uppfattning likväl i föga mindre grad förefans äfven innan
Högsta Domstolen fördelades på två afdelningar. Visserligen kan bär
icke ens uppstå fråga om att, genom inskränkning af domarens rätt
och pligt att döma endast efter lagen och sitt samvete, bekläda Högsta
Domstolen med rätt att stadga prejudikater, som sedermera voro lagligen
bindande; men Högsta Domstolen kan och bör genom öfvertygelsens och
iörtroendets makt utöfva ett moraliskt inflytande till enhet i lagskipningen
både på sina egna ledamöter och andra domare. Ett sådant inflytande
kan dock icke af ett lösbrutet fåtal af Högsta Domstolens ledamöter
utöfvas så som genom domstolen i sin helhet; och häri ligger behofvet
för Högsta Domstolen af rättighet att sammanträda och besluta i plenum.

På samma gång jag sålunda delar den af Herr Justitie-statsministern
till statsrådsprotokollet yttrade åsigt om önskligheten att bereda
tillfälle för Högsta Domstolen att mera än hittills verka till enhet i lagskipningen,
kan det icke undgå uppmärksamheten att det framlagda förslaget
till stadga härutinnan, sådant det är vordet formuleradt, springer
vida utöfver det mål, som i Herr Justitie-statsministerns yttrande angifves
samt i öfrigt innefattar bestämmelser, som dels torde blifva omöjliga att
tillämpa, dels skulle motverka i stället för främja det åsyftade målet —
stadga i lagskipning^) och uppehållande af högsta domaremaktens anseende.

Det är under öfverläggningen af annan ledamot anmärkt, hurusom

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10. Il

förslaget genom att förutsätta omröstning till dom, innan öfverlemnande
till plenum finge ske, samt skyldighet att efterforska Högsta Domstolens
föregående beslut utan begränsning till tiden, skulle i tillämpningen
förete olösliga svårigheter samt undergräfva högsta domaremaktens anseende.
Emot anmärkningens första del invändes visserligen, att den
preliminära omröstning hos afdelningen, på hvars utgång berodde huruvida
det föredragna målet skulle öfverleinnas till plenum eller ej, icke
nödvändigt behöfde tagas till protokollet. Men, utom det att i det officiela
protokollet väl måste konstateras, att det fall inträffat då målet
lagligen borde och finge till plenum öfverleinnas, sä blefve omröstningens
omförmälande i protokollet alldeles oundviklig i alla de, säkerligen ej
sällan inträffande fall, då olika meningar inom afdelningen uppstode derom,
huruvida ett föredraget mål borde öfverleinnas till plenum; och i
hvarje mål, der den preliminära omröstningen eller dess resultat blifvit
tagen till protokollet, hade man utsigt till det skådespelet att få se två
mot hvarandra stridande omröstningsresultat inom Högsta Domstolen, af
hvilka det ena vore det, som under vanliga förhållanden hade bort utgöra
Högsta Domstolens beslut men till följd af en undantagslag ej finge
derför anses, och det andra det, som på grund af undantagslagen skulle
såsom Högsta Domstolens beslut utfärdas.

Hvad angår den förutsatta skyldigheten för Högsta Domstolens
ledamöter att känna och hafva i minnet Högsta Domstolens beslut under
föregående tider utan begränsning, så delar jag den mening, att förslaget
i denna del innebär eu omöjlighet. Dessutom huru skall det kunna afgöras
hvad som är att anse såsom eu af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning i alla de fall, der Högsta
Domstolen tid efter annan fattat olika beslut? Och ändock måste afdelningarne,
enligt förslagets imperativa bud, lösa den invecklade knuten
vid den påföljd, som med förslagets mening kan vara förenlig.

Men hvilken är då påföljden i händelse af förbiseende? Sådant
förslaget lyder finnes ingen säkerhet derför, att påföljden skulle stanna
vid ett moraliskt och juridiskt ansvar hos Högsta Domstolens i beslutet
deltagande ledamöter för ett förbiseende, som icke rimligen borde läggas
dem till last. Förslaget lägger intet hinder i vägen för sådan tolkning,
att beslutet vore att anse såsom en nullitet, enär det vore fattadt af
obehörig myndighet, och att i saknad af annat remedium åtminstone resning
kunde och borde beviljas.

Stadgan måste så uppställas, att hennes efterlefnad blir möjlig och
att hon icke lemnar rum för någon tvetydighet om lagligheten eller
olaglighetcn af Högsta Domstolens åtgärder att öfverlemna frågor till

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

plenum eller underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd. Detta kan vinnas
derigenom att åt Högsta Domstolen och dess afdelningar öfverlemnas att
sjelfva bedöma och afgöra om och när sådana omständigheter förekomma
att, till beredande af enighet i lagskipningen, en fråga bör till plenum
hänskjutas. Endast genom Högsta Domstolens ledamöters omsorg om
lagskipningens enhet kan i hvad fall som helst någonting väsendtligt uti
förevarande afseende inom Högsta Domstolen uträttas. Utan sådan omsorg
blir hvarje reglementarisk anordning i det närmaste kraftlös. Det
rätta sättet synes mig derför vara, att stadgan sjelf vädjar till denna
omsorg och sålunda sätter en mäktig moralisk förpligtelse i stället fölen
mindre kraftig mekanisk regel.

Jag är vidare af den mening att endast bedömandet af rättsgrunsatsen
eller lagtolkningsfrågan, som föranleder hänskjutandet till plenum,
skall dit öfverlemnas. Ändamålet med afgörandet genom plenum är ju
att få ett prejudikat, som sedermera kunde varda af Högsta Domstolens
ledamöter och andra domare taget till rättesnöre; men ett prejudikat
finnes icke till så länge ännu minsta grand af målets detaljer vidlåder
rättsfrågan utöfver dem som äro nödvändiga för att klart och bestämdt
famställa henne. För att afgörandet genom plenum skall få något värde,
måste derför rättsfrågan i hvarje händelse afsöndras från detaljerna; och
hvartill tjenar det då att ändaraålslöst belasta plenum med andra saker?
Det kan visserligen i visst afseende synas beqvämt både för afdelningen
och för plenum att få behålla rättsfrågan insvept i målets detaljer; men
den tankeskärpa och moraliska kraft, som fordras för att bestämdt och
klart uttala sin tanke om en rättsgrundsats eller eu ifrågasatt tydning
af lag eller författning, eger man rätt att fordra af Högsta Domstolens
ledamöter. Det bör icke heller lemnas utan uppmärksamhet att plenum,
till följd af det stora antalet ledamöter, skulle blifva särdeles olämpligt
att såsom domstol handlägga rättegångsmål med alla dess detaljer — en
anordning, som man svårligen skulle våga sätta i fråga i afseende å
andra domstolar. Deremot vore plenum alls icke för mångtaligt då det
gälde allenast att bedöma en rättsgrundsats eller en ren lagtolkningsfråga.

Föredömet till hela förslaget om Högsta Domstolens plenum är
hemtadt från Preussen. I detta land stadgades först., att endast den
genom ifrågasatt afvikelse från antagen rättsgrundsats eller följd tydning
eller tillämpning af lagbud tvifvelaktig vordna rättsfrågan skulle dragas
under Ofvertribunalets plenum. Tio år derefter eller 1846 bestämdes,
att plenum skulle icke blott pröfva den tvifvelaktiga rättsfrågan utan
äfven döma i sjelfva saken; men efter ytterligare tio år eller år 1856

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

13

fann man sig föranlåten att återgå till den ursprungliga bestämmelsen,
med föreskrift tillika att, om en afdelning ville afvika från en af samma
afdelning förut antagen rättsgrundsats eller följd tolkning af lag, den
härigenom tvifvelaktig vordna rättsfrågan icke ovilkorligen behöfde underställas
pleni afgörande, utan skulle det vara hvarje afdelning obetaget att
i sådant fall sjelf besluta huruvida sådan underställning skulle ega rum.
Det åberopas väl en sägen derom, att man i Preussen skulle vara missnöjd
med det nuvarande förhållandet och önskade taga tillbaka 1846 års
föreskrift; men ett obestridligt faktum är att preussiska lagen i förevarande
hänseende qvarstår oförändrad sådan den för nitton år sedan
bestämdes, hvilket, i förening med den omständigheten att det år 1846
införda motsatta förfarandet blifvit försökt och efter ej särdeles lång tid
måst öfvergifvas, torde kunna gälla såsom vittnesbörd derom att det nuvarande
förfarandets företräde ej blifvit af erfarenheten jäfvadt.

I öfverensstämmelse härmed stadgas ock uti den år 1869 utfärdade
lagen om en högsta domstol i handelssaker för Nordtyska förbundet,
hvilken domstol nu är högsta instansen i handelssaker för hela tyska
riket, att, om en afdelnings uppfattning af en rättsfråga afviker från samma
eller annan afdelnings eller från pleni tidigare beslut, så skall, innan
målet afgöres, denna rättsfråga pröfvas af plenum, hvars beslut länder
af delningen till efterrättelse vid målets afgörande. Det i lagförslaget om
dornstolsorganisation för Tyska riket införda stadgandet att riksdomstolens
plenum skulle i dit hänskjuta frågor pröfva och afgöra saken, strider
icke mot det nu gällande förfarandet i Preussen, utan är tvärtom dermed
öfverensstämmande, enär riksdomstolens befogenhet icke skulle sträcka
sig vidare än att pröfva huruvida gällande lagbud blifvit orätt tolkadt
eller icke tillämpadt. Skall man hemta föredöme från annat land, bör
noga tillses att kopian ej blir allt för underlägsen originalet.

Att i hvad fall som helst åtminstone endast den del af målet, som
står i omedelbart sammanhang med den stridiga rättsgrundsatsen eller
lagtolkningsfrågan, bör öfverlemnas till plenum, och att detta således icke
bör belastas med alla öfriga målets delar, ofta till mycket stort antal,
hvilka med det förstnämnda ej hafva något närmare samband — derom
är af annan ledamot under öfverläggningen erinradt.

Då ett plenum för Högsta Domstolen skall inrättas, bör man enligt
min tanke icke underlåta att bereda Högsta Domstolen tillfälle att i plenum
behandla äfven andra frågor, än sådana, som höra till rättegångsmål.
Frågor förekomma allt emellanåt af sådan beskaffenhet att de uppenbarligen
borde behandlas af Högsta Domstolen samfäldt. Hvad lagfrågor
särskildt angår, så är det visserligen i de flesta fall tillräckligt att

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

de behandlas på en af Högsta Domstolens afdelningar; men fall förekomma
dock, då det vore önskligt att de kunde få handläggas af plenum,
och jag behöfver i detta afsende endast åberopa den lagfråga, som nu
utgör föremål för Högsta Domstolens bedömande.

För de fall då Högsta Domstolens plenum handlägger till rättegångsmål
hörande frågor, torde bestämmelse i lagen icke kunna saknas
om minsta antalet ledamöter, som måste vara tillstädes för att utgöra
domfört antal. Saknas sådan bestämmelse, kan tvekan lätt uppstå om
lagliga tillkomsten af fattade beslut; och tolkningen af stadgans mening
sväfvar emellan två ytterligheter, den ena att antalet kan vara huru ringa
som helst, i hvilken händelse hela ändamålet med plenum kunde förfelas,
och den andra att ovilkorligen samtlige Justitieråden måste vara tillstädes,
i hvilken händelse plenum esomoftast kunde göras omöjligt genom sjukdomsfall
eller annat hinder.

Med åberopande af hvad jag förut erinrat derom, att i Högsta
Domstolen icke existerar en sådan sträng fördelning af ledamöter på särskilda
afdelningar som i Hofrätterna och de på flera afdelningar arbetande
Rådstufvurätterna, måste jag anmärka såsom en oegentlighet vid
förslagets redaktion, att i såväl rubriken som i lagstadgandets text talas
om Högsta Domstolens afdelningar samfäld t, då det dock är meningen
att samtlige Justitieråden, ehvad do tillhöra den eller de för tillfället
tjenstgörande afdelningar eller ej, skola vara pligtige och berättigade att
i plenum deltaga uti ärendets handläggning. Saken torde vara hjelpt
genom att i stället begagna uttrycket Högsta Domstolen samfäldt.

’ I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda yttrat borde enligt min
uppfattning den tillämnade stadgan innehålla ungefärligen följande föreskrifter: -

§ I Finner

en Högsta Domstolens afdelning vid handläggningen af ett
rättegångsmål, att deruti förekommer fråga om rättsgrundsats eller om
tydning af lag eller författning, derom så stridiga meningar kunna yppas
att, för beredande af enhet i lagskipningen, derom bör af Högsta Domstolen
samfäldt beslutas; då skall denna fråga af Högsta Domstolen samfäldt
pröfvas, och länder samfälda domstolens beslut till efterrättelse för
afdelningen vid målets afgörande. Vill afdelning sedermera i annat rättegångsmål
afvika från hvad Högsta Domstolen samfäldt beslutat, skall frågan
hänskjutas till samfälda domstolens pröfning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

15

Då fråga, på sätt nämndt är, af Högsta Domstolen satnfäldt afgöres,
böra alla Justitieråden vara tillstädes; dock vare Högsta Domstolen domför,
der minst tolf ledamöter i afgörandet deltaga.

Hvad ofvan är sagdt afser dock icke mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning, och ej heller mål angående häktad
person, hvilket till afgörande förekommer å tid då blott en afdelning af
Högsta Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstå innan samfälda
domstolen kan sammanträda.

§ 2.

På Högsta Domstolens handläggning beroende ärende, som ej är att
hänföra till rättegångsmål, skall af Högsta Domstolen sainfäldt behandlas,
när det af någon afdelning af domstolen dit hänvisas eller samfälda domstolen
sådant beslutar.

Emot det föreslagna tillägget till 22 § Regeringsformen har jag
icke något att erinra.

Beträffande slutligen föreslagna tillägget till Instruktion för Nedre
Justitie-revisionen, så lärer, ifall sjelfva målet eller vissa delar deraf
skulle af plenum pröfvas, på sätt ofvannämnda förslag till stadga innehåller,
den ifrågasatta justeringen inför Högsta Domstolen icke kunna påbjudas
redan af det skäl att denna justeringsåtgärd mången gång finge
hela karakteren af eu Högsta Domstolens efteråt gifna förklaring af Kongl.
Maj:ts utfärdade dom eller utslag. Dessutom torde det icke vara lämpligt
att Kongl. Maj:t, såsom här skulle ske, i administrativ väggenomen
instruktionsföreskrift för annan myndighet, Nedre Revisionen, bestämde om
Högsta Domstolens åligganden eller befogenhet, helst angående eu sådan
omständighet, hvarom här vore fråga. I afseende å vigten och nödvändigheten
att, för beredande af reda och öfverskådlighet åt den tillämnade
minnesboken, ej belasta denna med andra anteckningar, än som finnas
nödvändiga, delar jag den af Justitierådet Huss under öfverläggningen
uttalade åsigt.»

Justitierådet Huss: »Befogenheten af den klagan, som länge försports
öfver stundom förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar,
som meddelats af Högsta Domstolen, låter sig icke förnekas. Huruvida,
såsom man velat påstå, det anmärkta missförhållandet på senare tiden
tilltagit, så att sins emellan stridiga beslut rörande tillämpningen af
någon viss rättsgrundsats eller tolkningen af gällande lag nu oftare än
förr från Högsta Domstolen utgå, vill jag lemna osagdt; så vidt jag

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

kunnat erfara har åtminstone rörande en och annan vigtig fråga, om
hvilken meningarne bland Högsta Domstolens ledamöter förut varit synnerligen
delade, just under de senare åren en fastare åsigt på Högsta
Domstolens begge afdelningar gjort sig gällande. Härmed må dock förhålla
sig huru som helst; den öfverklagade olägenheten qvarstår i allt
fall i tillräckligt hög grad att påkalla lagstiftningens uppmärksamhet och
mellankomst. De remitterade förslagen hafva synts mig anvisa en utväg,
hvarigenom olägenheten bör kunna, väl icke helt och hållet afhjelpas,
men dock småningom minskas, och jag anser dem följaktligen förtjenta
af framgång. Endast vid vissa detaljer af desamma har jag funnit mig
ega anledning att framställa några erinringar.

Enligt den föreslagna stadgans 1 mom. skall å den Högsta Domstolens
afdelning, der ett mål blifvit föredraget, omröstning till dom ske
för att utröna huruvida sådant förhållande är för handen, som bör föranleda
målets afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt.
Vid tillämpning af detta stadgande torde ej kunna annorlunda förfaras,
än att den gjorda omröstningen upptages i afdelningens protokoll. Då
likväl afdelningens ledamöter sedermera skola uti Högsta Domstolens
plenum deltaga i målets afdömande, synes mig denna till protokollet
tagna preliminära omröstning hvarken vara lämplig eller öfverensstämmande
med naturen af eu kollegial domstolsinrättning, hvartill enligt min
tanke hör, att formlig omröstning till dom icke sker förr än domstolens
ledamöter varit i tillfälle att afhöra och öfverväga alla de skäl, som under
den gemensamma öfverläggningen kunna framställas. Jag anser derför
ordet »omröstning» uti ifrågavarande moment böra utbytas mot ordet
»öfverläggning».

Då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdelningen icke kunna
ega kännedom om alla beslut, som å den andra afdelningen fattas, och
det ännu mindre är för Högsta Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva
fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af
Högsta Domstolen meddelade, kan med stadgandet i 1 mom. rimligen ej
afses andra fall än de, uti hvilka den Högsta Domstolens afdelning, der
ett mål föredrages, har sig bekant ett Högsta Domstolens föregående beslut,
som strider emot den mening, hvilken i det föredragna målet vill
göra sig gällande. Att sådan är förslagets mening synes mig väl uppenbart;
men det är dock enligt min tanke nödigt att denna mening tydligare,
än som skett, uttryckes, på det att, i händelse det sedermera skulle
kunna visas, att ett Högsta Domstolens föregående beslut, som, om det
varit för afdelningen kändt, bort föranleda målets hänskjutande till plenum,

verkligen

17

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

verkligen finnes, den bristande kännedomen om detta beslut ej må, med
stöd af stadgans ordalydelse, kunna läggas afdelningens ledamöter såsom
cmbetsfel till last eller det underlåtna hänskjutandet till Högsta Domstolens
plenum såsom lagstridigt tadlas.

Skulle särskilda för afdelningen kända domar utvisa, att rörande
eu viss rättsgrundsats eller lagtolkning, om hvars tillämpning fråga uppstår,
mot hvarandra stridande åsigter på olika tider gjort sig inom Högsta
Domstolen gällande, anser jag målets öfverlemnande till afdömande af
Högsta Domstolens båda afdelningar samfäldt böra ega rum endast i det
fall, att den mening, som å afdelningen visar sig vara förherrskande, afviker
från den senast meddelade domen. Om nemligen denna mening
öfverensstämmer med den åsigt, som senast blifvit af Högsta Domstolen
genom dom uttalad, synes mig målets hänvisande till plenum mindre
nödigt, enär i sådant fall kan presumeras, att, beträffande den förekomna
rättsfrågan, åsigterna och lagskipningen inom Högsta Domstolen redan
vunnit eller äro på väg att vinna erforderlig stadga. Jag fruktar dessutom
att, om alla mål, deruti rättsfrågor förekomme angående hvilka
Högsta Domstolen förut, för längre eller kortare tid tillbaka, meddelat
skiljaktiga domslut, skulle blifva föremål för pröfning i Högsta Domstolens
plenum, Högsta Domstolens tid deraf komme att, till men för de
öfriga göromålens gång, allt för mycket upptagas.

Slutligen har jag trott att det skulle vara nyttigt om genom någon
förändring af ordställningen i början af 1 inom. bestämdare uttrycktes,
att den Högsta Domstolens afdelning, å hvilken målet först föredrages,
eger att afgöra frågan huruvida den rättsåsigt, som å afdelningen gör sig
gällande, verkligen innefattar sådan afvikelse från en af Högsta Domstolen
förut antagen rättsgrundsats eller lagtolkning, att målet bör till samfäldt
afdömande af Högsta Domstolens båda afdelningar öfverlemnas, på det
denna fråga icke måtte kunna i Högsta Domstolens plenum å nyo göras
till föremål för pröfning.

För att antyda huru jag förestält mig att ifrågavarande moment,
med iakttagande af ofvan gjorda anmärkningar, skulle kunna komma att
lyda, har jag försökt uppställa följande förslag till en i vissa delar förändrad
redaktion:

»Finner någondera af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, den mening, om hvilken alla sig förena eller som för de
flestes hållas bör, afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som, efter
hvad afdelningen har sig bekant, förut varit af Högsta Domstolen antagen;
då skall målet afdömas af Högsta Domstolens båda afdelningar saraBih.
till Biksd. Prat. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 3

18

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 10.

fäldt; och böra, der laga hinder icke möter, samtlige Justitieråden i
målets pröfning deltaga.

Hafva uti särskilda för afdelningen kända domar mot hvarandra
stridande åsigter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning på olika
tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan stadgadt
är ej tillämpning i annat fall, än att den mening, om hvilken alla å afdelningen
sig förena eller som för de flestes hållas bör, afviker från den
senast meddelade domen».

Det ligger i sakens natur att uti eu kollegial domstol icke sällan
eu och annan bland dess ledamöter i fråga om tillämpning af eu rättsgrundsats
eller tydning af lag hysa en från de öfriges afvikande mening.
Inträffar detta uti någon fråga, som i lagskipningen ofta återkommer,
blir naturligtvis hvarje gång sådant händer den afvikande meningen till
protokollet anförd. Skulle nu, såsom det remitterade förslaget angående
tillägg till Instruktionen för Nedre Justitierevisionen föreskrifver, uti alla
mål, der skiljaktiga rättsåsigter inom Högsta Domstolen yttrats, de af
Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundatser eller Högsta Domstolens tydning
af lag eller författning i den föreslagna minnesboken antecknas,
komme deraf ofta att föranledas ett enligt min tanke onödigt och ändamålslöst
upprepande i minnesboken af samma sak, så mycket otjenligare,
som icke allenast genom anteckningens föreskrifna justering inför Högsta
Domstolen dennas tid blefve onyttigt förspild, utan ock sjelfva minnesboken
sannolikt efter några års förlopp skulle växa till sådant omfång,
att derigenom den öfverskådlighet ginge förlorad, som likväl är ett nödvändigt
vilkor för att boken skall kunna uppfylla det ändamål, somVlermed
afses. För min del anser jag föreskriften om bokens innehåll lämpligast
kunna så affatta^, att anteckning deri bör ske om de af Högsta
Domstolen tillämpade rättsgrundsatser eller Högsta Domstolens tydning af
lag eller författning uti alla mål, som af Högsta Domstolens begge afdelningar
samfäldt afgöras samt för öfrigt i de fall, der Högsta Domstolen
finner sådan anteckning till upplysning för framtiden erforderlig.
Då det för Högsta Domstolen sjelf alltid blir af stor vigt att minnesboken
med önsklig reda och öfverskådlighet förenar all nödig fullständighet,
tror jag att en sådan föreskrift skall befinnas fullt tillfyllestgörande.
))

Justitierådet Naumann: »Det är icke något för vårt land eller vår
tid egendomligt fenomen, att en oklar och bristfull lagstiftning förer med
sig en vacklande lagskipning, hvilken åter störande inverkar på allmänna
rättstillståndet, och annorlunda kan det under sådant förhållande icke
vara, ty domaren, huru mycken jurisprudens han,än månde besitta, får

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

icke i sin embetsförvaltning ändra och mästra den gällande lagen —
han är blott dess tillämpad.

Ett hälft århundrade har snart förflutit sedan vår svenska Lagkomité
afgaf sitt gedigna och på den tiden fullhänga förslag till Allmän
Civillag, derunder inbegripet det till rättegångsordning. Beklagligtvis
blek detta förslag icke antaget, utan har man derur, det ena årtiondet
efter det andra, helt osystematiskt så till sägandes utmyntat eu mängd
förordningar i särskilda ämnen, men dervid föga afsett det inre sammanhanget,
Sålunda har man, exempelvis, oaktadt de många ändringarne
i andra delar af Lagen, hufvudsakligen bibehållit den gamla domstolsinrättningen,
den gamla rättegångsordningen, och ehuru sedan ett decennium
tillbaka en ny strafflag blifvit hos oss antagen, qvarstå ännu 1734 års
bevisningsregler i 17 kapitlet Rättegångsbalken, sa i civil- som brottmål,
oförändrade. Exempel saknas till och med icke huruledes genom lag
blifvit, såsom orden fallit, proklamerad en rättssats eller uttalad en ny
grundsats, utan att tillika kommit att stadgas de oundgängliga ändringar,
som i dermed sammanhängande lagbud tarfvats, om den nya grundsatsen
skulle kunna tillämpas.

Af sådana missförhållanden följer med nödvändighet eu osäker lagskipning
så hos under- och öfverrätter som hos Högsta Domstolen. Äfven
andra menliga verkningar kunna dylika förhållanden hafva med sig, särdeles
under tider, då den, enligt våra författningar, åt flera än en embetsman
anbefalda uppmärksamhet å lagskipningens tillstånd icke ledt till
Hägra märkligare åtgärder. I stället för den grundliga lagkunskapen, den
skärpta blicken, den utbildade förmågan af en juridisk interpretation i
bästa mening, kan man vid domstolarne komma att sätta hufvudsakligt
värde på vidhållande af vissa invanda behändiga uttryck, på förmågan
af ett så kalladt mätt» skrifsätt, gående stundom ut på att för tillfället
med eu viss löslighet vidröra ämnet för att slippa uttala en grundsats.
Under lagstiftningens oreda kan den frestelsen påkomma obetänksamma
personer att söka förskaffa sig ett slags berömmelse genom att åvägabringa
nya, oerhörda lagtolkningar, stridande mot hvad teori och praxis
alltsedan lagens stiftande ända ditintills antagit och bekräftat. . Ett eklatant
exempel på huru sådana tilltag kunna vinna framgång ej blott vid
ett och annat tillfälle, utan i tillämpningen under en följd af år, såsom
vore den vränga tolkningen lag, är det bekanta sätt, hvarpå hufvudstadens
underrätt och på senaste tid flere underrätter tillåta sig att upplösa
äktenskap inom några veckor, utan att andra föregåenden erfordras, än
ena makans resa öfver Sundet och begges uttalade vilja, ungefär såsom
förhållandet var i Frankrike under första revolutionen. Vid antydda pro -

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

cedur vinner 13 kapitlet Giftermålsbalken, med lösryckande af några ord
från deras sammanhang, eu tillämpning, hvilken hvarken 1734 års lagstiftare
eller de tusendetals domare, som under mera än ett sekel derefter
i vårt land skipat lag och rätt, ens kunnat ana. Ingendera af parterna
klagar i dylika mål, och oskicket har icke hittills från annat håll
blifvit beifradt.

Flera exempels anförande torde vara öfverflödigt.

Att kraftiga åtgärder matte vidtagas för afhjelpande af lagskipningens
här anmärkta brister, har länge utgjort föremål för våra önskningar
och förhoppningar, men angående beskaffenheten af dessa åtgärder synas
meningarne delade.

CJ

Lyckligtvis lemnar oss äfven här vår egen lagstiftnings historia eu
säker anvisning.

År 1807 yttrade Kongl. Maj:t: att under loppet af en längre tid
hade antalet måst ökas af särskilda stadgar och förordningar, ibland hvilka,
allt efter förekommande omständigheter, en äldre blifvit genom eu senare
dels alldeles upphäfven, dels ock i vissa delar ändrad; att i samma mån
som de tider äro från hvarandra afiägsnade, på hvilka antingen förklaringar
öfver lagen eller nya författningar utkommit, har kännedomen af
de särskilda lagarne, af deras inbördes förhållande och rätta tillämpning
blifvit mera svår och invecklad; att lagverket har ock derigenom fått en
vidlyftighet, som nästan oundvikligen leder till misstag, så hos de lydande,
som hos dem, åt hvilka lagarnes vård och handhafvande äro anförtrodde;
att Kongl. Maj:t tillika kommit i erfarenhet huruledes särskilda domstolar
och domare fattat olika meningar i åtskilliga ämnen antingen om sjelfva
lagen, sådan den i bokstafven lyder, eller ock om de såsom gällande ansedda
författningar.

Således samma klagan som nu.

Men för att afhjelpa detta onda nöjde man sig icke med att (såsom
på senaste tiden någon gång egt rum) framkasta förhastade uttryck om
bristande jurisprudens i landet. Eu sådan respekterade man år 1807 åtminstone
hos den ständiga Lagkommission, hvars åliggande det på den
tiden var att granska tillämnade lagförslag och deröfver afgifva utlåtanden.
Man tog icke heller sin tillflykt till eu blott formel åtgärd, hemtad ur en
utländsk förordning, hvilken finnes gifven blott med hänseende till en enda
domstol och är lämpad efter det främmande landets egna förhållanden.
Man gick i stället till roten af det öfverklagade onda; man sökte bot der
man fått sot. Regeringen tog saken om hand, skaffade sig noggrann
kännedom om de fall, i hvilka domstolarne företrädesvis ådagalagt olika
meningar om lagens rätta förstånd, uppgjorde förslag till lagens förtyd -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

21

lidande i dessa ämnen, hörde Lagkommissionen och utfärdade den 23 Mars
1807, såsom kändt är, Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver allmänna
lagens stadganden i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed
ega gemenskap, blifvit tid efter annan särskildt förordnadt.

Detta är, efter min tanke, det enda grundliga medlet att rätta och
förekomma en osäker och vacklande lagskipning intill dess vår nya Lagberedning
hinner att på grunderna af Lagkomiténs förslag uppföra eu
efter nutidens kraf lämpad varaktig byggnad, inrymmande allmänna civillagen
samt civil- och kriminal-processen eller hufvudsakliga sammanhängande
delar deraf. Jag hemställer alltså om utarbetande af eu slik generel
förklaring, för hvilken materialerna utan tvifvel äro lättare att
samla, än de voro det år 1807, och böra kunna användas med lika stor
raskhet, som då, samt ett dylikt lagstiftningsföretag så mycket hellre
hafva att motse framgång, som Riksdagen säkerligen är för sin del beredvillig
att bidraga till det äskade målets uppnående, och det är en af
Riksdagens Ombudsmans mest maktpåliggande pligter, enligt 15 § af den
för honom utfärdade Instruktion, att »om han finner att antingen någon
lags eller författnings otydlighet, eller domares eller andre embetsmäns
skiljaktiga begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga
tillämpningar deraf, bör han i sin berättelse till Riksdagen yrka en till
enhet och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en .sådan
lag».

Det nu remitterade förslag till stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Konungens Högsta Domstols afdelningar samfäldt, hvilket
förslag är hemtadt ur en den 1 Augusti 1836 utfärdad, sedermera dels
ändrad, dels förnyad preussisk kabinettsorder, föranleder till följande beaktansvärda
special-anmärkningar.

bo) Derutinnan finnes icke nedlagd någon bindande garanti derför,
att Högsta Domstolens begge afdelningar verkligen skulle komma att
sammanträda i de fall mom. 1 förutsätter. När, vid omröstning till doms,
t. ex. fyra ledamöter stannat i en mening mot tre, och någon bland minoriteten
uppgåfve ett prejudikat, hvarutinnan domstolen ansågs hafva
tillförene annorlunda tolkat och tillämpat lag eller författning, kunde det
inträffa, att de fyra förstnämnda ledamöterna väl funno det åberopade
rättsfallet något liknande den fråga, som förehades till afgörande, men
icke vara af samma beskaffenhet, eller ock att någon af dem företedde
ett prejudikat från annan tid i motsatt riktning; hvarföre pluraliteten icke

22

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition No 10.

ansåg sig kunna medgifva ärendets skjutande till Högsta Domstolens
plenum.

2:o) Den föreslagna stadgan låter ej alla hos Kongl. Maj:t rättssökande
tillkomma den medgifna förmånen att enligt mom. 1 få sin sak
dragen under Högsta Domstolens begge afdelningar samfäldt. Förslaget
undantager nemligen i mom. 2 dels »mål, som från krigsdomstol dragés
under Konungens pröfning, dels mål, som angår häktad person, eller eljest
enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande, ifall sådant mål
till pröfning förekommer å tid då blott en afdelning af Högsta domstolen
tjenstgör och mer än två veckor återstå innan begge afdelningarne
kunna sammanträda.» — Det behöfver dock knappt påpekas, att ett sådant
undantag saknar stöd af billighet och i betänklig mån skulle kränka
allas likhet inför lagen.

3:o) I Preussen finnes Jury i gröfre brottmål införd. Der ifrågakommer
icke, såsom hos oss, att högre domstol får pröfva bevisningen i
sådana mål ur underrätts protokoll, således blott efter skriftliga dokument
utan att hafva parter och vittnen inför sitt skrank. Den ofvannämnda
kabinettsordern efter sin nuvarande lydelse kan derför intet innehålla
för det fall att sjelfva bevisningen möjligen pröfvades efter olika
grunder på särskilda afdelningar af landets högsta domstol. Icke heller
innehåller det nu remitterade förslaget något härom, utan endast om
»förut antagna rättsgrundsatser eller tydning af lag eller författning.»

Detta är dock ett vigtigt moment efter vår ännu varande domstolsinrättning,
och en osäkerhet i rättsskipningen i denna del, der det gäller
anklagades lif, ära och välfärd, torde vara minst lika mycket att påakta,
som då fråga är om egentlig tydning af lag.

På dessa skäl finner jag mig förhindrad att tillstyrka den föreslagna
stadgans antagande.

Deremot om man skulle taga sin tillflykt äfven till formela åtgärder,
särskildt med afseende på Högsta Domstolens beslut, vore, efter min
tanke, ett stadgande att tillstyrka, liknande det af Riksdagens Justitieombudsman
i hans embetsberättelse af år 1873 sid. 52 föreslagna, gående
derpå ut, att derest, i anseende till ett måls tvetydiga beskaffenhet, omröstningen
på någon afdelning af Högsta Domstolen, vare sig i civilmål
eller i brottmål, utfölle så, att endast genom en röst frågans utgång
koinme att afgöras, eller vid paria nota i civilmål genom äldste ledamotens
utslagsröst eller i brottmål, såsom lag säger, genom deras mening,
som friade, eller den lindrigast vore, skulle domstolen sammanträda in
pleno för att medelst gemensam omröstning bestämma utslaget i saken,
och att detta utslag, jemte domstolens protokoll vid tillfället, skulle ad

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

23

notitiarn genom tryck kungöras i Svensk Författningssamling eller annat
offentligt blad. Jag betonar härvid orden »ad notitiarn», ty af huru stort
gagn och intresse det skulle vara både för allmänheten och de dömande
att se de på sådant sätt tillkomna prejudikat offentliggjorda, vore det eu
villfarelse att vilja tillägga dem kraft af lag, att äflas komma till den
ståndpunkt, från hvilken t. ex. England i denna fråga just som bäst håller
på att lösgöra sig — att tillägga Högsta Domstolen ett slags prejudikatlegislation
vid sidan af den lagstiftning, som enligt Regeringsformen
tillkommer Konung och Riksdag.

Gjordes i nyssnämnda förslag den modifikation, att Högsta Domstolens
plenum vore domfört om tolf ledamöter (domstolens ursprungliga
antal) funnes tillstädes, så kunde i det förutsatta fallet utvägen användas
på alla mål, helst äfven under sommarmånaderna så många ledamöter
plåga vistas i hufvudstaden eller dess granskap, att vid behof tolftalet
lätteligen kunde fyllas. Om man häremot framställer den anmärkning,
att i slik händelse man icke komrne att erfara hvad domstolens alla sexton
ledamöter hade för tanke i målet, så torde lätt inses, att det icke
är derpå vigten ligger utan fasthellre derpå att så många deltagit i målets
afgörande, som sedan århundraden tillbaka i vårt fädernesland ansetts
vara ett tillräckligt antal att i hvilka mål som helst i sista hand döma.
Eu så beskaffad föreskrifts ovägerliga iakttagande skulle ej kunna genom
omröstning tillintetgöras; den gälde såväl de fall, då skiljaktigheten bestod
i olika uppfattning af lagbudets rätta tydning, som då den gälde
bevisningens verkan; och alldenstund ingen skälig anledning finnes att
undantaga krigsrättsmälen, behöfde, jemte den i nu remitterade förslaget
förutsatta ändring i Regeringsformens 22 §, en hänvisning, näst efter
ordet »åtta», i samma grundlags 20 § att dit lemnas.

Dock, jag upprepar det, ensamt genom formela åtgärder afhjelpes
icke det öfverklagade onda. Denna hjelp är att söka i en förbättrad lagstiftning
der tillämpningen varit ojemn. Att åt den så kallade doktrinen
öfverlåta att fingera lag der sådan ej funnes, eller åt domarens jurisprudens
att arbitrera der han blott hade att tillämpa — vore att bereda eu
landsolycka.

Justitierådet Cramér: Den anmärkta bristen på enhet i lagskipningen
lärer ej kunna afhjelpas endast genom förändrad anordning af domareverksamheten
inom Högsta Domstolen; grunden dertill ligger djupare.
Lagstiftningen i landet har ej mäktat hålla jemna steg med dettas industriela
framåtskridande, så att deraf yppade rättsproblem ofta måst lösas
med tillhjelp af äldre lagar, stiftade för enklare, mindre komplicerade

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

förhållanden; och många i senare tider utfärdade lagbud, afsedda att fylla
de i följd af landets kulturutveckling uppkomna luckor i 1734 års lag,
äro ej affattade med erforderlig tydlighet, utan lemna vid tillämpningen
rum för olika, ofta stridig uppfattning. Behofvet af nya lagar har antagligen
funnits så tvingande, att anmärkt saknad af harmoni emellan dem
och de förut bestående, eller tvifvel om det tydliga i speciela delar måst
skjutas å sido för angelägenheten af deras skyndsamma påbjudande. Kan
detta ej förnekas, så torde det äfven böra medgifvas, att för vinnande af
stadga och jemnhet i lagskipningen jemväl och hufvudsakligen tarfvas
samverkan från den lagstiftande makten.

Grundlagarne anvisa ock utväg för lagstiftaren att förskaffa sig
kännedom om företeelserna inom lagskipningsområdet och att bestämma
åtgärder för rättsäkerhetens främjande.

Emellertid får jag ej underskatta nyttan af eu sådan anordning,
hvarigenom tillfälle öppnas för Högsta Domstolens alla ledamöter att
samfäldt utöfva domarekallet, i de fall der det för åstadkommande af
jemnhet i lagskipningen kan finnas erforderligt. Den individuel» uppfattningen
sofras genom meningsutbytet med flere, och likaså är den specielare
sakkunskapen, så behöflig vid bedömandet af vissa tvisteämnen, säkrare
att förvänta inom en större domarepersonal, Det lider ej heller tvifvel,
att domslut, Indika innefatta uttrycket af flertalets bland Högsta
Domstolens ledamöter åsigt om eu omtvistad och olika bedömd rättsfråga,
skola tillmätas vigt och utöfva ett helsosamt inflytande på lagskipningens
allmänna gång.

Men en lag i denna syftning fordrar varsamhet i uppställningen, så
att ändamålet med densamma i möjligaste måtto kan uppnås och att den
ej synes lofva mera än den kan hålla.

Ordalagen i det till granskning föreliggande förslaget förutsätta, att
beslut om ett måls hänskjutande till plenum skall föregås af eu omröstning
bland afdelningens ledamöter, så fullständigt formel, att man deraf
kan sluta till den mening, som bör hållas för de flestes; således en ordentlig
domsomröstning, hvilken måste antecknas i protokollet för att
jemväl för de rättsökande, hvilkas intressen på det närmaste genom omröstningen
beröras, motivera beslutet om afdelningens inkompetens. Konseqvenserna
häraf torde ej utfalla till fromma för lagskipningsenheten och
ej eller för högsta domaremaktens anseende.

En ledamot har redan erinrat att frågan huruvida, uti ett på eu
Högsta Domstolens afdelning föredraget mål, det i förslaget förutsatta fall
är för handen, så att målet skall till plenum öfverlemnas — icke alltid
framstår med sådan klarhet, att ej åsigterna derom kunna vara delade, i

hvilken

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

hvilken händelse denna fråga måste lösas genom omröstning; och än värre,
hända kunde att plenum sedermera, efter omröstning, ogillade afdelningens
beslut i frågan.

Sammanjeinkning af skiljaktiga omdömen i ett tvistemål kan förväntas
så länge öfverläggning i ämnet pågår, men såsom regel får man väl
antaga, att den ledamot i Högsta Domstolen, som på någon af dess afdelningar
sutit till doms öfver och afgifvit sin röst i ett sedermera till
plenum hänskjutet mal, icke skulle der frånträda sin på mogen öfvertygelse
grundade åsigt och såmedelst göra sig skyldig till en klandervärd
sjelfförnekelse. Fara synes mig derför vara för handen, att, synnerligen
vid^ inträffad förändring i domspersonalen, stridiga domslut komma att
utgå äfven från den ifrågasatta dornstolsinstitutionen; och då denna i allmänna
omdömet antagligen blefve uppskattad såsom ett betryggande värn
mot ojemnhet i lagskipningen, men det visade sig att de på hennes verksamhet
uppstäda anspråk icke fyldes — månne icke då tilliten till landets
domstolsväsen skulle allvarligt äfventyras?

Förslaget upptager vidare såsom enda vilkoret för måls öfverlemnande
till pröfning af Högsta Domstolens samtlige ledamöter, att öfvervägande
röstantalet inom afdelningen skulle »afvika från förut af Högsta
Domstolen antagen rättsgrundsats eller tydning af lag eller författning».
Häremot erinras till en början att de begagnade orden lätteligen kunde
föranleda deri allmänna uppfattning, att möjlighet till kännedom huruledes
ett föreliggande rättsfall förut blifvit af Högsta Domstolen bedömdt, städse
skulle finnas för dess ledamöter öppen, hvilket ingalunda är förhållandet.
Vi sakna här i landet ett ordnadt advokatstånd; endast sällan kan det
derför påräknas att de tvistande utreda om och huru lika beskaffade
tvister blifvit i högsta instansen afgjorda. Utredningen i detta hänseende
måste således åstadkommas af Högsta Domstolens ledamöter sjelfve. Bristen
på registratur eller minnesböcker för den förflutna tiden, hvilken icke
är i förslaget begränsad, utgör emellertid för slik utredning ett hinder,
som trotsar de allvarligaste bemödanden. Tillämpningen af det föreslagna
lagbudet måste^ följaktligen blifva beroende på tillfällig upplysning om
tillvaron af prejudikat, stridande mot hvad afdelningen i ett föreliggande
fall beslutat; och under sådana omständigheter är den förutsättningen andaglig,
att inom någon af Högsta Domstolens afdelningar folie dom, stridande
emot ett prejudikat, som vid afgörandet ej var kändt utan först
efteråt uppdagats. Gjordes upptäckten af den tappande parten, skulle
han säkerligen i denna, sammanstäld med författningens ordalag, se ett
gifvet. stöd för ansökan om resning, ehuruväl en sådan ansökning svårliBili.
till Piksd. Prov. 1876. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. 4

26

Kongl. Maj:ts .Våd. Proposition N:o 10.

gen torde kunna bifallas. Har då ofvan antydda uppfattning hos. allmänheten
vunnit insteg, lära slika domslut icke undgå klander, hvilket
uteslutande, ehuru alldeles oförtjent, kommer att drabba Högsta Domstolen.

Dessutom äfventyras stridiga beslut inom Högsta Domstolen äfven
under andra föi‘hållanden, än dem, som i förslaget antydas.

Exempelvis må framhållas den visserligen ej otänkbara händelse, att
fullt likartade, svårlösliga rättsfrågor förekomma nära samtidigt till afgörande
inom Högsta Domstolens båda afdelningar- För sådana fall och
antagligen många flera borde väl, om gagn af reformen skall påräknas,
utvägen till plenisammanträden icke vara stängd.

Ehuru jag på nu anförda grunder ej kan godkänna den form, i
hvilken förslaget utgått, anser jag likväl den å bane bragta frågan vara
af sådan vigt, att jag ej får undandraga mig .redogörelsen för min uppfattning
om sättet för denna frågas lösning. Ändamålet vinnes, enligt min
tro, som ytterligare bekräftats af hvad jag under öfverläggningen i ämnet
erfarit, icke i nöjaktig mån, om vilkoren för måls hänskjutande från Högsta
Domstolens afdelningar till plenum uttryckligen och specifikt i lagen upptagas,
utan bör det anförtros åt afdelningarne att, med hänsyn till lagskipningsenhetens
befrämjande, derom i förekommande fall förordna.

Visserligen kan häremot invändas, att ett sådant, af all kontroll oberoende
bemyndigande utaf Högsta Domstolen antingen icke blefve använda
hvarigenom ändamålet skulle helt och hållet förfelas, eller ock kunde tagas
i anspråk oftare än behofvet kräfde, till men och tidsutdrägt för de tvistande;
men misstanke om pligtförgätenhet i något af dessa hänseenden
lärer väl ej kunna uppstå emot de män, som skola fullgöra det dyrbara
förtroendeuppdraget att döma i Konungens namn.. Jag vågar derför■ i
underdånighet föreslå att, i händelse nådig proposition om tillägg till 22
§ Regeringsformen varder till Riksdagen aflåten, till Kongl. stadgan den
23 Oktober 1860 måtte fogas en § af följande innehåll:

»Skulle uti annat mål, än sådant, hvarom i 20 § Regeringsformen
sägs, den Högsta Domstolens afdelning, der föredragningen skett, finna, för
beredande af enhet i rättsskipningen, lämpligt att målet afdömes af Högsta
Domstolens båda afdelningar samfäldt, och det anses kunna ske utan hinder
för* det skyndsamma afgörande målets beskaffenhet kan fordra; ege afdelningen
att om målets föredragning till sådant samfäldt afdömande förordna;
och skola då, der laga hinder ej möter, samtlige Justitieråden i
pröfningen af målet deltaga.»

Hvad angår det föreslagna tillägget till instruktionen för Nedre Revisionen,
instämmer jag i det yttrande Justitierådet Lindhagen derom afgifvit.»

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 10.

27

Justitierådet Södergren: >Den erfarenhet i afseende på domare embetets

utöfning i allmänhet inom Högsta Domstolen, som utgör anledningen
till de nu föredragna lagförslag; en i offentligheten förspord
klagan öfver bristande endrägt i besluten och saknad öfverensstämmelse
i rättsgrundsatser eller i lagtydning för särskilda domslut i väsendtligt
likartade rättsfall''— torde böra anses hufvudsakligen tillkommen
efter det att Högsta Domstolens organisation och arbetsordning
senast voro föremål för lagstiftande maktens bestämmande och
Kongl. stadgan den 23 Oktober 1860 meddelades. Icke dock, efter

hvad mig förefaller, så, som skulle man trott sig finna den nämnda

år vidtagna anstalten med vidgande af Högsta Domstolens ledamotsantal
och domstolens försättande på två afdelningar hafva nödvändigt förorsakat
det nu öfverklagade tillståndet i lagskipningen; i hvilket fall botemedlet
väl hade kommit att sökas genom ett förslag till ändring af denna anstalt

och återvändande till den fordna ordningen. I något annat måste då or saken

uppsökas, för att, med riktigt bedömande af det närvarande tillståndet,
beräkna utsigterna för den kommande tiden samt derefter ordna
de anstalter, som för rättsskipningen kunde finnas nödiga.

Hvad som härvid främst måste blifva föremål för betraktelsen, är
svenska lagverkets tillstånd; ty förgäfves må man vänta en god lagskipning
om lagstiftningen har motsatt egenskap. De remitterade lagförslagen
leda nödvändigt granskningen rakt in på detta grannlaga ämne; och denna
granskning fordrar öppen sanning. Man bemärker då genast civillagstiftningens
trägna fortgång på den väg, der Sveriges åldriga civillag alltmera
sönderryckes till en ruin, hvars utur systemet bortfallande delar ersättas
med ett aggregat af lösa, på olika tider samt af olika hufvuden och af
olika händer beredda författningar; dervid stundom, synnerligen i de lagstiftningsämnen,
hvilka man hör benämnas såsom »humanitetsfrågor» —
just den art, hvars principer vanligen finnas djupare och vidsträcktare
ingripa i civilrättens hela system — sådana författningar blifvit utfärdade,
vid hvilkas förberedande granskning af Högsta Domstolen förgäfves
med varnande erinringar om fel och brister i redaktionen blifvit förutsagdt,
att dessa lagar kunde bringa oreda i lagskipningen.

Vid ett sådant tillfälle som det närvarande, der frågan är om utgrundande
af orsakerna till lagskipningens haltande gång, för hvilken äfven
jag har att inför allmänna omdömet uppbära min tillbörliga andel i den
kollektiva ansvarigheten, lärer jag vara desto mera behörig till det nu
gjorda åberopande af sjelfva lagstiftningens tillstånd, som jag redan i
början af min mer än sjuttonåriga embetstid i Högsta Domstolen, vid särskilda
tillfällen, ända intilldess att erfarenheten tvang mig att anse det

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10,

vara förgäfves, i officiel yttranden öfver föredragna lagförslag höjt min
röst mot det begagnade ''lagstiftningssättet. Sålunda, utom andra tillfällen,
ifrade jag den 11 Mars 1863 mot det, att, sedan man funnit eu allmän
lag af större omfattning vara, i följd af dess ålder, icke motsvarande tidens
förhållanden och fordringar och derför böra i hela sin vidd utbytas mot
en ny, till hvilken man ock genom komitéer, de der under en sträcka
af decennier varit anlitade, fått förslag utarbetadt, och ytterligare reviderad!,
lagstiftningen ändock fortginge på det sätt, atc spridda rättsbud i
den gamla lagen enstaka framdrogos till förändring, dervid det, nya stundom
måste i sin princip lida jemkningar på det att detta nya utan alltför
stor oreda skulle kunna i det gamla inpassas; genom hvilket partiela
sammanflickande af gammalt och nytt, med anledning af tillfälliga spridda
motioner vid den ena riksdagen efter den andra, i ändamål att afhjelpa
de mest tvingande behofven af lagreformen, den nödvändiga omsorgen för
tillvägabringande af ett ordnudt och redigt lagsystem allt mera undansköts
till en obestämd framtid. Då jag villigt erkände det lämpliga, möjligen
ock nödvändiga i den metod för beredande af ny civillag, att den
icke i sin hela vidd på en gång företogs till ombildning, utan förslag dertill
delvis framstäldes, förklarade jag mig dermed förstå, att allt hvad som
tillsammans innefattade en hufvuddel af det stora föremålet för någon af
gamla civillagens balkar framstäldes såsom ett helt för sig, då inom detsamma
kunde finnas ett konseqvent system, som genomginge och sammanbunde
detaljerna: så, som det skedde medelst sjuttonde seklets lagstiftningsverk
i de vigtigare författningar, såsom Testaments-stadgan och Förmyndare-ordningen,
hvilka föregingo och i väsendtliga delar förberedde 1734
års Allmänna lag. Det torde icke vara olämpligt att jag härmed sålunda
återupprepar dessa gamla erinringar, hvilkas iakttagande ännu kunde
hafva den goda följd, att lagskipningens tillstånd icke ytterligare förvärras
just under det man söker att upptäcka botemedlet för det onda.

Under tillämpningen af ett lagväsende, som sålunda saknat både
yttre och inre enhet och harmoni och hvilket för öfrigt icke ens med
denna anmärkta metod af fragmentariskt lagstiftande hunnit med behöfliga
nya stadganden nog skyndsamt följa nutidens hastiga gång i förändring
af gamla och bildande af nya arter i det sociala lifvets mångfaldiga
verkningskretsar, har mången gång domaren haft att lösa frågor, som
icke haft sin bestäinningsgrund i fullständig och tydlig lag, utan fordrat
tillämpning af rättsgrundsatser, hemtade från den så kallade allmänna
jurisprudensen, från en doktrin, hvilken, då hon saknar fasta stödjepunkter
i de positiva lagarnes innehåll, icke alltid så säkert torde vara bunden af
förståndets kalla pröfning, utan stundom kan sväfva vidt ute i känslans

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

29

och fantasiens fria rymd. Då har för domarepersonalen stundom, måhända
ofta, möjligen mera ofta, än för domare-embetets — jag kan tillägga,
äfven för lagstiftande maktens — värdighet och anseende varit önskligt,
just detsamma inträffat, som ofta händer inom en annan rådplägande och
beslutande församling, hvilken, i och för lagstiftningen, ock har att befatta
sig med pröfning af rättsgrundsatser, de der ännu icke hunnit blifva i
lag bestämda: Riksdagen. Den ena personen finner en ifrågastäld princip
vara sann och god, sjelfva uttrycket af högsta rätt: den andra deremot
finner denna samma princip vara alldeles förkastlig, ledande till högsta
orätt. Och så skrider man till den slutliga metod, som i allmänna föreställningen
städse ursäktas för Riksdagen, såsom der naturlig, kanske oundviklig,
men åter fått så ondt rykte då man talar ensamt om högsta domareinstansen:
omröstning. Och dennas utgång, vare sig hos Riksdagen eller
hos nämnde domareinstans, beror måhända på en enda persons röst och
skall gälla såsom det sanna och Tätta — intilldess att vid annat tillfälle,
då den beslutande personalen är i någon mån ombytt, samma fråga åter
kommer under afgörande och får, möjligen ock med en enda rösts öfvervigt,
motsatt utgång. Denna jemförande sammanställning af de begge
myndigheternas verkningssätt är icke gjord utöfver närvarande ämnes
gräns utan fasthellre framkallar just detta ämne en sådan sammanställning.
Den ena myndigheten har nemligen till sin uppgift att besluta
sådana lagar, på hvilkas beskaffenhet väsendtligen skall bero, om den andra
myndigheten skall vid deras tillämpning nödgas tillgripa omröstningen
för att säga hvad med samma lagar egentligen kan vara rnenadt. Finnes
den senare myndighetens verksamhet icke för det allmänna rättstillståndet
vara tillfredsställande, står man framför den svåra frågan: hos hvilkendera
myndigheten ligger felet -—- eller, för att begagna värdigare talesätt:
hos hvilkendera har, under alla menskliga värfs allmänna lott af
ofullkomlighet, förmågan icke räckt till att motsvara viljan? Bristen
kan möjligen ligga ensamt hos någondera, möjligen ock i större eller
mindre mån vidlåda dem begge. Detta urskiljande skulle ankomma på
eu verkligt ojäfvig och tillika nog kunnig skiljedomares afgörande.

Så fullkomliga, så för alla skiftningar och rättsfall tillräckliga, att
icke meningssplittringar vid domsluten skulle någonsin uppstå, lära dock
lagar icke kunna i sitt ursprungliga tillstånd blifva. Det måste då tillhöra
lagstiftaren att med ständigt vaken uppmärksamhet följa lagskipningens
gång, för att, der meningsskiftningar, synnerligen inom högsta domareinstansen,
röjt lagarnes bristfällighet, skyndsamt göra dem fullständiga och
tydliga i deras hufvudsakliga bestämningar, från hvilkas grund och mening,
med hänsigt till harmonien i deras inre samband till ett helt system,

30

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

rättsnormer skola hemtas i förekommande fall, hvilka icke i lagarne ega
speciel uttrycklig regel. Det är, synes det mig, just i denna mening en
offentlig embetsman i den för honom gällande instruktion fått sig ålagdt
att vid hvarje riksdag i sin embetsredogörelse utreda lagskipningens tillstånd
i riket, anmärka bristerna uti lagar och författningar samt uppgifva
förslag till deras förbättring. Ett icke minst i tidsbestämningen
vigtigt stadgande; ty underlåtenhet af en sådan anbefald ständig vaksamhetspligt
kunde efter en mängd års förlopp hafva den följd, att, när
den forskande blicken omsider kommit att falla öfver det ständigt rörliga
verksamhetsfält, der han för länge saknats, penseln val blefve redo att
måla en tafla med mörka skuggdrag öfver de inom allt för trång rymd
sammanhopade föremålen, men der hvarken tecknaren sjelf hade eller
betraktaren finge redig urskilning om det verkliga sammanhanget emellan
alla dessa föremål, och hvilken nyttig lärdom kan vara att med full sanning
hemta från denna tafla.

Så länge det i domareeden uttryckta grundbegreppet af domarens
pligt är oförändradt, så att han skall »efter sitt bästa förstånd och samvete
döma efter Sveriges lag och laga stadgar», lärer det icke kunna fordras,
att någon domare skall såsom för honom bindande lag erkänna de prejudikat,
hvilka efter hans synsätt och öfvertygelse icke skulle vara med
gällande lasrs rätta mening och förstånd öfverensstämmande. Domaren
har hitintills icke egt att åt prejudikaten tillerkänna sådan giltighet,
hvarigenom lagstiftande makten skulle i hvarjehanda ämnen tidtals öfverflyttas
till domaremakten. Häraf har man naturligen att förklara det
juridiskt berättigade i de under omvexlande domarepersonal till utgången
skiftande omröstningarne i likartade rättsfall. Det tyckes väl då vara på
lagarnes beskaffenhet det väsendtligen måste bero, om sådana meningsstrider
vid deras tydning och tillämpning skola oftare inträffa.

Utöfver hvad med nu gjorda allmänna betraktelser är sagdt, i akt
och mening endast att framhålla hvad som måste tagas i öfvervägande
vid bemödandet att utfinna medel till befrämjande af rättsskipningens
säkra gång, inlåter jag för min del mig icke i någon förklaring till erkännande
eller till förnekande af befogenheten i den anmärkning om
Högsta Domstolens verksamhet under den förflutna tiden, soin föranledt
de remitterade lagförslagen. Frågan, om lagskipningen företett brister
och fel, som icke äro att tillräkna saknadt uppfyllande af de nu antydda
vilkoren för möjligheten af god lagskipning, bör icke af mig besvaras.
Jag har att öfver de remitterade lagförslagen yttra inig på allmänt objektiva,
allmänt psykologiska grunder, angående ett ordnande för framtiden.

jKongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

31

utan någon å min sida blifvande tillämpning af något omdöme öfver den
förflutna tidens verksamhet i Högsta Domstolen.

Under sådan uppfattning af närvarande lagstiftningsärende, tror jag
mig i de grunder, på hvilka lagförslagen hvila, böra erkänna såsom en
vigtig sanning, att i en domstol, hvars ledamöter utgjorde ett icke allt
för stort antal och alla voro valde efter ett och samma anspråk på kunskaper,
erfarenhet och lämplighet för embetet, borde det vara att förvänta,
att om i något mål, der emellan eu afdelnings ledamöter uppstått skiljaktighet
i uppfattning af lagens mening och rätta tillämpning eller af
den allmänna rättsgrundsats, som i saknad af bestämdt lagbud för sådant
fall, som det då förevarande, borde antagas till norm för bedömandet,
samtliga ledamöterna skulle företaga gemensam öfverläggning och gemensamt
afgöra målet; så skulle dermed -— så vidt ej lagstiftningens dåvarande
skick i allmänhet ufeslöte möjligheten af god lagskipning -—kunna
beredas det bästa domslutet, som tillika kunde leda till enhet i lagskip ningen

i framdeles förekommande likartade frågor. Och detta är ju icke

annat, än den enkla, axiomatiskt antagna principen för de kollegiala dornstolarnes
inrättning. Uti öfverläggningen kan den ene ledamoten vidga
den andres kritiska uppfattning af saken med dess på afgörandet mer

eller mindre verkande omständigheter: vid tydningen af ett dunkelt lag bud

kan genom jemförelse emellan flera lika kompetenta rättskunnigas
åskådningssätt och utläggningar sanningen lättare framträda; och det lärer
val icke lida något tvifvel, att ju den domare, som i sitt ensliga begrundande
fattat ett lagbud i annan syftning, än den han vid öfverläggningen
förmärker vara hos andra rådande, skall med större trygghet kunna låta
sin enskilda förmodan om lagbudets verkliga mening vika för vigten af
den betydelse det större antalet med honom i denna pröfning lika behörige
fattat ur Lagens ord. Under samhällslefnadens rastlöst fortgående utbildning
i nya arter och former af verkningssferer, för hvilkas förvecklingar
och tvisteämnen lagstiftningen ännu icke hunnit gifva tillräckliga rättsbud,
inträder behofvet af den allmänna doktrinens vägledning, dervid det
tillräckliga måttet af förtrolig bekantskap med principerna i främmande
länders lagar och i allmänhet rättsvetenskapens utveckling i sådana länder
naturligtvis kan säkrare vara att förvänta inom den större domarepersonalen,
än inom den trängre begränsade.

Utom det allmänna vilkoret, att icke lagstiftningens skick skall göra
en god lagskipning omöjlig, antyddes i den nu gjorda betraktelsen ett
särskildt vilkor för dess giltighet: det, som afsåg en viss måtta i hela antalet
af domstolens ledamöter. Väl har icke till min kunskap kommit
någon historisk förklaring öfver bevekelsegrunden för det i afseende på

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Högsta Domstolen uti 20 och 22 §§ Regeringsformen intagna stadgande,
som positivt förbjuder, att flera än åtta ledamöter på en gång må i pröfningen
af något mål deltaga; men jag bör tro detta förbud hafva en
djupare grund, än endast afsigten att, till undvikande af en för domareembetets
utöfning menlig öfveransträngning för Högsta Domstolens ledamöter
af oafbruten embetsutöfning, tillförsäkra dem möjligheten af någon
årlig, dem emellan alternerande embetsledighct. Ett sådant ordnande, väsendtligen
grundlagdt redan genom bestämningar af minimiantalet af på en
gång dömande ledamöter, hade, synes det mig, icke fordrat den skarpa
formen af ett i sjelfva bestämmandet af högsta instansens organisation
inlagdt förbud mot det större antalet. Till grund för bestämningarne i
denna Regeringsform lades icke lösa hugskott; man har der att upptäcka
djup besinning och klart ändamål. Det vill synas, att motivet för detta
stadgande heintats äfven från en allmän psykologisk grund: från antagandet
af en sådan fallenhet i menniskolynnet i allmänhet, att under vårdnaden
af anförtrodda värf hvarje särskild person för sig, äfven utan någon
derom erinrande egen reflexion, stundligen har starkare känsla af uppfordran
till omtanke för godt utförande af sitt värf, då detta är anförtrodt
honom ensam eller till samverkan med ett litet antal med honom
lika förbundna personer, än då en större mängd personer gemensamt hafva
detta värf. Då en till bepröfvande framstäld idé röner bifall hos en
stor mängd till denna pröfning lika kompetente, ligger måhända genast i
denna gemensamhets stora vidd anledning för hvar och en till en tillförsigt,
som kan minska hans tveksamhet och dermed skärpan i hans kritiska
forskning; och sålunda kan det hända, att från det stora dömande
antalet framgår ett beslut, som icke varit möjligt om den ensamme
tviflaren eller det lilla antalet, i ovetenhet ännu om den yttre verldens
blifvande tanke i ämnet, haft känslan af strängt tvingande nödvändighet
att så djupt och noggrant begrunda frågan, att dermed vore förutsedt,
hvilka inkast mot det blifvande beslutet kunde af den ännu okända främmande
kritiken göras. L fråga om förvaltning af eu större'' samfällighets
angelägenheter må det vara lämpligt, stundom måhända nödvändigt, att
beslutanderätten utöfvas af en talrik personal delegerade. Men icke rimligtvis
kunde det blifva fråga om bildande af en domstol med så stor
personal som t. ex. Stockholms stadsfullmäktige. Om i detta ämne man
vill från den högre synpunkten af sj elfva pligtkänslans verkan flytta tanken
till den drifkraft för det goda, som ligger i medvetandet af det anförtrodda
kallets ansvarighet, dervid man hellre må tala om den moraliska
ansvarigheten inför allmänna omdömet, än om den otvifvelaktigt i allmänhet -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

33

hot svagare garantien i den juridiska ansvarigheten; så lärer det icke kunna
nekas, att om ansvarigheten ligger tunnt utbredd öfver eu stor yta, måste
den på hvarje särskild punkt kännas lättare än om den tätare läge öfver
eu trängre begränsad rymd. Till en i ordets vanliga bemärkelse fåtalig
personal måste en domstol vara inskränkt. Men siffran för detta fåtal
kan en allmän teoretisk regel icke bestämma.

Frågan om det vid Högsta Domstolens organisation antagna högsta
antalet af på eu gång i något mål dömande ledamöter bör, såsom närvarande
lagförslag afser, förändras, är sålunda en lämplighetsfråga, som
endast efter ett tycke kan afgöras. Den angår ett visst förtroende till
Högsta Domstolens ledamöters personliga sinnesart, äfven de nuvarandes.
Jag är då må hända icke lämplig rådgifvare deruti, särdeles under de förhållanden,
hvilka åberopats såsom anledning till lagförslaget. I allt fall
är Högsta Domstolens utlåtande icke för någon ändring af grundlag oundgängligt,

I fortsättning af den förut gjorda allmänna betraktelsen med särskild
tillämpning på förhållandet i Högsta Domstolen, inser jag väl, att man
kunde få höra det inkast, att eu votering med 8 röster emot 8 icke skulle
vara mera tillfredsställande för önskningarne om enhet och stadga i lagskipningen,
än nu eu votering med 4 röster emot 4, — eller, efter det i
verkligheten vanliga ledamotsantalet, med 4 röster emot 3. Men skilnaden
kan för lagstiftningens behof af möjlighet till säker beräkning af nödvändigheten
till lagars förändring eller förtydligande cga stor vigt i så
måtto, att genom pleni-voteringen blefve kändt, huru den lag, hvarom
särskildt kunde vara fråga, uppfattades af Högsta Domstolens verkliga
pluralitet, då deremot, i den nu gällande ordningen, en votering bland 8
— vanligen blott 7 — af de 16 ledamöterna lemnar lagstiftande makten
i ovetenhet, om icke möjligen de 8 eller 9 ledamöterna, som i voteringen
ej deltagit (i förra alternativet hälften och i det senare pluraliteten af
Domstolens personal) hyllar och vill tillämpa just den rättsgrund eller
den lagtydning, som vid voteringen var eu Domstolens skenbara minoritet.

Jag erkänner således för min del, att hänskjutandet till Högsta
Domstolens begge afdelningars samfälda pröfning i sådana fall, som de i
den föreslagna stadgan afsedda, skulle, derest icke i afseende på ledamotspersonalens
antal den antydda betänkligheten mot rubbning af regeln i
22 § Regeringsformen ansåges ligga i vägen, vara eu i sin grund giltig
och i sin beräkneliga verkan nyttig utväg till förekommande af den
ojemnhet i Högsta Domstolens lagskipning, att förut antagen rättsgrundBih.
till Piksd. Prat. 1876 1 Samt. 1 Afd. 4 Höft. 5

34

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

.sats eller lagtydning komme att vika för derifrån skiljaktig mening, i
annan händelse, än att denna senare vore af verkliga flertalet bland
Högsta Domstolens ledamöter antagen och derigenom gåfve anledning till
förväntan att den i sin ordning kunde lända till framtida enhet i lagskipningen,
så länge nemligen den verkligen bibehölle betydenheten att
vara uttryck af flertalets öfvertygelse. Eu varaktighet utöfver denna
gräns bör icke — kan icke — fordras, derest icke, såsom redan är antyda
lagstiftande makten genom hyllning åt prejudikat skulle delvis
och tidtals komma att öfvergå till domaremakten.

Ehuru jag sålunda erkänner och högt värderar de föreslagna fnrfattningarnes
stora och vigtiga ändamål, befrämjandet af den för allmänna
rättstillståndet ytterst angelägna enheten och säkerheten i högsta instansens
rättsskipning, och jag icke kan förbise, att, huru man än må söka
att ordna denna angelägenhet, stora svårigheter alltid måste möta, så att
icke något lagförslag i ämnet torde kunna framstå, som icke skulle i
någon mån gifva ruin för kritikens tviflande inkast; nödgas jag dock
förklara, att, om än all tvekan lemnas å sido i fråga om rubbning af
grundsatsen i 22 § Regeringsformen, jag dock icke kan tillstyrka de
nu framlagda förslagen.

Enligt den föreslagna ändrade lydelsen af 22 § Regeringsformen,
skulle i detta grundlagsbud qvarstå ett strängt förbud mot domarekallets
samfälda utöfning af flera än åtta ledamöter utom i de »vissa fälb), som
skulle bestämmas genom den föreslagna stadgan.

Denna stadga är uppstäld med enahanda, i sj elfva ordalagen uttryckt
anspråk på matematisk precision i bestämningen af de fall, der
det, soin eljest vore i grundlagen strängt förbjudet, skulle vara icke blott
tillåtet, utan ock så anbefaldt, att ett annat förfarande vore lagstridigt.
Om det beskrifna fallet vore inne, upphörde domstolsafdelningens domsrätt,
och målet kunde lagligen icke afgöras af annan myndighet, än Högsta
Domstolens plenum. Sådan stark vigt måste, efter hvad mig synes,
nödvändigt tillerkännas lagtextens ord »finnes» och »då skall)); de synas
utesluta afl tanke på något ungefär, något på lämplighetsgodtfinnande
tillfälligt beroende. Det blir i afseende på parterna i målet en verklig
rättsfråga: den part, som enligt domstolsafdelningens omröstning skulle i
strid mot gifna prejudikat förlora saken, hade verklig rättighet att fordra
dess öfverlemnande till Högsta Domstolens pleniafgörande.

Min mening med denna erinran åsyftar icke något klander deraf,
att den föreslagna stadgan i denna del sålunda upptager ett rättsbud, icke
gifver rum för något förfarande efter löst godtfinnande: en fråga hvaruti
jag för närvarande icke har anledning att inlåta mig i något yttrande.

35

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 10.

Men denna erinran liar vigt i hvad jag här vidare har att anföra om
stadgans tillämpning och följder.

Hvad sålunda, med denna uppfattning af stadgans skarpt befallande
syftning, vidare förekommer till betraktande, är den föreslagna formen för
urskiljande och konstaterande af det faktum, att domstolsafdelningens
gemensamma eller dess pluralitet^ lika förbindande mening i föredraget
mål vore afvikande från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning och att derföre afdelningens
domsrätt upphörde. Förslagets ord »finnes vid omröstning till dom», synas
mig icke tillstädja annan uppfattning, än att härmed betecknades just det
»omröstande till dom''», som i 23 Kap. Rättegångs-balken beskrifves:
eu handling af den ytterliga vigt, att någon fråga icke synes kunna
uppstå om möjlighet att icke dess upptagande i domstolens protokoll
skulle vara en oundgänglig pligt, så länge nemligen icke lagen med den
klaraste ordalydelse gjorde ett särskild! undantag från allmänna regeln.

Jag kan icke anse med domareembetets värdighet och sjelfva statsinrättningens
ständiga behof af allmän aktning och allmänt förtroende
till domaremakten det vara förenligt, att en af domstol i laglig ordning
företagen och fulländad omröstning till dom må af samma domstol,
för någon art af beräkning på möjligheten af motsatt utgång i målet,
till sin verkan förkastas såsom misslyckadt försök till den högsta rättvisans
utöfning: — att dessa dömande ledamöter i domstolen, sedan deras
i omröstningen afgifna och i protokollet upptagna meningar sålunda blifva
gjorda till föremål för den offentliga kritiken, skola i sammanträde
med en annan domarepersonal ånyo afhöra målets föredragning och deltaga
i en öfverläggning, som alltid för hvarje domare måste innebära
ändamålet att han, intilldess han vid omröstningen slutligen sig yttrar,
skall ega att genom begrundande af alla sina kollegers gjorda erinringar
och betraktelser slutligen bestämma sin mening i målet: — att, derest
hos dessa för andra gången i ett och samma mål dömande ledamöter den
förnyade öfverläggningen, genom uppfyllande af sitt ständiga stora ändamål,
haft verkan att gifva förändrad riktning åt deras synsätt i saken
och dennas inre förhållanden eller åt deras uppfattning af lagarnas rätta
tillämplighet i det förevarande fallet eller af rättsgrundsatser att tillämpas
i saknad af beskrifven lag, — en händelse, som visst icke får anses
otänkbar vid den i detta ämne ingående grundförutsättning, att inom
domstolen yppats motsatta meningar, hvilka naturligtvis icke kunna begge
hafva träffat det enda sanna och rätta, och enär äfven i rättsvetenskapen,
såsom i andra föremål för det menskliga tankearbetet, hela lifvet i hvarje
stund är eu skola, icke ett tillstånd af tankens nödvändigt orubbliga stilla O

a

•36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

stående på den ståndpunkt den i någon viss stund intagit, — dessa ledamöter
vid det nya dömandet skola vara försatte i den ställning, att de
icke kunna följa sin då fattade öfvertygelse utan att dermed sjelfva offentligen
uttala förkastelse öfver hvad de sjelfva vid förra omröstningen lika
ärligt och pligttroget utsagt och velat låta i dom utgå såsom uttryck af
det sanna och rätta, — en ställning, som synes mig långt skild från det
tillstånd af själslugn och frihet från alla personligt störande intryck af
yttre tillfälligheter, som för domaren är nödigt och hvilket lagen velat
honom tillförsäkra med sina uti 13 Kap. 1 § Rättegångs-balken gifna,
af tillbörlig grannlagenhetskänsla och psykologisk sanning förestafvade
regler.

Den svåra betänklighet, jag sålunda anfört, synes mig icke kunna
afhjelpas medelst den förändring af den föreslagna lagtexten, att ordet
omröstning blefve utbytt emot ordet öfverläggning. Stadgan skulle ändock
anses tvinga till en sådan redogörelse i domstolens protokoll, som åtminstone
i det närmaste blefve detsamma som berättelsen om en verkstäld
omröstning. Jag har redan erinrat om hela denna domstolsförhandlings
nödvändiga karakter af en rättsfråga, der det fria godtycket icke finge råda,
utan noga och bestämdt måste visas att det vissa fall vore inne, der doinstolsafdelningens
domsrätt lagligen upphörde och Domstolens plenum inträdde
i den af grundlagen eljest strängt vägrade domsrätten för större
antal än åtta personer, — det fall, der den part, som enligt domstolsafdelningens
pluralitets mening skulle vinna saken, beröfvades förmånen
af denna dom och vore hemfallen under möjligheten att vid plenipröfningen
tappa. Om af andra skäl, än sådana, som, i lag ei’kända, kunde
öppet åberopas och i protokollet upptagas samt dermed göras till föremål
för offentlig granskning, den domarepersonal, som fått målet till sitt afgörande
och företagit denna slutliga åtgärd, skulle inhibera förrättningen
och tillkalla andra personer till bestämmande af målets utgång, kunde
allmänna förtroendet till domstolens oväld gå förloradt.

Vidare förekommer svår betänklighet vid den föreslagna stadgans bestämning
om de fall, då hänskjutande till Högsta Domstolens plenum
borde ske. Under fortgående tillämpning af min förutsättning, att stadgan,
sådan den är skrifven, icke får antagas inrymma det fria godtyckets
bestämning i hvarje särskildt fall, efter hvad som för tillfället kunde
tyckas böra få namn af det lämpliga, utan måste anses hafva ändamål
att gifva verkliga regler till skyldigt iakttagande, tror jag mig i denna
lagförslagets hufvudpunkt möta stora svårigheter.

Den tidrymd i det förflutna, inom hvilken prejudikat borde
bemärkas, för iakttagande att icke mot dem stridande domslut på någon -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

37

derå af Högsta Domstolens afdelningar utfölle, är i lagförslaget lemnad
alldeles obegränsad och torde således böra anses utsträckt långt tillbaka,
utöfver mannaminne, ända till år 1789, då en myndighet med det i lagförslaget
anförda namn, Konungens Högsta Domstol, först tillkom. Val
har vårt lagväsende sedan denna aflägsna tidpunkt undergått så väsendtliga
förändringar, att, för tillsynen öfver lagskipningens enhet, jemförelsen med
det fordna möjligen mera sällan kunde behöfva sträckas så långt tillbaka
i tiden; men lagförslaget har i detta ämne en så stark bestämning
för den giltiga tillkomsten af nya domslut, att när det gäller tydning
och tillämpning af ännu qvarstående delar i de vid Högsta Domstolens
första inrättning befintliga lagar och författningar, någon inskränkning
af nu nämnda stora tidrymd icke synes kunna antagas för jemförelsen
med det förflutna vara gjord. Orden: »förut antagen rättsgrundsats eller
tydning» äro ock dunkla i den frågan, om i de fall, der tillförene just
den nu beklagade saknaden af enhet i rättsskipningen varit, så att stridiga
domslut fallit, det fattade nya domslutet måste ställas i den officiela jemförelsen
med dess motsats bland de förutgångna besluten, fastän under senare
tid en motsats till detta sistnämnda utfallit, således ett beslut liknande det
tilläimade nya. Denna dunkelhet skulle ej väcka någon oro, derest ifrågavarande
stadga kunde anses vara gifven i mening, att Högsta Domstolen
egde använda den fria, icke af bokstafsbestämning strängt bundna urskilning,
som komme att åt detta lagbud gifva tillämpning endast då, i
sann inre mening fattadt, stridighet i den senare tidens i praktiken mera
stadgade rättsskipning skulle genom resultatet af någon omröstning på
endera af Högsta Domstolens afdelningar blifva störd. Men — jag har
det redan erinrat och måste här åter upprepa det; denna stadga har
naturen af en undantagslag, der gränsbestämningarne måste antagas vara
skarpt afmätta och måste noggrant iakttagas för att icke störa någondera
partens lagliga rätt. Jag vågar förutsäga såsom säkert, att, om den nu
omtalade friare tydningen af stadgan skulle inom Högsta Domstolen söka
att i förefallande praktik göra sig gällande, skall den icke få framgång
annorlunda, än just genom den så illa anskrifna metoden af omröstning.
Måhända — och hvarför skulle icke misstroendet få i sina förutsättningar
sträcka sig så långt? — skulle domstolens begge afdelningar stanna emot
hvarandra i motsatta voteringsresultat i frågor om rätta sättet att använda
det nya botemedlet mot — saknad af enhet i rättsskipningen.

Enligt samma stränga uppfattning af den föreslagna stadgans
legislativa natur och ändamål får jag icke stanna i någon tvekan vid
besvarandet af den frågan: huru skola domstolsafdelningens ledamöter få
veta, om det tillärnade nya ..beslutet, vore stridande mot rättsgrundsatser

38

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 10.

eller lagtydning i gifna prejudikat? Dessa ledamöter måste sjelfva,
alla samfäld!, och hvar och en i synnerhet, söka att, så långt det kan
ligga inom deras förmåga, förskaffa sig detta för embetsutöfningen erforderliga
vetande. Hvarje ofullständighet deruti vore för dem eu brist
i duglighet för embetet. På slumpens tillfälliga skickelse kan det väl
icke fa ensamt bero, om såsom Kongl. Maj:ts domar skola utgå sådana
yttranden, som, derest inom Domstolen funnes minne och vetskap om
hvad densamma sjelf tillförene gjort, icke hade kunnat få annan verkan,
ån att hänskjuta det handlagda målet till en i personalen förändrad myndighets
behandling och afdömande. Sådan kraft och verkan tror jag
verkligen ligga i ordet »skall» uti den föreslagna stadgans första moment;
cell just det ändamål, för hvilket detta lagförslag tillkommit, beredandet
af enhet i rättsskipningen, tyckes icke tillstädja den tanke, att stadgans
tillämpning skulle. vara att påräkna endast då händelsen så fogade, att
kunskap om prejudikaten vid tillfället förefunnes, utan att domstclsledamöterna
skulle hafva någon mer eller mindre omfattande
forskning efter sådana prejudikat sig såsom embetspligt positivt åliggande.
För kunskapen om prejudikat, som gifvas under tiden efter
den föreslagna lagens tillkomst, blefve, såsom jag tror, tillbörligen ordnadt
genom det tillika föreslagna tillägget vid instruktionen för Nedre
Justitie-revisionen; men kunskapen om hela den förutgångna tidens prejudikat?
Väl skulle Högsta Domstolens ledamöter veta sig vara fria
från juridiskt ansvar i de händelser, då prejudikat varit för dem okända
och derföre icke kommit att föranleda stadgans tillämpning; och likaledes
antager jag, att Kongl. Majrts sålunda tillkomna domar, fastän efteråt
upptäckta stridiga prejudikat blefvo åberopade, icke skulle förlora sin
giltighet och på tappande partens resningsansökning upprifvas, utan förblifva
bestående — såsom offentliga beklagansvärda uppenbarelser af det
högsta domareembetets otillförlitlighet i kunskapen om händelser i dess
egna förflutna verksamhet, samt under tyst och hemligt beklagande af
domstolens ledamöter, att de icke i rätt tid egt den kunskap som efteråt,
för sent, dem erbjudits. Men tung ansvarighet skulle Högsta Domstolens
ledamöter vara underkastade inför det det offentliga moraliska tillräknandet
— ett godtyckets tribunal, hvars domar kunde hos månget känsligare
sinne blifva smärtande, om de sammanstämde med sjelfförebråelsen för
uraktlåten tillräcklig forskning i svenska rättsskipningens annaler. Huru
otillräcklig en sådan forskning för så stor tidrymd skulle blifva, är lätt
att inse. Forskaren skulle nästan förgäfves öda tid och krafter, som behöfvas
för domarekallets mera egentliga och väsendtliga fordringar. Under
det han som mest sysselsätter sig med studiet af något visst års rätts -

39

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 10.

förhandlingar i Högsta Domstolen, påkommer ett domarevärf, der denne
flitige forskare låter utgå eu af Domstolens ena afdelning besluten dom,
som uppenbart strider emot prejudikat under året näst efter det, i hvars
handlingar studiet senast skedde. Och sedan, då upptäckt härom göres,
måste den samvetsgranne domaren åtnöjas med den juridiska ansvarsfriheten
för det begångna felet. Icke alla lynnen kunna tillfredsställas
med eu tröst af denna art.

Icke torde det böra påräknas, att parterna skola anvisa tillvarelsen
af de prejudikat, hvilkas kännedom kunde behöfvas för att bestämma
målets slutliga behandlingssätt, och att hvardera parten eljest finge skylla
sig sjelf för följden af bristande kännedom om dessa prejudikat. Det
är statens sak, icke parternas, att konstruera domstolen. I allt fåll vore
det val icke att förvänta, att den part, som söker att vinna sin sak i
strid mot principen i befintligt, men för domstolen obekant prejudikat,
skall gerna yppa hvad i detta hänseende är eu hemlighet både för hans
vederpart och för domstolen. På denna väg lärer icke något ädelmodigt
i från de för enhet i rättsskipningen vara att söka.

Jag betviflar icke, att ju de sålunda anförda betänkligheter varit
noga bemärkta och med all af ämnets stora betydenhet påkallad sorgfällighet
vägda, då förslaget uppgjordes. Det rättsskipningens skick, som
föranledt detta förslag, torde hafva skådats så mörkt, att icke eris betänkligheter
af denna art ansetts böra ligga i vägen. Och dervid har förslaget,
såsom det vill synas, utgått från eu förutsättning, att begagnandet
af den blifvande möjligheten till hela domstolspersonalens samfälda utöfning
af domarekallet, för beredande af enhet i lagskipningen, der denna
enhet någon gång genom en domstolsafdelnings tillernade beslut kunde
störas, måste hos Högsta Domstolen manas fram genom ett mekaniskt
regeltvång, till ett undantagsförfarande i afseende på den dömande personalens
sammansättning. Då detta utfinnande af tvångsregler skulle ske
utan rubbning af den förut stadgade ordning i domstolsledamöternas
tjenstgöringstid, har problemet blifvit särdeles svårlöst. Sålunda har man
kommit derhän, att svenska statsförfattningen — Regeringsformen och dess
bihang, de begge stadgarne — skulle i sitt högtidliga program för rättvisans
högsta utöfning hos konungamakten öppet förklara, att eu tendens
till sjuklighet funnes i denna utöfning af konungens domsrätt, genom
brist på enhet i rättsskipningen: att derföre under hälften af hvarje år
och ett par veckor dertill vore för alla arter af förekommande rättsfrågor,
med ett i följd af högsta instansens organisation nödvändigt undantag af
de från krigsdomstol fullföljda mål, genom eu exceptionel regel anstaltadt
till iakttagande och bevarande af rättskipningens enhet och stadga, dock

40

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 10.

med uppoffring sannolikt mången gång af förut möjlig skyndsamhet i
rättstvisternas afgörande, — men att under återstoden af året, fem månader
och något derutöfver, måste för en del rättsfrågor, i anseende till behofvet
af skyndsamhet i deras afgörande, möjlighet leinnas öppen att rättsskipningen
i högsta instansen blefve osäker och haltande, så att domar
då kunde komma att utfärdas, hvilka under annan årstid icke skulle hafva
kunnat få giltighet.

I sanning ett sorgligt program för utöfningen af den till sjelfva
konungamaktens funktioner hänförda högsta rättsskipningen. Dock —
jag får icke förgäta, att det är från resultaterna af Högsta Domstolens
förflutna verksamhet eu tvingande anledning till detta program skall hafva
framgått. Det är ock derföre jag vid detta tillfälle icke bör yttra mig
vidsträcktare, än i fråga om det i förslagen beskrifna regeltvångets möjlighet
och dess förmåga att rätt verka för sitt uppgifva ändamål. Och jag har
för min del derom afgifvit mitt afstyrkande yttrande.

Beträffande det ifrågasatta tillägget vid instruktionen för Nedre
Justitie-revisionen, tror jag detsamma afse ett under alla förhållanden nyttigt
företag, nyttigt äfven om den nu föreslagna stadgan icke skulle blifva
såsom lag antagen. Dock synes det mig, att åt minnesböckerna icke bör
gifvas högre betydenhet än såsom i och för sig med sina egna register
utgörande offleiela utförligare Register, med hvilkas ledning den säkraste
kännedomen af de deruti anförda rättsfall skulle sökas i de rätta urkunderna,
Högsta Domstolens protokoll och, om det ytterligare erfordras, de
i Justitie-revisions-expeditionen eller i Riksarkivet förvarade akterna. Det
är väl bekant, att mycken svårighet kan möta företaget att ur ett afdömdt
konkret rättsfall, med alla dess ofta på sjelfva rättsfrågans säkra bestämning
inverkande och stundom derför alldeles likgiltiga omständigheter
och biomständigheter, med säkerhet i sammanträngd form framställa den
rättsgrundsats eller den lagtydning, som skulle utgöra ett för framtiden
upplysande prejudikat. 1 allmänhet är det icke så alldeles lätt sak att
rätt urskilja, om ett domstolsbeslut verkligen har naturen af prejudikat
för ett sednare mål af skenbart lika beskaffenhet med det förut afgjord a;
och det torde vara ovisst, om icke i många fall, der man beklagat sig
öfver stridighet emellan Högsta Domstolens beslut i särskilda mål, orsaken
må vara att finna i oriktig förutsättning af full likhet emellan de
särskilda rättsfall, i hvilka man gjort sammanställande jemförelse. Stundom
kan eu till utseendet obetydlig omständighet i ett mål hafva inför
den ene domarens omdöme varit så bestämmande i rättsfallets konstruktion
och för tillämpningen af eu rättsprincip, att han just derföre blifvit

ense

41

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10.

ense med annan domare, från hvars mening han åter måste afvika i
annat mål, der just denna omständighet i species facti saknas. I en
»minnesbok», som aldrig tages för annat än en anvisning till urkunderna,
kunde tillräckligt ändamålsenliga anteckningar göras af de i förslaget uppgifva
embetsman, protokollssekreteraren och föredraganden. Skall åter
minnesboken vara en urkund af högre officiel vigt och betydenhet, så att
dess innehåll skall justeras inför Högsta Domstolen, som då blefve för de
sammanträngda berättelsernas fulla säkerhet ansvarig, och minnesboken
kunde — såsom otvifvelaktigt stode hvar man fritt, — af trycket utgifva
såsom Högsta Domstolens verk, är det min fulla öfvertygelse, att
dessa justeringsoperationer inför de sju ledamöterna skulle bli ganska
brydsamma och tidsödande) och i de händelser, då ombyte af tjenstgörande
ledamotspersonal inträffade innan justering af minnesboken för de
senast afgjorda målen hunnit ske, hvilket arbete väl svårligen kan af föredraganden
under pågående föredragningsvecka påräknas, vore uppehåll
och oreda i justeringen att förutse. Jag tillstyrker derför, att förslagets
slutord, som afse justeringen inför Högsta Domstolen, må uteslutas, hvarigenom
tillika skulle undvikas det måhända icke så alldeles lämpliga deruti,
att ett Högsta Domstolens embetsåliggande blefve beskrifvet och påbjudet
genom tillägg vid en för särskilt, embetsverk meddelad instruktion,
hvilken icke såsom lag blifvit offentligen kungjord, utan endast medelst
ett till nämnda embetsverk öfverlemnadt originalexemplar är vorden till
efterrättelse anbefalld.»

Justitierådet Quensel: »Ökad dogmatiskt giltighet åt Högsta Domstolens
beslut är ej gagnelig för sjelfständig utveckling på lagskipningens
område och jag anser derför och jemväl i anseende till den föreslagna
lagens exceptionela natur nödigt, att dess verkningar ej sträckas längre,
än ändamålet, att, så vidt möjligt är, förekomma domar med stridigt innehåll
från Högsta Domstolen, oundgängligen erfordrar. I öfverensstämmelse
härmed bör, enligt min tanke, den ifrågasatta pleni-behandlingen
omfatta endast den fråga, der kollision befaras, så att, om flera frågor
förekomma i samma mål, afdelningen afdömer de öfriga. Blefve derjemte
närmare bestämdt, att afdelningens beslut om öfverlemnande till plenum
ej får af detta häfvas och större frihet inrymd åt Högsta Domstolen att
förordna om anteckningarne i minnesböekerna, vore jag med formen i öfrig!
af de föreslagna stadgandena tillfredsställd, men har ingenting att
invända deremot, att större precision i uttrycken införes i den mån framställda
anmärkningar må finnas dertill föranleda.

Då offentliga förhandlingar visa, att frågan om afhjelpande af de
brister, hvilkas bjertast framträdande följder gifvit upphof till förslagen,
Bih. till Bifcsd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Åfd. 4 Haft. 6

42

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

ådragit sig uppmärksamhet hos så väl Justitieombudsmannen som Riksdagen
och Regeringen, synes mig undersökning vid detta tillfälle om
orsakerna till samma brister och medlen deremot ej vara påkallad. Deremot
vill jag uttala mig i ett ämne, som dermed står i ett visst sammanhang
och som jag ofta öfverläggningsvis bragt å bane jag menar
den riktning behandlingen af lagärenden på senare åren tagit. Arbetet
dermed företages hufvudsakligen af hvarje ledamot alldeles enskildt. Resultatet
blifver vanligen flera yttranden, ofta, såsom i förevarande fall,
lika många som ledamöter. Saramanjemkning deraf är sällan möjlig och
dessa yttranden, upptagna under omröstnings form i protokollet, som aflemnas
till svar å remissen, visa väl sju Justitieråds individuela åsigter,
men utgöra icke frukt af Högsta Domstolens kollektiva verksamhet eller
ett sådant Högsta Domstolens utlåtande till ledning vid lagstiftningsarbetet,
som grundlagen synes hafva åsyftat.»

In fidem
E. G. Hjertberg.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott den 19 Februari 1875,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Carleson,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Berg,

Wennerberg,

Friherre Älströmer,

Weidenliielm,

Loven,

Friherre Akerliielm,

Friherre von Otter.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att sedan, på
sätt protokollet öfver Justitie-departements-ärenden för den 13 sistlidne

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

November utvisar, Kong!. Maj:t i nåder förordnat, att Högsta Domstolens
utlåtande skulle infordras öfver uppgjorda förslag dels till tillägg vid 22 §
Regeringsformen, dels till Stadga angående måls handläggning i vissa fall
af Högsta Domstolens afdelningar samfäldt och dels till tillägg till Instruktionen
för Nedre Justitie-revisionen, så hade Högsta Domstolen genom
protokoll den 28 nästlidne månad sådant utlåtande afgifvit.

Efter att hafva redogjort för Högsta Domstolens tillkännagifna
tankar i ämnet, anförde Hans Excellens:

»Den stora meningsskiljaktigheten bland Högsta Domstolens i förslagens
granskning deltagande ledamöter visar otvetydigt svårigheten att
på ett tillfredställande sätt lagstifta i ämnet; men denna svårighet hör
till dem, som fordra att öfvervinnas och hvilka låta hvarje misslyckadt
försök dertill endast tjena såsom uppslag till ett nytt. Flertalet af Högsta
Domstolens förenämnde ledamöter synes antaga, att lagskipningens
öfverklagade brist på stadga och enhet bör i främsta rummet, om icke
uteslutande, tillskrifväs den positiva rättens brist på öfverensstämmelse,
sammanhang och klarhet och således skulle genom sjelfva lagstiftningens
förbättrande naturligast afhjelpas. Ett sådant antagande förutsätter likväl
ett jurisprudensens beroende af lagstiftningen, som är alldeles oförenligt
icke allenast med romerska rättsutvecklingen, i synnerhet före
Alexander Severi tid, utan ock med nyare rättsförfattningar, t. ex. våra
grannländer Norges och Danmarks eller de Storbritanniska rikenas, i hvilka
en fast och högt utbildad jurisprudens stöder och sammanhåller en positiv
rätt af ingalunda större fullkomlighet än Sveriges. Att å andra
sidan den positiva rättens systematiska uppställning icke utestänger behofvet
af andra åtgärder för ernåendet af stadga i lagskipningen har
visat sig i åtskilliga tyska stater, t. ex. Preussen, der behofvet af sådan
stadga för längesedan föranledt föreskrifter för rikets högsta domstol att
in pleno afgöra inom densamma stridiga rättsfrågor. Men när icke i
främmande länder lagstiftningens brister utgjort hinder för enhet i lagskipningen
och ej heller någon uppställning eller affattning af rättsbuden
funnits tillräcklig att förekomma osäker och vacklande tillämpning
af desamma, torde en föreställning att ensamt i vårt land förhållandet
kunde i samma hänseenden vara motsatt, böra anses hvila på för mycket
osäker grund att erkännas såsom riktig.

Att dermed frånkänna lagstiftningen all skuld till lagskipningens
vacklande och jurisprudensens låga ståndpunkt i Sverige kan emellertid
så mycket mindre vara min mening, som jag tillförene sökt ådagalägga
att grundlagens förbud för flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter
att på en gång deltaga i pröfningen af något mål motarbetar lag -

44

Kong!.

skipningens naturliga sträfvan till enhet, hvilken betingas af sådan enhet
i högsta instansen. . Mot ett mer eller mindre vilkorligt upphäfvande af
detta förbud har icke heller, så vidt jag funnit, någon betänklighet i
Högsta Domstolen förekommit, utan är det mot den ifrågasatta stadgan
angående måls handläggning i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar
samfäld!, äfvensom mot det i sammanhang dermed ifrågasatta tillägget
till Nedre Justitie-revisionens instruktion anmärkningarne inom Högsta
Domstolen egentligen blifvit riktade.

I afseende å dessa anmärkningar företer sig en sådan meningsbrytning,
att det skulle vara ett vanskligt företag att söka derutur framdraga
Högsta Domstolens åsigt angående flertalet af de frågor, hvilkas
besvarande anmärkarnes särskilda yttranden kunde påkalla, och efter
mitt förmenande äro icke de hvarandra delvis motsägande meningarne
af beskaffenhet att föranleda väsendtliga ändringar i förslagen. Den af
vissa ledamöter i Högsta Domstolen förordade ändringen, att Högsta Domstolen
in pleno skulle fastställa abstrakta rättssatser och afgifva lagtolkningar,
icke med allmängiltighet, utan endast till efterrättelse för Högst9.
Domstolens afdelningar vid afdömandet af särskilda mål, synes mig
lika oförenlig med grundlagens bestämning af lagstiftningsrätten som
med allmänna lagens förpligtelse för domaren att döma efter lag och
laga stadgar. Faran att de fullföljda målens hänskjutande till Högsta
Domstolens plenum kunde menligt inverka på Domstolens öfriga göromål
förlorar all betydelse, om den mätes efter antalet af hittills inträffade
fall, der stridiga rättsåsigter af beskaffenhet att påkalla målens berörda
behandling sökt göra sig gällande. För den yttrade betänkligheten, att
af Högsta Domstolens afdelningar fattade beslut om måls hänskjutande
till plenum kunna af Högsta Domstolen in pleno höfvas, lemnar icke,
efter min tanke, den till Högsta Domstolens utlåtande remitterade stadgan
den ringaste grund, då den icke tillagt Högsta Domstolen in pleno
någon domsrätt öfver de, hvar inom kretsen för sin verksamhet, med
Högsta Domstolens rätt beslutande afdelningarne. Några af de granskande
ledamöterne hafva skildrat svårigheter och förvecklingar, som efter
deras förmenande skulle uppkomma derigenom att domstolsafdelningens
beslut om ett måls öfverlemnande till plenum borde föregås af en
till protokoll tagen omröstning till dom; men inprotokolleringen af meningar
i hufvudsaken, yttrade vid en omröstning, som endast föranledde
målets öfverlemnande till plenum och således i öfrigt till all rättsverkan
förfölle, vore lika litet behöflig som den i stadgan omförmäles, och
de skildrade svårigheterna och förvecklingarne borde lika litet föranledas
af den föreslagna anordningen, som de hittills föranledts af det för

f -

45

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 10.

måls afgörande af fyra ledamöter stadgade vilkoret att alla skola vara
om slutet ense, hvilket blott genom en förberedande omröstning till dom
kan lagligen utrönas. Temligen öfverflödigt synes mig oek det af
åtskilliga ledamöter yrkade förtydligandet af förskriften att, då den mening,
om hvilken alla på en afdelning sig förena eller som för de flestas hållas
bör, finnes afvika från förut af Högsta Domstolen antagen rättsgrundsats
eller tydning af lag eller författning, målet skall afdömas af Högsta
Domstolens båda afdelningar samfäldt. En rättsgrundsats eller lagtolkning
är nemligen icke att anse såsom antagen längre än till dess
densamma blifvit bevisligen förkastad, och då ingen lag får anses fordra
det omöjliga, vore det en uppenbart oriktig tydning af stadgan att
deruti inlägga anspråket på att Högsta Domstolens ledamöter skulle ex
nobili officio känna hvarje lagtolkning eller rättsuppfattning, som under
förflutna tider blifvit i Högsta Domstolens beslut med större eller mindre
tydlighet uttryckt. Stadgan ställer icke nya fordringar på domarens
kunskapsförmåga utan anvisar för uppgifvet fall hans görande och
låtande med den kunskap han har. Oaktadt sakegare och sakförare förmodligen
icke underlåta att framdraga alla för dem tillgängliga prejudikater,
är det likväl ganska sannolikt att, till en början och innan
Högsta Domstolens minnesböcker hunnit ernå större fullständighet, skulle
icke sällan inträffa, att en afdelning i saknad af kännedom om ett visst
prejudikat antingen hänskjöte till plenum ett mål, som, i händelse prejudikatet
varit för afdelningen bekant, skolat derstädes afdömas, eller
ock sjelf afgjorde ett mål, som den med kännedom om prejudikatet bort
öfverlemna till plenum. Intetdera kunde dock med fog läggas Högsta
Domstolens ledamöter till last. Dessutom finge i förra fallet ingen skada
antagas hafva skett, och i senare fallet vore den ej någon annan än den,
för hvilken man är utsatt i hvarje mål, som enligt gällande rättegångsordning
afdömes efter en af flertalet på någon afdelning, men af fåtalet
inom Högsta Domstolen omfattad rättsäsigt. En olägenhet, som ej kan
undvikas, är i allt fall icke något skäl till förkastande af en fördel, som
kan vinnas.

I afseende slutligen å de mot föreslagna tillägget till Nedre Justitierevisionens
instruktion framställda anmårkningarne om olämpligheten
att genom ett dylikt administrativt förordnande meddela föreskrift om
Högsta Domstolens justeringskyldighet samt att åt minnesboksanteckningarne
gifva den ifrågasatta utsträckningen, tillåter jag mig att i underdånighet
erinra, beträffande den förra anmärkningen, att den föreslagna
bestämmelsen om minnesboksanteckningarnes justering är af likartad beskaffenhet
med många föreskrifter i de allmänna domstolarnes, i admi -

46

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 10,

nistrativ väg utfärdade arbetsordningar; att den visserligen kunde, men
alldeles icke i följd af sin beskaffenhet behöfde tilldelas någon särskild
egenskap derföre att den an gin ge Högsta Domstolen; att om, såsom en
ledamot derstädes invändt, minnesboksanteckningen blefve genom Högsta
Domstolens justering att anses såsom en förklaring af den föregående
domen, vore icke derigenom anteckningens värde eller nytta minskad;
samt att för den ifrågavarande bestämmelsen, så vida den eljest tinnes
tjenlig och ej tillägges egenskapen af civil lag, någon lämpligare plats
än den i Nedre Revisionens instruktion icke kunnat anvisas. Hvad åter
den klandrade utsträckningen af anteckningen i miunesböckerna angår,
må inedgifvas att dessa anteckningar, i händelse af mycken meningsskiljaktighet
inom Högsta Domstolen, kunna i tidens längd växa till ett besvärligt
omfång: men, när detta tänkbara förhållande inträffar, bör en
förändrad föreskrift kunna utan svårighet meddelas, och den nytta, hvilken
anteckningen under tiden medfört, torde vida öfverväga den olägenhet,
som varit dermed förenad.

Utan att dela de af flertalet bland Högsta Domstolens granskande
ledamöter yttrade betänkligheter mot den förslagna anordningen, nekar
jag icke att den är ofullkomlig, men tror att de motförslag särskilda
ledamöter af Högsta Domstolen framställt äro mindre antagliga; att verkliga
förbättringar åstadkommas säkrast med ledning af erfarenheten, och
alt en ofullkomlig reglementering för rikets högsta domstol bör bedömas
ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa. Att näppeligen
någon kommer att synas tillfredsställande kan i viss mån slutas
deraf, att intetdera af de i Högsta Domstolen framställda motförslagen
blifvit af två ledamöter biträdt.

Emellertid och då tills vidare får anses ostridigt, att lagstiftningens
första åtgärd för befrämjandet af enhet i högsta instansens lagskipning
måste vara den, att undanrödja hindren för Högsta Domstolen att
sjelf åstadkomma sådan enhet, och för detta ändamål erfordras i främsta
rummet eu grundlagsändring, kan frågan om deraf beroende ytterligare
anordningar väl belysa den väg, till hvilken samma ändring leder, men
icke förr än framdeles blifva föremål för lagstiftningens afgörande; och
som flertalet af Högsta Domstolens ledamöter ingenting haft att mot den
föreslagna grundlagsändringens affattning invända, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att antaga
följande lydelse af Regeringsformens 22 §: »Uti Högsta Domstolen
kunna ringare mål pröfvas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock åt
Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. (Ifver vigtigare saker skola
minst Sju döma. Ej må derå än Åtta ledamöter på en gång i pröfnin -

47

Kong!. Maj:ta Nåd. Proposition No 10.

gen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes förordnas i den
ordning 87 § 1 mom. stadgar.»

Hvad Hans Excellens Herr Justitie-statsministern sålunda
hemställt behagade, uppå tillstyrkan af Statsrådets
öfrige ledamöter, Hans Maj:t Konungen i nåder
bifalla; och skulle i följd deraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott
Fredagen den 14 Januari 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhielm,

Loven,

Friherre von Otter,

Forssell,

Justitieråden: Huss,

Hernmarck.

Herr Justitie-statsministern erinrade, att, på sätt protokollet öfver
Justitie-departements-ärenden för den 13 November 1874 utvisar, dåvarande
Justitie-statsministern, i ändamål att afhjelpa den redan för längre

48 Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

tid tillbaka anmärkta brist på enhet i Högsta Domstolens beslut, framlagt
särskilda förslag, dels till sådan ändring af 22 § Regeringsformen, att
efter det deruti förekommande stadgandet, att ej flere än åtta af Högsta
Domstolens ledamöter Ange på en gång i pröfningen af något mål deltaga,
skulle tilläggas orden: »der ej för vissa fall annorledes förordnas i
den ordning 87 § 1 mom. stadgar», dels till stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Högsta Domstolens afdelningar samfäldt och dels
till tillägg till instruktionen för Nedre Justitie-revisionen;

samt att, sedan Högsta Domstolen den 28 Januari 1875 afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande öfver berörda förslag, Kongl. Maj:t den
19 nästpåföljande Februari till Riksdagen aflåtit nådig proposition om
den ändring af 22 § i Regeringsformen, som ofvan blifvit omförmäld.

Efter att hafva redogjort för innehållet af det i förenämnda statsrådsprotokoll
intagna förslag till stadga äfvensom för de af Högsta Domstolens
ledamöter i ämnet afgifna yttranden, anförde Herr Justitie-statsministern: »De

inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar synas mig
böra föranleda till en jemkning i det af min företrädare i embetet framlagda
lagförslag i ämnet. I den Kongl. proposition, som vid sista riksdagen
frainstäldes, angående ändring af nuvarande lydelse af 22 § Regeringsformen,
anfördes till grund för den ifrågasatta nya lagstiftningen,
att orsaken till den anmärkta bristen på enhet i högsta instansens beslut
med orätt lades Högsta Domstolen till last, så länge lagstiftningen, i
stället att understödja lagskipningens naturliga sträfvan efter enhet, motverkade
den genom uppstälda hinder för Högsta Domstolen att vid uppkommen
meningsskiljaktighet göra gällande den rättsåsigt, som omfattades
af flertalet bland domstolens ledamöter, samt att syftemålet med
upphäfvandet af dessa hinder vore att bereda en utväg för Högsta Domstolen
att sjelf åstadkomma enhet i dess rättstolkning. Instämmande såväl
häruti som i de af förre Justitie-statsministern jemväl anförda orden:
»att en ofullkomlig reglementering för rikets Högsta Domstol bör bedömas
ur synpunkten att minsta möjliga reglementering är den bästa», anser
jag den af grundlagsförändringen i 22 § Regeringsformen påkallade stadgan
icke behöfva innehålla mera än ett bestämmande af de fall, då det
är Högsta Domstolens båda afdelningar medgifvet att träda tillsammans
för att samfäldt döma. Men det förslag, hvaröfver Högsta Domstolens
yttrande är infordradt, stadgar derutöfver eu skyldighet för afdelningarne
att i dessa fall skjuta målet till samfäldt afgörande. Skilnaden emellan
en rättighet och en skyldighet finner jag visserligen icke i detta fall väsendtlig,
för så vidt stadgandet afser Högsta Domstolens egna ledamöter,

ty

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

49

ty jag föreställer mig, att de i hvarje fall skola anse sig moraliskt förpligta^
att begagna en dem gifven rättighet att söka åstadkomma enhet
i rättskipningen, derest icke öfvervägande skäl tala emot en dylik åtgärd.
Men likasom det funnits nödigt att i sjelfva stadgan göra undantag för
mål, som angå häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordra
skyndsamt afgörande, så kunna andra mål förekomma, uti hvilka skyndsamhet
är af lika stor vigt, så att undantag äfven för dem vore påkalladt.
Ännu vigtigare anser jag likväl, att icke stadgandet må kunna
anses medföra någon juridisk rätt för parterne att få ett mål afdömdt af
båda afdelningarne samfäldt. Inom Högsta Domstolen har uppmärksamheten
blifvit fästad dels på svårigheten i många fall att med säkerhet
urskilja, huruvida ett ifrågasatt beslut verkligen afviker från den rättsåsigt,
som Högsta Domstolen i ett föregående fall tillämpat, eller om i
någotdera af de rättsfall, som med hvarandra jemföras, sådana omständigheter
förekomma, att i följd deraf rättsfallen, ehuru skenbart öfverensstämmande,
dock icke kunna såsom likartade anses; och dels derpå,
att då Högsta Domstolens ledamöter på den ena afdelningen icke kunna
ega kännedom om alla de beslut, som å den andra afdelningen fattas,
och det ännu mindre är för Domstolens ledamöter möjligt att förvärfva
fullständig kännedom om alla de domar, som i förflutna tider blifvit af
Högsta Domstolen meddelade, så kunde lätt inträffa, att på en afdelning
komme att afgöras ett mål, som, om ett föregående derifrån afvikande
beslut varit för afdelningen kändt, hade bort hänskjutas till plenum.
Tappande parter skulle i dylika fall sannolikt komma att anse sig förnärmade
i sin lagliga rätt; och detta synes mig kunna förekommas, utan
att någon olägenhet uppstår, derigenom att stadgandet om vissa måls
hänskjutande till plenum icke göres till ett ovilkorligt påbud. I sådan
syftning har jag omskrifvit det förra förslaget och dervid jemväl till förtydligande
gjort några andra redaktionsförändringar, föranledda åf Högsta
Domstolens anmärkningar. Hvad angår det ifrågasatta tillägget i instruktionen
för Nedre Justitie-revisionen angående förandet af en minnesbok
till upplysning om de af Högsta Domstolen tillämpade rättsgrundsatser,
så finner äfven jag en sådan åtgärd lämplig, men har icke ansett nödigt
att nu afgifva förslag till slutlig formulering af den föreskrift, som i ämnet
kan böra utfärdas, då densamma icke behöfver hänskjutas till Riksdagens
pröfning.

På grund af det nu anförda, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t, under förutsättning, att förenämnda hos Riksdagen nu hvilande
förslag om ett tillägg till 22 § Regeringsformen varder slutligen antaget,
täckes föreslå Riksdagen att jemväl antaga en så lydande
Bih. till Piksd. Prof. 1876. 1 Sami. 1 Af cl. 4 Höft.

7

50

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 10.

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols
afdelningar samfäldt.

WI OSCAR etc. göre veterligt det WI, med Riksdagen, funnit godt
förordna:

. Mom. 1.

Finner någon af Högsta Domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit af Högsta Domstolen antagen; då må
afdelningen förordna, att målet skall af Högsta Domstolens båda afdelningar
samfäldt afdömas; och böra, der laga hinder icke möter, alla Justitieråden
i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra
stridande åsigter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika
tider gjort sig inom Högsta Domstolen gällande, ege hvad ofvan föreskrifvet
är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den rådande
meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är afser ej mål, som från
krigsdoinstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
der sådant mål förekommer å tid, då blott eu afdelning af Högsta
Domstolen tjenstgör och mer än två veckor återstår, innan båda afdelningarne
kunna sammanträda.

Justitierådet Uernmarck yttrade: »Det kan ej förnekas, att lösningen
af föreliggande lagstiftningsfråga är förenad med stora svårigheter.
Giltiga anmärkningar kunna nemligen framställas, ehvad åt föreskriften
om måls hänskjutande i vissa fall från Högsta Domstolens afdelning till
dess plenum gifves karakteren af eu ovilkorlig regel, eller samma föreskrift
kommer att innefatta allenast ett medgifvande för afdelningen att,
efter de i hvarje särskildt rättsfall sig företeende omständigheter, förordna
om dess afgörande af begge afdelningarne samfäldt. Vid valet emellan
dessa alternativer bör, efter mitt förmenande, företrädet gifvas åt det
senare, emot hvilket minsta betänkligheter möta. Ej nog med att enligt
det förra alternativet, såsom Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
äfven erinrat, parterne skulle erhålla eu juridisk rätt att få målet afdömdt
af plenum samt att förthy en underlåtenhet deraf antagligen blefve,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Öl

oaktadt afdelningens ledamöter uppbjudit hvad i deras förmåga stått för
att åt målet gifva en lagenlig behandling, stämplad såsom uppenbart
rättegångsfel: det måste häraf äfven blifva en följd, att den högsta domaremaktens
anseende småningom undergräfves och nedsättes, och tvifvelaktigt
är, huruvida den menliga verkan, lagen sålunda åstadkommit, sedermera
kunde genom densammas upphäfvande eller modifierande utplånas. Det
vill dessutom förefalla mig som om, då fråga nu är att inom vår rättskipning
införa en ny, efter utländskt mönster bildad anordning, det vore
mest öfverensstämmmande med den varsamhet, lagstiftaren alltid bör
iakttaga, att icke göra föreskrifterna om denna anordnings tillämpande
mera ovilkorligt bindande, än för handen varande förhållanden bestämdt
kräfva. Den pröfnings- och beslutande rätt, som i slikt fall måste uppdragas
åt rättskipningens organer, skulle här utöfvas af dem, hvilka fått
sig anförtrodt det ansvarsfulla kallet att döma Konungens dom, och hos
dem torde väl icke få befaras en sådan pligtförgätenhet, att de skulle i
sin embetsverksamhet handla i strid emot andan och syftemålet i den
lag, hvilken är dem gifven till rättesnöre. Tilltror man icke Högsta
Domstolens ledamöter att handhafva ifrågavarande rättsärenden med den
samvetsgrannhet, oveld och urskilning, hvartill de genom domareeden
äro förpligtade; så skall man ock förgäfves bereda garantier för en god
lagskipning af högsta instansen medelst ett strängt reglementariskt stadgande.

På grund af det nu anförda och med instämmande för öfrigt uti
hvad af Hans Excellens blifvit yttradt, tillstyrker jag i underdånighet bifall
till den af honom gjorda hemställan.»

Justitierådet fluss åter utlät sig: »Det af Hans Excellens Herr Justitie-statsministern
nu upplästa lagförslag skiljer sig uti eu efter min
åsigt högst väsentlig omständighet från det förslag till författning i samma
ämne, som, till följd af nådig remiss, den 28 Januari sistlidna år utgjorde
föremål för Högsta Domstolens granskning. Detta senare förslag uppstälde
såsom bestämd regel, att då på någondera af Högsta Domstolens
afdelningar i ett föredraget mål vissa uppgifna förhållanden inträffade,
målet ovilkorligen skulle öfverlemnas till afdömande af Högsta Domstolens
begge afdelningar samfäldt, hvaremot, enligt nu förevarande förslag,
det under enahanda förhållanden komrrie att bero på afdelningen, huruvida
den funne skäligt och lämpligt att förordna om målets hänskjutande
till Högsta Domstolens plenum. Denna skiljaktighet mellan förslagen anser
jag för min del vara af den stora vigt och djupt ingripande betydelse,
att jag, som vill deltagandet i granskningen af det remitterade
förslaget ansåg mig böra hufvudsakligen förorda detsamma, såsom anvi -

52

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o JO.

sande en utväg, hvarigenom den ofta öfverklagade olägenheten af stundom
förekommande brist på enhet och konseqvens i de domar, som utgå
från Högsta Domstolen, kunde åtminstone i någon mån förebyggas, likväl
finner mig förhindrad att tillstyrka aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen å det nu framstälda förslaget.

Till ett väl ordnadt rättssamfund hör efter min åsigt med nödvändighet,
att de former, under hvilka statens domaremakt skall utöfvas,
och följaktligen i främsta rummet sjelfva domstolarnes organisation skall
vara genom lag noggrant bestämd. Hvarje afvikelse från denna grundsats,
hvarje föreskrift af lagstiftaren, som lemnade åt domarens skön att
för vinnande af ändamål, hvilka, huru goda och önskvärda de ur andra
synpunkter än vore, likväl läge utanför den till hans pröfning hänskjuta
saken, kunna för vissa fall medgifva undantag från lagens allmänna stadgande^
är således efter mitt omdöme förkastlig och skulle otvifvelaktigt
verka till rubbning af det allmänna förtroendet till domaremaktens oveld,
på hvilket förtroende samhällets välbefinnande och trefnad dock i väsentlig
mån bero. Ett fel af just denna beskaffenhet synes mig vidlåda
det nu föreliggande förslaget, då detsamma åt den Högsta Domstolens
afdelning, der eu sak blifvit föredragen, öfverlemnar att bestämma, huruvida,
till befordrande af det för sjelfva saken främmande ändamålet af
lagskipningens enhet, det kan finnas nyttigt och lämpligt, att med suspenderande
för tillfället af de för rättegångar i allmänhet gällande regler,
saken undandrages den ordinarie domstolens behandling och hänskjutes
till den exeptionela domstol, som utgöres af Högsta Domstolens plenum.
Huruvida ett sådant stadgande låter väl förena sig med den föreslagna
nya lydelsen af 22 § Regeringsformen, som till civillag öfverlemnar att
bestämma de fall, der flere än åtta af Högsta Domstolens ledamöter må
på eu gång i pröfningen af något mål deltaga, synes mig visserligen
tvifvelaktigt; men äfven om jag frånser den betänklighet emot förslaget,
som deraf skulle kunna anses härflyta, utgör dock förslagets bristande
öfverensstämmelse med ofvan antydda allmänna lagstiftningsgrunder för
mig ett ©vilkorligt hinder för dess tillstyrkande. Vid tillämpningen af
förslaget, om det blefve lag, kunde alltid såsom möjlighet förutsättas och
skulle säkert ofta verkligen inträffa, att den dom, som af Högsta Domstolens
plenum slutligen fäldes, vore stridande mot den mening, hvilken
gjort sig gällande å den Högsta Domstolens afdelning, som förordnat
om sakens hänskjutande till plenum. Med den kännedom, som Högsta
Domstolens ledamöter ega om hvarandras åsigter i vissa rättsfrågor, kunde
i många fall till och med på förhand med temlig visshet förutses, att
eu saks utgång skulle blifva eu annan om den afdömdes i plenum, än

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

om den afgjordes å afdelningen. För att nu ej tala om den svåra och
pinsamma ställning, i hvilken Högsta Domstolens ledamöter i ett sådant
fall blefve försatta, der de icke, såsom annars, egde lagen till ledstjerna
för sina åtgöranden, utan hade att bedöma, huruvida hänsynen till den
allmänna nyttan fordrade en saks öfverlemnande till plenum, synes det
mig icke kunna nog framhållas att partens rätt vore helt och hållet beroende
derpå, huruvida sådant öfverlemnande egde rum eller ej; och då
denne part af protokollet öfver Högsta Domstolens slutliga omröstning
tunne, att han, om afdelningen dömt, skulle vunnit sin sak, ehuru han
vid afgörandet i plenum förlorat densamma, och han tillika betänkte att
donna sakens utgång, hvarigenom måhända hans hela väl eller ve afgjordes,
varit en följd icke af lagens kategoriska bud, utan af de å afdelningen
sittande ledamöternes åsigt om nyttan och lämpligheten af sakens
behandling i Högsta Domstolens plenum, skulle jag i sanning ej undra,
om han hade svårt att få för sig klar rättvisan i detta förfarande, likasom
jag högeligen befarar, att en hos allmänheten småningom utbredd
åsigt derom, att de hos Högsta Domstolen fullföljda målens slutliga öde
ej vore uteslutande beroende på lag, utan derjemte på en lämplighetseller
nyttighetspröfning, icke skulle kunna undgå att utöfva ett i hög
grad menligt inflytande på förtroendet till den högsta domaremakten och
på ett för samhället betänkligt sätt undergräfva dess anseende.

Jag förbiser ej och vill ingalunda förneka att stora svårigheter och
olägenheter sannolikt skola uppstå, äfven om åt den nya stadgan gifves
det, eldigt min åsigt, riktiga innehåll, att uti de i stadgan angifna fall
sakens öfverlemnande till Högsta Domstolens plenum blifver för afdelningen
obligatoriskt. Bland dessa olägenheter har isynnerhet framhållits,
att en part med fog skulle kunna anse sig förnärmad i sin rätt, om afdelningen
underlåtit att till plenum hänskjuta en sak, oaktadt ett Högsta
Domstolens föregående beslut verkligen funnes, som bort till ett sådant
hänskjutande föranleda. Redan uti mitt till Högsta Domstolens protokoll
afgifna yttrande har jag anmärkt omöjligheten för Högsta Domstolens
ledamöter att ega kännedom om alla tillförene af Högsta Domstolen fälda
domslut och orimligheten att af dem fordra en sådan kännedom, hvarför
jag äfven påyrkat att i stadgan skulle införas några ord, hvarigenom
tydligen uttrycktes att med föreskriften om öfverlemnandet till plenum
ej afsåges andra fall än de, uti hvilka afdelningens ledamöter hade sig
bekant ett så beskäftigt prejudikat, som kunde dertill gifva anledning.
Då således någon skyldighet för Högsta Domstolens ledamöter att känna
ett visst föregående beslut ej funnes, bände icke heller någon juridisk
rättighet för parten att påfordra sakens afdömande i Högsta Domstolens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

54

plenum ega ruin i annat fall, än att parten sjelf för Högsta Domstolens
afdelning framlade det prejudikat, hvarpå han stödde sitt berörda anspråk.
Underläte han detta, hade han ingen rätt att för sakens uteblilna
hänskjutande till plenum kasta skulden på någon annan än sig sjelf.
Ett emot Högsta Domstolen eller dess ledamöter på sådan grund frainstäldt
klander kunde med allt skäl afyisas med det svar, att klandret
vore orättvist ; och ett sådant svar, då det kan med full sanning afgifvas,
eger eu så stor moralisk styrka, att inför detsamma tadlet troligen skulle
inom kort förstummas. Af helt annan beskaffenhet vore deremot det
missnöje, som, efter hvad jag ofvan antydt, skulle genom nu förevarande
förslags antagande uppkomma. På detta missnöje gåfves intet svar, ty
det både sin grund i sjelfva lagen, enär genom densamma uti Högsta
Domstolens verksamhet blifvit inlagdt ett element, som, enligt min öfvertygelse,
borde för alltid vara derifrån bannlyst, rättigheten och skyldigheten
att vid sakers behandling taga hänsyn till något annat än lagen
och dess tillämpning på det konkreta rättsfallet.»

Herr Justitie-statsministern yttrade härefter:

De af Justitierådet Huss emot mitt förslag framstapla betänkligheter
böra vägas mot dem, som Justitieråden Lindhagen, Cramér och
Södergren till Högsta Domstolens protokoll uttalat emot den af Justitierådet
fluss förordade lagstiftning, och det är efter jemförelse mellan de
olägenheter, som med båda alternativen äro oskiljaktigt förenade, som
jag funnit det af mig valda böra föredragas, ehuru jag för öfrigt tror, att
vid dessa olägenheter blifvit å ömse sidor fästad eu måhända allt för stor
vigt. Så synes mig vara fallet med det exempel Justitierådet Huss framhållit,
eller att eu part, som skulle vunnit sin sak, derest den afgjorts
på en af Högsta Domstolens afdelningar, förlorade den, derföre att den
blifvit hänskjuta) till plenum. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att
partens klagan öfver att honom härigenom skett någon orätt kunde någonstädes
vinna genklang. Vidare tillåter jag mig erinra, att de hittills
i 22 § Regeringsformen gifna bestämmelser angående det antal ledamöter,
af hvilka förekommande mål böra i Högsta Domstolen afdömas, icke
äro mera kategoriska än det stadgande jag nu föreslagit. Det är nu åt
Högsta Domstolen öfverlemnadt att bestämma icke allenast hvilka mål
böra såsom ringare och vigtigare anses, utan ock att låta ett ringare mål
algöras af fyra, fem, sex, sju eller åtta ledamöter, ehuru utgången häraf
kan vara beroende; och det af mig föreslagna stadgande synes icke böra
gifva mera anledning till missnöje, än nyssnämnda Högsta Domstolen
redan lemnade frihet, emot hvilken jag icke hört framställas någon anmärkning.
»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10. 55

Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdde den af Herr Justitie-statsministern
gjorda hemställan;

Och beliagade, med bifall dertill, Hans Maj:t Konungen
förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition, så lydande som bilagan till detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.